Jag tycker inte om aprilskämt. De är ofta korkade, fåniga eller bara tråkiga. Alldeles för många handlar om gratis sprit eller billig korv eller ger falska förhoppningar. Dagen har varit full av såna trista försök till putslustigheter. Men det finns förstås alltid undantag.
Tre av de något bättre: - Christer Sjögrens I love Europe blir officiell hymn för EU. På initiativ från Margot Wallström. SR P4 Värmland. - Det blir en staty av Darth Vader i Örnsköldsvik. ÖA. - Nu kommer ditt passfoto att synas på Eniro. Man kommer även att kunna pimpa sin passbild genom att ändra hårfärg och välja till tillbehör som hattar och glasögon. Eniro.
Uppdatering: Läs hos popkulturjunkien om youtubeskämtet och det fantastiska fenomenet rickrolling.
Hos filmtidningen Empire har läsarna röstat fram världens 50 bästa tv-serier. Håller du med?
50. Quantum Leap 49. Prison Break 48. Veronica Mars 47. Star Trek: Deep Space Nine 46. Sex and the City 45. Farscape 44. Cracker 43. Star Trek 42. Only Fools and Horses 41. Band of Brothers 40. Life On Mars 39. Monty Python’s Flying Circus 38. Simma lugnt, Larry 37. Star Trek: The Next Generation 36. Father Ted 35. Alias 34. Frasier 33. CSI 32. Babylon 5 31. Deadwood 30. Dexter 29. Cityakuten 28. Pang i bygget 27. Six Feet Under 26. Red Dwarf 25. Futurama 24. Twin Peaks 23. The Office 22. The Shield 21. Angel 20. Svarte orm 19. Scrubs 18. Arrested Development 17. South Park 16. Doctor Who 15. Heroes 14. Firefly 13. Battlestar Galactica 12. Family Guy 11. Seinfeld 10. Spaced 9. Arkiv X 8. The Wire 7. Vänner 6. 24 5. Lost 4. Vita huset 3. Sopranos 2. Buffy 1. The Simpsons
Det är dags att väcka liv i min gamla "Vad hände sen"-serie:
1984 sändes ett satiriskt inslag i Malmö TV:s kvällsunderhållning Två timmar som hette Nya arvingarna. Inslagetblev totalsågat, och författarna bestämde sig för att bli lite snällare. Den nya versionen blev Helt Apropå som sen kom att sändas i SVT mellan 1985 och 1992. Politisk satir med värme, har programmet beskrivits som. Avsnitten spelades in samma vecka som de sändes, och den snabbheten och aktualiteten var ovanlig för tiden och gjorde att sketcherna kändes extra vassa. Gängets Nobelprisprogram The Prize belönades med Guldrosen i Montreaux.
Helt apropå-intro från 1987:
Stellan Sundahl var kanske den mest kände medlemmen i Helt Apropå-gänget. Det eftersom han gick vidare till att bli programledare för ett av Sveriges populäraste program vid den tiden, Snacka om nyheter. Hans sista program spelades in den 19 februari 1999, sändes den 21 februari och sågs av två miljoner tittare. Dagen efter avled Stellan i en hjärnblödning, 52 år gammal.
Elizabeth Banke började jobba med Nils Poppe som 13-åring i baletten på Fredriksdalsteatern. Efter Helt apropå har hon jobbat en del som dansare och koreograf (koreograferade bland annat Min syster och jag 1990). Hon bor numera utomlands.
Kryddan Peterson,Lotta Thorell och Fritte Friberg har fortsatt samarbeta även efter Helt Apropå. Du kan boka dem för ett gig här. Fritte Friberg med även i TV-serien Rosenholm 1991 och i karnevalsfilmen Blinka lilla stjärna 1998, en science fiction-parodi. Vad gäller Kryddan Peterson spelade han under 2005 i en farsartad teaterversion av Jorden runt på 80 dagar i Lund, där han också bor. Han beskriver sig själv på sin hemsida som "diversearbetare inom motivation och underhållning" och tar jobb som till exempel moderator och seminarieledare. Stellan, Lotta, Kryddan och Fritte gjorde också tillsammans med bland andra Michael Nyqvist humorserien Döda danskar räknas inte, 1994.
Klicka på knappen om du vill stötta arbetet för mänskliga rättigheter. Då hittar du också resultatet av årets Amnesty Business Survey, som undersöker utvecklingen inom mänskliga rättigheter i näringslivet. Läs om hur du kan använda dig av din medarbetarmakt.
Jag gjorde SR Kulturradions test för att se vilken kulturtyp jag är:
"Grattis! Du är en rastlös populärkultursknarkare! Helgerna ägnar du åt att ladda ned kompletta säsonger av Entourage och på nätterna drömmer du om McDreamy. Du har förmodligen gått Kulturvetarlinjen men vill börja tjäna pengar och hoppas på jobb på något produktionsbolag. Du är lite ytlig men ditt hjärta är gott och du är en uppskattad kollega och middagsgäst.
Dina program: Nya Vågen, Kino Prova även: K1 och K2."
Jag tittar gärna på Top 10 at Ten på MTV. Det spelar nästan ingen roll vad det är för lista, det utvecklas ofta till en tävling med mig själv att försöka gissa topp tre. Idag var det Britney Spears och jag hade bara ett av tre rätt. (You drive me) Crazy-videon gav en del nostalgikänslor, kul också att se Britney frottera sig med Entourage-Vincent och Sabrina tonårshäxan. Låten var ju med på soundtracket till Adrian Greniers och Melissa Joan Harts film Drive me crazy. Se videon här. För övrigt kan du läsa om Britneys gästspel i How I Met Your Mother hos till exempel E! News, DN, AB, eller BuddyTV. Andra bloggar om: britney spears, mtv, musikvideo, adrian grenier, melissa joan hart, entourage, sabrina, drive me crazy, HIMYM, how i met your mother
Kanal 9 storsatsar på Woody Allen och visar en serie på tolv filmer av regissören. Men den första filmen sågs bara av 10 000 tittare, rapporterar Resumé. Tio tusen personer! Pinsamt dåligt. Filmen, "Bananas" från 1971, visades i fredags och hade visserligen hård konkurrens av till exempel Let's Dance, men ändå. Själv valde jag också dans framför Woody, men inte fyrans variant utan femmans: So you think you can dance. Den skandinaviska versionen håller inte lika hög klass som den amerikanska, men räknas ändå som god underhållning. Här hittar du vilka Woody Allen-filmer du kan se i kanal 9 i vår.
Teater på TV och långfredag hör ihop. Det är inte varje år man kan se Elin Klinga, Thorsten Flinck och Henrik Schyffert spela Strindberg, men det kan man i år. TV4 sänder "Fordringsägare" klockan 15.00. Läs intervjuer med ovan nämnda trio hos DN och TV4.
Jag går igång på självdistans. Därför har jag gillat John Malkovich länge, och särskilt skarpt sen I huvudet på John Malkovich för nio år sen. (Gosh, är det så länge sen?) Tyckte därför att den här lite annorlunda intervjun från "Americas most intimate talkshow" var rätt kul att se:
Craig Bierko som intervjuar Malkovich här var för övrigt förstahandsvalet för rollen som Chandler i Vänner. Han tackade nej.
Jag har blivit utmanad av Mymlan att tipsa om en eller flera böcker som håller hjärnan i trim. "För visst läser du böcker också?" skriver Mymlan till mig och jag skulle så gärna vilja fnysa och svara "Självklart!" med eftertryck men sanningen är att jag inte läser till närmelsevis så mycket som jag skulle vilja. Från att ha varit ungen som slukade allt som hade bokstäver och vars vänner gömde böcker och tidningar när jag kom över för att jag inte skulle försvinna in i dem, läser jag nu mycket mer sporadiskt. Och när jag läser handlar det nästintill uteslutande om avkoppling och flykt, precis som Mymlan beskriver. Det innebär lättsmälta pockethistorier som jag alltid sträckläser. Ofta kluriga Jefferey Deaver-thrillers eller barnpsykologi och specialpedagogik med Torey Hayden.
Det innebär också att många av mina favoritböcker härrör från mina tidiga tonår, när jag plöjde klassiker som Utvandrarna, Brott och straff, Godnatt Mister Tom och Mina drömmars stad-serien av Per Anders Fogelström. Som alltid när det gäller sånt man gillat som yngre har jag svårt att avgöra vad jag skulle tycka om dem idag. Hur mycket motion hjärncellerna får är också svårt att säga. Just nu läser jag Den femte sanningen av Doris Lessing, och den tycker jag om. Men jag vet inte direkt om den förändrat mitt sätt att se på världen.
Hur som helst, utmaningen var att tipsa, så förutom redan nämnda författare och titlar vill jag puffa lite extra för:
Sista chansen, (Last Chance to See) av Douglas Adams och zoologen Mark Carwardine. Boken är egentligen en rapport från ett projekt för BBC där Adams och Carwardine reste till några av de mest otillgängliga platserna på jorden för att leta efter de mest sällsynta och hotade djurarterna som finns. Den kom ut 1990 men känns nu mer aktuell än någonsin. Hos Du är vad du läser-Hans ser jag att minst en av arterna som nämns, nämligen den asiatiska floddelfinen, utrotats sen boken skrevs. Det här är en mycket viktig bok som också skulle kunna vara mycket tråkig, men alla som läst Liftarens guide till galaxen vet att tråkig inte direkt är ett ord som existerar i Douglas Adams vokabulär. Den är hysteriskt rolig. Och tankeväckande.
Förmodligen inte ett klockrent svar på utmaningen, men ett boktips i alla fall. Jag är i normalfallet dålig på utmaningar, men jag tänker nu vidga min horisont och slänga ut en krok till några som jag vet är litterära typer: Liza på Språkmakargatan, Lotten, Översättarhelena, popjunkien och bump.
Andreas på kanal 5:s TV-blogg skriver att han får gåshud av TV4-trailern för den nya satsningen Körslaget. Och visst, från att ha varit ett program som jag tidigare över huvud taget inte skulle höjt på ögonbrynet inför, väcks ett visst intresse efter den där trailern. Det är lite Robinson-varning på den nästan, och då tänker jag på den snygga Robinsonvinjetten förstås. Jag har däremot svårt att tro att Körslaget kommer att bli lika banbrytande. Känns som lördagsunderhållning av det snällaste och mysmesigaste slaget.
Körsång känns lite som innebandy, det är extremt folkligt och var och varannan pysslar med det lite sådär vid sidan av. Men få är särskilt intresserade av att se det på TV. Den amerikanska varianten Clash of the choirs föll i alla fall hyggligt väl ut och vanns av Newlyweds-Nick Lacheys kör (klipp från det kan du se här).
Tyvärr är väl de svenska kändisar som ska leda körerna lite för trista för att gå hem hos mig, även om det ska bli kul att se vad Brolle gör både av sin kör och av sin roll i programmet. Se Körslagettrailern från TV4 här. Programmet har premiär 29 mars.
Uppdatering: Resumé skriver om trailern som är en av TV4:s dyraste någonsin.
Vinnare Jag tror: Charlotte Perrelli Jag hoppas: BWO
Jumboplatsen Jag tror: Frida Jag hoppas: Christer Sjögren
Både BWO och Charlotte Perrelli skulle klara sig bra ute i Europa. Vi kan väl ladda upp med Kristian Luuks favoritbidrag genom tiderna: Ska vi plocka körsbär i min trädgård med Ann-Christine Bärnsten från 1975.
Saxat ur dagens bloggskörd: Hos TVbloggen kan du se gamla klipp med Jon Stewart som gäst i Who wants to be a millionaire. Mycket roligt. Jon berättar att han spelar för Alzheimerförbundet eftersom hans mormor eller farmor dog i sjukdomen. Han når frågan värd 250.000 dollar: Regis: The Alzheimer Association would win a quarter of a million dollars if you get this right and if you don't they are back to 32.000 dollars. Jon: Yeah, but they would forget about it the next day.
Damon kommenterar debatten om och i Debatt. Såg inte programmet och har aldrig läst Blondinbellas blogg, så jag håller mig lite utanför ämnet, men jag tycker hans sista stycke är tankeväckande. Han skriver att killars konsumtionshets inte ifrågasätts på samma sätt som tjejers och att exempelvis bil- och pokerbloggar inte är särskilt kontroversiella. Sticker det mer i folks ögon när man lägger pengar på mode och smink och bloggar om det än om man köper en enorm plasma-TV och en iPhone och bloggar om det? I så fall varför? Är det för att det ena anses ytligare än det andra? Och är det det? Är unga modetjejen en sämre förebild än unga pokerkillen? Jag läser inga så kallade "modebloggar" (och inga bil- eller pokerbloggar heller för den delen) och har inga svar, men frågorna är spännande.
Apropå Stina Lundberg Dabrowskis oväntade avslöjande har jag ännu inte kommenterat den nya säsongen av Robins, så det kanske är dags nu så här efter det åttonde och sista våravsnittet. Duktiga Robin Paulsson kom alltså tillbaka - på bättre sändningstid - och jag hade höga förväntningar som till stora delar har infriats. Klart roligast är de två Micke Leijnegardklippen språklektion och konstig stämning. Peter Settmans minspel i det senare är obetalbart.
Senast gästade en annars intervjuskygg Björn Gustafsson programmet och berättade bland annat att hans liv är så galet nu att han märkt att han kissar hårt. Han är så stressad att han tar i när han kissar för att vinna tid, vilket har gjort att han fått en kraftigare stråle på sistone. Det sjuka i det hela är att jag tror att han var helt uppriktig. Han pratade också om att han var 20 år när han kysste en tjej för första gången (way back för sådär två år sen), om när han förlorade oskulden och om att han aldrig rökt eller druckit alkohol. Hade jag varit elva år (eller max tolv) hade jag varit kär i honom vid det här laget, men nu känner jag mer för att ge de blonda lockarna en systerlig klapp.
Magnus Betnér körde lite stand-up på Big Ben igår och passade på att snacka skit om allas vår nya älskling Björn Gustafsson. Mitt bland okvädesorden kommer Björn själv insläntrande i lokalen och överraskar Betnér. "Björn Gustafsson utsatt för mobbningschock", som kvällstidningarna skulle uttrycka det. Eller "Schlager-Björns humorkupp". Eller "Komikerfajt i källarklubb". Så här uttrycker jag mig: Skitroligt. Se själva:
På The Oprah Show härom dan fick Rachel Dowd från den amerikanska gaytidningen The Advocate frågan vilket som är världens mest framskridna land när det gäller attityden mot homosexuella. Rachel Dowd svarade - Sverige.
- In Sweden, like most scandinavian countries, it just doesn't matter if you're gay.
Well. Fin reklam för oss inför miljoner amerikaner, tack för det Oprah. Men jag vet inte hur långt vi kommit när vissa tycker det är en god idé att smeta bajs på andras dörrar.
Ingen har någonsin gästbloggat hos Älskade dumburk. Men eftersom jag A: gillar Henrik Schyffert och B: gärna vill uppmärksamma att fenomenet roast kommit till Sverige, är jag sugen på att blogga om Schyfferts 40-årsrostning som gick av stapeln i veckan. Men av erfarenhet vet jag att det blir bäst om den som skriver vet vad den pratar om, så här välkomnar jag mitt första gästblogginlägg, signerat Dyslesbisk-Freddi. Han var nämligen - till skillnad från moi - där.
Henrik Schyffert - The Roast av Freddi Westerlund
"12 of your friends became fans of Björn Gustafsson" står det i nyhetsflödet på min Facebook. Jag loggar ut och skyndar mig till teatern Intiman i Stockholm där den första jag ser när jag kommer in genom dörrarna, så klart, är Björn Gustafsson. Schlager-Björn må ståta med nyvunnen stjärnstatus, men i minglet på Intiman står han sig ändå slätt mot den gamla eliten. Stakka Bo, Andres Lokko, de där Killinggängs-killingarna som blivit getter och ingen längre kommer ihåg namnet på, Soff-i-propp, bröderna Herngren och varenda svensk komiker som någonsin bombat på Norra Brunn. Utom Johan Rheborg. Alla är de där för Henrik Schyfferts 40-årsroast.
En roast, på svenska rostning, är en tillställning under vilken någon hånas, men även hyllas, framför en publik av vänner, kolleger och fans. New York Friar's Club har arrangerat rostningar sedan 1920-talet och på senare tid har Comedy Central visat både dessa och egna rostningar, men i Sverige har vi som gillar rostningar fått hålla till godo med YouTube.
Förväntningarna, förhoppningarna och farhågorna var därför på tå inför tanken på en svensk rostning. Henrik Schyffert må vara ett perfekt objekt med lång karriär och stor självdistans, men finns det bra rostare och fungerar den stundtals mycket hårda humorn lika bra i du fjällhöga nord? Svaret, som jag känner mig glatt tvungen att avslöja redan nu, är att det fungerar något alldeles fantasiskt jävla oerhört bra.
Henrik Schyfferts närmaste gäster sitter längst bak på scenen. Några andra, som Schyfferts mamma och Schlager-Björn, sitter på rad 1. På rad 2 sitter sådana som jag, det vill säga kompisar till komiker. På rad 3 sitter Martin Soneby. Platserna längre bak befolkas av bönder som Henrik Schyffert tvingat betala för att få vara med på festen. Längst fram på scenen står ett guldinramat fotografi på en lika ung som svart-vit Leo DiCaprio. (Typiskt Schyffert, eller hur?) Mitt på scenen tronar två paneler med en talarstol i mitten, något som ser ut som ett fackförbundspresidium redo att tråka ihjäl vem som helst.
Erik Haag, "Sveriges minst bokade artist" tillika Schyfferts svåger och affärspartner, är roastmaster och gör det ganska bra, även om han tar för lite plats och är väl bortkommen i tempot. De som rostar är Magnus Betnér, David Batra, Anna-Lena Brundin, André Wickström, Fredrik Lindström, Petra Mede, Kristian Luuk, Kristoffer Appelquist, Özz Nûjen, Jonas Gardell och Johan Glans.
En del är bättre, andra sämre, lämpade för rostning. Batra är till exempel bättre än han någonsin varit i något annat sammanhang, Wickström passar som väntat väldigt bra in i formatet och Mede, som annars tålmodigt beskrivs som lovande, känns som en erfaren höjdpunkt bland de mer synligt ovana kollegorna. På andra sidan skalan finns Nûjen - och Brundin, som är så pinsamt dålig att det förblir obegripligt varför Schyffert grävt upp henne igen. Luuk och Lindström bjuder på fin underhållning lite utanför formen för rostning, men det fungerar utmärkt som tempoväxling och variation. Gardell var som vanligt tvungen att stjäla showen, den här gången genom att släpa med sig hela Stockholms Gaykör upp på scen. Beröm också till Betnér, som genom sin inledning visade vägen, satte tonen och sänkte nivån (med skämt om diskoteksbranden i Göteborg).
Efteråt får alla åka buss till efterfesten på Republik, där något coolt band ska spela. Eftersom den enda komiker jag känner är en folkskygg liten jävel hamnar jag istället längst in i hörnet på ett tomt hak nära teatern. Där smakar whiskyn gott och vi konstaterar att kvällen överträffat alla förväntningar. Jag säger att jag tror att folk kommer att börja ljuga om att de varit där. När Schyffert kommer hem säger han "Tck" till alla han "ärlskar". Och han påpekar, mycket riktigt, att det var "denroligaste jävlia kvällen nånsin!"
Aftonbladet-TV-reportern Teresa Tingbrand uppfinner egna förhistoriska djur när hon berättar om filmen 10 000 BC. Titta här och lyssna efter tigrarna i andra halvan av klippet.
Om jag får gissa kommer det att stå mellan BWO och Charlotte Perrelli i Globen, med Androla som utmanare. Vinner Christer Sjögren går jag i exil.
Schyffert har hittat en elakt träffsäker lika-som-bär-bild av Charlotte och bruden har märkt att alla Linda Bengtzings schlagerlåtar rimmar på varandra. Sjung med själv: alla flickor utom jaaaa, jag ljuger så braaaa, hur svårt kan det vaaaa. Skumt. Ungefär som när alla bidrag vi skickade till Europa hette nåt med toaordet "loo". Diggiloo, Boogaloo (dansa rock'n rolla(!)) och Waterloo.
Om vi ändå ska ta upp krimnyheter från Östersund: Nu åtalas också en polis med tveksam humor. Att stjäla Gubbträskskyltar och gömma polisbilar var inte så populärt. Undrar hur stämningen är på arbetsplatsen efter den rättegången.
Mymlan vill kora den slemmigaste 80-talslåten. Jag har inte blivit utmanad ännu, men eftersom jag har lite av specialkompetens på området hoppar jag på ändå. Slemmiga 80-talslåtar var nämligen min favoritgenre i tidiga tonåren. Här är min topp-8:
1. When the children cry - White Lion (1987) När jag var fjorton tyckte jag att det här var den bästa låt som någonsin skrivits. Med ett budskap som "No more presidents, and all the wars will end, one united world, under God - When the children cry, let them know we try, when the children sing, then the new world begins" så kan den inte komma annat än etta på den här listan. Lyssna här och lägg särskilt märke till det smäktande gitarrsolot.
2. Glory of love - Peter Cetera (1986) Också en av mina absoluta favoritlåtar som tonåring. Nu är jag lite för feministisk för att gå igång på textrader som "Just like a knight in shining armor, from a long time ago, just in time I will save the day - take you to my castle far away. I am a man who will fight for your honor, I'll be the hero you're dreaming of", men jag blir ändå kollrig av nostalgi när jag hör den. Videon - med bilder från Karate Kid - kan du se här.
3. Nothing's gonna change my love for you - Glenn Medeiros (1988) Oh my God så smörigt. Med en tonartshöjning som skulle göra vilken schlagerfantast som helst upphetsad. Lyssna själv här.
4. Give a helpin' hand - Swedish Metal Aid (1985) Den här pudelfrillachocken har jag redan bloggat om i We are the hair, men den bara måste komma med på en sån här lista. Slem personifierat. (Detta är för övrigt den enda låt på listan som inte varit en personlig favoritlåt. Jag upptäckte inte denna förrän min slemmusikperiod någorlunda gått över.)
5. Up where we belong - Joe Cocker och Jennifer Warnes (1982) Fullkomligt underbar låt som jag redan förklarat min kärlek till i Schyfferthyllningen Grattis Henrik - en minnesvandring. Se videon här.
6. Hand in hand - Den officiella låten till OS i Söul (1988) Varför måste alla OS-låtar vara stöpta i samma smörform? Vänskap och gemenskap och yada yada. Slemmigt så det förslår. Lyssna här.
7. Right here waiting for you - Richard Marx (1989) Richard Marx. Han skulle nog kunna fylla den här listan helt själv. Fick en skiva av pappa i mellanstadiet och lyssnade sönder den. Just den här låten hittar du här.
8. Can't fight this feeling - REO Speedwagon (1984) Vilka minnen.
Bubblare: Foreigner - I wanna know what love is, Lionel Richie - Hello, Chris de Burgh - Lady in red, Mr. Mister - Broken Wings och Scorpions - Wind of change. Jag har förmodligen glömt de allra viktigaste tryckarlåtarna, men låt gå. Jag skickar slemfacklan vidare till den som känner sig manad.
Minns ni Sarah Silvermans hälsning till sin Jimmy Kimmel: "I'm fucking Matt Damon" ur Jimmys jubileumsprogram för knappt en månad sen? Det har snackats ett tag om en hämndvideo från Jimmy innehållande Ben Affleck, och nu är den äntligen här. Och det visar sig att Ben Affleck inte är den enda stjärnan som dyker upp. Jesus Christ.
Sommaren 1995 åkte jag på en resa med buss genom Europa. Det var en svettig och segdragen resa och bussen var i det närmaste full. Vi som trängdes i den var en hyggligt blandad skara, men en sak kunde vi dock enas om: I manegen medGlenn Killing - Live från Berns var det roligaste som fanns. I de små bussmonitorerna rullade föreställningen om och om igen och vi lärde oss hela utantill. På den där resan vann vi en engelsk talangjakt, träffade mc-knuttar från Luxemburg som blev våra vänner för livet och jag kom hem med en oväntad Skövderomans i ryggsäcken - men det jag minns allra varmast är nästan när vi sjöng Spring, spring, spring, spring, spring, släpp hästarna fria på svenska, engelska, tyska och finska för en belgisk gränskontrollant. Han gick igenom bussen och granskade våra pass ett och ett åt gången och det var så tyst, en så spänd tystnad att man nästan glömde bort att andas, och så började någon sjunga och hann bara säga spr... så hade alla hakat på och snart sjöng 40 strupar det högsta de kunde. Run, run, run, run, run, release all the horses, nanananana. Jag undrar vad han tänkte, gränskontrollanten.
En vår på högstadiet satt jag i skolans café och Hassan-skivorna snurrade som så ofta förut på repeat i högtalarna. Vi var truliga tonåringar och hängde i soffor och tävlade i att kunna recitera så många busringningar så ordagrant som möjligt, och jag var alltid lika förvånad över hur många jag kunde. Jag hade ingen Hassan-skiva, jag tyckte det var läskigt med busringningar och fick lite ont i magen av att lyssna på dem. Men att återberätta dem var en annan sak, då kunde man förställa rösten och göra konstpauser och krydda dem lite extra och alla runt omkring tjöt av skratt och sen tog nån över med en annan busringning och nån avbröt med bara en till, och till slut låg vi dubbelvikta på golvet med tårar i ögonen och man var cool och bra och rolig och en i gänget och tiden bara försvann och det var helt plötsligt dags för lektion.
Sen kom Nilecity och vi spelade in varje avsnitt på VHS och jag tittade på vinjetten om och om igen för jag älskade låten och för att jag älskade att vuxna män gör saker tillsammans. Vi skrattade åt Sudden och Lakritstrollet och pratade som Sven Wollter när Anna var i närheten. Jag tyckte att Glenn Killing var så fin och att Greger verkade ensam och att farbror Barbro finns på riktigt och vi bråkade om Weiron egentligen var särskilt rolig eller om han bara var irriterande. Ibland fastnade skrattet i halsen och ibland härmade vi karaktärerna så länge att vi missade bussen. Alltid, alltid när jag hör Up where we belong hamnar jag i en viss stämning, det är svårt att sätta fingret på den, men skulle jag nånsin kunna sätta fingret på den skulle jag kunna säga: Här, under mitt finger just nu, här ligger mitt 90-tal.
En av många som gjorde de här minnena möjliga heter Henrik Schyffert och fyller 40 år idag. Grattis Henrik - och tack.
Doreen Månsson har två döttrar, den äldsta är sexton år. Sexton. Efter att jag fick veta det ser jag plötsligt på Doreen med helt nya ögon. En helt ny respekt. Mystiskt.
Görfin krönika av Martin Söderström idag om stalkers och hänsyn.
Vill du slippa jordbävningar? Utrota homosexualitet. Den israeliske politikern Schlomo Benizri gav nämligen bögar och flator skulden för Israels jordbävningar vid en debatt i Knesset i veckan. Det läste jag under månadens fyndigaste rubrik från tidningen Dagen: Homosex skakar Israel. Även om jag inte är så förtjust i begreppet homosex, men i det här fallet var det nog själva homo-sexet som han menar orsakar jordbävningar, så låt gå. Andra bloggar om: doreen månsson, doreen 21.30, morrissey, israel, homo, hbt, homosexualitet, jordbävning, dagen
Världens tystaste sidekick, Madge Allsopfinns inte mer. Emily Perry debuterade som skådespelare vid 80 års ålder i Dame Ednas program där hon spelade den ständigt tigande hjälpredan Madge. Nu har Perry avlidit, 100 år gammal.
Här är ett klipp från Dame Edna's Neighbourhood Watch, ett program där Dame Edna skickar Madge för att rota igenom en intet ont anande publikmedlems hus:
Dame Edna - denna fantastiska varelse i Barry Humphries gestalt - har jag för övrigt tänkt skriva om rätt länge. Måste bara lyckas författa något som är henne värdigt. Andra bloggar om: dame edna, tv, humor, madge allsop, emily perry, död, barry humphries, 100-åring
Jag fick för en tid sen ett önskemål från bisonfredrik att skriva något om snygga och begåvade Tina Fey. Er önskan är min lag.
Komikern och skådespelaren Tina Fey heter egentligen Elizabeth Stamatina Fey, har en pappa med tysk-irländska rötter och en grekisk mamma men är född och uppvuxen i USA. För många är hon mest känd från klassiska Saturday Night Live, där hon fick in foten 1995 och skrev historia när hon några år senare blev showens första kvinnliga huvudförfattare någonsin. Efter många år har hon nu lämnat SNL för sin prisbelönta serie 30 Rock - som handlar om just skapandet av en SNL-liknande komediserie.
Hon har även till exempel skrivit manus och medverkat i Mean Girls (2004). När det gäller den egna skoltiden har hon sagt att hon var en supernörd i skolan. "Growing up, I was a very good kid. I went to college. I didn't drink, didn't smoke, didn't do drugs. Comedy was the one place I was able to misbehave."
Och stuckit fram hakan har hon gjort. När hon intervjuades av Howard Stern en gång kallade hon till exempel Paris Hilton för "a piece of shit" med "hair like a fraggle". Delar av den intervjun kan du se här. Vill du se henne sjunga och göra ett - något oväntat - cabaretnummer kan du titta i mitten av det här klippet från 2003.
Hon fyller 38 år i maj och har en dotter tillsammans med Jeff Richmond. Dottern heter AliceZenobia, föddes 2005 och har redan poserat i en reklam med sin kända mamma. Det här klippet kommer från The Ellen DeGeneres Show och visar hur Ellen tränar upp Tina så att hon kan hoppa in och ersätta Ellen om det skulle behövas:
Saknar du Kojak? Vill du se Miami Vice, A-team och The Alfred Hitchcock Hour igen? Då kommer du att bli glad över att höra att NBC tänker börja streama ut gamla klassiker i sin helhet.
Här kommer en lista på de serier som kommer att streamas och var du hittar dem, tagen från TVSquad:
NBC.com: A-Team, Emergency, Night Gallery, The Alfred Hitchcock Hour, Miami Vice, Battlestar Galactica (1978) and Buck Rogers. SCIFI.com: Battlestar Galactica (1978), Buck Rogers, Tek War, Night Gallery. ChillerTV.com: The Alfred Hitchcock Hour, Swamp Thing, Tremors, Crow, Night Gallery. SleuthChannel.com: Kojak, Miami Vice, Simon & Simon, A-Team, Night Gallery.
Uppdatering: Clever Emma påpekar att det ofta är svårt att se streamade program från USA när man befinner sig i Sverige. Hon har helt rätt, det är jag som lever i någon sorts globaliseringsenfald där jag ibland glömmer att världen fortfarande är ganska stor.
Ikväll startar Fredrik Lindströms nya program i Kunskapskanalen. En samtalsorgie vars likhet inte setts på svensk TV i modern tid. Jag har skrivit om det tidigare här. I seriepremiären träffar Lindström Peter Gärdenfors, professor och specialist på tänkande och medvetande. De kommer att diskutera frågor som: Varför vill vi hitta orsaker till allting? Är människan både djur och husse i samma kropp? Har vi alla en reptilhjärna innerst inne?
Med min prenumeration av Språktidningen fick jag även en bok med latinska citat. Förutom en förteckning över klassiska latinska uttryck och kungliga valspråk finns också en avdelning med vad bokens författare Ebbe Vilborg kallar "oklassiska" citat. Så varsågod, plugga in dessa för att kunna imponera nästa gång du vill citera din favoritfilm:
You talkin' to me? - Mene allóqueris?
Play it again, Sam! - ítera cantum, Samuel!
May the force be with you. - Vis tecum esto.
Men dö för helvete, tomtejävel! - mórere mehercle, exsecrate Pappe Natalis!
My name is Bond. James Bond. - Nomen mihi Bond. Iacobus Bond.
Jag har en plan... - cogitationem hábeo...
Jag har närt en kommunist vid min barm! - communistam sinu fovi!
Frankly my dear, I don't give a damn. - ut id quod séntio dicam, ocelle: illud unius pili non fácio.
Go ahead punk, make my day. - age, dédecus: redde me felicem.
I always tell the truth. Even when I lie. - étiam in mentiendo semper verum dico.
I'll be back. - redibo.
Kan ni förresten placera in citaten i rätt film/TV-klassiker? Andra bloggar om: latin, språk, film
Förra lördagen missbedömde jag monumentalt svenska folkets (läs mor Elses) kärlek till Christer Sjögren. Den här lördagen tyckte jag det kändes som att alla tog för givet att Carola och AJ skulle segla vidare. Trogna "Idol"-tittare vet vad det betyder, det är då favoriten brukar åka ut och bli fyra. "Jag tror folk tänker att de där bröderna Rongedal är proffsiga och sympatiska och den där Sanna, hon kan verkligen sjunga och så röstar de på dem istället" sa jag men trodde inte så mycket på det själv ens. Konstaterar att jag hade mer rätt den här veckan. Konstaterar också att det blir synd om de som ställs mot Häggkvist och Johnson i Andra chansen.
PS 1: Bäst i lördags var nog ändå min mor, som fick den försynta frågan "Tycker du inte om Christer Sjögren? Varför inte det?" från en dam i sällskapet. Min mor funderade en stund, tvekade lite och sa sedan fullkomligt uppriktigt: "Jag tror liksom att han är ond."
PS 2: Såg också att Mums Zelmerlöv fått med en låt i den rumänska Melodifestivalen.
Har du också skrattat åt japaner i silverfärgade kroppsstrumpor som försöker passa in i ett hål i en vägg som kommer åkande, och som knuffas ner i vatten när de misslyckas med detta? Då är du inte ensam. Human tetris har blivit en internetsensation och videoklipp från det japanska lekprogrammet har spridits över all världens bloggar och e-postlådor.
Typiskt japaner, har nog många tänkt. Men nu har Fox beställt en pilot av programmet från Fremantle Media, producenterna bakom till exempel Pop Idol-fenomenet. En amerikansk version av Human tetris, eller Hole in the Wall som den heter, kan alltså vara möjlig inom en snar framtid. (Läs mer hos Variety).
För den som missat hela hysterin, så här ser den japanska varianten ut:
Tror ni att det funkar för den amerikanska publiken? Jag är skeptisk. Visst är det roligt, men frågan är väl snarare om det håller för ett helt program. Jag vet inte hur det är med er, men ett klipp på några minuter räcker gott för mig. Har man sett en dratta i poolen har man sett alla. Eller?
Det har mumlats och spekulerats och antagits ett tag, men nu är det officiellt. Idag går manusförfattarna till jobbet igen. Hurra! Efter 14 veckors strejk. Här finns en saftig genomgång om vad som händer med serierna nu. Vi ser till exempel att Grey's Anatomy kommer med 4 till 7 nya avsnitt i april/maj, Heroes gör ett uppehåll för att visa en full säsong till hösten och Gossip girl kommer med 5-6 avsnitt nu i vår.
Ikväll börjar SVT:s nya dokumentärserie Klass 9A. När eleverna på en av Sveriges sämst presterande skolor ska börja nian efter sommarlovet har alla deras lärare bytts ut. De möts av några av Sveriges mest hyllade och prisbelönta pedagoger. Skolexperimentet följs av SVT:s kameror och målet är satt extremt högt: i slutet av terminen ska klass 9A vara en av landets tre bästa klasser.
Jag har sett de första två avsnitten och det är definitivt en serie värd att följa. Bland karaktärerna finns riktiga pärlor, charmiga Ala kommer nog att bli mångas favorit. Rent allmänt är serien snygg. Snyggt foto, snyggt klippt, snygg grafik. Det känns också som en hyggligt ärlig inblick i en niondeklassares liv.
Själva experimentet - och målet med experimentet - tillåts inte överskugga skildringen av eleverna och deras skolmiljö, och det är bra. Experimentet känns sekundärt. Förmodligen kommer de att höja sig, studier visar att ny pedagogik ofta ger bra resultat i början. Det kommer av nyhetens behag och entusiasm hos elever och lärare. Följs allt av ett TV-team så att eleverna vet att allt det gör kablas ut över Sverige, ja då kan man anta att ansträngningsnivån höjs ännu ett litet snäpp. (Det diskuteras också en del om hur dåliga eleverna egentligen var från början - det beror förstås på vad och hur man mäter.) Autenticiteten i experimentet är hur som helst inte det viktigaste. Att undra över om de lyckas bli en av Sveriges bästa klasser är spännande men inte mer. Det viktigaste är vägen dit, och att få följa ungdomarna under tiden.
Berättarrösten pratar lite för länge på vissa ställen och är lite för corny på andra. Upplägget blir aningens högtravande i sitt försök att utmåla den svenska skolan idag som helt havererad. Lärarna blir ibland lite för mycket tjenis och klapp och kram och pinsamma försök att använda "rätt" ungdomliga uttryck och gilla rätt musik. Men som helhet är det en av de mest genomarbetade dokumentärserierna på länge, och Ala, Tova, Nadja, Johan och deras kompisar är jag glad över att få lära känna.
Serien sänds i 13 delar och inleds ikväll med ett extralångt premiäravsnitt. Klass 9A SVT1 tisdag 21.30.
Scen: Kvinna, ca 27, vi kan kalla henne Saom, bevittnar Melodifestivalens första deltävling tillsammans med sin mor, sin mors livskamrat Ess, sin bror och sin sambo. Stämningen är god. Så kommer bidrag nummer åtta.
Saom: Åh, nej. Bror: Herregud. Saom: Åh, NEJ. Sambon: Åh fy fan. (förfärad tystnad) Ess: Han kommer att få tanternas röster. Mor: Nej! Han är det mest obehagliga... Mor ryser och vänder bort huvudet från TV:n. Saom: Han går aldrig vidare. Jag kan inte tro det. Ess: Det tror jag. Saom: Aldrig. Det kan inte hända. Sambon: Den där versen... Det låter lite som... Sambon nynnar för sig själv. Saom: Flaggor på kjolarna? Flaggkjolar? Mor (fortfarande med huvudet bortvänt): Mormor tål honom inte heller. Inte hon och inte jag. Saom (förundrad): Som en kliché i sångformat. Sambon: Det låter som... Ni vet... på Roy och Rogers mack.
Senare under kvällen presenteras omröstningsresultatet. Den samlade familjen tappar gemensamt och ögonblickligen sin tro på mänskligheten.
Du kan numera e-posta till mig. Om det nu skulle vara nödvändigt. Adressen är alskadedumburk(at)spray.se. TV-tips och glada tillrop uppmuntras, okvädesord och allsköns spam undanbedes.
Gossip girl är en av de hetaste serierna just nu. Även livligt omdebatterad. Hos Fokus skriver exempelvis Johanna Koljonen om Serien som styr din dotter.
"Moralpanik och förbud skulle knappast göra böckerna mindre populära. Men kanske din dotter och min lillasyster förtjänar kompletterande konsumentupplysning. En liten röst före nästa avsnitt av »Gossip Girl« som säger »detta tv-program är en reklam för en serie böcker som i sig själva är reklam. Håll huvudet kallt. För det är du värd.«"
Teresa Axner på Weird Science har istället riktat in sig mot det sociala arvet.
"Gossip Girl protesterar nämligen precis som Friday Night Lights mot den glättiga fiktion som sprids i high schoolfilmer såväl som vuxendramer: att tonårstiden skulle vara en bubbla av relativ oskuld, avskild från vuxensamhällets cynism och ekonomiska krav. Det klagas till höger och vänster på att ungdomarna i serien har designerkläder och dricker coctails, men det mest påfallande i mina ögon är att de här 16-åringarna inte bara utgör en del av ett ekonomiskt system utan också tar ett icke föraktligt ansvar för det."
Själv har jag inte bildat mig en uppfattning ännu eftersom jag inte sett programmet. Jag har inte känt mig det minsta intresserad, vilket är lite märkligt med tanke på hajpen och med tanke på hyllningarna från flertalet personer vars omdöme jag litar på. Kanske beror det på att den jämförts för mycket med OC. Det känns bara inte som om jag behöver fler såna serier i mitt liv. Kanske ändrar jag mig, kanske kommer jag om ett par veckor att falla in i lovsången. Den som lever får se.
Stor TV-helg för sport- och schlagerfantaster. Skidskytte-VM dundrar igång, och likaså musikspektaklet Melodifestivalen. Sport och schlager kanske inte är den mest logiska kombination man kan tänka sig, men faktum är att det passar mig alldeles utmärkt. Skidskytte kan vara världens bästa TV-sport.
Vad gäller Melodifestivalen så tycker jag den första deltävlingen är den mest ointressanta, sett till tävlingsbidragen. Däremot ska det bli oerhört spännande att se vad favoriterna Luuk, bebis-Björn och övriga gänget hittar på med inramningen.
Proffsiga Amy Diamond kommer att gå vidare, sen får det gå hur det vill bara jag slipper se allt för mycket av Christer Sjögren. Burr.
Jag har börjat prenumerera på den nya Språktidningen. I det senaste numret kan man bland annat läsa att Jan Pedersen vid Stockholms universitet skrivit en avhandling om hur danskar och svenskar textar filmer och TV-program. Att danskar förr var lekfullare och fyndigare i sina översättningar, medan svenskar i högre utsträckning höll sig till fakta och direktöversättningar, men att skillnaderna nu planat ut i och med ny tid och teknik. (Med "lekfulla" menar jag att utländska personer och företeelser översattes till motsvarande personer och företeelser från det egna landet; Språktidningen tar upp exemplet med att den kontroversielle amerikanske senatorn Thurmond i Danmark kunde översättas till "Mogens Glistrup").
Ur sammanfattningen: The most important finding of this study is that Scandinavian subtitling norms – both technical and those relating to the rendering of ECRs – are converging or have converged. While previous research indicates that these norms differed a great deal as recently as the late 1980s, it now makes sense to talk about pan-Scandinavian norms, rather than national norms. This development is linked to advances in subtitling technology and to globalization.
Intressant. Generellt tycker jag väl att det gamla "danska" sättet att texta på kan vara roligt, men lämnar också förstås utrymme för fler missförstånd och personliga tolkningar. Det "svenska" blir mer korrekt, men också torrt och ibland obegripligt för den svenska publiken.
Mest fel blir det förstås i sådana direktöversättningar som i ett avsnitt av Vänner, när "my Curious George" översätts till "min nyfikne George-docka". (Curious George borde översättas till Nicke Nyfiken, då skulle också poängen - som i det här fallet rör en apa - gå fram.)
Språktidningen rekommenderar jag för övrigt för den som gillar ordvrängeri. Bilder: Sveriges nationalvapen till vänster, Danmarks till höger.
En av mina favoritkomiker - Sarah Silverman - kan du se i SVT2 varje onsdag kväll. Sarah är vass, het, barnslig, skön, galen, snygg, och enligt egen utsago jävligt hårig. Livskamraten heter JimmyKimmel och har även han ett eget TV-program, Jimmy Kimmel Live. Ett program som nyligen firade 5-årsjubileum - med Sarah Silverman som gäst. Hon bjöd då på en överraskningsvideo som är bland det roligaste jag sett på länge, och definitivt den mest hysteriska Matt Damon-uppenbarelsen sen Team America.
När vi ändå pratar om vinjetter - bäst just nu är helt klart Dexter:
Grymt snygg, och lyckas klockrent med det uppdrag en vinjett har - att presentera serien och sätta stämningen. Närbilder på kroppsdelar och antydan om död verkar för övrigt vara ett stensäkert vinjettrecept. Se bara på klassikerfavoriten Six Feet Under.
Mymlan
Inlägg
