Vi skrev en rapport om nyhetsdelning i sociala medier och du kan aldrig tro vad som hände sen

Vilka nyheter är det som blir delade egentligen? Och av vem? Den som intresserar sig för sånt kan läsa en rapport som jag skrivit tillsammans med professor Ingela Wadbring och som man hittar här.
Bland annat undersökte vi varje dags mest delade nyhetsartikel (källa: socialanyheter.se) under perioden 1 januari - 31 maj i år.

Vi såg bland annat att:

64 procent av nyheterna som var "dagens mest delade" kom från en kvällstidning.
15 procent kom från en morgontidning i storstad.
11 procent från etermedier,
2 procent från en landsortstidning och 8 procent från övriga medier, exempelvis branschtidningar.

41 procent av nyheterna var opinionsmaterial, antingen krönikor, ledare eller debattinlägg.
23 procent innehöll rörlig bild.

Ämnesmässigt såg fördelningen ut så här:

Politik/ekonomi: 53 procent
Livsstil/hälsa: 19 procent 
Olyckor/brott: 14 procent 
Kultur/nöje: 8 procent
Sport: 4 procent 
Övrigt: 2 procent

I 25 procent av nyheterna nämndes ett politiskt parti och/eller dess partiledare eller ungdomsförbund. Partiet var i överlägset flest fall Sverigedemokraterna (nämndes i 21 av 38 nyheter). Moderaterna var näst mest nämnda parti (11 nyheter), Svenskarnas parti tredje mest omnämnt (8 nyheter). Feministiskt initiativ, ett i opinionen aktuellt parti, fick endast 1 omnämning (lika många som Nordiska rikspartiet).

Det står mycket annat spännande i den också, in och läs vettja!

Gräv 2014

Hade tänkt redan förra veckan att jag skulle skriva ett inlägg om årets Grävkonferens men som vanligt tar det tid att landa från en helgs intensivt djupdykande i journalistikens underbara värld. Har fortfarande knappt samlat tankarna känns det som.

Det var som det alltid är: rusande mellan inspirerande seminarier, föreläsningar och paneldebatter med ett himla vinkande och kramande och hejande i korridorerna på väg till nästa grej.

Höjdpunkterna var många. Rysk-amerikanska journalisten Masha Gessen pratade superintressant om Putin och varför han blivit som han blivit, Dan Josefsson tog oss med genom wallraffandet bakom Mannen som slutade ljuga och jag satt med tappad haka och lyssnade på visselblåsaren Abdullahi Hussein som berättade om flykten från Ogaden.

Mäktigt är det också när 600 personer ställer sig upp i komplett tystnad till Nils Horners ära.

Och lite roligt var det att jag hittade en PR-konsult som var doppelganger till Marc Maron.

Tack Umeå! Nästa år får vi se om vi ses i Jönköping.

Twitteråret 2013

Stora journalister

Stora Journalistpriset delades ut i kväll och här hittar du vinnarna. Det har varit ett starkt år för journalistiken och det var roligt att se Trojkans Joachim Dyfvermark fullkomligt förbluffad över deras vinst som Årets avslöjande. Först blev han så rörd att han inte kunde prata och sen kom han av sig några gånger innan han berättade att tidigare prispengar spenderats på "blöjor" och att "göra fler barn". Men det var det slut på nu, tydligen. Kompanjonerna Fredrik Laurin och Sven Bergman var inte ens på plats eftersom det kommit en öppning i en pågående granskning som fått gå före. (Då blev man ju inte alls nyfiken...)

Fint också att Lasse Granqvist fick Lukas Bonniers Stora Journalistpris. Han är en av de trevligaste människor jag träffat och var generös med tips och tid när jag var liten praktikant på Radiosporten.

Grattis till alla vinnarna!

438 dagar

Att boken "438 dagar" av Johan Persson och Martin Schibbye om tiden i etiopiskt fängelse skulle vara journalistiskt inspirerande var jag beredd på. Att den, trots att man vet hur det går, är andlöst spännande hade jag också kunnat ana. Men det jag inte hade förväntat mig var hur rörd jag skulle bli. Rörd över de journalistiska idealen, visst, men också rörd över vänskapen, musiken och fotbollen.

Fotboll, fotboll, denna förunderliga sport. Som en röd bomullstråd genom galenskaperna löper den. Från gripandet i öknen där de skottskadade journalisterna bondar med soldaterna över Zlatan, till tiden i fängelset där en Manchester United-plansch gör all skillnad i världen och fotbollsmatcher pumpar in syre i vardagen ända till dess att byråkratin och maktfullkomligheten kväver det. Det är så himla fint. Ja, inte kvävandet då, utan det innan.

Och musiken, ja, jag blir rörd över Justin Bieber och Titanic-soundtracket. Och de muslimska bönesångerna och hårdrocken och Den blomstertid nu kommer. Läs själv så förstår du.

Så vänskapen. Den mest svårbeskrivliga. Det står i boken att Martin och Johan inte kände varandra innan. Det visste jag inte. Det känns som en helt främmande tanke. Jag minns när jag såg dem på presskonferensen efter frisläppandet. Hur de hade så självklara roller. Hur Martin var den som pratade, den som var förberedd. Men när det blev svårt, i samma sekund som det nästan brast, var Johan där och tog över. Svarade på frågan, pratade på. Precis så länge som Martin behövde för att samla ihop sig. De växeldrog den där presskonferensen som ett cykelproffsstall.

Jag läser i boken att även första natten i frihet somnade Johan mot Martins axel.

Det är väl sånt det gör med en, 438 dagar i total symbios. 438 dagar av hysteri och tristess, idealism och diplomati, triviala rutiner och grandiosa fantasier. 438 dagar av mardröm, men också av fotboll, musik, vänskap – och storslagen journalistik.

För på ett skickligt sätt är andras berättelser inflätade i deras. Livsöden kommer i små munsbitar, komplicerad politik portioneras ut i lättbegripliga stycken. En etiopisk historielektion som sväljs med en rafflande spänningsintrig till sockersked.

Löftet att berätta historierna har hållits. Nu är frågan hur noga vi lyssnar.

Bilden tog jag tidigare i år då de tilldelades Lubbe-priset.

Skärpning, SVT

Idag hände något ack så symptomatiskt för vårt nutida nyhets-tv-klimat.

Klockan elva skulle Nobelpristagarna i medicin/fysiologi avslöjas. Mitt naturliga förstahandsval blir SVT Play, där jag förväntar mig heltäckande och professionell bevakning. Mycket riktigt, på givet klockslag börjar en sändning med erfaren programledare, skicklig reporter som står redo och tung expertpanel i studion. Efter föredömligt kort försnack lämnas över till reporter på plats och stundande presskonferens.

Så fort tillkännagivandet ska ske märker man dock att tekniken inte hänger med. Istället för ljud från riktad mikrofon framme vid pulpeten får man rumsljud med brusig atmosfär och en röst något på avstånd.

Varpå SVT-reportern omedelbart börjar simultanrapportera vad som sägs. Trots att presskonferensljudet är fullt hörbart, om än undermåligt, börjar hon istället i sin egen mikrofon prata över tillgännagivandet. För mig, som skruvat upp högtalarna på max och försöker uppfatta vad ursprungskällan faktiskt säger, skapas enbart ett sammelsurium. Kort därefter bryter man abrupt tillbaka till studion, beklagar ljudproblemen och tompratar med panelen i väntan på bättre tider. Vilka inte verkar komma, märker jag som efter några rastlösa minuter tröttnar och istället går in på Aftonbladet TV. Där ljudet rent tekniskt måste betraktas som bedrövligt, brusigt och dant, men fullt acceptabelt och framför allt, rakt från presskonferensen! Där kan jag höra frågor och svar och även se i den vidhängande chatten vad jag eventuellt missat.

Med i det närmaste parodisk precision sätter det här fingret på skillnaderna mellan den traditionella kolossen och de snabbfotade uppstickarna. När ljudet inte nådde sedvanlig SVT-standard sände de hellre inte alls. Och tvingade således tittaren att söka sig alternativa kanaler.

Kulturskillnaden kan illustreras ytterligare via en anekdot från en diskussion på Kåken i Stockholm häromdagen om kvällstidningarnas tv-satsningar. Expressens Thomas Mattsson berättade om en av deras tidiga tv-sändningar där övergången mellan programledare till flygande reporter gått lite för fort, vilket gjorde att man fick se en person kasta sig in i bild och ta på sig ett headset. Det sågs som ett misslyckande i stunden, men det är ju precis tvärtom, tyckte Mattsson. "Man ska ALLTID ta på sig headsetet i rutan! Det ska se ut som att det händer nåt."

Om SVT:s fadäs idag vore en isolerad händelse skulle det väl inte vara så mycket med det. Men det är bara en i raden av svajiga insatser vid direktsändningar den senaste tiden. Om det så är breaking news-tillfällen eller som i det här fallet sändningar med m å n a d e r s framförhållning så misslyckas de gång på gång med det mest basala: att komma ut med ljud och bild. Och det kan jag säga: Det håller inte. Så kan ni bara inte göra, SVT. Om tanken är att jag ska välja ett trögare alternativ för stabilitet, trovärdighet och kvalitet så FÅR ni inte hålla på och sjabbla så här.

Skärpning.

(Läs också: TV-kriget om Obama.)

Anna Lindh

Jag stod bredvid Alf Svensson och Maria Wetterstrand när de första rapporterna började komma. Något hade hänt med Anna Lindh. Maria Wetterstrand pratade i telefon, pratade och pratade. Jag minns hur Alf Svensson rynkade pannan och skakade på huvudet, först långsamt och sen snabbare. Vi lyssnade på kvart i fem-Ekot i andäktig tystnad. NK. Kniv. Skada i handen.

Vi stod i en provisoriskt uppbyggd radiostudio på torget i Sundsvall. Jag jobbade med ett radioprogram som sände direkt från det som kallades Demokrativeckan. Min kollega skulle intervjua Wetterstrand och Svensson efter en paneldebatt de just genomfört. Anna Lindh skulle ha varit med i den paneldebatten, hennes namn stod fortfarande i programmet. Men hon kom inte. Det var bara ett par dagar till folkomröstningen om EMU och hon behövdes bättre i Stockholm, det är anledningen jag hört. Så när paneldebatten i Sundsvall började gick Anna Lindh i stället på NK.

Tillfälligheter, det är så att man blir tokig. Hade Anna Lindh åkt till Sundsvall kanske vi fått vår första kvinnliga statsminister. Eller inte. Det finns ingen mening i spekulationer.

Förfärligt, använde han det ordet, Alf? Det känns som det. Det är förfärligt, minns jag att han sa, men jag kan ha fel. Det är tio år sen nu. Vi var hur som helst överens om två saker: det fasansfulla i att attacken kunnat ske och vilken lättnad det var att det inte var värre.

Fast det var visst värre. Morgonen efter kom beskedet och på eftermiddagen satt jag i en radiostudio och ledde ett program som blivit tömt på allt förplanerat innehåll. Istället intervjuade jag vänner, bekanta, kollegor till Anna Lindh. Vilka vet jag inte. Jag minns ingenting av den där direktsändningen. Det var bara ett enda svart hål av fokus.

Vad jag minns av Anna Lindh? Mest positiva saker. Men jag träffade henne aldrig. Så det är inte min plats att säga något om hennes person, gärning eller arvet efter henne. Jag lämnar det till andra, de som kände henne. Läs till exempel Eva Franchell.

Förmiddagens tv-krig om Obama

Hmm, jag är lite nyfiken på det här med att Obama besöker Sverige idag, skulle någon möjligen kunna ge mig lite mer information?

SKOJA.


Extra allt, hela tiden. Kvällstidningarna tycker att Obama-besöket är ett utmärkt tillfälle att skarpköra sina nya tv-satsningar. Det är det här som är framtiden, är det tänkt. Glöm extrainsatta specialsändningar i SVT, glöm TV4 News eller liknande gammnyhetskanalsförsök, när det händer något är det till aftonbladet.se, expressen.se eller deras appar man ska vända sig. Vill de. Så nu gäller det att bre på, Aftonbladet nöjer sig inte ens med live utan SUPERLIVE ska det va. Vad det nu är.

Så hur klarar de sig?

Jo, ganska bra.

Uppsnacket inför presidentens ankomst nu på morgonen vann Aftonbladet. Studion är snygg, gästerna relevanta och Karin Magnusson skötte den mycket svåra uppgiften att hålla i en löst strukturerad maratonsändning like a boss. Jag gillar hennes resoluta, liksom "slängiga" stil som får henne att verka påläst och orädd.

"Lyllos Obama som får träffa Alliansens partiledare" sa hon med en röst drypande av sarkasm, något vi knappast skulle höra från ett SVT-ankare i samma situation. På sajten har de liverapportering i chattformat intill tv-sändningen, vilket är smart, även om proportionerna känns skeva. TV-rutan borde vara större.

Så hände det faktiskt något på riktigt: Air Force One skulle landa. Över till reporter på plats.

Och det ska jag direkt säga: det här är ingen lätt uppgift. För att rapportera i väntan, en tom och menlös väntan, måste man välja en av två strategier. Antingen redogör man målande för varje liten detalj man har omkring sig, eller så vågar man låta kameran sköta snacket till dess det faktiskt händer något värt att rapportera. Tombabbel eller tystnad, båda funkar om de görs självsäkert. Aftonbladets reporter valde ett annat, sämre alternativ: att tvekande söka efter saker att säga utan att riktigt hitta några. Ofullständiga, osäkra meningar med dröjande pauser emellan, sånt som gör en tittare nervös. Här började också en räcka tekniska problem. Hoppsan, kameran behöver visst byta batteri, exempelvis.

Det var dock inget mot SVT som vid det här laget helt straffade ut sig genom att visa en "tillfälligt avbrott"-skylt.

Så för själva landningen gick jag över till Expressen. Det var tydligt att reportern valt den första strategin, babblandets, men han gjorde det bra. Klar och säker rapportering och stabil bildkälla fick mig att stanna hos Expressen till dess att Obama avklarat hela sin meet'n greet och rullat in mot Stockholm.

Är det här verkligen en händelse värdig dygnet-runt-bevakning all over the place, tja, det kanske kan diskuteras. "Eh... Det där gick ju ganska fort" sa en annan av Aftonbladets utsända reportrar som efter seg väntan fick en sekundglimt av presidentkortegen och något överexalterat förmedlade detta till tittarna. Känns SVT och TV4 fortfarande proffsigare? Ja. Grafiken är snyggare, gästerna tyngre, produktionen lugnare. Konstigt vore väl annars. Men är kvällstidningarna en tv-aktör att räkna med? Absolut. När det gäller lättfotad livebevakning är de ikapp och förbi sen länge. Snart kommer stadigheten och tyngden också. Om de spelar sina kort rätt.

Alla ska vi börja någonstans

Jag kom häromdagen över ett av mina första alster i min journalistiska karriär: en tidning jag gjorde med en vän när vi var tolv. Typiska nyheter: "Skolbussarna är sena" (Ingress: På grund av vädret är skolbussarna ofta sena. De kan väl åka lite tidigare om de vet att det är halt."), "Två nya tjejer i 5A" och "Ny skiva av Bryan Adams" (Bryan Adams har släppt en ny skiva. Den är mycket bra, säger de flesta.")

Där fanns också några oväntat välskrivna artiklar om olyckor, en sida om nordisk mytologi och en om "Veckans djur" (den röda jättekängurun). Det första som möter en när man slår upp tidningen är dock: "I varje nummer ska vi ha fakta om en könssjukdom. Denna vecka handlar det om KLAMYDIA".

Vi publicerade också insändarna "STOPPA RASISMEN", "Det här med mens" och "Disco". ("Varför är det så sällan Disco? Disco som är så kul.") Den insändarskribenten borde bläddrat till sidan märkt "annonser" där det fanns två olika inbjudningar till discon. (Övriga annonser: två födelsedagsbarn, tre önskas-köpa (Metallica-box, biljetter till fotbolls-VM, Bryan Adams nya skiva) och en säljes: "Jag vill sälja min lillebror. 100 kr.")

Jag bläddrade i detta mästerverk samtidigt som jag fick veta att han som tog sig an mig när jag fick mitt första riktiga journalistiska jobb (på Sundsvalls tidning som tonåring) jobbar sin sista dag efter hundra år (nåja) på sagda tidning idag.
Tack Håkan!

Gråter du inte åt detta är du gjord av sten

Veckans nyhetsvideo: En kvinna hittar sin hund i spillrorna efter tornadon i Oklahoma. Mitt under intervjun med CBS News.

Triumf på Publicistklubben

Idag har jag intervjuat Värvet-skaparen Kristoffer Triumf inför publik. Det var för Publicistklubbens räkning och där fanns, som Kristoffer uttryckte det; både barnbord (journaliststudenter) och vuxenbord (chefredaktörherrar) och själv placerade han sig någonstans däremellan.

Vi pratade om hur journalistisk/journalistiskt han och Värvet är egentligen (svar: han, inte alls, Värvet, jo, delvis), om när han låtsasbajsade under en intervju när han egentligen fick en panikattack och om man måste vara beredd att jobba gratis för att få göra nåt roligt nuförtiden.

När det gäller ekonomin så slog han fast att crowdfunding inte funkar alls och att det är svårt att få folk att betala för sånt man vant sig vid är gratis, förutom om det gäller heroin. Men att han är priviligierad och glad över sina sponsorer.

Vi bråkade lite om huruvida man ska göra research eller inte (jag vann) och hur "nytt" det egentligen är med "det långa samtalet" (han vann) och sen lyckades jag dissa och hylla hans intervjuteknik på samma gång och sen fastnade vi lite i smala amerikanska referenser och tappade alla andra i lokalen.

Han berättade att folk hör av sig i klasar och vill vara med i Värvet och det ligger så många i pajpen att det mycket väl kan bli så att han ökar till två avsnitt i veckan inom en snar framtid. Glad nyhet för Värvet-fans alltså!

#blogg100
86.

Dagens gottepåse

- Äntligen klart: Det blir en andra säsong av Historieätarna! Kommer tidigt 2014.

- Amerikanska The Voice har startat sin fjärde säsong med de nya coacherna Shakira och Usher och de gamla favoriterna Adam Levine och Blake Shelton. Första avsnittet var riktigt starkt, ljuuusår ifrån den extremt ointressanta Idolsäsongen som redan pågår.

- Ikväll börjar andra säsongen av SVT-serien "Mot alla odds." Såg du förra säsongen vill du säkert se denna också, och såg du inte förra säsongen, läs vad Klara Svensson skriver så blir du nog pepp ändå.

- Dagens bästa notismening: "Fåret var känt av polisen sedan tidigare".

- Och varsågod: trettiofem bebiselefanter.

#blogg100
63.

The Staircase

Har du missat en av de bästa rättegångsdokumentärer som någonsin gjorts, "Soupçons" – mer känd under sitt engelska namn "The Staircase" – på svenska "Dödsfallet" – får du din chans när Kunskapskanalen nu sänder hela serien, ett avsnitt om dagen åtta dagar i följd med start på söndag kl 22.00.

Dokumentärserien från 2004 av Jean-Xavier de Lestrade handlar om amerikanske författaren Michael Peterson och den rättegång som följer på Petersons hustrus död. Hustrun Kathleen har enligt Peterson och försvaret dött efter att ha fallit ner för en trappa. Åklagaren hävdar mord. Det är en närgången nagelbitare med fler skruvar och vändningar än den mest välskrivna thriller.

Lördag 30 mars sänds sedan den första delen i den efterlängtade uppföljningen från 2012 i SVT2. Jag kommer definitivt att titta.

#blogg100
52.

Pausmusik

Detta är det första #blogg100-inlägget som skrivs bara för att skrivas. Det är dåligt. Men det är också det fyrtiosjätte, så att det inte hänt förrän nu är väl rätt okej. Jag kan bara konstatera att jag har himla mycket att säga och ingen tid att säga det på. Kanske säger jag det en annan gång, kanske säger andra det åt mig. Ni som hört talas om fredagskvällen på Gräv 2013 vet vad jag pratar om och ni andra behöver kanske inte bry er. Hade jag varit en mer polariserande person hade jag säkert kunnat sammanfatta mina tankar i två snabba punkter men nu är jag ju så JÄVLA nyanserande av mig.

Nu ska jag på Guldspadegala. Ni kan väl berätta vem som vinner Melodifestivalen.

#blogg100
46

Gräv med Lizz och Liz

Jag är i Göteborg för två stora konferenser: Mediedagarna och Gräv (konferensen för undersökande journalistik) och det är som alltid inspirerande och hektiskt med en himla massa "nämen hej, vad kul, är du här!" till höger och vänster.

Idag har jag bland annat hört Gellert Tamas prata om hur man hanterar ett stort grävmaterial – hans tre nyckelord var struktur, sortering och ordning (vilket väl quite frankly är samma sak) men det var ändå intressant att höra om hans arbete med boken Lasermannen, en av mina favoritböcker i genren.

Lizz Winstead och Brian Dunphy pratade underhållande var för sig och även tillsammans om politisk satir och mediekritik i USA. Lizz Winstead är en av grundarna till The Daily Show(!), så det var stort att få träffa henne och få hennes bok signerad.



Huvudattraktionen för dagen var en annan Liz, Liz MacKean, en av journalisterna som grävde fram Jimmy Savile-skandalen som sen tystades av BBC. Otrolig historia.

Det var bara några nedslag från dagen nedskrivna i största hast, nu vidare till nya upptåg och en lika fullmatad dag imorgon.

#blogg100
45.

Grattis Persson och Schibbye till Lubbe-priset

"I fängelset lärde vi oss att särskilja olika typer av löss, även i mörker" sa Martin Schibbye. "De luktar nämligen olika när man knäcker dem med naglarna. Jag skulle nog säga att vi efter det här är ledande inom luskunskap".

Löss var måhända inte huvudtemat igår när Martin Schibbye och Johan Persson tog emot årets Ludvig Nordström-pris, men det var en referens till journalisten Nordströms mest kända verk – Lort-Sverige – och hur Perssons och Schibbyes resa kanske inte är helt väsensskild från det "Lubbe" höll på med. Det handlar om att berätta historier som inte skulle berättas annars, om att inte nöja sig med att rapportera på avstånd, och om att det ibland kan bli skitigare och jävligare än man tänkt sig.

I det här fallet blev det fjorton månader skitigare och jävligare än de tänkt sig.

De är mitt inne i bokskrivandet och när man lyssnar på dem känns det som att det nog kommer att ta ett tag att få redig distans till allt. Johan Perssons förlorade foton är fortfarande en sorg.

"Ni kan skjuta mig, kasta mig i fängelse, visst, men ta inte mina bilder!"

I och med att all hans utrustning beslagtogs hade han inte heller sitt arbetsredskap med sig i fängelset. För Martin Schibbye var det lite lättare. "Jag hade mitt verktyg, jag kunde skriva, jag kunde få utlopp. Det kunde inte Johan. Jag retades ibland, 'kolla, ser du bilden där'. Han blev helt galen av frustration."




Istället ska nu resa, gripande, skenavrättning, fängelsevistelse och hemkomst tecknas i ord.
Boken kommer i sommar.

#blogg100
35.

Tillsammans är vi fler

#blogg100
15.

PK-kväll med Stina Dabrowski

    Publicistklubben Södra Norrland hade julavslutning i veckan och vi fick besök av en av mina idoler – Stina Dabrowski.
Klicka för större bilder.

Bara döda amerikaner räknas

De har puttrat på ett tag nu, de kritiska rösterna mot mediebevakningen av orkanen Sandy. Det började snällt, med Grease-referenser och skämt om mediernas självknutslagande för att komma på den bästa nya ordbildningen (superstormen, monsterstormen, f-r-a-n-k-e-n-s-t-o-r-m). Sedan kom hånen mot reportrar som antingen är för mycket på plats (våghalsigt och töntigt) eller för lite (fegt och töntigt). Vi har hört några få klagomål om underdrifter och desto fler om överdrifter. När spaltmeter och eterminuter nu explosionsexpanderar dyker de sedvanliga jämförelserna med andra katastrofer upp: "vadan denna hysteri? När xxx personer dog i xxx år xxx var det minsann tyst."

Så vadan denna hysteri? Tja, medielogiken är tydlig här, vår kulturella samhörighet trumfar avståndet, vårt syster- och brödraskap med USA:s östkust känns i magen. Bilder och vittnesmål finns i överflöd, och de är dramatiska, och alla de svenskar som varit i New York kan se sig själva på bilderna, höra ljuden och frammana dofterna. Och - och detta är det riktigt märkvärdiga - så kan också många av de som inte varit där. Den är oss så bekant, denna obekanta stad.

Så nej, jag är inte förvånad. Kanske inte ens upprörd. Det måste väl få vara så, måste det inte? Att vi har starkare band till vissa delar av världen, att det ligger i vår natur att knyta an till de vi tycker är som vi? Att det just är den rikare delen av världen vi sympatiserar med, ja, så kan det gå. Det var ju typiskt. Så olyckligt för resten. Men det är det ju inget att göra åt, det här att det är de som klarar sig bäst som vi bryr oss om mest.

Eller..? Nejdå, nejdå, inte är det något problem, denna massiva obalans, detta självfödande hamsterhjul av djup orättvisa.

När svenska medier rapporterar antal döda är det bara amerikaner som räknas. Haiti? Äh, vem bryr sig. De har väl fyllt sin kvot av katastrofbevakning för det här århundradet.

The Washington Post/Aftonbladet tisdag kl 11.00:

En tv-veteran tackar för sig

Minns ni han som sa "Älgarna tog honom med sig"? Jag skrev om honom för exakt fyra år sedan idag. Nu går han i pension.
R, tack för att jag fått jobba med dig.

 Älskade dumburk 29 oktober 2008:
"[...] Något som alltid hjälper perspektivskapandet är att jobba med Fotografen. Ni vet, inte vilken fotograf som helst utan Fotografen. Är ni journalister så kan ni typen. Han (och det är alltid en han) som hanterat en kamera i över fyrtio år, refererar till en pizzaslice på Pizza Hut som "en sån där pajbit", obekymrat använder sig av n-ordet och pratar med främlingar som om han alltid känt dem. Som alltid, oavsett tidpunkt eller sällskap har en anekdot att berätta.

Under en bilresa valde han plötsligt att berätta för mig om dagen hans pappa dog. Det var i slutet av sextiotalet, och far och son var ute i de norrbottniska skogarna och jagade älg tillsammans. Det var ont om älg på den tiden, och de hade jagat sida vid sida i åratal utan att se en enda. Men den här dagen kom det två, kan ni tänka, och de sköt varsin. Upphetsningen blev däremot för mycket för faderns hjärta och han föll ihop. Det var före komradions tid, och i över en timme utförde den unga sonen hjärt- och lungräddning på sin far innan någon kom till undsättning. Då var det sedan länge försent. "Det är inte så lätt att se sin pappa dö mitt framför ögonen på en" sa Fotografen enkelt. "Älgarna tog honom med sig" konstaterade han och gick sedan vidare till nästa samtalsämne, en annan historia eller politisk inkorrekt iakttagelse eller bara ett glatt utrop över rovfågeln som just flög över bilen."