Tack för allt, Jon.

För nio år sen skrev jag mitt allra första blogginlägg, på den tiden en blogg var något exotiskt som gärna innehöll länkar till sånt man ville tipsa andra om på det världsomspännande nätet. Jag länkade till The Daily Show och Jon Stewart. Den allra första länken ledde mig sen in på den snurriga, galna resan som varit Älskade dumburk, min nätnärvaro som givit mig både utmanande nya uppdrag och goda nya vänner. I natt tackade Jon Stewart för sig, och jag skulle gärna vilja tacka honom för all inspiration, all glädje och all insikt han skänkt mig under åren. Tack, Jon.

På TVdags.se försöker jag formulera mig kring hans avsked. Läs gärna.

 "I vår nutida informationsflod, det strömmande havet som är amerikansk och internationell storpolitik där spinndoktorer seglar med färgglada vimplar för att distrahera oss från mörka sjömonster har han varit vår Moses. På vardagskvällarna har han lyft sin stav och visat oss den torrskodda bottnen så att vi kan promenera vidare utan att drunkna. Så har det känts. Inte för att vi alltid nödvändigtvis tycker likadant, men för att vi ser saker lite klarare. För tryggheten i en pålitlig ledsagare. Oavsett om man identifierar honom som motröst eller medröst så har den där rösten varit en av de skarpaste (och roligaste) och alltid kommit från en plats av integritet och ideologi."

Mera Melodifestival!

När jag ombads visa fem favoriter från Melodifestivalen fick jag ett litet hjärnbryt och var tvungen att begränsa mig. Så det blev fem favoriter från starten fram till 1990. När jag sedan tog mig an 90-talet märkte jag att de flesta av mina favoriter var vinnare (Pontare & Bergman! Edin-Ådahl! mfl) men det är lite trist, så här kommer fem 90-talsfavoriter bland de som inte vann:

Älskade Melodifestival

Bloggutmaning365: - MELODIFESTIVALEN

 063. Vad tycker du om programledarna i Melodifestivalen i år? 
Jag tycker fantastiskt mycket om både Nour El-Refai och Anders Jansson. Jag tycker inte de kom riktigt till sin rätt i Melodifestivalen i år, men det var ingen katastrof.

064. Brukar du rösta i Melodifestivalen? 
Jo, det brukar jag nog, i alla fall någon gång. I år gjorde jag det inte, hade ingen riktig favorit.

065. Om du fick välja en artist som skulle medverka i Melodifestivalen, vem skulle det vara?
Robyn? Horace Engdahl? Nej, nu vet jag: The Confusions.

066. Länka den bästa låten ur alla Melodifestivalens deltävlingar i år 
Jag hade som sagt ingen favorit i år. Sanna Nielsen är ju Sanna Nielsen, jag gillar henne skarpt och finalframträdandet i ESC var fantastiskt men låten griper mig fortfarande inte till fullo. Lägger upp den här istället, för att den var lite fin och för att hon är lik Vanessa Bayer:


067. Hiss & Diss - Melodifestivalen
Diss: Det är ett överdimensionerat, hysteriskt mediespektakel.
Hiss: Det är ett överdimensionerat, hysteriskt mediespektakel som jag älskar.

068. 5 låtar du gillat från Melodifestivalen, du får välja från alla år
Var tvungen att begränsa mig, så här kommer fem favoriter från 60- 70- och 80-talets Melodifestivaler:


Senare favoriter får bli ett annat inlägg.

Georgiska Claire Wikholm

Ni som såg Georgiens (numera utslagna) Eurovision-bidrag och tänkte "jag har ALDRIG sett något liknande" eller "var i HELVETE har de hämtat inspiration ifrån?", till er säger jag bara: underskatta aldrig genomslagskraften av svenska barnprogram! I allt från hår, färger, musikalitet och skuttande har georgierna nog sneglat lite på Claire & co här nedan.

Kristian Gidlund på Jills veranda

Jag tar för givet att ni ser "Jills veranda, Nashville", om inte, SE DET FÖR SJUTTON. Väldigt bra. Jag skrev en text om Kristian Gidlund-avsnittet som man kan läsa här: Ett hatbrev till Döden.  Här är ett webbexlusivt framträdande av Jill och Kristian:

Believe it or not

Går på Ally McBeals linje om en "Theme song" och just nu är det den här som går på repeat i öronen:   Sen tycker jag ni ska läsa om när jag såg en liten notis i nyhetsflödet och blev helt varm i hjärtat. Jag skriver på TVdags om Ellen Degeneres resa från garderoben till finrummet: Ellens revansch.

Post-serie-depp och fun facts om "24"

Har klämt tre säsonger "24" på typ en vecka. Tappade bort den serien för flera år sen och plötsligt händer det där man aldrig tror ska hända – man kommer sig för att ta upp den igen! Så jag plöjde säsong 6-8 och nu är jag inne i den där tomma post-serie-deppen. Tur då att Jack Bauer kommer tillbaka, i maj, även om det känns väldigt långt till maj just nu.

Hur som helst, roar mig så länge med galna fakta om säsong 8. Som detta: att skådisarna som spelar Dalia och Kayla Hassan, mor och dotter, i verkligheten är lika gamla.

Båda födda 1982(!).

Och Kayla Hassan är gift med Morris, Chloes man:

Båda är kanadensare.

Bloggåret 2014

Jaha. Vad gör vi nu då? Jag lovade ju att det här hörnet av cyberrymden inte skulle dö i och med min anslutning till TVdags. Att jag skulle bli mer personlig här, eller nåt. Men jag känner inte för att vara personlig. (Sa hon, personligt).

Jag hittade en bloggutmaning, en galet ambitiös en där man ska svara på 365 frågor, en om dagen i ett år. Nej, det går inte för sig. Men jag hoppar på den ändå.

001. Hur tror du den här 365dagarsutmaningen kommer gå för dig?
Den kommer inte att gå alls. Om jag inte gör det på mitt sätt. Därför kommer jag inte att skriva varje dag utan samla ihop frågorna och skriva då och då. Vissa frågor kommer nog att lämnas helt svarslösa också. Så får det bli.

002. Ser du ett nytt år som en chans att börja om eller är det bara som vilken tid på året som helst?
Jag gillar nyår. Jag gillar tanken på att starta om, att göra bokslut över det som varit och snirkla fram alla slumrande förhoppningar och drömmar om framtiden. Men jag är också väldigt medveten om det konstruerade i det. Det är ingen naturlig omstartspunkt för mig. Hösten är det verkliga nyåret. När semestern är slut och man får den där skolstartskänslan i kroppen och vill gå och köpa pennor och sudd och omslagspapper.

003. Länka till ett inlägg du skrivit från 2013 som du tycker borde läsas igen.
Inser att jag inte gjort något bloggslut över 2013 så här kommer ett litet urval av årets texter:

Det största som sändes på tv 2013 var, för mig, avslutningen av Breaking Bad. Efter finalen skrev jag om Walter Whites sorg. 

Jag analyserade det svenska tv-klimatet i Obama och kvällstidnings-tv och Skärpning, SVT.

Det var tio år sedan Anna Lindh dog och jag minns hur det var tänkt att hon skulle vara i Sundsvall den där dagen.

Jag sa farväl till min farfar.

Jag hittade ett mysterium och en bakgrundshistoria.

Jag pratade tv-snoppar och tv-slut i radio och gjorde massor av listor, bland annat den över känslosamma scener i komediserier.

Och så kom jag ut som Sopranos-oskuld.

004. Hiss & Diss - 2013.
Well, se ovan. Plus: Här är min lista över topp tio svenska tv-ögonblick 2013. 

005. 5 saker du vill göra under 2014.
1. Sluta dricka kaffe och kanske börja igen.
2. Börja träna och kanske sluta igen.
3. Åka bort.
4. Vara hemma.
5. Ha ett bättre år än året innan.

Vill du själv hoppa på Bloggutmaning365 så hittar du den här.

Twitteråret 2013

TV-året 2013

Jag listar årets tio bästa svenska tv-ögonblick på TVdags, missa inte det! Från taktilt teckenspråk till fuck off. Mot alla odds, Hellenius hörna, ESC, sport och regionala nyheter, allt finns representerat. Vissa saker har du garanterat sett, andra kanske du hittar här för första gången. In och kolla!

Pöken som blev Sveriges största programledare

På bilden ser vi Ronny&Ragge-Ronny och två pök ur "Byhåla 3" från 1993. Föga anade man kanske då att denna trio en dag skulle programleda varsina folkliga succéprogram i TV och radio. (Från vänster: Annika Lantz, Peter Settman och Leif G.W. Perssons parhäst Camilla Kvartoft).

Jag listar bästa talkshowgästmötena

I Graham Nortons soffa kan allt hända och nu har jag gjort en lista på TVdags över mina favoriter när det gäller gästmöten i hans talkshow. Här ser du will.i.am, Helen Mirren, P.Diddy och Paul Rudd med flera som du kanske inte har sett dem förr. Skrattfest!

Alla är fotografer

I kväll är det premiär i SVT för "Alla är fotografer", en av de serier jag sett mest fram emot i höst. Ämnet fotografi, kombinerat med Schyffert/Rheborg kombinerat med inslagsproducent Sigge Eklund... Så mycket förhoppningar. Jag har redan tjuvkikat på hela säsongen och vad jag tyckte kan du läsa på TVdags: Självupptaget fotonörderi.

Foto: Ulrika Malm/SVT.

Bloggen är inte död

I dag premiärskriver jag på TVdags: "Höstens mest skruvade kändis-tv". Det handlar om TV3-programmet "Att vara" (med en liten blinkning till Schulman show också). Gå jättegärna in och skriv en kommentar! Då blir jag glad. Även om du inte håller med mig.

Någon frågade vad det här med TVdags betyder för Älskade dumburk, och svaret är att det inte betyder så väldigt mycket. Bloggen kommer inte att läggas på is utan precis som när jag skrev Dagens nyheters tv-blogg kommer den här att leva vidare parallellt, om än i annan form. Jag kommer nog att vara mer personlig här, och kanske skriva om andra ämnen än tv. Journalistik, språk, humor. Den som lever får se.

Älskade dumburk + Weird Science + TVdags = sant

I dag nylanseras tv-tjänsten TVdags som ska kombinera en heltäckande tablåtjänst med seriös tv-kritik. Jag är en av skribenterna. Så här skriver chefredaktör Kjell Häglund:

"Den svenska passionen för tevekultur förtjänar en passionerad, helhjärtad, starkt personlig och expertnördig tevejournalistik.

Därför har vi samlat skribenterna på Weird Science samt andra handplockade teveexperter som Sara Ödmark från Älskade Dumburk, Anna Thunman Sköld från Thunmans tv-blogg och Tobias Norström och Billy Rimgard från podcasten Obiter Dictum, under ett helt nybyggt, högt tak borta hos TVdags. Vi har skapat en helt ny sajt ihop med dem som inkluderar både redaktionellt material och tablåtjänst inklusive en mängd funktioner"

Läs pressmeddelandet här.

Till sajten.

Ladda ner appen! Följ oss på Twitter: @TVdags

Simpsons farväl till Mrs. Krabappel

Röstskådisen bakom The Simpsons Edna Krabappel, Marcia Wallace, dog nyligen i en ålder av 70 år. I det senaste avsnittet hyllades hon av en sorgsen Bart framme vid tavlan.

Goda nyheter för syskonen Poehler

Idag blev det klart att NBC köper TV4:s kommande serie "Welcome to Sweden" av och med Greg Poehler. Jag har skrivit lite om den tidigare, mer om NBC-dealen kan du läsa här. Greg Poehler har produktionsbolaget "Syskon" tillsammans med sin syster Amy som är en av mina älsklingspersoner i världen. Titta bara på när hon höll tal häromdagen efter att ha prisats för sitt arbete med Worldwide Orphans Foundation: A-ma-zing.

Skärpning, SVT

Idag hände något ack så symptomatiskt för vårt nutida nyhets-tv-klimat.

Klockan elva skulle Nobelpristagarna i medicin/fysiologi avslöjas. Mitt naturliga förstahandsval blir SVT Play, där jag förväntar mig heltäckande och professionell bevakning. Mycket riktigt, på givet klockslag börjar en sändning med erfaren programledare, skicklig reporter som står redo och tung expertpanel i studion. Efter föredömligt kort försnack lämnas över till reporter på plats och stundande presskonferens.

Så fort tillkännagivandet ska ske märker man dock att tekniken inte hänger med. Istället för ljud från riktad mikrofon framme vid pulpeten får man rumsljud med brusig atmosfär och en röst något på avstånd.

Varpå SVT-reportern omedelbart börjar simultanrapportera vad som sägs. Trots att presskonferensljudet är fullt hörbart, om än undermåligt, börjar hon istället i sin egen mikrofon prata över tillgännagivandet. För mig, som skruvat upp högtalarna på max och försöker uppfatta vad ursprungskällan faktiskt säger, skapas enbart ett sammelsurium. Kort därefter bryter man abrupt tillbaka till studion, beklagar ljudproblemen och tompratar med panelen i väntan på bättre tider. Vilka inte verkar komma, märker jag som efter några rastlösa minuter tröttnar och istället går in på Aftonbladet TV. Där ljudet rent tekniskt måste betraktas som bedrövligt, brusigt och dant, men fullt acceptabelt och framför allt, rakt från presskonferensen! Där kan jag höra frågor och svar och även se i den vidhängande chatten vad jag eventuellt missat.

Med i det närmaste parodisk precision sätter det här fingret på skillnaderna mellan den traditionella kolossen och de snabbfotade uppstickarna. När ljudet inte nådde sedvanlig SVT-standard sände de hellre inte alls. Och tvingade således tittaren att söka sig alternativa kanaler.

Kulturskillnaden kan illustreras ytterligare via en anekdot från en diskussion på Kåken i Stockholm häromdagen om kvällstidningarnas tv-satsningar. Expressens Thomas Mattsson berättade om en av deras tidiga tv-sändningar där övergången mellan programledare till flygande reporter gått lite för fort, vilket gjorde att man fick se en person kasta sig in i bild och ta på sig ett headset. Det sågs som ett misslyckande i stunden, men det är ju precis tvärtom, tyckte Mattsson. "Man ska ALLTID ta på sig headsetet i rutan! Det ska se ut som att det händer nåt."

Om SVT:s fadäs idag vore en isolerad händelse skulle det väl inte vara så mycket med det. Men det är bara en i raden av svajiga insatser vid direktsändningar den senaste tiden. Om det så är breaking news-tillfällen eller som i det här fallet sändningar med m å n a d e r s framförhållning så misslyckas de gång på gång med det mest basala: att komma ut med ljud och bild. Och det kan jag säga: Det håller inte. Så kan ni bara inte göra, SVT. Om tanken är att jag ska välja ett trögare alternativ för stabilitet, trovärdighet och kvalitet så FÅR ni inte hålla på och sjabbla så här.

Skärpning.

(Läs också: TV-kriget om Obama.)

Walter Whites sorg

Läs inte den här texten om du inte har sett finalen av Breaking Bad.

Walter White fick ett relativt, och nu menar jag relativt, stillsamt slut. Även om finalavsnittet sannerligen hade sina ögonblick av dramatik var det inte lika tätt andlöst, obönhörligt brutalt och smärtsamt konfronterande som exempelvis "Ozymandias", och skönt var kanske det. Frågan är hur mycket man orkar.

I stället kan nu känslan jag lämnar Walter White med kokas ner till en enda scen. Den där han gömd bakom en byggnad väntar in sin son för att få se hans ryggtavla i en stund. Några sekunder Junior som kommer gående, öppnar en dörr och går in. Hans vana hanterande av kryckorna, luggen som hänger ner över ögonen. En händelselös, ordinär, lågmäld scen fullkomligt dränkt i okuvlig sorg.

Jag har hört många saker sägas om finalavsnittet. Att det gick så bra det kunde gå. Att Walt vann. Att det kanske var så lyckat att det bör ifrågasättas? Är det verkligen rätt att låta honom gå segrande ur striden på det där sättet? Efter allt?

Då säger jag bara: Juniors rygg.

För visst, allt gick Walts väg den där sista dagen. Han förödmjukade sina gamla affärspartners, säkrade sina barns ekonomiska framtid, fick säga farväl till Holly och uppleva något närbesläktat till försoning med Skyler. Han hämnades Hank, slaktade sina fiender och räddade Jesse. Och, den kanske största segern av alla, han fick dö på sina egna villkor.

Men med Junior, där fanns inget att göra. Sonen som bär hans namn, den person som varit hans viktigaste i världen i sexton, sjutton år men som han nu betraktade på obryggbart avstånd. Där fanns ingen försoning, ingen upprättelse, inte ens ett farväl. Visst, Junior kommer att få sina pengar. Men till vilket pris? Hans familj är splittrad, nedbruten, död. Han får leva resten av sitt liv med hålet från sin far hängande över sig. Hålet av monstret. Han kommer aldrig att förstå, kommer aldrig att kunna förlåta.

Så ja, det gick Walts väg i slutet. Men han hade gått vilse långt innan dess. Det var den där stoltheten som ledde honom. Stoltheten som manifesterade sig i girighet och vrede och storhetsvansinne. Med stoltheten gick han fram som en häcksax i en blombukett och när han väl insåg det var det försent.

Han lyckades föra vidare sina pengar, döda sina fiender och frita Jesse. Han blev hjälten som räddade dagen. Ändå är det blicken mot Juniors ryggtavla som säger mig mer om hur den här historien slutade för Walt.

Breaking Bad-recept

Hajpen inför den kommande Breaking Bad-finalen är enorm, och alla vill försöka haka på. "Only #BreakingBad -related PR pitch i have not gotten this week is a Baby Holly car-seat endorsement. That should arrive in 3...2....1....." twittrade Huffington Posts tv-kritiker Mo Ryan idag.

Och visst är det lite komiskt hur alla plötsligt glatt vill associera sig med tokgangstrande och metamfetamintillverkning. Själv fick jag lite smaskiga Breaking Bad-recept skickade till mig häromdagen. Vad sägs om "The Pontiac Aztec Cocktail" eller "Hoisin Heisenbergers"?


Så här gör du "The Pontiac Aztek":

 2 oz Mezcal 
 1 oz Velvet Falernum 
 ½ oz Green Chartreuse 
 ½ oz Fresh Grapefruit Juice 
 1 dash Absinthe 
 Grapefruit Twist for Garnish

Hela receptet för "The Heisenberger" hittar du här.
Missa heller inte den här sköna Breaking Bad-kakan.