Älgarna tog honom med sig

Jag har aldrig jobbat så intensivt som nu. Nyss hemkommen från fyra flygresor på två dagar försöker jag samla ihop tankarna och hitta in i vardagsverkligheten igen. Men jag tycker om det. Man får perspektiv på saker, tvingas fokusera. Bara jag lyckas hålla ihop allting och inte falla sönder så blir nog det här bra.

Något som alltid hjälper perspektivskapandet är att jobba med Fotografen. Ni vet, inte vilken fotograf som helst utan Fotografen. Är ni journalister så kan ni typen. Han (och det är alltid en han) som hanterat en kamera i över fyrtio år, refererar till en pizzaslice på Pizza Hut som "en sån där pajbit", obekymrat använder sig av n-ordet och pratar med främlingar som om han alltid känt dem. Som alltid, oavsett tidpunkt eller sällskap har en anekdot att berätta.

Under en bilresa valde han plötsligt att berätta för mig om dagen hans pappa dog. Det var i slutet av sextiotalet, och far och son var ute i de norrbottniska skogarna och jagade älg tillsammans. Det var ont om älg på den tiden, och de hade jagat sida vid sida i åratal utan att se en enda. Men den här dagen kom det två, kan ni tänka, och de sköt varsin. Upphetsningen blev däremot för mycket för faderns hjärta och han föll ihop. Det var före komradions tid, och i över en timme utförde den unga sonen hjärt- och lungräddning på sin far innan någon kom till undsättning. Då var det sedan länge försent. "Det är inte så lätt att se sin pappa dö mitt framför ögonen på en" sa Fotografen enkelt. "Älgarna tog honom med sig" konstaterade han och gick sedan vidare till nästa samtalsämne, en annan historia eller politisk inkorrekt iakttagelse eller bara ett glatt utrop över rovfågeln som just flög över bilen.
Perspektiv.

Fel Hudson, Aftonbladet

Aftonbladet blandar ihop korten när de rapporterar om tragedin i Oscarsbelönade Idoldeltagaren Jennifer Hudsons familj:

Hmm, Aftonbladet. När det gäller fasansfulla mordhistorier av det här slaget så är det nog bäst att skriva om rätt kändis. Jag ska ge er en snabbkurs: Till vänster nedan ser vi Kate Hudson. Till höger Jennifers syster, Julia Hudson. De är förmodligen inte ens släkt.

Ung flicka åt upp banan

På bloggfronten intet nytt. Eller, sanningen är att mycket är nytt men jag hinner inte skriva om det. Så går det när man jonglerar tre jobb samtidigt. Jag skulle vilja skriva om Dexter, och kanske lite Idol, eller nya sci-fiserien The Lost Room men det får bli ett annat år.

Dagens notis är hur som helst den här: Ung flicka åt upp banan.
Det mest komiska är nästan kommentarerna. Folk tävlar i att missförstå det roliga (det vill säga notisen i sig) och det uppstår en diskussion om huruvida det är snatteri eller inte att äta en banan, om det inte är väldigt dyrt med fem kronor för en banan och om ICA är bättre än Hemköp. Underhållning.

Höst med Sommar

Säsongspremiären av Robins fick mig att ta mig i kragen och lyssna på många av de sommarpratare jag försummat. Först Dolph förstås, efter Carina Bergs rekommendation, men också en blandad kompott av det som fanns sparat på Sommarsidan. Gellert Tamas, Mia och Klara, Fredrik Lindström, Helen Sjöholm, David Batra, Sissela Benn, Peter Settman, Fredrik och Filip, Annika Norlin, Martin Kellerman, Robyn, Lars Winnerbäck, Mark Levengood, Åsa Linderborg och Fredrik Skavlan.

Det är fascinerande hur man kan känna igen sig i så vitt skilda människor. Så fort någon öppnar munnen och berättar ärligt om sitt liv så finner man direkt beröringspunkter. Eller jag i alla fall. Som Martin Kellerman sa, vi vill gärna tro att vi lever helt unika liv, men det kan vi glömma. Jag fnittrade till Mark, blev rörd av David Batra och grät så mycket till Mia och Klara att jag genast hoppade vidare till Videokväll hos Luuk när Mia Skäringer var gäst. Hon är grym.

Andra halvan av nu aktuelle Fredrik Skavlans sommarprat trollband mig. Han berättade sina föräldrars makalösa kärlekshistoria och avslöjade att det var förälskelsen till Maria Bonnevie som gjorde att han slutade med Först & sist. Att han blivit kär i henne när hon var gäst i programmet och att han känt sig vansinnigt oprofessionell. För att förklara varför han ville lägga av provade han alla möjliga ursäkter. Att han hade tröttnat, ville utvecklas, att det var ett pressande jobb. Inget var sant. Leonard Cohen var gäst i Först & sist den veckan det blev officiellt att han skulle sluta, och när de småpratade innan programmet ville Cohen veta varför.
- Du vet, man börjar bli gammal, sa Skavlan och skruvade på sig.
Den slitne, 73-årige Cohen bligade på honom under lugg och sa med sin karakteristiska stämma:
- Yeah. You're a wreck.

Time flies

Idag fyller Älskade dumburk 2 år. Ett jubileum som råkar sammanfalla med publicerandet av mitt 800:e inlägg i bloggen. Det firar jag med att plocka upp några gamla godingar ur arkivet. Se dem under den logiska rubriken "Ur arkivet" till höger.

Från torr info till knarkreklam

Svenska myndigheter har verkligen hottat upp sina informationskampanjer.

Först kom den snygga Försäkringskassanreklamen, och nu Läkemedelsverkets nya TV-kampanj. Ni har säkert sett den, en stilig läkardam marknadsför en hemsida där man kan köpa läkemedel receptfritt. "Du vet vad som är bäst för dig och din familj", säger läkaren och kramar två barn och en golden. Det ser äkta ut från början, påkostat och flott, men det tar inte många sekunder innan man anar ugglor i pillerburken. Har man inte spetsat öronen innan så gör man det garanterat när hon obemärkt glider från antibiotika till amfetamin. Bara ett klick bort.

De kör helsidor i tidningarna också, där de räknar upp vad de kan erbjuda med sköna bisatser som "...alla typer av smärtstillande, från vanliga värktabletter till morfin."Det är såklart fejkad reklam som ska lyfta frågan om illegala preparat och näthandel. Här är kampanjsajten. (Något ironiskt lyckades jag stava fel när jag skulle gå in första gången och hamnade istället på en sida där man verkligen kunde köpa allsköns tveksamma droger.) Klicka på bilden för att läsa annonsen.

Vi har kommit en bit från gamla klassiska Anslagstavlan.



Vad tycker ni, var det bättre förr?

SVT bekräftar bloggnyhet

Nu går SVT officiellt ut med det jag kunde berätta redan för drygt en månad sedan: Att det kommer en "Ny svensk talkshow med norsk succéprogramledare" i januari. (Läs inlägget och du hittar också ett fantastiskt stycke talkshowhistoria - det galna mötet mellan Robbie Williams och Norge). Det handlar alltså om en av mina favoritprogramledare, norrmannen Fredrik Skavlan, som ska fylla det gapande svenska talkshowhålet.
Nytt sedan dess är att man bestämt vad programmet ska heta: Kort och gott Skavlan.

- Svensk TV har varit en förebild för mig sedan jag började som journalist, säger Skavlan i ett pressmeddelande.
Noteras kan att alla journalister som skriver något om Fredrik Skavlan och hans karriär prompt måste nämna att han ligger med Maria Bonnevie. Se SvD exempelvis.
Och nu gjorde jag det också.

Vad är Jeopardy?

Jeopardy! är ett amerikanskt tävlingsprogram som började sändas redan 1964. Den till synes enkla idén - Tre deltagare, "jag ger svaren, ni ställer frågorna" - visade sig bli en riktig lyckträff. Störst framgångar (bland annat 28 Emmys) har programmet vunnit under ledning av Alex Trebek, som tog över programledarrollen 1984.

Hans insats uppmärksammades även i ett avsnitt av Family Guy, där Adam West (Batman) lurar honom att säga sitt namn baklänges, vilket skickar honom till en annan dimension. I ett senare avsnitt av Jeopardy imiterade verkligheten konsten, till den del av publiken och TV-tittarna som var Family Guy-fans stora förtjusning:



Jeopardy har sänts i många länder runt om i världen, som Kroatien (Izazov!), Ryssland (Svoya Igra) och Israel (Melech Ha'Trivia!) och i USA har över 8000 avsnitt spelats in.

Den amerikanska rekorddeltagaren Ken Jennings vann drygt två och en halv miljon dollar efter en svårslagen stormästartitelserie - inte förrän i sitt 75:e program blev han besegrad. Här slår han rekord i mest vunna pengar i ett avsnitt.

Jag skrev om frågesport i TV här, och ni röstade fram Jeopardy som det bästa frågesportprogrammet.

Och bästa frågesportprogrammet är...

Ni var väldigt överens. Det är Jeopardy som gäller, annars kan det lika gärna vara. Jeopardy vann omröstningen om bästa frågesportprogram överlägset. Så här blev listan:

1. Jeopardy!
2. Frågesport är hopplöst passé
3. Kvitt eller dubbelt
4. Vem vill bli miljonär
5. Vem vet mest
6. Alla mot en
7. Supersvararna/Glasklart
9. Postkodlotteriets 50-50
10. Pokerfejs
11. Besserwisser

Ett inlägg tillägnat vinnarprogrammet kommer inom kort.

Vem behöver Kalle Anka

Ibland överträffar verkligheten dikten.
Eller vad sägs om den här gamla artikeln från Norrbottens-Kuriren. Ämnet är egentligen inte det minsta roligt, det handlar om ett bankrån och har rubriken "Rånet minut för minut". Det komiska uppdagas långsamt när man inser detaljerna. Som att det är bankkontoret i Råneå som rånats. Och att den ansvarige för säkerhetsfrågor på Handelsbanken heter Rolf Rånman.
Nä, jag skojar inte.
Ur artikeln:

Polisarbetet styrs från Luleå men hanteras också från lokaler i Råneå, 100 meter från brottsplatsen. Personalen i den rånade Handelsbanken beger sig till polisens lokaler i Råneå. De har fått rådet att inte gå ut i pressen utan hänvisa till den tillresta kollegan Rolf Rånman, ansvarig vid Handelsbanken i frågor av det här slaget. Rolf Rånman stannar kvar i bankkontoret och bistår polisen.

Grönköpings veckoblad någon?
Sverige är fantastiskt.

Hasch och knulla i SVT

Veckans "Det-skulle-aldrig-hänt-på-Hylands-tid":

- Hallåan Henrik Bennetter påannonserar Videokväll hos Luuk genom att säga att han blivit erbjuden en joint av en av bandmedlemmarna i den första videon.

- I själva programmet pratar Kristian Luuk med Johan Glans om hur svårt det är att få till ett "vrålknull" när man har småbarn.

Sex, droger och rock'n roll i SVT på bästa sändningstid.
Världen går framåt.

P.S. På temat "världen går framåt": Ni har väl sett att rymdödlorna i V gör comeback? D.S.
Andra om svt, cannabis, sex, utveckling, språk, tolerans, luuk, johan glans, science fiction, public service

Victoria och kungen

Victoria Silvstedt är nog en av få människor i Sverige som kan få tala ut om sitt misslyckade äktenskap och ge relationsråd i samma artikel. I Aftonbladet berättar hon om separationen från maken och listar samtidigt sina fem bästa relationstips, som bland annat går ut på att man ska köpa fräcka underkläder och ha sex på oväntade ställen. Djuplodande.

Kanske hade livet sett annorlunda ut om hon fått ett annat välbekant ansikte på fall. Men han var redan gift. 1993 kom Victoria Silvstedt tvåa i fröken Sverige, bland annat genom att berätta för en ung Adam Alsing vem hon helst av allt vill träffa:


Andra om victoria silvstedt, kungen, adam alsing, carl-gustaf, blondin, fröken sverige

Var är ditt liv?

Nästa år kan vi få återse klassikern Här är ditt liv i SVT. Redan i fjol gick Ingvar Oldsberg ut och sa att han var sugen på att leda en ny omgång av serien. SVT i Malmö kontrade med att erbjuda Anne Lundberg programledarrollen, men vem det nu än blir som axlar Lasse Holmqvists mantel så blir det inga inspelningar förrän tidigast nästa år.

Jag ser gärna en återkomst av formatet. Att kidnappa en intressant person (helst i direktsändning) för att sedan konfrontera denne med gamla lärare, barndomskamrater och glömda kollegor kan sällan bli fel. Även om det ligger en hel del nerver i överraskningsmomentet eftersom man aldrig vet hur föremålet för hyllningen ska reagera. Här chockas Muhammad Ali så att han nästan vänder och går i dörren, här överraskas en sval Phil Collins av några gatumusikanter och här börjar fotbollsstjärnan Ian Wright gråta hysteriskt vid blotta åsynen av programledare Michael Aspel och hans röda bok.

Det hela började som ett radioprogram i USA 1948 och har sedan dess sänts i tusentals upplagor i flera länder. 1954 var det Helan och Halvans tur att bli lurade in i vad som skulle bli parets enda framträdande i amerikansk TV. Något som inte uppskattades till fullo. Så här sa Stan Laurel efteråt: "[Oliver Hardy] and I were always planning to do something on TV. But we never dreamed that we would make our television debut on an unrehearsed network program... I was damned if I was going to put on a free show for them". Så här såg det ut:



Många gäster passerade revy, programmet utvecklades och såldes vidare, och några decennier senare var det megaproducenten Simon Cowell som blev tagen på sängen - mitt under inspelning av American Idol.



Programmet med Simon Cowell var stjärnspäckat och krossade också delvis hans image som hård och hjärtlös när ett par funktionshindrade barn dök upp för att tacka honom för all den hjälp han i smyg gett dem och deras kamrater. I slutet kom ett oväntat framträdande av popprinsessan Leona Lewis, tillsammans med operasmörarna i Il Divo.

Den svenska varianten med Lasse Holmqvist sändes 1980-1991. Mest kända ögonblicket därifrån är förmodligen ångesttoppen när Lill-Babs konfronterades med alla sina män, ett möte som skymtar förbi i den här gamla vinjetten från 1985.
Återstår att se vilka klassiska ögonblick som kan skapas framöver.

Mamma Mia, Meryl

Jag vet att jag är lite sen, men jag såg Mamma Mia idag.
Var det någon fler än jag som bara hade ögon för en enda skådespelare i hela filmen?
Meryl Streep, jävlar vilken kvinna.

Sweet Sixteen

Musikaliskt är jag inne i en 50- och 60-talsperiod just nu. Mitt behov av doa-körer syns omättligt, och allt som är inspelat efter Woodstock är ointressant för tillfället. En fråga bara: Varifrån kommer all denna fascination för sextonåringar?

Exempel: Johnny Burnette - You're sixteen (1960):

"Ooh, you come out of a dream, Peaches and cream, Lips like strawberry wine, You're sixteen, You're beautiful and you're mine. You're all ribbons and curls, Oh, what a girl! Eyes that twinkle and shine, You're sixteen, You're beautiful and you're mine. You're my baby, you're my pet, We fell in love on the night we met. "

Gillar särskilt "you're my baby, you're my pet"-biten.

The Crests - 16 candles (1958):

"You're only sixteen (sixteen) But you're my teenage queen (You're my queen) You're the prettiest, loveliest girl I've ever seen (I've ever seen, oh) Sixteen candles in my heart will glow For ever and ever for I love you so"

Chuck Berry - Sweet little sixteen (1958):

"Sweet Little Sixteen, she's got the grown up blues, tight dresses and lipstick, she's sportin' high heel shoes, oh but tomorrow morning, she'll have to change her trend, and be sweet sixteen, and back in class again"

Sam Cooke - Only sixteen (1959):

"She was only sixteen, only sixteen, With eyes that would glow, But she was too young to fall in love, And I was too young to know"

BB King - Sweet sixteen (1960):

"Baby, you were just sweet sixteen, You just left your home then, woman, Ah, the sweetest thing i'd ever seen, But you wouldn't do nothing, baby, You wouldn't do anything I asked to, You wouldn't do nothing for me, baby, You wouldn't do anything I asked to, You know you ran away from your home, baby, And now you wanna run away from old B too"

Neil Sedaka - Happy birthday sweet sixteen (1961):

"Tonight's the night I've waited for, Because you're not a baby anymore, You've turned into the prettiest girl I've ever seen, Happy birthday sweet sixteen, What happened to that funny face, My little tomboy now wears satin and lace, I can't believe my eyes you're just a teenage dream, Happy birthday sweet sixteen

When you were only six I was your big brother, Then when you were ten We didn't like each other, When you were thirteen You were my funny valentine, But since you've grown up Your future is sewn up, From now on you're gonna be mine, so, If I should smile with sweet surprise, It's just that you've grown up before my very eyes, You've turned into the prettiest girl I've ever seen, Happy birthday sweet sixteen"

Det här är bara ett axplock.

För att illustrera detta inlägg, vad kan vara bättre än det klassiska omslaget till singeln "Julie's sixteenth birthday" kanske det sorgligaste någonsin.

Svengelsk Television - uppdatering

För över ett år sedan hittade jag den här skylten vid porttelefonen till ett stort svenskt medieföretag. Den roar mig fortfarande.
Efter genomförd spaning kan jag meddela att den sitter kvar, i oförändrat skick. Andra om svt, humor, översättning, miss, blooper, tabbe, skylt

Jag ställer frågorna, ni ger svaren

När Magnus Härenstam petades från Jeopardy gick luften ur en klassisk frågesport i svensk TV. Programmet blev sig aldrig likt. Men var det dödsdömt redan innan Härenstams sorti? Hade hans belackare rätt i att det kändes föråldrat? Och var det i så fall Härenstams fel - eller programidéns? För visst skulle man kunna tro att den klassiska frågesporten sett sina bästa dagar, och att TV-publiken vill ha något nytt, mer modernt?

Men sanningen verkar vara att den svenska publiken inte kan få nog av frågesport på TV. Formen är inte alls hopplöst ute, utan firar nya triumfer varje dag. Det är i alla fall slutsatsen man drar av kvantiteten på programutbudet. Varje kanal har sin egen variant, och vi börjar rekrytera medverkande långt ner i åldrarna i tävlingar som Vi i femman och Amigo.

Jag måste erkänna att fenomenet lämnar mig aningens förbryllad. Hur stort är suget efter frågesport egentligen? Jag förstår att det som sällskapslek förmodligen aldrig kommer att dö ut, men att passivt se på andra som tävlar? Kan det vara så att tillfredsställelsen i att sitta hemma, i godan ro kunna ropa de rätta svaren och känna sig intelligent är så tidlös och allmänmänsklig att frågesporten alltid kommer att ha sina trogna fans?

En annan fråga: Är Sverige stort nog för alla dessa lekprogram? Första gången jag fick en skymt av Vem vet mest? i SVT kände jag genast igen en tjej från Glasklart (som jag tidigare skrivit om här). Missminner jag mig inte har jag sett henne i Singing Bee också. Häromdagen såg jag en dam i 50-50 som bara förra veckan var med i Vem vet mest? och där berättade att hon var gammal stormästare i Jeopardy. En inavel utan dess like.

Men jag verkar ensam i min skepsis. Vem vet mest? hittade direkt sin publik och ses av stadigt runt en halv miljon människor. Efter att ha läst en positiv recension hos Tomas ville jag ge det en chans till, men för mig känns det fortfarande rätt trist.

Frågan är om frågesporten någonsin kommer att bli omodern, eller om den är här för att stanna. Det är klart, så länge man får se såna här typer så har frågesport på TV ett berättigande i min värld. Men vilken variant är din favorit? Rösta på det program du gillar allra bäst i marginalen till höger.

För den som tycker det var bättre förr och som med gråtmild nostalgi pratar om Lars-Gunnar Björklund och Staffan Ling, jag har ett klipp för dig. Så här såg det klassiska Supersvararna ut, här med en ung Lotta Bromé:


Andra om jeopardy, frågesport, lista, tävling, rösta, härenstam, tv

Världens bästa barnprogram

Hur väl kan du dina gamla barnprogram? Gör Allt om barns minnestest och ta reda på det. För övrigt har vi redan bestämt vilket som är det bästa barnprogrammet genom tiderna - vill du se vilket som vann, titta här. Här är hela listan.

Andra om barnprogram, snuggles, nostalgi, test, lista

Idol - så funkar det

Killarna är verkligen ointressanta i år. Inte ens Lars får mig i gungning. Bara lilla Johan har lyskraft som bådar om en karriär, dock ligger den kanske några år fram i tiden. Men - att Johan måste växa på sig innan han är redo för de stora arenorna betyder inte att han inte kan gå långt i Idol 2008. Något som hör ihop med samma faktorer som skickade hem Linda Pritchard igår. Var hon sämst? O nej. Men det är inte den frågan folk hemma i stugorna ställer sig heller när det blir dags att rösta.

Du kanske trodde att Idol var en artisttävling? Du hade fel. Idol är en talangjakt. Skillnaden är att de allra flesta som tittar inte är ett dugg intresserade av en eventuell kommande skivkarriär för deltagarna. De bryr sig bara om tävlingen. Nyckelfrågan för de som röstar är INTE, som många felaktigt antar: Vem är bäst? utan istället Vem tycker jag förtjänar att vinna? Och när det gäller vem man vill se högst upp på prispallen, vem man unnar den där segerns sötma, då kommer många andra kriterier in än bara vem som har störst chans att lyckas. Då gäller inte vem-vill-jag-köpa-en-skiva-av? utan snarare vem är ett charmtroll, vem är drabbad av nån otäck sjukdom, vem har döda föräldrar eller har tagit sig hit mot alla odds? Självklart behövs talang, men en bra röst är inte det viktigaste, och att ha ett eget konstnärligt uttryck är inte ens det alltid att föredra.

I USA märktes fenomenet i säsong 2 när jury och annat branschfolk häpnade över att finalen stod mellan en nörd och en tjockis. Idolpubliken älskar nämligen en underdog. Någon som kommer "från ingenstans", gör stora framsteg mellan första audition och final och övervinner både kritiker och helst även ett fysiskt eller psykiskt hinder/handikapp av något slag på vägen. Men när vinnaren är korad och publiken har fått glädjescenen, konfettiregnet och det tårfyllda slutframträdandet är sagan slut. Intresset falnar. Den amerikanska Idolfinalen 2003 blev en enorm succé, men Ruben Studdard som vann (minns du honom?) sålde inte alls så många skivor som förväntat. Få ickeamerikaner känner till Fantasia Barrino som vann året efter, och vi vet redan att de svenska vinnarna försvann lika snabbt som de kom. Linda Pritchard har förmodligen mer star quality än Ruben Studdard, men hon har för det ingen Idol quality. Hon är för slipad, för färdigpaketerad, för professionell.

Så. Nu kan ni sluta bli så chockade. Både över vilka som åker ut och vilka som inte gör det.

Tidigare har jag listat några favoritauditions från Idol här och skrivit om låtmakarnas powerballadpåhittighet här.

Andra om idol 2008, american idol, ruben studdard, johan palm, linda pritchard, lars eriksson, audition, fantasia, tv4

Konstgjord andning på Cityakuten

Trogne långköraren Cityakutens femtonde säsong kommer också att bli den sista. Till våren säger vi adjö till akutmottagningen på County, och det är inte en dag för tidigt. Trots att serien tillhör mina absoluta favoriter kommer det att kännas skönt med ett bokslut. Cityakuten repriseras just nu både i TV3 och TV8, och med hjälp av min älskade inspelningsapparat har jag nyss återsett de första 12 säsongerna.

Många hävdar att serien jumped the shark och förlorade greppet redan i säsong 8 när en av TV-historiens mest sympatiska och omtyckta karaktärer, Dr Mark Greene, dog. Jag brukar protestera. Även om seriens hjärta försvann med Mark fanns ryggraden kvar i form av John Carter, och även andra vitala organ som Abby, Susan Lewis och Luka. Trots flera misslyckade planteringar av nya karaktärer introducerades också ett par som man faktiskt bryr sig om, som Neela och Sam till exempel. Afrikaavsnitten är också välgjorda och spännande, och Carter och Kems öde hjärtskärande. Men det är helt klart ojämnt - få röda trådar följs, och det kryllar snart av lösryckta specialavsnitt kring gäststjärnor som Cynthia Nixon och Ray Liotta. Trots mina protester är det lätt att se att tiden efter Mark Greenes död till stor del är konstgjord andning, med få glimtar av sann Cityakutenanda. När Carter till slut lämnar serien följer en lång rad rent patetiskt dåliga avsnitt.

Vilket förstås är tragiskt. För efter ett par knackiga säsonger glömmer man fort att det är en serie med 123 Emmynomineringar (fler än någon annan serie) och odiskutabelt en av de populäraste någonsin. Nu för tiden vinner den inte ens några förstapris i den egna kategorin, med klart lysande sjukhusseriekonkurrenter som Grey's Anatomy och House. Nytänkandet, de fantastiska skådespelarna som passerat revy, de formmässigt utmanande specialavsnitten... Allt slarvas bort när intrigerna späds ut och dras isär flera år längre än de borde.

När serien går in på sin femtonde och sista säsong kommer flera ur det gamla gardet att återvända, bland annat allas vår Mark, Anthony Edwards(!). Han kommer dock inte att återuppstå från de döda, utan snarare medverka i någon typ av tillbakablickar. George Clooney har däremot tackat nej till en comeback. När allt avslutas kommer totalt 327 avsnitt att ha spelats in. Frågan är om de sista avsnitten kan fånga upp charmen och briljansen i de första. Klart är i alla fall att jag kommer att titta, och jag kommer att gråta. Återstår att se om det blir tårar av nostalgisk rörelse eller tårar i förbittring över ett förlorat arv.

Foton: nbc.com

Veckans nödsamtal

Att älska i nöd och lust.



Andra om: 911, nödsamtal, stavning, språk, usa, humor, redneck.

Where thieves and pimps run free

"The TV business is a cruel and shallow money trench, a long plastic hallway where thieves and pimps run free and good men die like dogs. There's also a negative side."

- Hunter S. Thompson

Hunter S. Thompson skulle knappast höjt på ögonbrynet över en realityserie som "Färjan", med resenärer som haft tungan i fel mun och oroar sig över att ha kommit med på bild och presumtiva tittare som skadeglatt ropar ska-man-ligga-får-man-bädda, eller vad man nu säger.

Andra om: färjan, tv, journalistik

Klipphängare

Vi kan skratta åt Mårten Andersson när han glömmer vad Kent heter, men det är inte så lätt alltid. Jag hörde en gång en högt uppsatt TV-producent prata om hur vanligt det är att serier slutar i "cliffhangovers" nu för tiden.
Cliffhangovers. Undrar om han verkligen tror att det heter så? Om han fortfarande svänger sig med begreppet? Eller om någon har vågat rätta honom.

Det sägs att termen "cliffhanger" ursprungligen kommer från den engelska poeten Thomas Hardys serieroman "A Pair of Blue Eyes" från 1873(!). För att hålla spänningen vid liv mellan kapitlen i romanen, som publicerades månatligt i en tidning, lät han vid ett tillfälle karaktären Knight lämnas hängande från en klippa.

Här hittar du listan över TV-världens mest smärtsamma cliffhangers, den är gammal men du får fortfarande komma med ditt eget förslag. Kanske gör vi tillsammans en ny lista.

Bilden föreställer Trango Towers i Pakistan, världens högsta klippor.

Huliganmeteorologen anfaller

Alltså, det här med meteorologen Pererik Åbergs nya frisyr. Nej, jag ska inte orera kring det häpnadsväckande i de massiva folkstormar som kan blossa upp kring TV-personers skäggfrisyrer eller annan huvudbehåring, vi har redan sett så många exempel att det bara är att acceptera att folk tydligen bryr sig. En typisk pseudonyhet, som han säger själv.

Det jag reagerade på i det här fallet var snarare hans uttalande om att han "fick höra att jag ser ut som en huligan".

En huligan. I vilket parallellt universum ser mannen på bilden nedan ut som en huligan? Jag bara undrar. Mannen som på SVT:s hemsida listar montör, lagerarbetare och rörmokare som "karriärer som inte blev av". Klicka för större bild.



Inte för att jag har förutfattade meningar om huliganer, fast det har jag nog, men jag har svårt att se denna figur mucka gräl med grovhuggna, halvalkoholiserade bråkstakar till supportrar. Jag tyckte han var (och fortfarande är) mer lik den här killen:



Men det är ju bara jag.

Succéregissör klar för svensk vampyrfilm

Han skapade Felicity och regisserade avsnitt av klassiska Homicide: Life on the street. Senaste storprojektet var monsterfilmen Cloverfield som spelade in över 200 miljoner dollar.

Men nästa utmaning för Hollywoodregissören Matt Reeves blir - svensk. Han står nämligen för manus och regi när John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in" ska bli amerikansk biofilm.

Let the right one in spelas in under 2009/2010 och kommer att lanseras brett på bio i USA. Den svenska versionen, i regi av Tomas Alfredson, har biopremiär i Sverige den 24 oktober.

När Kent blev Kräm

Kent släpper allt de någonsin gjort och lite till i en box som kommer i oktober. I 18 år har de funnits och numera känner mest varenda svensk till deras namn. Annat var det i början av karriären. När de spelade låten "Halka" i PopTV i ZTV 1996 hade Mårten Andersson inte riktigt koll på vad-det-var-de-hette-nu-igen. Det var väl nåt kort på K?

Notera de roade blickarna mellan bandmedlemmarna:



AB skriver om boxen. Bloggar som PSL också.
Andra om kent, kräm, mårten andersson, ztv, humor, miss, blooper, felsägning, box, musik

Dagen som skakade den hårda domaren

Nu har Idol 2008 gått in i slutauditionsvängen och jag börjar titta på allvar. Den här delen av processen tilltalar mig. Jag kommer förmodligen att tröttna senare, men än har man förväntningar som spirar. O, den kan bli bra, och den och kanske den? För en som är totalt ointresserad av falsksjungande pajasar och krystade jurysågningar har Idolserien bara glimtvis varit intressant fram till nu.

Apropå jurysågningar.
Jag antar att de människor som tycker om att se förhoppningsfulla Idol-deltagare bli jämnade med marken också gillar TV-domaren Judge Judy. Judge Judy är inte min favorit, jag förstår inte riktigt varför puckon som får en åthutning av en maktfullkomlig, barsk dam är bra TV - eller - när jag skriver det så inser jag precis varför andra tycker att det är bra TV, men det är hur som helst inget jag går igång på. Men för att kasta den här associationskedjan till en plats där den aldrig trodde att den skulle hamna, trots att den är en associationskedja, tänkte jag visa ett minst sagt skakande klipp från inspelningarna av Judge Judy. Hon var nämligen i full färd med att bena ut ett fall när en jordbävning plötsligt slog till.



Klippet är från i somras.

För övrigt tycker jag mycket om den nya Idoljuryns sätt att annonsera vilka som gått vidare. Inget larvigt och överdrivet ödesmättat "ni i bakre - eller kanske ni i främre - raden jag är ledsen - men ni kommer att vara upptagna imorgon - för ni kommer att sitta på bussen hem - för att sen komma tillbaka - för ni har gått vidare - trodde ni ja"-tjafs och villfarelsefasoner. Nu var det mycket proffsigare.

Tidigare skrivet om Judge Judy: "Ja, jag låter en enväldig, grinig moraltant bestämma hur det ska gå i min infekterade, bittersjuka grannfejd, och visar dessutom upp mina tillkortakommanden och min uppsträckning inför hela landet!"
Mer om Idol här eller här eller här.

Minnesvärd TV prisades på Emmygalan

Emmystatyetterna har delats ut i natt och en utmärkt sammanfattning av de största vinnarna kan du läsa till exempel hos TV-planeten. Själv nöjer jag mig med att konstatera att det var glatt överraskande att Bryan Cranston vann bästa dramaskådis för Breaking Bad (som jag skrivit om här.)
Och att Heidi Klum syntes i 7 modekreationer under kvällen. Pust. Men kanal5 tyckte ändå inte att det var tillräckligt och spetsade det till att hon hunnit med 74 (!) klädbyten.
Och att det är skandal att The Amazing Race blev bästa dokusåpa igen när Project Runway borde vunnit.

Och att det avslöjades vilket som är "TV's most memorable moment". Den amerikanska TV-publiken fick välja bland en mängd TV-ögonblick och röstade fram två vinnare, en i kategorin drama och en i kategorin komedi.

Topp fem komedi:

Vinnare: Friends, säsong 2 avsnitt 7.
"The one where Ross finds out"
9 november 1995


I Love Lucy "Job Switching", säsong 2 avsnitt 4.
15 september 1952
M.A.S.H "Abyssinia, Henry", säsong 3.
18 mars 1975
South Park "Trapped in the Closet", säsong 9 avsnitt 12.
16 november 2005
Seinfeld "The Contest", säsong 4 avsnitt 11.
18 november 1992

Topp fem drama:

Vinnare: Buffy the Vampire Slayer "The Gift", säsong 5 avsnitt 22.
22 maj 2001
The X-files "Existence Kiss", säsong 8 avsnitt 21.
20 maj 2001
Grey's Anatomy "As We Know It", säsong 2 avsnitt 17.
Brian's Song
30 november 1971
Dallas "A House Divided", säsong 3 avsnitt 25.
Hittade ingen bra Buffyvideo utan bjuder istället på slutsekunderna från det klassiska Dallasavsnittet "A House Divided" från den 21 mars 1980:


Vilket är ditt mest minnesvärda TV-ögonblick?

Här hittar du all Emmyinformation. Läs vad andra skriver om Emmygalan: AB, sydsvenskan, AOL, SVT, Veckorevyn, ABC, SvD.

Stevie, Globen och Barack

Vad är det som händer?
Det är fredagkväll i Stockholm. Stevie Wonder är på besök, trollbinder stan med sin klassiska stämma, börjar så mässa om "change" - och får plötsligt hela Globen att sjunga "Barack Obama, Baraaack Obaaaaamaa." När har någonsin en svensk konsertpublik skanderat namnet på en amerikansk presidentkandidat? Det är nya tider vi lever i.
Och jag vet inte om jag ska bli lycklig eller vettskrämd.


Bevittnat och förevigat av Kulturbloggen.

DN och AB var också där, och vill du läsa mer om USA-valet kan du öppna typ vilken tidning som helst. Andra om barack obama, usa, personkult, predikan, masshysteri, stevie wonder, globen, stockholm, val, politik

Jurtjyrkogårdsungen - men sen då?

Han är en av dem som skrämt mig och mina generationsfränder allra mest, och skickat ilningar från våra hälar rätt upp i ryggraden vid så lite som skönjandet av en inbillad senkapning. Det blonda håret, det söta ansiktet, den genomonda illviljan. Skalpellen som skär genom baksidan av hälen som om det vore smör. Jag talar förstås om Gage Creed, ungen från Pet Sematary eller Jurtjyrkogården. Men vad hände sen?

Gage Creed spelades av en då knappt 3-årig Miko Hughes som gick vidare till att bli en av Hollywoods flitigast arbetande barnskådisar. Det är till exempel han som är "Boys have a penis, girls have a vagina"-ungen i Kindergarten Cop. Han medverkade också i filmer som Jack the Bear, Wes Craven's New Nightmare, Apollo 13 och Zeus and Roxanne. Men hans största roll efter Pet Sematary är förmodligen den som autistisk pojke mot Bruce Willis i Mercury Rising. Han gästspelade också i TV-serier som Baywatch, Full House, Touched by an Angel och The Nanny. Som nioåring lyckades han även hinna med att släppa två album, till vilka han själv skrivit låtar. Båda plattorna kom samma år, "Miko Hughes" och "Halloween Haunts".

På senare år, det vill säga under det här millenniet, har han haft TV-roller i Roswell, Clockstoppers, Veronica Mars, Cavemen och Boston Public. Han har också gjort filmer som Surf School av Joel Silverman. Förutom skådespeleriet jobbar han på kvällarna som DJ under namnet D.J Cubed, annars spelar han TV-spel och sköter sina husdjur - en katt och 30 000 bin.

Han har inte längre lika sötblond utstrålning som när han var i Jurtjyrkogårdsåldern. I sin inaktiva blogg presenterar han sig med orden I eat babies och med en bild där han klipper sig i tungan med en sax. Som favoritfilm har han listat "porno" och i ett inlägg skriver han om marijuana i matlagning. Myspacesidan är något mer aktiv.

Just nu jobbar han med filmen City of Shoulders and Noses, som beräknas ha premiär nästa år. Han har hunnit bli 22 år och så här ser han ut idag:

Tidigare i Vad hände sen-serien: S.O.A.P, Björnes magasin, Dr Quinn, Ensamma hemma, MacGyver, The Wonder Years, Helt apropå och Alf.

Kallur och häcken

Hittade en ett par veckor gammal Sundsvalls Tidning med ett uppslag om häckar. Trädgårdshäckar alltså, som skymmer sikten för bilister och orsakar olyckor. Ganska trist ämne, som någon velat skoja till lite i den undre artikeln. Ingressen lyder: "Susanna Kallur fixar 100 meter häck på mindre än 13 sekunder. För Olle Danielsson tar 30 meter häck en hel dag.– Det har växt väldigt kraftigt i år, säger han."

Fyndigt värre. Vad jag undrar är dock vilken grym, alternativt ironisk, alternativt galghumoristisk redigerare som bara två veckor efter OS-semifinalen skriver bildtexten "Svenska friidrottsstjärnan Susanna Kallur har inga som helst problem med höjden på sina häckar."
Klicka för större bild.
Andra om sanna kallur, os, ironi, häck, trafik, journalistik, humor

SVT och porren

SVT fortsätter med sina temakvällar på lördagar. Under hösten kommer vi att få fördjupa oss i ämnen som vampyrer, tyskarnas fascination för Sverige, ståuppkomik och det svenska tennisundret på 80-talet. Men den 4:e oktober blir det porr för hela slanten. Först visas tre dokumentärer om porrindustrin, (bland annat en om succéfilmen Långt ner i halsen), sedan avslutas kvällen med spelfilmen Boogie Nights.

Själv kommer jag förmodligen inte att se så mycket av temakvällen, eftersom jag just den dagen är bjuden på ihopflyttningsfest. En ihopflyttningsfest är, precis som det låter, en fest för att fira att två av mina vänner slår sina påsar och kartonger och sänglinnen ihop. Den ena vännen har sedan länge ett alias: Kanin. Den andra kallas Pippo. Alltså: Den 4:e oktober, när SVT som av en händelse har porrtema, ska PIPPO och KANIN fira att de blivit kära och flyttat ihop.
Kan två människor vara mer ämnade för varandra?

Andra om svt, tema, porr, fest, mark wahlberg

Journalism for dummies 2

Senast var det sydsvenskan.se som var för snabba på webbpubliceringsfingret så att jag glatt kunde ironisera över dem i Journalism for dummies. I morse var det en överarbetad rubriksättare på Aftonbladet som fick en snedtändning. Så nu är det dags för nya lektioner:

Lektion 5: Om du har breaking news som du vill slå upp stort på löpet, välj häftiga bilder och fläska på med ett fett rubriktypsnitt.

Lektion 6: Om du har breaking news som du vill slå upp stort på löpet, och vill få rubriken att verkligen skilja sig från tidigare rubriker, kan du välja färgen röd för vissa nyckelord.

Lektion 7: Om du har breaking news som du vill slå upp stort på löpet, och väljer att skriva vissa nyckelord i signalrött, se till att det är r ä t t nyckelord.


Det värsta är att jag stirrade på den en god stund innan jag insåg att det var galet.

Andra om journalistik, medier, blooper, tabbe, groda, aftonbladet, miss, löp, rubrik, big bang.
Via Buzz.

Ny svensk talkshow med norsk succéprogramledare

Norske programledaren Fredrik Skavlan kommer att göra comeback i en ny talkshow. Han ska enligt ryktet åter jobba ihop med redaktören från Först och sist, ett av Norges mest populära program någonsin, men den här gången - i svensk TV! En nyhet jag blir mycket upplivad av. Jag har tidigare skrivit om hur Norge ett tag fyllde det svenska talkshowhålet och hur oförtjänt anonymt det gjordes, och det ska bli mycket spännande att se min favorit Skavlan leda en ny svensk satsning. Programmet har premiär i januari och NRK planerar att köpa serien för visning även i grannlandet i väst. Både internationella och svenska gäster förväntas besöka Skavlan på bästa sändningstid - fredagar 21.00 i SVT.

Jag minns ett avsnitt av Først & Sist från december 2005 när Robbie Williams kom på besök. Det kan nog läggas till historien som en av de mest intensiva och märkliga episoderna i talkshowvärlden. Så fort han klev in i studion tog Williams över helt och hållet och började intervjua de andra gästerna. Under de kommande minuterna lyckas han:

- fråga ut en 18-årig Idol-deltagare om hennes kärleksliv, säga att hon är söt men att det vore lite "Rod Stewart" av honom att flörta med henne, outa en norsk handbollsspelare, ignorera hennes ovillighet att prata om sin sexualitet och istället bombardera henne med fåniga frågor som "är du bi eller 'full on lesbie?'" och "är du kvinnan eller mannen i förhållandet?", ta emot en märklig hälsning från prinsessan Märtha Louise make Ari Behn och förolämpa honom i en hälsning tillbaka, förneka ett sexäventyr med två norska modeller som i skvallerpressen hävdat att de legat med honom, (men även konstatera att de var skitsnygga och att han gärna skulle ha legat med dem), konfrontera Fredrik Strage med att han är rädd för att binda sig, något som slutligen leder till att Strage friar till flickvännen Linda rätt in i kameran.

Och det är bara ett axplock. Vi hoppas på många lika dramatiska stunder i den nya, svenska talkshowen nästa år.
Se programmet med Robbie Williams här.

Foto: Pressbild från Sommar i P1, fotograf Mattias Ahlm/SR
Andra om talkshow, fredrik skavlan, norge, nrk, robbie williams, svt.

Antikommersielle Lasse Gjertsen

Norske animatören och videoregissören Lasse Gjertsen är kanske ett okänt namn för mainstreamsvensken, men på Youtube är han en stjärna. Nära 50 000 människor prenumererar på hans kanal, och videon Hyperactive från 2006 blev en jättehit över hela världen med uppåt 20 miljoner visningar.

I Sverige har 24-åringen inte fått särskilt stor uppmärksamhet hittills, med undantag för underskattade UR-programmet Anaconda (nominerat till Kristallen) som träffade honom i fjol, se det mötet här. (MyTube, hösten 2007). Förutom Hyperactive är han mest känd för kompositionen Amateur, men totalt har han producerat 23 videosnuttar (av skiftande kvalitet ska sägas) som lagts ut till allmänt beskådande.

Han viker inte undan för kontroversiella ämnen och har provocerat med ett par videor om självmord, och här en satir över 9/11-konspirationsteorier. Han skräder heller inte orden när det gäller vad han tycker om att göra reklamfilm:

I know I might get a lot of money from it, but I would feel awful if I made money in such a dishonest and cynical way. In fact, I see no difference in doing a commercial than sucking an old, fat, rich white guy in a suit's little dick and getting paid for it. That would actually be a more honorful way of making money. I will much rather starve to death than being a part of your huge corporate marketing empire, scouting the world for things you can claim ownership over so that you can make more dirty money, lowering the quality of entertainment, society and life in general for the rest of us.

So if you ask me to do a commerical, you're offending me, and if you, like some companies have already done, the egoistic human filth and shit they are, use my ideas without my permission, and make money on it, I sincerely hope that you all get heart attacks on Christmas Eve and slowly and painfully die in front of your crying families, while everything is being filmed and put on youtube, so that we can feel better and safer in this world.

Han har även fått uppdrag utanför Youtube, bland annat gjorde han videon till Timbuktus Get Fizzy. Min personliga favorit får nog ändå sägas vara det mysfilosofiska självporträttet Jeg går en tur:



Det är för övrigt lätt att bli förtjust i norska saker enbart för språkets skull. Hör bara hur fint det låter när O.C-stjärnan Rachel Bilson pratar om pojkvännen och Star Wars-skådisen Hayden Christensen på norska:
"- Jeg har en kjæreste som kan få meg til å le. Det er det aller viktigste for meg. Det å kunne le sammen med kjæresten sin - som bestevenner - kommer først, sier Rachel."

Lasse Gjertsens Myspacesida.
Bilden licensierad under Creative Commons Attribution ShareAlike 1.0 License.
Andra om lasse gjertsen, animation, reklam, norge, video, youtube, kändis

Lindsay Lohans blogg

Jag har aldrig följt Lindsay Lohan och turerna kring henne särskilt noga, men fann det ändå spännande att läsa hennes Myspaceblogg. Det verkar vara hennes egna ord. Jag vet inte, det är samma kittlande känsla som med Aaron Sorkins Facebookprojekt, den där närheten igen. Om än falsk.

Heil Jeffersons

The Jeffersons var en populär amerikansk komediserie som sändes 1975-1985. Det är USA:s mest långlivade TV-serie med huvudsakligen svarta karaktärer. Titelmelodin Movin' On Up sjöngs av Ja'net Du Bois och en gospelkör.
Här i själfylld tolkning av souldivan Adolf:



Andra om hitler, parodi, ironi, the jeffersons, signaturmelodi

Stormare hos Luuk

Ikväll är Kristian Luuk tillbaka i rutan med sin videokväll. Åtta halvtimmar ska det bli i höst, den förkortade programtiden ska vägas upp av en bättre sändningstid, SVT1 21.00.

I premiärprogrammet har Peter Stormare tagit med sig tre musikvideor för att berätta om hur de har förändrat hans liv. Jag är inte så lättimponerad av Stormare, hans insats i Stjärnorna på slottet var fascinerande men han känns numera en smula överexponerad. Därför har jag också svårt att hålla intresset uppe under hans halvtimme i Luuk-fåtöljen. Luuk är som vanligt duktig på att få till en skön samtalsstämning, även om han i det här fallet kanske gnager lite för mycket på vissa ämnen och rusar för snabbt förbi andra. Det kortare formatet passar heller inte riktigt den dramatiske skådespelaren. Luuk väljer stora och tunga frågor om identitet och otrohet och faderskap och Stormare hinner mest bara trassla in sig innan det är dags för nästa video och ämnesbyte. Men visst lär jag mig saker om honom som jag inte visste förut.

SVT verkar för övrigt vara aningen förvirrade när det gäller de inbokade gästerna i serien. Tre gäster är offentliggjorda, skriver de: Peter Stormare, Lena Philipsson och Leif Silbersky. Men titta på gästlistan för september:

Videokväll hos Luuk SVT1 tisdagar 21.00. Del 1/8 ikväll.

Buttra, sköna Lennart

Först Mona Seilitz. Så Ingela Agardh. Agneta Bolme Börjefors.
Och nu Lennart Swahn. Min barndoms TV-profiler säger en efter en tack och adjö för gott.
Mitt enda möte med Lennart Swahn utanför TV-rutan var tyvärr ingen angenäm upplevelse, men låt oss inte prata om det idag, (för övrigt är han sen länge förlåten) utan låt oss idag istället minnas, eh, andra som han varit otrevlig mot:



Men mest minns vi förstås Gäster med gester. O, vilka panelmedlemmar. Såna växer inte på träd.
Läs mer hos AB, SvD, SVT, DN.

Säg det med en sång

Vad har serier som Scrubs, Simpsons, 7th heaven, Ally McBeal och Buffy gemensamt? Svaret är att de någon gång låtit karaktärerna brista ut i sång. Och de är inte ensamma. Ett tag kändes det som om varje TV-serie med självaktning (eller utan?) skulle ha ett musikalavsnitt.

Det är ingen ny företeelse. Redan 1956 sjöngs och dansades det i I love Lucy-avsnittet Lucy goes to Scotland. Se det (i färg!) här. Sedan dess har otaliga normalt sett tonlösa serier, från Xena: Warrior Princess till 30 Rock, någon gång valt att kasta in ett musikalnummer. Även talkshows har hakat på. Ellen Degeneres fick sina gäster att sjunga ut i Ellen The Musical - här Jack Black:



Men det musikalavsnitt som ofta nämns som The Musikalavsnitt, det som många anser har satt standarden och visat att greppet kan användas som mer än bara en PR-gimmick, det är Once More, With Feeling ur Buffy the Vampire Slayer. Skälen som anförs till att det ska skattas så högt brukar vara att sångerna inte bara är utfyllnad utan faktiskt för handlingen framåt, att skaparen Joss Whedon skrivit all text och musik och att alla skådisar sjunger själva. Sångnummer därifrån kan du se här, här, här, här och här till exempel.
Once more with feeling - en liten titt bakom kulisserna:



Scrubs sände ett uppmärksammat och uppskattat musikalavsnitt i fjol, The Simpsons har gjort det oftare och storslagnare än alla andra, även mer seriösa sjukhusserier som Chicago Hope har låtit läkarna sjunga ut. That 70's Show showade loss i That 70's Musical.

Det är inte alltid det blir bra. Förstås. Det är en känslig balansgång. Ett av de mer smärtsamma försöken gjorde kanske smörsåpan 7th heaven. Här är en scen med falsksång på hög nivå, här försöker yngsta dottern sig på ett shownummer, här förvandlas baseball-laget till någon slags kabaret. Se på egen risk.

Fler serier står i startgroparna. Ugly Betty har haft ett musikalavsnitt på gång länge, men det blev uppskjutet delvis på grund av författarstrejken. Det har även ryktats om ett hemma hos fruarna i Desperate Housewives.

Här är en hyggligt komplett lista över musikalavsnitt i amerikanska serier hittills:

1956 Feb 20: Lucy Goes to Scotland ("I Love Lucy")
1978 Feb 14: Be My Valentine ("Happy Days")
1981 Maj 26: American Musical ("Happy Days")
1985 Okt 15: The Dream Sequence Always Rings Twice ("Moonlighting")
1988 Nov 4: What's Happening to Me? ("It's Garry Shandling's Show")
1993 Maj 24: Old Tree ("Northern Exposure")
1993 Nov 27: The Garfield Musical ("Garfield and Friends")
1994 Feb 26: Bobby, the Musical ("Bobby's World")
1996 Apr 21: Zanzibar ("Rocko's Modern Life")
1997 Feb 7: Simpsoncalifragilisticexpiala(Annoyed Grunt)cious ("The Simpsons")
1997 Okt 15: Brain Salad Surgery ("Chicago Hope")
1997 Dec 12: Boatshow ("Space Ghost: Coast to Coast")
1998 Feb 8: The Bitter Suite ("Xena: Warrior Princess")
1998 Feb 27: Per Chance to Dance ("The Gregory Hines Show")
1999 Feb 6: Doggyland ("The Secret Files of the SpyDogs")
1999 Feb 17: Daria! ("Daria")
1999 Apr 9: Bridgadoom ("Lexx")
1999 Aug 17: Sixth Grade Rebellion Mayhem! ("I Was a Sixth Grade Alien")
1999: The Gay Road to Morocco ("Queer Duck")
2000 Jan 22: Lyre, Lyre, Hearts on Fire ("Xena: Warrior Princess")
2000 Feb 25: Rogers and Hughleystein's Two Jacks and a Beanstalk ("The Hughleys")
2000 Maj 22: The Musical, Almost ("Ally McBeal")
2001 Nov 6: Once More, with Feeling ("Buffy the Vampire Slayer")
2002 Jan 25: Influenza: The Musical ("Even Stevens")
2002 Apr 30: That '70s Musical ("That '70s Show")
2002 Jul 4: Babes Behind Bars ("One Life to Live")
2002 Dec 15: Raisin the Stakes: A Rock Opera in Three Acts ("Clone High")
2003 Jul 8: Choices ("Toad Patrol")
2003 Aug 15: The Pie Who Loved Me ("Evil Con Carne")
2003 Nov 16: The President Wore Pearls ("The Simpsons")
2003 Dec 21: musical special ("Two Pints of Lager and a Packet of Crisps", BBC3)
2004 Jun 20: School's Out! The Musical ("The Fairly OddParents")
2004 Jul 1: It's a Beautiful Day to Be French ("Yvon of the Yukon", YTV)
2005 Feb 14: Red Socks ("7th Heaven")
2006 Feb 26: My Fair Laddy ("The Simpsons")
2007 Jan 18: My Musical ("Scrubs")

Tack till TrivialTV.
Andra om musikal, tv, jack black, ellen, buffy, scrubs, ally mcbeal, musik, sång, dans

Från Vita huset till Facebook

Aaron Sorkin ska göra en film om Facebook. Jag vet inte vad jag ska göra av den informationen. Finns det något som är mer uttjatat än Facebook? Finns det någon som skulle kunna göra något så uttjatat angeläget? Ja, Aaron Sorkin. Jag vet inte om det är för att jag är inne i någon sorts Vita huset-period (så. briljant.) men jag får rysningar av att att kunna gå med i Sorkins Facebookgrupp och läsa hans välkomsthälsning.

"Welcome. I'm Aaron Sorkin. I understand there are a few other people using Facebook pages under my name--which I find more flattering than creepy--but this is me. I don't know how I can prove that but feel free to test me.

I've just agreed to write a movie for Sony and producer Scott Rudin about how Facebook was invented. I figured a good first step in my preparation would be finding out what Facebook is, so I've started this page. (Actually it was started by my researcher, Ian Reichbach, because my grandmother has more Internet savvy than I do and she's been dead for 33 years.)"

Den nya tiden. Är det inte något med hela grejen som andas Den Nya Tiden? Det kanske bara är en illusion, men det känns närmare. Jag känner mig nära.

Läs mer hos DN, guardian, SvD, hollywood reporter m fl.
Andra om aaron sorkin, vita huset, facebook, west wing, film, interaktivitet

Grattis Michael

Idag fyller the King of Pop 50 år. Grattis.
Femtio år. Tänk att det där begåvade barnet vuxit upp till att bli... Ja, vadå? En ikon. Ett skämt. Ett UFO vars existens i teorin visserligen är påtaglig men i praktiken rätt obegriplig. För även om det är svårt att föreställa sig att han en gång i tiden var en söt, svart pojke så finner jag det än mer krävande att inse att han finns på riktigt - just nu. Att han är, just i det här ögonblicket där jag är, bara någon annanstans. Märkligt. Det är enklare för mig att tänka på honom som en myt. En seriefigur. En superhjälte. En karikatyr. Vad som helst hellre än en medelålders man som kliver upp och borstar tänderna som alla andra.

Jag har tidigare förundrats över storheters uppgång och fall i Britney och Michael och jag, nyligen varit nostalgisk kring the working Jackson family hos Carol Burnett och nämnde en gång en scen från en Michael Jackson-konsert i min lista över stora TV-ögonblick. Det senare var från en av de första konserter jag såg; Dangerous-turnén live från Bukarest 1992, en spektakulär show. Jag var bara elva år och inte där personligen, men konserten visades på TV i 61 länder och var HBO:s största tittarsuccé någonsin. Den inleddes med att Michael stod stilla som en staty i flera minuter mitt på scenen, och när han vände på huvudet började vakterna slussa ut de första avsvimmade fansen. Det var mitt första möte med masshysterin.

Vid ett tillfälle tar han upp ett fan på scenen, och jag minns så tydligt min skräckblandade förundran över att se den vackra, i mina ögon vuxna kvinnan förvandlas till en skälvande spillra. Hon vred sig loss från vakten som ville leda henne därifrån och slet nästan Michael ur balans i sin yviga förtvivlan. Vakten fick helt sonika plocka upp henne, slänga henne över axeln och bära ut henne skrikande, sparkande och gråtande. Jag visste inte om jag skulle avundas henne eller bli bestört, men jag förstod att starka krafter måste till för att få en vuxen människa att bete sig på det viset. Min värld blev sig aldrig lik.



Han gjorde likadant under HIStoryturnén 96/97. Då var det under balladen You are not alone som vakterna lät en tjej komma upp på scenen - den ena mer hysterisk än den andra. Det som slår en när man ser numret från flera städer är hur han aldrig låter någon av de som får komma nära se hans ansikte. Han kramar dem, dansar med dem och bugar för dem men ser alltid till att skyla sig. Låtsas rätta till micken, stryka bort en hårslinga, slå ner blicken i rörelse. Vad som helst för att kunna hålla upp händerna och dölja ansiktet. Sorgligt. Här är numret filmat från konserten på Ullevi 1997.

Andra om michael jackson, födelsedag, grattis, 50 år, fans, hysteri, konsert, hbo, nostalgi

Robyns hemliga förflutna

Robyn är het som lava. Agerar förband åt Madonna, nobbar NKOTB, hyllas från höger till vänster. Hon får representera den svenska, alternativa, uppkäftiga självständigheten och sällan har väl en hype varit så välförtjänt. Jag vill inte låta som en överårig nostalgiker, men jag minns hennes insats i Lilla Sportspegeln och framträdandet som 12-åring i Söndagsöppet som om det vore nyss.

Däremot fick jag mig en överraskning när jag härom dagen såg Per Åhlin-filmen Resan till Melonia från 1989 och häpnade över röstbiblioteket. För den som gillar röster var nämligen uppsättningen skådespelare en tillfredställande samling. De vuxna rollerna spelas av Allan Edwall (åh!), Tomas von Brömssen, Jan-Olof Strandberg, Eva Rydberg, Ernst Günther, Hasse Alfredsson, Ingvar Kjellsson, Jan Blomberg och Nils Eklund.

Där finns också två barnkaraktärer i framträdande roller, barn som visade sig spelas av Olle Sarri - och allas vår Robyn. Ett faktum som gått mig förbi, dels eftersom hennes knappt tioåriga röst inte hunnit utveckla så mycket soulgung, dels eftersom hon i rollistan fortfarande gick under namnet Robin Carlsson. Håll till godo: Tidigare Robyn än så här är det svårt att finna.



Det här var inte Robyns enda insats som dubbare i barndomen. Hon gjorde också den svenska rösten till karaktären Ann-Marie i den animerade långfilmen All dogs go to heaven (Änglahund) från 1989.

Klartext om Klartext

Sveriges Radios Klartext är ett fantastiskt program. Jo, jag menar det. Jag vet att det är löjeväckande lätt att håna och göra narr av ett program som nästintill ständigt lägger upp för fnysironiska smashar, men jag hoppar glatt ner från mina höga hästar och säger som det är: I like.
Visst, det är inte så att jag bänkar mig framför radioapparaten varje dag klockan 18 direkt.
Visst, ibland ställer jag mig frågande till vilka de vänder sig till. Barn? Begåvningshandikappade? Personer som inte pratar så bra svenska? "Vanligt folk"? Det är inte alltid glasklart.
Visst, ibland blir det komiskt när de säger "landet Italien", "staden Göteborg" eller "företaget Ikea" och låter andra, betydligt svårbegripligare begrepp passera.
Visst, ibland anar man att den brutala förenklingen av långvariga statskonflikter eller invecklad ekonomipolitik kanske inte är till fullo rättvis sanningen.

Men det fantastiska med programmet, det som gör att det är värt alla sina minuter i etern, det är hur dess bevakning - kanske särskilt den av utrikespolitik - kan framställa komplicerade konfliktsituationer som sandlådebråk. När storpolitik kokas ner till simpla och raka grundmeningar ser man plötsligt det absurda i det hela. Allt byråkratspråk avskalat, alla retoriska grepp ignorerade, och genast framträder verkligheten som vad den är. I många fall banal.

Hämtat från hemsidan idag:
"Ledarna i landet Nordkorea vägrar att skrota en fabrik där det går att göra kärn-vapen. De säger att ledarna i USA först måste sluta att kalla Nordkorea för ett farligt terrorist-land. Annars tänker nordkoreanerna behålla de fabriker där det går att göra kärnvapen."

På samma tema kan du i DN läsa om lättlästa böcker som tydligen kommer starkt.
Andra om klartext, sveriges radio, nyheter, politik, journalistik

Mitt namn är ditt namn

OS är slut. Tråkigt. Av många skäl. Bara en sån sak som att TV-rutan återigen kommer att fyllas av människor med vanliga, trista västvärldsnamn. För vad är väl en Christian Olsson eller Emma Johansson mot en Nimitta Thaveesupsoonthorn eller Butekhuils Boldbaatarm? (Båda OS-simmare, från Thailand respektive Mongoliet).

TV-bilden under OS är helt enkelt fylld av namnfröjd. Ni såg väl historien om tyngdlyfterskan som ändrade sitt namn till det mer lyckobringande Prapawadee Jaroenrattanatarakoon för att en sierska hade sagt att hon skulle vinna då? Och är det inte underbart onomatopoetiskt att kinesen Pang vann guld i pistolskytte?

Jag blir glad i hatten när de tävlande i luftpistol heter saker som Tanyaporn Prucksakorn, när boxarna heter Enkhzorig Zorigtbaatar och när jag inser att man som simmare från Grekland kan heta Spyridon i förnamn.

Men nu, tillbaka till Perssons och Lindstrands och Smiths. Bah.

Här finns för övrigt ett fantastiskt bildspel med de bästa fotografierna från OS.
Andra om namn, os, olympiska spelen