Jag har en vän som är programledare för ett naturprogram i TV och som är lite som Snövit faktiskt, lockar fram djur ur alla hörn. Den här räven till exempel, som kom och hälsade när vi hängde i helgen. Vi bjöd den på sojakorv (så urbana är vi) och det tyckte den om. Min mobilkamera var den mer skeptisk emot, så bilderna blev inte de bästa. Nästa gång ska jag be Snövit ropa fram en björn eller lo eller kanske en flodhäst, så blir det lite mer action.
Okej, det här börjar kanske bli lite tjatigt, men hur ska jag kunna välja något annat arkivklipp denna söndag än ett MJ-klipp? Jag hade gärna visat uppträdandet med Carol Burnett från 1975 men det har ni redan sett, så det får bli en kortfilm ur en samling (Dangerous - The Short Films) som släpptes 1993 istället:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Är fortfarande milt men märkbart tagen av gårdagens dödsbesked. Någonstans finns förstås gränsen för hur många runor, analyser och bitska skämt om Michaels liv och död som man orkar läsa, men dit har jag inte nått ännu. Jag är inte mättad. Andres Lokko skriver fint om en förlorad barndom i SvD, läs det. Så här skrev jag om Jackson när han fyllde 50 år. Så här skrev han själv om sin barndom en gång i tiden:
Have you seen my childhood? I'm searching for the world that I come from. 'Cause I've been looking around, in the lost and found of my heart. No one understands me. They view it as such strange eccentricities. 'Cause I keep kidding around, like a child, but pardon me... People say I'm not okay', cause I love such elementary things. It's been my fate to compensate, for the childhood I've never known.
Have you seen my childhood? I'm searching for that wonder in my youth. Like pirates in adventurous dreams, of conquest and kings on the throne. Before you judge me, try hard to love me, look within your heart then ask: Have you seen my childhood?
People say I'm strange that way, 'cause I love such elementary things. It's been my fate to compensate, for the childhood I've never known. Have you seen my childhood? I'm searching for that wonder in my youth. Like fantastical stories to share, the dreams I would dare, watch me fly!
Before you judge me, try hard to love me. The painful youth I've had. Have you seen my childhood?
- Michael Jackson, 1995.
Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi "Earth song", högt och falskt.
"Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person" sa jag. "Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu." Sambon hummade med. "Precis nu till exempel. Vad gör han?" sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: "Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt." Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en "Breaking News"-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.
Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.
En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.
Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked.
Läs andra: SvD, AB, AB2, DN, Sydsvenskan, SVT, Mymlan, Gunilla Brodrej, Kulturbloggen, Oswald, Ulrika Good, Henrik Bennetter, Ola Claesson, Prankmonkey, Elin Grelsson.
Tjugosjuåriga Schapelle Corby från Australien skulle åka på en tvåveckors semester till Bali. Det var i oktober 2004. Hon har fortfarande inte fått återvända hem. Hon greps på flygplatsen med 4,2 kilo marijuana i sin väska men har hela tiden hävdat att hon är oskyldig. Hennes fall blev oerhört uppmärksammat i Australien och Indonesien och hon döptes snabbt av balineserna till "Ganja Queen". Många krävde hennes avrättning, i Australien sågs hon som "the girl next door" och 90 procent trodde på hennes oskuld. Domslutet kunde ses i direktsänd tv.
Dokumentärfilmaren Janine Hosking följde fallet och rättegången och resultatet kan du se sent i kväll. Filmen är en stark och närgången uppvisning av en mardröm, där skuldfrågan för tittaren först syns avgörande, men senare på något märkligt sätt förlorar i betydelse. Kvar står historien om en familj, ett rättsväsende, en mediecirkus och en drogkultur som inte överrensstämmer med lagar och bestraffningar.
Ganja Queen SVT2 tisdag 00.10-01.45
En duett mellan Kate Bush och Rowan Atkinson ser man inte varje dag. Men idag kan man det. Det här klippet är från 1986:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Rapports avtackningsfilm till mångåriga kollegan K-G Bergström. En guldgruva av arkivklipp med bloopers, ett gästinhopp av Celine Dion och en Reinfeldt som visar att även en statsminister kan ha humor. Bland annat.
Via Mymlan.
Alltså, det här med att SVT visar nittiotalsserien "Sjukan" i repris. På ett sätt tycker jag det är helt rätt tänkt. SVT har en fantastisk skatt att förvalta i och med sitt arkiv. Mången krona har plöjts ner i serier som i bistra tider borde plockas fram och utnyttjas igen. Man ska heller inte underskatta nostalgins kraft, även om tv-program (i synnerhet humorserier) oftast inte åldras särskilt väl. Men "Sjukan"? På bästa sändningstid? Fredagar 20.30 förväntas vi bänka oss framför en fjorton år gammal serie som inte var särskilt lysande ens när den kom.
Visst är det lite nittiotalsnostalgi att få se Lasse Lindroth igen, men jag vet inte om det räcker för tolv fredagar. Vad tycker du?
Foto: Pressbild SVT
En regnig söndag som den här kurar vi ner oss i sofforna och njuter av gott sällskap, gott tilltugg och goda samtal. Varför inte ett samtal mellan Leif GW Persson och Jonas Hallberg? Vi får bland annat lära oss att svenskar inte känner varandra tillräckligt bra för att slåss och lyssna till en argumentation om ett statsråd som köper ost. Ur Måndagsbörsen 1981.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.
Quentin Tarantino och Brad Pitt vill göra en amerikansk variant av "Män som hatar kvinnor". Låter det för bra för att vara sant? Ja, det är det förmodligen också. Men ryktet har florerat ett tag, baserat på den här artikeln i Times Online.
“We are inundated with requests for permission to make plays and cartoon strips out of Millennium,” they said. “Quentin Tarantino and Brad Pitt would like to buy the rights for a remake of the film. We want her opinion.”
"They" syftar på Larssons far och bror, "her" på änkan Gabrielsson. Reservationerna är förstås många, och Tarantinos och Pitts eventuella intresse betyder nödvändigtvis inte att de också skulle vara aktuella som regissör och skådespelare, men visst vore det en ganska häftig tanke?
Variety skriver också om uttalandet, men hittar inget som bekräftar:
"According to Tarantino's rep, he's never heard of the project in connection with Tarantino, who has never mentioned it."
Nä. Sannolikheten för en Mikael Blomkvist i Brad Pitts gestalt (och en Lisbeth/Angelina? Hon har spelat hacker förut...) är väl inte alltför stor. Kanske ska vi vara glada för det.
Via Twitter formas just nu en jury till ett nyinstiftat journalistiskt pris: Årets notis. Ett fantastiskt initiativ som fått mig att leta i arkivet. För vem älskar inte en bra notis?
Som "Sovande kvinna fick håret friserat". Eller "Utryckning med blåljus", "Ambulans hämtar sjuk" och "Grå pantrar invaderar IKEA". Eller vem minns inte "Ung flicka åt upp banan"? När det gäller den senare får man nästan större behållning av kommentarerna än notisen i sig. Diskussion om huruvida det är snatteri eller inte att äta en banan, om det inte är väldigt dyrt med fem kronor för en banan och om ICA är bättre än Hemköp... Underhållning.
Jag måste väl i sammanhanget också nämna klassikern "Det blev ingen cd".
Uppdatering: Nu har priset fått en egen sajt! Du hittar den här.
Om det är ta-fyra-pocketböcker-betala-för-tre så är det helt omöjligt att bara köpa en. Eller hur? Det är inte bara jag som lider av denna måste-köpa-fyra-sjukdom väl? Dagens skörd: Zbigniew Kuklarz - Anteckningar från en liten Fiat, Peter Kihlgård - Strandmannen, Doris Lessing - Gräset sjunger och Henrik Lange - 80 romaner för dig som har bråttom. Den sistnämnda (se bild till höger) tror jag passar mig alldeles utmärkt just nu.
Så här dagen-efter finns väl inget annat att göra än att hänge sig åt den enda sanna trösten: nostalgin. Så här såg det ut när frisyrerna var längre, sommaren var hetare och fotbollsspelarna bättre.
Mer om den förtrollade sommaren 94 har jag skrivit här.
P.S. Glöm inte att rösta idag.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Ännu en bild ur verkligheten: Förra veckan var det "Giant fat balls" i matbutiken, den här gången är det tryckfelsnisse som har varit framme bland badrumsmöblerna... Eller har han?
(Det står "tryckfelsnisse" på lappen, att det står "ryckfelsnisse" på fotot är fotografens fel).
En sommardag för 21 år sedan ska visa sig vara en ovanlig dag för den isländske gatumusikanten Jon Magnusson, även om den börjar som alla andra dagar. Det är juli 1988 och han står som så många gånger förr och spelar på sin gitarr på en gata i centrala Köpenhamn. Plötsligt går någon förbi som verkar lite bekant. Ja, faktiskt mer än bekant, Jon kan i stort sett alla hans låtar, men inte kan det väl vara..? Jo. Det är han. Och några sekunder senare står Jon och sjunger och spelar tillsammans med Bruce, The Boss himself, Springsteen.
De spelar en låt och sedan en låt till, någonstans mitt i allting skrattar Springsteen och säger "He knows my music better than I do", sedan spelar de en låt till, sedan kramas de och han försvinner lika snabbt som han dök upp.
Gitarren som The Boss spelade på strängades aldrig om och Magnusson gav senare bort den till en välgörenhetsauktion. Dagen efter var deras möte på tidningarnas förstasidor och den tidigare okända trubaduren blev "JoJo" med hela den nordiska Bruce-publiken. Här är The River, med Bruce Springsteen och Jon Magnusson:
Den första låt de spelade tillsammans var I'm on fire, se den här, och den sista var Dancing in the dark. Runt 2 minuter in i det här klippet går det upp för Jon Magnusson vad han faktiskt står och gör och vid 2.20 får han glädjefnatt och brister ut i en extatisk dans som får både Bruce och åskådarna att dra på munnen:
Ikväll spelar Bruce i Sverige, läs mer om det här, här, här och här.
Jag såg just min favoritsökterm ever. I dag hittade nämligen någon till min blogg genom att söka på följande fras:
"fanns xena warrior princess eller är det på hittat ?"
Så. Idag presenterades sommarpratarna, med sedvanlig pompa och ståt. Jag råkade komma över lite inside-information tidigt i år men har inte avslöjat nåt eftersom jag är så snäll och duktig. (Jag vet för övrigt en grej om På Spåret som skulle orsaka en hel del rabalder och strul för produktionen om det kom ut men jag säger inget för jag är så grymt bra på att hålla hemlisar.)
Hur som helst, de här tänker jag lyssna på i första hand i sommar:
Juni:
22 › Hanna Hellquist
25 › Malin Åkerman
29 › Hans Alfredson
Juli:
3 › Cecilia Frode
4 › Lena Philipson
5 › Herman Lindqvist
7 › Nour El-Refai
8 › Roger Wallis
16 › Ann Heberlein
17 › Elizabeth Gummesson
18 › Kristian Luuk
19 › Per Olov Enquist
21 › Johan Lindeberg
23 › Malin Sävstam
25 › Morgan Alling
26 › Ola Salo
27 › Petra Mede
28 › Arash Labaf
30 › Laleh Pourkarim
31 › Peter Englund
Augusti:
1 › Alex Schulman
7 › Jörn Donner
8 › Bodil Malmsten
9 › Anders Lundin
10 › Nahid Persson Sarvestani
12 › Frida Hyvönen
13 › Günter Graffenberger
15 › Jan Guillou
Jag får små rysningar längs ryggraden av tanken på att Hasse Alfredson sommarpratar exakt på klockslaget 50 år efter att kompanjonen Tage Danielsons programidé premiärsändes. Den 29 juni 1959 kl 13.00 sändes det allra första "Sommar", på Tages initiativ.
I helgen tog Jay Leno farväl av sitt ämbete som ledare av The Tonight Show efter 17 år på tronen. "When I started this show, my hair was black and the President was white" sa han bland annat. I veckans arkivklipp tas vi tillbaka till mitten av åttiotalet då Leno gästade Letterman. De pratar bland annat om den heta nya filmen Rambo II, men mest utdelning av den här tillbakablicken får man av att insupa Jay Lenos stil. Hans närmast karikatyriska profil och sköna åttiotalsklädsel, vill säga.
Conan, nu är det upp till dig.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.
HUR har Postkodlotteriet lyckats få folk som Tony Blair och Bill Clinton till sin kackiga reklamfilm? "Vi kallar vår affärsmodell Marknadsdriven Välgörenhet" säger de som om det vore något att vara stolt över. "Marknadsdriven Välgörenhet" låter i mina öron fullkomligt vedervärdigt.
Eller så är jag bara sur för att de envisas med att skicka sin löjliga reklam förklädd till tidning till mig. En reklam som bygger på den svenska avundsjukan - tänk om mina grannar vinner och jag inte är med! Burr.
Verkligheten genererar dikten. Det är underrubriken på sajten Sökordspoesi, en plats där alla publicerade dikter enbart består av folks sökord och fraser. Jag har nu själv knåpat ihop ett bidrag. Varje rad är alltså en fristående, oförvanskad sökfras som någon använt för att hitta till min blogg de senaste dagarna:
en saga om ett troll
när jag föddes
naken
katt bland hermelinerna
bruten ryggrad
flackande blick
like father like son
vad är en människa?
sex och handikapp
fångad i en hiss
En så här spännande påse kan man hitta en vanlig dag i matvarubutiken. På engelska är det "Giant fat balls" i påsen, på franska "Jättebollar för mesar" (alt. titor) på svenska "Jättemboll".
Jättemboll?
Alltså det här med att Expressen-medarbetare "avslöjar" en makthavare som de inte ens vet hur den ser ut. Det är så pinsamt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Skämskudden fram.
Dessutom har jag hela dagen hört och läst kommentarer bland kollegor av typen "ja, men så förvånad blir man väl egentligen inte", "jag förstår att det kan gå sådär ibland, man är stressad och det är så mycket som görs automatiskt", "redigeraren kollar väl knappt på motivet, fixar bara bildkvaliteten och funderar över beskärningen" och så vidare och så vidare. Och visst, jag vet hur det funkar på en nyhetsredaktion. Människor kan göra misstag, heter en bild "wanjabild" så förutsätter man att det är rätt, det ska gå fort och bla bla bla. Men faktum kvarstår. Det är fan inte okej.
Det är fan inte okej att en reporter inte vet hur makthavaren den ska granska ser ut. Eller att fotografen inte vet det. Eller att ingen annan i kedjan från produktion till publicering TITTAR på vad det är de gör egentligen.
Vi har skrattat åt bedrövelsen hela dagen på jobbet. Men frågan är om inte skrattet fastnar i halsen till slut. Det handlar ändå om en av Sveriges största dagstidningar som försöker bedriva en i grunden viktig journalistik på det här katastrofalt undermåliga sättet. Vad det betyder för trovärdigheten hos alla oss andra vågar jag inte ens tänka på.
Antingen är Henrik Schyffert väldigt folklig eller så är min bekantskapskrets en homogen grupp mediefolk med liknande ålder och intressen. (Det måste vara det förstnämnda, det måste det. Jag har ett sååå varierat umgänge.) Det surrades hur som helst så vilt igår kväll om "The 90's - Ett försvarstal" som SVT sände att man kunde tro att vi var tillbaka i "Varuhusets" TV-dagar. Men så var det ju en direktsändning också, vilket var ett oväntat, modigt och klokt beslut. Det finns något kittlande i en direktsändning.
Idag är det däremot söndag och arkivklippsdag, och om jag inte redan visat er det här fantastiska klippet så hade det suttit som gjutet. Alla som var nåt på 90-talet är med i det där klippet. Nästan. Nu blir det en sketch från Glenn Killing i Manegen i stället; Glenn Killing intervjuar Roxette och sjunger How Do You Do:
Jag har skrivit mer om Henrik Schyffert här.
UPPDATERING: Schyffert har nu själv lagt ut det underbara slutbildspelet till allmän beskådan. Känner du igen alla? Titta här:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat sånt som Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen, Nostalgiluckan och Depeche Mode - The final countdown.
Efter att ha sett Schyfferts försvarstal en andra gång slås jag av hur bra det är. Så enkelt, så träffande. Jag ville gråta av nostalgi under bildspelet i slutet trots att jag är betydligt yngre än de flesta på bilderna.
En rolig grej hände för övrigt när Schyffert gjorde research inför showen. Han ringde min chef för att kolla en faktagrej: "Hej, det är Henrik Schyffert." Hon utbrister: "DEN Henrik Schyffert!?" Han: "Eh, ja... den Henrik Schyffert."
Hon skämdes rätt kraftigt efteråt. Impulskontroll någon?
I morgon lördag håller Henrik Schyffert avskedsföreställning av "The 90's - ett försvarstal" på Cirkus i Stockholm. SVT direktsänder med start 21.00. Läs mer här. Jag recenserade aldrig showen när jag såg den för ett bra tag sen, men jag minns den som en fin, avskalad och nostalgisk föreställning. Det är svårt att inte bli imponerad av någon som kan stå rätt upp och ner och prata i två timmar utan att det blir ointressant.
Det jag minns starkast var nog Schyfferts självkritik mot Killinggängets totala avsaknad av kommentarer kring 90-talets stridigheter på Balkan. Förklaringen låg i revolten mot föräldragenerationens politiska humor, men så här i efterhand ser han det som oförlåtligt.
Den som är trött på Schyffert ser med fördel den fantastiskt fina Will Ferrell-filmen "Stranger than fiction" på TV4 21.25 istället. Jag recenserar den här.
SVT avslutade nyligen första rundan av släktforskarsatsningen "Vem tror du att du är?" där varje del visade en känd persons sökande efter fakta om sina förfäder. Förmodligen var det stillsamma, historieinriktade tilltalet tänkt i huvudsak för en lite äldre publik, vilket de om man ska gå efter min mormor lyckades utmärkt med. Men även jag fann tillräckligt intresse för att se alla avsnitt, vilka varierade i kvalitet från oerhört gripande (Suzanne Osten) till småcharmigt (Thomas Bodström) till helt ointressant (Malin Berghagen).
Ikväll såg jag första avsnittet av den brittiska förlagan "Who do you think you are?" och - föga förvånande - var det avsevärt mer fängslande. Av två orsaker, som kan sammanfattas i ett ord: Personen. I det här fallet Stephen Fry. Nu är den brittiske författaren, komikern och programledaren (among other things) redan en personlig favorit till mig, så det ska erkännas att han hade ett försprång, men faktum kvarstår att han är en ypperlig person att välja till programmet. För det första har han en fascinerande historia att berätta, för det andra vet han hur han ska berätta den.
När jag såg den svenska produktionen förbryllades jag en aning över deras val av format, det bygger i stort sett helt och hållet på att huvudpersonen själv för historien framåt. Det är ingen reporter eller programledare eller berättarröst närvarande (utom i vissa mellanpartier) vilket innebär att stora delar av programmet består av att kändisen sitter och läser högt ur olika dokument och kommenterar dem för sig själv. "Det här var ju spännande, nu måste jag bestämt gå till det här arkivet och undersöka det här lite närmare" osv. Något som fungerar mindre bra med stela svenskar som inte är vana att ha den rollen. Med Stephen Fry fungerar det alldeles utmärkt. Dessutom är hans familjs historia, med tuberkulossjuka fattighjon och barn som slaktades i koncentrationsläger, häpnadsväckande dramatisk.
SVT sänder nu sex brittiska program innan de drar igång en ny säsong med svenskar.
Läs mer om programmet och se de svenska avsnitten här.
Who do you think you are? Tisdagar 20.00 i SVT1.
Dagens viktigaste text står DN:s Maciej Zaremba för. Han har grävt i en slentrianrapporterad mediesaga för att ge En annan bild av Vojakkala. I och med det påminner han oss alla om vikten av att tänka ett steg längre, att inte nöja oss med den schablonartade bild som ofta målas upp i förstaläget. Vi journalister är nämligen duktiga på att skapa nya, enkla sanningar och svartvita begrepp som valsar runt och planteras i folks medvetanden utan att någon minns var det kom ifrån från början.
I en artikel i SvD berättar Zaremba om arbetet med texten. Och som av en händelse sammanfaller publiceringen med Sveriges Radio P3:s sex timmar långa specialsändning av Brunchrapporten om "Dom andra".
"Brunchrapporten special - Om dom andra, sex timmar radio om intolerans, främlingsfientlighet och mobbning, i P3 Sveriges Radio, måndag 18 maj kl 10.02-16.00."
Lyssna och tänk. Alltid ett steg längre.
Idag borde väl det sedvanliga arkivklippet ha antingen med ESC eller Norge att göra, men för att ta en paus från ämnet tänkte jag istället visa hur det kan vara att vara kvinna och sportjournalist ibland.
Kristina Kappelin försökte inför VM 1990 göra en seriös intervju om afrikansk fotboll, men Jean-Claude Pagal från Kamerun ville bara prata om något helt annat:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.
Petra på En annan sida har gjort en lista över de tio bästa Eurovisionlåtarna som inte vann. SvD:s Dan Backman har listat sin tio-i-topp någonsin här och de tio bästa svenska här. Jag blir så sugen att göra detsamma men eftersom mitt liv är lite galet just nu har jag inte tid att varken blogga eller tänka. Kanske en annan gång.
Men Petra påminner mig om en av de trevligaste dagarna i mitt yrkesliv hittills, när jag träffade franska Amina (som Carola slog med en hårsmån 1991 om ni minns?). Jag skrev om det här: Amina och jag i oljecisternen.
Popjunkien har hittat veckans citat:
"Valutabanken Forex har köpt annonsplats på fildelarsajten The Pirate Bay. Något bankens VD inte kände till.
Jag ska genast vrida nacken av någon på min marknadsavdelning, säger VD Magnus Cavalli Björkman till SVT:s Kulturnyheterna."
från svt.se.
Hon skriver också om den fantastiska filmen Trollsommar och jag får nostalgiska rysningar. Jag vet inte hur många gånger jag såg den som liten.
Jag måste bara slå ett slag för poddradio i allmänhet och P3 Dokumentär i synnerhet. Idag har berättelserna om den raserade Tjörnbron och jordskredet i Tuve varit mitt promenadsällskap. Två med svenska mått mätt stora katastrofer som jag tidigare mest hört talats om som flyktigast. Båda händelserna inträffade innan jag föddes.
Tack vare P3 Dokumentär vet jag nu en hel del. Jag har känt lotsen på fartyget Star Clippers frustration och skräck, när han såg bil efter bil åka upp på bron som inte längre fanns och försvinna ner i djupet. Deras nödljus och försök till radioanrop räckte inte till för att stoppa trafiken. Jag vet nu att det tog en timme och en kvart för den första radiovarningen att nå allmänheten.
Jag har känt 14-åriga Annikas ångest när hon försöker fly ur sitt rämnande hus men blir fastklämd i hallen med handen på dörrhandtaget och tvingas åka med när huset förflyttas 200 meter bort. Sett hur hon fångats i en luftficka och får hjälp ut av en chockad farbror som bara försvinner och lämnar henne ensam i en uppochnervänd värld. Det är spännande, skrämmande, fascinerande.
Lyssna du också. Ladda ner - lagligt och gratis - här.
Jag har oväntat svårt att uppbringa någon större entusiasm inför ESC-semifinalen ikväll. Peppade mig själv igår genom att lyssna på Cyperns fasansfullt falsksjungande 16-åring, men det är nästan för synd om henne för att det ska vara roligt. Dessutom tävlar hon inte förrän på torsdag.
Jag tror inte på Malena heller. Jag gör inte det. I och för sig trodde jag aldrig att hon skulle vinna den svenska uttagningen heller, så mitt omdöme i frågan är inte att lita på. Och hon är proffsig och fler än hälften går vidare, så va fan. Det kanske går ändå.
Jag har inte ens lyssnat igenom alla bidrag ännu. Men av de jag hört gillade jag Bosnien-Herzegovina och Armeniens Inga och Anush bäst. Bosnien-Herzegovina kommer med en bra låt i år igen och känns mer och mer som ett favoritland i Eurovision. Och Inga och Anush! Vilken video. Vilka sköna typer. Hmm. Entusiasmen vaknar så sakteliga allt eftersom jag skriver. Tjoho! Det ska nog bli lite kul det här ändå.
Det är viktigt att göra en bra entré. Kan det här vara den bästa i talkshowhistorien?
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Filip och Fredrik och Knesset - Vi är världen.
Nu är jag en biblioteksmänniska igen. Jag gick dit häromdagen, irrade runt lite på måfå och kom ut med en Kerstin Thorvall, en Stig Larsson och fyra Oscar Wilde. Jag har också gått med i boktipset.se för att få inspiration (en bra sajt som dock lider av lite barnsjukdomar). Hjälp mig nu: Vad borde jag läsa? Tipsa gärna om klassiker eller halvgamla böcker (de nyaste brukar försvinna så fort från biblioteken).
Den senaste bok jag läste var Kicki & Lasse av Peter Kihlgård, en bok som jag tyckte mycket om.
Seth Rogen i tidiga tonåren.
Via Karin Rebas.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Alltså, det här löpet igår. Obetalbart. Tänker de att "allt som handlar om grisar på NÅT sätt säljer"?
Det är första maj.
Jag saknar Tage Danielsson.
Försöker få ordning i mitt liv och registrerar mig på "Remember the milk".
Inser att jag nu har ännu en sak att hålla ordning på.
Det är arbetarnas dag, så jag arbetar.
Känner att jag hellre skulle vilja vara på ett bibliotek.
Jag tycker mycket om bibliotek.
Jag är en biblioteksmänniska.
Jag har inte lånat en bok på sju år.
Funkar lånekortet fortfarande?
Det är en spricka i det.
Skriver upp "fixa lånekort och gå på bibliotek" på Remember the milk.
Så. Nu har jag bättre ordning på mitt liv.
Men ingen inspiration.
Ska jag göra det förbjudna och skriva om skrivkramp? Skriva en krönika om att skriva en krönika?
Nej, det är för töntigt.
Så gör inte en biblioteksmänniska.
Vad skulle Tage Danielsson gjort?
Förfasat sig över samtiden förmodligen. Och skrivit nåt trallvänligt om det. Rimmat på Wanja och bonus och AMF. Utdelat pungsparkar och sågningar och bitter besvikelse. Allt med ett pojkaktigt leende trots att han skulle varit åttioett.
Till mig skulle han säga "ta det lugnt". "Imorgon är en annan dag".
Eller vänta.
Det var nog Christer Björkman.
Några kollegor diskuterar Anna Wahlgren:
C: Vilken fascinerande person alltså.
P: Ja, hon är helt bedårande! Som en PRO-variant av Grynet.
(Detta var innan barnmisshandelsdebatten.)
Jag försökte förra veckan skaka liv i mitt nyårslöfte, Operation allmänbildning 2009. För att peppa mig ytterligare ska jag nu offentligt erkänna något ytterst genant. En historia som illustrerar vad bristande allmänbildning kan leda till.
Det var många, många år sen, jag skyller på det. Jag jobbade på Sveriges Radio och hörde min (inte heller så allmänbildade) kollega läsa en nyhetssändning där hon bland annat nämnde den nordkoreanska diktatorn.
Kollega: "...bla bla bla Kim Jong två..."
Jag (när kollegan kommit ut ur båset): Sa du Kim Jong två? Hahaha!
Kollegan: Ja, det låter ju konstigt förstås... Men det står ju här att han heter så.
Jag (överlägset): Det heter väl ändå Kim Jong den andre.
Herregud.
En pantertant, en golden girl - Bea Arthur har gått ur tiden.
Från The American Comedy Awards 1992.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Aftonbladet skriver om Jessica Almenäs som brännskadades av TV4:s nya ljussättning. Det låter otäckt, med hudflagor som faller av, brännblåsor och en hornhinna som är skadad. Jag har för mig att norska prinsessan Mette-Marit råkade ut för något liknande under en intervju en gång. Ljuset blir alldeles för starkt, men det märks inte förrän efteråt. Hur som helst, reportern tycker ändå det är på sin plats med en liten ordvits:
"Hennes arbetsgivare, produktionsbolaget OTW och Kanal 75, väntar nu på en rapport som utreder felet på den tekniska utrustningen i studion. Det ser ljust ut."
The Daily Show besöker Sverige, del 2. Den här gången träffar reportern Leif Pagrotsky och ABBA-Björn.
| The Daily Show With Jon Stewart | M - Th 11p / 10c | |||
| The Stockholm Syndrome Pt. 2 | ||||
| ||||
The Daily Show kommenterar den amerikanska rädslan för att bli Sverige genom att skicka hit en reporter som ska "väcka oss från den socialistiska mardrömmen". Han träffar också Robyn och chockeras av att hon källsorterar.
| The Daily Show With Jon Stewart | M - Th 11p / 10c | |||
| The Stockholm Syndrome | ||||
| ||||
Mitt nyårslöfte, Operation allmänbildning 2009, har kommit av sig lite. Minst sagt. Det var en fin tanke, dock aningens stor och spretig. Men kommentatorstråden till inlägget lever fortfarande, och så här skrev signaturen Gregor Samsa häromdagen:
"Jag har också funderat på det där med allmänbildning, och det verkar som om alla på den här bloggen ser allmänbildning som något odelat positivt.
Vetgirighet, någon?
Handlar det inte i många fall om statusmarkörer bland de minglande chatting-klasserna? Borde inte den första frågan vara: Vad är värt att veta för att bli en bättre människa/för att jorden ska bli en trevligare plats att vistas på?"
Spontan reaktion: Pretentiöst, någon?
Självklart vill jag vara allmänbildad för att få status bland de minglande "chatting-klasserna". Det gör jorden till en trevligare plats att vistas på. FÖR MIG.
Men jo, visst har Gregor en poäng. Nog vill jag skaffa mig nördiga popkulturkunskaper att kokettera med, men det är inte det viktigaste. Jag tror det var Bison-Fredrik som i sammanhanget sa att han helt förkastar allmänbildning. Han tror på nischbildning istället, och jag förstår absolut vad han menar. Korvstoppning av fakta är rätt ointressant i ett samhälle där information är tillgänglig för alla (nästan) hela tiden. Men att ha mycket kunskap handlar också om historiemedvetenhet, och är en grund till förståelse och analysförmåga.
Sedan är det ju trevligt att veta saker som att Gregor Samsa är huvudpersonen i Kafkas "Förvandlingen" så att jag inte går och tror att Gregor som kommenterat mitt inlägg är en riktig person. Det skulle kunna leda till pinsamma situationer.
Om jag vågar ska jag berätta för er om pinsamma situationer när jag känt mig alltför oallmänbildad. Men det tar vi en annan gång.
Nu: sparka igång nyårslöftet igen. Tips? Jag funderar på att gå med i boktipset.se för läsinspiration. Är det bra?
En vän till mig intervjuade nyligen Tuulikki Koivunen Bylund, domprost i Uppsala, i samband med att hon valdes till biskop. Här snackar vi en dam med pondus. Tuulikki Koivunen Bylund är känd för att gå sin egen väg och hon skapade sig många bittra fiender 1998 när hon öppnade portarna till domkyrkan för Ecce Homo-utställningen. Något som nämnts i samband med hennes namn väldigt ofta de senaste elva åren och ett ämne som även min vän kommer in på när de småpratar innan intervjun.
Tuulikki Koivunen Bylund fnyser och viftar avvärjande med handen. "Att det är så mycket snack om Ecce Homo fortfarande. Det är väl inget att prata om. Tänk på Fadime, varför är det ingen som pratar om Fadime längre?"
Min vän blir generad. "Fadime... Vad hade du med det att göra då?"
Den blivande biskopen ger min vän en stinn blick och säger med eftertryck: "DET VAR JAG SOM MÖRDADE HENNE."
Min vän och hennes kollega stirrar på domprosten under en evighetslång sekund, sedan brister Tuulikki Koivunen Bylund ut i ett rungande gapskratt och blinkar åt dem. "Finsk humor", säger hon urskuldande.
Finsk humor. Jag känner att jag har fått en ny idol.
(Tuulikki Koivunen Bylund var den som ledde minneshögtiden för Fadime i Uppsala domkyrka.)
Ikväll startar Kanal 5:s nya storsatsning Söndagsparty med Filip & Fredrik. De fläskar på med en 90-minuters direktsänd show från Manhattan där de tussar ihop Marilyn Manson med Jonas Gardell bland annat. Det går fort att konstatera att pojkarna har kommit en bit sedan "Hello Sydney".
En snabb titt i backspegeln: Efter fiaskot med Christer Ulfbåge och ståhejet kring nästa projekt, "Ursäkta röran", flyttade de till Öppna Kanalen i Stockholm där de sände pratprogrammet "Öppna Dagar". Då under pseudonymerna Jörgen Back och Jonny Wedin. Så här såg introt till Öppna dagar ut:
Jag har en känsla av att "Söndagsparty" kommer att vara något mer påkostat.
Bonusklipp från Hello Sydney:
Söndagsparty med Filip & Fredrik Kanal 5 söndag 21.00.
Läs mer på Söndagspartybloggen eller i tidningar som SvD och DN.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Veckans citat:
- Jag tycker att amfetamin har hjälpt mig väldigt mycket och jag vill gärna att man ska dela ut det till skolbarn. Skriv hellre det än att jag är nöjd med domen.
Anders Wendin, Moneybrother, om domen mot The Pirate Bay.
Besvara frågorna om dig med hjälp av låttitlar från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel. Den här utmaningen har jag sett lite varstans, bland annat hos Abbes pappa och Hanna Fridén. Depeche Mode, Madonna och Kraftwerk i all ära, här kommer mitt liv tolkat av kuplettkungen Karl Gerhard:
Är du kvinna eller man?: En katt bland hermelinerna
Beskriv dig själv: Jag vet inte mången som är som du
Vad tycker du om dig själv?: Hej på dej, du gamla primadonna!
Beskriv var du bor för tillfället: Där de stora torskarna gå
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka?: Under takåsarna i Paris eller Hurra hurra vad det är roligt i Moskva
Favoritfärdmedel: Gungorna och karusellen
Din bästa vän är: Han är ett bedårande barn av sin tid
Din favoritfärg är: Förgyll vad du kan förgylla
Hur är vädret?: Det jämnar alltid ut sig någonstans
Favorittid på dagen: Axlarna ska slutta
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Godafton vackra mask
Vad är livet för dig?: Och så tar vi oss en liten kaka till
Det bästa rådet du kan ge?: Nu ska vi vara snälla
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Jazzgossen
Favoritmat: En doft ifrån den fina världen
Dagens tanke: Vem vet hur länge vi har varann?
Hur skulle du vilja dö?: I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles
Din själs nuvarande tillstånd: Om jag finge som jag ville
Fel du kan leva med: Så var det med det lilla helgonet
Ditt motto: Jag kan spela zittra
Georgia: Ally, what makes your problems so much bigger than everybody else's?
Hej!
Jag ska berätta lite för dig om hur vi människor fungerar. Vi är ganska simpla varelser när man tänker på det. Vi är flockdjur. Vi imiterar ofta varandras kroppsspråk och mimik och vi är förvånansvärt sårbara för grupptryck. Vi är ängsliga och bekräftelsesökande individer som är mer benägna att tycka att saker är roliga om någon annan skrattar åt dem. Varför tror du man lägger burkskratt på komediserier?
En vanlig mardrömstanke för många är att tvingas stå och köra stand-up när ingen skratt
ar. Det finns få saker som är så smärtsamma att se som ett skämt som inte går hem, någon som försöker vara rolig men inte är det. Det brukar utvecklas en osedvanlig desperation, en frenesi att få ur sig nästa skämt - och sen nästa - i en svettfuktig trevan efter den där förlösande bekräftelsen i form av skratt. Det är plågsamt att se.
Detta tyckte då du skulle vara en bra idé att göra en programpunkt av? Att på bästa hela-familjen-lördagsmystid låta en medioker komikerpanel dra vitsar om och för några folkliga celebriteter som INTE skrattar? Som tvärtom ser helt allvarliga ut?
Hur tänkte du?
Med milda hälsningar
Vän av TV-ordning.
Det är ett himla liv om Susan Boyle just nu, "årets Paul Potts" i Britain's got talent. Visst, hon har den där trots-att-hon-har-ett-osedvanligt-anskrämligt-utseende-och-snarare-ser-ut-som-67-än-de-47-år-hon-är-har-hon-en-skön-attityd-och-sjunger-fint-grejen för sig. Men jag vete sjutton om hon blir the next big thing. Då blev jag mer underhållen av de här sköna typerna.
Tipstack till Mats Strandberg.
Idag känner jag för en färgsprakande, surrealistisk musikvideo med något abrupt slut. Gärna en duett framförd av två extremt kända män med egendomligt samspel. Får jag vara lite petig ska det vara två svarta män, även om den ena helst mer ska se ut som en vit kvinna. Om den innehåller elefanter, flygande peace-tecken och tecknade hjärtan med vingar också vore det toppen.
Här är "Whatzupwitu", en duett mellan Michael Jackson och Eddie Murphy, från Eddies soloplatta i början av nittiotalet. Videon blev 1999 framröstad som den tredje sämsta musikvideon i MTV:s historia.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet, Små pojkband och chockvideor och Knesset - Vi är världen.
Veckans citat:
– Jag hade en infektion i underlivet som kliade så mycket att jag hade rivit mig blodig, jag såg ut som en jävla laxfjärilskotlett mellan benen.
Josephine Myrén till AB om varför hon lämnade Robinson.
Känner du igen alla TV-serierna?
Många fler "sista måltiden"-bilder hittar du här.
Så här fina presenter fick jag när jag fyllde år för ett tag sen. Jukeboxen till vänster kräver 50-öringar för att ge dig tuggummin, vilket innebar att jag snabbt samlade på mig alla 50-öringar jag kunde hitta. Vad bra, en tuggummiautomat som också är en sparbössa, tänkte jag. Sen bestämde dom sig för att slopa 50-öringen. That's life.
Inlägg
Alla kommentarer
