Det här var ju väldigt roligt: Gänget från "It's always sunny in Philadelphia" (Danny DeVito bland andra) laddar upp inför säsong 9 på svenskt vis. Eller Bergmanvis, närmare bestämt. Och alla pratar helt okej svenska! Kolla själv:
Uppdatering: Klippen borttagna. Jag ska se om jag hittar dem någon annanstans.
Hittat hos Anna Thunman Sköld.
För sex år sedan (herregud) skrev jag den lilla språkserien "Veckans uttryck" som än idag drar en hel del besökstrafik när folk undrar varför man säger till exempel "ana ugglor i mossen" eller "att skita i det blå skåpet". Så varför inte återuppta den? Här ett ord som ofta felanvänds:
Björntjänst.
En björntjänst betyder inte en extra stor, generös tjänst som vissa verkar tro utan en tjänst som blir till skada för mottagaren. Man menar väl men det blir fel. Uttrycket kommer från en fabel från 1600-talet av fransmannen La Fontaine: "Björnen och trädgårdsmästaren". I fabeln har en man en björn som husdjur, och när en fluga landar på den sovande mannens näsa vill björnen lite hjälpsamt åtgärda detta:
"Tar upp en större sten, varpå han slungar den och krossar flugan lätt och mannens huvud spräcker: med lika säker tass som klent förstånd vår vän sin trädgårdsälskare till marken stendöd sträcker. En obegåvad vän är farlig såsom få. En vettig fiende är bättre då."
Så det är kanske inte helt lyckat att döpa sitt konsultföretag till "Björntjänst AB" även om man heter Björn och vill vara lite skojig.
#blogg100
51.
Härmed lanserar jag: Måndagslistan. Varje måndag en ny lista, kan vara allt från favoritfrisyr till bästa politiska tal eller viktigaste seriefigur. Häng gärna på, antingen genom att stjäla mina rubriker eller hitta på egna.
Först ut: Svenskans vackraste ord.
Svårt, naturligtvis, och förfärligt subjektivt. Ska man tänka strikt fonetiskt eller väga in betydelse och etymologi? Ska klarhet premieras högre än onomatopoesi? Hur jämför man det runda, sköna ordet "bumling" med det kraftfulla, effektiva "påk" eller det lekfulla "falafel"?
Tja. Jag går på känsla helt enkelt, och där vägs alla aspekter in. Både ljudbild och innebörd. Här är min topp tre:
1. Följeslagare.
Det rullar mjukt ur munnen för att sedan liksom veckla ut sig. Däri bor en trygghet, det här gör vi tillsammans. Om vi slår följe blir du min följeslagare, och jag blir din.
2. Gråtmild.
Första halvan är hård och direkt, kräver tungskärpa. Sedan kommer andra halvan och fångar upp. Ett ord om en gränslandskänsla – ett kantbalanserande tillstånd.
3. Trösterik.
Rik på tröst. Det säger allt.
Vilka är dina favoriter?
#blogg100
41.
Charlotte Perrellis "Tusen och en natt" spelas på radion. Sambon: Alltså, det låter ju fint det där. "Jag ska älska dig i tusen och en natt". Men vad är det för jävla löfte egentligen? Liksom, jag ska älska dig, få se nu, man ska ju inte lova för mycket men jag ska älska dig länge, jättelänge, fast nu ska vi inte ta i här, jag ska älska dig en två-tre år i alla fall.
Estelle Silvia Ewa Mary.
Efter lite vägande hit och dit har jag nu bestämt mig för vad jag tycker om namnet. Något behov av att proklamera det för omvärlden känner jag dock inte. Jag vet inte för vem eller vilka min åsikt i frågan skulle vara intressant.
Intressant är det däremot att analysera andras reaktioner.
Det finns de som tycker att namnet är sjaskigt. Ett strippnamn, en dokusåpadeltagare, en "nattklubbsdrottning".
Det finns de som istället fnyser åt namnets "uppenbara" Östermalmskoppling. Som snabbt påpekade hur det passar in bland kronprinsessans välbärgade vänners barnnamn.
Båda dessa till synes motstridiga åsikter handlar naturligtvis om klass.
Vi har föraktet mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot amerikanska stjärnor.
Och så har vi avskyn mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot franska societeten.
De som inte vet bättre och de som är verklighetsfrånvända. Slamporna och snobbarna. Två sidor av samma mynt.
Och någonstans därunder ligger jantelagen och gror. Eftersom de som döper barnen till Tiffany och Liam gör sig löjliga för att de tror det gör dem finare än de är och de som döper barnen till Chloé och Leonie gör sig löjliga för att de vet att de är finare och vill skylta med det. Gör dig inte märkvärdig! Tro inte att du är nåt!
Smakdomarna hittar vi däremellan, medelvägarnas mästare som döper sina barn till Sigrid och Sixten eller andra hederliga svenska namn som är precis lagom individualistiska. Vem försöker vi lura? Ett namn är ett namn är ett namn. Några enkla stavelser – som kommer med ett berg av associationsbagage och statusmarkörer.
Jag förstår att folk har åsikter. Det här stackars flickebarnets livsuppdrag är att representera oss och namnet är naturligtvis en grundbult i denna representation. Men den som fnyser och hånar blottar nog mer sig själv än någon annan. Och att nöja sig med att högljutt slå fast att namnet är fult är utifrån sin inbyggda subjektivitet rätt meningslöst och definitivt ohyfsat.
SVT twittrade detta chockerande avslöjande igår och jag tycker även idag att det är väldigt roligt. Det är inte ofta man har anledning att skratta åt nåt som i grunden handlar om vedervärdigt djurplågeri, så tack för det, @svtnyheter.
När Pierce Brosnan var gäst hos Ellen Degeneres nyligen nämndes bland annat att han med Hollywood-mått mätt varit tillsammans med sin fru länge. Frun var i publiken, så de klippte in henne medan Ellen sa "and you've been married ten years, which is a lovely thing, especially in this town".
Så här tolkade däremot översättaren det:
Jag måste tipsa om mina tv-studenter som sammanförde Mark Levengood och Björn Ranelid och testade dem i internetförkortningskunskap.
Man kan konstatera att Levengood vinner på knockout, men vad gör det när Ranelid kan lära en katt eller till och med en hel kennel svensk grammatik?
Se intervjun här.
Få kan som Mats Jonsson berätta om livet på ett samtidigt simpelt som djuplodande sätt. Jag har nyss läst hans serieroman "Mats kamp", den senaste i raden av hans självbiografiska verk. "Den är inte lika bra som 'Pojken i skogen'" sa han glatt när ritade en hälsning till mig i den. Vilket mer belyser hans ödmjukhet än kvaliteten på romanen. Själv ser jag inget behov av att jämföra dem, utan det räcker med att säga: Läs "Mats kamp". Den är knäckande bra. Det finns en naivitet i allt han gör som får allvarligheterna att kännas så hjärtskärande nära. Och här går mörkret hela tiden bredvid ljuset. Han har skärskådat processen att bli förälder, före, under och efter och lyckas som vanligt nypa fast exakt det lilla ögonblick som verkar vardagligt men säger så mycket mer. Gång på gång på gång.
Apropå Klungan. Jag länkade till ett par underbara klipp från Västerbottensnytt på Twitter förra veckan. Ola Söderholm kommenterade dem med orden: "Han har rymt från en Klungan-föreställning." vilket var exakt min första tanke när jag såg dem.
Vilka klipp jag pratar om? Jo, de om den nervöse skoterföraren:
Det jag läst den senaste tiden:
Michael Parkinson, "Mitt liv".
Lite av en besvikelse. Förvånande träigt skriven. Mycket redogörelse istället för känsla, hämningslös namedropping och alldeles för mycket cricket. Men förstås också en hel del spännande möten med fascinerande människor.
Robert Gustafsson, "Från vaggan till deadline".
Hade det där som jag önskat att Parkinson-boken hade. Lite mer kött liksom. Dessutom framstår han i mångt och mycket som rätt osympatisk, och inte på det där tillrättalagda biografisättet med lagom sympatiska brister, utan genuint osympatisk. Och det är ju sympatiskt.
David Nicholls, "En dag".
Fin. Men stereotypa huvudkaraktärer. Hade nog gillat den bättre om jag varit omedveten om hajpen.
Sigrid Combüchen, "Spill".
Den grep mig aldrig. Däremot är det första gången nånsin jag fått lust att stryka under meningar och göra anteckningar i marginalen. Genial prosa på sina ställen, önskar bara den hade drabbat mig hårdare.
Det amerikanska uttrycket humblebrag har tagit sig till Sverige, kallat sig blygsamt skryt och hamnat i någon sorts debatt som jag inte har knutit hjärnan runt ännu och inte tänker göra heller, men, fenomenet är intressant. Blygsamt skryt innebär ju att skryta i förtäckta ordalag, att liksom i förbigående nämna en bedrift, positiv egenskap eller statusfylld materiell tillgång medan man låtsas prata om något annat.
Jag tänker inte fördjupa mig i det, men funderade lite över humblebragens släktingar. För det finns förstås fler. Här är några favoriter i familjen dubbeltydig kommunikation:
1. Backhanded compliment.
Tvärtomsmicker, motsatskomplimang eller vad vi ska kalla det på svenska är inget annat än en förolämpning klädd i komplimangskrud. Kan med fördel användas som härskarteknik. I populärkulturen förekommer det ofta i förhållandet mellan mödrar/svärmödrar och döttrar/svärdöttrar.
Exempel: "Jag är så imponerad av din brist på fåfänga. Du bryr dig verkligen inte om hur du ser ut och det tycker jag är så HÄRLIGT."
2. Bajsmacka. (alt. bajsburgare).
Innebär att stoppa in negativ kritik mellan två positiva uttalanden. (bröd, bajs, bröd, hence namnet). En kritikform som vissa slipat till perfektion. Vilket innebär att man slutar lyssna på berömmet och bara väntar på det dom kommit för att säga egentligen.
Exempel: "Vad kul att du skrivit om det där! Det behöver verkligen uppmärksammas tycker jag. Kul, kul. Men missade du inte poängen? Den aspekt du tog upp är väl egentligen helt meningslös? Aja, ärtig rubrik i alla fall! Verkligen spänstigt."
3. Svagstyrkan.
När man blir ombedd att redogöra för sina svagheter och nämner något som lika gärna skulle kunna vara en styrka. Kommer väl till pass under arbetsintervjuer.
Exempel: "Jag tar ofta på mig alldeles för mycket ansvar. Borde bli bättre på att delegera."
4. Namndroppning.
Namedroppingen är ganska självförklarande. Går ut på att så oberört som möjligt nämna så kända namn som möjligt som man haft något som helst samröre med. Väldigt närbesläktad blygsamt skryt.
Exempel: "Fin klocka du har. Andres har en klocka som är rätt lik den där. Andres Lokko allså. Jag brukar se den för vi är på fester ihop ibland. Eller vi var det i helgen till exempel. På samma fest. Och då såg jag klockan. Ja, det är inte exakt samma, men dom påminner liksom lite om varann. Kanske inte jättelika, men jag tänkte i alla fall på Andres när jag såg den. Trevlig kille det där. Jäkligt trevlig kille."
5. Indirekt order.
Order som formuleras som förslag eller bara svävande fundering. Används ofta av arbetsledare som lärt sig att det är viktigt att medarbetarna känner sig delaktiga i processen. De pratar gärna varmt om det demokratiska klimatet på arbetsplatsen och sitt mycket icke-auktoritära ledarskap. I själva verket är alla beslut fattade på förhand, bara det att det förs fram med ord som "vore det inte kul om vi...?" eller "skulle inte någon kunna...?" I bästa fall vet alla vad som gäller och charaden accepteras, i sämsta fall innebär det stor otydlighet, förvirring och missnöje.
Exempel: "Vad tror ni om att vi skriver en rapport på det här? Vore inte det lämpligt? Då kanske nån kan ta på sig att göra det. Om ni tycker att det var en bra idé. Och lägga den på mitt skrivbord senast på fredag. Eller när det skulle passa. Vem som gör det spelar ju ingen roll men Pelle, du har väl mest koll på det här? Eller? Ja, gör som ni vill. Men senast fredag alltså. Vore ju bra. För ni håller med eller? Bra, det var ett bra förslag Pelle, att du ska göra det, vi säger så."
Det var fem ganska vanliga varianter. Har du fler?
Fråga: Är "rasar" tillbaka som seriöst kvällstidningsord? Nu när jag tänker efter blir jag osäker på om det nånsin varit borta, men jag har nog tolkat det lite ironiskt de gånger jag sett det de senaste åren. Ungefär som psykchockskrigsattacken. Vem kan ta det på allvar liksom? Vad gör man när man rasar? Hur ser det ut?
Från aftonbladet.se, enbart startsidan, just nu:
Plus en lite mer befogad användning av ordet:
När man ser den senare är man redan lite hjärntvättad och börjar fundera på hur röster ser ut när de är upprörda och vad det egentligen är de är arga på.
Däremot fanns det bland de sju-åtta puffarna för bantningsartiklar ingen som nämnde hur man "rasar" i vikt. Alltid något.
En skylt på en bajamaja nära dig.
JA, naturligtvis vill jag att samma företag som sköter slamsugning och högtrycksspolning också ska inspektera min tv!
(Ni som tänker upplysa mig om att det med tv-inspektion i det här fallet förmodligen menas kameraundersökning av stammar och avloppsrör kan låta bli det, för det vet jag redan. Jag är lite yrkesskadad och tyckte det såg roligt ut ändå, okej?)
...korad! Vi har en vinnare i Anagram-tävlingen. Tack alla som deltog, ni var oväntat många, snabba och duktiga.
Här är de rätta svaren:
Hitåt hov, samlag - Halv åtta hos mig (TV4)
1. Femtio leds inavel – Melodifestivalen (SVT)
2. Intima uttern – Mitt i naturen (SVT)
3. Stelgökar – Körslaget (TV4)
4. Sårbar potens – Roast på Berns (Kanal 5)
5. Helvetes mus-fegisar – Sveriges fulaste hem (TV3)
Vissa anagram mer passande för sina program än andra kanske...
Och vinnaren är:
Mattias Boström!
Mattias har en blogg som du hittar här.
Han vinner ett höstmyspaket bestående av senaste numret av tidningen Bon, boken "Varulvsvalsen" av Sigge Eklund, blåbärste och två sorters mörk choklad.
Grattis Mattias!
Min bloggkollega Johan Janrell gör en klockren iakttagelse om Viasat Fotbolls sätt att marknadsföra Champions League med en reklamfilm om Zlatan. Anslaget i filmen är det klassiska “Han kom från ingenstans…”
Janrell skriver:
“Ingenstans”?
Nu tror jag inte att trailermakarna är så dumma att de tror att en person kan komma från ingenstans. Det hela är ett retoriskt grepp. Men det är ett olyckligt sådant. Speciellt efter ett år som kantats av oroligheter till följd av extrem uppgivenhet, isolering och utanförskap i just detta “Ingenstans” som Viasat syftar på.
Mycket sant. Rosengård är någonstans.
Hela inlägget läses här.
Alex Schulman bloggar om mig idag. Jag läser med stor munterhet, trots att han kallar mig en befängd människa, säger att jag "förstör för den sanna feminismen" och tycker jag ska skärpa mig. Jag tycker om Alex Schulman. Han är en skicklig skribent och provokatör och inlägget är en komplett sammanfattning av den argumentationsteknik som så ofta används för att förminska och förlöjliga feminister och feminismen.
Det började med att jag på Twitter kommenterade en formulering han använt sig av. Jag sa:
Alex Schulman skriver att hans Charlie blivit undersökt av en "kvinnlig läkare". Alex. Har vi inte kommit längre än så?
Några personer verkade uppskatta min korta reflektion och "retweetade" den, det vill säga återpublicerade den i sina flöden för att skapa större spridning. Bland andra skribenten Isobel Hadley-Kamptz som Schulman på klassiskt härskarteknikvis döper om till Isabella Upp-Till-Kamptz i inlägget där han skriver om oss: Meddelande till feministerna där ute. Han skriver bland annat:
Jag tror att det var första gången jag träffade en kvinnlig läkare. Därför skrev jag det. Jag tyckte att det adderade intressant information. I en värld av manliga läkare träffade jag plötsligt en kvinna. Det var kul! Jag skrev "kvinnlig läkare" på samma roade sätt som jag skulle skrivit "manlig sjuksköterska" om jag träffat på en sådan. Det var alltså INTE en inlaga i kvinnohatar-debatten. Det var INTE ett försök att krossa feminismen.
Alex Schulman menar förstås inte det han skriver. Han är en intelligent, medveten parodiker som vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Jag läser inlägget med fascination, ser det som en stilistisk övning. Förmodligen är det skrivet med förhoppningen att den illa dolda ironin ändå ska framkalla våldsamma protester. Kanske tror han att jag inte ska se igenom det, att jag ska bli vansinnigt upprörd och bekräfta bilden av mig själv som aggressiv manshatare. Jag läser och skrockar och tänker att jag inte ska nappa på betet. Jag är inte dum. Inte aggressiv och manshatande heller.
Sen ser jag kommentarerna. Här försvinner all min munterhet. Här blir jag sittande modstulen och trött. Kommentarerna är helt oironiska. De håller med. De skrattar. De undanber sig attacker från de "bittra" rödstrumporna. De konstaterar att "mediefeminister" är som vilka onyanserade fanatiker som helst. Jag suckar och inser att jag inte kommer undan. Debatten är viktig, diskussionen bör tas. Jag måste svälja betet och mata trollen.
I en extremt komprimerad version:
Språk är viktigt. Vårt språk berättar hur vi ser på världen. Jag fällde kommentaren eftersom jag tyckte det var ett onödigt språkbruk. Att betona att det är en kvinnlig läkare signalerar ett avvikande från normen. Att prata om kvinnliga läkare, kvinnliga poliser och kvinnliga bilförare signalerar att läkare, poliser och bilförare normalt är män. Det är ett konstant befästande av de könsroller vi har i vårt samhälle. (Könsrollerna är då nånting jag tycker är DÅLIGT).
Jag var inte arg. Ingen skrev att någon var dum eller en idiot, det hittade Schulman på som en del i sin, låt oss säga, konstnärliga frihet. Vissa må tycka att påpekandet av ett ord är en liten sak i arbetet för jämställdhet, men den är inte obetydlig. Tvärtom.
Från AB: "Så var Usain Bolts lopp minut för minut. Sportbladets Emil Karlsson direktrapporterade från Berlin."
Uppsnappades först av Magnus Betnér.
Klicka för större bild.
Inlägg
Alla kommentarer
