#blogg100 — målgång

Idag går jag i mål. I hundra dagar i rad har det publicerats inlägg här på bloggen. Jag liksom 600 andra hängde på utmaningen #blogg100 i januari och tänk vad tiden går, nu är det över och det har varit nästan uteslutande en positiv upplevelse. Många inlägg har blivit skrivna som inte skulle blivit det annars. De inlägg som kanske heller inte borde blivit skrivna har varit förvånansvärt få. Men de finns där förstås, nödinläggen. Så tvånget är inget som kommer att upprätthållas, även om jag hoppas på en bättre produktionstakt även framöver.

För den som av någon anledning är intresserad av metafakta:

Jag skrev 100 inlägg på 100 dagar, vilket kan jämföras med 27 inlägg på de föregående 100 dagarna och 24 inlägg de 100 dagarna innan det. En betydande frekvensökning alltså.

Plus:
- Det gav bloggandet en nytändning. Särskilt den första tiden hamnade jag i ett kreativt flöde som höll i sig i säkert trettio-fyrtio dagar. Under den tiden låg jag minst en dag före hela tiden, aldrig utan idéer.
- Även om den sprudlande kreativiteten mattades av någonstans halvvägs har idéarbetet varit lättare än befarat. Min inställning att inspiration inte är gudomlig utan resultat av tid och arbete har stärkts.
- Läsningen av och dialogen kring bloggen har ökat. Tack för alla kommentarer, både här och via sociala medier.

Minus:
- Det har krävt tid.
- Det har krävt planering. Ibland har inlägg behövt förskrivas och tidsinställas.
- Vissa mer genomarbetade inlägg riskerar att "drunkna" bland andra.

Men sammanfattningsvis: Det var inte så tidskrävande som jag trott, många av inläggen är jag riktigt stolt över och jag är glad att jag hoppade på trots tvekan. Tack Fredrik!

#blogg100
100.

Mer tv-nyheter

Downton Abbey kommer att få sin första svarta rollfigur i säsong fyra. Gary Carr ska spela en jazzsångare (såklart).

Såg Humorgalan ikväll. Kul att se Yohio sjunga på svenska, det passade honom mycket bättre än engelska. Tummen upp också för de gripande resereportagen och nostalgisketchen med Rederiet/Hajk/Robinson. Annars var det väl inte så mycket som var mungipeshöjande, för att vara en humorgala.

Veep har fått klart med en tredje säsong, roligt!

Taylor Swift ska gästspela i New girl.

Dexter kommer som sagt tillbaka 30 juni och premiäravsnittet beskrivs såhär: "Season eight begins six months after LaGuerta’s murder — and Dexter is still managing life as a dad, brother, and serial killer. As Deb struggles to deal with the consequences of her actions, a mysterious woman comes to work with Miami Metro, offering first-hand information on Dexter’s past."

#blogg100
99.

Historieätare och svenskamerikaner

Veckans tv-nytt:

Sveriges snyggaste tv-program är tillbaka 2014. Så här fabulöst teasrar de för det:



"Maron" har som bekant premiär på fredag, men redan nu kan du se hela det andra avsnittet här.

Idag var Greg Poehler med i PP3 och pratade om den nya komediserien "Welcome to Sweden" som kommer på TV4 nästa år. Delvis självbiografisk handlar den om en amerikan som flyttar till Sverige och Greg spelar huvudrollen (och har också skrivit manus). Serien produceras av Felix Herngren tillsammans med syskonen Poehlers produktionsbolag. (Amy Poehler = långvarig favorit här på bloggen.) Om två veckor börjar inspelningarna och det ska bli tio avsnitt.

#blogg100
98.

De bästa fotbollsöverraskningarna

I veckans måndagslista har jag vaskat fram några guldkorn bland överraskningsögonblick knutna till fotboll:

1. Ian Wright ser ett spöke.
Arsenallegendaren Ian Wright överraskas av en man han trodde var död – en kär gammal lärare. Den här reaktionen är obetalbar. Mössan som åker av, ryggen som rätas, de omedelbara tårarna. Kramen är så fin också, man nästan ser hur han blir liten igen.

2. David Beckham vill vara med på bild.

Inför London-OS överraskade David Beckham några förväntansfulla hardcore-fans i en fotoautomat. En liten pojke kunde inte värja sig mot känslorna.

3. En pappa får sitt livs present.

Den här pappan blev strålande glad för hatten han trodde han fick i present av sin son. När han inser att hatten även kom med biljetter till favoritlagets viktiga match går glädjen inte att ta miste på.

#blogg100
97.

Sister from another Mister

Har du någon gång undrat hur Lorelai Gilmore (eller Lauren Graham) skulle se ut blonderad? Då kan du kolla in Kimberly Perry, sångerskan i The Perry Band.

#blogg100
96.

Saknade kamrater

I föräldrahemmet sa familjen nyligen farväl till en kär trotjänare, hunden Akita. Den här gamla bilden säger väl det mesta om henne. "Hallå katten, du ligger i min säng? Skulle du kunna... inte? Nehej, nej men tänk inte på mig, jag klämmer ner mig här i bädden bredvid jag, jag får inte riktigt plats men det gör inget, ligg där du, ursäkta mina längtansfulla blickar, ignorera mig bara, ja, just så ja, jahaja..."

Nu har både katten Lukas och hunden Akita lämnat oss för de sälla jaktma... well, sälla vilobäddarna kanske.

#blogg100
95.

Fredagskortis

Det här var ju en spännande svensk tv-nyhet. Schyffert och Rheborg ska grotta ner sig i fotograferandets ädla konst på SVT i höst, med start 13 november. Det ser jag verkligen fram emot.

Sen tycker jag ni ska se senaste avsnittet av Schulman Show. Eric Saade kom på besök och det hade ju kunnat innebära jobbig stämning (på grund av tidigare konflikter dem emellan), men det blir gemytligt mest hela tiden. Med inslag av agg. Proffsigt skött av alla inblandade, och bra teve är resultatet.

#blogg100
94.

Maron, CK, Silverman, Attell

Blir glad av den här bilden på Marc Maron, Louis CK, Sarah Silverman och Dave Attell ur New York Magazine från 1995. Du kan läsa artikeln här.

Den mystiska körkvinnan

Jag hade en tanke häromdagen på att göra en måndagslista över sångröster. Oöverstiglig uppgift naturligtvis, den lades på is så länge. Men det kom sig att jag sökte upp en favoritversion av en favoritjulsång: "Adams julsång" med David Phelps. Även om jag är hopplös ateist är det något särskilt med gospel/psalm sjungen på det där uppfyllda, frälsta, nästan utomkroppsliga sättet som Phelps visar prov på här: (Man kan med fördel hoppa fram en tre minuter i klippet.)

Men mitt i julstämningen såg jag nåt som fick mig att sätta mig upp i soffan. Minns ni Helen Sjöholms makalösa konsertversion av "Du måste finnas" och den amerikanska körkvinnan som förhäxades så av henne? Kvinnan som syns bakom Helen och förmodligen inte förstod svenska men som helt uppslukades av Helens röst? 5.19 in i "O Holy Night" ÄR DET INTE HON!?!? Bakom David Phelps, är det inte samma kvinna?
Okej, när jag närstuderat klippen är jag inte lika säker längre. Vad vore oddsen? Det är nog rimligare att det där var någon sorts stereotyputseende för amerikanska körkvinnor på nittiotalet. Men men, jag gillar tanken på den mystiska, allestädes närvarande kördamen och håller fast lite vid den.

#blogg100
92.

Rundgång i hjälpteven

"Trädgårdshjälpen" som sänds i Sjuan är ännu ett makeoverprogram som ska hjälpa familjer i nöd att ta hand om sina försummade hem. Den här gången är det, som namnet antyder, trädgården som får ett ansiktslyft. Inget fel i det. Jag är rätt svag för såna program, även om jag inte sett just detta. Men när jag såg senaste trailern kunde jag inte låta bli att fundera över om marknaden blivit lite mättad.
Jag kände nämligen direkt igen familjen som skulle få sin trädgård omgjord. De var nyligen med i "Sofias änglar" och fick huset renoverat.
Kul för dem, såklart, det är säkert välförtjänt. Men lite märkligt känns det allt. Finns det inte fler olycksdrabbade familjer i Sverige värda übersponsrad proffshjälp? Eller är de bara inte tillräckligt tv-mässiga?

#blogg100
91.

Frustrerande köfenomen

Idag lånar jag en lista från mig själv anno 2006. Topp fem frustrerande köfenomen, i omvänd ordning:

5. när man stått väldigt väldigt länge i en lång kö, så man hamnat nånstans i mitten, och det plötsligt öppnas en ny kassa, och alla bakom en springer dit, så man vips står sist igen. Visserligen har det ingen betydelse för hur lång kötiden blir, men det är ändå jobbigare att stå sist än att kunna vara lite nöjt halvvägs.

4. när man hamnar i telefonkö hos nåt företag med såna där talstyrda menyer, och mitt bland folk tvingas säga vissa nyckelord på ett absurt tydligt sätt. Jag känner mig alltid som en idiot när jag artikulerar "art-ond-e feb-ru-ari" eller "till Stock-holm" och försöker vara så begriplig som möjligt, och framför allt är det svåra att inte bli irriterad när automatrösten svarar: "Du vill åka till - Alingsås - den - tionde - september". 

3. när man är supersuperhungrig och har jättebråttom och bara har en person före sig i kön till McDonalds och den personen glatt säger: "och så fem happy meal tack". Och så vet man att praktikanten där bakom disken omsorgsfullt ska vika fem kartonger och göra i ordning fem små individuella måltider och fem små ungar som inte kan bestämma sig för nånting ska välja vilken liten leksak dom vill ha. 

2. när det är rea och extremmycket folk och det ringlar en enda lång kö till två eller flera kassor, och 90 procent av alla köande förstår att det är en enda kö som sedan delar upp sig på de olika kassorna och att detta är ett mycket rättvist och väl fungerande system, medan de resterande 10 procenten tänker: "varför står alla i den här långa kön när det är så kort kö till den där kassan?" och resolut kliver före ett tjugotal personer. Stressen är alltid lika total. Vem säger till, nån säger väl till, hon gick ju före, nån måste säga åt henne, ska jag också gå dit, nej det går ju inte, alla kommer att stirra och sen är det alltid nån som säger till, för det är det alltid, och personen i fråga blir antingen väldigt generad eller väldigt sur. Båda sakerna är jobbiga. Och sen har man förflyttat sig ett halvt steg framåt och man vet att denna procedur kommer att upprepas om och om igen ända tills man är längst fram. 

1. när man släpper före sig en liten tant eller farbror som bara köper ättika och en rova, och man känner sig urnöjd med sin goda gärning trots att man håller på att missa bussen, och kassören börjar med att säga: "vet du vad den här kostar..?" och det vet förstås inte den söta lilla tanten eller farbrorn och så måste kassören gå och titta och sen vill tanten eller farbrorn betala allting med mynt men efter mycket skrammel och noggrannt räknande inser dom att det inte räcker och då ska tanten eller farbrorn betala med ett kort som dom inte kan med riktigt och det är förmodligen inte aktiverat eller nåt för det fungerar inte och den svettiga kassören hämtar chefen och sen kommer tanten eller farbrorn på att dom glömt att visa den där rabattkupongen, och sen när allt är löst och klart och kallsvetten börjat torka och ättikan och rovan är nedlagd i den medhavda tygpåsen och man tror att det äntligen är ens tur, då kraxar den söta tanten eller farbrorn: "ja och så var det ju en trisslott också."

Briljant barn

Tobias Norström har samlat några sköna första provspelningar av Conan, Jimmy Fallon och Natalie Portman bland andra, se dem här.

Han hade däremot inte med min favorit i genren: När Henry Thomas testas inför E.T. och visar upp en häpnadsväckande inlevelseförmåga. "Ok kid, you got the job". #blogg100
89.

Hejdå Dexter

Jag har skrivit det tidigare men nu är det definitivt bekräftat: åttonde säsongen av Dexter blir den sista. Finalsäsongen som är 12 avsnitt lång börjar visas i USA 30 juni och här är en första smygtitt: (Spoilervarning om du inte sett säsong sju).
Frostig relation mellan syskonen Deb och Dexter minst sagt. Men jag köper dem som ärkefiender hundra gånger hellre än i den obegripliga incestintrig som förpestade säsong sex och sju.

Jag ser fram emot ihopknytandet av säcken (den svarta plastsäcken?) i det som varit en favoritserie sen avsnitt ett trots en smärtsam ojämnhet. Ända sen Dexter orsakade Sgt. Doakes död i säsong två har jag vetat att han måste få stå till svars för sina handlingar någon gång. Men vi får se hur de väljer att lämna honom. Levande eller död? Avslöjad eller dold? Fri eller tillfångatagen? Och vad händer med den "mörka passageraren"? Och med Deb? Många frågor ska få svar. Med början 30 juni alltså. Här kan du se en trailer för finalsäsongen.

#blogg100
88.

Heidi Klums okända mamma?

Alltså, countrylegendaren Emmylou Harris MÅSTE ju ha fött ut Heidi Klum i hemlighet. Så lika.

#blogg100
87.

Triumf på Publicistklubben

Idag har jag intervjuat Värvet-skaparen Kristoffer Triumf inför publik. Det var för Publicistklubbens räkning och där fanns, som Kristoffer uttryckte det; både barnbord (journaliststudenter) och vuxenbord (chefredaktörherrar) och själv placerade han sig någonstans däremellan.

Vi pratade om hur journalistisk/journalistiskt han och Värvet är egentligen (svar: han, inte alls, Värvet, jo, delvis), om när han låtsasbajsade under en intervju när han egentligen fick en panikattack och om man måste vara beredd att jobba gratis för att få göra nåt roligt nuförtiden.

När det gäller ekonomin så slog han fast att crowdfunding inte funkar alls och att det är svårt att få folk att betala för sånt man vant sig vid är gratis, förutom om det gäller heroin. Men att han är priviligierad och glad över sina sponsorer.

Vi bråkade lite om huruvida man ska göra research eller inte (jag vann) och hur "nytt" det egentligen är med "det långa samtalet" (han vann) och sen lyckades jag dissa och hylla hans intervjuteknik på samma gång och sen fastnade vi lite i smala amerikanska referenser och tappade alla andra i lokalen.

Han berättade att folk hör av sig i klasar och vill vara med i Värvet och det ligger så många i pajpen att det mycket väl kan bli så att han ökar till två avsnitt i veckan inom en snar framtid. Glad nyhet för Värvet-fans alltså!

#blogg100
86.

Maggie Smith back in the day

Hur mycket avgudar man inte änkegrevinnan Violet i Downton Abbey? Hon är ju gräslig på alla sätt och vis egentligen, men alldeles, alldeles underbar. Och mycket beror det förstås på Maggie Smith som är superb i rollen.

1973 gästade en då 38-årig Maggie Smith "Parkinson" och jag finner hennes uppenbarelse fascinerande. Integriteten, stilen, rösten. Så sval!
Del 2.

#blogg100
85.

Strötankar en tisdag

– The Voice US och The Voice AUS tuggar på starkt. The Voice UK är svagare, American Idol klafsar i bottenträsket.
– Mitt svenska favoritprogram för tillfället är "Mot alla odds", det är så orimligt varmt och inspirerande hela tiden?
– Känns tryggt med Stefan Åsberg i nyhetsrapporteringen från Boston.
– Här kan man se klipp från "Maron" som har premiär 3 maj och som jag ser väldigt mycket fram emot, även om skådespeleriet i klippen är en smula tveksamt.
– Såg Ellen offentliggöra i sin show att det kommer en uppföljare till Hitta Nemo som ska handla om Dory! "Finding Dory" är den naturliga titeln och filmen kommer 2015. Det kan ju bli riktigt bra.

#blogg100
84.

SVT öppnar sitt arkiv

Tre saker du bör göra just nu:

1. Följa nyhetsrapporteringen från Boston. Otäckt.
2. Se "Dödsfallet" om du inte redan gjort det, bara timmar till första avsnittet försvinner från SVT Play.
3. När du vill pausa från död och elände: VÄLTRA dig i den skattkista som SVT har öppnat här. Allt från Mosebacke monarki till Spung till Jacobs stege till Rederiet.

#blogg100
83.

Susan Luccis magiska stund

Vi fortsätter på temat "galaminnen": Idag för två år sedan lades långkörarsåpan All my children ner efter 41(!) år i rutan. En av seriens stora karaktärer var Erica Kane, spelad av Susan Lucci.

1999 var Susan Lucci nominerad till en Emmy. För nittonde gången. Alla tidigare gånger hade hon förlorat, under tjugo år hade hon blivit ständigt snuvad till den grad att hennes namn i branschen lite skämtsamt användes som synonym för den evige förloraren.
Men nominerad blev hon igen. Tog på sig sin nittonde klänning och gick på sin nittonde gala och förberedde sin nittonde värdig-förlorar-min.
Men när vinnarkuvertet lästes upp den här gången utbröt det kanske mest hysteriska jubel som hörts på någon liknande gala tidigare:
 

Izzard

Idag: Eddie!

#blogg100
81.