Twitteråret 2013

Let's könsrolla

Kollar ikapp gårdagens Let's Dance. (Varför? Vet ej.) Funderar lite över om det ett krav att heta Tobias för att få vara proffsdansare i programmet? Tre av fyra proffsherrar som är kvar i tävlingen heter Tobias.

Hur mycket älskar man inte Håkan Dahlby?

Och jag tycker om Sofia Wistam. Och det är ju svårt att värja sig mot Maria Montazami. Men jag blir TOKIG på könsrollerierna. Ifjol var det Anton Hysén som inte var manlig nog, nu är det Anette Norberg som inte är kvinnlig nog. "Det HÄR är ju kvinnligt! utbrast hennes partner glatt när hon underdånigt gosade in sig i hans hals. "Att våga bli omhändertagen!".
"Våga vara lite... nedanför? replikerade Anette torrt men fick inget gehör.

Jag har inga som helst problem med att de vill att dansarna ska vara mjukare och graciösare eller vad de nu vill, men varför måste de tvångsmässigt koppla ihop det med den ena halvan av befolkningen? Nåväl. Jag vill inte surtantranta mer om det, om ni vill kan ni läsa vad jag skrev ifjol istället. 

Sedan blev jag öm i hjärtat när jag läste det här. New kids var min första och största fangirlbesatthet vid elva års ålder och Jonathan var min favorit. Så tyst och blyg och vacker. Och uppenbart obekväm med rampljuset, tydligen lika mycket nu som då.

#blogg100
74.

Bredbent och solbränt

Veckans morgontevesnackisar:
Sportpanelen i SVT som med kroppsspråk lyckas säga mer i genusfrågan än Pär Ström och Gudrun Schyman någonsin gjort tillsammans:
(via @emfilus)

Och TV4-läkaren som gav hälsoråd men var en smula svår att ta på allvar på grund av sin lätt malignt melanoma uppsyn:

(via @ulrikagood)

#blogg100
7.

Bästa poddradion – här är hela listan

Bästa svenska poddradion 2012, så här blev det alltså:

1. Värvet.
2. Luuk & Lokko.
3. Alex & Sigge.
4. Sommar i P1.
5. Strömstedt & Berg.
6. Filip & Fredrik.
7. P3 Dokumentär.
8. c/o Hannah & Amanda.

Motiveringarna: Plats 1-3, plats 4-5, plats 6-8.

Bubblare: DN podcast med Hanna Fahl, TSKNAS, En varg söker sin pod, Fan vad fittigt, #Nöjesgaten bl a. Ett hedersomnämnande till TV Heads som borde varit med på listan men tyvärr föll ur min hjärna strax innan publicering.

Någon kommenterade att det bara är "kändispodcasts" på listan, och det är en vettig invändning. Visst lyssnar jag även på annat, men sanningen är att det kräver en del att ta sig an en podd. Det tar tid att strölyssna runt för att hitta rätt, tid att lära känna den och tid att hålla relationen levande. De redan etablerade poddmakarna är oftast proffsigare, mer lättillgängliga och kommer med en grund som ger dem försprång. Men vill ni tipsa om poddar som inte nämns här ovan men som man inte får missa, gör det gärna!

Jag fick också ett par kommentarer om könsfördelningen. På min åtta-i-topp är det alltså tre helmanliga poddar, två helkvinnliga och tre könsmixade, vilket väl får anses vara godkänt. Men visst är det mansdominerat i toppen, inte bara på min lista. Och det finns något intressant i det där förstås. I självutlämningstrenden och någon uråldrig föreställning om att det är modigare, mer kittlande, mer oväntat för män att visa sig sårbara och prata känslor och att de fortfarande har en annan typ av auktoritet i det. Undermedvetet förstås (alla är vi sexister). Men men, mer om det en annan gång.

My week as @sweden / Sara

Anton Hysén och manligheten

Foto: Eric Josjö/Söderberg Agentue.

Danstävlingsprogram är ett av de offentliga sammanhang där begreppen "manlighet" och "kvinnlighet" brukas mest frekvent och självklart. Något som generellt ger mig irritationsklåda. Om du menar stark, ståtlig, högdragen, stolt, bestämd, arrogant, rakryggad, kraftfull, respektingivande eller aggressiv SÄG DET DÅ. Eller om du vill se någon röra sig mer graciöst, finlemmat, milt, mjukt, underdånigt, följsamt, sensuellt, lekfullt, svepande eller ömt. Där har du alternativa adjektiv och adverb, varsågod.

Men visst. Det är enklare att bara säga "manligt" eller "kvinnligt" för då förväntas tittaren själv fylla i med ett helt batteri värdeladdningar. Vid det här laget har man blivit rätt avtrubbad. Pardans bygger på traditionella könsroller, så är det bara. Var inte så stingslig, alla förstår vad man MENAR ju. Och slappna av, det är bara dans, liksom.

Men i gårdagens Let's Dance kom obehaget tillbaka med full kraft. Anton Hysén skulle dansa paso doble, en dans där mannen ska gestalta en matador som sveper omkring sitt röda skynke (kvinnan) runt dansgolvet.* Det framgick direkt att han var långt ifrån maskulin nog för detta. Nu skulle han piskas in i manligheten.

Backa ett steg och reflektera över detta. Vad är Anton Hysén känd för? En sak: Han vågade komma ut som homosexuell i en traditionellt homofobisk miljö. Han är öppen med sin läggning i en utpräglad machokultur. När detta blev känt verkade Anton Hysén till en början rätt besvärad över uppståndelsen. Han tyckte inte att han gjort nåt anmärkningsvärt. Han hade bara låtit bli att ljuga. Och det borde inte vara så banbrytande, men nu var det det och han stod i en knivig position. Om han omfamnade den roll andra ville pådyvla honom skulle han bli känd som "bögen som spelar fotboll" och förväntas representera något större än sig själv i allt han företog sig. Men om han skulle distansera sig, hålla tyst, tona ner sin läggning och allt därikring – vad sänder det för signaler?

Han valde hedrande nog det förstnämnda. Han talade ut i både svenska och internationella intervjuer, tog emot priset "Årets homo" med stolthet och ställer nu upp i folkliga Let's Dance.

Där han igår alltså hånades för sin bristande maskulinitet. På repetitionen säger han förvirrat efter ännu en sågning från danspartnern: "Jag känner mig manlig när jag är mig själv, när jag bara är mig själv?" Men nej, det duger inte. Han måste vara starkare, aggressivare, visa kuken mer ("fram med paketet! klarar du det?").

Men, tänker du, han lyckades ju? Han fick stående ovationer, en domare sa efteråt "nu är det ingen som tvivlar på din manlighet!"? Jaha. Han passerade nålsögat, han fick godkänt. Han är väl en man ändå.

Men Anton, det visste vi redan. En väldigt rakryggad och godhjärtad man som det verkar. Och jag tror du kommer att vinna hela skiten. Men om du INTE gör det, om du ramlar pladask nästa vecka och sätter dig på rumpan och storgråter mitt på golvet, då är du inte mindre man för det. Glöm inte det.

*alltså vilken fantasilös person har kommit på det här? Hade kvinnan fått vara tjuren hade det kunnat bli riktigt spännande. Men nej, hon är en passiv t y g b i t.

8 mars

Jag hedrade internationella kvinnodagen genom att lyssna till Tobias Bromander, doktorand vid Linnéuniversitetet som skriver sin avhandling om hur manliga och kvinnliga politiker skildras i medierna vid politiska skandaler. Det var väldigt intressant. Han har undersökt 92 politiska skandaler från 1997 till 2010 och hur de bevakats i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Generellt kan man säga att det han funnit är att medierna rapporterar mer och längre om kvinnliga politiker i skandaler än om män. Det syns också en tydlig skillnad i kraven på eller diskussionerna om politikernas eventuella avgång som är mycket mer framträdande när det gäller kvinnor. Vi är helt enkelt mer förlåtande mot män. Dessutom handlar mäns skandaler oftast om deras offentliga roller medan kvinnornas är av mer privat karaktär.

Det finns mycket att säga om hans forskning och den som vill grotta ner sig mer kan läsa exempelvis här (pdf) eller hålla utkik efter Tobias Bromanders avhandling som kommer senare i år.

Tjejer är blå och pojkar är rosa

“The generally accepted rule is pink for the boys, and blue for the girls. The reason is that pink, being a more decided and stronger color, is more suitable for the boy, while blue, which is more delicate and dainty, is prettier for the girl.”

- ur en artikel i Ladies Home Journal, juni 1918.

Citatet hittade jag i Smithsoniantexten When Did Girls Start Wearing Pink?
Matnyttig läsning om du är intresserad av genus och kläder.

"He once beat me badly"

Fint klipp från Thailand's got talent.
Missa inte intervjun cirka 4.25 in.



Hittat hos Ida.

Axel Gordh Humlesjö

Tittar på SVT:s partiledarutfrågningar och ser Axel Gordh Humlesjö, den stilige och oförskämt begåvade mannen som ska ge röst åt väljarna i programmet. Jag intervjuade honom för några veckor sedan för ett lokalt program på Sveriges Radio.

Han pratade om hockeyproffsdrömmen som sprack, om en mansroll som gör ont och varför kriget i Irak gjorde honom till journalist. Du får också veta hur Stina Lundberg Dabrowski fick honom att ta steget ut i rampljuset, när han skämdes över Janne Josefsson och hur det var att jobba med Bjästa-fallet för Uppdrag granskning.

Lyssna här.

Genus och tårar och lite nja

Den här veckan har mitt tv-tittande varit sporadiskt och mina tankemönster känns lite oavslutade.

I måndags såg jag Guldbaggegalan och konstaterade att det var den mest genusförvirrade tillställning jag någonsin sett.
I måndags såg jag också Spårlöst och grät som förra gången.
I går såg jag Mästarnas mästare och tyckte att det var lite trist. Men ändå en måste-se.
Jag såg också "Istället för Sommar" en slags best-of Tom Alandh. Jag avgudar Tom Alandh, men det här gav mig inte så mycket. Det var för snuttigt, för ytligt och musikkopplingen var för krystad och för grund. Möjligen bra för den som vill ha tips om Tom Alandh-dokumentärer att se, men som film betraktad, nja. Du kan bättre, Tom.

Ja, ni ser. Vissa lösa trådar.

Sveriges bästa bloggar

Snart är det dags att utse vinnarna i Stora Bloggpriset. Jag är med i Bloggpanelen och ska nominera fem bloggar i sju olika kategorier. Det har varit svårt. Många av mina favoriter är svårplacerade och jag hade gärna sett andra kategorier, till exempel Medier & journalistik eller varför inte genus & HBTQ, men alla kan förstås inte ha samma intressen som jag. Därför blev det väldigt trångt under vissa rubriker och glest under andra.

Vissa av dessa läser jag varje dag, andra har jag mer valt utifrån rekommendationer. Här kommer mina nomineringar:

Politik & samhälle

Elin Grelsson
Helena Bergman
Tanja Suhinina
Isobel Hadley-Kamptz
Antigayretorik

Nöje & kultur

Weird Science
Oswalds popcorn
365saker.se
Julia Skott
TV-planeten

Vardagsliv & fritid

Heja Abbe
Linna Johansson
Ett liv i exil
Sara Lövestam
Popmorsan

Mode

Nostalchic - Fashion beyond sizes
Niotillfem
Underbara Clara
Elsa Billgren
Stockholm streetstyle

Sport

Bank och Niva
Tre hörnor straff
Anja Gatu
Johanna Garå
Jonas Fahlman

Design & heminredning

Husligheter
Linnéa Hansson
Hallonsemla
Enough is enough
Daisy says yeah

Prylar & teknik

Lilla gumman
Moderskeppet
Prylfeber
Beta alfa
Tommy K Johansson

Hundra år av nyhetsförmedling

Från färjan Göta Elfs kantring i Göteborg 1908 till helikopterrånet i Västberga 2009 – Kungliga biblioteket har sammanställt smakprov ur hundra år av nyhetsförmedling på sajten Nyheter. Under rubrikerna händelser, politik, genus, ungdom och brott har biblioteket grävt i sin stora audiovisuella samling och plockat upp allt från "Jitterbug på Liseberg" (1944) till rapporteringen om polismorden i Malexander.

Hör till exempel hur det lät 1938 när Sveriges Radio hade mage att låta en kvinna läsa nyheterna för första gången. Lyssnarna blev så upprörda att Astrid Kindstrand, som hon hette, fick avsluta sin korta karriär som nyhetsuppläsare.

Eller se Aktuellt-inslaget från 1962 där vi får veta allt om raggare. Bland annat att de är ett släkte med "högst ordinärt intresse för motorer men med stora kontaktsvårigheter. Bilen ger dem trygghet och säkerhet i tillvaron."

Är detta drömmen så sover jag nog hellre

Varje gång TV3 visar trailern till den nya realitysåpan Svenska Hollywoodfruar måste jag byta kanal. Mest för att den där kvinnan med vapnet som inte vill bli distraherad är en så obehaglig uppenbarelse. Men också för att tanken på deras livssituation på nåt vis känns beklämmande.

"Anna från Bjuv, Maria från Västerås och Agnes-Nicole från Borås har en sak gemensamt - de lever the American Dream med full lyx och flärd" står det i programbeskrivningen. Det är förmodligen sant. Det är precis det där miljoner och åter miljoner kvinnor världen över drömmer om och strävar efter. Blonderade hårsvall, opererade kroppar, gigantiska palats med hushållerskor och pooler och marmorpelare och rika män som betalar för alltihop.

För mig är det helt obegripligt. Det finns ingenting i deras livsstil som verkar lockande. Inte minsta lilla accessoarhund. Det ger mig förstås inte rätt att döma dem. Det kan när allt kommer omkring bara vara en fråga om tycke och smak. Jag ska inte hymla med att jag också strävar efter det där alla andra strävar efter. Kärlek, pengar, status. Vi har väl bara olika preferenser när det gäller vilken kärlek, vilka pengar, vilken status.

Så frågan blir då: Är de lyckliga? Tja. Vad vet jag. Det är så långt ifrån min värld att jag omöjligt kan avgöra. Så här säger Anna Anka, gift med Paul Anka i DN idag:

Är du feminist?
– Vad är det nu igen?
Frågan härleds av ett uttalande Anna gör i serien: "Om ens make vill att man suger av honom varje morgon måste man ställa upp på det."
Varför?
– Jag accepterar inte otrohet och om min man inte är tillfredsställd kommer han att gå till någon annan. Säger han att han mår bra av att komma sexuellt varje dag och att det gör honom lycklig så är det min uppgift som hustru och kvinna att bemöta det.

Som sagt, så långt ifrån min värld.
Tipstack till Nyhetsblötan.
Svenska Hollywoodfruar, premiär måndag 21.00 i TV3.

Meddelande till alla Alex Schulmans där ute

Alex Schulman bloggar om mig idag. Jag läser med stor munterhet, trots att han kallar mig en befängd människa, säger att jag "förstör för den sanna feminismen" och tycker jag ska skärpa mig. Jag tycker om Alex Schulman. Han är en skicklig skribent och provokatör och inlägget är en komplett sammanfattning av den argumentationsteknik som så ofta används för att förminska och förlöjliga feminister och feminismen.

Det började med att jag på Twitter kommenterade en formulering han använt sig av. Jag sa:
Alex Schulman skriver att hans Charlie blivit undersökt av en "kvinnlig läkare". Alex. Har vi inte kommit längre än så?

Några personer verkade uppskatta min korta reflektion och "retweetade" den, det vill säga återpublicerade den i sina flöden för att skapa större spridning. Bland andra skribenten Isobel Hadley-Kamptz som Schulman på klassiskt härskarteknikvis döper om till Isabella Upp-Till-Kamptz i inlägget där han skriver om oss: Meddelande till feministerna där ute. Han skriver bland annat:

Jag tror att det var första gången jag träffade en kvinnlig läkare. Därför skrev jag det. Jag tyckte att det adderade intressant information. I en värld av manliga läkare träffade jag plötsligt en kvinna. Det var kul! Jag skrev "kvinnlig läkare" på samma roade sätt som jag skulle skrivit "manlig sjuksköterska" om jag träffat på en sådan. Det var alltså INTE en inlaga i kvinnohatar-debatten. Det var INTE ett försök att krossa feminismen.

Alex Schulman menar förstås inte det han skriver. Han är en intelligent, medveten parodiker som vet exakt vilka knappar han ska trycka på. Jag läser inlägget med fascination, ser det som en stilistisk övning. Förmodligen är det skrivet med förhoppningen att den illa dolda ironin ändå ska framkalla våldsamma protester. Kanske tror han att jag inte ska se igenom det, att jag ska bli vansinnigt upprörd och bekräfta bilden av mig själv som aggressiv manshatare. Jag läser och skrockar och tänker att jag inte ska nappa på betet. Jag är inte dum. Inte aggressiv och manshatande heller.

Sen ser jag kommentarerna. Här försvinner all min munterhet. Här blir jag sittande modstulen och trött. Kommentarerna är helt oironiska. De håller med. De skrattar. De undanber sig attacker från de "bittra" rödstrumporna. De konstaterar att "mediefeminister" är som vilka onyanserade fanatiker som helst. Jag suckar och inser att jag inte kommer undan. Debatten är viktig, diskussionen bör tas. Jag måste svälja betet och mata trollen.

I en extremt komprimerad version:
Språk är viktigt. Vårt språk berättar hur vi ser på världen. Jag fällde kommentaren eftersom jag tyckte det var ett onödigt språkbruk. Att betona att det är en kvinnlig läkare signalerar ett avvikande från normen. Att prata om kvinnliga läkare, kvinnliga poliser och kvinnliga bilförare signalerar att läkare, poliser och bilförare normalt är män. Det är ett konstant befästande av de könsroller vi har i vårt samhälle. (Könsrollerna är då nånting jag tycker är DÅLIGT).

Jag var inte arg. Ingen skrev att någon var dum eller en idiot, det hittade Schulman på som en del i sin, låt oss säga, konstnärliga frihet. Vissa må tycka att påpekandet av ett ord är en liten sak i arbetet för jämställdhet, men den är inte obetydlig. Tvärtom.

Tyra Banks och de existentiella frågorna

The Tyra Banks Show representerar för mig det sämsta i de amerikanska dagspratprogrammen. Det sensationslystna, skenangelägna, iskalla. Hon tar upp avgrundsdjupa ämnen med felplacerad glättighet och synbart falsk medkänsla. Inte sällan med en illa dold förtjusning, liknande den hos en hyena som cirklar runt ett döende djur.

Idag råkade jag se när hon hade tonårsidolen Miley Cyrus på besök. En hårt arbetande Disneystjärna med en i det närmaste ogreppbar makt, som förebild för miljontals barn runt om i världen. Tyra annonserar att de ska gå "up close and personal" på Miley i segmentet "Inside Tyra's studio", (som syftar på James Liptons förtroliga samtal med stjärnor i "Inside the Actors studio"). Mitt intresse väcks. Ska vi få veta något äkta om fröken Cyrus? Hon, som uppträder sympatiskt och glatt men som med en sköld av plast, en proffsighet som gör henne mer till marionett än människa i mina ögon? Vilka personliga spörsmål tänker Tyra ställa henne inför?

Första frågan ska handla om bilden av den livliga, energiska Miley, säger Tyra forcerat och spänner ögonen i henne. Okej, är du beredd? Här är frågan:
- Blir du någonsin svettig, och hur hanterar du i så fall det?

Bortglömda klipp

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Det här är en sammanställning över de jag har hittat hittills:

(OBS: Hittar du ett inlägg där videoklippet tagits bort eller på annat sätt är inaktivt, uppmärksamma mig gärna på detta med en kommentar.)


Damn, this girl can sing
Thin Lizzy och tanten
Dataspel i Hylands hörna
En minnesvärd röst
Leva livet fritt och glatt
Så har du aldrig sett Laila Bagge
Jon Stewart i Dynastin?
Bing och Bowie
Wear orange and carry a gun
Luuk och Lokko i bordshockey-VM
En historisk Oscar
Elin Blom innan Idol
Biffs song
Dockorna har vi kallat för strumpfilurer
Absolutt Skavlan
Världens roligaste Dame
With one word: We're hot!
Ravelli testar Mats Nyström
Carltons dans
Peter Jihde vill hångla
Katharine Hepburn möblerar om
Postbanken
En Vasaloppsseger att minnas
OS-grenen som aldrig blev OS-gren
Oralsexschlager
Here kitty kitty
Kungen av Kungsan
Read the Mentalist's lips
Ica-Stigs arga förflutna
Lady Gaga without her Pokerface
Så har du aldrig sett Simon Cowell
Happy new poodleyear
Världens bästa pojkband?
Gunde och tjejerna "som e snygg"
Med känsla för filing
Zombies are like democrats
Nittiotalets Anders Bagge
När Helen rörde Minnesota
En saknad Jeter
En uppslickad Hugh Laurie
Går Lagerbäck tillbaka till Ica nu?
Äntligen Knesset
Stina och Thåström
En tv-drottning in the making
Inte riktigt Dirty Dancing
Fältskog och skalbaggarna
Kaj Kindvall och Thomas Dolby
Cleese sista ord till Graham Chapman
Henrik Dorsin i Vinterviken
Stjärnkomikernas genombrott
Jacob Dahlin charmar Boy George
Hemligheterna bakom Nilecity
Här slår Seinfeld igenom
Kärlek till Helen och Benny
The Assembly
Michael sjunger till sitt unga jag
Rowan, Kate och björnarna
Statsrådet har i andra sammanhang tagit starkt avstånd från folk som har stått och klämt på en Västerbotten
När Sverige kunde spela fotboll
Hejdå Leno, vi ses snart igen
Glenn Killing och Roxette
Kristina Kappelins vackra vrister
Bästa entrén nånsin
Seth Rogen, 13 år
Vila i frid Bea Arthur
Goodbye Sydney - Hello New York
What's up with you?
Hyllning till en glömd artist
Små pojkband och chockvideor
Robinson 2009 - döm inte än
Malena och kokainarian
Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked
Herr och fru Armstrongs hemlighet
De bästa tacktalen
Fjunig Winnerbäck
Ur Melodifestivalarkivet
Madonnas första liveframträdande
Jam session med ABBA
Magnus Samuelsson chockar TV-team
Hugh Laurie loves Steffi Graf
Mel Gibson i Rederiet
Ekström och rymdblomman
Nostalgiluckan
Depeche Mode - The final countdown
Knesset - vi är världen
Jack Black i backspegeln

Lantz och hennes kroppsfunktioner

En av de bästa sakerna med sommaren är att jag börjar läsa igen. Annika Lantz bok "9 1/2 månad" till exempel. Det är hennes dagbok från den senaste mammaledigheten och vid första bläddringen verkade den rätt banal. Korta vardagsbetraktelser som jag ville ha som lättsmält hängmatteläsning. Men jag blev ändå glatt överraskad.

Främst kanske för att det är befriande att läsa en kvinna som skriver så torrt, brutalt och utlämnande om sina kroppsfunktioner. Det finns ingenting reserverat, generat eller skamset i hennes sätt att prata om sin förlossningsskadade kropp eller trevande sexliv. Bara rakt och osentimentalt konstaterande. Hur kan man annat än älska kapitel som inleds med meningar som "Jag måste säga att det är marigt att ha analblödningar i rödbetstider"?

Dessutom är den inte så banal som första anblicken säger. Efter ett tag har upprepandet av vardagen målat en ganska mångfasetterad bild av en jobbig tid. Det gör att man anar en avgrundsdjup frustration, desperation och ångest bakom enkla meningar som "Jag mår inte bra."

Har för övrigt äntligen läst humornumret av Bang, och Annikas text där är också befriande att läsa. Köp genast, för den som missat.

"Genustänket"

Såg förresten det här i en Aftonbladetbilaga häromveckan:

Det är Hannah Graaf som skriver om inredandet av den tre månader gamla dotterns rum.

"Genustänket" är ju på tapeten nu. Jag har trots det valt att inreda Livs rum helt i rosa. Gillar det flickiga eftersom jag bara haft typiska pojkrum tidigare.

Smaka på den första meningen. "Genustänket" är ju på tapeten nu. Sällan har väl en mening och användandet av citationstecken på ett så brutalt sätt förminskat och avfärdat så mycket. Jag blir för trött för att ens börja motargumentera.

Klicka för större bild.

Kristina Kappelins vackra vrister

Idag borde väl det sedvanliga arkivklippet ha antingen med ESC eller Norge att göra, men för att ta en paus från ämnet tänkte jag istället visa hur det kan vara att vara kvinna och sportjournalist ibland.

Kristina Kappelin försökte inför VM 1990 göra en seriös intervju om afrikansk fotboll, men Jean-Claude Pagal från Kamerun ville bara prata om något helt annat:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.