The worlds (not so) greatest love stories

Har kommit ifrån mina listor en aning sedan det var vardagsmat i julkalendern. Det är dags för en ny.
Ni vet såna där klassiska kärlekspar i TV-världen, såna där som bara måste vara tillsammans och sluta tillsammans och ser ut som om de är gjorda för att vara tillsammans? När allt bara stämmer och castingfolket har gjort ett så bra jobb att skådisarna ofta blir ett par privat också? Ah, det är härligt.
Och sen finns det de där när det inte är lika härligt. När gnistbildningen mellan karaktärerna är lika med noll, när man inte alls begriper vad den ena ser i den andra eller den andra ser i den ena. När det är skrivet som en het romans men faller platt nånstans i överföringen mellan papper och verklighet. Här kommer en topp fem TV-par som inte blev lika lyckade som det var tänkt:

1. Carrie och Petrovsky i Sex and the City.
Det är säkert lätt att svepas med av kreativ briljans, rysk charm och drömmen om det romantiska Paris, men en självupptagen gubbe? Nej, nej.
2. Betty och Walter i Ugly Betty.
Visst, han är säkert världens snällaste och ska föreställa det trygga, hemtama, jordnära. Men jag vet inte jag. Tycker mest han är gnällig, mesig och inte alls särskilt stöttande.
3. Rory Gilmore och Logan Huntzberger i Gilmore Girls.
Jag förstår vilken roll han har i serien. Och kan ana vad Rory ser hos honom. Men kemin känns tillkämpad. Och är han inte rätt tråkig?
4. Carrie och Big i Sex and the City.
Okej, nu får jag hela världen emot mig. Och kanske kommer jag att känna annorlunda efter att ha sett hela serien i ett sträck, men just nu är jag inte så imponerad av Mr Big. Visst, han är cool, han är stilig, han är sval. Men han är inte... attraktiv. (Lite Gyllenhaal-syndromet där...) Jag tycker inte det. So shoot me.
5. Ally och Victor i Ally McBeal.
Här ligger felet egentligen i föregångaren. Det går inte att komma efter Larry Paul (Robert Downey Jr). Och hur söt han än var, och hur mycket chemistry dom än hade så tänkte man ändå det är Jon Bon Jovi gud det är Jon Bon Jovi varje gång han uppenbarade sig.

Åh, det finns så många fler. Vilka är dina favoriter? Ross och Rachel, Klimax och Bimbo, Anna och Victor (från Rapport till himlen?)
Och vilka tycker du är mindre lyckade?

Schlagerheaven (and hell)

Ännu ett bloggtips: Min popkulturfavvis Oswald har tillsammans med en annan melodifestivalgalning startat Ronny och Ronneys schlagerblogg. Ett måste för den som räknar ner till årets största svenska musikspektakel. Redan nu finns en del bortglömda godingar ur schlagerns digna historia att beskåda där , och det är definitivt värt ett besök. (Ha skämskudden beredd bara...)
Yes, stämningen börjar värmas upp! Känns oerhört tråkigt att jag var tvungen att tacka nej till att sitta i melodifestivaljuryn i år, men så kan det vara.
Jurygrupperna har ju ändå alltid fel, eller hur är det nu?

Komik-kväll

Så har man fått sig lite stand-up-comedy till livs. Jag vet inte om jag lärt mig något väsentligt av kvällen, mer än att:
- Anna-Lena Brundin pratar väldigt, väldigt fort.
- Fulla medelålders män och kvinnor som tycker dom är roliga kan vara väldigt högljudda. Och sällan väldigt roliga.
- Robin Paulsson är förnärmande ung och självsäker.
- Robin Paulsson är också förnärmande rolig.
- Stå-upp-komiker är inte ett av mina drömjobb. Jag skulle vara livrädd hela tiden.
- Människor som är på konferens och kommer stupfulla till kvällens underhållning som börjar kl 19 är ett ganska obehagligt sällskap att umgås med när man själv är spiknykter.
- Jag blir svettig av stand-up. Ibland är det roligt, ibland är det tråkigt, ibland är det pinsamt och ibland är det stötande. Och hela tiden måste man vara nervös för att konferens-skallarna bredvid en inte ska sköta sig.
- Bästa budskapet att ta med sig hem: Man ska aldrig ångra nånting.



Andra bloggar om: humor, stand-up, robin paulsson

Lika som skär

Ah, SVT Nöje briljerar igen. På senaste tiden har Carl Fredrik Holtermann spottat ur sig en träffsäker stureplan vs. kolibri-liknelse, en hisnande tanke i föreningen Carolabero, och min favorit - det identiska dubbelleendet nedan:

Statement

Jag fick en förfrågan i en kommentar om att skriva nåt om den brittiska polisserien "Life on Mars" som visas på SVT just nu. Tips är alltid välkomna, och det är nog mycket troligt att jag gör det inom en snar framtid, men tills vidare tänkte jag passa på att göra ett litet förtydligande.
Risken finns att ni är ett gäng därute som tänker "vafan, skulle det här vara en TV-blogg? Hon skriver ju om en massa annat grejs också ju! Och skitlite om de hetaste amerikanska serierna just nu!"
Ja, det stämmer. Det här är i första hand en personlig blogg, som egentligen kanske passar bäst enbart inom journalistik/media-kategorin.
Däremot skriver jag väldigt mycket om TV, eftersom jag älskar TV.
Men: Vill ni b a r a läsa om TV och veta allt om de nya amerikanska serierna, så finns det andra som gör det mycket bättre än jag. Jag kan rekommendera TVbloggen.com, Anna Thunman och Weird Science till exempel.
Jag skrev en gång en guide, "Så blir din blogg en succé" och har inte följt en enda punkt knappt. Det innebär att detta är en väldigt spretig blogg. Men det betyder inte att den inte är lysande för det.
Alltså: Läs mig, älska mig, länka gärna till mig, men bli inte sur om jag tappar tråden, kommer från ämnet eller yrar iväg ut i verkligheten någon gång ibland.

Celebrity failure

Är du trött på att få dåligt självförtroende och tänka "varför-bry-sig-när-jag-aldrig-kommer-att-kunna-se-ut-så-där" av de glittriga bilderna från Hollywoods röda mattor? Go Fug Yourself så känns det snart lite bättre.
(Titta på den här klänningen. Borde vara förbjudet att klämma ihop en stackars tutte på det där sättet.)

Världens Viggos och Carlar, förenen eder

Stackars skådisar som spelar läbbiga typer i folkliga långkörarserier och sen aldrig kommer ifrån det. Jag hörde gladlynte, sympatiske Bengt Bauler (se bilden, Foto Peter Knutsson) berätta att det under elake-Carl-tiden i Rederiet kom fram en parant dam till honom på stan en gång, smackade till honom rejält i huvudet med handväskan och gormade: "DU SKA VARA SNÄLL MOT DIN MAMMA!!"

Apropå Rederiet och skurkar, har ni sett trailern för det nya TV4plus-programmet "Vad blir det för mat?" Programledare och kock är stiliga skådespelaren Per Morberg, som man tidigare också kunnat se i programmet Jakt. Jag vet inte om det är Viggo-takterna som sitter i, eller den där skitstövelkaraktären i Så som i himmelen, eller hans uppenbarelse i Jakt, men jag tycker att han är så obehaglig. Där har jag åkt dit, där är jag tanten med handväskan.
Kanske är det det långa stripiga håret som fladdrar över maten, det faktum att han alltid skjuter djur och lagar blodiga biffar med lök, eller bara den släpiga rösten och hårda blicken. Jag vet inte varför, men han kryper under skinnet på mig.
Och nu i ett nytt program alltså. Trailern förutspår en svag förbättring i alla fall, håret är kortare och fluffigare, han verkar gladare och yvigare.
Well well. Jag kan ju helt enkelt låta bli att se det.

I told you so

Jag vet tydligen hur den svenska Let's Dance-publiken tänker. Se bara min profetia.
Själv såg jag ikväll bara Lasse och Anns dans. Eller Anns dans, kanske man ska säga, jag vet inte riktigt vad herr Brandeby höll på med.

Andra bloggar om: let's dance, tv4, lasse brandeby, ann lähdet

Den dagen när jag föddes...

... låg "Celebration" med Kool & The Gang etta på listorna i USA.

...låg "Woman" med John Lennon etta på listorna i the UK.

(Celebrate the Woman alltså! Celebrate me!)

...pryddes omslagen av bilder på Brooke Shields (Time magazine) och Billy Joel (Rolling Stone magazine).

...bästa upplevelse på bio var Chariots of Fire av Hugh Hudson - i alla fall enligt Oscar-akademin som gav den en statyett för bästa film.

...fyllde Peter Hook 25 år, Kim Novak 48 år och Robbie Williams 7 år.

Hur såg världen ut den dagen du föddes? Läs här.
(Tack The Magnus för tipset).

Me like too

Stationsvakt och jag diggar det här halsbandet från Anna Tascha Larsson:

Bloggtips just nu

Bloggtips som lyser upp den grå vardagen: Hos Oswald hittar du Robbie Williams nya video She's Madonna som bland annat innehåller en transande Robbie och en intervjuande Stakka Bo med svensk accent. Kolla in!
Hos Tor Billgren kan du just nu läsa om "Vad är nästa steg? Bögar och flator som får körkort och gå på posten?" och om Sveriges Radio och satanismen. Hihi. Love Antigayretorik.
Hos Sigge kan du läsa allt om den nya bloggportalen (varför inte lägga till mig på favoritlistan? :)) och hos Galagobloggen får vi veta att Värmlands officiella slogan är Värmland - låter spännande och när vi skrattat färdigt åt det kan vi börja längta efter nya Galago som bland annat innehåller briljanta Nina Hemmingsson.

Andra bloggar om: bloggar, bloggosfären, bloggtips, robbie williams

Dagens humör i bild

Jag känner mig lite som sur-katten fortfarande, och lite som huvudlösa, fotfästeslösa fröken Carlsson, men mest är jag bara grå. Jag önskar jag var lite mer grå-fabolous som så här:

(Bild borttagen)

Jag hjärta Claes

Apropå medelålders män som jag har en liten fäbless för (se Horace Engdahl del 1, del 2 och del 3) så måste jag erkänna att jag är lite hot på Claes Borgström också. Bara bojkotta fotbolls-VM-idén... Fantastiskt. Snacka om att föra upp ett ämne på agendan. Han visste att det var ett galet förslag och att han skulle bli idrottsvärldens slagpåse, men han stack ut hakan och det snackades trafficking och sexhandel i veckor. Genialt. Och nu sågar han särartsfeministtokan Annica Dahlström jäms fotknölarna. Jag säger det igen. Hot.

Andra bloggar om: claes borgström, genus, jämo

Filmrecension - The Departed

Hårt. Blodigt. Manligt.
Det känns som om hela skådis-ensemblen har injicerat adrenalin och testosteron inför varje scen. Filmen är i princip helt enkönad, det är manliga problem, med manliga lösningar i en värld bestående av män. Irriterar man sig på det, då har man betalat 100 spänn för 2 timmar och 31 minuters frustration. Köper man däremot det, säger fine, den här världen ser ut så här, låt oss utgå från det, då har man kommit långt. Det inser jag efter tio minuter och bestämmer mig för att svälja allt med hull och hår, för min egen skull.
Skådespelarna är bra.
Matt Damon är okej men osympatisk. Förståeligt osympatisk, men ändå osympatisk. Jag tror meningen är att jag ska känna med honom, men det gör jag inte.
DiCaprio är strålande, och klarar att hålla uppe en stor del av filmen alldeles själv.
Jack Nicholson tar i från tårna och är nästintill en karikatyr av en gangster som passat bättre i Sin City, men det funkar ändå på nåt vis. Jag gillar hans galenskap och älskar att hata honom.
De övriga skådisarna är också stabila.
Handlingen? Tät, klassisk, men ändå oförutsägbar. Några sköna vändningar, några gastkramande spänningsuppbyggare.
Därför blir slutet ett fett antiklimax. Jag känner mig lurad som har investerat tid, känslor och förhoppningar i karaktärerna. Men det är ju jag.
Söker du två och en halv timmes hårdkokt underhållning så blir du nog tillfredsställd. Vill du lämna biosalongen med någon annan känsla än den av misslyckande, hopplöshet och life's-a-bitch-so-why-not-just-shoot-me, då kanske du ska satsa på nåt lite lättsammare.
Slutsats? En typisk trea. Kanske med ett plus. Sevärd. Men inget som hamnar på någon av mina topplistor.

Så här tyckte SVT:s Fredrik Sahlin.

Andra bloggar om: film, dicaprio, the departed

Lost in translation

Apropå felöversättningar (som jag skrev om angående SATC abso-fucking-lutely-debaclet) så har den klassiska Avigsidan en skön sida med massor av konstiga översättningar från kultserien Vänner.
Exempel: När Ross, Carol och Susan är på sin profylaxkurs så hamnar Ross bredvid ett par som väntar tvillingar och säger då:
"So twins, that's like two birds...". En anspelning på uttrycket To kill two birds with one stone, eller på svenska två flugor i en smäll.
Men översättningen blir:
"Så ni ska få tvillingar...? Som att ha två fåglar...".

Joey tillbringar en dag tillsammans med Chandlers flickvän Janice (som han har minst sagt svårt för) och förklarar efteråt:
"...we spent the whole day together and I survived. And what's even more amazing, so did she. It was bat-day at Shea stadium." (bat=baseballträ)
Översättningen blir:
"Vi var tillsammans hela dagen och jag överlevde. Hon också, otroligt nog. Det var Amatörernas dag på Shea stadium."

När Monica och Ross grälar om vem som är bäst på fotboll säger Monica följande:
"Just once I wanna beat when you can’t blame it on the broken nose, the buzzer, or the fact that you thought you were getting mono. "
Mono är förkortning av och vedertagen engelsk term för Mononucleosis infectiosa eller körtelfeber på svenska, men gissa vad översättaren får det till:
"Jag vill slå dig utan att du skyller på din näsa eller att du tror att du är tvåkönad."

Alex Schulman har också erkänt några goding-missar.

Stormen Saruman

Bobby förfasar sig över att stormen Per fick ett sånt töntnamn. Han tycker att stormar borde ha mer respektingivande namn och listar några alternativ. Mina favoriter: Stormen Mordor och stormen Persbrandt.
Jag skulle vilja se en storm som heter Viggo (efter Rederiet-diton) eller Katla. Eller ännu hårdare?
Smaka på stormen Lex Luthor eller Scarface.

Ville Vessla, Ebola, Enöga (från dunderklumpen) Hannibal, Vader, Freddie (efter Krueger), Hajen, Osama... Vad skulle du vilja döpa en storm till?

Om hur man döper oväder kan du läsa här.

Veckans ordstäv - skita i blå skåp

Jag gillar ordstäv. Ordspråk, idiom, märkliga uttryck, allt som människor använder sig av utan att kanske veta riktigt varför.

Vi börjar med en klassiker: att skita i det blå skåpet

Att skita i det blå skåpet betyder enligt Wikipedia "att klanta sig eller göra bort sig utan en direkt avsikt". Betydelser som nämns på andra ställen är "gå för långt, balla ur".
I en scen ur filmen Göta Kanal från 1981 vrålar skådespelaren Janne "Loffe" Carlsson plötsligt: ”Nu har dom jävlarna skitit i blå skåpet!”
Att uttrycket förekommer i Hans Ivebergs populära film har medfört att det spridits över hela landet, men varifrån kommer det ursprungligen? Enligt Iveberg, som både skrev manus och regisserade, stod repliken inte i manus från början. Det var helt och hållet Loffe Carlssons upptåg.
Sydsvenskans Bo Bergman skriver: "Man kan se frasen som ett drastiskt, komiskt och burleskt uttryck för upprördhet och förvåning som inte går att analysera förståndsmässigt. Att uttrycket är befängt och dunkelt har säkert bidragit till dess popularitet. "
DN:s Catharina Grünbaum: "Huruvida uttrycket är äldre än 1981 har ingen, så vitt jag vet, hittills lyckats utröna. Om någon läsare skulle mött det tidigare än så vill vi språkvetare gärna få reda på det."
Enligt en intervju med Loffe Carlsson i Frank i P3 hade han tagit uttrycket från sin far (född i Eskilstuna), som använt det flitigt under Loffes uppväxt.

En sökning på det världsomspännande nätet ger många fantasifulla teorier, bland annat den här från signaturen Pongo: "Uttrycket härstammar ursprungligen från en incident på ett tryckeri i Stockholm någon gång tidigt 1900-tal. Från början var uttrycket "Att skita i blåsskåpet" och har sedan blivit förvanskat. Någon, eller mer troligt en hund, hade bajsat i ett stort fläktskåp som stod inne på tryckeriet och fasansfulla odörer spred sig i lokalen. Incidenten fick följden att arbetarna började kommentera pruttar med att någon skitit i blåsskåpet igen. Detta spred sig i Stockholm och vidare ut i landet och efter hand glömdes ursprunget bort och det mer obskyra "blå skåpet" ersatte "blåsskåpet" av någon outgrundlig anledning."

Eller saxat från nån skojfrisk chalmerit: "Uttrycket torde härröra från platttyskans 'Jetzt haben Sie in die blaue Schuppe geschiesst.' Talessättet emanerar från den tid då platttyskarna var starkt influerade av den anglo-saxiska viktorianismen. Som vi alla vet, ansågs avträden mycket oviktorianskt, och måste därför förbjudas (verboten sein). Visst vann man en del på detta, bland annat den engelska drottningens gillande, men tyvärr medförde förbudet även vissa nackdelar för platttyskarna. Bland annat avled plötsligt 23,7% av den arbetsföra befolkningen av förstoppning. Alltså måste man införa ett alternativ till de vanliga avträdena. Det var då som en driftig platttysk industrimagnat fick den geniala iden att marknadsföra 'die blaue Schuppe', en konstruktion som till det yttre var förvillande lik ett vanligt, blått klädskåp, men som i sitt inre dolde något betydligt mer jordnära. Åtminstone blev det det under tidens (och diverse andra faktorers) inverkan. Så småningom genomskådade dock den viktorianskstyrda, pickelhuvebeprydda platttyska polisen (die flachdeutscher Polizei) tilltaget. En massiv jakt på blåa skåp inleddes, och många mindre bondbyar på den platta platttyska landsbygden ödelades helt. Så småningom kom de blåa skåpens användande även bland platttysken i gemen (die gemeine Flachdeutsche) att betraktas som en handling endast värdig någon tillhörig samhällets absoluta bottenskikt. Härav alltså talessättet. Någon sammanfattning på engelska kan jag tyvärr inte ge, men om du eftersöker utländsk litteratur i ämnet, rekommenderar jag verket 'Ausschprung und Wiederentwicklung die blaue Schuppe Flachdeutschlands' av Fritz-Heinz von dem Grotschenfueppler. "

Signaturen Jonen kommenterar: "Uttrycker kommer naturligtvis från det faktum att man förr i tiden förvarade sina fina linnen och glas i typiska större blåmålade träskåp (ibland även finspriten). 
Alla andra teorier är fantasifulla men felaktiga vågar jag påstå.

Dessa kan ofta ses i Antikrundan, men idag oftast från Norrland och i synnerhet Jämtland då luftfuktigheten där har medfört att de inte förstörts av trämask. De betingar idag höga priser och att skita i dem idag torde vara lika otänkbart som tidigare..."

Vilken drog är du?

Your Personality Is Like Alcohol

You're the life of the party, a total flirt, and probably a pretty big jokester. Sometimes your behavior gets you in trouble, but you still remain socially acceptable. You're a pretty bad driver, and you're dancing could also use a little work!

Vilken drog är du?

Tack Rigg för tipset.

Att vara Horace Engdahl del 3

När man talar om trollen: Nytt Horace-brev hos Schulman. (Oj vad det känns fel att prata om Horace och troll i samma andetag).

Abso-fucking-lutely

Såg första avsnitten av Sex and the City för nån dag sen, har nu börjat plöja igenom alla säsongerna i min fina rosa/svartprickiga box. De första avsnitten är inte de bästa, kan man lugnt säga, men det är ändå kul att se.
Tittade på det allra allra första avsnittet med svensk text, för ovanlighetens skull. Men det skulle jag inte gjort. Ni vet den superklassiska scenen med Carrie och Big i taxin och hur hon kliver ur, springer tillbaka, knackar på rutan och frågar "Have you ever been in love?" och han säger den ännu mer superklassiska repliken "Abso-fucking-lutely"?
Översättaren tolkade denna übercoola line så här "Det kan du skriva upp."
Det kan du skriva upp? Var det den mest spännande svenska översättningen? Ok, jag vet, det är ett nästan omöjligt uttryck att översätta, men vad som helst hade väl varit bättre.

Mars och Venus? Nu är det JORDEN vi bor på.

Nu är hon igång igen, Annica Dahlström. Jag har skrivit om hennes åsikter förut, och jag orkar knappt ta upp debatten igen. Måste bara konstatera att jag har så svårt att förstå, hur hon å ena sidan kan säga att alla människor är blandningar av manligt och kvinnligt (hon tror till exempel att hon har mycket "man" i sig eftersom hon kommit upp sig så pass högt i karriären...) och sen i nästa andetag säga att vi är så olika och att barn kan fara illa av att bli omhändertagna av män. För att män inte har samma ögon och öron och barnpassningsförmågor som kvinnor.
Suck.
Snälla Annica, om det skulle vara så att det finns ett korn av sanning i det du säger, om det skulle vara så att kvinnor genom år av förtryck och förpassande till hemmet utvecklat en större "intuition" gentemot spädbarn, och att män är ointresserade och okunniga och okänsliga för bebis-signaler, då är väl det något vi ska motverka? Inte bara resignera och säga "Det verkar som om det är fler kvinnor än män som kan ta hand om barn, jamen då bestämmer vi att det är det de är bra på och att män ska syssla med annat."
Jag blir så arg.
Generellt sätt är det säkert som du säger, Dahlström, det är säkert fler kvinnor än män som kan och vill ta hand om barn. Men med tanke på hur samhället ser ut, är det inte rätt rimligt att det till största delen har kulturella och sociala orsaker?
Man ska inte se ner på kvinnor som väljer att vara hemma och ta hand om sina barn. Men jag vägrar se ner på män för att de på något sätt skulle vara sämre omhändertagare än kvinnor.
Jag känner inte en enda, Dahlström, inte en enda manlig bekant som skulle vara en sämre pappa än jag skulle vara en mamma.

Andra bloggar om: genus, politik, annica dahlström

Lovely Collette

Jag glömde en sak angående Golden Globe: Jag har bara sett pyttedelar av Tsunami, The Aftermath, och kan därför inte uttala mig om Toni Collettes insats. Collette som var nominerad i klassen Bästa skådespelerska i en biroll. Men jag vill bara ta tillfället i akt att hylla Toni Collette som en av de bästa skådespelarna just nu. Love her.

Veckans...

...bok: The Twelfth Card av Jeffrey Deaver. Ännu en i raden av Lincoln Rhyme-thrillers. Deaver är den okrönte spänningsmästaren.

...djur: ...video:

...musik: The Ark - Calleth you, cometh I

Jag är lite inkonsekvent, som alltid, med mina "veckans" och "dagens" men här hittar du en annan veckas.

Idrottsgalan 2007

Vad kan då sägas om gårdagens idrottsgala? (Tittade bara med ett halvt öga men kunde urskilja detta)

- Nana Hedin skulle varit en major star om hon såg ut som till exempel Pernilla Wahlgren.
- Tommy Nilsson? Seriöst, Tommy Nilsson som sjunger "Live and let die"? Hur tänkte ni då?
- Micke Tornving är rolig som bitter journalist, men det börjar bli lite gammalt nu. Och den där Gäddede-sketchen var en katastrof. Hur länge ska folk tycka det är roligt att skämta om att det är kallt och mörkt i Norrland och att alla norrlänningar bara super och bastar?
- Sportspegelns pris blir oftare och oftare galans höjdpunkt. Fram för fler alternativa priser och färre förutsägbara pretto-priser.
- Heja Anna-Carin Olofsson!
- Klart att hockeyn skulle få en massa priser. Det var på tiden. Men jag trodde aldrig att tre kronor skulle få Jerringpriset. Dom är helt enkelt inte tillräckligt folkliga. Det är för mycket pengar, för mycket gnäll, för mycket skitsnack, för lite hjärta. Och sen har dom nog helt enkelt vunnit för mycket under årens lopp. OS och VM-guld samma år - det kan inte bli större. Men inte ens det räckte. För egen del smällde damkronornas straffdrama mot USA sju gånger högre än herrarnas guldglans. Och Sanna Kallur är helt enkelt - där har vi det igen - mer likeable.
- Alla saknade Robert Gustavsson. Göran Gabrielsson har sina stunder, men även om Gustavsson inte är rolig jämt, så har han en bra mycket högre lägstanivå.
- Hur larvigt är det inte att ha en massa kungligheter på plats som ändå inte får säga nåt utan bara stå där som nån sorts dekoration?
- Det är så kul att se alla sportfånar uppklädda till tänderna. Särskilt de biffiga tjejerna i nätta små klänningar. Kontrasten till de kroppar man brukar se i galaklädsel blir så stor och jag vill peka på skärmen och skrika "Kolla! Det är så där en frisk och stark och välmående kropp ser ut!"

Andra bloggar om: tv, svt, idrottsgalan

Nattens statyetter

Några korta, lösryckta Golden Globe-kommentarer:

Bästa film, drama: Babel - som jag ju tyvärr inte har sett ännu, (lite av samma anledning som Brokeback-skandalen här nedan) men jag kan inte tänka mig att det inte är välförtjänt.

Bästa tv-serie, drama: Grey's Anatomy - Jaaa! Helt rätt.

Bästa tv-serie, komedi eller musikal: Ugly Betty - Liiite överraskande. Men jag diggar Betty, och serien har verkligen växt på slutet. Så absolut kul med en statyett.

Bästa manliga huvudroll, drama: Hugh Laurie (House) - Ja, det var väl en jordskredsseger. Alla har väl tagit den där buttre cynikern till sitt hjärta. (Jo, jag med).

Bästa kvinnliga huvudroll, drama: Kyra Sedgwick (The Closer) - Tja. Det var väl okej. The Closer är ingen jättefavorit hos mig, men Kyra är ingen dålig skådis.

Bästa kvinnliga huvudroll. komedi/musikal: America Ferrera (Ugly Betty) - Jaaa! America Ferrera som ska spela det fulaste amerikanerna kan tänka sig och som är söt som socker. Bisarrt, mycket bisarrt, men hon är galet likeable.

Bästa kvinnliga biroll i tv-serie, miniserie eller tv-film: Emily Blunt (Gideon's Daughter) - Detta kan jag egentligen inte säga så mycket om eftersom jag inte sett Gideon's Daughter, men jag hade hoppats på Katherine Heigl i Grey's Anatomy.

Skämmas får SVT:s webb göra när dom i sitt bildspel visar en bild på Vanessa Williams från Ugly Betty med bildtexten: "Jennifer Hudson vann priset för Bästa kvinnliga biroll i filmen Dreamgirls." Hoppsan hoppsan.
Mer om Golden Globe kan du läsa här och massor av foton finns här.

Andra bloggar om: tv, Golden Globe

Ok, Jake, jag ger mig.

Jag ska erkänna att jag aldrig ansett mig tillhöra Jake Gyllenhaals talrika fanclub. Jag har inte alls förstått varför han blivit så hajpad, och utnämnts till en sån sexsymbol. Han ser väl bra ut, visst, men jag tycker ärligt talat inte att han är så attraktiv.
Med detta måste jag också erkänna en annan sak. Jag såg Brokeback Mountain i helgen. För första gången. Jag vet att det är skandal att jag inte sett den tidigare och alla som känner mig säger "Va? Jag trodde du var på premiären!" men det har inte blivit av. Jag har väl haft en liten röst i bakhuvudet som säger att den där filmen förmodligen skulle kunna påverka mig ganska starkt, och att det känns lite otäckt, och därför har den legat där hemma i sitt fodral och väntat på att jag ska bli redo.
Nu har jag alltså sett den. Och gråtit hysteriskt, precis som jag trodde. Och visst, nu förstår jag lite mer varifrån Jake-febern kommit.

Och efter att sen hittat det här hos Oswald så är det bara att erkänna att jag kapitulerat:



Uppdatering: Videon är numera borttagen från YouTube och kan därför inte ses här längre heller.

Andra bloggar om: SNL, drag, jake gyllenhaal

Busted!

För alla Mythbusterslovers finns nu alla resultat samlade här. Där kan vi bland annat läsa att det inte alls hjälper att springa i sick-sackmönster om man blir jagad av en krokodil, och att urinera mot ett elektriskt staket kanske inte är en så bra idé men att vodka visst kan användas för att lindra svedan efter en brännmanet.

When are you coming home, Shaun?

Säga vad man vill om Irak-kriget eller den amerikanska patriotismen, men den här lilla tjejen smälter även ett cyniker-hjärta som mitt.
Sexåriga Heather Martin sjunger till sin bror Shaun som är i Irak:

Spegel, spegel på väggen där

Nä, nu vill jag ha svar. Svar om livet, universum och allting. (Douglas, I miss you, men kunde du inte kommit med nåt vettigare än 42?). Saidapoden senast gav så märkliga svar. Jag provar med ett nytt orakel: Jag gjorde en Antony and the Johnsons-kanal på Pandora och började fråga om livet.

Hur kommer min dag att bli?
Lemon - Dept. of Energy

Hur nöjd med livet är jag?
Late - Ben Folds (refräng: It's too late, don't you know, it's been too late, for a long time)

Vad är meningen med livet?
Into my arms - Nick Cave

Vad borde jag göra för att bli lyckligare?
It's not enough - Neal Casal

Äh. Det här var ju inget kul.

Vem har egentligen den mest pretentiösa hemsidan, Patrick Ekwall eller Björn Ranelid?
Beautiful Disaster - Kelly Clarkson

Hur SER egentligen Lars Adaktussons frisyr ut?
Paris 1919 - John Cale

Men han i Antikrundan då, den där Härenstam-på-LSD-Jan Bäckman hur ser han ut egentligen?
Spiralling - Antony and the Johnsons

Kommer jag att komma till helvetet för att jag är så elak?
It's always summer somewhere - Drew James and the Parafinaliens

Ok. Got the point.

Hur gick det här till?

You Belong in 1966

If you scored... 1950 - 1959: You're fun loving, romantic, and more than a little innocent. See you at the drive in! 1960 - 1969: You are a free spirit with a huge heart. Love, peace, and happiness rule - oh, and drugs too. 1970 - 1979: Bold and brash, you take life by the horns. Whether you're partying or protesting, you give it your all! 1980 - 1989: Wild, over the top, and just a little bit cheesy. You're colorful at night - and successful during the day. 1990 - 1999: With you anything goes! You're grunge one day, ghetto fabulous the next. It's all good!

What Year Do You Belong In?

Dagens katt

Att vara Horace Engdahl del 2

En kollega som jobbar med ett kulturprogram berättade att hon mejlat Horace nyligen för att fråga om han ville medverka i ett program som skulle handla om litterära sexskildringar. Horace tackade vänligt nej. Han skrev att han inte hade något att tillföra eftersom han "hoppar över alla sexskildringar i böcker, på samma sätt som otåliga läsare förr om åren hoppade över de då obligatoriska landskapsskildringarna". (Ungefärligt citerat).

Jag skulle vilja gå i Horace-skola. Vara Horace-novis, Horace-gesäll, Horace-lärling. Jag vill också vara så sval och cool och begåvad. Och språket. Tänk att ha språket så där lättillgängligt, flödande, närvarande. Som att ha säckar med ord framför sig, kunna tänka "vilken stilnivå vill jag använda idag då?" och sen bara plocka fram briljanta meningar hur lätt som helst, med en aldrig sinande vokabulär, en ständigt växande synonymbank och en fingertoppskänsla som om man vore språkets Matisse. Jag kommer ihåg när jag såg Ola Lindholm intervjua Horace i programmet Riktig Talkshow (minns ni det?) och Ola tyckte att han skulle sätta dit Horace ordentligt genom att testa honom på omöjliga ord ur SAOL. Men Horace visste vad de betydde. Allihop.

Nu ska jag sluta obcessa över den mannen, jag känner honom inte, jag har sett honom i en bankomatkö en gång men det räcker knappast för att bilda sig en uppfattning om en personlighet. For all I know kan han vara bara en stiffakademisk överklass-snobb som vilken som helst.

He ain't heavy, he's my brother

Via Pandora kan man lyssna på sina favoritlåtar, upptäcka ny musik och återupptäcka klassiker som glömts bort.
En hyllning till den senare kategorin kommer här:

För vem vill inte ha en Kikki-bastu!

Såg en annons för ett företag som säljer bastuprylar. Det var en enkel annons, bara en bild på en bastu och ovanför stod företagsnamnet och det feta budskapet: "VI LEVERERADE KIKKI DANIELSSONS BASTU".
Hmm. Jag vet inte jag. Var det den bästa reklamslogan de kunde komma på? Är det den mest trovärdiga upplysningen om kvaliteten på deras produkt? Att de sålt en till Kikki Danielsson?
Nä, där blev de nog lurade av kvällstidningarnas vi-lanserar-kikki-så-hårt-vi-kan-fast-ingen-egentligen-bryr-sig-för-till-slut-har-vi-hjärntvättat-dem-så-att-de-tror-att-de-bryr-sig-för-det-finns-alltid-nya-lågvattenmärken-att-hitta-på-kupp.
Nu väntar jag bara på Linda Rosing-skiftnyckeln, Anna Book-trädgårdsmöbeln och Farmen-Jannes balkonggrill.

A walk down memory lane

Jag kanske talar till en väldigt smal publik nu, nämligen de av er där ute som är i precis samma ålder som jag, och som också satt klistrade framför Sköna Söndag för att få er några minuters tecknad film till livs. På den tiden det inte var barnprogram och animerat i sju kanaler samtidigt tjugofyra timmar om dygnet.
Anyway, till er vänder jag mig nu och undrar: SuperTed.
Minns ni?



När vi ändå är inne på animerade barnprogram för hundra år sen så kan man ju också nämna Il était une fois, eller på svenska: Det var en gång. Det fanns tre olika, en för rymden, en för människokroppen och en i historia. Någon som minns dem?



Mer om nostalgi-TV har jag skrivit bland annat här, här och här.

Hur bra kan du läsa ansikten?

Kan du skilja ett äkta leende från ett falskt? Se vem som fejkar och vem som är glad på riktigt? Lotten tipsar om en sida där du kan testa. Ganska klurigt, jag fick 14 rätt av 20. Efteråt kan man också läsa om vad man egentligen ska titta efter, och vad som faktiskt skiljer ett äkta leende från ett falskt. För det finns skillnader.

Ett flyttbart skåp och Ann

Jag tittade inte så mycket på Let's Dance förra säsongen och hade inte tänkt göra det den här omgången heller. Men det är klart att det är roligt att se Ann Lähdet ta sig an "det flyttbara skåpet" Lasse Brandeby. Sambon har tävlingsdansat med Ann. De var danspartners i flera år och tog ett par pallplatser i SM. Det ni.

Vilka som åker ut först? Lätt. Det står mellan Birgitte Söndergaard och Malou von Sivers. Medelålders män kan komma undan med att vara klumpiga och stela och tappa takten. Då är det nämligen roligt. När kvinnor gör det är det mest pinsamt och ointressant. Sad but true.

Andra bloggar om: let's dance, tv4, lasse brandeby, ann lähdet

Navelskådning

Stefan Helgesson dissar "Världens modernaste land" i DN. Jag begriper inte hur han tänker.

"Men nästa gång jag hör fraser som "hur kommer det sig att just vi svenskar (är så nyfikna på utländsk mat, är så förändringsbenägna och så vidare)", eller "i andra länder (behåller man gamla byggnader, har man genuina restauranger och så vidare) men i Sverige " osäkrar jag min fjärrkontroll. [...] Så här ser nämligen världen ut enligt "Världens modernaste land": det finns Sverige och så finns det "and­ra länder". Dessa "andra länder" - som sällan specificeras - finns till för att Sverige i alla sammanhang ska framstå som extremast. Här behövs en kopernikansk omkastning! Världen roterar inte runt Sverige. "

Eeeh... Jo, i det här programmet gör den det. Det här programmet handlar om Sverige. Visst kan det finnas ett problem i att "andra länder" inte specificeras, och visst bygger många av de framkastade påståendena på generaliseringar, men syftet är ju att få igång en diskussion. Inte framställa Sverige som "extremast", men plocka fram sånt som anses typiskt svenskt och sen ge en historisk förklaring, alternativt avliva en myt.
Man kan säkert diskutera det lämpliga i att så ivrigt lyfta fram skillnader mellan Sverige och andra länder som bygger på generaliseringar, men jag tycker det är tydligt i programmet att det handlar om olika personers åsikter och upplevelser, och ingen definitiv sanning. Det händer ju att de medverkande experterna och de kommenterande invandrarna säger emot varann - och har helt olika tolkningar av fenomen och beteenden.

Det ger status att vara modern. Därför tänker man gärna att det egna landet är modernast. Men moderniteten - förstådd som en rationalisering av liv och samhälle - är gammal och finns spridd över hela jorden. [...] Kan vi inte bli kvitt den här nationella narcissismen någon gång? Hur vore det att sitta i Amsterdam eller Tokyo och diskutera svensk modernitet?

Att vi gärna tycker och tror oss vara så moderna - är det inte precis det hela programserien handlar om? Att testa myten, diskutera tesen, se om vi verkligen är så moderna som vi vill vara?
Om man vill göra ett program om Sverige från ett sant utifrån-perspektiv, då får man nog lämna över hela produktionen till ett utländskt bolag. Alternativt låta redaktionen bestå av uteslutande invandrade svenskar. Vilket vore spännande - men ett helt annat program.
Just nu ägnar sig Fredrik Lindström åt det han gör bäst, nämligen eftertänksam navelskådning. Narcissistiskt - javisst, men är det inte det som är poängen?

Andra bloggar om: svt, fredrik lindström, världens modernaste land, tv

Pensionärs-TV för alla

Antikrundan körde igång igår, det var det väl ingen som missade?
Jag såg delar av det och blev positivt överraskad. Kände mig trött på formatet, trött på experterna, trött på programledaren och trött på de giriga föremålsägarna, men - det finns ändå nån sorts pervers förtjusning i att se en tant dra efter andan när det var en sandstensfigur från medeltiden. Det är inget program jag kommer att följa, men det har sina stunder.
I övrigt:
- Hur tänkte de när de skulle hem till nån kvinna och uttryckte enorm entusiasm över att hon fått ärva sin moster? Dialog: "Hon har fått ärva hus, sommarställe, möbler, inredning, ja allt! Fantastiskt! Ja är det inte det! Men stora bekymmer också. Ja men de bekymren hade jag gärna tagit!) Que? Klingar det inte lite illa? Lite kan-inte-min-släkt-gå-och-dö-snart-så-jag-får-alla-häftiga-prylar-illa?
- Stackars tanten som fick veta att hennes karolinska värja som hängt hemma på väggen i 60 år var värd över 100 000 kronor. Man riktigt såg rånrädslan lysa i ögonen på henne, och med uppgivenhet i stämman konstaterade hon att hon måste ta ner den från väggen och gömma undan den nånstans. För sälja en släktklenod ville hon inte.
- Uppfriskande med en människa som direkt erkänner att han ska sälja ett värdefullt föremål. Mannen med den fula smörterrinen tappade hakan när den var värd 50-100 000 kronor. Han hade köpt den på en loppis för en femma. Men vem, jag säger vem, prutar ner ett loppisfynd från 15 till 5 kronor? "Jag tyckte den såg skadad ut så jag ville bara betala en femma." Om jag var loppisföreståndare skulle jag bli rätt trött. "Är den så jävla skadad så köp den inte då!" skulle jag sagt. Eller nä, förmodligen inte, men jag skulle tänka så i alla fall. Och han köpte den och tog med den till ett värderingsprogram i TV - klart han misstänkte att den var värdefull.
- Skön mix på prylarna - från petrusfigurer från 1300-tal till en tjusig röd kobratelefon. Och icke att förglömma en hövdingadräkt från Ghana.
- Varför går man dit med saker man redan vet allt om? Aptråkigt.
- Knut Knutson är en Ernst i kubik. Fast lite nördigare.

Andra bloggar om: tv, antikrundan, svt

Trygghets-TV

Vi har väl alla våra trygghets-serier. De där programmen som gick när vi var yngre, som kanske snurrat på repris många omgångar sen dess, såna där serier där man redan sett alla avsnitt men alltid kan slötitta på ett till. Serier som oftast hamnar på dagtid, som vi aldrig skulle ställa klockan för att se, men sitter vi väl där och zappar så fastnar man lätt.
Vissa serier ser man mest av nostalgiska skäl, vissa håller än.
MacGyver kan vara ett exempel, Star Trek, M.A.S.H, Melrose Place, Helgonet, Skål, Par i hjärter, Charlies änglar och Falcon Crest andra.
För mig kan väl även Vänner räknas som trygghets-TV, även om det inte passar klockrent i kategorin. (Lite för ny, lite för hypad).

Ett annat exempel är sitcomen Pantertanter. Älskad i hemlandet USA men här ganska undanskuffad, trots att det är en långkörare som svensk dag-TV. (Varför inte fler Pantertanter och färre The War at home..?)

Repliker från Pantertanter (stulna från Anna Thunman):

Estelle Getty (född 1923)- spelar bitska mamma Sophia från Sicilien
Rose: Sophia, why are you in such a bad mood?
Sophia: Excuse me Rose, I haven't had sex in fifteen years and its starting to get on my nerves.
***
Blanche: We just rented that movie Aliens, it scared us half to death.
Sophia: I found it scary too. That Sigourney Weaver is a sweet girl but she really shouldn't go without makeup.

Betty White (född 1922)- spelar naiva Rose med ett förflutet i Skandinavien
Rose: My mother always used to say: The older you get, the better you get, unless you're a banana.
***
Rose: I just had a thought...
Sophia, Dorothy, Blanche: Congratulations.
***
Rose: Now, I know no one wants to hear any of my stories right now...
Dorothy: That's always a safe bet, Rose.
Rose: ...but you need to hear about my cousin Ingmar. He was different. He used to do bird imitations.
Blanche: Well, what's wrong with that?
Rose: Well, let's just say you wouldn't want to park your car under their oak tree.

Beatrice Arthur (född 1923)- spelar frånskilda, lätt bittra Dorothy
Blanche: This is strictly off the record but Dirk is nearly five years younger than I am.
Dorothy: In what, Blanche, dog years?
***
Blanche: Dorothy, this is crazy! Since when do you care how you look?
Dorothy: I think it started when I came down from the bell tower and had my hump fixed!

Rue McClanahan (född 1934)- spelar slampiga Blanche, den yngsta pantertanten
Blanche: I'll give you anything. I'll give you one of my sons.
Dorothy: Blanche.
Blanche: Dorothy, I've given this a lot of thought. I've had three sons, I've never had a Mercedes. Which one do you want? Biff, Doug, Skippy? No, don't take Skippy, he's got asthma. ***
Blanche: What do you think of my new dress? Is it me?
Sophia: It's too tight, it's too short and shows too much cleavage for a woman your age.
Dorothy: Yes, Blanche. It's you.



Läs också: Mina fem största TV-ögonblick. (Den är redan inaktuell, men ändå)

Andra bloggar om: tv, nostalgi, 80-tal

Fortfarande rynkig men lite vigare

Nu har sphynx-humöret utvecklats lite och jag känner mig mer så här:
Är det månne Ingvar Carlssons jänta?
Tack Tommy för bilden.

Många bäckar små...

Vill du dämpa ditt dåliga samvete och samtidigt göra en god gärning? Kolla in solidaritetsbloggen. Bloggens medlemmar skänker varje månad bort hundra kronor var, den här omgången är det SOS barnbyars projekt i Ukraina som får pengarna.

En cellists mardröm

Roligt om återanvändning i musikens värld:

Birro ny stjärna i Karlavagnen

Marcus Birro skriver att han kommer att bli programledare för Karlavagnen. Karlavagnen i P4, ett av Sveriges mest älskade program. Det var som fan. Det vore mitt absoluta mardrömsprogram att leda tror jag. Men det är ju väldigt populärt, och hjälper säkert många i ensamma stunder. Lycka till Birro, du kan säkert dra nya lyssnare och samtidigt hålla kvar de gamla pratglada typerna.

Vem vill du se naken?

Det är spännande det där med google-humor. Efter några månaders vetenskapligt studerande av de personer som hittar till min blogg via söktermer i Google kan jag nu dela in dem i tre kategorier: 1. De som vill se någon naken. 2. De som vill veta om någon är homosexuell. 3. Övriga.
Man skulle kunna tro att den största kategorin är den sista, men så är inte fallet. Populärast är istället... grupp nummer 1. (Det vill säga om jag vidgar begreppet och låter "någon" kunna vara till exempel fjortisar eller bara bröst).
Vem vill då de flesta se naken? Jo, Idol-Cissi är ivrigt förekommande. Peter Jöback. Idag Kristian Luuk (!) och Katarina Sandström. Andra som nämnts är Filippa Reinfeldt (yeah right!), Ola Salo (who wouldn't?), Fredrik Virtanen och Peder Lamm.
Kategori nummer två är den minsta samlingen människor, men inte desto mindre intressant. Idag var det till exempel någon som hittade hit via "peter englund homosexuell bisexuell". Andra som det funderats kring är Arne Weise, Peder Lamm (igen), Lennart Swahn, Karin Falck (?) och Ronnie Sandahl.
I den sista kategorin hamnar diverse mystiska sökningar, som "etype reinfeldt gud är sprit", och "horace engdahl vittnesbörd jonatan".
Googla på.

Andra bloggar om: google, bloggosfären, humor

Julkalendern 2006

Tills jag hamnat ur mitt sphynx-humör kan den som vill återuppleva alla listor i min julkalender, som jag här har samlat på ett och samma ställe. Där kan man bland annat läsa om min snorskräck, om vilka Alex Schulman-faser man kan gå igenom, om mitt julklappsrim till Christer Fuglesang, om varför det alltid är värre att köa bakom någon som köpt ättika, vilka bloggar som är bäst just nu (eller var just då), om vad Goosnargh egentligen betyder, och hur man spelar konsthockey.
Håll till godo.

Lucka 1 - Älskade hockeyfrilla
Lucka 2 - Älskade ortnamn
Lucka 3 - Älskade Kösverige
Lucka 4 - Älskade OS-grenar
Lucka 5 - Älskade Alex Schulman
Lucka 6 - Älskade World Wide Web
Lucka 7 - Älskade Douglas Adams
Lucka 8 - Älskade annons
Lucka 9 - Älskade nostalgi-TV
Lucka 10 - Älskade nobelfest
Lucka 11- Älskade blogg
Lucka 12 - Älskade djur
Lucka 13 - Älskade jultecken
Lucka 14 - Älskade musik
Lucka 15 - Älskade nostalgimusik
Lucka 16 - Älskade julklapp
Lucka 17 - Älskade animation
Lucka 18 - Älskade doldis-TV
Lucka 19 - Älskade skräp-TV
Lucka 20 - Älskade noja
Lucka 21 - Älskade parodi
Lucka 22 - Älskade julrim
Lucka 23 - Älskade Karl-Bertil
Lucka 24 - Älskade jul

Andra bloggar om: tv, bloggosfären, julkalender , jul , humor, nostalgi

Förlåt

Jag skriver inga vettiga inlägg just nu och lägger bara ut en massa YouTube-videos men det är för att jag känner mig ungefär så här:

..dom kan få mustasch och högre lön..

Killingarna gjorde också en show live från Grand, som inte alls var lika bra som den från Berns, men det här var lite kul:

T-t-t-t-t-t-t-t-t-toppen!

Apropå svaret i bloggutmaningen och nostalgikänslorna som väcktes - Så här såg det ut i I manegen med Glenn Killing, live från Berns från 1994:


Inte det mest klassiska klippet, men även YouTube har sina begränsningar.

Morrissey i eurovision song contest

Morrissey ska skriva en låt till brittiska melodifestivalen, enligt The Sun. Förhandlingar pågår. Hoppas det blir av, skulle vara väldigt intressant att höra det resultatet.
Nedan - en av Morrisseys (och mina) schlagerfavoriter:

Borttappade William i byråkratin

Läser Williams pappas ord och kan inte låta bli att bli upprörd över att det ska vara så jävla besvärligt att vara sjuk i det här landet. Har varit med om detta med flera i min närhet också - att man plötsligt i sin svagaste stund måste ta tag i den svåraste av byråkrati. Att man som sjuk förväntas uppbåda all den energi det tar att sätta sig in i diverse sjukförsäkringsregler, fylla i alla dessa blanketter, läsa på för att få veta vilka rättigheter och skyldigheter man har för att inte bli helt lurad och gå miste om ersättningar och rehabiliteringsalternativ. Så tröttsamt.

Det ska väl också sägas att det säkert inte är lättare att vara sjuk i de flesta andra länder, och att vi i grunden ändå har ett bra och tryggt system i Sverige. Byråkrati behöver inte i sig självt vara dåligt, utan kan också vara nödvändigt. Men just i såna här fall är det oftast allt för omständligt, och försäkringskassan som ska hantera det klarar banne mig inte av nånting. Jag och mina närmaste har haft så usla erfarenheter av försäkringskassan att här känner min frustration inga gränser. Jag tror säkert att det finns skickliga och medkännande handläggare som jobbar där också, men deras resurser är galet för små och deras arbetsmetoder under all kritik.
Det är faktiskt människors liv man bollar med, lägger på ett papper i en hög eller tappar bort i datasystemet. Skandal.

Rörande är i alla fall bloggvärldens uppror. Sigge skriver om mobiliseringen, Linda har startat en insamling, Alter Ego hakar på. Det måste vara värmande för Williams familj, och säkert får de in en rätt hygglig extraslant också. Det blir en väldigt speciell gemenskap i den här bloggosfären...

Andra bloggar om: William, politik, bloggosfären

Finkultur och pajkastnings-TV i symbios?

Jag intervjuade precis Staffan Göthe om hans nya pjäs "Underbara gåvor" som har premiär på lördag. En romantisk komedi med både gapflabb och tid till eftertanke (enligt Göthe och skådisarna jag pratade med). SVT och nutids-TV i allmänhet, och lekprogram i synnerhet får sig en känga i pjäsen också, eftersom SVT:s påhittade nya nöjessatsning "Paja och Win" spelar en viktig roll i intrigen. Det av Göthe framfantiserade programkonceptet går ut på att de medverkande kan vinna sin drömpryl om de först lyckas demolisera den. Säg att det högsta du önskar dig är en fritidsbåt, eller en hemmabioanläggning, ja då får du dra lott om ett verktyg (till exempel en slägga eller motorsåg) och sen får du under en viss tid gå lös på drömprylen. Lyckas du fullkomligt förstöra den, vinner du en ny likadan.
SG: Jag ansträngde mig för att hitta det fånigaste, galnaste och mest destruktiva konceptet. Jag är ganska nöjd med det här.
saom: Tänk om det är nån som snor idén nu då?
SG: HAHAHA! Ja, vi har faktiskt pratat om att man kanske borde ha sålt in det först!

Jag vet inte jag, inte låter det som ett helt omöjligt programförslag..? Vi har ju sett Oss skojare emellan, Glöm inte tandborsten, 24 karat, fångarna på fortet, Rena natta, Kär och galen... ja exemplen på vad folk kan gå med på att göra i TV och vad folk där hemma gillar att se på TV är många.

Pjäsen verkar i alla fall lovande. Den ska ut på norrlandsturné, så håll utkik så kanske den dyker upp i en stad nära dig.

Apropå 24 karat: Se Harald Treutiger bygga dagobert-macka:

Andra bloggar om: Staffan Göthe, teater, tv, svt

Håll koll

Jag har just upptäckt Netvibes. (Jag är lite efter, I know.) Det är inte så dumt, inte så dumt alls. Helt fantastiskt att kunna ha översikt över massor av bloggar samtidigt, se när de uppdateras och kunna läsa vad inläggen handlar om. I have full control, sitter här på toppen av mitt berg och tittar ut över bloggosfären... (Ja, och sen kan man ju nätsöka, bloggsöka, videosöka, bildsöka, kolla mailen, kolla vädret, göra kalendrar och mycket mycket mer också).
Salt har en mycket pedagogisk introduktion hemma hos sig.

Happy Birthday

Elvis Presley
8 jan 1935 - 16 aug 1977

Nu ska herr Karlsson vara tyst

Calle Bildt är verkligen på tapeten. Han syns och hörs överallt. Vart jag än vänder mig ser jag den plutiga munnen, de stora glasögonen, den välkammade benan och så hör jag den där knarriga översittarrösten. Burr. Jag tycker bättre om honom i den här klassiska versionen:



Andra bloggar om: Carl Bildt, Robert Gustavsson, imitation

Den som väntar på nåt gott?

Hmm. Vad gör Sigge Eklund egentligen med bloggportalen? Påminner igen om mina nyårsmysterier.

Värsta schlagern

Är det bara jag eller är Linda Bengtzings och Markoolios schlagersatir riktigt rolig..?

And the winner is...

Okej, här kommer svaret på bloggutmaningen:

1. Jag har fått en utskällning av lekledarfarbrorn Lennart Swahn.
Sant. Som journalist har jag träffat många "kändisar" och offentliga personer och fått höra både det ena och det andra, vilket man oftast kan hantera. (Att gnabbas med tex Tarras-Wahlberg kan till och med vara underhållande). Men jag har också provat på ett annat yrke - där jag fick ta mer skit på tre månader än jag tagit under hela min journalistkarriär (tja, nästan i alla fall). Jag jobbade som servitris/bartender/kassapersonal i Stockholms utkant en sommar och träffade då på en synnerligen grinig Lennart Swahn. Förmodligen hade han bara en dålig dag men han fräste ganska rejält åt mig över att brödpåsarna var slut. Det var likadant förra gången jag var här. Ni har aldrig påsar till brödet! ALDRIG!! Vad är det här för jävla ställe?! Så var det med det.

2. När Göran Persson var statsminister la han en gång armen om mig och föste mig ur ett rum genom en bakdörr.
Sant. Det var på en press-gathering av nåt slag, frågorna var många och träffen hade dragit ut på tiden, GP:s pressekreterare var i upplösningstillstånd eftersom tidsplanen gått i bitar (jag har seriöst aldrig sett en människa med såna svettringar under armarna, LP-format!) men jag propsade ändå på en enskild intervju. Den stackars pressekreteraren flämtade Vi måste vidare, det hinns inte med, och det var då jag fick en farbroderlig arm om mina axlar. Kom med här, sa Persson i förmanande landsfader-ton och så gick vi ut genom bakdörren och in i en smal korridor där jag fick genomföra min intervju. Om än en kort sådan.

3. Jag har tillsammans med 40 scouter skrålat Tomas Ledins "Släpp hästarna fria" på svenska, engelska, tyska och finska för en belgisk gränskontrollant.
Sant. Det var sommaren 96, vi var på väg till (eller från?) ett scoutläger och bussade genom Europa. Det var sällan någon gränspolis som kontrollerade oss, välkammade ungdomar i scoutskjortor ser tydligen väldigt pålitliga ut (vilket innebar att vi lastade enorma mängder alkohol i bussen under återresan) men vid en gränspassage klev en gentleman ombord och bad att få se alla våra pass. Vi hade precis sett I manegen med Glenn Killing, live från Berns för ungefär 16:e gången, och om nån minns så sjunger gänget spring spring spring spring spring, släpp hästarna fria i nån sorts behind the scene-sketch. Vi hade gjort egna översättningar till engelska, tyska och finska (fast den finska varianten gick päive päive päive päive päive, yksi kaksi kolme) och i den spända tystnad som bildades när kontrollanten granskade våra pass, ett efter ett, var det nån som stämde upp i sång. Strax ljöd Ledin-tonerna högt som en mistlur på barrikaden, när alla 40 föll in i sången. Kontrollantens bistra uppsyn blev aningen muntrare och vi fick åka vidare på vår färd.

4. Jag har kört tequila-race en måndagkväll tillsammans med grabbarna i Sepultura.
Bingo Pumans dotter! Visst var det måndag, visst var det tequila-race, men det var metalrockarna i Bigelf som stod för sällskapet. Detta påstående var alltså det falska!

5. Jag har sjungit i St Vitus-katedralen i Prag, dansat inför publik iförd silverfärgad kroppsstrumpa till tonerna av Ted Gärdestads "Satellit", skrivit texten till ett julsång som givits ut på skiva, sjungit i Stephansdomen och Schönbrunn-palatset i Wien, vunnit en talangtävling i brittiska Essex, delat ut pris till Helen Sjöholm på en musikgala och spelat gängledaren Måns i en skolmusikal.
Sant. Det här var mest en ego-show-off-punkt där det mesta låter finare än det egentligen var, (förutom silverkroppsstrumpan som låter gräsligt och var ganska gräsligt också) men allt stämmer i alla fall. Jag har sjungit i en flickkör som höll konsert i Stephansdomen och som spontanunderhöll i katedraler och palats under en körresa, talangtävlingen vanns under ett scoutläger, julsången var en traditionell melodi som jag gav ny text och som samma flickkör gav ut på skiva och när Helen Sjöholm vann pris för "Årets låt" med Gabriellas sång fick jag och en kollega uppgiften att vara galaprisutdelare.
Mer behöver man väl inte säga om denna punkt.

Rätt hade alltså: pumans dotter, christina, bim, propp, en södertäljebo, och jerry!
Grattis, grattis!

Andra bloggar om: bloggutmaning, bloggosfären, tävling

Slakta ojämningarna!

Damon har en poäng. Eller två.
Jag undrar vilka grupper som kommer att diskrimineras år 2207? För let's face it, summan av fördomarna är konstant, eller hur var det nu?
Kanske filosofer. Eller människor med husdjur. Eller vänsterhänta?

(Rubriken är ett citat hämtat ur Lindansaren.)

Nya tidens TV-tittande?

De där japanerna...

To bi or not to bi

En alldeles egen tjuvlyssning, från en McDonalds-restaurang i går:

Kille ca 15 år: Va? Är du bisexuell?
Tjej ca 15 år: Ja.
Killen: Vafan! Då tänker jag inte prata med dig mer!
Tjejen: Äh lägg av. Det är ju skitbra att va bisexuell. Då kan man ju liksom spana på alla.
Killen: Men vadå. Det kan man ju som kille också. (Kort tystnad). Ja, förutom på killar då förstås.

(Fortsätt förresten att gissa på bloggutmaningen nedan. Svaret kommer i morgon.)

Lattjolajbanlådan

Hittade en bloggutmaning här, och antar den.

Fem påståenden om mig, fyra sanna ett falskt. Vilket är falskt?

1. Jag har fått en utskällning av lekledarfarbrorn Lennart Swahn.

2. När Göran Persson var statsminister la han en gång armen om mig och föste mig ur ett rum genom en bakdörr.

3. Jag har tillsammans med 40 scouter skrålat Tomas Ledins "Släpp hästarna fria" på svenska, engelska, tyska och finska för en belgisk gränskontrollant.

4. Jag har kört tequila-race en måndagkväll tillsammans med grabbarna i Sepultura.

5. Jag har sjungit i St Vitus-katedralen i Prag, dansat inför publik iförd silverfärgad kroppsstrumpa till tonerna av Ted Gärdestads "Satellit", skrivit texten till ett julsång som givits ut på skiva, sjungit i Stephansdomen och Schönbrunn-palatset i Wien, vunnit en talangtävling i brittiska Essex, delat ut pris till Helen Sjöholm på en musikgala och spelat gängledaren Måns i en skolmusikal.

Fritt fram att gissa vilket som ska bort!

Andra bloggar om: bloggutmaning, bloggosfären, tävling

Veckans...

...tjuvlyssning:
Mycket stressad flygvärdinna ~25 har just checkat in internet-incheckningar och barnfamiljer, och dirigerar folk till rätt köer så att hon ska kunna få in övriga passagerare. Ett gäng män i kostym ~35 har försökt tränga sig före barnfamiljerna.
Flygvärdinna: Ni får ställa er i kö ni också, kö ett om ni har tidiga boarding-nummer, kö två om ni har sena.
Affärsman 1: Ja men kom an, du kan väl göra ett undantag, vi står ju ändå här.
Affärsman 2: Det är ju bara att släppa in oss så är det klart.
Flygvärdinna: Nej, ni får köa som alla andra. Kön börjar där.
Affärsman 2 (börjar bli upprörd): Men jag får alltid gå in först!
Flygvärdinna: Ni är inte en barnfamilj och ni har inte checkat in via internet, så ni får stå i kö.
Affärsman 2 (rejält arg): Du, vet du vem jag är?!
Flygvärdinna: Förmodligen inte så jävla viktig om du flyger med RyanAir.

...video:

...bok: Dansar Elias? Nej! av Katarina Kieri. Vann Augustpriset 2004 för bästa svenska barn- och ungdomsbok. Det var länge sen jag läste den, men den förtjänar att tipsas om.

...djur:

...musik: Antony and the Johnsons - Hope there's someone

Mer Antony här.

Glatt återseende

Wendelas World lever igen! Wendela, a k a Filippa Bark a k a Sissela Benn var en av mina första bloggförälskelser. Hon slutade skriva när allt blev hysteriskt men har skrapat ihop sitt mod igen nu som det verkar. Vad jag kan se är hon lika sann, hudlös och bultande som förut, trots att hennes ansikte nu finns för alla att se. Hon kastar ut nakna, blödande känslor förtäckta som formulerade tankar. Kort sagt, den bästa sortens blogg.

(Kolla in Sissela som Filippa här.)

Kristusfylla

Apropå nya ord så måste jag bara få slänga in uttrycket "Kristusfylla", som Kristoffer Poppius skriver så här om i sin blogg: "Älskar uttrycket "Kristusfylla", som historikern Peter Englund myntade i ett sms förra året, alltså en sån fylla som man återuppstår ifrån först på tredje dagen, well here I am."
Underbart.

Big TV

Emma listar sitt livs topp fem största tv-händelser. Jag vill göra detsamma men jag vet inte hur. Ett första trevande försök:

1. Sverige - Rumänien fotbolls-VM 94.
Jag vet inte om det var den fantastiska sommaren, det faktum att matcherna gick på nätterna, att jag själv var fotbollsmålvakt med en (innan VM) dissad Ravelli som idol, att Kennet Andersson var så snygg, att Schwarz och Brolin var så bra, att vi tältade just kvartsfinalnatten men smög oss in för att slå på tv:n, eller bara att jag var i en känslig ålder, men när Ravelli tog den där straffen... Det var så stort. Jag spelade in radiosportens VM-krönika på kassett efteråt och lyssnade om och om igen och grät lyckliga tårar och fick knottriga armar.
Kommer nog aldrig att kunna känna så där igen, numera är jag så cynisk när det gäller sportspektakel och tänker att det bara är bisarra pseudohändelser som tar energi och uppmärksamhet från viktiga saker och underblåser självgod patriotism och manar till orealistiska ideal och dopning och omsätter löjligt mycket pengar. Så brukar jag tänka och sen snörper det likt förbannat i hjärtat och jag tar på mig blågula kläder och kan inte koncentrera mig på jobbet för att jag måste titta på åtta timmar tv när Sanna Kallur eller Stefan Holm överträffar sig själva.
(Många är de OS och andra stora sporthändelser som skulle kunna hamna rätt högt på en lista som den här, men det vore väl tråkigt, så det får räcka med sport nu.)

2. WTC-attackerna 11 september 2001
Satt i ett personalrum på ett universitet tillsammans med journaliststudenter och medielektorer av alla de slag och hypnotiserades av bilderna. Ett sådant där ögonblick man vet kommer att förändra världen.

3. Sommarlovsmorgon & Julkalendern
Jag har alltid varit ganska dålig på att kliva upp tidigt. Men första dagarna på sommarlovet MÅSTE man ju se sommarlovsmorgon bara för att det var då man fattade att lovet börjat. Just nu minns jag inte mycket av det, det blev ju med stigande ålder snabbt ganska töntigt att titta på. Men jag borde ha sett Kuckelikul med Gila Bergqvist, Ellinor Persson och Jan Trolin, och Sommarlov året efter med Gila, Peter Settman och Fredrik Granberg. Och Tippen var jag till och med själv med i.
Med julkalendern var det ungefär likadant, det gav julstämning på allvar. Bästa julkalendrarna (som jag uppskattade mest just då): Ture Sventon, Liv i luckan, och visst, Sunes jul (även om jag inte alls var lika begeistrad som många andra).
Bästa som jag sett i efterhand: Fem myror, Herkules Jonsson och teskedsgumman. Sämst alla kategorier: Marias barn. Jag minns än idag min besvikelse.

4. Fröken Fleggmans mustasch.
Ett lustspel av AB Svenska Ord (som regissör angavs Tage-Lena Ekfredsson) som hade premiär 1982 men som sedan visades på tv flertalet gånger. En av dessa sändningar spelades in på video och blev sedan en följeslagare av stora mått i det saomska hemmet. I sig är föreställningen kanske inte omvälvande nog att platsa på denna lista, men den symboliserar så mycket mer. Jag blev förälskad i Gösta Ekman, upptäckte Hasseåtage på allvar, lärde mig hela showen utantill och det blev mitt och mina bröders bilnöje att recitera replikerna, spela alla rollerna och sjunga alla sångerna. Intelligent humor, briljant skådespeleri och så en god portion samhällssatir mitt i allting.

5. Jämnt skägg mellan diverse par-samspel. Fred Savage och Danica McKellar i "The Wonder Years", Linda Hamilton och Ron Perlman i "Beauty and the Beast", Peter Jöback och Siw Malmkvist i historiens första Så ska det låta, Jonas Gardell och Towa Carson i samma program säsong 3 när det redan hunnit bli lite dåligt (eller var det jag som blev äldre?), Calista Flockhart och Robert Downey Jr i Ally McBeal, Michael Jackson och en hysterisk tjej i publiken på en tv-konsert tidigt 90-tal, med flera med flera.

Oj vad jag kommer att komma på saker jag glömt senare. Anyway.

Inblick i krigets Teheran

Läste Marjane Satrapis självbiografiska Persepolis del 1 och del 2 i natt. Förstår inte varför jag inte gjort det tidigare. Mellanöstern och länderna därikring är ett skamset hål för mig kunskapsmässigt, och finns det något bättre sätt att lära sig politik och religionshistoria än genom en självbiografi i serieformat? Jag lärde mig massor om livet i Iran på sent sjuttio- tidigt åttiotal, och bara att inse att tolvåriga flickor i slöja också lyssnade på Michael Jackson, Kim Wilde och Iron Maiden var en a-ha-upplevelse. En rätt fånig a-ha-upplevelse förstås, det hade jag väl kunnat räkna ut ändå, men samhörighetskänslan och förståelsen som skapas är guld värd.

Nu ska jag bara införskaffa del 3 och 4 också.
Andra självbiografier i serieformat värda att läsas är Mats Jonssons Unga norrlänningar, Hey Princess och Pojken i skogen.

Svensk musik och fildelningsalternativ

Det finns faktiskt alternativa skivbolag. Hybris är ett exempel.
Hybris vill verka för den oberoende popkulturens överlevnad. På hemsidan finns mp3-låtar att ladda ner gratis. För att stödja hybris-artisterna kan man istället välja att donera en slant.
Du kan ladda ner Östersunds pop-pojkar i Vapnet och Sibiria, och popsicle-Andreas Mattsson för att nämna några. Där hittar du också en av de elakaste svenska låtar som nånsin skrivits: Sibirias Christian Olsson. Vass samhällskritik, lågmäld myspop och personangrepp på samma gång. En låt med en fantastisk poäng - men oj så ledsen jag skulle blivit om jag var Christian Olsson. (Jo du saom, jag gråter hela vägen till banken.)

Vapnet:



Andreas Mattsson:

Se bara stilnivån i topplistan strax under

Nu var det så här länge sen jag gjorde ett personlighetstest. För självkänslans skull gjorde jag inte ett hur intelligent är du-test, utan vilken typ av intelligens har du:

Your Dominant Intelligence is Linguistic Intelligence

You are excellent with words and language. You explain yourself well. An elegant speaker, you can converse well with anyone on the fly. You are also good at remembering information and convicing someone of your point of view. A master of creative phrasing and unique words, you enjoy expanding your vocabulary. You would make a fantastic poet, journalist, writer, teacher, lawyer, politician, or translator.

Vilken typ av intelligens har du?

And now to something completely different

Apropå nätundersökningar så är de inte så pålitliga, men likafullt finns underhållningsvärdet där. I den här bloggen har jag bara utfört en enda undersökning, av det mycket mogna och seriösa slaget, gott och väl i nivå med kvinnliga toppolitiker-frågan. Jag inser att jag aldrig redovisat resultatet.
Det äckligaste av följande är enligt mina bloggläsare:

1. Bajs 56%
2. Snor 37%
3. Sperma 7%

Intressant.
Själv röstade jag ju på nummer 2, anledningen kan läsas här.

Vem skulle då dekorera, laga mat och vara behagfull?

Aftonbladets toppartikel just nu handlar om Nancy Pelosi, som när hon ikväll svär eden som amerikanska kongressens nya talman blir den första kvinnan på posten någonsin.

Under artikeln finns en fråga: "Är det för få kvinnliga toppolitiker i världen?" I skrivande stund är ställningen ca 70-30, med drygt 13000 röstande. Det kan ju tyckas vara en ganska stor seger för ja-sidan.
Med de exakta siffrorna innebär det att 3989 personer har klickat nej. Nej. Det är alldeles lagom, eller för många kvinnliga toppolitiker i världen. Det tycker tretusenniohundraåttionio personer.

(Kuriosa: Nancy Pelosi tillhör enligt Aftonbladets artikel den liberala falangen av det demokratiska partiet. Hon är för abort, homoäktenskap och motståndare till kriget i Irak. En av Pelosis hjärtefrågor är att införa nya regler mot korruption. Den förra kongressen, som dominerades av republikaner, har hon kallat ”den mest korrumperade i historien”, skriver TT.)

Verkligt god journalistik

Apropå journalistik blir denna mysklassiker aldrig för gammal för att tipsa om. Mira Micic skriver om överlevnadsexperten Aaron, 6 år. Citat: "Björnar är snälla, men kan vara jobbiga om man klappar dem för hårt. Då är det bara att attackera dem."
och
"Man måste titta på den vita och den röda pilen på kompassen. Den vita pilen pekar mot kallt, den röda mot varmt. Nu pekar den vita mot sjön, det betyder att det är kallt i vattnet."
Underbart.

Att fokusera på det viktiga i världen

God journalistik..?
(Gammal men naggande god notis som fått egen hemsida.)

Att minnas åreN som gått

Det är lätt att bli lite nostalgisk såhär i summera-året-tider. Varför inte vältra sig i nostalgin och blicka tillbaka ordentligt?

Sportnyttnostalgi


Hallåanostalgi


Ett av mina favoritprogram-nostalgi (notera hallåaröstens... tajming)


Mer vinjettnostalgi


Hallåa+Rapport+Café Sundsvallnostalgi


Tidigare i den här bloggen har jag även varit TV-serie-nostalgisk och musiknostalgisk. (Och lite frisyrnostalgisk.)

MOHAHAHA

Dagens skratt. Norska fångar som försöker rymma genom att nakna och insmorda med matolja klämma sig genom fängelsegallret? Men den ena är för tjock och blir lämnad kvar? Herregud. Ibland tror jag att jag bor i Ankeborg.

Men "tjejkött" var det dummaste jag hört

Bästa nyord 2006 (ur Språkrådets lista):

1. Sverka - klaga på inköpt vara som man är missnöjd med; bildat till Sverker Olofsson i tv-programmet Plus; 2006

2. Rondellhund - icke-officiell hundskulptur i rondell; 2006

3. Regnbågsbarn - ny betydelse: barn till föräldrar som är homo- eller bisexuella eller transpersoner; 2006

4. Bloggosfären -skämtsamt om det ”universum” som alla bloggar utgör; 2004

5. Latteliberal - alltför liberal; oäkta liberal; 2004