Älskade bokmal

Jag har blivit utmanad av Mymlan att tipsa om en eller flera böcker som håller hjärnan i trim. "För visst läser du böcker också?" skriver Mymlan till mig och jag skulle så gärna vilja fnysa och svara "Självklart!" med eftertryck men sanningen är att jag inte läser till närmelsevis så mycket som jag skulle vilja. Från att ha varit ungen som slukade allt som hade bokstäver och vars vänner gömde böcker och tidningar när jag kom över för att jag inte skulle försvinna in i dem, läser jag nu mycket mer sporadiskt. Och när jag läser handlar det nästintill uteslutande om avkoppling och flykt, precis som Mymlan beskriver. Det innebär lättsmälta pockethistorier som jag alltid sträckläser. Ofta kluriga Jefferey Deaver-thrillers eller barnpsykologi och specialpedagogik med Torey Hayden.

Det innebär också att många av mina favoritböcker härrör från mina tidiga tonår, när jag plöjde klassiker som Utvandrarna, Brott och straff, Godnatt Mister Tom och Mina drömmars stad-serien av Per Anders Fogelström. Som alltid när det gäller sånt man gillat som yngre har jag svårt att avgöra vad jag skulle tycka om dem idag. Hur mycket motion hjärncellerna får är också svårt att säga. Just nu läser jag Den femte sanningen av Doris Lessing, och den tycker jag om. Men jag vet inte direkt om den förändrat mitt sätt att se på världen.

Hur som helst, utmaningen var att tipsa, så förutom redan nämnda författare och titlar vill jag puffa lite extra för:

Sista chansen, (Last Chance to See) av Douglas Adams och zoologen Mark Carwardine. Boken är egentligen en rapport från ett projekt för BBC där Adams och Carwardine reste till några av de mest otillgängliga platserna på jorden för att leta efter de mest sällsynta och hotade djurarterna som finns. Den kom ut 1990 men känns nu mer aktuell än någonsin. Hos Du är vad du läser-Hans ser jag att minst en av arterna som nämns, nämligen den asiatiska floddelfinen, utrotats sen boken skrevs.
Det här är en mycket viktig bok som också skulle kunna vara mycket tråkig, men alla som läst Liftarens guide till galaxen vet att tråkig inte direkt är ett ord som existerar i Douglas Adams vokabulär. Den är hysteriskt rolig. Och tankeväckande.

Förmodligen inte ett klockrent svar på utmaningen, men ett boktips i alla fall. Jag är i normalfallet dålig på utmaningar, men jag tänker nu vidga min horisont och slänga ut en krok till några som jag vet är litterära typer: Liza på Språkmakargatan, Lotten, Översättarhelena, popjunkien och bump.

Slaget om Körsverige

Andreas på kanal 5:s TV-blogg skriver att han får gåshud av TV4-trailern för den nya satsningen Körslaget. Och visst, från att ha varit ett program som jag tidigare över huvud taget inte skulle höjt på ögonbrynet inför, väcks ett visst intresse efter den där trailern. Det är lite Robinson-varning på den nästan, och då tänker jag på den snygga Robinsonvinjetten förstås. Jag har däremot svårt att tro att Körslaget kommer att bli lika banbrytande. Känns som lördagsunderhållning av det snällaste och mysmesigaste slaget.

Körsång känns lite som innebandy, det är extremt folkligt och var och varannan pysslar med det lite sådär vid sidan av. Men få är särskilt intresserade av att se det på TV. Den amerikanska varianten Clash of the choirs föll i alla fall hyggligt väl ut och vanns av Newlyweds-Nick Lacheys kör (klipp från det kan du se här).

Tyvärr är väl de svenska kändisar som ska leda körerna lite för trista för att gå hem hos mig, även om det ska bli kul att se vad Brolle gör både av sin kör och av sin roll i programmet.
Se Körslagettrailern från TV4 här. Programmet har premiär 29 mars.

Uppdatering: Resumé skriver om trailern som är en av TV4:s dyraste någonsin.

Andra bloggar om: tv4, körslaget, lördagsunderhållning, tv, kanal 5, innebandy, brolle, trailer, gåshud

Melodifestivalen - final

Vinnare
Jag tror: Charlotte Perrelli
Jag hoppas: BWO

Jumboplatsen
Jag tror: Frida
Jag hoppas: Christer Sjögren

Både BWO och Charlotte Perrelli skulle klara sig bra ute i Europa.
Vi kan väl ladda upp med Kristian Luuks favoritbidrag genom tiderna: Ska vi plocka körsbär i min trädgård med Ann-Christine Bärnsten från 1975.


Andra bloggar om: melodifestivalen, charlotte perrelli, bwo, schlager, kristian luuk, bärnsten, nostalgi, sexanspelning, musik, metafor, frida, christer sjögren, esc, körsbär

Jon Stewart och modebloggar

Saxat ur dagens bloggskörd: Hos TVbloggen kan du se gamla klipp med Jon Stewart som gäst i Who wants to be a millionaire. Mycket roligt.
Jon berättar att han spelar för Alzheimerförbundet eftersom hans mormor eller farmor dog i sjukdomen. Han når frågan värd 250.000 dollar:
Regis: The Alzheimer Association would win a quarter of a million dollars if you get this right and if you don't they are back to 32.000 dollars.
Jon: Yeah, but they would forget about it the next day.

Damon kommenterar debatten om och i Debatt. Såg inte programmet och har aldrig läst Blondinbellas blogg, så jag håller mig lite utanför ämnet, men jag tycker hans sista stycke är tankeväckande. Han skriver att killars konsumtionshets inte ifrågasätts på samma sätt som tjejers och att exempelvis bil- och pokerbloggar inte är särskilt kontroversiella.
Sticker det mer i folks ögon när man lägger pengar på mode och smink och bloggar om det än om man köper en enorm plasma-TV och en iPhone och bloggar om det? I så fall varför? Är det för att det ena anses ytligare än det andra? Och är det det? Är unga modetjejen en sämre förebild än unga pokerkillen? Jag läser inga så kallade "modebloggar" (och inga bil- eller pokerbloggar heller för den delen) och har inga svar, men frågorna är spännande.

Andra bloggar om: jon stewart, regis philbin, damon rasti, blondinbella, debatt, modebloggar, humor

Robin, Björn och Micke Leijnegard

Apropå Stina Lundberg Dabrowskis oväntade avslöjande har jag ännu inte kommenterat den nya säsongen av Robins, så det kanske är dags nu så här efter det åttonde och sista våravsnittet. Duktiga Robin Paulsson kom alltså tillbaka - på bättre sändningstid - och jag hade höga förväntningar som till stora delar har infriats. Klart roligast är de två Micke Leijnegardklippen språklektion och konstig stämning. Peter Settmans minspel i det senare är obetalbart.

Senast gästade en annars intervjuskygg Björn Gustafsson programmet och berättade bland annat att hans liv är så galet nu att han märkt att han kissar hårt. Han är så stressad att han tar i när han kissar för att vinna tid, vilket har gjort att han fått en kraftigare stråle på sistone. Det sjuka i det hela är att jag tror att han var helt uppriktig. Han pratade också om att han var 20 år när han kysste en tjej för första gången (way back för sådär två år sen), om när han förlorade oskulden och om att han aldrig rökt eller druckit alkohol. Hade jag varit elva år (eller max tolv) hade jag varit kär i honom vid det här laget, men nu känner jag mer för att ge de blonda lockarna en systerlig klapp.

Robins, fredagar 21.00 på SVT1, har alltså avslutat vårens omgång. Men vi har nog all anledning att förvänta oss mer av Robin Paulsson i rutan framöver.
Andra bloggar om: robins, robin paulsson, björn gustafsson, micke leijnegard, peter settman, stina lundberg dabrowski, talkshow, kissa, stress

Så förra året kröp du och nu ska du gå?

Stina Lundberg Dabrowski hoppar av SVT:s Debatt mitt i säsongen. Hon gör programmet på torsdag men sen no more.
Hon tycker inte det är rätt format för henne och det har väl visat sig att vassa gläfsdebatter inte är hennes styrka (även om hon kommit med ett och annat oväntat avslöjande). Hon vill hellre göra långa intervjuer.
Det är inte utan att man blir lite avundsjuk vid tanken på Stinas karriär. När Wikipedia listar de hon träffat och intervjuat nämns Yassir Arafat, Tariq Aziz, Hillary Clinton, Leonard Cohen, Ludmila Engquist, Michail Gorbatjov, Muammar Khadaffi, Nelson Mandela, Bette Midler, Arnold Schwarzenegger, Dolly Parton, Jan Stenbeck och Margaret Thatcher.

Hon har också intervjuat Leila K, här från december 1990, efter Leilas uppbrott med Rob'n'Raz:

Andra bloggar om: stina lundberg, dabrowski, debatt, svt, leila k, rob'n'raz, nostalgi, 90-tal, robins. Läs mer även hos DN eller Aftonbladet.

Betnér och Gustafsson i roastduell

Magnus Betnér körde lite stand-up på Big Ben igår och passade på att snacka skit om allas vår nya älskling Björn Gustafsson. Mitt bland okvädesorden kommer Björn själv insläntrande i lokalen och överraskar Betnér.
"Björn Gustafsson utsatt för mobbningschock", som kvällstidningarna skulle uttrycka det. Eller "Schlager-Björns humorkupp". Eller "Komikerfajt i källarklubb". Så här uttrycker jag mig: Skitroligt. Se själva:

Klipp hämtat från Magnus Betnérs hemsida.
Andra bloggar om: magnus betnér, björn gustafsson, humor, stand-up, ståupp, big ben, roast

Inför Andra chansen - lika-som-bär

Tack MT.
Andra bloggar om: melodifestivalen, schlager, andra chansen, häggkvist och johnson, carola, androla, andreas, kiruna, humor, lika som bär, kiss, bajs

Nästa amerikanska president redan avslöjad

Valparodi från sköna nyhetssatirikerna på The Onion:

Diebold Accidentally Leaks Results Of 2008 Election Early


Andra bloggar om: the onion, satir, parodi, barack obama, hillary clinton, john mccain, usa, val

Sverige, Sverige älskade land

På The Oprah Show härom dan fick Rachel Dowd från den amerikanska gaytidningen The Advocate frågan vilket som är världens mest framskridna land när det gäller attityden mot homosexuella. Rachel Dowd svarade - Sverige.

- In Sweden, like most scandinavian countries, it just doesn't matter if you're gay.

Well.
Fin reklam för oss inför miljoner amerikaner, tack för det Oprah. Men jag vet inte hur långt vi kommit när vissa tycker det är en god idé att smeta bajs på andras dörrar.

Henrik Schyffert - The Roast

Ingen har någonsin gästbloggat hos Älskade dumburk. Men eftersom jag A: gillar Henrik Schyffert och B: gärna vill uppmärksamma att fenomenet roast kommit till Sverige, är jag sugen på att blogga om Schyfferts 40-årsrostning som gick av stapeln i veckan. Men av erfarenhet vet jag att det blir bäst om den som skriver vet vad den pratar om, så här välkomnar jag mitt första gästblogginlägg, signerat Dyslesbisk-Freddi. Han var nämligen - till skillnad från moi - där.

Henrik Schyffert - The Roast
av Freddi Westerlund

"12 of your friends became fans of Björn Gustafsson" står det i nyhetsflödet på min Facebook. Jag loggar ut och skyndar mig till teatern Intiman i Stockholm där den första jag ser när jag kommer in genom dörrarna, så klart, är Björn Gustafsson.
Schlager-Björn må ståta med nyvunnen stjärnstatus, men i minglet på Intiman står han sig ändå slätt mot den gamla eliten. Stakka Bo, Andres Lokko, de där Killinggängs-killingarna som blivit getter och ingen längre kommer ihåg namnet på, Soff-i-propp, bröderna Herngren och varenda svensk komiker som någonsin bombat på Norra Brunn. Utom Johan Rheborg. Alla är de där för Henrik Schyfferts 40-årsroast.

En roast, på svenska rostning, är en tillställning under vilken någon hånas, men även hyllas, framför en publik av vänner, kolleger och fans. New York Friar's Club har arrangerat rostningar sedan 1920-talet och på senare tid har Comedy Central visat både dessa och egna rostningar, men i Sverige har vi som gillar rostningar fått hålla till godo med YouTube.





Förväntningarna, förhoppningarna och farhågorna var därför på tå inför tanken på en svensk rostning. Henrik Schyffert må vara ett perfekt objekt med lång karriär och stor självdistans, men finns det bra rostare och fungerar den stundtals mycket hårda humorn lika bra i du fjällhöga nord? Svaret, som jag känner mig glatt tvungen att avslöja redan nu, är att det fungerar något alldeles fantasiskt jävla oerhört bra.

Henrik Schyfferts närmaste gäster sitter längst bak på scenen. Några andra, som Schyfferts mamma och Schlager-Björn, sitter på rad 1. På rad 2 sitter sådana som jag, det vill säga kompisar till komiker. På rad 3 sitter Martin Soneby. Platserna längre bak befolkas av bönder som Henrik Schyffert tvingat betala för att få vara med på festen. Längst fram på scenen står ett guldinramat fotografi på en lika ung som svart-vit Leo DiCaprio. (Typiskt Schyffert, eller hur?) Mitt på scenen tronar två paneler med en talarstol i mitten, något som ser ut som ett fackförbundspresidium redo att tråka ihjäl vem som helst.

Erik Haag, "Sveriges minst bokade artist" tillika Schyfferts svåger och affärspartner, är roastmaster och gör det ganska bra, även om han tar för lite plats och är väl bortkommen i tempot. De som rostar är Magnus Betnér, David Batra, Anna-Lena Brundin, André Wickström, Fredrik Lindström, Petra Mede, Kristian Luuk, Kristoffer Appelquist, Özz Nûjen, Jonas Gardell och Johan Glans.

En del är bättre, andra sämre, lämpade för rostning. Batra är till exempel bättre än han någonsin varit i något annat sammanhang, Wickström passar som väntat väldigt bra in i formatet och Mede, som annars tålmodigt beskrivs som lovande, känns som en erfaren höjdpunkt bland de mer synligt ovana kollegorna. På andra sidan skalan finns Nûjen - och Brundin, som är så pinsamt dålig att det förblir obegripligt varför Schyffert grävt upp henne igen. Luuk och Lindström bjuder på fin underhållning lite utanför formen för rostning, men det fungerar utmärkt som tempoväxling och variation. Gardell var som vanligt tvungen att stjäla showen, den här gången genom att släpa med sig hela Stockholms Gaykör upp på scen. Beröm också till Betnér, som genom sin inledning visade vägen, satte tonen och sänkte nivån (med skämt om diskoteksbranden i Göteborg).

Efteråt får alla åka buss till efterfesten på Republik, där något coolt band ska spela. Eftersom den enda komiker jag känner är en folkskygg liten jävel hamnar jag istället längst in i hörnet på ett tomt hak nära teatern. Där smakar whiskyn gott och vi konstaterar att kvällen överträffat alla förväntningar. Jag säger att jag tror att folk kommer att börja ljuga om att de varit där. När Schyffert kommer hem säger han "Tck" till alla han "ärlskar". Och han påpekar, mycket riktigt, att det var "denroligaste jävlia kvällen nånsin!"

---- THE END

Red. kommentarer: Här har Özz lagt ut sin text. Här kan du höra hela Betnérs rostning. Andra som skriver om kvällen är tex Andrea Reuter och literoligare.
Andra bloggar om: Henrik Schyffert, Magnus Betnér, David Batra, Anna-Lena Brundin, André Wickström, Fredrik Lindström, Petra Mede, Kristian Luuk, Kristoffer Appelquist, Özz Nûjen, Jonas Gardell, Johan Glans, humor, roast, intiman, rostning, Björn Gustafsson

Snablar!

Aftonbladet-TV-reportern Teresa Tingbrand uppfinner egna förhistoriska djur när hon berättar om filmen 10 000 BC.
Titta här och lyssna efter tigrarna i andra halvan av klippet.

Uppdatering: Länken funkar inte längre. Tingbrand berättade hur som helst med eftertryck om snabeltandade tigrar. Småskojigt.
Via Buzz.
Andra bloggar om: sabeltandade tigrar, 10 000 bc, film, mammut, recension, aftonbladet, felsägning, roligt

Veckans citat

If we don't all watch the same TV, what will keep our culture homogeneous?

- Kalle, ur Kalle och Hobbe.

Melodifestivalen - deltävling 4

Om jag får gissa kommer det att stå mellan BWO och Charlotte Perrelli i Globen, med Androla som utmanare. Vinner Christer Sjögren går jag i exil.

Schyffert har hittat en elakt träffsäker lika-som-bär-bild av Charlotte och bruden har märkt att alla Linda Bengtzings schlagerlåtar rimmar på varandra. Sjung med själv: alla flickor utom jaaaa, jag ljuger så braaaa, hur svårt kan det vaaaa. Skumt. Ungefär som när alla bidrag vi skickade till Europa hette nåt med toaordet "loo". Diggiloo, Boogaloo (dansa rock'n rolla(!)) och Waterloo.

Andra bloggar om: charlotte perrelli, linda bengtzing, bwo , melodifestivalen

I damcyklarnas och gubbhumorns rike

Se där. Mannen som talade med damcyklar åtalas nu.

Om vi ändå ska ta upp krimnyheter från Östersund: Nu åtalas också en polis med tveksam humor. Att stjäla Gubbträskskyltar och gömma polisbilar var inte så populärt. Undrar hur stämningen är på arbetsplatsen efter den rättegången.

Slem från 80-talet

Mymlan vill kora den slemmigaste 80-talslåten. Jag har inte blivit utmanad ännu, men eftersom jag har lite av specialkompetens på området hoppar jag på ändå. Slemmiga 80-talslåtar var nämligen min favoritgenre i tidiga tonåren. Här är min topp-8:

1. When the children cry - White Lion (1987)
När jag var fjorton tyckte jag att det här var den bästa låt som någonsin skrivits. Med ett budskap som "No more presidents, and all the wars will end, one united world, under God - When the children cry, let them know we try, when the children sing, then the new world begins" så kan den inte komma annat än etta på den här listan. Lyssna här och lägg särskilt märke till det smäktande gitarrsolot.

2. Glory of love - Peter Cetera (1986)
Också en av mina absoluta favoritlåtar som tonåring. Nu är jag lite för feministisk för att gå igång på textrader som "Just like a knight in shining armor, from a long time ago, just in time I will save the day - take you to my castle far away. I am a man who will fight for your honor, I'll be the hero you're dreaming of", men jag blir ändå kollrig av nostalgi när jag hör den.
Videon - med bilder från Karate Kid - kan du se här.

3. Nothing's gonna change my love for you - Glenn Medeiros (1988)
Oh my God så smörigt. Med en tonartshöjning som skulle göra vilken schlagerfantast som helst upphetsad. Lyssna själv här.

4. Give a helpin' hand - Swedish Metal Aid (1985)
Den här pudelfrillachocken har jag redan bloggat om i We are the hair, men den bara måste komma med på en sån här lista. Slem personifierat. (Detta är för övrigt den enda låt på listan som inte varit en personlig favoritlåt. Jag upptäckte inte denna förrän min slemmusikperiod någorlunda gått över.)

5. Up where we belong - Joe Cocker och Jennifer Warnes (1982)
Fullkomligt underbar låt som jag redan förklarat min kärlek till i Schyfferthyllningen Grattis Henrik - en minnesvandring. Se videon här.

6. Hand in hand - Den officiella låten till OS i Söul (1988)
Varför måste alla OS-låtar vara stöpta i samma smörform? Vänskap och gemenskap och yada yada. Slemmigt så det förslår. Lyssna här.

7. Right here waiting for you - Richard Marx (1989)
Richard Marx. Han skulle nog kunna fylla den här listan helt själv. Fick en skiva av pappa i mellanstadiet och lyssnade sönder den. Just den här låten hittar du här.

8. Can't fight this feeling - REO Speedwagon (1984)
Vilka minnen.


Bubblare: Foreigner - I wanna know what love is, Lionel Richie - Hello, Chris de Burgh - Lady in red, Mr. Mister - Broken Wings och Scorpions - Wind of change.
Jag har förmodligen glömt de allra viktigaste tryckarlåtarna, men låt gå. Jag skickar slemfacklan vidare till den som känner sig manad.

Andra bloggar om: 80-tal, white lion, reo speedwagon, glenn medeiros, peter cetera, nostalgi, musik, ballad, slem, love songs

We are the world 2008

Minns ni Sarah Silvermans hälsning till sin Jimmy Kimmel: "I'm fucking Matt Damon" ur Jimmys jubileumsprogram för knappt en månad sen?
Det har snackats ett tag om en hämndvideo från Jimmy innehållande Ben Affleck, och nu är den äntligen här. Och det visar sig att Ben Affleck inte är den enda stjärnan som dyker upp. Jesus Christ.



Andra bloggar om: sarah silverman, jimmy kimmel, ben affleck, brad pitt, robin williams, josh groban, cameron diaz, meat loaf

Melodifestivalen - deltävling 3

Patrik Isaksson var sig inte lik. Han såg ut som en blandning mellan Anders Lundin och Gabriel Odenhammar.

Björn Gustafsson alltså. Oj oj oj vad han kommer att få ligga.

Andra bloggar om: björn gustafsson, melodifestivalen, patrik isaksson

Grattis Henrik - en minnesvandring

Sommaren 1995 åkte jag på en resa med buss genom Europa. Det var en svettig och segdragen resa och bussen var i det närmaste full. Vi som trängdes i den var en hyggligt blandad skara, men en sak kunde vi dock enas om: I manegen med Glenn Killing - Live från Berns var det roligaste som fanns. I de små bussmonitorerna rullade föreställningen om och om igen och vi lärde oss hela utantill. På den där resan vann vi en engelsk talangjakt, träffade mc-knuttar från Luxemburg som blev våra vänner för livet och jag kom hem med en oväntad Skövderomans i ryggsäcken - men det jag minns allra varmast är nästan när vi sjöng Spring, spring, spring, spring, spring, släpp hästarna fria på svenska, engelska, tyska och finska för en belgisk gränskontrollant. Han gick igenom bussen och granskade våra pass ett och ett åt gången och det var så tyst, en så spänd tystnad att man nästan glömde bort att andas, och så började någon sjunga och hann bara säga spr... så hade alla hakat på och snart sjöng 40 strupar det högsta de kunde. Run, run, run, run, run, release all the horses, nanananana. Jag undrar vad han tänkte, gränskontrollanten.

En vår på högstadiet satt jag i skolans café och Hassan-skivorna snurrade som så ofta förut på repeat i högtalarna. Vi var truliga tonåringar och hängde i soffor och tävlade i att kunna recitera så många busringningar så ordagrant som möjligt, och jag var alltid lika förvånad över hur många jag kunde. Jag hade ingen Hassan-skiva, jag tyckte det var läskigt med busringningar och fick lite ont i magen av att lyssna på dem. Men att återberätta dem var en annan sak, då kunde man förställa rösten och göra konstpauser och krydda dem lite extra och alla runt omkring tjöt av skratt och sen tog nån över med en annan busringning och nån avbröt med bara en till, och till slut låg vi dubbelvikta på golvet med tårar i ögonen och man var cool och bra och rolig och en i gänget och tiden bara försvann och det var helt plötsligt dags för lektion.

Sen kom Nilecity och vi spelade in varje avsnitt på VHS och jag tittade på vinjetten om och om igen för jag älskade låten och för att jag älskade att vuxna män gör saker tillsammans. Vi skrattade åt Sudden och Lakritstrollet och pratade som Sven Wollter när Anna var i närheten. Jag tyckte att Glenn Killing var så fin och att Greger verkade ensam och att farbror Barbro finns på riktigt och vi bråkade om Weiron egentligen var särskilt rolig eller om han bara var irriterande. Ibland fastnade skrattet i halsen och ibland härmade vi karaktärerna så länge att vi missade bussen. Alltid, alltid när jag hör Up where we belong hamnar jag i en viss stämning, det är svårt att sätta fingret på den, men skulle jag nånsin kunna sätta fingret på den skulle jag kunna säga: Här, under mitt finger just nu, här ligger mitt 90-tal.

En av många som gjorde de här minnena möjliga heter Henrik Schyffert och fyller 40 år idag.
Grattis Henrik - och tack.

Andra bloggar om: henrik schyffert, glenn killing, hassan, killinggänget, nilecity, 90-tal, minnen, nostalgi, grattis, 40 år, födelsedag, humor

Små tankar om Doreen, Morrissey och homosex

Doreen Månsson har två döttrar, den äldsta är sexton år. Sexton. Efter att jag fick veta det ser jag plötsligt på Doreen med helt nya ögon. En helt ny respekt. Mystiskt.

Görfin krönika av Martin Söderström idag om stalkers och hänsyn.

Vill du slippa jordbävningar? Utrota homosexualitet. Den israeliske politikern Schlomo Benizri gav nämligen bögar och flator skulden för Israels jordbävningar vid en debatt i Knesset i veckan. Det läste jag under månadens fyndigaste rubrik från tidningen Dagen: Homosex skakar Israel.
Även om jag inte är så förtjust i begreppet homosex, men i det här fallet var det nog själva homo-sexet som han menar orsakar jordbävningar, så låt gå.
Andra bloggar om: doreen månsson, doreen 21.30, morrissey, israel, homo, hbt, homosexualitet, jordbävning, dagen

Farväl Madge

Världens tystaste sidekick, Madge Allsop finns inte mer. Emily Perry debuterade som skådespelare vid 80 års ålder i Dame Ednas program där hon spelade den ständigt tigande hjälpredan Madge. Nu har Perry avlidit, 100 år gammal.

Här är ett klipp från Dame Edna's Neighbourhood Watch, ett program där Dame Edna skickar Madge för att rota igenom en intet ont anande publikmedlems hus:



Dame Edna - denna fantastiska varelse i Barry Humphries gestalt - har jag för övrigt tänkt skriva om rätt länge. Måste bara lyckas författa något som är henne värdigt.
Andra bloggar om: dame edna, tv, humor, madge allsop, emily perry, död, barry humphries, 100-åring

Elizabeth Stamatina Fey

Jag fick för en tid sen ett önskemål från bisonfredrik att skriva något om snygga och begåvade Tina Fey. Er önskan är min lag.

Komikern och skådespelaren Tina Fey heter egentligen Elizabeth Stamatina Fey, har en pappa med tysk-irländska rötter och en grekisk mamma men är född och uppvuxen i USA. För många är hon mest känd från klassiska Saturday Night Live, där hon fick in foten 1995 och skrev historia när hon några år senare blev showens första kvinnliga huvudförfattare någonsin. Efter många år har hon nu lämnat SNL för sin prisbelönta serie 30 Rock - som handlar om just skapandet av en SNL-liknande komediserie.

Hon har även till exempel skrivit manus och medverkat i Mean Girls (2004). När det gäller den egna skoltiden har hon sagt att hon var en supernörd i skolan. "Growing up, I was a very good kid. I went to college. I didn't drink, didn't smoke, didn't do drugs. Comedy was the one place I was able to misbehave."

Och stuckit fram hakan har hon gjort. När hon intervjuades av Howard Stern en gång kallade hon till exempel Paris Hilton för "a piece of shit" med "hair like a fraggle". Delar av den intervjun kan du se här. Vill du se henne sjunga och göra ett - något oväntat - cabaretnummer kan du titta i mitten av det här klippet från 2003.

Hon fyller 38 år i maj och har en dotter tillsammans med Jeff Richmond. Dottern heter Alice Zenobia, föddes 2005 och har redan poserat i en reklam med sin kända mamma.
Det här klippet kommer från The Ellen DeGeneres Show och visar hur Ellen tränar upp Tina så att hon kan hoppa in och ersätta Ellen om det skulle behövas:

Andra bloggar om: tina fey, snl, saturday night live, mean girls, paris hilton, ellen, 30 rock, komedi

Det våras för klassiker

Saknar du Kojak? Vill du se Miami Vice, A-team och The Alfred Hitchcock Hour igen? Då kommer du att bli glad över att höra att NBC tänker börja streama ut gamla klassiker i sin helhet.

Här kommer en lista på de serier som kommer att streamas och var du hittar dem, tagen från TVSquad:

NBC.com: A-Team, Emergency, Night Gallery, The Alfred Hitchcock Hour, Miami Vice, Battlestar Galactica (1978) and Buck Rogers.
SCIFI.com: Battlestar Galactica (1978), Buck Rogers, Tek War, Night Gallery.
ChillerTV.com: The Alfred Hitchcock Hour, Swamp Thing, Tremors, Crow, Night Gallery.
SleuthChannel.com: Kojak, Miami Vice, Simon & Simon, A-Team, Night Gallery.

Uppdatering: Clever Emma påpekar att det ofta är svårt att se streamade program från USA när man befinner sig i Sverige. Hon har helt rätt, det är jag som lever i någon sorts globaliseringsenfald där jag ibland glömmer att världen fortfarande är ganska stor.

Seriestart för Lindström

Ikväll startar Fredrik Lindströms nya program i Kunskapskanalen. En samtalsorgie vars likhet inte setts på svensk TV i modern tid. Jag har skrivit om det tidigare här. I seriepremiären träffar Lindström Peter Gärdenfors, professor och specialist på tänkande och medvetande. De kommer att diskutera frågor som: Varför vill vi hitta orsaker till allting? Är människan både djur och husse i samma kropp? Har vi alla en reptilhjärna innerst inne?

Intervjuer med Fredrik Lindström inför programmet kan du läsa här och här.
Vad är en människa, Kunskapskanalen, onsdag 22.00.
Andra bloggar om: fredrik lindström, kunskapskanalen, vad är en människa

Star Wars och Karl-Bertil på latin

Med min prenumeration av Språktidningen fick jag även en bok med latinska citat. Förutom en förteckning över klassiska latinska uttryck och kungliga valspråk finns också en avdelning med vad bokens författare Ebbe Vilborg kallar "oklassiska" citat.
Så varsågod, plugga in dessa för att kunna imponera nästa gång du vill citera din favoritfilm:

You talkin' to me?
- Mene allóqueris?

Play it again, Sam!
- ítera cantum, Samuel!

May the force be with you.
- Vis tecum esto.

Men dö för helvete, tomtejävel!
- mórere mehercle, exsecrate Pappe Natalis!

My name is Bond. James Bond.
- Nomen mihi Bond. Iacobus Bond.

Jag har en plan...
- cogitationem hábeo...

Jag har närt en kommunist vid min barm!
- communistam sinu fovi!

Frankly my dear, I don't give a damn.
- ut id quod séntio dicam, ocelle: illud unius pili non fácio.

Go ahead punk, make my day.
- age, dédecus: redde me felicem.

I always tell the truth. Even when I lie.
- étiam in mentiendo semper verum dico.

I'll be back.
- redibo.

Kan ni förresten placera in citaten i rätt film/TV-klassiker?

Andra bloggar om: latin, språk, film

En andra chans

Förra lördagen missbedömde jag monumentalt svenska folkets (läs mor Elses) kärlek till Christer Sjögren. Den här lördagen tyckte jag det kändes som att alla tog för givet att Carola och AJ skulle segla vidare. Trogna "Idol"-tittare vet vad det betyder, det är då favoriten brukar åka ut och bli fyra. "Jag tror folk tänker att de där bröderna Rongedal är proffsiga och sympatiska och den där Sanna, hon kan verkligen sjunga och så röstar de på dem istället" sa jag men trodde inte så mycket på det själv ens.
Konstaterar att jag hade mer rätt den här veckan. Konstaterar också att det blir synd om de som ställs mot Häggkvist och Johnson i Andra chansen.

PS 1: Bäst i lördags var nog ändå min mor, som fick den försynta frågan "Tycker du inte om Christer Sjögren? Varför inte det?" från en dam i sällskapet. Min mor funderade en stund, tvekade lite och sa sedan fullkomligt uppriktigt: "Jag tror liksom att han är ond."

PS 2: Såg också att Mums Zelmerlöv fått med en låt i den rumänska Melodifestivalen.

Läs om melodifestivalen hos AB, SVT, DN, Expressen, SvD.
Andra bloggar om: melodifestivalen, schlager, carola, andreas johnson, sanna nielsen, rongedal, måns zelmerlöv, häggkvist, christer sjögren, rumänien.

Evil eye on Valentine's

I fjol listade jag romantiska TV-ögonblick på alla hjärtans dag, i år bjuder jag istället på lite kärlek i form av en olidligt söt unge med onda ögon:



Andra bloggar om: evil eye, barn, humor, bebis, roligt, skratt, arga leken, valentin, alla hjärtans dag, kärlek

Human tetris till amerikansk TV

Har du också skrattat åt japaner i silverfärgade kroppsstrumpor som försöker passa in i ett hål i en vägg som kommer åkande, och som knuffas ner i vatten när de misslyckas med detta? Då är du inte ensam. Human tetris har blivit en internetsensation och videoklipp från det japanska lekprogrammet har spridits över all världens bloggar och e-postlådor.

Typiskt japaner, har nog många tänkt. Men nu har Fox beställt en pilot av programmet från Fremantle Media, producenterna bakom till exempel Pop Idol-fenomenet. En amerikansk version av Human tetris, eller Hole in the Wall som den heter, kan alltså vara möjlig inom en snar framtid. (Läs mer hos Variety).

För den som missat hela hysterin, så här ser den japanska varianten ut:



Tror ni att det funkar för den amerikanska publiken? Jag är skeptisk. Visst är det roligt, men frågan är väl snarare om det håller för ett helt program. Jag vet inte hur det är med er, men ett klipp på några minuter räcker gott för mig. Har man sett en dratta i poolen har man sett alla. Eller?

Andra bloggar om: human tetris, hole in the wall, japan, tv, game show, usa, fox, fremantle

Back to normal

Det har mumlats och spekulerats och antagits ett tag, men nu är det officiellt. Idag går manusförfattarna till jobbet igen. Hurra! Efter 14 veckors strejk.
Här finns en saftig genomgång om vad som händer med serierna nu. Vi ser till exempel att Grey's Anatomy kommer med 4 till 7 nya avsnitt i april/maj, Heroes gör ett uppehåll för att visa en full säsong till hösten och Gossip girl kommer med 5-6 avsnitt nu i vår.

Andra bloggar om: tv, strejk, manusförfattare, grey's anatomy, gossip girl, heroes, serier

Klass 9A är skol-TV när den är som bäst

Ikväll börjar SVT:s nya dokumentärserie Klass 9A. När eleverna på en av Sveriges sämst presterande skolor ska börja nian efter sommarlovet har alla deras lärare bytts ut. De möts av några av Sveriges mest hyllade och prisbelönta pedagoger. Skolexperimentet följs av SVT:s kameror och målet är satt extremt högt: i slutet av terminen ska klass 9A vara en av landets tre bästa klasser.

Jag har sett de första två avsnitten och det är definitivt en serie värd att följa. Bland karaktärerna finns riktiga pärlor, charmiga Ala kommer nog att bli mångas favorit. Rent allmänt är serien snygg. Snyggt foto, snyggt klippt, snygg grafik. Det känns också som en hyggligt ärlig inblick i en niondeklassares liv.

Själva experimentet - och målet med experimentet - tillåts inte överskugga skildringen av eleverna och deras skolmiljö, och det är bra. Experimentet känns sekundärt. Förmodligen kommer de att höja sig, studier visar att ny pedagogik ofta ger bra resultat i början. Det kommer av nyhetens behag och entusiasm hos elever och lärare. Följs allt av ett TV-team så att eleverna vet att allt det gör kablas ut över Sverige, ja då kan man anta att ansträngningsnivån höjs ännu ett litet snäpp. (Det diskuteras också en del om hur dåliga eleverna egentligen var från början - det beror förstås på vad och hur man mäter.)
Autenticiteten i experimentet är hur som helst inte det viktigaste. Att undra över om de lyckas bli en av Sveriges bästa klasser är spännande men inte mer. Det viktigaste är vägen dit, och att få följa ungdomarna under tiden.

Berättarrösten pratar lite för länge på vissa ställen och är lite för corny på andra. Upplägget blir aningens högtravande i sitt försök att utmåla den svenska skolan idag som helt havererad. Lärarna blir ibland lite för mycket tjenis och klapp och kram och pinsamma försök att använda "rätt" ungdomliga uttryck och gilla rätt musik. Men som helhet är det en av de mest genomarbetade dokumentärserierna på länge, och Ala, Tova, Nadja, Johan och deras kompisar är jag glad över att få lära känna.

Serien sänds i 13 delar och inleds ikväll med ett extralångt premiäravsnitt.
Klass 9A SVT1 tisdag 21.30.

Sydsvenskan har skrivit om serien, DN likaså.
Andra bloggar om: klass 9a, svt, skola, dokumentär

Jag hade så fel, så fel

Scen: Kvinna, ca 27, vi kan kalla henne Saom, bevittnar Melodifestivalens första deltävling tillsammans med sin mor, sin mors livskamrat Ess, sin bror och sin sambo. Stämningen är god. Så kommer bidrag nummer åtta.

Saom: Åh, nej.
Bror: Herregud.
Saom: Åh, NEJ.
Sambon: Åh fy fan.
(förfärad tystnad)
Ess: Han kommer att få tanternas röster.
Mor: Nej! Han är det mest obehagliga...
Mor ryser och vänder bort huvudet från TV:n.
Saom: Han går aldrig vidare. Jag kan inte tro det.
Ess: Det tror jag.
Saom: Aldrig. Det kan inte hända.
Sambon: Den där versen... Det låter lite som...
Sambon nynnar för sig själv.
Saom: Flaggor på kjolarna? Flaggkjolar?
Mor (fortfarande med huvudet bortvänt): Mormor tål honom inte heller. Inte hon och inte jag.
Saom (förundrad): Som en kliché i sångformat.
Sambon: Det låter som... Ni vet... på Roy och Rogers mack.

Senare under kvällen presenteras omröstningsresultatet. Den samlade familjen tappar gemensamt och ögonblickligen sin tro på mänskligheten.

Angående till exempel det här eller det här eller det här. Eller varför inte det här.
Just nu visas roten till all förundran i repris på SVT1.
Andra bloggar om: melodifestivalen, christer sjögren, chock, musik, i love europe, schlager.

In case of emergency

Du kan numera e-posta till mig. Om det nu skulle vara nödvändigt. Adressen är alskadedumburk(at)spray.se. TV-tips och glada tillrop uppmuntras, okvädesord och allsköns spam undanbedes.

The gossip on Gossip girl

Gossip girl är en av de hetaste serierna just nu. Även livligt omdebatterad. Hos Fokus skriver exempelvis Johanna Koljonen om Serien som styr din dotter.

"Moralpanik och förbud skulle knappast göra böckerna mindre populära. Men kanske din dotter och min lillasyster förtjänar kompletterande konsumentupplysning. En liten röst före nästa avsnitt av »Gossip Girl« som säger »detta tv-program är en reklam för en serie böcker som i sig själva är reklam. Håll huvudet kallt. För det är du värd.«"

Teresa Axner på Weird Science har istället riktat in sig mot det sociala arvet.

"Gossip Girl protesterar nämligen precis som Friday Night Lights mot den glättiga fiktion som sprids i high schoolfilmer såväl som vuxendramer: att tonårstiden skulle vara en bubbla av relativ oskuld, avskild från vuxensamhällets cynism och ekonomiska krav. Det klagas till höger och vänster på att ungdomarna i serien har designerkläder och dricker coctails, men det mest påfallande i mina ögon är att de här 16-åringarna inte bara utgör en del av ett ekonomiskt system utan också tar ett icke föraktligt ansvar för det."

Själv har jag inte bildat mig en uppfattning ännu eftersom jag inte sett programmet. Jag har inte känt mig det minsta intresserad, vilket är lite märkligt med tanke på hajpen och med tanke på hyllningarna från flertalet personer vars omdöme jag litar på. Kanske beror det på att den jämförts för mycket med OC. Det känns bara inte som om jag behöver fler såna serier i mitt liv. Kanske ändrar jag mig, kanske kommer jag om ett par veckor att falla in i lovsången. Den som lever får se.

Gossip girl Kanal 5 tisdagar 20.00.
Andra bloggar om gossip girl, fokus, recension, tv, debatt, kanal 5

Hey hey va-jay-jay

Trist svensk skidskyttedag. Känns inte helt hundra när dagens VM-höjdpunkt var att småfnissa åt ukrainskan Lilia Vayginas namn i resultatlistan.

Andra bloggar om: skidskytte, östersund, vm, barnsligt, namn, humor, vagina, sport

Melodisportivalen

Stor TV-helg för sport- och schlagerfantaster. Skidskytte-VM dundrar igång, och likaså musikspektaklet Melodifestivalen. Sport och schlager kanske inte är den mest logiska kombination man kan tänka sig, men faktum är att det passar mig alldeles utmärkt. Skidskytte kan vara världens bästa TV-sport.

Vad gäller Melodifestivalen så tycker jag den första deltävlingen är den mest ointressanta, sett till tävlingsbidragen. Däremot ska det bli oerhört spännande att se vad favoriterna Luuk, bebis-Björn och övriga gänget hittar på med inramningen.

Proffsiga Amy Diamond kommer att gå vidare, sen får det gå hur det vill bara jag slipper se allt för mycket av Christer Sjögren. Burr.

Mer läsning: SVT:s officiella Melodifestivalsida, Allt om barn intervjuar Amy, DN betygsätter bidragen, Schlagerprofilerna bloggladdar, Aftonbladets Markus Larsson filosoferar.
Andra bloggar om: melodifestivalen, schlager, amy diamond, christer sjögren, kristian luuk, björn gustafsson, skidskytte, vm, tv.

Beat me up, Scotty

Apropå översättningar så har det diskuterats förut i den här bloggen, med kommentarstrådar som är värda att kika på igen. Läs till exempel Abso-fucking-lutely, Schulmanmissar och Lost in translation, den senare med några helgalna Vänner-textningar.

Kulturella TV-textningar planar ut

Jag har börjat prenumerera på den nya Språktidningen. I det senaste numret kan man bland annat läsa att Jan Pedersen vid Stockholms universitet skrivit en avhandling om hur danskar och svenskar textar filmer och TV-program. Att danskar förr var lekfullare och fyndigare i sina översättningar, medan svenskar i högre utsträckning höll sig till fakta och direktöversättningar, men att skillnaderna nu planat ut i och med ny tid och teknik. (Med "lekfulla" menar jag att utländska personer och företeelser översattes till motsvarande personer och företeelser från det egna landet; Språktidningen tar upp exemplet med att den kontroversielle amerikanske senatorn Thurmond i Danmark kunde översättas till "Mogens Glistrup").

Ur sammanfattningen: The most important finding of this study is that Scandinavian subtitling norms – both technical and those relating to the rendering of ECRs – are converging or have converged. While previous research indicates that these norms differed a great deal as recently as the late 1980s, it now makes sense to talk about pan-Scandinavian norms, rather than national norms. This development is linked to advances in subtitling technology and to globalization.

Intressant. Generellt tycker jag väl att det gamla "danska" sättet att texta på kan vara roligt, men lämnar också förstås utrymme för fler missförstånd och personliga tolkningar. Det "svenska" blir mer korrekt, men också torrt och ibland obegripligt för den svenska publiken.

Mest fel blir det förstås i sådana direktöversättningar som i ett avsnitt av Vänner, när "my Curious George" översätts till "min nyfikne George-docka". (Curious George borde översättas till Nicke Nyfiken, då skulle också poängen - som i det här fallet rör en apa - gå fram.)

Språktidningen rekommenderar jag för övrigt för den som gillar ordvrängeri.
Bilder: Sveriges nationalvapen till vänster, Danmarks till höger.

Sleeping beauty meets Rapunzel?

Veckans notis: Sovande kvinna fick håret friserat.

Tidigare nedslag i lokaljournalistiken: Utryckning med blåljus, Ambulans hämtar sjuk, Fuck Bush, journalistikskoj, grå pantrar invaderade IKEA och Det blev ingen cd.

Frisyren på bilden har inget med artikeln att göra.
Andra bloggar om: journalistik, media, notis, luleå

I'm fucking Matt Damon

En av mina favoritkomiker - Sarah Silverman - kan du se i SVT2 varje onsdag kväll. Sarah är vass, het, barnslig, skön, galen, snygg, och enligt egen utsago jävligt hårig. Livskamraten heter Jimmy Kimmel och har även han ett eget TV-program, Jimmy Kimmel Live. Ett program som nyligen firade 5-årsjubileum - med Sarah Silverman som gäst. Hon bjöd då på en överraskningsvideo som är bland det roligaste jag sett på länge, och definitivt den mest hysteriska Matt Damon-uppenbarelsen sen Team America.


IFMD
Hela Sarahs besök hos Jimmy kan du se här och här.
The Sarah Silverman Program SVT2 onsdagar 22:50.
Tipstack till Freddi.
Andra bloggar om: sarah silverman, jimmy kimmel, matt damon, fucking, humor, video, satir

Mr Dexter in action

När vi ändå pratar om vinjetter - bäst just nu är helt klart Dexter:



Grymt snygg, och lyckas klockrent med det uppdrag en vinjett har - att presentera serien och sätta stämningen. Närbilder på kroppsdelar och antydan om död verkar för övrigt vara ett stensäkert vinjettrecept. Se bara på klassikerfavoriten Six Feet Under.



Vilka favoriter har du?

Mänskligheten

Du som sökte dig hit idag med söktermen "kan man dopa sig med alzheimers medicin", du behöver hjälp.
Kanske lika mycket som du som kom hit efter orden "knullad av moster".

Andra bloggar om: google, bloggosfären, söka

Back to the 80's

Serien Paper Dolls eller "Modedockorna" sändes nyligen i Sverige på kanal 9. Serien gjordes 1984 i USA och las ner efter bara 14 avsnitt. Kanske inget mästerverk, men jag bara måste lyfta fram vinjetten som är helt fantastisk. Stilig, chic och så galet tidstypisk att man inte vet om man ska skratta eller hämta hårsprayen.
Dessutom är den 2 minuter lång, bara det! Såna vinjetter ser man sällan nu för tiden. (Du kan också hålla ögonen öppna efter en ung Desperate Housewife som dyker upp i rollistan...)



Andra bloggar om: nostalgi, tv, mode, 80-tal, vinjett.

Kiss my naked...

Runt tio miljoner kronor kostar det att visa en naken kvinnorumpa före klockan 22 i amerikansk TV. Det fick människorna bakom NYPD Blue, "På spaning i New York" nyligen erfara. I ett avsnitt av nyss nämnda serie vintern 2003 gjorde nämligen en kvinna sig redo för att kliva in i en dusch - varvid hennes bakdel syntes i TV-rutan. Men vet hut, så får det inte gå till! Kontrollorganet FCC ger ABC en böteslapp på 1.43 miljoner dollar för att skydda de amerikanska barnen:

"Our action today should serve as a reminder to all broadcasters that Congress and American families continue to be concerned about protecting children from harmful material and that the FCC will enforce the laws of the land vigilantly". Citat hämtat från Hollywood Reporter.

Ja, för att visa barn hur en kvinnas rumpa ser ut, och dessutom i en så onaturlig nakenmiljö som innan hon ska duscha - det vore ju en ren katastrof. Hu, snälla nån, bevara moralen!

Andra bloggar om: stjärt, rumpa, tv, moral, censur, usa

En Vendela från förr

Apropå Project Runway så finns det en norsk variant också - Designerspirene heter den och har sänts i en säsong (smakprov ur premiärprogrammet här). Programledare var Vendela Kirsebom Thommessen.
En stilla undran: Hur får hon de här jobben? Finns det verkligen ingen bättre? Nu har jag inte sett Designerspirene, men hennes insats i svenska Top Model var rätt bedrövlig, och det är nästan så att jag inte hämtat mig ännu från hennes stelbenta uppsyn bredvid Anders Lundin i Melodifestivalen 1999.



Andra bloggar om: project runway, norge, mode, programledare

Happy Birthday Ellen

En av mina favoriter: Ellen DeGeneres fyller 50 år idag.
Grattis Ellen!

Läs Ellen - the woman, the myth, the concept.

Film är bäst på bio

SVT:s Filmkrönikan tar en paus. Föga förvånande. Publiken har svikit, och än en gång mumlas det i leden: Hur svårt kan det egentligen vara att göra ett bra filmmagasin?
Programledaren betyder förstås mycket. Orvar Säfström var bra, Helena von Zweigbergk sämre. Vad Andrea Reuter och Navid Modiri gjort med programmet låter jag bli att kommentera, eftersom jag inte sett tillräckligt mycket för att bilda mig en rättvis uppfattning. De har hur som helst otvetydigt misslyckats med att locka tittare.
Fossilen Nils-Petter Sundgren tycker att programmet inte lyckats bestämma sig för vad det vill vara, och jag är böjd att hålla med.

Det känns ändå tråkigt, Filmkrönikan är trots allt Sveriges äldsta program in action. Så här kunde det se ut 1983:


Fredag hela veckans alldeles egen version av Filmkrönikan med Andrea och Navid:

Aftonbladet skriver om beskedet.

Lästips

Den amerikanska TV-gurun Michael Ausiello sörjer Heath Ledger med ett personligt och fint inlägg.

Andra bloggar om: heath ledger, brokeback mountain, blogg

Sportklyschor och syskonkärlek

Jag gillar sport. Jag gillar sport på TV. Men något jag gillar lite mindre är alla dessa hundratals före match/efter match/i periodpaus/två veckor innan-intervjuer med spelare/tränare/materialare som inte säger någonting. Ni har hört det själva - bollen är rund och pucken är hård och allt kan hända och vi ska ge 100 procent och allt det där. Får jag höra ännu ett fråga-svar av typen "Varför förlorade ni? Tja, de gjorde fyra mål och vi gjorde bara två" så kräks jag.

Men det finns undantag. Förutom naturbegåvningar som faktiskt anstränger sig för att säga vettiga saker, finns också de där som ännu inte drillats in i klyschfabriken. De där som är lite yngre, lite hungrigare, som fortfarande drivs av kärleken till sporten och som försiktigt frågar: "När sänds det här då?" efter en intervju.
Som Victor Hedman, 17-årig supertalang i Modo hockeys A-lag. I en SVT-intervju för ett tag sen fick den storväxta hockeybacken frågan hur han tycker det är att storebror Oscar också spelar i Modo. Victor svarade självklart, och rätt in i TV-kameran:
- Nä, det är ju helt klart en fördel asså. Det är ju en man älskar riktigt mycket s'att det är ju absolut riktigt roligt att han är här uppe och spelar med mig också s'att han hjälper mig riktigt mycket både på och utanför isen.

Det är ju en man älskar riktigt mycket.

På bilden ser vi Ottawas "Silver Seven", som vann Stanley Cup 1905.
Andra bloggar om: modo, sport, klyschor, hockey

Vila i frid Heath

Heath Ledger är död.

Mannen som gestaltade cowboyen Ennis Del Mar i fina, fina filmen Brokeback Mountain blev inte äldre än 28 år. Han hittades livlös i sin lägenhet på Manhattan på tisdagskvällen och misstänks ha dött av en överdos.

Här är ett gammalt klipp där han besöker Ellen DeGeneres och pratar om Brokeback Mountain, Oscarsnomineringen han fick för filmen och dottern Matilda.



Mer om Heath Ledgers liv och död kan du läsa hos exempelvis DN, Aftonbladet, tmz.com, SvD, CNN, CBS eller Sky News.
Andra bloggar om: heath ledger, död, överdos, knark, droger, brokeback mountain.

Sex, lögner och tittarsiffror

Tidningarna rapporterar glatt för andra veckan i rad att Let's Dance slog På Spåret i fredags. "TV-kungen Ingvar Oldsberg är detroniserad" var ett citat som kablades ut förra veckan. Well, kul för Let's Dance, tänker man. Om det nu hade varit sant.
Faktum är att På Spåret slog Let's Dance både den här veckan och förra, under tiden 20.00-21.00 när På Spåret sändes. Under den timmen tittade drygt 300 000 fler människor på Oldsberg än på TV4. Sen hade förstås Let's Dance ytterligare över en timme på sig att, utan större konkurrens, håva in tittare.
Så jag tycker nog det är lite hårt att "detronisera" Oldsberg baserat på de här siffrorna. Det är ju lite svårt för honom att konkurrera med TV4-dansarna när han inte ens syns i rutan.

(Den verkliga frågan i det här är väl: Har svenska folket inget bättre för sig på fredagkvällarna än att sitta och glo på folklig familjeunderhållning på TV? Slår man ihop siffrorna för de två programmen blir det nästan skrämmande.)

PS 1: Med "tidningarna" menas till exempel Dagens Media och Expressen.
PS 2: Hur som helst är det fina siffror för Let's Dance, så de kan vara glada.
PS 3: Inget av programmen är något jag bänkar mig i soffan för. Båda kan vara småroliga att zappa sig in och ut ur. Måste jag välja vinner nog På Spåret, lite beroende på vilka som är veckans tävlande.
PS 4: Jag har väl egentligen ingenting alls emot folklig familjeunderhållning på TV, men lite läskig tycker jag nog den här likriktningen är.
PS 5: Det är inte så mycket sex i det här inlägget, men jag tyckte det passade fint i rubriken ändå.

Andra bloggar om: let's dance, på spåret, oldsberg , tittarsiffror, statistik.

Hej

Är det bara jag som älskar den senaste reklamfilmen för mobbningsmotståndarna Friends? Ni vet den med killen som har ryggsäcken, pojkrummet och hjärtat fullt av svarta, hårda glåpord? Och som en dag kommer hem med ett rött och fint litet "Hej" som han omsorgsfullt placerar på skrivbordet? Bedårande. En av mycket få reklamfilmer jag faktiskt ser, och inte bara automatiskt zappar mig bort ifrån.
Har du missat den önskar jag att jag kunde visa den här, men jag hittar den inte. Alla andra Friends-reklamfilmer kan du däremot se här. De flesta är fina, och reklambyrån har verkligen fingertoppskänsla när det gäller musiken.



Musik: Granada med Calm as calm can be och Amazing it seems.

Andra bloggar om: reklam, friends, mobbning

Make it work

Project Runway utsågs nyligen av er bloggläsare till den bästa talangsåpan just nu. Jag kan inte göra annat än hålla med. Verkligen, verkligen sjukt bra. Och dessutom aktuell på fyra håll för tillfället! Eller, tre i alla fall. Den kanadensiska varianten avslutade nämligen i december sin första säsong, ledd av Iman. Du hittar hela Project Runway Canada här.

Den brittiska versionen, Project Catwalk, startade sin tredje säsong för drygt en vecka sen och leds även i år av Kelly Osbourne. Den amerikanska förlagan har dundrat in på sitt fjärde varv och pågår för fullt. Här är en Youtube-användare som lägger ut serien allt eftersom. Titta efter nya avsnitt varje fredag, om du har tur redan torsdag kväll. Åtta avsnitt har sänts hittills, avsnitt som innehållit allt från spottmärkningskupper, ansiktssvullnadskriser, bröllopsklänningschocker och ett gästspel av Sarah Jessica Parker.

Dessutom har auditions precis hållits för Project Runway Philippines! Planen är att börja sända där under våren.

Andra bloggar om: project runway, project catwalk, iman, sarah jessica parker.

Vad är en människa?

Den frågan kommer Fredrik Lindström att söka svar på i sitt nya TV-program som startar i Kunskapskanalen i februari. Kunskapskanalen kan kännas som en kanal i periferin, men vill nog stärka sin position med en del starka kort framöver.

Det nya programmet Vad är en människa? kommer att göra alla som saknat det goda samtalet glada. De som tycker att det inte längre ges plats i TV för en redig pratstund mellan människor. Avsnitten är nämligen timslånga och ska bestå av just ett enda sammanhängande samtal, som inte avbryts av några bandade inslag. Ett alternativ för den som tröttnat på den allrådande snuttifieringen och stressat tempo à la Carin 21.30 alltså.

Fredrik Lindström tänker bjuda in hjärnforskare, idéhistoriker och författare och resonera kring frågeställningar som: Vad skiljer människan från andra djur? Kan man vara egoistisk men ändå god? Skulle något annat djur än människan kunna leva efter regeln "man ska gå när det är som roligast"?
- Det här ett program för alla som är intresserade av människan och intresserade av varför man är intresserad av människan, säger Fredrik Lindström själv i ett pressmeddelande.

Jag gillar Fredrik Lindström. Och det här känns som ett format som verkligen passar honom. I Världens modernaste land var han ibland fantastisk, och ibland aningens för förtjust i sin egen röst och sina egna teorier. Han är ju inte direkt programledartypen som ställer sina frågor och väntar på svar, utan broderar istället gärna ut sina egna tankevindlingar. Risken att en timmes djupdiskussion av det här slaget känns pratig, tjatig eller långtråkig är förstås uppenbar, men är det nån som ska få det att funka är det väl Fredrik Lindström.

Vad är en människa? Premiär i Kunskapskanalen onsdag 20 februari kl. 22:00.
Tidigare skrivet om Fredrik Lindström: Tack Hjalmar och gänget och navelskådning.
Andra bloggar om: fredrik lindström, kunskapskanalen, vad är en människa.
Bilden föreställer målningen Vad är sanningen? av Nikolaj Nikolajewitsch Ge.

...and we have a pulse!

OK. Bloggen är värd en andra chans. Tack alla som kommit med uppmuntrande ord! Det värmer verkligen. (Och tack Mattias S för en extraspark i baken. Du har så rätt. Man kan inte bara sitta och vänta, dags att ta tag i det!)
Ett nytt inlägg kommer inom 24 timmar, promise.

Att blogga eller inte blogga - öppna funderingar från skrivkrampens näste

Idag är det exakt en månad sedan jag publicerade något i den här bloggen. En månad, noll inlägg. I januari i fjol skrev jag 104 inlägg. Etthundrafyra. Bara en jämförelse. Före uppehållet kan de litterära alster som skrevs ses som en patetisk mun-mot-mun-metod. Ett halvhjärtat försök att hålla liv i något som egentligen har sett sina bästa dagar, bara för att tanken på det definitiva slutet kändes för svår. Som att stå bredvid respiratorn med handen på knappen utan att klara av att trycka.

Okej, nu överdriver jag. Sätter mig på höga hästar med svulstiga jämförelser och stora ord som kanske inte är passande. Inte brukbara i denna pseudovärld, vår virtuella lekstuga. Det handlar ju bara om en blogg. En ytlig TV-blogg dessutom. En anteckningsbok för alla att se, en egokick och möjlighet att prångla ut sina åsikter till den som råkar hitta hit. Vad spelar det för roll?

Men sanningen är att den här bloggen en gång i tiden var mer än så. Den betydde något för mig. Den gav mig något. Ett unikt forum, en möjlighet att uttrycka sig, definiera sig, bygga upp en identitet. Den gav mig mycket, faktiskt. Heta diskussioner där jag fick pröva mina argument, trevliga samtal med främlingar som ibland uppgraderades till bekanta, och till och med en riktig ny vän. En stor och fin och äkta vänskap, som höll i den verkliga världen. Inte dåligt för en ytlig TV-blogg.

Så vad gör man när man tappar allt det? När inspirationen tryter, när man inte tycker att man hinner, när plötsligt alla åsikter lyser med sin frånvaro. När man till och med slutar att läsa sina favoritbloggar bara för att inte påminnas om den där gnagande prestationsångesten som ligger och pockar i bakhuvudet.
Vad gör man då?
Man gör väl som jag har gjort antar jag. Strejkar. Struntar i sidan. Loggar inte ens in på kontot. Förträngar de få "det här skulle jag kunna blogga om"-impulserna. Vägrar slarva ur sig intetsägande och meningslösa inlägg bara för att uppdatera. Vägrar lägga tid på något som förvrängts till att ge mer negativ energi än positiv.
Så plötsligt har en månad gått. Och man inser att man måste ta ett beslut. Fortsätta eller avsluta? Vad det än blir måste det göras ordentligt. Inte som så här, fega på. Ingen respirator, ingen mun-mot-mun-metod.

Det här känns som ett avskedsinlägg, som kunde ligga här och vila på resten av orden och bilderna och länkarna. En avslutning, ett tack, en förklaring, en ursäkt och ett farväl. Visst vore det fint. Och passande.

Men sanningen är att beslutet inte är taget. Mina känslor har egentligen inte alls förändrats. Jag står där fortfarande med fingret på knappen, tvekande. Känner fortfarande behovet av att blåsa syre in i den livlöst gapande bloggmunnen framför mig. Separationsångest, nostalgi, sårad stolthet, ni kan kalla det vad ni vill. Sanningen är hur som helst att jag inte känner mig redo för att skiljas från det här ännu.

Så vad gör jag? Har jag uttömt mina TV-tankar? Ska jag byta inriktning? Men vad skulle jag då skriva om? Jag är för feg för att vara personlig, för ointresserad för något annat ämne och för tråkig för att bara vara rolig. Nej, alternativen är få. Kommer inspirationen att komma tillbaka?
Vad gör jag?
Vem är jag?