Älska Sommar i P1

Jag älskar Sommar i P1. Det är ett sådant sympatiskt programformat utan större motsvarighet i dagens mediebrus. Men det är inte alltid lätt att ta sig tid att lyssna. Hittills i år har jag i alla fall hunnit med:

Hanna Hellquist. Underbara människa. Rättframt, provocerande och roligt. Även sorgligt men aldrig sentimentalt.

Hans Alfredson. Hasse, Hasse, jag tycker så mycket om dig. Men här lyssnade jag bara på de första 45 minuterna, sen klarade jag inte mer. Trött, släpande, urtråkigt. Visst kan det vara trevligt att damma av lite 50-talsnostalgi, men nån måtta får det vara. Kanske var andra halvan av programmet bättre, men det får jag nu aldrig veta.

Malin Sävstam. Hjärtskärande. Om hur man överlever en katastrof, och då menar jag ingen kvällstidningskatastrof utan en riktig katastrof. Trösterikt och intressant, om än med inslag lite väl flummiga för min smak.

Cecilia Frode. Nja. Visserligen blev det bättre efter den inledande osammanhängande filosofpoesin, men programmet föll mig ändå inte i smaken.

Lena Philipsson. En positiv överraskning. Gick inte på djupet överhuvudtaget men var personlig och finurlig. Ett glatt sommarprogram.

Ann Heberlein. Framstod som mycket sympatisk. Av någon anledning hade jag väntat mig att hon skulle låta äldre, hesare och mörkare, men programmet var mer fokuserat på tröst, ljus och framtidstro.

Har inte alls hunnit med alla jag velat, men det kommer att bli fler. Nour El-Refai, Kristian Luuk, Alex Schulman och Morgan Alling står på tur bland andra.
Foto: www.fotoakuten.se

Jacob Dahlin charmar Boy George

1987 besökte Boy George det klassiska svenska TV-programmet Jacobs stege. Med sina mys-underliga frågor (What kind of flower is Madonna?) charmade Jacob Dahlin popstjärnan så pass att han ville ta med honom hem efteråt.

Skön översättningsmiss också när Boy George tar en klunk ur tekoppen med orden "It's lovely this herbal tea" och textningen skriver "Vad gott det är, det här äckliga teet"(?).


Här hittar du del två, där Boy George framför To be reborn.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Bröllopslördag

När han hade sagt ja och hon hade sagt ja och de hade blivit förklarade man och hustru tog vännen Jan fram sin tin whistle och sin tvärflöjt och spelade för brudparet och oss andra och det var så högtidligt och perfekt som det bara kan bli inne i en andlöst vacker kyrka från slutet av 1400-talet med ett svenskt sommarregn strilande utanför. Vad han spelade? It is you från soundtracket till - wait for it - Shrek. Shrek är brudgummens favoritfilm genom alla tider.
Jag har så fina vänner.

Min sommar del 2

Min sommar del 1

SVT har problem med historiska homodatum

I sommar är det 30 år sen den svenska Socialstyrelsen slutade att klassificera homosexualitet som en sjukdom. En ändring som genomfördes efter en unik händelse en onsdag i augusti 1979. För den som vill veta mer om det rekommenderar jag utmärkta P3 Dokumentär (gå in här och leta upp "P3 Dokumentär om ockupationen av Socialstyrelsen").

SVT:s Rapport vill berätta om det historiska datumet idag men har lite svårt med matematiken:

Klicka för större bild.

Hemligheterna bakom Nilecity

I det senaste numret av Filter intervjuas medlemmarna i Killinggänget om ett misslyckat försök till comeback, och om arbetet med den kommande Dramatenpremiären, kanske det sista de gör tillsammans. I den här veckans arkivklipp vältrar vi oss i nostalgin och går behind the scenes på Nilecity 105,6. Följ med på manusmöten och kostymprovning med ett ungt Killinggäng, 1994.

I del ett skäms Henrik Schyffert för att han inte kan sätta en scen.


I del två får vi se en del sketcher som klipptes bort:


I del tre kan Schyffert inte hålla sig för skratt när Sudden är på besök, och Jonas Inde störs av kameran:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Bortglömda klipp

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Det här är en sammanställning över de jag har hittat hittills:

(OBS: Hittar du ett inlägg där videoklippet tagits bort eller på annat sätt är inaktivt, uppmärksamma mig gärna på detta med en kommentar.)


Damn, this girl can sing
Thin Lizzy och tanten
Dataspel i Hylands hörna
En minnesvärd röst
Leva livet fritt och glatt
Så har du aldrig sett Laila Bagge
Jon Stewart i Dynastin?
Bing och Bowie
Wear orange and carry a gun
Luuk och Lokko i bordshockey-VM
En historisk Oscar
Elin Blom innan Idol
Biffs song
Dockorna har vi kallat för strumpfilurer
Absolutt Skavlan
Världens roligaste Dame
With one word: We're hot!
Ravelli testar Mats Nyström
Carltons dans
Peter Jihde vill hångla
Katharine Hepburn möblerar om
Postbanken
En Vasaloppsseger att minnas
OS-grenen som aldrig blev OS-gren
Oralsexschlager
Here kitty kitty
Kungen av Kungsan
Read the Mentalist's lips
Ica-Stigs arga förflutna
Lady Gaga without her Pokerface
Så har du aldrig sett Simon Cowell
Happy new poodleyear
Världens bästa pojkband?
Gunde och tjejerna "som e snygg"
Med känsla för filing
Zombies are like democrats
Nittiotalets Anders Bagge
När Helen rörde Minnesota
En saknad Jeter
En uppslickad Hugh Laurie
Går Lagerbäck tillbaka till Ica nu?
Äntligen Knesset
Stina och Thåström
En tv-drottning in the making
Inte riktigt Dirty Dancing
Fältskog och skalbaggarna
Kaj Kindvall och Thomas Dolby
Cleese sista ord till Graham Chapman
Henrik Dorsin i Vinterviken
Stjärnkomikernas genombrott
Jacob Dahlin charmar Boy George
Hemligheterna bakom Nilecity
Här slår Seinfeld igenom
Kärlek till Helen och Benny
The Assembly
Michael sjunger till sitt unga jag
Rowan, Kate och björnarna
Statsrådet har i andra sammanhang tagit starkt avstånd från folk som har stått och klämt på en Västerbotten
När Sverige kunde spela fotboll
Hejdå Leno, vi ses snart igen
Glenn Killing och Roxette
Kristina Kappelins vackra vrister
Bästa entrén nånsin
Seth Rogen, 13 år
Vila i frid Bea Arthur
Goodbye Sydney - Hello New York
What's up with you?
Hyllning till en glömd artist
Små pojkband och chockvideor
Robinson 2009 - döm inte än
Malena och kokainarian
Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked
Herr och fru Armstrongs hemlighet
De bästa tacktalen
Fjunig Winnerbäck
Ur Melodifestivalarkivet
Madonnas första liveframträdande
Jam session med ABBA
Magnus Samuelsson chockar TV-team
Hugh Laurie loves Steffi Graf
Mel Gibson i Rederiet
Ekström och rymdblomman
Nostalgiluckan
Depeche Mode - The final countdown
Knesset - vi är världen
Jack Black i backspegeln

SVT Text och Mmm-Marabou

Sommarvikarier på SVT Text? Eller är det någon av de ordinarie som velat skoja till det lite? Och glömt den där lilla tveksamt-med-textreklam-i-Public-Service-petitessen?

Ämnet är typiskt notislustigt, men förutom att det är skrivet så att man först läser att österrikiska chokladexperter ingår i receptet så vet jag inte hur lämpligt det är att avsluta en nyhetsnotis i SVT Text med meningen "Mmm-Marabou, släng er i väggen. Nu gäller mmm-Kamelchoklad."

Lantz och hennes kroppsfunktioner

En av de bästa sakerna med sommaren är att jag börjar läsa igen. Annika Lantz bok "9 1/2 månad" till exempel. Det är hennes dagbok från den senaste mammaledigheten och vid första bläddringen verkade den rätt banal. Korta vardagsbetraktelser som jag ville ha som lättsmält hängmatteläsning. Men jag blev ändå glatt överraskad.

Främst kanske för att det är befriande att läsa en kvinna som skriver så torrt, brutalt och utlämnande om sina kroppsfunktioner. Det finns ingenting reserverat, generat eller skamset i hennes sätt att prata om sin förlossningsskadade kropp eller trevande sexliv. Bara rakt och osentimentalt konstaterande. Hur kan man annat än älska kapitel som inleds med meningar som "Jag måste säga att det är marigt att ha analblödningar i rödbetstider"?

Dessutom är den inte så banal som första anblicken säger. Efter ett tag har upprepandet av vardagen målat en ganska mångfasetterad bild av en jobbig tid. Det gör att man anar en avgrundsdjup frustration, desperation och ångest bakom enkla meningar som "Jag mår inte bra."

Har för övrigt äntligen läst humornumret av Bang, och Annikas text där är också befriande att läsa. Köp genast, för den som missat.

Här slår Seinfeld igenom

Ser att Jerry Seinfeld tjänat 664 miljoner det senaste året. Föga förvånande hamnar han i topp när man listar amerikanska komiker efter hur mycket cash de dragit in. Så har det sett ut ett tag. Men inte alltid. I början av åttiotalet var Jerry en ung up-and-coming komiker som många andra, och det stora genombrottet kom 1981 när han debuterade i The Tonight Show med Johnny Carson. Så här såg det ut:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Michael sjunger till sitt unga jag, Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Min sommar

Hetero Schmetero

Apropå "genustänket": Temat för årets Stockholm Pride är hetero och här är reklamfilmen, för dig som missat den:

Snart är den bästa realityn tillbaka

Efter att ha sett den kanadensiska Project Runway-finalisten Lucian Matis dyka upp som hastigast i Canada's next top model, vaknade mitt sug efter den bästa av talangsåpor. Tur då att den sjätte säsongen har premiär i USA i augusti. Via Oswald hittar jag en presentation av årets deltagare och även en liten vad-hände-sen över gamla favoriter.

"Genustänket"

Såg förresten det här i en Aftonbladetbilaga häromveckan:

Det är Hannah Graaf som skriver om inredandet av den tre månader gamla dotterns rum.

"Genustänket" är ju på tapeten nu. Jag har trots det valt att inreda Livs rum helt i rosa. Gillar det flickiga eftersom jag bara haft typiska pojkrum tidigare.

Smaka på den första meningen. "Genustänket" är ju på tapeten nu. Sällan har väl en mening och användandet av citationstecken på ett så brutalt sätt förminskat och avfärdat så mycket. Jag blir för trött för att ens börja motargumentera.

Klicka för större bild.

Kärlek till Helen och Benny

Är det inte helt sjukt att "Du är min man" har legat på Svensktoppen i fem år? Fem år! Jag tycker fortfarande att låten är gräslig men får väl anse mig överbevisad. Helen Sjöholm avgudar jag däremot. Det är nåt med den där rösten som bara går rakt in. Har följt henne sen tidigt nittiotal och många ståpälsarmar har hon gett upphov till under den tiden.

Här sjunger hon "Someone else's story" från Chess, hon är i början av sin karriär och sitt samarbete med Benny Andersson:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Michael sjunger till sitt unga jag, Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

First lady mishap

Dagens roligaste bild: Filippa Reinfeldt och Michelle Obama. Excuse me?

Hittad via Johan Sköld.

Lars and the Real Girl

Nu har jag äntligen sett Lars and the Real Girl från 2007 som jag känt mig dragen till i evigheter. Filmen, regisserad av Craig Gillespie, handlar om ensamvargen Lars som inleder ett förhållande med en sexdocka i naturlig storlek. Det låter som en skruvad under-bältet-komedi men är i själva verket en lågmäld och hjärtskärande berättelse om kärlek och tolerans. Otroligt fint spelad huvudroll av Ryan Gosling. Se den.

Andra filmer jag såg i veckan är Son of Rambow (rekommenderas) Ice Age 3 (blev positivt överraskad men hade rätt låga förväntningar) och Zack and Miri make a porno (nä, skippa. Hade kunnat bli bra med lite mer värme och charm).

Dum dummare

Får jag presentera: Min katt. Gillar vin, särskilt kartongen. Är dock något tjockare än sin självbild och fastnar därför ofta i situationer som den på bilden. Blir då mycket sur.

The Assembly

Veckans (något försenade) arkivklipp hämtas från 1983 och kan associeras till konserten med Depeche Mode som jag nyss bevistade. Det är videon till den enda hit som DM:s grundare Vince Clarke fick med bandet The Assembly - Never Never.
Minns du den?



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Hälsningar från Köpenhamn

Kära blogg.

Hur mår du? Jag mår bra. Förlåt att jag inte har tid att leka med dig. Jag är i Köpenhamn, det är fint här. I tisdags var jag på konsert med ett band som heter Depeche Mode. Det var bra. Idag ska jag på tivoli och åka karusell. Det ska bli jätteroligt!

Om du har tråkigt utan mig tycker jag att du ska läsa den här braiga texten av Jonas Gardell, i tidningen Expressen.
Puss och kram!
/din S

P.S. Vet du, danskar är jättekonstiga. De dricker massor av öl och pratar som om de kräks hela tiden. Men de är glada och snälla nästan jämt. D.S.

Vegetarianräven

Jag har en vän som är programledare för ett naturprogram i TV och som är lite som Snövit faktiskt, lockar fram djur ur alla hörn. Den här räven till exempel, som kom och hälsade när vi hängde i helgen. Vi bjöd den på sojakorv (så urbana är vi) och det tyckte den om. Min mobilkamera var den mer skeptisk emot, så bilderna blev inte de bästa. Nästa gång ska jag be Snövit ropa fram en björn eller lo eller kanske en flodhäst, så blir det lite mer action.

Michael sjunger till sitt unga jag

Okej, det här börjar kanske bli lite tjatigt, men hur ska jag kunna välja något annat arkivklipp denna söndag än ett MJ-klipp? Jag hade gärna visat uppträdandet med Carol Burnett från 1975 men det har ni redan sett, så det får bli en kortfilm ur en samling (Dangerous - The Short Films) som släpptes 1993 istället:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Viva Anslagstavlan

Veckans bästa inköp: "Anslagstavlan"-t-shirt (fast svart).

Med Michael i minnet

Är fortfarande milt men märkbart tagen av gårdagens dödsbesked. Någonstans finns förstås gränsen för hur många runor, analyser och bitska skämt om Michaels liv och död som man orkar läsa, men dit har jag inte nått ännu. Jag är inte mättad. Andres Lokko skriver fint om en förlorad barndom i SvD, läs det. Så här skrev jag om Jackson när han fyllde 50 år. Så här skrev han själv om sin barndom en gång i tiden:

Have you seen my childhood? I'm searching for the world that I come from. 'Cause I've been looking around, in the lost and found of my heart. No one understands me. They view it as such strange eccentricities. 'Cause I keep kidding around, like a child, but pardon me... People say I'm not okay', cause I love such elementary things. It's been my fate to compensate, for the childhood I've never known.

Have you seen my childhood? I'm searching for that wonder in my youth. Like pirates in adventurous dreams, of conquest and kings on the throne. Before you judge me, try hard to love me, look within your heart then ask: Have you seen my childhood?

People say I'm strange that way, 'cause I love such elementary things. It's been my fate to compensate, for the childhood I've never known. Have you seen my childhood? I'm searching for that wonder in my youth. Like fantastical stories to share, the dreams I would dare, watch me fly!

Before you judge me, try hard to love me. The painful youth I've had. Have you seen my childhood?

- Michael Jackson, 1995.

Michael Jackson dog stjärndöden

Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi "Earth song", högt och falskt.

"Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person" sa jag. "Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu." Sambon hummade med. "Precis nu till exempel. Vad gör han?" sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: "Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt." Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en "Breaking News"-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.

Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.

En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.

Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked.

Läs andra: SvD, AB, AB2, DN, Sydsvenskan, SVT, Mymlan, Gunilla Brodrej, Kulturbloggen, Oswald, Ulrika Good, Henrik Bennetter, Ola Claesson, Prankmonkey, Elin Grelsson.

Ganja Queen

Tjugosjuåriga Schapelle Corby från Australien skulle åka på en tvåveckors semester till Bali. Det var i oktober 2004. Hon har fortfarande inte fått återvända hem. Hon greps på flygplatsen med 4,2 kilo marijuana i sin väska men har hela tiden hävdat att hon är oskyldig. Hennes fall blev oerhört uppmärksammat i Australien och Indonesien och hon döptes snabbt av balineserna till "Ganja Queen". Många krävde hennes avrättning, i Australien sågs hon som "the girl next door" och 90 procent trodde på hennes oskuld. Domslutet kunde ses i direktsänd tv.

Dokumentärfilmaren Janine Hosking följde fallet och rättegången och resultatet kan du se sent i kväll. Filmen är en stark och närgången uppvisning av en mardröm, där skuldfrågan för tittaren först syns avgörande, men senare på något märkligt sätt förlorar i betydelse. Kvar står historien om en familj, ett rättsväsende, en mediecirkus och en drogkultur som inte överrensstämmer med lagar och bestraffningar.

Ganja Queen SVT2 tisdag 00.10-01.45

Rowan, Kate och björnarna

En duett mellan Kate Bush och Rowan Atkinson ser man inte varje dag. Men idag kan man det. Det här klippet är från 1986:

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Reinfeldt vill jaga KGB

Rapports avtackningsfilm till mångåriga kollegan K-G Bergström. En guldgruva av arkivklipp med bloopers, ett gästinhopp av Celine Dion och en Reinfeldt som visar att även en statsminister kan ha humor. Bland annat.
Via Mymlan.

Hur tänkte ni nu, SVT

Alltså, det här med att SVT visar nittiotalsserien "Sjukan" i repris. På ett sätt tycker jag det är helt rätt tänkt. SVT har en fantastisk skatt att förvalta i och med sitt arkiv. Mången krona har plöjts ner i serier som i bistra tider borde plockas fram och utnyttjas igen. Man ska heller inte underskatta nostalgins kraft, även om tv-program (i synnerhet humorserier) oftast inte åldras särskilt väl. Men "Sjukan"? På bästa sändningstid? Fredagar 20.30 förväntas vi bänka oss framför en fjorton år gammal serie som inte var särskilt lysande ens när den kom.

Visst är det lite nittiotalsnostalgi att få se Lasse Lindroth igen, men jag vet inte om det räcker för tolv fredagar. Vad tycker du?

Foto: Pressbild SVT

Veckans lapp

"Statsrådet har i andra sammanhang tagit starkt avstånd från folk som har stått och klämt på en Västerbotten"

En regnig söndag som den här kurar vi ner oss i sofforna och njuter av gott sällskap, gott tilltugg och goda samtal. Varför inte ett samtal mellan Leif GW Persson och Jonas Hallberg? Vi får bland annat lära oss att svenskar inte känner varandra tillräckligt bra för att slåss och lyssna till en argumentation om ett statsråd som köper ost. Ur Måndagsbörsen 1981.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.

Brad Pitt som Mikael Blomkvist

Quentin Tarantino och Brad Pitt vill göra en amerikansk variant av "Män som hatar kvinnor". Låter det för bra för att vara sant? Ja, det är det förmodligen också. Men ryktet har florerat ett tag, baserat på den här artikeln i Times Online.

“We are inundated with requests for permission to make plays and cartoon strips out of Millennium,” they said. “Quentin Tarantino and Brad Pitt would like to buy the rights for a remake of the film. We want her opinion.”

"They" syftar på Larssons far och bror, "her" på änkan Gabrielsson. Reservationerna är förstås många, och Tarantinos och Pitts eventuella intresse betyder nödvändigtvis inte att de också skulle vara aktuella som regissör och skådespelare, men visst vore det en ganska häftig tanke?

Variety skriver också om uttalandet, men hittar inget som bekräftar:
"According to Tarantino's rep, he's never heard of the project in connection with Tarantino, who has never mentioned it."
Nä. Sannolikheten för en Mikael Blomkvist i Brad Pitts gestalt (och en Lisbeth/Angelina? Hon har spelat hacker förut...) är väl inte alltför stor. Kanske ska vi vara glada för det.

Notisernas pris

Via Twitter formas just nu en jury till ett nyinstiftat journalistiskt pris: Årets notis. Ett fantastiskt initiativ som fått mig att leta i arkivet. För vem älskar inte en bra notis?

Som "Sovande kvinna fick håret friserat". Eller "Utryckning med blåljus", "Ambulans hämtar sjuk" och "Grå pantrar invaderar IKEA". Eller vem minns inte "Ung flicka åt upp banan"? När det gäller den senare får man nästan större behållning av kommentarerna än notisen i sig. Diskussion om huruvida det är snatteri eller inte att äta en banan, om det inte är väldigt dyrt med fem kronor för en banan och om ICA är bättre än Hemköp... Underhållning.

Jag måste väl i sammanhanget också nämna klassikern "Det blev ingen cd".
Uppdatering: Nu har priset fått en egen sajt! Du hittar den här.

Hoppas lästakt snart kommer ikapp köptakt

Om det är ta-fyra-pocketböcker-betala-för-tre så är det helt omöjligt att bara köpa en. Eller hur? Det är inte bara jag som lider av denna måste-köpa-fyra-sjukdom väl? Dagens skörd: Zbigniew Kuklarz - Anteckningar från en liten Fiat, Peter Kihlgård - Strandmannen, Doris Lessing - Gräset sjunger och Henrik Lange - 80 romaner för dig som har bråttom. Den sistnämnda (se bild till höger) tror jag passar mig alldeles utmärkt just nu.

När Sverige kunde spela fotboll

Så här dagen-efter finns väl inget annat att göra än att hänge sig åt den enda sanna trösten: nostalgin. Så här såg det ut när frisyrerna var längre, sommaren var hetare och fotbollsspelarna bättre.



Mer om den förtrollade sommaren 94 har jag skrivit här.
P.S. Glöm inte att rösta idag.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.

Att rätta det som rättas bör

Ännu en bild ur verkligheten: Förra veckan var det "Giant fat balls" i matbutiken, den här gången är det tryckfelsnisse som har varit framme bland badrumsmöblerna... Eller har han?

(Det står "tryckfelsnisse" på lappen, att det står "ryckfelsnisse" på fotot är fotografens fel).

Ibland går Bruce på gatorna som en vanlig man

En sommardag för 21 år sedan ska visa sig vara en ovanlig dag för den isländske gatumusikanten Jon Magnusson, även om den börjar som alla andra dagar. Det är juli 1988 och han står som så många gånger förr och spelar på sin gitarr på en gata i centrala Köpenhamn. Plötsligt går någon förbi som verkar lite bekant. Ja, faktiskt mer än bekant, Jon kan i stort sett alla hans låtar, men inte kan det väl vara..? Jo. Det är han. Och några sekunder senare står Jon och sjunger och spelar tillsammans med Bruce, The Boss himself, Springsteen.

De spelar en låt och sedan en låt till, någonstans mitt i allting skrattar Springsteen och säger "He knows my music better than I do", sedan spelar de en låt till, sedan kramas de och han försvinner lika snabbt som han dök upp.

Gitarren som The Boss spelade på strängades aldrig om och Magnusson gav senare bort den till en välgörenhetsauktion. Dagen efter var deras möte på tidningarnas förstasidor och den tidigare okända trubaduren blev "JoJo" med hela den nordiska Bruce-publiken. Här är The River, med Bruce Springsteen och Jon Magnusson:



Den första låt de spelade tillsammans var I'm on fire, se den här, och den sista var Dancing in the dark. Runt 2 minuter in i det här klippet går det upp för Jon Magnusson vad han faktiskt står och gör och vid 2.20 får han glädjefnatt och brister ut i en extatisk dans som får både Bruce och åskådarna att dra på munnen:



Ikväll spelar Bruce i Sverige, läs mer om det här, här, här och här.

Jag älskar människor

Jag såg just min favoritsökterm ever. I dag hittade nämligen någon till min blogg genom att söka på följande fras:

"fanns xena warrior princess eller är det på hittat ?"

Nu är det sommar på riktigt

Så. Idag presenterades sommarpratarna, med sedvanlig pompa och ståt. Jag råkade komma över lite inside-information tidigt i år men har inte avslöjat nåt eftersom jag är så snäll och duktig. (Jag vet för övrigt en grej om På Spåret som skulle orsaka en hel del rabalder och strul för produktionen om det kom ut men jag säger inget för jag är så grymt bra på att hålla hemlisar.)

Hur som helst, de här tänker jag lyssna på i första hand i sommar:

Juni:

22 › Hanna Hellquist
25 › Malin Åkerman
29 › Hans Alfredson

Juli:

3 › Cecilia Frode
4 › Lena Philipson
5 › Herman Lindqvist
7 › Nour El-Refai
8 › Roger Wallis
16 › Ann Heberlein
17 › Elizabeth Gummesson
18 › Kristian Luuk
19 › Per Olov Enquist
21 › Johan Lindeberg
23 › Malin Sävstam
25 › Morgan Alling
26 › Ola Salo
27 › Petra Mede
28 › Arash Labaf
30 › Laleh Pourkarim
31 › Peter Englund

Augusti:

1 › Alex Schulman
7 › Jörn Donner
8 › Bodil Malmsten
9 › Anders Lundin
10 › Nahid Persson Sarvestani
12 › Frida Hyvönen
13 › Günter Graffenberger
15 › Jan Guillou

Jag får små rysningar längs ryggraden av tanken på att Hasse Alfredson sommarpratar exakt på klockslaget 50 år efter att kompanjonen Tage Danielsons programidé premiärsändes. Den 29 juni 1959 kl 13.00 sändes det allra första "Sommar", på Tages initiativ.

Hejdå, Leno. Vi ses snart igen.

I helgen tog Jay Leno farväl av sitt ämbete som ledare av The Tonight Show efter 17 år på tronen. "When I started this show, my hair was black and the President was white" sa han bland annat. I veckans arkivklipp tas vi tillbaka till mitten av åttiotalet då Leno gästade Letterman. De pratar bland annat om den heta nya filmen Rambo II, men mest utdelning av den här tillbakablicken får man av att insupa Jay Lenos stil. Hans närmast karikatyriska profil och sköna åttiotalsklädsel, vill säga.



Conan, nu är det upp till dig.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.

Reklam, nej tack. Trots Blair och Clinton

HUR har Postkodlotteriet lyckats få folk som Tony Blair och Bill Clinton till sin kackiga reklamfilm? "Vi kallar vår affärsmodell Marknadsdriven Välgörenhet" säger de som om det vore något att vara stolt över. "Marknadsdriven Välgörenhet" låter i mina öron fullkomligt vedervärdigt.

Eller så är jag bara sur för att de envisas med att skicka sin löjliga reklam förklädd till tidning till mig. En reklam som bygger på den svenska avundsjukan - tänk om mina grannar vinner och jag inte är med! Burr.

Sökordspoesi

Verkligheten genererar dikten. Det är underrubriken på sajten Sökordspoesi, en plats där alla publicerade dikter enbart består av folks sökord och fraser. Jag har nu själv knåpat ihop ett bidrag. Varje rad är alltså en fristående, oförvanskad sökfras som någon använt för att hitta till min blogg de senaste dagarna:

en saga om ett troll

när jag föddes
naken
katt bland hermelinerna
bruten ryggrad
flackande blick

like father like son

vad är en människa?
sex och handikapp
fångad i en hiss

Giant fat balls

En så här spännande påse kan man hitta en vanlig dag i matvarubutiken. På engelska är det "Giant fat balls" i påsen, på franska "Jättebollar för mesar" (alt. titor) på svenska "Jättemboll".

Jättemboll?

Expressens trovärdighet är lika med noll

Alltså det här med att Expressen-medarbetare "avslöjar" en makthavare som de inte ens vet hur den ser ut. Det är så pinsamt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Skämskudden fram.

Dessutom har jag hela dagen hört och läst kommentarer bland kollegor av typen "ja, men så förvånad blir man väl egentligen inte", "jag förstår att det kan gå sådär ibland, man är stressad och det är så mycket som görs automatiskt", "redigeraren kollar väl knappt på motivet, fixar bara bildkvaliteten och funderar över beskärningen" och så vidare och så vidare. Och visst, jag vet hur det funkar på en nyhetsredaktion. Människor kan göra misstag, heter en bild "wanjabild" så förutsätter man att det är rätt, det ska gå fort och bla bla bla. Men faktum kvarstår. Det är fan inte okej.

Det är fan inte okej att en reporter inte vet hur makthavaren den ska granska ser ut. Eller att fotografen inte vet det. Eller att ingen annan i kedjan från produktion till publicering TITTAR på vad det är de gör egentligen.

Vi har skrattat åt bedrövelsen hela dagen på jobbet. Men frågan är om inte skrattet fastnar i halsen till slut. Det handlar ändå om en av Sveriges största dagstidningar som försöker bedriva en i grunden viktig journalistik på det här katastrofalt undermåliga sättet. Vad det betyder för trovärdigheten hos alla oss andra vågar jag inte ens tänka på.

Glenn Killing och Roxette

Antingen är Henrik Schyffert väldigt folklig eller så är min bekantskapskrets en homogen grupp mediefolk med liknande ålder och intressen. (Det måste vara det förstnämnda, det måste det. Jag har ett sååå varierat umgänge.) Det surrades hur som helst så vilt igår kväll om "The 90's - Ett försvarstal" som SVT sände att man kunde tro att vi var tillbaka i "Varuhusets" TV-dagar. Men så var det ju en direktsändning också, vilket var ett oväntat, modigt och klokt beslut. Det finns något kittlande i en direktsändning.

Idag är det däremot söndag och arkivklippsdag, och om jag inte redan visat er det här fantastiska klippet så hade det suttit som gjutet. Alla som var nåt på 90-talet är med i det där klippet. Nästan. Nu blir det en sketch från Glenn Killing i Manegen i stället; Glenn Killing intervjuar Roxette och sjunger How Do You Do:


Jag har skrivit mer om Henrik Schyffert här.

UPPDATERING: Schyffert har nu själv lagt ut det underbara slutbildspelet till allmän beskådan. Känner du igen alla? Titta här:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat sånt som Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen, Nostalgiluckan och Depeche Mode - The final countdown.

Schyffert och chefen

Efter att ha sett Schyfferts försvarstal en andra gång slås jag av hur bra det är. Så enkelt, så träffande. Jag ville gråta av nostalgi under bildspelet i slutet trots att jag är betydligt yngre än de flesta på bilderna.

En rolig grej hände för övrigt när Schyffert gjorde research inför showen. Han ringde min chef för att kolla en faktagrej: "Hej, det är Henrik Schyffert." Hon utbrister: "DEN Henrik Schyffert!?" Han: "Eh, ja... den Henrik Schyffert."

Hon skämdes rätt kraftigt efteråt. Impulskontroll någon?

Schyfferts försvarstal eller fin Ferrell-film

I morgon lördag håller Henrik Schyffert avskedsföreställning av "The 90's - ett försvarstal" på Cirkus i Stockholm. SVT direktsänder med start 21.00. Läs mer här. Jag recenserade aldrig showen när jag såg den för ett bra tag sen, men jag minns den som en fin, avskalad och nostalgisk föreställning. Det är svårt att inte bli imponerad av någon som kan stå rätt upp och ner och prata i två timmar utan att det blir ointressant.

Det jag minns starkast var nog Schyfferts självkritik mot Killinggängets totala avsaknad av kommentarer kring 90-talets stridigheter på Balkan. Förklaringen låg i revolten mot föräldragenerationens politiska humor, men så här i efterhand ser han det som oförlåtligt.

Den som är trött på Schyffert ser med fördel den fantastiskt fina Will Ferrell-filmen "Stranger than fiction" på TV4 21.25 istället. Jag recenserar den här.

Vem tror du att du är?

SVT avslutade nyligen första rundan av släktforskarsatsningen "Vem tror du att du är?" där varje del visade en känd persons sökande efter fakta om sina förfäder. Förmodligen var det stillsamma, historieinriktade tilltalet tänkt i huvudsak för en lite äldre publik, vilket de om man ska gå efter min mormor lyckades utmärkt med. Men även jag fann tillräckligt intresse för att se alla avsnitt, vilka varierade i kvalitet från oerhört gripande (Suzanne Osten) till småcharmigt (Thomas Bodström) till helt ointressant (Malin Berghagen).

Ikväll såg jag första avsnittet av den brittiska förlagan "Who do you think you are?" och - föga förvånande - var det avsevärt mer fängslande. Av två orsaker, som kan sammanfattas i ett ord: Personen. I det här fallet Stephen Fry. Nu är den brittiske författaren, komikern och programledaren (among other things) redan en personlig favorit till mig, så det ska erkännas att han hade ett försprång, men faktum kvarstår att han är en ypperlig person att välja till programmet. För det första har han en fascinerande historia att berätta, för det andra vet han hur han ska berätta den.


När jag såg den svenska produktionen förbryllades jag en aning över deras val av format, det bygger i stort sett helt och hållet på att huvudpersonen själv för historien framåt. Det är ingen reporter eller programledare eller berättarröst närvarande (utom i vissa mellanpartier) vilket innebär att stora delar av programmet består av att kändisen sitter och läser högt ur olika dokument och kommenterar dem för sig själv. "Det här var ju spännande, nu måste jag bestämt gå till det här arkivet och undersöka det här lite närmare" osv. Något som fungerar mindre bra med stela svenskar som inte är vana att ha den rollen. Med Stephen Fry fungerar det alldeles utmärkt. Dessutom är hans familjs historia, med tuberkulossjuka fattighjon och barn som slaktades i koncentrationsläger, häpnadsväckande dramatisk.

SVT sänder nu sex brittiska program innan de drar igång en ny säsong med svenskar.
Läs mer om programmet och se de svenska avsnitten här.
Who do you think you are? Tisdagar 20.00 i SVT1.

Redaktionell reklam

Hygglig produktplacering av Aftonbladet här.
(Klicka för större bild).

En annan bild

Dagens viktigaste text står DN:s Maciej Zaremba för. Han har grävt i en slentrianrapporterad mediesaga för att ge En annan bild av Vojakkala. I och med det påminner han oss alla om vikten av att tänka ett steg längre, att inte nöja oss med den schablonartade bild som ofta målas upp i förstaläget. Vi journalister är nämligen duktiga på att skapa nya, enkla sanningar och svartvita begrepp som valsar runt och planteras i folks medvetanden utan att någon minns var det kom ifrån från början.

I en artikel i SvD berättar Zaremba om arbetet med texten. Och som av en händelse sammanfaller publiceringen med Sveriges Radio P3:s sex timmar långa specialsändning av Brunchrapporten om "Dom andra".

"Brunchrapporten special - Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00."

Lyssna och tänk. Alltid ett steg längre.

Kristina Kappelins vackra vrister

Idag borde väl det sedvanliga arkivklippet ha antingen med ESC eller Norge att göra, men för att ta en paus från ämnet tänkte jag istället visa hur det kan vara att vara kvinna och sportjournalist ibland.

Kristina Kappelin försökte inför VM 1990 göra en seriös intervju om afrikansk fotboll, men Jean-Claude Pagal från Kamerun ville bara prata om något helt annat:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.

Listlistning och Amina

Petra på En annan sida har gjort en lista över de tio bästa Eurovisionlåtarna som inte vann. SvD:s Dan Backman har listat sin tio-i-topp någonsin här och de tio bästa svenska här. Jag blir så sugen att göra detsamma men eftersom mitt liv är lite galet just nu har jag inte tid att varken blogga eller tänka. Kanske en annan gång.

Men Petra påminner mig om en av de trevligaste dagarna i mitt yrkesliv hittills, när jag träffade franska Amina (som Carola slog med en hårsmån 1991 om ni minns?). Jag skrev om det här: Amina och jag i oljecisternen.