Twitteråret 2013

TV-året 2013

Jag listar årets tio bästa svenska tv-ögonblick på TVdags, missa inte det! Från taktilt teckenspråk till fuck off. Mot alla odds, Hellenius hörna, ESC, sport och regionala nyheter, allt finns representerat. Vissa saker har du garanterat sett, andra kanske du hittar här för första gången. In och kolla!

Jag listar bästa talkshowgästmötena

I Graham Nortons soffa kan allt hända och nu har jag gjort en lista på TVdags över mina favoriter när det gäller gästmöten i hans talkshow. Här ser du will.i.am, Helen Mirren, P.Diddy och Paul Rudd med flera som du kanske inte har sett dem förr. Skrattfest!

Bästa dansfamiljerna i årets SYTYCD

En ny säsong av "So you think you can dance", den tionde i ordningen, har dragit igång. I svensk tv kan du se den på TV11. I år märks en tydlig trend i programmet: familjen. Allt handlar om familjen. Många av de som provdansar uppmanas få sällskap på scenen av fäder och mödrar, bröder och systrar, söner och döttrar.

Veckans måndagslista blir därför topp tre provdansande familjer från SYTYCD säsong 10:

1. Exorcist-familjen.

Den här lilla familjen var den mest magiska av dem alla. Känner du igen Hampton "The Exorcist" Williams från fjolårssäsongen kan du hoppa två minuter fram i klippet. Här gör han comeback på scenen tillsammans med fru och fyraårig dotter.

2. Kuf-Caleb och hans pappa.
"That's my nerd!" ropar pappan i publiken stolt efter charmtrollet Calebs audition. Då fick han såklart visa upp lite egna moves också. Underbart!

3. Donovans far visar att gammal är äldst.

De flesta föräldrar bjöds upp på scenen för komisk effekt, men när det gäller Donovan Gibbs pappa har han inget att skämmas för. Imponerande.

Bubblare: Katlyn och lillebror.

När Katlyn Rodriguez danspartner drog sig ur i sista sekund fick lillebror, egentligen för ung för att vara med och tävla, rycka in istället. Han lärde sig dansen på tre timmar och ordnade så att systern tog sig till Las Vegas.

TV-hatobjekt

Inspirerad av det här handlar veckans måndagslista om tv-hatobjekt. Här kommer tre saker jag vanligen stör mig på i tv-serier:

1. Skådisbyte.
Ett av de största sveken mot tv-hantverket är att behålla en rollfigur men byta ut skådespelaren. Snacka om att effektivt bryta illusionen. Jag minns till exempel en säsongsavslutning av Cityakuten när den stora cliffhangern kretsade kring ett dramatiskt bortrövande av Sams son Alex. När nästa säsong sedan började återförenades mor och son – bara det att "Alex" nu var utbytt. Jag kan säga att jag inte brydde mig ett skit om den tårfyllda scenen där Sam kastade sig om halsen på ett helt okänt barn. "Dr Quinn" var också en flitig syndare mot denna regel (och körde även den besläktade "ta-tillbaka-samma-skådis-fast-i-ny-roll" som också är irriterande).

2. Glamourifiering.
Det här kan hända långkörarserier som blir oväntat populära. Det är ju ingen nyhet att tv-seriemänniskor ofta är snyggare, mer välklädda och tillfixade än vad som vore normalt i deras miljö, men det stör mig allra mest när det smyger sig på i takt med Emmys och tittarsiffror. Cityakuten är ett bra exempel även här – första säsongerna var grå och skitiga och folk såg ut som folk. Sista säsongerna hade läkare och sköterskor perfekt stajlade, ständigt utsläppta lockar på jobbet.


Övre bilden: Parminder Nagra när hon började i "Cityakuten" i lättskött page. Nedre bilden: Parminder Nagra några säsonger senare. Trots att hon jobbar maratonpass med att rädda liv och skära i folk prioriterar hon att lägga håret på spolar för bästa hårsvall varje dag.

3. Övertydlig recap-dialog.
Det här är vad som skiljer manusförfattaragnarna från vetet. Hur återberättar man intriger på ett smidigt sätt så att även den som missat ett avsnitt eller två ska kunna hänga med? Lätt är det inte, men det går att göra mer eller mindre snyggt. Blir tokig på scener av typen: "Varför är du så arg? Är det för att jag låg med din man på er bröllopsresa och sen har utpressat honom på pengar för att betala min sons njurtransplantation? Kan det ha med det att göra?" Kom igen folk, lite finess tack.

De mest välskrivna tv-serierna

Veckans måndagslista kommer från amerikanska manusförfattarna i "Writers Guild of America" som har sammanställt de 101 mest välskrivna tv-serierna. Hela listan och mer information hittar du här, men detta är deras topp tjugo:

1. The Sopranos
2. Seinfeld
3. The Twilight Zone (1959)
4. All in the Family
5. M*A*S*H
6. The Mary Tyler Moore Show
7. Mad Men
8. Cheers
9. The Wire
10. The West Wing
11. The Simpsons
12. I Love Lucy
13. Breaking Bad
14. The Dick Van Dyke Show
15. Hill Street Blues
16. Arrested Development
17. The Daily Show with Jon Stewart
18. Six Feet Under
19. Taxi
20. The Larry Sanders Show

Känslosamma scener i komediserier

Även den burkskrattigaste standardsitcom ger ibland plats för mörkare undertoner. En scen eller två med lite nerv och drama för att humorn ska hamna ett snäpp närmare hjärtat. Alla har vi de där ögonblicken vi särskilt minns, om det så är Henry Blakes chockerande död i MASH eller Futuramas trofasta hund i avsnittet "Jurassic Bark".

Veckans måndagslista blir över mina favoriter bland allvarsamma scener i annars skojfriska sitcoms. (Jag väljer här att definiera "sitcom" som "halvtimmeslång komediserie".)

1. David Brent visar sitt rätta ansikte i The Office.

Jag hittar inget bra klipp men ni vet vilken scen jag menar. David Brent ber sina chefer om att inte få sparken och går från karikatyr till människa i en enda mening. "Please don't make me redundant". Förstklassiskt skådespeleri av Ricky Gervais och en nyckelscen för storheten i The Office. Bonusklipp: Michael säger hejdå till Jim i amerikanska upplagan.

2. Rachel och Ross gör slut i Vänner.

Här spelar måhända nostalgin en avgörande roll, men det här är än idag en av de mer gripande göra-slut-scenerna jag sett. När han klämmer på hennes armar sådär desperat... Aj aj i hjärtat.

3. Ellen kommer ut i Ellen.
">
Här pratar vi en scen med enorm politisk konnotation, kanske större än de insåg vid inspelningstillfället. Men det är också ett fint personligt ögonblick där man anar verklighetsförankring i Ellens oförmåga att ens säga ordet. (För den otålige, hoppa 19 minuter in.)

4. Wills pappa sviker honom igen i Fresh Prince of Bel-Air. Will Smith spelar upp hela känsloregistret från arg ung man till ledset barn när hans far än en gång inte lever upp till sitt ord.

5. Coach ser sin dotter i ett nytt ljus i Cheers.
Välspelat möte mellan en dotter som inte tycker att hon är vacker och en far som älskar henne mer än allt. Bonusklipp: När Sam säger farväl till Diane.

6. Kevin och Winnie i The Wonder Years.

Det finns stunder som platsar på den här listan i nästan varje avsnitt av den här serien. Här en av hundra.

7. Andy och April gifter sig i Parks and Recreation.
Här handlar det inte om någon utdragen sentimental scen utan om en enda blick: Andys när han ser April gå emot honom vid vigseln. Knäckande. Hittar inte scenen i sin helhet så ni får hålla till godo med det här kollaget.

8. Jackies man har slagit henne i Roseanne.

Det här är ingen tårdrypare per se men förtjänar en plats på listan på grund av mod och relevans. Enligt "Roseanne" var inget ämne tabu för en komediserie.

9. Frasier säger godnatt till Seattle.

Finalavsnitt av långkörarserier är nästan alltid känslosamma. Här är det Frasier som säger farväl men det finns fler finaler som hade platsat. Det bästa är när man ser de äkta känslorna spricka igenom hos skådespelarna. Som i Vänner, Will & Grace eller Golden Girls.

10. ...och även om det inte var slutet för serien så kändes det som det när Michael J Fox lämnade Spin City.

Hittar ingen fullödig video från hans farvälavsnitt, så titta på när han bugar för studiopubliken istället.

Vilka känslosamma ögonblick minns du?

De bästa fotbollsöverraskningarna

I veckans måndagslista har jag vaskat fram några guldkorn bland överraskningsögonblick knutna till fotboll:

1. Ian Wright ser ett spöke.
Arsenallegendaren Ian Wright överraskas av en man han trodde var död – en kär gammal lärare. Den här reaktionen är obetalbar. Mössan som åker av, ryggen som rätas, de omedelbara tårarna. Kramen är så fin också, man nästan ser hur han blir liten igen.

2. David Beckham vill vara med på bild.

Inför London-OS överraskade David Beckham några förväntansfulla hardcore-fans i en fotoautomat. En liten pojke kunde inte värja sig mot känslorna.

3. En pappa får sitt livs present.

Den här pappan blev strålande glad för hatten han trodde han fick i present av sin son. När han inser att hatten även kom med biljetter till favoritlagets viktiga match går glädjen inte att ta miste på.

#blogg100
97.

Frustrerande köfenomen

Idag lånar jag en lista från mig själv anno 2006. Topp fem frustrerande köfenomen, i omvänd ordning:

5. när man stått väldigt väldigt länge i en lång kö, så man hamnat nånstans i mitten, och det plötsligt öppnas en ny kassa, och alla bakom en springer dit, så man vips står sist igen. Visserligen har det ingen betydelse för hur lång kötiden blir, men det är ändå jobbigare att stå sist än att kunna vara lite nöjt halvvägs.

4. när man hamnar i telefonkö hos nåt företag med såna där talstyrda menyer, och mitt bland folk tvingas säga vissa nyckelord på ett absurt tydligt sätt. Jag känner mig alltid som en idiot när jag artikulerar "art-ond-e feb-ru-ari" eller "till Stock-holm" och försöker vara så begriplig som möjligt, och framför allt är det svåra att inte bli irriterad när automatrösten svarar: "Du vill åka till - Alingsås - den - tionde - september". 

3. när man är supersuperhungrig och har jättebråttom och bara har en person före sig i kön till McDonalds och den personen glatt säger: "och så fem happy meal tack". Och så vet man att praktikanten där bakom disken omsorgsfullt ska vika fem kartonger och göra i ordning fem små individuella måltider och fem små ungar som inte kan bestämma sig för nånting ska välja vilken liten leksak dom vill ha. 

2. när det är rea och extremmycket folk och det ringlar en enda lång kö till två eller flera kassor, och 90 procent av alla köande förstår att det är en enda kö som sedan delar upp sig på de olika kassorna och att detta är ett mycket rättvist och väl fungerande system, medan de resterande 10 procenten tänker: "varför står alla i den här långa kön när det är så kort kö till den där kassan?" och resolut kliver före ett tjugotal personer. Stressen är alltid lika total. Vem säger till, nån säger väl till, hon gick ju före, nån måste säga åt henne, ska jag också gå dit, nej det går ju inte, alla kommer att stirra och sen är det alltid nån som säger till, för det är det alltid, och personen i fråga blir antingen väldigt generad eller väldigt sur. Båda sakerna är jobbiga. Och sen har man förflyttat sig ett halvt steg framåt och man vet att denna procedur kommer att upprepas om och om igen ända tills man är längst fram. 

1. när man släpper före sig en liten tant eller farbror som bara köper ättika och en rova, och man känner sig urnöjd med sin goda gärning trots att man håller på att missa bussen, och kassören börjar med att säga: "vet du vad den här kostar..?" och det vet förstås inte den söta lilla tanten eller farbrorn och så måste kassören gå och titta och sen vill tanten eller farbrorn betala allting med mynt men efter mycket skrammel och noggrannt räknande inser dom att det inte räcker och då ska tanten eller farbrorn betala med ett kort som dom inte kan med riktigt och det är förmodligen inte aktiverat eller nåt för det fungerar inte och den svettiga kassören hämtar chefen och sen kommer tanten eller farbrorn på att dom glömt att visa den där rabattkupongen, och sen när allt är löst och klart och kallsvetten börjat torka och ättikan och rovan är nedlagd i den medhavda tygpåsen och man tror att det äntligen är ens tur, då kraxar den söta tanten eller farbrorn: "ja och så var det ju en trisslott också."

SVT öppnar sitt arkiv

Tre saker du bör göra just nu:

1. Följa nyhetsrapporteringen från Boston. Otäckt.
2. Se "Dödsfallet" om du inte redan gjort det, bara timmar till första avsnittet försvinner från SVT Play.
3. När du vill pausa från död och elände: VÄLTRA dig i den skattkista som SVT har öppnat här. Allt från Mosebacke monarki till Spung till Jacobs stege till Rederiet.

#blogg100
83.

The Pinks bästa låtar

Det är dags för måndagslista och idag gästbloggar mitt sjuåriga jag.

The Pinks fem bästa låtar:

1. Vi är ett folk.
2. Ge mig sol, ge mig värme.
3. Spelar ingen roll.
4. Helena och jag.
5. Superman.

#blogg100
76.

Best unfunny talkshow monologues

Talkshowmonologen är en egen konstart. Den följer ett givet mönster: programledaren gör entré, tar emot publikens jubel, levererar stående (eller vankande av och an) några snabba skämt om aktuella händelser. Vissa går hem, vissa gör det inte, sedan startar showen. Så ser det ut nittionio dagar av hundra. Men ibland händer något och standardmallen bryts. Det är ingen vanlig dag och någon kanske vill säga något på riktigt. Här är min topp tre o-roliga kvällstalkshowmonologer:

1. Jon Stewart efter 9/11.

Jag hade nöjet att träffa och lyssna till en av grundarna till The Daily Show, Lizz Winstead, för några veckor sen och hon hade inte mycket gott att säga om min favoritmonolog. Tvärtom. Hon tyckte det var helt fel av Jon Stewart att be om ursäkt. Man ber inte om ursäkt för det man gör, tyckte hon, man går ut och bara gör det. Inte ska han sitta där med böjd nacke och skrapa med foten och skämmas för att jobba med tv och underhållning, han ska stå för det. Jag förstår hennes poäng. Men jag tror också att det inte fanns något annat sätt för honom att göra det här på, just då. Han behövde vara personlig och då blev det så här. Upp med hjärtat på skrivbordet och ut med det bara. Det blev svamligt och snörvligt och möjligen ursäktande, men jag tror honom i vartenda ord.

2. Craig Ferguson om Britney Spears.

En dag kände Craig Ferguson plötsligt inte längre för att köra sina slentrian-Britney-skämt. Istället tyckte han det var dags för lite självrannsakan. De vanliga punchlinerna blev till en personlig historia om alkoholism och självmordstankar. För publiken var det svårt att ställa om från de sedvanliga skojförväntningarna till allvar. Notera de nervösa skratten som långsamt klingar av.

3. Johnny Carson tar farväl.

Johnny Carson var en amerikansk institution som i trettio år höll folket sällskap på senkvällen. Sittande på en pall och med tårar i ögonen sa han tillslut hejdå till ett liv i offentlighetens ljus och avslutade en era. (Här ovan finns inte hela monologen utan lite glimtar från Johnnys karriär och ett kort klipp från monologen på slutet.) Se även Dave Lettermans hyllning efter Johnnys död.

Tidigare måndagslistor: Favoritord, favoritljud, favorithyllningstal.

#blogg100
62.

Bästa galaögonblicken från AFI

Det amerikanska filminstitutet, AFI, delar varje år ut ett "Life Achievement Award" som firas med en hyllningsgala. Där samlas de största filmstjärnorna för att klappa varandra på ryggen och tävla i  klyschor om den aktuella pristagarens förträfflighet. Men ibland händer även sådant som är värt att minnas. Här är min topplista över de bästa AFI-gala-ögonblicken:

1. Elaine May om Mike Nichols 2010.
 Jag älskar den här kvinnan. Så oerhört rolig. Elaine May ger det kanske mest surrealistiska hyllningstalet någonsin till sin gamle parhäst Mike Nichols. (Rolig den här kvällen var också Kevin Spacey som imiterade Jack Nicholson och Christopher Walken.)

2. Rosa Parks hedrar Sidney Poitier 1992.
 James Earl Jones pratar om Sidney Poitiers betydelse för amerikansk integration och det går ett sus genom publiken när de inser att medborgarrättshjälten Rosa Parks är på plats i lokalen.

3. Verklighetens män saluterar Tom Hanks 2002.
 Den kanske bästa galan av alla (i sin helhet) är hyllningsgalan till Tom Hanks. I klippen ovan ser ni två krigsveteraner från det verkliga "Band of Brothers" och astronaut Jim Lovells tal. Älskar Toms min.

4. Bill Clinton ställer upp för Warren Beatty 2008.
 Att ha en gammal president som vill vara med och hylla en är inte så pjåkigt. Bill Clinton tar över scenen totalt med karisma, självdistans och en historia om en oväntad kampanjarbetare.

5. Kärlek till Meryl Streep 2004.
Om Tom Hanks-galan är min favorit är Meryl Streep-galan en klar tvåa. Finns massor av bra stunder. Här ovan ser du Tracey Ullman få ett bryt och James Woods berätta vackert om Meryls stora kärlek. Missa heller inte Nora Ephron.

6. Carrie Fisher roastar George Lucas 2005.
Carrie Fisher skräder inte orden om mannen som "förstört hennes liv".

7. Steve Martin om Jack Lemmon 1988.
Steve Martin tar fräckt åt sig äran för Jack Lemmons framgångar.

8. Michael Douglas får besök av långväga gäst 2009.
 Michael Douglas uppmärksammades inte bara som filmstjärna utan även för sitt humanitära arbete. Fint var det också att pappa Kirk fick en stående ovation.

9. Ingrid Bergman leder galan om Alfred Hitchcock 1979.
Gud vad hon var classy, Ingrid. Här berättar hon om det bästa råd hon fått som skådespelerska.

10. Sandra Bernhard är bitter på Robert Deniro 2003.
Robert De Niro får en släng av sleven för sin slutenhet av en avmätt Sandra Bernhard.

Det var veckans måndagslista! Enjoy.
#blogg100
55.

Såpaknep vi minns

Ah, såpan. Den så nedvärderade men ofta beroendeframkallande tv-genren som fått stryka på foten de senaste åren när realityserierna svept in på banan och krossat allt motstånd. Jag kan inte säga att jag idag följer något som kan räknas som hederlig såpa. Vilket inte direkt känns som ett problem. Men det är klart, ibland blir jag nostalgisk vid tanken på "Glamour" som jag som barn fick se enbart hos mormor och där man alltid kunde följa med i handlingen även om det gått tre-fyra månader sedan det senaste avsnittet. Eller "Sunset Beach" som jag fullkomligt avskydde, men ändå fastnade i en kort period (tyst, berätta inte för någon). Eller nätterna med "Kvinnofängelset". Eller för all del "Rederiet" och "Tre Kronor".

Vissa manusgrepp finns nästan bara i såpavärlden. I dn-bloggen 2011 skrev jag om några favoritexempel:

"I listan över serier som hoppat hajen* fann vi att vissa hajögonblick var lånade från såpans värld. När fantasin tröt hos manusförfattarna verkar man ha sneglat mot de karikatyriska och dramaskickliga dagsåporna och stulit deras billigaste knep. (Till exempel den plötsliga upptäckten av ett oäkta barn, som vi såg både i Ally McBeal och Gilmore girls.) Men vilka såpatrick finns det mer? Här är några favoriter:

 1. Onda tvillingen. 
Självklar i topp. Ännu har väl ingen mer seriös drama- eller komediserie använt sig av den här (undantag: Phoebe/Ursula i Vänner). Men i såpavärlden är det en användbar intrigtwist. I det avsnitt av ”All my children” som sändes i USA igår introducerades till exempel en ond tvilling till Erica Kane. Kul för skådespelerskan Susan Lucci som annars spelat samma karaktär i 41 år(!).

2. Minnesförlusten.
 Skulle man tro tv-världen är det förfärligt vanligt att människor vaknar upp efter olyckor friska och snygga med inga andra hjärnskador än en total minnesförlust. Mycket praktiskt när en karaktär uttömt sina utvecklingsmöjligheter. En liten trafikolycka blir en reboot och plötsligt är alla vägar öppna. Vi har sett det nyligen i dramaserier som Desperate housewives och Brothers and sisters. I sjukhusserierna är det förstås också vanligt, vi minns till exempel Rebeccas/Avas jämförelsevis trovärdiga öde i Grey’s anatomy.

3. Fejkade graviditeten.
Kring graviditeter finns många intrigtrådar att väva. En oönskad graviditet kanske behöver döljas och faderskapet är i stort sett alltid oklart. Men den mest skruvade är nog ändå den fejkade graviditeten. Ofta en desperat handling för att hålla kvar en motvillig partner men en idé som av naturliga skäl blir svårare och svårare att upprätthålla över tid. På senare tid har vi sett det i exempelvis Glee.

*Pågått för länge, nått en bottenpunkt och ändå fortsatt. Översatt från engelska uttrycket jumping the shark efter en scen ur serien The Happy Days."

#blogg100
53.

Mina favoritljud

Tack för alla förslag på svenskans vackraste ord, de var fantastiskt bra. Denna veckas måndagslista fick skjutas upp en dag på grund av sjukdom, men här är den:

När man pratar favoritljud är det lätt att svara "barnskratt" eller "vågor som slår mot stranden" eller "valsång" eller vad det nu brukar vara på såna där avslappningsskivor från flumbutiken men då jag varken har barn eller är någon havsmänniska är det andra ljud som gör mig trygg och glad. Här är några favoriter:

1. Orkester som stämmer instrumenten.
Jag vet inte, det ligger så mycket förväntan i det här ljudet. Ni vet hur det låter, som en skenande blåsbälg med en drillande fagott eller flöjt någonstans. Alla toner på en gång, fult och fint samtidigt.
Här kan jag också räkna in – även om ljuden är rätt väsensskilda – andra typer av instrumentstämning, till exempel från en soundcheck av det mer populärmusikaliska slaget. Ljudet av roddare som springer omkring och drar kablar, plinkar på en elgitarr och provslår på ett trumset. (Överlag är jag mycket förtjust i roddare.)

2. Röjsåg.
Aahh. Att höra vårens första röjsåg på avstånd, den knattrande kopplingen till värme och grönska och barfotagång.

3. Fotbollsljud.
Sorlet från åskådarna blandat med dova sparkar och bryska spelarrop. Inramningen till en fotbollsmatch är mig så familjär, om det så är på plats eller via tv eller radio.
Andra sporter kan också fungera som favoritljud. Frasigheten från skidor mot snö, skärskrapet av skridsko mot is, en stavisättning eller sandgropslandning. Är det kommenterat av rätt röst kan jag lyssna dygnet runt.

Vilka är dina favoriter?

#blogg100
49.

Svenskans vackraste ord

Härmed lanserar jag: Måndagslistan. Varje måndag en ny lista, kan vara allt från favoritfrisyr till bästa politiska tal eller viktigaste seriefigur. Häng gärna på, antingen genom att stjäla mina rubriker eller hitta på egna.

Först ut: Svenskans vackraste ord. Svårt, naturligtvis, och förfärligt subjektivt. Ska man tänka strikt fonetiskt eller väga in betydelse och etymologi? Ska klarhet premieras högre än onomatopoesi? Hur jämför man det runda, sköna ordet "bumling" med det kraftfulla, effektiva "påk" eller det lekfulla "falafel"?

Tja. Jag går på känsla helt enkelt, och där vägs alla aspekter in. Både ljudbild och innebörd. Här är min topp tre:

1. Följeslagare.
Det rullar mjukt ur munnen för att sedan liksom veckla ut sig. Däri bor en trygghet, det här gör vi tillsammans. Om vi slår följe blir du min följeslagare, och jag blir din.

2. Gråtmild.
Första halvan är hård och direkt, kräver tungskärpa. Sedan kommer andra halvan och fångar upp. Ett ord om en gränslandskänsla – ett kantbalanserande tillstånd.

3. Trösterik.
Rik på tröst. Det säger allt.

Vilka är dina favoriter?

#blogg100
41.

Bästa poddradion – här är hela listan

Bästa svenska poddradion 2012, så här blev det alltså:

1. Värvet.
2. Luuk & Lokko.
3. Alex & Sigge.
4. Sommar i P1.
5. Strömstedt & Berg.
6. Filip & Fredrik.
7. P3 Dokumentär.
8. c/o Hannah & Amanda.

Motiveringarna: Plats 1-3, plats 4-5, plats 6-8.

Bubblare: DN podcast med Hanna Fahl, TSKNAS, En varg söker sin pod, Fan vad fittigt, #Nöjesgaten bl a. Ett hedersomnämnande till TV Heads som borde varit med på listan men tyvärr föll ur min hjärna strax innan publicering.

Någon kommenterade att det bara är "kändispodcasts" på listan, och det är en vettig invändning. Visst lyssnar jag även på annat, men sanningen är att det kräver en del att ta sig an en podd. Det tar tid att strölyssna runt för att hitta rätt, tid att lära känna den och tid att hålla relationen levande. De redan etablerade poddmakarna är oftast proffsigare, mer lättillgängliga och kommer med en grund som ger dem försprång. Men vill ni tipsa om poddar som inte nämns här ovan men som man inte får missa, gör det gärna!

Jag fick också ett par kommentarer om könsfördelningen. På min åtta-i-topp är det alltså tre helmanliga poddar, två helkvinnliga och tre könsmixade, vilket väl får anses vara godkänt. Men visst är det mansdominerat i toppen, inte bara på min lista. Och det finns något intressant i det där förstås. I självutlämningstrenden och någon uråldrig föreställning om att det är modigare, mer kittlande, mer oväntat för män att visa sig sårbara och prata känslor och att de fortfarande har en annan typ av auktoritet i det. Undermedvetet förstås (alla är vi sexister). Men men, mer om det en annan gång.

Årets svenska poddradio, plats 1-3

I omvänd ordning, här har ni då topp tre bästa svenska poddradioprogram 2012:

3. Alex & Sigge.
Briljant kan kännas som ett slitet ord men ihopparningen av dessa två... Det är andlöst lyckat. Sigges svala, tillbakahållna intellekt som kan krackelera utan förvarning i vansinnesskratt eller gråt och Alex huvudstupningar ner i diverse bottenlösa brunnar av självrannsakan, allt bäddar det för fascinerande samtal. Aldrig tuggar de om sånt som redan sagts av hundra andra och även om ämnena skulle vara trötta är infallsvinkeln egen. Enda anledningen att denna inte toppar min lista är att det finns enskilda ögonblick i de andra två som berört mig mer.


2. Luuk & Lokko.
Efter en småputtrig och fin första säsong gick de plötsligt på knock en bit in i den andra. Andres Lokkos våndor kring ensamhet och sitt nyblivna och komplicerade föräldraskap var hjärtskärande, och när de mitt under pågående skilsmässodiskussion insåg att de var varandras "den andre"– en lämnad och lämnare – och samtalet nystade in sig i ömsom tåtassning kring bittersmulor och skuld och ömsom i djup förståelse och empati, då var det banbrytande lyssning.

...och vinnaren är:

1. Värvet.
Den där första förälskelsen är svår att slå. Och även om jag redan hade lyssnat länge och brett så var det ensam på ett hotellrum i Skärholmen med Kristoffrarna Triumf och Appelquist i öronen som jag föll som en fura för poddformatet. Värvet med Kristoffer Appelquist var en av de mest ursinnigt uppriktiga intervjuer jag hört i hela mitt liv och jag satt på hotellsängen och grät som en vuxen. Sedan har de radats upp efter varandra, nyväckelser av slitna intervjuobjekt, upptäckter av oväntade och nerdykningar i tidigare tillknäppta. Det blir inte alltid storslaget omvälvande möten, naturligtvis, men när det blir det, då hör vi något som aldrig tidigare gjorts i Sverige.

Foto: Malin Triumf.
Plats 4-5.
Plats 6-8.

Årets svenska poddradio, plats 4-5

Foto: Sveriges Radio.
Jag fortsätter nedräkningen av 2012 års bästa poddradio på svenska:

5. Strömstedt & Berg.
Carina Berg och Jenny Strömstedt har måhända inte lyckats skapa samma blottande intimitet som andra poddradarpar – till viss del för att de valt kommentera-snackisar-vägen oftare än vräk-ur-dig-dina-innersta-känslor-vägen, plus att kombinerat radio/videoformat skapar lite proffsdistans, plus att när de turas om att bli utbytta mot diverse gästbisittare hela tiden är det svårt att odla den där djupaste förtroligheten. Men jag tycker hemskt mycket om att lyssna till dessa två kloka, kvicka kvinnor. På slutet har det känts som att varje avsnitt varit bättre än det förra och finalavsnittet med Jenny Strömstedt och Linda Skugge var riktigt kittlande.

4. Sommar i P1.
Fjärdeplatsen går till listans andra program som inte är en exklusiv podd utan i första hand ett radioprogram. Men Sommar i P1 gör sig så utsökt i poddformat, förkortad musik och allt. I år lyssnade jag på trettiosex sommarprat med Lars Lerin, Klara Zimmergren och Soran Ismail som mina favoriter.

De här hamnade på plats 6-8.
I morgon får ni veta vilka tre jag rankar allra högst.

Årets svenska poddradio, plats 6-8

TV i all ära, men mediekonsumtionsmässigt har 2012 varit poddradions år för mig. Allra mest har jag lyssnat på den amerikanska intervjuserien WTF med Marc Maron – en sådär 220 avsnitt har jag hört i år (lite ofriskt). Men det har också blivit en del svenskt. Och för att lotsa er rätt i den djungel som uppstått tänker jag härmed lista Årets bästa svenska poddradio. (Det räckte inte riktigt med en topp fem, så det fick bli en topp åtta.)

I omvänd ordning, här är mina svenska poddfavoriter 2012:

8. c/o Hannah & Amanda. Systrarna Widell-Schulman har en varm, proffsig och ofta rolig podd som blev ännu roligare efter att ha parodierats så här klockrent i Sveriges Radio: Carpe F*****G Diem.

7. P3 Dokumentär. Egentligen kanske man bör skilja på exklusiv poddradio och vanliga-radioprogram-som-också-finns-i-poddformat, men P3 Dokumentär är för bra för att hållas utanför en lista som denna. Ett måste för allmänbildningen.

6. Filip & Fredrik. "Veteranerna" i genren är still going strong. Mycket hög lägstanivå och alltid ett underhållande sällskap. De senaste avsnittens snuddning vid Filips ångestproblematik har lyft podden ytterligare. Usch, så hyenigt det låter? Men det är sant, och jag tror att det är nyttigt för deras publik att lyssna till.

I morgon avslöjas plats 5-4.