Antikommersielle Lasse Gjertsen

Norske animatören och videoregissören Lasse Gjertsen är kanske ett okänt namn för mainstreamsvensken, men på Youtube är han en stjärna. Nära 50 000 människor prenumererar på hans kanal, och videon Hyperactive från 2006 blev en jättehit över hela världen med uppåt 20 miljoner visningar.

I Sverige har 24-åringen inte fått särskilt stor uppmärksamhet hittills, med undantag för underskattade UR-programmet Anaconda (nominerat till Kristallen) som träffade honom i fjol, se det mötet här. (MyTube, hösten 2007). Förutom Hyperactive är han mest känd för kompositionen Amateur, men totalt har han producerat 23 videosnuttar (av skiftande kvalitet ska sägas) som lagts ut till allmänt beskådande.

Han viker inte undan för kontroversiella ämnen och har provocerat med ett par videor om självmord, och här en satir över 9/11-konspirationsteorier. Han skräder heller inte orden när det gäller vad han tycker om att göra reklamfilm:

I know I might get a lot of money from it, but I would feel awful if I made money in such a dishonest and cynical way. In fact, I see no difference in doing a commercial than sucking an old, fat, rich white guy in a suit's little dick and getting paid for it. That would actually be a more honorful way of making money. I will much rather starve to death than being a part of your huge corporate marketing empire, scouting the world for things you can claim ownership over so that you can make more dirty money, lowering the quality of entertainment, society and life in general for the rest of us.

So if you ask me to do a commerical, you're offending me, and if you, like some companies have already done, the egoistic human filth and shit they are, use my ideas without my permission, and make money on it, I sincerely hope that you all get heart attacks on Christmas Eve and slowly and painfully die in front of your crying families, while everything is being filmed and put on youtube, so that we can feel better and safer in this world.

Han har även fått uppdrag utanför Youtube, bland annat gjorde han videon till Timbuktus Get Fizzy. Min personliga favorit får nog ändå sägas vara det mysfilosofiska självporträttet Jeg går en tur:



Det är för övrigt lätt att bli förtjust i norska saker enbart för språkets skull. Hör bara hur fint det låter när O.C-stjärnan Rachel Bilson pratar om pojkvännen och Star Wars-skådisen Hayden Christensen på norska:
"- Jeg har en kjæreste som kan få meg til å le. Det er det aller viktigste for meg. Det å kunne le sammen med kjæresten sin - som bestevenner - kommer først, sier Rachel."

Lasse Gjertsens Myspacesida.
Bilden licensierad under Creative Commons Attribution ShareAlike 1.0 License.
Andra om lasse gjertsen, animation, reklam, norge, video, youtube, kändis

Lindsay Lohans blogg

Jag har aldrig följt Lindsay Lohan och turerna kring henne särskilt noga, men fann det ändå spännande att läsa hennes Myspaceblogg. Det verkar vara hennes egna ord. Jag vet inte, det är samma kittlande känsla som med Aaron Sorkins Facebookprojekt, den där närheten igen. Om än falsk.

Heil Jeffersons

The Jeffersons var en populär amerikansk komediserie som sändes 1975-1985. Det är USA:s mest långlivade TV-serie med huvudsakligen svarta karaktärer. Titelmelodin Movin' On Up sjöngs av Ja'net Du Bois och en gospelkör.
Här i själfylld tolkning av souldivan Adolf:



Andra om hitler, parodi, ironi, the jeffersons, signaturmelodi

Stormare hos Luuk

Ikväll är Kristian Luuk tillbaka i rutan med sin videokväll. Åtta halvtimmar ska det bli i höst, den förkortade programtiden ska vägas upp av en bättre sändningstid, SVT1 21.00.

I premiärprogrammet har Peter Stormare tagit med sig tre musikvideor för att berätta om hur de har förändrat hans liv. Jag är inte så lättimponerad av Stormare, hans insats i Stjärnorna på slottet var fascinerande men han känns numera en smula överexponerad. Därför har jag också svårt att hålla intresset uppe under hans halvtimme i Luuk-fåtöljen. Luuk är som vanligt duktig på att få till en skön samtalsstämning, även om han i det här fallet kanske gnager lite för mycket på vissa ämnen och rusar för snabbt förbi andra. Det kortare formatet passar heller inte riktigt den dramatiske skådespelaren. Luuk väljer stora och tunga frågor om identitet och otrohet och faderskap och Stormare hinner mest bara trassla in sig innan det är dags för nästa video och ämnesbyte. Men visst lär jag mig saker om honom som jag inte visste förut.

SVT verkar för övrigt vara aningen förvirrade när det gäller de inbokade gästerna i serien. Tre gäster är offentliggjorda, skriver de: Peter Stormare, Lena Philipsson och Leif Silbersky. Men titta på gästlistan för september:

Videokväll hos Luuk SVT1 tisdagar 21.00. Del 1/8 ikväll.

Buttra, sköna Lennart

Först Mona Seilitz. Så Ingela Agardh. Agneta Bolme Börjefors.
Och nu Lennart Swahn. Min barndoms TV-profiler säger en efter en tack och adjö för gott.
Mitt enda möte med Lennart Swahn utanför TV-rutan var tyvärr ingen angenäm upplevelse, men låt oss inte prata om det idag, (för övrigt är han sen länge förlåten) utan låt oss idag istället minnas, eh, andra som han varit otrevlig mot:



Men mest minns vi förstås Gäster med gester. O, vilka panelmedlemmar. Såna växer inte på träd.
Läs mer hos AB, SvD, SVT, DN.

Säg det med en sång

Vad har serier som Scrubs, Simpsons, 7th heaven, Ally McBeal och Buffy gemensamt? Svaret är att de någon gång låtit karaktärerna brista ut i sång. Och de är inte ensamma. Ett tag kändes det som om varje TV-serie med självaktning (eller utan?) skulle ha ett musikalavsnitt.

Det är ingen ny företeelse. Redan 1956 sjöngs och dansades det i I love Lucy-avsnittet Lucy goes to Scotland. Se det (i färg!) här. Sedan dess har otaliga normalt sett tonlösa serier, från Xena: Warrior Princess till 30 Rock, någon gång valt att kasta in ett musikalnummer. Även talkshows har hakat på. Ellen Degeneres fick sina gäster att sjunga ut i Ellen The Musical - här Jack Black:



Men det musikalavsnitt som ofta nämns som The Musikalavsnitt, det som många anser har satt standarden och visat att greppet kan användas som mer än bara en PR-gimmick, det är Once More, With Feeling ur Buffy the Vampire Slayer. Skälen som anförs till att det ska skattas så högt brukar vara att sångerna inte bara är utfyllnad utan faktiskt för handlingen framåt, att skaparen Joss Whedon skrivit all text och musik och att alla skådisar sjunger själva. Sångnummer därifrån kan du se här, här, här, här och här till exempel.
Once more with feeling - en liten titt bakom kulisserna:



Scrubs sände ett uppmärksammat och uppskattat musikalavsnitt i fjol, The Simpsons har gjort det oftare och storslagnare än alla andra, även mer seriösa sjukhusserier som Chicago Hope har låtit läkarna sjunga ut. That 70's Show showade loss i That 70's Musical.

Det är inte alltid det blir bra. Förstås. Det är en känslig balansgång. Ett av de mer smärtsamma försöken gjorde kanske smörsåpan 7th heaven. Här är en scen med falsksång på hög nivå, här försöker yngsta dottern sig på ett shownummer, här förvandlas baseball-laget till någon slags kabaret. Se på egen risk.

Fler serier står i startgroparna. Ugly Betty har haft ett musikalavsnitt på gång länge, men det blev uppskjutet delvis på grund av författarstrejken. Det har även ryktats om ett hemma hos fruarna i Desperate Housewives.

Här är en hyggligt komplett lista över musikalavsnitt i amerikanska serier hittills:

1956 Feb 20: Lucy Goes to Scotland ("I Love Lucy")
1978 Feb 14: Be My Valentine ("Happy Days")
1981 Maj 26: American Musical ("Happy Days")
1985 Okt 15: The Dream Sequence Always Rings Twice ("Moonlighting")
1988 Nov 4: What's Happening to Me? ("It's Garry Shandling's Show")
1993 Maj 24: Old Tree ("Northern Exposure")
1993 Nov 27: The Garfield Musical ("Garfield and Friends")
1994 Feb 26: Bobby, the Musical ("Bobby's World")
1996 Apr 21: Zanzibar ("Rocko's Modern Life")
1997 Feb 7: Simpsoncalifragilisticexpiala(Annoyed Grunt)cious ("The Simpsons")
1997 Okt 15: Brain Salad Surgery ("Chicago Hope")
1997 Dec 12: Boatshow ("Space Ghost: Coast to Coast")
1998 Feb 8: The Bitter Suite ("Xena: Warrior Princess")
1998 Feb 27: Per Chance to Dance ("The Gregory Hines Show")
1999 Feb 6: Doggyland ("The Secret Files of the SpyDogs")
1999 Feb 17: Daria! ("Daria")
1999 Apr 9: Bridgadoom ("Lexx")
1999 Aug 17: Sixth Grade Rebellion Mayhem! ("I Was a Sixth Grade Alien")
1999: The Gay Road to Morocco ("Queer Duck")
2000 Jan 22: Lyre, Lyre, Hearts on Fire ("Xena: Warrior Princess")
2000 Feb 25: Rogers and Hughleystein's Two Jacks and a Beanstalk ("The Hughleys")
2000 Maj 22: The Musical, Almost ("Ally McBeal")
2001 Nov 6: Once More, with Feeling ("Buffy the Vampire Slayer")
2002 Jan 25: Influenza: The Musical ("Even Stevens")
2002 Apr 30: That '70s Musical ("That '70s Show")
2002 Jul 4: Babes Behind Bars ("One Life to Live")
2002 Dec 15: Raisin the Stakes: A Rock Opera in Three Acts ("Clone High")
2003 Jul 8: Choices ("Toad Patrol")
2003 Aug 15: The Pie Who Loved Me ("Evil Con Carne")
2003 Nov 16: The President Wore Pearls ("The Simpsons")
2003 Dec 21: musical special ("Two Pints of Lager and a Packet of Crisps", BBC3)
2004 Jun 20: School's Out! The Musical ("The Fairly OddParents")
2004 Jul 1: It's a Beautiful Day to Be French ("Yvon of the Yukon", YTV)
2005 Feb 14: Red Socks ("7th Heaven")
2006 Feb 26: My Fair Laddy ("The Simpsons")
2007 Jan 18: My Musical ("Scrubs")

Tack till TrivialTV.
Andra om musikal, tv, jack black, ellen, buffy, scrubs, ally mcbeal, musik, sång, dans

Från Vita huset till Facebook

Aaron Sorkin ska göra en film om Facebook. Jag vet inte vad jag ska göra av den informationen. Finns det något som är mer uttjatat än Facebook? Finns det någon som skulle kunna göra något så uttjatat angeläget? Ja, Aaron Sorkin. Jag vet inte om det är för att jag är inne i någon sorts Vita huset-period (så. briljant.) men jag får rysningar av att att kunna gå med i Sorkins Facebookgrupp och läsa hans välkomsthälsning.

"Welcome. I'm Aaron Sorkin. I understand there are a few other people using Facebook pages under my name--which I find more flattering than creepy--but this is me. I don't know how I can prove that but feel free to test me.

I've just agreed to write a movie for Sony and producer Scott Rudin about how Facebook was invented. I figured a good first step in my preparation would be finding out what Facebook is, so I've started this page. (Actually it was started by my researcher, Ian Reichbach, because my grandmother has more Internet savvy than I do and she's been dead for 33 years.)"

Den nya tiden. Är det inte något med hela grejen som andas Den Nya Tiden? Det kanske bara är en illusion, men det känns närmare. Jag känner mig nära.

Läs mer hos DN, guardian, SvD, hollywood reporter m fl.
Andra om aaron sorkin, vita huset, facebook, west wing, film, interaktivitet

Grattis Michael

Idag fyller the King of Pop 50 år. Grattis.
Femtio år. Tänk att det där begåvade barnet vuxit upp till att bli... Ja, vadå? En ikon. Ett skämt. Ett UFO vars existens i teorin visserligen är påtaglig men i praktiken rätt obegriplig. För även om det är svårt att föreställa sig att han en gång i tiden var en söt, svart pojke så finner jag det än mer krävande att inse att han finns på riktigt - just nu. Att han är, just i det här ögonblicket där jag är, bara någon annanstans. Märkligt. Det är enklare för mig att tänka på honom som en myt. En seriefigur. En superhjälte. En karikatyr. Vad som helst hellre än en medelålders man som kliver upp och borstar tänderna som alla andra.

Jag har tidigare förundrats över storheters uppgång och fall i Britney och Michael och jag, nyligen varit nostalgisk kring the working Jackson family hos Carol Burnett och nämnde en gång en scen från en Michael Jackson-konsert i min lista över stora TV-ögonblick. Det senare var från en av de första konserter jag såg; Dangerous-turnén live från Bukarest 1992, en spektakulär show. Jag var bara elva år och inte där personligen, men konserten visades på TV i 61 länder och var HBO:s största tittarsuccé någonsin. Den inleddes med att Michael stod stilla som en staty i flera minuter mitt på scenen, och när han vände på huvudet började vakterna slussa ut de första avsvimmade fansen. Det var mitt första möte med masshysterin.

Vid ett tillfälle tar han upp ett fan på scenen, och jag minns så tydligt min skräckblandade förundran över att se den vackra, i mina ögon vuxna kvinnan förvandlas till en skälvande spillra. Hon vred sig loss från vakten som ville leda henne därifrån och slet nästan Michael ur balans i sin yviga förtvivlan. Vakten fick helt sonika plocka upp henne, slänga henne över axeln och bära ut henne skrikande, sparkande och gråtande. Jag visste inte om jag skulle avundas henne eller bli bestört, men jag förstod att starka krafter måste till för att få en vuxen människa att bete sig på det viset. Min värld blev sig aldrig lik.



Han gjorde likadant under HIStoryturnén 96/97. Då var det under balladen You are not alone som vakterna lät en tjej komma upp på scenen - den ena mer hysterisk än den andra. Det som slår en när man ser numret från flera städer är hur han aldrig låter någon av de som får komma nära se hans ansikte. Han kramar dem, dansar med dem och bugar för dem men ser alltid till att skyla sig. Låtsas rätta till micken, stryka bort en hårslinga, slå ner blicken i rörelse. Vad som helst för att kunna hålla upp händerna och dölja ansiktet. Sorgligt. Här är numret filmat från konserten på Ullevi 1997.

Andra om michael jackson, födelsedag, grattis, 50 år, fans, hysteri, konsert, hbo, nostalgi

Robyns hemliga förflutna

Robyn är het som lava. Agerar förband åt Madonna, nobbar NKOTB, hyllas från höger till vänster. Hon får representera den svenska, alternativa, uppkäftiga självständigheten och sällan har väl en hype varit så välförtjänt. Jag vill inte låta som en överårig nostalgiker, men jag minns hennes insats i Lilla Sportspegeln och framträdandet som 12-åring i Söndagsöppet som om det vore nyss.

Däremot fick jag mig en överraskning när jag härom dagen såg Per Åhlin-filmen Resan till Melonia från 1989 och häpnade över röstbiblioteket. För den som gillar röster var nämligen uppsättningen skådespelare en tillfredställande samling. De vuxna rollerna spelas av Allan Edwall (åh!), Tomas von Brömssen, Jan-Olof Strandberg, Eva Rydberg, Ernst Günther, Hasse Alfredsson, Ingvar Kjellsson, Jan Blomberg och Nils Eklund.

Där finns också två barnkaraktärer i framträdande roller, barn som visade sig spelas av Olle Sarri - och allas vår Robyn. Ett faktum som gått mig förbi, dels eftersom hennes knappt tioåriga röst inte hunnit utveckla så mycket soulgung, dels eftersom hon i rollistan fortfarande gick under namnet Robin Carlsson. Håll till godo: Tidigare Robyn än så här är det svårt att finna.



Det här var inte Robyns enda insats som dubbare i barndomen. Hon gjorde också den svenska rösten till karaktären Ann-Marie i den animerade långfilmen All dogs go to heaven (Änglahund) från 1989.

Klartext om Klartext

Sveriges Radios Klartext är ett fantastiskt program. Jo, jag menar det. Jag vet att det är löjeväckande lätt att håna och göra narr av ett program som nästintill ständigt lägger upp för fnysironiska smashar, men jag hoppar glatt ner från mina höga hästar och säger som det är: I like.
Visst, det är inte så att jag bänkar mig framför radioapparaten varje dag klockan 18 direkt.
Visst, ibland ställer jag mig frågande till vilka de vänder sig till. Barn? Begåvningshandikappade? Personer som inte pratar så bra svenska? "Vanligt folk"? Det är inte alltid glasklart.
Visst, ibland blir det komiskt när de säger "landet Italien", "staden Göteborg" eller "företaget Ikea" och låter andra, betydligt svårbegripligare begrepp passera.
Visst, ibland anar man att den brutala förenklingen av långvariga statskonflikter eller invecklad ekonomipolitik kanske inte är till fullo rättvis sanningen.

Men det fantastiska med programmet, det som gör att det är värt alla sina minuter i etern, det är hur dess bevakning - kanske särskilt den av utrikespolitik - kan framställa komplicerade konfliktsituationer som sandlådebråk. När storpolitik kokas ner till simpla och raka grundmeningar ser man plötsligt det absurda i det hela. Allt byråkratspråk avskalat, alla retoriska grepp ignorerade, och genast framträder verkligheten som vad den är. I många fall banal.

Hämtat från hemsidan idag:
"Ledarna i landet Nordkorea vägrar att skrota en fabrik där det går att göra kärn-vapen. De säger att ledarna i USA först måste sluta att kalla Nordkorea för ett farligt terrorist-land. Annars tänker nordkoreanerna behålla de fabriker där det går att göra kärnvapen."

På samma tema kan du i DN läsa om lättlästa böcker som tydligen kommer starkt.
Andra om klartext, sveriges radio, nyheter, politik, journalistik

Mitt namn är ditt namn

OS är slut. Tråkigt. Av många skäl. Bara en sån sak som att TV-rutan återigen kommer att fyllas av människor med vanliga, trista västvärldsnamn. För vad är väl en Christian Olsson eller Emma Johansson mot en Nimitta Thaveesupsoonthorn eller Butekhuils Boldbaatarm? (Båda OS-simmare, från Thailand respektive Mongoliet).

TV-bilden under OS är helt enkelt fylld av namnfröjd. Ni såg väl historien om tyngdlyfterskan som ändrade sitt namn till det mer lyckobringande Prapawadee Jaroenrattanatarakoon för att en sierska hade sagt att hon skulle vinna då? Och är det inte underbart onomatopoetiskt att kinesen Pang vann guld i pistolskytte?

Jag blir glad i hatten när de tävlande i luftpistol heter saker som Tanyaporn Prucksakorn, när boxarna heter Enkhzorig Zorigtbaatar och när jag inser att man som simmare från Grekland kan heta Spyridon i förnamn.

Men nu, tillbaka till Perssons och Lindstrands och Smiths. Bah.

Här finns för övrigt ett fantastiskt bildspel med de bästa fotografierna från OS.
Andra om namn, os, olympiska spelen

Betnér, Soneby och Krull på äventyr

Första trailern för I ditt ansikte är här. Min magängslighet gör sig påmind. Men jag måste nog smygkika ändå. Särskilt Aftonbladetavsnittet tror jag på. Journalister som får skit har jag inga problem med. Svälj, tacka och ta emot för bövelen.



I ditt ansikte är alltså ett humorprogram med Magnus Betnér, Martin Soneby och Bobbo Krull som bygger på konfrontation. Inget bakom-ryggen-snack här inte. Premiär 15/9 på Kanal 5.
Fler TV-nyheter i höst kan du läsa om här.
Andra om magnus betnér, soneby, bobbo krull, i ditt ansikte, humor, standup, trailer

Kolla in könet

Kändisbebisar är hetare än nånsin. Men här tycker jag Aftonbladet tänker lite väl barnpornografiskt.
Eller så är det bara jag.

Andra om kön, genus, aftonbladet, my name is earl, kändis, baby

Carol Burnett och Jacksongänget

Det finns så mycket att säga om den här klassiska stunden från The Carol Burnett Show.
Att afron borde få en revival. Att Jacksonsyskonen är galet många. Att Carol Burnett 1975 uppmanade oss att kämpa mot miljöförstöring och frågan inte direkt blivit mindre aktuell sen dess. Att 60- och 70-talet rymmer många grymma vokalgrupper. Att Janet Jackson vid åtta års ålder uppträder som en proffsartist - och skojar om det absurda i det. Att för få musiker idag paraderar i likadana glitterheldräkter. Att skrattet fastnar i halsen när Carol Burnett säger att hon en gång varit en "brownie", och skämtet går ut på att herr bleker-sen-bort-sin-etnicitet låtsas bli stött.
Kanske framför allt att det är löjligt uppenbart att Michael är stjärnan med stort S i familjen. Men jag ska inte babbla så mycket nu, utan låta er titta istället.


Andra om carol burnett, michael jackson, jackson 5, 60-tal, 70-tal, nostalgi

Who are you, what have you sacrificed

Lycka är att komma hem från en konferens och hitta biljetter till Jesus Christ Superstar i Malmö i brevlådan.

Från transparty till Disney

Förutom bokfrosseriet fann jag också en del tid för den vita duken under semestern. Det är märkligt vilken spretig samling filmkonst som passerar ens ögon under sommarveckorna. Både högt och lågt. Vad kan passa bättre efter tre och en halv timme med regntyngd Pride-parad än dragfesten Priscilla - öknens drottning? Det är underbart att se annars grovhuggna Terence Stamp som den damigaste av damer. Vilken elegans, vilken grace. Man blir avundsjuk.

Andra rullar som kom i min väg var Gudfadern, Cinema Paradiso och The Dark Knight. Plus den där Ben Stiller/Malin Åkerman-komedin som inte riktigt levde upp till mina förväntningar.

Är man sen också inhyst i ett barnrum några dagar blir konsekvenserna lätt att man råkar se om klassiska barnfilmer på VHS, exempelvis Ringaren i Notre Dame och Svärdet i stenen. Ah, svår nostalgivarning, särskilt när det gäller den senare.

Det är inte lätt att vara höjdhoppare

Tycker du att Stefan Holms blåsa-blåsa-rycka-dra-svälja-rutin före varje höjdhopp är underhållande fånig? Saknar du Ulla-Carin Lindqvist i rutan? Vill du se John Pohlman i sitt sötaste esse? Då har det här klippet allt för dig.

Ännu en skatt ur erikbe99:s skattkista.
Andra om nostalgi, john pohlman, höjdhopp, sport, idrott, rutin, vidskepelse, ulla-carin lindqvist, stefan holm, humor

Sommarläsning

Jag har tidigare erkänt mina bristande läsvanor, men på semestern försöker jag släppa alla spärrar och fullkomligt frossa i lättsmält ledighetslitteratur. Vilket den här gången resulterade i att jag plöjde 12 böcker på 15 dagar. Det här var titlarna:

Dårskaper i Brooklyn - Paul Auster
Fröken Smillas känsla för snö - Peter Høeg
Simons 120 dagar - Simon Gärdenfors
Fjärilen i glaskupan - Jean-Dominique Bauby
Jenny - Jonas Gardell
The sleeping doll - Jeffrey Deaver
Nattens barn - Traci Lords
Män som hatar kvinnor - Stieg Larsson
Flickan som lekte med elden - Stieg Larsson
Luftslottet som sprängdes - Stieg Larsson
En helt annan historia - Håkan Nesser
Natt till den fjärde november - Karin Fossum

De flesta var trevliga upplevelser som rekommenderas. Millenium-trilogin av Stieg Larsson är naturligtvis ett måste för varje journalist, men även för andra. Makalöst bra i sin genre. Även Simons 120 dagar vill jag slå ett extra slag för. Mycket underhållande serieroman i sedvanligt självutlämnande stil. Traci Lords självbiografi och Fjärilen i glaskupan kan man dock skippa med gott samvete. Den första är ett fascinerande livsöde men ganska stolpigt skriven, den andra en deprimerande historia om att vara en fånge i sin egen kropp.
Vad läste du i sommar?

Andra om läsning, sommar, semester, böcker, bok, paul auster, gardell, stieg larsson, håkan nesser, karin fossum, deckare, jeffrey deaver, simon gärdenfors, traci lords

Graverad Homer på euromynt

Vem är den riktiga kungen av Spanien?
Homer Simpson förstås.

Via Buzz.
Andra om simpsons, homer, euro, mynt, gravering, spanien, humor, kung

TV är bäst i radio?

Jag lyssnar på Kvällspasset i P3 som ikväll korar världens bästa TV-serie. Lyssnarna får nominera, och vinnare ska också utses i kategorierna: Bästa slagsmål, Bästa kärlekspar, Bästa skurk, Bästa pilot, Bästa dialog och Bästa avslutning. Roliga kategorier, och det bara snurrar i hjärnan när jag tänker på dem och försöker välja ut en endaste vinnare ur TV-historien. Får nog återkomma om det.

Bästa skurk har för övrigt ni läsare redan korat här i bloggen, det blev rätt jämnt skägg mellan Stewie Griffin (Family Guy) och BOB (Twin Peaks).
Vilken som är världens bästa TV-serie? Det här svaret får man om man frågar ett reklamorakel. Empire-läsarna håller med.

Agneta Bolme Börjefors är död

Agneta Bolme Börjefors jobbade på SVT i 43 år. Hon ledde program som Söndagsöppet, Tolvslaget från Skansen och Nobelfesten. Hon intervjuade bland andra Paul McCartney, Quincy Jones, Ray Charles, Whitney Houston och John Cleese och var Druttens röst i "Drutten och krokodilen" i Sveriges Magasin. Hon blev 67 år.



Tänk att Ingela Agardh och Agneta Bolme Börjefors gick bort så tätt inpå varandra. Min TV-uppväxts beskärda del av mogna kvinnor har decimerats ordentligt. För sådana damer är det inte så gott om.
Agneta Bolme Börjefors 26 april 1941 - 11 augusti 2008.

Andra om agneta bolme börjefors, svt, död

Mungubben

Min mor: Jag filmade lite med mobilen på den där mungubben.
Jag: Mungubben?
Min mor: Ja, han jag berättade om, han med muntrumman.
Jag: Muntrumman?

Vänlig själ i sällskapet: Beatboxing heter det väl.

The return of Åke

Åke Blomqvist. Säger det namnet dig nånting? Nähä. Men om jag säger Discofinnen, kan du då lista ut vem jag menar? Förmodligen. Videon med den finske mannen som lär oss hur man dansar disco har setts av miljoner människor och räknas till de riktiga långkörarna på internet. Dessutom har den visats på CNN, använts som reklam av Diesel och remixats av Arctic Monkeys och Daft Punk. Den något ålderstigne dansläraren i klippet heter alltså Åke Blomqvist och har hunnit bli 28 år äldre än när undervisningsvideon spelades in. Men höftsvänget har han kvar.

Original-Åke

Åke 28 år senare

Här kan du läsa en intervju med honom.
Andra om åke blomqvist, finland, disco, internet, youtube, klassiker, dans, roligt

Semester

Andra om sommar, semester, stuga, katt, foto, pavlova, moped, spettekaka

Some unexpected crap

Jag gillar Kanal 5:s Pride-tema, men kvällens film var sannerligen ingen höjdarupplevelse. An Unexpected Love handlar om en tvåbarnsmor som efter separationen från maken plötsligt känner sig attraherad av en kvinna. Fastnade i den mest för att jag trodde det skulle vara kul att se 24-skådisarna Leslie Hope (Teri Bauer) och Wendy Crewson (Dr Anne Packard) hångla loss. Jag hade fel. Noll personkemi och taffliga pluta-med-läpparna-så-mycket-jag-kan-så-jag-slipper-vara-så-nära-den-äckliga-människan-pussar bjöds det däremot en del på.
Överhuvudtaget är skådespeleriet styltigt och stelt, och det är inte mycket annat som är rätt heller. Historien stressar fram, dialogen är orimlig och personerna entoniga stereotyper. Huvudpersonen är platt och menlös, och familjen består av de vanliga elementen: Fördömande överklassmamma, trulig men öppensinnad tonårsdotter med färgat hår och piercing, och frånvarande och oförstående man.
Helt enkelt en pinsamt dåligt film. Skönt att den tog slut. Ännu skönare att den följs av Queer as Folk.

Andra om: pride, hbt, queer as folk, tv, film, kärlek, skådespeleri, stereotyper

Jon

Kom Ketchup, så går vi

Det var två tomater som gick över en väg. Så kom en bil och körde över den ena tomaten. Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

Det är den första roliga historia jag kommer ihåg att jag hörde. Jag minns precis vem som berättade den och var jag var när jag hörde den. Jag och min kusin hade krupit upp under täcket i min säng och det var hon som föreslog att vi skulle berätta roliga historier. Jag kunde ingen, visste knappt vad det var, och försökte trevande fabulera fram sagor som ingen var särskilt rolig. Jag tystnade när jag märkte att hon väntade på någon slags poäng som aldrig kom.

Då berättade hon Ketchup-historien och jag tyckte det var det roligaste jag någonsin hört. Hon var fyra år äldre och världsvan.
- Men kan du inte den, det måste du ju, det är ju en jättegammal historia, en sån rolig historia som aaaalla har hört.
Alla utom jag.

Det tog många år innan jag förstod att det egentligen är en taffligt översatt engelsk ordvits, där den ena tomaten blir överkörd och mosad och den andra vänder sig om och säger: Come on, catch up. Varför någon fått för sig att översätta en engelsk ordvits på det sättet är svårt att veta, men den märkliga tolkningen var i alla fall den första roliga historia jag hörde och när jag hörde den skrattade jag så jag kiknade.

Tjugo-nånting år senare läser jag Jonas Gardells bok Jenny, och tro det eller ej men som förord ser jag Ketchup-historien. Precis som jag minns den, som den berättades för mig en gång i urtiden av en fyra år äldre världsvan kusin. Den är nämligen inte bara ett barndomsminne för mig, utan också för bokens berättare. Även för Juha, eller om det är Jonas, får Ketchup-historien utgöra invigningen till de roliga historiernas förtrollade värld.

Men Juha, eller om det är Jonas, läser in mer i vitsen. Han lyckas med konststycket att tolka in ett budskap i de få meningarna om ett par tomater. Att det handlar om acceptans. Att livet alltid kommer att vara en lastbil som kör över en och krossar en och att det är viktigt att inse att man har förändrats och inte är en tomat mer, men att man istället är något nytt som också är okej och som ändå har ett värde. Man är ketchup. Och kamrattomaten som går bredvid är inte hånfull eller rå eller uteslutande utan bara konstaterande: Kom nu så går vi. Acceptera vad som hänt och vem du är och res dig upp och gå.
Det är fint.
Juha, eller om det är Jonas, drar till och med paralleller till bibeln och berättelsen om Jesus och den lame mannen som uppmanades att resa sig upp och gå.

Jag häpnar. Från början var historien inte mer än en ordvits. En ganska plump och banal engelsk ordvits. Efter en översättning och en tolkning av en översättning är den plötsligt en filosofisk metafor med bibliska förtecken. Och ett sedan länge glömt barndomsminne som plötsligt blir klart och levande igen.
Det är fint.
Kom Ketchup, så går vi.

Emmy-nominerad fucking-låt

Emmy-nomineringarna har presenterats. En ganska förutsägbar lista, men jag gläder mig åt att Bryan Cranston är nominerad för sin roll i Breaking Bad.

Roligast är nog ändå att I'm F***ing Matt Damon från Jimmy Kimmel Live är nominerad som Outstanding Original Music and Lyrics. Fantastiskt, men lite bitterljuvt med tanke på att relationen mellan Jimmy Kimmel och Sarah Silverman nyligen tog slut. Här hittar du hela listan.

Breaking Bad

Gilmore girls-boxen får vänta, just nu är det lite mer hårdsmälta TV-nöjen som gäller. Jag har plöjt första säsongen av Breaking Bad - inte så tidsödande som det låter eftersom författarstrejken krympte seriens första omgång till endast sju avsnitt.
Dramaturgiskt är den minst sagt spretig, men det är grymt befriande att få följa en huvudperson som INTE är en snygg, charmig, 20-nånting-karaktär med kärleksbekymmer. Här är seriens fokus istället hos en medelålders kemilärare med misslyckad karriär och lungcancer. Han får beskedet att hans cancer är obotlig, och för att säkra den ekonomiska framtiden för den gravida frun och CP-skadade tonårssonen bestämmer han sig för att ge sig in i drogbranschen. Som det missförstådda kemistgeni han är visar det sig snart att han är kapabel att framställa det mest briljanta metamfetamin staden sett.

Man förväntar sig den vanliga dramaturgin - han ger sig in i branschen, försöker långsamt men säkert bygga upp sin business, gör bort sig i början men lär sig mer och mer om hur det fungerar, blir accepterad och håvar in pengar - och när allt rullar som på räls tar han sig vatten över huvudet, problemen flyter upp till ytan och han får svårare och svårare att dölja sitt dubbelliv, och så trappas det upp till den stora finalen.

Så är det inte riktigt här.

Det börjar illa, fortsätter illa, och sen går allt rätt mycket åt helvete. Sen anar man en ljusning. Då går det åt helvete igen.

Den är underhållande och har vissa referenspunkter gemensamma med älsklingsserien Dexter, men säsongen är för rumphuggen och spretig för att hålla för mer än lovande. Det är hur som helst klart för en andra säsong, och jag följer gärna Walter Whites galna förehavanden några avsnitt till.

S.O.A.P - men sen då?

Ibland faller det sig så att någon som i slutet av 90-talet studsar omkring på musikens topplistor i silverfärgat läppstift några år senare visar upp sin gravida kropp i sensuella bilder i en tidning.
Det har exempelvis hänt med ena halvan av S.O.A.P.



S.O.A.P var en dansk popduo som bestod av systrarna Heidi och Line Sørensen. De hade en kort storhetstid i slutet av 90-talet med den största hiten från 1998, This is how we party (se ovan). De turnerade med Backstreet Boys och var också förband åt Savage Garden. Systrarna har också en bror i branschen, en barnstjärnerappare som går under namnet Danny Kool.

Några år senare är storasyster Heidi (född 79) hyggligt bortglömd i den offentliga världen. Lillasyster Line (född 82) kallar sig numera Saseline och gick från musikvärlden till den danska TV-världen 2002, bland annat som programledare för nöjesprogrammet Boogie och inredningsprogrammet 2.G th. Hon försökte sig på en solokarriär och släppte singeln "Postergirl" 2005, men det verkar inte ha gått nåt vidare. Hon jobbar också en del som modell (se bilder här).

Saseline är privat tillsammans med tennisproffset Frederik Fetterlein och paret ses som Danmarks svar på Posh och Becks. De figurerade rätt mycket i dansk skvallerpress i höstas. För att göra en lång historia kort uppdagades ett triangeldrama där Fetterlein haft en affär med en frisör, frisören gick ut i tidningarna och berättade sin story, Saseline förlorade barnet hon väntade tillsammans med Frederik, ett missfall hon själv skyller på hysterin kring deras uppbrott. (Hon hävdar dock att han inte alls var otrogen med frisören eftersom, som Ross skulle ha sagt, they were on a break.) Många turer som sagt. Men nu har de hittat tillbaka till varandra och hon födde i februari en son.

(Den här "vad hände sen"- serien är ju i första hand tänkt för TV-program, men efter att otippat ha hört den här låten igen var jag tvungen att vidga ramarna.)

Andra om: s.o.a.p, soap, heidi sörensen, saseline, nostalgi, 90-tal, danmark, musik, syskon, pop

Sommarens konstigaste googling

"Varför luktar det sött när man nyser ibland?"

är det nån som har sökt på och hamnat här.
Människor är ett märkligt släkte.

Semestern är räddad

Andra om: gilmore girls, dvd-box, paket, tv-serie, semester

Fullkomlig skönhet i ofullkomlig förpackning

Top Model-koncernen fortsätter att bre ut sig över världen. Jag följer just nu slutspurterna av den brittiska variantens fjärde säsong och samma årgång av Australia's next top model. Att se dem parallellt ger mig lite huvudbry eftersom det är lätt att blanda ihop dem. Programledarna Lisa Snowdon och Jodhi Meares är nästintill kopior av varandra, och flera av de tävlande är också väldigt lika. Förvirrande.

Hur som helst, i dag har faktiskt ännu en version premiär, den här gången i England och med en twist. Britain's missing top model visar upp åtta nya modellaspirerande deltagare från Storbritannien, USA och Holland. Förutom att de alla är unga, vackra kvinnor är de också enarmade, enbenta, rullstolsburna eller döva - helt enkelt funktionshindrade på något vis. Tanken är att belysa ett lite vidare skönhetsbegrepp än det som oftast får utrymme.

Last girl standing (or sitting) vinner en prestigefylld fotografering och får synas i en modetidning.

Andra om: top model, funktionshinder, handikapp, skönhet, mode

Finsk inspiration

Jag kan för övrigt synnerligen rekommendera att utforma en liten parlör i bastufinska till nästa badstugesittning. Bastutvagning och det finska språket hör liksom ihop, och det bidrar till att göra en vanlig svettning till en kulturell upplevelse. Man känner sig så härligt kärv när man pratar finska i en bastu.

Vår var en enkel men prydligt laminerad lista på tänkbara ord och fraser man kan behöva. Så nu vet jag bland annat vad bastuaggregat, lavar, korv, öl och bastukvast heter på finska. Jag kan också brodera ut mig lite genom att utbrista exempelvis Ei minusta ole liian kuumaa, käyn vain katsomassa skooteria* eller Jos ihmiset saunoisivat enemmän ei tosiaan olisi enää sotia!**


*Jag tycker absolut inte att det är för varmt, jag ska bara titta till skotern.
** Skulle folk basta mer så skulle det minsann inte finnas några krig!

Andra om: finska, bastu, språk, parlör, översättning

Doppler och jag

Kalven ska heta Bongo efter min far, slår det mig medan jag traskar tillbaka mot skogen. Även om min far inte hette Bongo ska kalven heta det efter honom. Ibland måste man kunna vara öppen för den sortens kopplingar.

Vad är ett stort författarskap? Det är en fråga som kan stötas och blötas i kulturtidskrifter och akademisammanträden och universitetskorridorer för evigt utan att komma närmare ett universellt svar. Det finns för många kriterier att ta hänsyn till.
Men en indikator på ett stort författarskap är i alla fall för mig att man kan skapa igenkänning hos läsaren i nästintill vilken historia som helst.

En sån författare är Erlend Loe. Jag läste nyss hans bok "Doppler" och man tror inte man ska känna igen sig i en berättelse som handlar om en man som cyklar omkull på väg till jobbet och bestämmer sig för att fly vardagen och folk och bosätta sig i ett tält i skogen och bli bästa kompis med en älgkalv.
Det borde krävas en del för att jag ska identifiera mig med huvudpersonen som är en medelålders man, har fru och två barn, dödar älgar med kniv, hatar människor och är lite väl medveten om sitt könsorgan. Men det gör jag.

Jag känner igen det där med att behöva ta en paus, att vilja säga halt, stopp, stanna. Att vara trött på att vara så duktig hela tiden. Duktighet är beroendeframkallande, skriver han. Har man en gång blivit duktig, finns det inga gränser för vad man är i stånd att göra för att fortsätta locka fram positiva omdömen från omvärlden.

Så sant.
Nu ska jag läsa den fristående fortsättningen. "Volvo lastvagnar".

Andra om: erlend loe, doppler, volvo lastvagnar, boktips, litteratur, författare, böcker, stress

Oönskade Cosby-tröjor

Minns ni Cosby-tröjorna som skulle säljas på eBay? Det verkar inte ha varit någon rusning efter dem direkt. Inte ens efter att Jimmy Kimmel haft på sig dem i sin show. Det senaste jag hittar om dem var att det den 12 juni, sista auktionsdagen, fortfarande inte lagts ett enda bud. Sedan verkar hela affären ha tystats ner.
Stackars Bill.
Gillar du Cosby-tröjor men tillhör dem som inte var beredd att hosta upp 30 000 kronor för att få en, kan du istället frossa i bilder på liknande modeunder hos Bad Sweater Guy. Fantastiskt kreativa skapelser.

Andra om: cosby, tröja, mode, ful, snygg, stil, kläder, ebay, auktion, usa, 80-tal, sitcom, välgörenhet

Förlust?

Vi slipper Michael Bolton.

I ditt ansikte

I september har det nya humorprogrammet I ditt ansikte premiär. Det är Bobbo Krull, Martin Soneby och Magnus Betnér som vill ge standup-TV en ansiktslyftning. Det gör de genom att besöka en miljöorganisation, en kristen församling, en muslimsk församling, en herrklubb, en kvällstidningsredaktion och MUF och framföra specialskrivet material om, med och för just de grupperna.
Spontant blir jag grymt förväntansfull, men också lite ängslig. Förväntansfull eftersom jag gillar de inblandade, gillar stand-up, gillar nytänkande humor-TV. Gillar att det är en idé med lite tanke bakom, något som handlar om möten och konfrontation och rak kommunikation, inte bara hö-hö-hö. Ingen vid sidan av- eller bakom ryggen på- eller på annans bekostnad-humor.
Modigt som fan.

Men där kommer också min ängslighet in. Det är modigt att basera stand-up på konflikt. Men det kan också bli smärtsamt att se. Mycket smärtsamt. Frågan är om det finns något som är mer smärtsamt att se än någon som står och försöker vara rolig i en omgivning som inte tycker att det är särskilt roligt. Jo, det är klart det finns, men risken är att man får uppleva en hel del jobbig stämning, kanske modern av all jobbig stämning.
Kravet på fingertoppskänsla är enormt.
Nu har jag ändå rätt stort förtroende för de inblandade, och att Betnér skriver att det var "länge sedan jag gjorde något roligare och när det gäller TV så har jag definitivt inte haft roligare någonsin" bådar gott. Kanske är det ett sätt att bota min konfrontationsängslighet. Kanske är det bara skitroligt. Jag tror på succé.

Dessutom kan det vara så att I ditt ansikte är det bästa programnamnet någonsin. Serien kommer att sändas i sex delar och du kan läsa mer hos Magnus Betnér.

Andra om: i ditt ansikte, magnus betnér, bobbo krull, martin soneby, humor, stand-up, konflikt, mod

Midsommarkultur

Under den fantastiska midsommarhelgen lyckades jag också hinna ikapp mig när det gäller två kulturmåsten som släpat lite i bakvagnen. Jag såg äntligen Juno, och läste äntligen Åsa Linderborgs Mig äger ingen.
Juno var precis som jag hade förväntat mig, en perfekt dagen-efterfilm. Lagom okomplicerad med hög mysfaktor och fina skådespelare.

Mig äger ingen infriade också mina förväntningar. En otroligt mild, anspråkslös kärleksförklaring till en förälder. Jag grät konstant till de 50 sista sidorna, trots att den inte var det minsta sentimental. Det kan ha berott på att klockan var 04.00 på morgonen, men mest tror jag det var den rörande beskrivningen av en far-dotterrelation som fick ögonen att svämma över.

Summa summarum var det två väldigt olika kulturupplevelser som båda rekommenderas varmt.

Andra om: midsommar, kultur, åsa linderborg, mig äger ingen, juno, film, böcker, boktips

Misstänkt journalist och mördare död

Svenska Dagbladet skriver om en mördare som misstänks vara journalist. Hu.

Mitt midsommarrecept

3 dagar
2 grillningar
1,2 kilo halloumi
7 dansmattedueller
2,5 timmar i bastun
5 tävlingar i singstar
8 kubbomgångar utomhus
11 kubbomgångar inomhus
1 "finns i sjön" i operettversion
185 ord som börjar med "kött"
9 turneringar i guitar hero
1 diskussion om bajsvanor
6 mycket goda vänner
2 kändiskåta grannar
3 nya bekantskaper
1 finsk bastuparlör
1 bullmastiff
53 mil i bil
3 filmer
1 bok

addera lite malt och humle och skaka om
låt grädda från torsdag natt till söndag kväll
smaka av och avnjut tillsammans med en cigarr och lite pizza

Andra om: midsommar, recept, vänskap

För att överleva

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte läsa ett ord till om Lagerbäcks flopp eller Källströms gläfs eller Svenssons butterhet.
Jag vill inte se en artikel till om de där tre förhatliga bokstäverna som markerar slutet på två av mina viktigaste jobbredskap, källskyddet och meddelarfriheten, vare sig texterna handlar om kronor och ören eller vem som gjorde vad eller alla ursäkterna.
Idag vill jag försätta mig i total medieskugga.
Jag vill bara snegla ut, ut dit där solen lyser och en söt brittisk segelbåt har lagt till precis utanför mitt fönster. Men jag tror hjärnan är felprogrammerad. Det första jag ser när jag tittar ut är en uteliggare som vaknar och tar sin första, men knappast sista, klunk öl för dagen. Jag vänder huvudet mot skärmen igen.
Det är svårt att sätta sig i medieskugga. Det vet jag sedan vi hade det som uppgift en gång under journalistutbildningen. Vi konsumerar medier en masse utan att ens tänka på det. Men det är ännu svårare att sätta sig i medieskugga när man jobbar mitt i ljuset, mitt i mediesmeten, inne i bubblan.
Faktiskt helt omöjligt är det.
Så det gäller att programmera om. Titta efter guldkanterna på molnen. Det komiska i tragiken.
Som till exempel att fotografen vid flygolyckan i Östersund hade ett passande namn.
Att det finns en tidning som heter Garden & Gun.
Att det finns djur som ser ut så här.
Att det kommer fler fotbolls-EM.
Att det är midsommarafton i morgon.
Att...
Hjälp mig, vad mer?

Andra om kim källström, lagerbäck, fotbolls-em, integritet, fra, signalspaning, återremiss, förlust, depression, midsommar

Ett skratt har tystnat

Ingela Agardh 1948-2008.

Hon hade ett speciellt skratt. Det där rökiga, hesa storskrattet som verkade rista ur hennes lungor och fylla hela hennes bröstkorg innan det vältrade sig fram ur hennes mun. Man brukar tala om pärlande skratt, men Ingela Agardhs sätt att uttrycka förtjusning var allt annat än pärlande. Raspande, möjligen.
Jag kommer att minnas det med värme. Jag tror inte det finns någon människa med ett liknande glädjeläte.
Det skulle vara Brita Borg då, förstås.



Se fler klipp från Ingelas karriär hos SVT.
Läs mer här, här, här eller här eller hos andra bloggar om ingela agardh, död, sjukdom, cancer, skratt, minnen, brita borg

Obama i Vita huset

Tycker du att den amerikanska striden mellan Barack Obama och John McCain påminner dig om något? Kanske känner du igen tongångarna från den briljanta serien The West Wing, eller som den heter på svenska, Vita Huset. Trogna tittare har nämligen påpekat likheterna mellan seriens Matt Santos/Arnie Vinick-duell och verklighetens Obama/McCain.
Det är faktiskt ingen slump. Enligt en artikel i Guardian, där Vita Huset-författaren och producenten Eli Attie intervjuas, är karaktären Matt Santos faktiskt baserad på Barack Obama. När de skulle börja skissa på karaktären sommaren 2004 var Obama en ung, lovande politiker som ännu inte hunnit bli senator. De tog intryck från honom, och serien imiterade verkligheten - men det märkliga är att verkligheten nu imiterar serien. Steg efter steg har den pågående presidentkampanjen följt den fiktiva. Något som Obama-anhängarna säkert gnuggar händerna åt, för vi vet ju hur serien slutade.

Här är jämförelsen dem emellan:

Barack Obama
Young, handsome and charismatic member of Congress, attempts to become America's first non-white president.

Began political career as a community organiser in a big city (Chicago) before winning first election at local level. Married, with two young children.

Faced stiff opposition in Democratic primary against occupant of the White House during previous Democratic administration (first lady Hillary Clinton)

Rivals attack him as inexperienced after just four years in Congress, but triumphs through grassroots support, inspiring speeches and message of change.

Republican opponent is veteran moderate senator from a western state, unpopular with conservative base (John McCain of Arizona).

Matt Santos
Young, handsome and charismatic member of Congress, attempts to become America's first non-white president.

Began political career as a community organiser in a big city (Houston) before winning first election at local level. Married, with two young children.

Faced stiff opposition in Democratic primary against occupant of the White House during previous Democratic administration (vice president Bob Russell).

Rivals attack him as inexperienced after just six years in Congress, but triumphs through grassroots support, inspiring speeches and message of change.

Republican opponent was veteran moderate senator from a western state, unpopular with conservative base (Arnie Vinick of California).

Via Harry Amster.

Penibelt, SVT - Penissuperbt Övik!

Veckans oops: SVT skickade idag ut ett pressmeddelande om "Grattis Victoria"-programmet som ska sändas på kronprinsessans födelsedag den 14 juli som vanligt. Där kan man läsa att "På Victoriadagen delas även Victoriastipendiet ut till den eller de idrottare som utfört en extra meriterande bedrift under det gångna året. Vem eller vilka som får stipendiet 2008 är fortfarande en väl förborgad hemlighet." Vilket kan tyckas vara lite komiskt eftersom de flesta medier redan för två veckor sen rapporterade att Sanna Kallur fått det.

Veckans ros går till kultur- och fritidsförvaltningen i Örnsköldsvik som på sin sommarhälsning till de anställda INTE valde en bild på en solros eller ett glassätande barn, utan istället en naken Jesus. Ett Elisabeth Ohlson Wallin-foto fick bli den kommunala hälsningen för att mota den frodande homofobin i stan. Det gör mig alldeles varm i hjärtat att se den torra texten "Glad sommar önskar Kultur- och fritid" på en Ecce Homo-bild.
Eller "en uppiggande snopp" som en kollega uttryckte det.

Andra bloggar om: ecce homo, örnsköldsvik, svt, miss, pinsamt, sanna kallur, victoria, snopp, sommar, naken, jesus

En nattmara som slutar i Breaking News

För förströelse brukar jag ibland hänge mig åt något som man skulle kunna kalla ett slumpmaraton på Youtube. En fascinerande sysselsättning som jag kan rekommendera för den som vill kasta sig ut på en vindlande videofärd. Jag börjar på ett slumpmässigt valt klipp, oftast från "Videos being watched right now"-raden, och sen klickar jag mig vidare via "Related Videos"-kolumnen. Regeln är att jag för varje klipp jag ser måste välja minst ett nytt att lägga i spellistan, annars är det rätt fritt spelrum. Vissa gånger blir det en väldigt spretig upplevelse, andra gånger riktar jag in mig på det som verkar mest intressant, och då kan jag hitta ett område där jag blir kvar en stund.

Idag startade jag med en gammal snutt från American Idol där Clay Aiken sjunger "Build me up buttercup". Några kedjelänkar senare har jag hittat ett klipp med den något morbida rubriken "Princess Diana Funeral Highlights". Nöjer man sig inte med höjdpunkterna finns även begravningen att se i sin helhet. Ett fan har lagt ut 39 (!) delar à 10 minuter för den som vill återuppleva ceremonin från 1997. Jag väljer att gå vidare.

Så från att tidigare ikväll ha klickat igång lite glad smörpop från en talangtävling sitter jag nu här, halv fyra på morgonen, och studerar brittiska och amerikanska journalisters nyhetsarbete vid Dianas död. Jag är väl något arbetsskadad, men jag tycker det är otroligt intressant att se hur de hanterar det direktsända nyhetsflödet, fullt av osäker information som det alltid är vid en händelse av den magnituden. Vissa ankare börjar gråta, andra upprepar uppgifter som ett mantra, andra intervjuar varandra i väntan på något bättre. Fascinerande.

Det påminner mig en aning om dagen då Anna Lindh dog. Då satt jag där själv, i direktsändning, och intervjuade människa efter människa som nyss hade fått beskedet. Jag minns dagen som om det vore igår, men kommer inte ihåg ett ord av vad jag sa.


Andra bloggar om: diana, journalistik, youtube, begravning, breaking news.

O Captain, my Captain

Min vän Freddi vet hur man spelar på snyftsträngarna. Han har tillsammans med Mattias Svensson kokat ihop en politisk satir angående FRA-lagen:



Läs mer i Döda politiska karriärers sällskap, här, eller på typ vilken annan blogg som helst.

Detta påminner mig för övrigt ännu en gång om att jag måste se Döda poeters sällskap. Nä, jag vet, jag är nog ensam i hela världen om att inte ha sett den. Den ligger till och med hemma, i ett fint litet DVD-fodral och väntar, men den rätta stunden har inte infunnit sig hittills.
Kanske är det dags nu.

Andra bloggar om: fra, övervakning, avlyssning, lex orwell, satir

Till P. Hansson: Whatever it takes - Lifehouse

Apropå fotboll och musik. Den engelska tidningen The Independent föreslår i sin EM-guide en alternativ nationalsång för de deltagande länderna.
The unofficial Euro 2008 anthems:

GRUPP A
Tjeckien: “There Are More Questions Than Answers”, Johnny Nash
Portugal: “Your Time Is Gonna Come”, Led Zeppelin
Schweiz: “It’s My Party (And I’ll Cry If I Want To)”, Lesley Gore
Turkiet: “Say Hello Wave Goodbye”, Soft Cell

GRUPP B
Österrike: “Loser”, Beck
Kroatien: “Under Pressure”, Queen
Tyskland: “Ain’t No Stoppin’ Us Now”, McFadden & Whitehead
Polen: “Like a Virgin”, Madonna

GRUPP C
Frankrike: “We All Stand Together”, Paul McCartney and the Frog Chorus
Italien: “Can We Fix It?”, Bob the Builder
Holland: “Slammin (Flash Harry Remix)”, Dutch Courage
Rumänien: “The Kids Don’t Stand A Chance”, Vampire Weekend

GRUPP D
Grekland: “Do It Again”, The Beach Boys
Ryssland: “Help!”, The Beatles
Spanien: “The Great Pretender”, Freddie Mercury
Sverige: “I Have A Dream”, Abba

Från Anglofil.
Andra bloggar om: fotboll, musik, fotbolls-em, humor, nationalsång

Du gamla, du fria, du sportgalna nord

Det är fotbollstider.
Sannerligen är det inte fotbollstider.
Fotbollstider innebär att allt jag gör, säger och på olika sätt konsumerar infiltreras av fotboll. Inte så att leken övertar all min tid och tankeverksamhet, men den påverkar på nästan alla fronter åtminstone en aning. Mitt i normala fall ickenationalistiska sinne fylls av märkligt nationalistiska tankar, min i vanliga fall hyfsat moderiktiga garderob får tillskott av hopplöst formlösa matchtröjor, mitt till vardags grundliga ointresse för rumänsk eller turkisk eller schweizisk fotboll byts ut mot en mild nyfikenhet. Jag kan inte värja mig.

Även de som delar min fäbless för språk och journalistik infiltreras av fotboll, politiken invaderas av fotboll och självklart består plötsligt en sådär sextio-sjuttio procent av mitt TV-tittande av fotboll. Hittills har jag sett alla matcher, vissa i sin helhet och andra mer sporadiskt. Att detta påfund smugit sig in i nästintill alla områden gör förstås att fotbollen också skaffat sig en varm gemenskap med musiken. SvD:s Stefan Thungren listar några historiska fotbollslåtar, jag har redan tidigare nämnt en dansk klassiker, men det finns så många, så många.
Klart är i alla fall att det bästa sättet att sjunga fotbollslåtar på, är tillsammans med tiotusentals andra.

You'll never walk alone - i Liverpoolfansens regi:


Pippisången i Eintracht Frankfurt-version:


Sen är det svårt att låta bli den här godbiten: GES, herrfotbollslandslaget anno 1994 och Rålambshovsparken sjunger När vi gräver guld i USA.


Det kan konstateras att allt var lite långhårigare då.

Andra bloggar om: fotbolls-em, musik, sport

Varning: Nostalgi

Saker man kan hitta i en låda i sitt barndomshem:

Tidningar med New Kids On The Block-killarna som seriefigurer.
Ett foto på Morgan Alling och Lasse Beischer från när man var med i Tippen.
Gnuggis-tatueringar som föreställer rosor, blödande hjärtan och svärd.
Högar av gamla Starlet och OKEJ.
Bokmärken och luktsudd.
Några handgjorda Alla hjärtans dag-kort och ett kärleksbrev med Kalle Anka-klistermärken på.
Två nummer av den första tidskrift man någonsin gjort, den som hette BFRV* och innehöll serier och intervjuer och recept och som kopierades för hand i fem eller kanske sju exemplar.
En blyertsteckning av en gråtande flicka under rubriken Ajöss sjömansgosse(!) som man var rätt nöjd över till ens far fick se den och utbrast "Ritar du verkligen inte bättre än sådär?"
Brev från en polsk, en fransk och två svenska brevvänner som man glömt vilka de var.
Brev från "världens-allra-bästaste-vänner-forever" som man aldrig kommer att glömma vilka de är.
Klistermärken från OKEJ med bland andra Arvingarna, Ronny & Ragge och 2 Unlimited.

*Om jag letar någonstans långt i bakhuvudet så har jag för mig att det stod för Barn För Roligare Vuxna.
Andra bloggar om: nostalgi, 90-tal, nkotb, starlet, okej, arvingarna, kärleksbrev, brevvänner, barndom, barndomsminnen, tippen, morgan alling, lasse beischer

Grattis Sverige

Andra bloggar om: nationaldagen, sveriges nationaldag, svenska flaggans dag, 6 juni, hipp hipp, humor

Alla dessa dagar

I morgon är det Sveriges dag. Det har väl ingen missat. Särskilt inte nu när man får vara ledig. Men idag är det faktiskt Danmarks dag, något som Oswald föredömligt uppmärksammat via en fantastiskt klassisk dansk fotbollslåt från 1986. Lyssna och njut.

I dag är det för övrigt också världsmiljödagen.
I går var det Internationella dagen för barn som blivit offer för aggression. Det ni.
Och förutom att det är Svenska flaggans dag i morgon ska det icke förglömmas att det även är Fruktens dag och Republikens dag.
Alla dessa dagar.

Andra bloggar om: nationaldagen, sveriges nationaldag, svenska flaggans dag, frukt, fotboll, danmark

Ducka Elisabeth, ducka!

I februari skrev jag om att det japanska lekprogrammet Hole in the Wall eller Human Tetris börjat erövra världen. Nu har ni kanske sett att sensationen nått även Sverige. Det blir TV6 som ska göra en svensk variant, "Hål i väggen" och tanken är att det är kändisar som ska förnedras på bästa sändningstid. Min föraning säger att det kommer att skrapas från c-listor och d-listor när det gäller kändismedverkan, men vad vet man, jag kanske blir överraskad.
Så, vem skulle du vilja se försöka krumbukta sig genom ett oddly shaped frigolitvägghål? Möjligheterna är oändliga.

"Välkomna till Hål i väggen! Programmet där vi njuter av att kändisar ser fula ut och puttas i bassänger! Låt mig presentera våra första tävlande. Lag 1 kallar sig The cool dudes och består av Jocke Berg, Viggo Cavling och Linda Skugge. I andra ringhörnan finns ikväll rävarna i lag 2: Elisabeth Höglund, Lars Adaktusson och Fredrik Reinfeldt. Let the games begin!"

Ge mig din önskeuppställning.

En TV som räddar dig från inbrott

Rädd för tjuvar? Köp en fejk-TV! Ställ den i vardagsrummet när du åker bort och den ger precis det blåa TV-sken som får boven att tro att det sitter ett gäng råbarkade bodybuilders där inne och tittar på Ultimate fighter.
Läs mer här.