Shoshanna-lookalike

Jag såg lite av SVT:s dokumentärserie "Blågula drömmar" och hajade till när jag såg Girls-Shoshanna? Jag visste inte att hon spelar fotboll i svenska flicklandslaget.

Comedy Cellar

Comedy Cellar i New York är en av världens mest legendariska ståuppklubbar. Du känner kanske igen tegelväggen? Framför den har alla amerikanska komiker som är något stått en gång eller annan. När man går ner för källartrappan kan man riktigt känna historiens skrattsalvor sippra genom sprickorna i väggar och tak. Det är trängre än du kan tro och bord och stolar är som marinerade i svett, frustspott och prestationsångest.

Vi hade sinnessjuka platser när vi var där, komikerna stod i det närmaste i mitt knä. Om jag sträckte ut handen kunde jag greppa mikrofonstativet. De som äntrade scenen den här kvällen var Ardie Fuqua (MC), Modi Rosenfeld, Jim Norton, Allan Havey, Amy Schumer och Phil Hanley. Det var sjukt bra förstås, vi snackar proffs här. Några tveksamma skämt, några korta ögonblick av tappad publik, men då blev vi snabbt upplockade igen. Klart bäst var Amy Schumer och Jim Norton.

Comedy Cellar alltså. Bodde jag i New York skulle jag hänga där jämt.

Nyss hemkommen från NYC

Följare och vandrande döda

Två ytterligare serier jag kollat ikapp på sistone:

The Following. Kanske att svära i kyrkan men Kevin Bacon, är han inte lite... kass? Är i vanliga fall ett fan men tycker hans svårmod är klart överspelat här.

The Walking Dead. Älskar Daryl! Jag hoppas de fortsätter utveckla Daryl och Carols vänskap på ett bra sätt. Intima icke-sexuella relationer mellan heteroman och heterokvinna är en sorglig bristvara i tv-världen.

Camilla Henemarks Norrland

Läste i natt Camilla Henemarks memoarer. En ganska ytsvepande personteckning som i mångt och mycket är en namndroppningsfest. Men jag fann den ändå läsvärd. Vilket liv! Skruvade anekdoter levereras på löpande band med samma torra frankhet. Som norrlänning skrattade jag högt åt detta stycke till exempel: "I pressade stunder, när jag känt att jag behövt blåsa ur hjärnan, har jag ringt mina vänner i den extrema supportergruppen Firman Boys för att få leka av mig lite. Ha lite primalterapi med grabbarna. Vi har åkt ut i skogen, ibland tagit amfetamin, brottats och dragit iväg några salvor. Lättat på trycket helt enkelt. Precis som min mormors bror Sune brukade göra när han gick ut med bössan. I Norrland är det här inget konstigt."

Eh. Eller kanske lite konstigt.

Övrig kulturkonsumtion har i veckan bestått av av se ikapp några tv-serier, bland annat House of Cards (*vissling*, inväntar med spänning säsong två) och lyssna på poddar. Sommarpratarna fortsätter vara stabila, Mattsson & Helin är ett angeläget nytillskott och jag roas gärna av den ytterst besynnerliga podden "Geniförklarat".

Stark öppning för Sommar

Sommar i P1:s tre första värdar hade alla något verkligt att komma med. Om Jonas Gardell gjorde det förväntade, pratade välfunnet om rädslor och mod och rörde oss än en gång med den aldrig utslitna upprättelseberättelsen, var Maja Ivarsson desto mer överraskande med sin råa redogörelse för våldtäkt, knark och rehabiliterande kärlek. Liv Strömquist å sin sida var upplysande och saklig om kvinnokropp och kvinnosyn på ett sätt som borde användas i skolor.

Det kan bli ett riktigt bra Sommarår.
Såhär tyckte jag om de 36 sommarpratare jag hörde ifjol.

Midsommar

Min Sopranos-bekännelse

Jag har inte sett Sopranos. Så, nu var det sagt. Jag blev tillfrågad att prata Sopranos i P3 idag i och med James Gandolfinis för tidiga död, och jag sa som det var. Kanske hade jag inte vågat om jag inte just hade sett Hanna Fahl, Emma Gray Munthe och Axel Björklund med flera komma ut som Sopranos-oskulder de med.

För det är nåt med de där måste-serierna. Ni vet vad jag menar, vissa serier måste man ha sett för att få kalla sig tv-intresserad. Jag gjorde misstaget när jag skrev blogg för DN en gång att berätta att jag just börjat se The Wire. OMG, hur kunde jag ens göra en föresats att skriva om tv när jag inte sett The Wire, tyckte folk. Och snart höll jag med dem. Det krävs så lite, när balansbrädan tippar över från "osedd" till "sedd" glömmer man fort hur det var innan. Plötsligt står man där på den fingerpekande sidan och ser tillbaka med skam. Hur kunde jag erkänna att jag inte sett The Wire? Pinsamt.

Fast då finns ju där en annan osedd måste-serie. Som hånar en från hyllorna, som retar en med ständiga placeringar på bästa-tv-serien-nånsin-topplistorna. Som Sopranos. Jag vet, jag vet, jag måste se Sopranos! Tyst, jag ska, nån gång, jag lovar. Kanske.

Man kan inte se allt. Det går inte. Herregud, jag har ett jobb också. Och alla har sina egna måsten. "Nähä, har du inte sett X, det är väl okej, men Y! Hur kan du inte ha sett Y! Den är ju grunden till allt!"

Då och då tänker jag att jag ska komma ut. Outa alla mina osedda på en gång. De jag aldrig kommer att se, de jag aldrig ens velat se, de jag fortfarande har en förhoppning om att få tid för. Men jag har aldrig vågat.

Idag, ett första steg.

Bästa dansfamiljerna i årets SYTYCD

En ny säsong av "So you think you can dance", den tionde i ordningen, har dragit igång. I svensk tv kan du se den på TV11. I år märks en tydlig trend i programmet: familjen. Allt handlar om familjen. Många av de som provdansar uppmanas få sällskap på scenen av fäder och mödrar, bröder och systrar, söner och döttrar.

Veckans måndagslista blir därför topp tre provdansande familjer från SYTYCD säsong 10:

1. Exorcist-familjen.

Den här lilla familjen var den mest magiska av dem alla. Känner du igen Hampton "The Exorcist" Williams från fjolårssäsongen kan du hoppa två minuter fram i klippet. Här gör han comeback på scenen tillsammans med fru och fyraårig dotter.

2. Kuf-Caleb och hans pappa.
"That's my nerd!" ropar pappan i publiken stolt efter charmtrollet Calebs audition. Då fick han såklart visa upp lite egna moves också. Underbart!

3. Donovans far visar att gammal är äldst.

De flesta föräldrar bjöds upp på scenen för komisk effekt, men när det gäller Donovan Gibbs pappa har han inget att skämmas för. Imponerande.

Bubblare: Katlyn och lillebror.

När Katlyn Rodriguez danspartner drog sig ur i sista sekund fick lillebror, egentligen för ung för att vara med och tävla, rycka in istället. Han lärde sig dansen på tre timmar och ordnade så att systern tog sig till Las Vegas.

Filmer man ser om

Vilka filmer har man sett flest gånger? frågar sig Caroline Hainer och delar in sina multiplar i olika kategorier: Filmer man såg som barn, filmer man sett om av slump eller under påverkan av andra, filmer man faktiskt aktivt väljer att se om och filmer man till och med ser flera gånger på bio.

Jag ser rätt sällan om film. Jag har aldrig sett samma film två gånger på bio. (Överlag ser jag inte så mycket film, hur hinner man det när det finns så mycket tv?) Jag kommer ihåg när jag såg American Beauty på bio. Ett par saker i den knockade mig helt och hållet. Jag tänkte på dem i veckor efteråt, det var en av mitt livs största filmupplevelser. Jag har aldrig sett om den.

Omtittningsfrekvens säger nog mindre om filmens kvalitet än vad man kanske tror. Men det är en intressant fråga. Vilken film har jag egentligen sett flest gånger?
Så här skulle nog mina kategorier se ut:

1. Filmerna man hakade upp sig på under barndom och tonår.
Förutom barnfilmerna (Disney, Astrid Lindgren) hamnar här diverse "tokroliga" komedier. Glöm inte kamelerna har jag nog sett minst sju gånger. Detsamma gäller Top Secret. Den förstnämnda råkade vi ha på VHS, den sistnämnda hyrde vi då och då i kompisgänget pga det roligaste vi visste.

2. Filmerna som ofta går på tv och som man stannar i när man råkar zappa in i dem.
Ofta romantiska komedier. Matinéer. Snälla filmer liksom. Notting Hill har jag nog sett flera gånger, om inte alltid från början till slut. Pretty Woman eller liknande nostalgirullar. En värsting till syster 2. Svenska cornyklassiker, typ Göta kanal eller Strul.

3. Traditionsfilmer.
Här hamnar julfilmerna, rysarklassikerna och de där som liksom blivit en grej i bekantskapskretsen. Sound of music har man väl sett sju? tio gånger? Elf har jag sett i alla fall tre, av någon anledning. Likaså Nightmare before christmas. Kan du vissla Johanna, såklart, om den räknas. (Sambon säger Ivanhoe, pga nyårsdagsbakistradition, men jag har nog aldrig sett den i sin helhet.) Life of Brian eller någon annan Pythonsk.

Det finns förstås en handfull filmer jag faktiskt valt att se om bara för att jag var sugen att se dem igen. Stranger than fiction. Wall-E. Lars and the Real girl. Men ingen av dem kommer över tre tittningar.

Så, vad blir slutsatsen? Jag gissar nån Disney. Aladdin kanske. Eller Sound of music. Eller vad som helst med Julia Roberts och/eller Hugh Grant. Eller mest troligt någon jag glömt, för nu står det helt still.
Hjälp mig, vilken film har du sett flest gånger?

Ice cream girls

Ett helgtips du inte bör missa är Ice cream girls. Finns på SVT Play några dagar till. Brittisk serie i tre delar om tonårsflickorna Serena och Poppy som åtalas för mord på sin lärare. En av dem döms, den andra frias. Efter 17 år i fängelse blir Poppy villkorligt frigiven, samtidigt som Serena återvänder till hembyn för att vårda sin sjuka mamma. Men vad hände egentligen den där kvällen 1995?

Det är ett extremt välskrivet drama som blir bättre för varje minut. Se innan det försvinner, jag lovar att du inte ångrar dig.

Mer än tusen ord

Här är några fototweets från den senaste tiden som jag av olika anledningar favoritmärkt:

Svenskt American Idol och brittisk äggattack

Stora tv-nyheter i veckan har varit att...

...svenske Per Blankens tar över American Idol. Han har tidigare producerat svenska Idol, men nu hamnar han i en helt annan bollpark. Och står inför massiva utmaningar - senaste säsongen var i mångt och mycket bedrövlig och tittarna svek.

... Simon Cowell blev utsatt för en äggattack under finalen av Britain's got talent. Under ett nummer med två operasjungande bröder gick en av fiolspelarna i bakgrunden fram på scenen och kastade råa ägg på domare Cowell. Hon träffade rätt bra också, han blev tvungen att ta av sig kavajen för resten av showen. Är det live-tv så är det. (Operabröderna kom trea.)

Och så har Portlandia fått klart för två nya säsonger.

TV-hatobjekt

Inspirerad av det här handlar veckans måndagslista om tv-hatobjekt. Här kommer tre saker jag vanligen stör mig på i tv-serier:

1. Skådisbyte.
Ett av de största sveken mot tv-hantverket är att behålla en rollfigur men byta ut skådespelaren. Snacka om att effektivt bryta illusionen. Jag minns till exempel en säsongsavslutning av Cityakuten när den stora cliffhangern kretsade kring ett dramatiskt bortrövande av Sams son Alex. När nästa säsong sedan började återförenades mor och son – bara det att "Alex" nu var utbytt. Jag kan säga att jag inte brydde mig ett skit om den tårfyllda scenen där Sam kastade sig om halsen på ett helt okänt barn. "Dr Quinn" var också en flitig syndare mot denna regel (och körde även den besläktade "ta-tillbaka-samma-skådis-fast-i-ny-roll" som också är irriterande).

2. Glamourifiering.
Det här kan hända långkörarserier som blir oväntat populära. Det är ju ingen nyhet att tv-seriemänniskor ofta är snyggare, mer välklädda och tillfixade än vad som vore normalt i deras miljö, men det stör mig allra mest när det smyger sig på i takt med Emmys och tittarsiffror. Cityakuten är ett bra exempel även här – första säsongerna var grå och skitiga och folk såg ut som folk. Sista säsongerna hade läkare och sköterskor perfekt stajlade, ständigt utsläppta lockar på jobbet.


Övre bilden: Parminder Nagra när hon började i "Cityakuten" i lättskött page. Nedre bilden: Parminder Nagra några säsonger senare. Trots att hon jobbar maratonpass med att rädda liv och skära i folk prioriterar hon att lägga håret på spolar för bästa hårsvall varje dag.

3. Övertydlig recap-dialog.
Det här är vad som skiljer manusförfattaragnarna från vetet. Hur återberättar man intriger på ett smidigt sätt så att även den som missat ett avsnitt eller två ska kunna hänga med? Lätt är det inte, men det går att göra mer eller mindre snyggt. Blir tokig på scener av typen: "Varför är du så arg? Är det för att jag låg med din man på er bröllopsresa och sen har utpressat honom på pengar för att betala min sons njurtransplantation? Kan det ha med det att göra?" Kom igen folk, lite finess tack.

Catching up

I veckan har jag tittat ikapp några dåliga samveten:

- How I met your mother. Mamman avslöjades! Äntligen. Jag har ju tidigare vädrat lite oro för att HIMYM ska bli för långdraget för sitt eget bästa, och mammans entré var väldigt välkommen. Jag gillar faktiskt hur de verkar sy ihop det hela och efter en lång svacka känns det som att de är tillbaka på banan.

- New girl. Hoppade på New girl-tåget sent eftersom många dissade den i början, men den är ju bra ju? Lite ojämn möjligen men den har både en klockren will they/won't they och riktigt starka bifigurer.

- House of cards. Den här karamellen tål att sugas på. Är bara halvvägs än. Det är ju himla briljant på alla sätt och vis men så låååångsamt. Och jag vet inte riktigt hur jag känner för Kevin Spacey-bryter-fjärde-väggen-greppet. Det är otvetydigt snyggt såklart, men distanserar mig.

Serie jag INTE tittat ikapp: Game of thrones. Jag la ner den efter de första två säsongerna, den fick liksom aldrig riktigt fäste i mig. Reaktionerna efter senaste avsnittet fick mig dock att bli sugen att plocka upp den igen, även om jag nu är spoilrad upp över öronen. Vi får se.

Alla ska vi börja någonstans

Jag kom häromdagen över ett av mina första alster i min journalistiska karriär: en tidning jag gjorde med en vän när vi var tolv. Typiska nyheter: "Skolbussarna är sena" (Ingress: På grund av vädret är skolbussarna ofta sena. De kan väl åka lite tidigare om de vet att det är halt."), "Två nya tjejer i 5A" och "Ny skiva av Bryan Adams" (Bryan Adams har släppt en ny skiva. Den är mycket bra, säger de flesta.")

Där fanns också några oväntat välskrivna artiklar om olyckor, en sida om nordisk mytologi och en om "Veckans djur" (den röda jättekängurun). Det första som möter en när man slår upp tidningen är dock: "I varje nummer ska vi ha fakta om en könssjukdom. Denna vecka handlar det om KLAMYDIA".

Vi publicerade också insändarna "STOPPA RASISMEN", "Det här med mens" och "Disco". ("Varför är det så sällan Disco? Disco som är så kul.") Den insändarskribenten borde bläddrat till sidan märkt "annonser" där det fanns två olika inbjudningar till discon. (Övriga annonser: två födelsedagsbarn, tre önskas-köpa (Metallica-box, biljetter till fotbolls-VM, Bryan Adams nya skiva) och en säljes: "Jag vill sälja min lillebror. 100 kr.")

Jag bläddrade i detta mästerverk samtidigt som jag fick veta att han som tog sig an mig när jag fick mitt första riktiga journalistiska jobb (på Sundsvalls tidning som tonåring) jobbar sin sista dag efter hundra år (nåja) på sagda tidning idag.
Tack Håkan!

Danny DeVito o co pratar svenska

Det här var ju väldigt roligt: Gänget från "It's always sunny in Philadelphia" (Danny DeVito bland andra) laddar upp inför säsong 9 på svenskt vis. Eller Bergmanvis, närmare bestämt. Och alla pratar helt okej svenska! Kolla själv:

Uppdatering: Klippen borttagna. Jag ska se om jag hittar dem någon annanstans.





Hittat hos Anna Thunman Sköld.

Yohio

Ett litet SVT Play-tips är dokumentärserien om Yohio som sedan igår finns komplett. I åtta behändigt korta avsnitt får man följa hans resa från innan genombrottet i första deltävlingen till efter den stora besvikelsen i finalen.
Det är framförallt sevärt för bakom-kulisserna-scenerna från Melodifestivalcirkusen och det fina far/son-porträttet. Kolla in här.

De mest välskrivna tv-serierna

Veckans måndagslista kommer från amerikanska manusförfattarna i "Writers Guild of America" som har sammanställt de 101 mest välskrivna tv-serierna. Hela listan och mer information hittar du här, men detta är deras topp tjugo:

1. The Sopranos
2. Seinfeld
3. The Twilight Zone (1959)
4. All in the Family
5. M*A*S*H
6. The Mary Tyler Moore Show
7. Mad Men
8. Cheers
9. The Wire
10. The West Wing
11. The Simpsons
12. I Love Lucy
13. Breaking Bad
14. The Dick Van Dyke Show
15. Hill Street Blues
16. Arrested Development
17. The Daily Show with Jon Stewart
18. Six Feet Under
19. Taxi
20. The Larry Sanders Show

Arrested Development

Som alla andra har jag kastat mig över säsong fyra av Arrested Development. Så här halvvägs in kan jag konstatera att den är smart, rörig och alldeles, alldeles underbar, men inte särskilt... kul? Vilket ju är lite synd för en komediserie. Men jag är inte den som klagar.

Jag konstaterar också att jag inte kan se karaktären Marky Bark utan att tänka VAD GÖR PETER MAGNUSSON I ARRESTED DEVELOPMENT!?

Blandat fredagsgodis

Jag peppar inför Netflixsläppet av Arrested Development på söndag genom att plöja listor över seriens alla gömda skämt. Här är tjugo du kanske har missat.

Netflix visar också Ricky Gervais serie "Derek" med start 12 september.

Blir alltid lika imponerad av detta: Kolla in proffsen i OB-bussen under ESC.

Och här är en apa som hånglar upp en katt.

Gråter du inte åt detta är du gjord av sten

Veckans nyhetsvideo: En kvinna hittar sin hund i spillrorna efter tornadon i Oklahoma. Mitt under intervjun med CBS News.

Känslosamma scener i komediserier

Även den burkskrattigaste standardsitcom ger ibland plats för mörkare undertoner. En scen eller två med lite nerv och drama för att humorn ska hamna ett snäpp närmare hjärtat. Alla har vi de där ögonblicken vi särskilt minns, om det så är Henry Blakes chockerande död i MASH eller Futuramas trofasta hund i avsnittet "Jurassic Bark".

Veckans måndagslista blir över mina favoriter bland allvarsamma scener i annars skojfriska sitcoms. (Jag väljer här att definiera "sitcom" som "halvtimmeslång komediserie".)

1. David Brent visar sitt rätta ansikte i The Office.

Jag hittar inget bra klipp men ni vet vilken scen jag menar. David Brent ber sina chefer om att inte få sparken och går från karikatyr till människa i en enda mening. "Please don't make me redundant". Förstklassiskt skådespeleri av Ricky Gervais och en nyckelscen för storheten i The Office. Bonusklipp: Michael säger hejdå till Jim i amerikanska upplagan.

2. Rachel och Ross gör slut i Vänner.

Här spelar måhända nostalgin en avgörande roll, men det här är än idag en av de mer gripande göra-slut-scenerna jag sett. När han klämmer på hennes armar sådär desperat... Aj aj i hjärtat.

3. Ellen kommer ut i Ellen.
">
Här pratar vi en scen med enorm politisk konnotation, kanske större än de insåg vid inspelningstillfället. Men det är också ett fint personligt ögonblick där man anar verklighetsförankring i Ellens oförmåga att ens säga ordet. (För den otålige, hoppa 19 minuter in.)

4. Wills pappa sviker honom igen i Fresh Prince of Bel-Air. Will Smith spelar upp hela känsloregistret från arg ung man till ledset barn när hans far än en gång inte lever upp till sitt ord.

5. Coach ser sin dotter i ett nytt ljus i Cheers.
Välspelat möte mellan en dotter som inte tycker att hon är vacker och en far som älskar henne mer än allt. Bonusklipp: När Sam säger farväl till Diane.

6. Kevin och Winnie i The Wonder Years.

Det finns stunder som platsar på den här listan i nästan varje avsnitt av den här serien. Här en av hundra.

7. Andy och April gifter sig i Parks and Recreation.
Här handlar det inte om någon utdragen sentimental scen utan om en enda blick: Andys när han ser April gå emot honom vid vigseln. Knäckande. Hittar inte scenen i sin helhet så ni får hålla till godo med det här kollaget.

8. Jackies man har slagit henne i Roseanne.

Det här är ingen tårdrypare per se men förtjänar en plats på listan på grund av mod och relevans. Enligt "Roseanne" var inget ämne tabu för en komediserie.

9. Frasier säger godnatt till Seattle.

Finalavsnitt av långkörarserier är nästan alltid känslosamma. Här är det Frasier som säger farväl men det finns fler finaler som hade platsat. Det bästa är när man ser de äkta känslorna spricka igenom hos skådespelarna. Som i Vänner, Will & Grace eller Golden Girls.

10. ...och även om det inte var slutet för serien så kändes det som det när Michael J Fox lämnade Spin City.

Hittar ingen fullödig video från hans farvälavsnitt, så titta på när han bugar för studiopubliken istället.

Vilka känslosamma ögonblick minns du?

Scott och Poehler tolkar Hart to Hart

Minns du det snygga återskapandet av introt till "Simon & Simon" som Adam Scott och Jon Hamm gjorde? Det kallades lite blygsamt för "the greatest event in television history" och så här såg det ut:

 Nu kommer det snart en till! Den här gången med Adam Scott och Amy Poehler där de tolkar den gamla deckarserien "Hart to Hart". 6 juni släpps klippet. Jag längtar.

Paul McCartneys okända son?

Medan Idol-uttagningarna rullar genom Sverige är den internationella talangsäsongen i full blom. Just nu följer jag American Idol, The Voice USA, The Voice AUS, The Voice UK, Britain's got talent, X-factor Nya Zeeland och So you think you can dance. Den sistnämnda har just dragit igång, den förstnämnda ska precis kora sin vinnare. Min favorit för tillfället är nog The Voice AUS med en ljuvlig Joel Madden i coachkvartetten. Amerikanska varianten gillar jag också skarpt, även om Michael Jacksons gamla duettpartner Judith Hill ligger på en nästan pinsamt skyhög nivå över sina medtävlare.

Men är inte Jordan Lee Davies, som tävlar i brittiska The Voice, lite lik en ung Paul McCartney?

Nytt på tv-fronten

- Grotesco ska göra sex webbexklusiva humorserier för SVT. Redan imorgon har actionkomedin "Bobby Blade" premiär, näst ut är "Sagan om Sverige", av och med Henrik Dorsin.

- Sean Hayes, mest ihågkommen som Jack i Will & Grace, ska spela huvudrollen i en ny komediserie på NBC: "Sean saves the world". Serien handlar om en skild pappa vars liv förändras när hans 14-åriga dotter flyttar in till honom på heltid.

- Starz håller på att utveckla en dramaserie om tabloidjournalistik med Piers Morgan som exekutiv producent. "Fleet Street" utspelar sig i England på 70-talet med en amerikansk journalist i fokus.“Imagine an industry where every single opponent worked in the same street, competing with each other by day -- drinking, brawling, fornicating, night clubbing and cocaine-snorting with each other by night," har Morgan sagt om serien. Danny Brocklehurst (Shameless) skriver manus.

- Mockumentären "Family Tree" som verkar intressant kommer till Sverige via C More i höst.

De bästa och sämsta tv-sluten

Idag var jag med i P3 Nyheter med Natalia Kazmierska och pratade tv-serieavslutningar angående kontroverserna kring True Blood.

Det finns en massa olika sätt att sätta punkt för en tv-serie och det är förstås omöjligt att göra alla nöjda. Personligen vill jag att slutet ska vara troget seriens natur. Den berättelse som startade i första avsnittet ska också tas om hand i det sista. Det ska finnas en känsla av säckihopknytning, men inget säger att det inte samtidigt kan börja ett nytt kapitel. En hint om att jorden fortsätter snurra även i det parallella universum vi tillfälligt fått kika in i.

Det allra viktigaste är hur som helst att det är ett genomtänkt slut. Det värsta som finns är när serier läggs ner med kort varsel och man blir hängande med oavslutade trådar. (Exempel: Mitt så kallade liv, ALF). 

Vi har förstås happily-ever-after-sluten där will they/won't they-paren äntligen får varandra. (Gilmore girls, Vänner). Det finns de definitiva och ofta dramatiska sluten (Tre Kronor, Lilla huset på prärien, Seinfeld) och de mer öppna sluten där det är upp till tittaren själv att fylla i (Sopranos). Ofta konstruerar man en tydlig brytpunkt, ett naturligt tillfälle för farväl, till exempel en flytt. (Frasier). Vissa slut visar sig inte vara slut utan följs upp av film eller ny serie. (Arrested Development, Sex and the City, Veronica Mars). Vissa blir ifrågasatta (Lost) och andra blir hyllade (Six Feet Under).

Exempel på bra slut: Cityakuten, The Wonder Years, The Office UK julspecialen.
Dåligt slut: Ally McBeal. (Jag hade mycket svårt att förlåta Robert Downey Jr för att han strulade till det under fjärde säsongen av Ally McBeal.)

Serier som borde slutat tidigare: Cityakuten, Gilmore girls, Vänner.
Serie som fortfarande pågår men som borde tänka på refrängen: How I met your mother.
Slut som TV4 slarvade bort: House.
Slut jag är mest nyfiken på just nu: Dexter.

(Berätta gärna om dina favorit-/hatslut i kommentarerna men var försiktig med spoilers.)

Välkommen till Sverige

Nu har mer detaljer läckt ut kring den nya TV4-serien "Welcome to Sweden" och jag blir bara mer och mer pepp. Huvudrollen spelas som jag redan skrivit av Greg Poehler, ett oprövat kort i de här sammanhangen då han egentligen är jurist och har hållit sig långt ifrån underhållningsbranschen, kanske för att inte hamna i skuggan av systern Amy. (Det går väl för övrigt sådär, när Hollywood Reporter rapporterar om nyheten rubricerar de med orden "Amy Poehler and her brother"...).

Men resten av skådespelarna är desto erfarnare. Josephine Bornebusch ska spela Gregs flickvän, Lena Olin hennes mamma och Gregs föräldrar porträtteras av Illeana Douglas och Patrick Duffy(!). Och det verkar som att Amy faktiskt kommer att dyka upp i en cameo (yay!). Fler som ryktas glimta förbi är Parks and Rec-favoriten Aubrey Plaza och Gene Simmons.

 Snart börjar inspelningarna och jag kan knappt vänta.

Försökte Littorin nedstiga till helvetet?

Efter att den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorins fru la ut en bild på honom hållande en tax och med fötterna badande i en ugnsfast form blev gruppen "Vi gör en Littorin" gårdagens succé på Facebook. Alla som hade ett husdjur och en fotstor vattenbehållare uppmanades lämna sitt eget bidrag (med i många fall mycket skojiga resultat).

Men för oss som sett filmen "Constantine" från 2005 ringer en varningens klocka i bakhuvudet. För hur är det Constantine (Keanu Reeves) gör när han ska besöka helvetet? Jo, metoden för att nedstiga tillfälligt till dödsriket är att sitta med fötterna i ett vattenbad med en katt i knät.

Hmm. Kanske är Sven Ottos tilltag inte så oskyldigt som det verkar.
(Tack till Littorin-gruppmedlemmen Jenny Lindahl Persson som påminde mig om detta.)

Whom she chose because he made her laugh the most

Inspirationen bakom Marge Simpson, serieskaparen Matt Groenings mamma, har dött. Hennes dödsruna är för ett Simpsonsfan en lätt surrealistisk läsning. Klicka för att förstora.

Tipstack till Johanna Swanberg.

Små soulbröder

De här sköna soulbröderna var ju det bästa jag sett på länge. Dansen! (Hoppa till 1.40 ca):  Tipstack till Andres Lokko.

#blogg100 — målgång

Idag går jag i mål. I hundra dagar i rad har det publicerats inlägg här på bloggen. Jag liksom 600 andra hängde på utmaningen #blogg100 i januari och tänk vad tiden går, nu är det över och det har varit nästan uteslutande en positiv upplevelse. Många inlägg har blivit skrivna som inte skulle blivit det annars. De inlägg som kanske heller inte borde blivit skrivna har varit förvånansvärt få. Men de finns där förstås, nödinläggen. Så tvånget är inget som kommer att upprätthållas, även om jag hoppas på en bättre produktionstakt även framöver.

För den som av någon anledning är intresserad av metafakta:

Jag skrev 100 inlägg på 100 dagar, vilket kan jämföras med 27 inlägg på de föregående 100 dagarna och 24 inlägg de 100 dagarna innan det. En betydande frekvensökning alltså.

Plus:
- Det gav bloggandet en nytändning. Särskilt den första tiden hamnade jag i ett kreativt flöde som höll i sig i säkert trettio-fyrtio dagar. Under den tiden låg jag minst en dag före hela tiden, aldrig utan idéer.
- Även om den sprudlande kreativiteten mattades av någonstans halvvägs har idéarbetet varit lättare än befarat. Min inställning att inspiration inte är gudomlig utan resultat av tid och arbete har stärkts.
- Läsningen av och dialogen kring bloggen har ökat. Tack för alla kommentarer, både här och via sociala medier.

Minus:
- Det har krävt tid.
- Det har krävt planering. Ibland har inlägg behövt förskrivas och tidsinställas.
- Vissa mer genomarbetade inlägg riskerar att "drunkna" bland andra.

Men sammanfattningsvis: Det var inte så tidskrävande som jag trott, många av inläggen är jag riktigt stolt över och jag är glad att jag hoppade på trots tvekan. Tack Fredrik!

#blogg100
100.

Mer tv-nyheter

Downton Abbey kommer att få sin första svarta rollfigur i säsong fyra. Gary Carr ska spela en jazzsångare (såklart).

Såg Humorgalan ikväll. Kul att se Yohio sjunga på svenska, det passade honom mycket bättre än engelska. Tummen upp också för de gripande resereportagen och nostalgisketchen med Rederiet/Hajk/Robinson. Annars var det väl inte så mycket som var mungipeshöjande, för att vara en humorgala.

Veep har fått klart med en tredje säsong, roligt!

Taylor Swift ska gästspela i New girl.

Dexter kommer som sagt tillbaka 30 juni och premiäravsnittet beskrivs såhär: "Season eight begins six months after LaGuerta’s murder — and Dexter is still managing life as a dad, brother, and serial killer. As Deb struggles to deal with the consequences of her actions, a mysterious woman comes to work with Miami Metro, offering first-hand information on Dexter’s past."

#blogg100
99.

Historieätare och svenskamerikaner

Veckans tv-nytt:

Sveriges snyggaste tv-program är tillbaka 2014. Så här fabulöst teasrar de för det:



"Maron" har som bekant premiär på fredag, men redan nu kan du se hela det andra avsnittet här.

Idag var Greg Poehler med i PP3 och pratade om den nya komediserien "Welcome to Sweden" som kommer på TV4 nästa år. Delvis självbiografisk handlar den om en amerikan som flyttar till Sverige och Greg spelar huvudrollen (och har också skrivit manus). Serien produceras av Felix Herngren tillsammans med syskonen Poehlers produktionsbolag. (Amy Poehler = långvarig favorit här på bloggen.) Om två veckor börjar inspelningarna och det ska bli tio avsnitt.

#blogg100
98.

De bästa fotbollsöverraskningarna

I veckans måndagslista har jag vaskat fram några guldkorn bland överraskningsögonblick knutna till fotboll:

1. Ian Wright ser ett spöke.
Arsenallegendaren Ian Wright överraskas av en man han trodde var död – en kär gammal lärare. Den här reaktionen är obetalbar. Mössan som åker av, ryggen som rätas, de omedelbara tårarna. Kramen är så fin också, man nästan ser hur han blir liten igen.

2. David Beckham vill vara med på bild.

Inför London-OS överraskade David Beckham några förväntansfulla hardcore-fans i en fotoautomat. En liten pojke kunde inte värja sig mot känslorna.

3. En pappa får sitt livs present.

Den här pappan blev strålande glad för hatten han trodde han fick i present av sin son. När han inser att hatten även kom med biljetter till favoritlagets viktiga match går glädjen inte att ta miste på.

#blogg100
97.

Sister from another Mister

Har du någon gång undrat hur Lorelai Gilmore (eller Lauren Graham) skulle se ut blonderad? Då kan du kolla in Kimberly Perry, sångerskan i The Perry Band.

#blogg100
96.

Saknade kamrater

I föräldrahemmet sa familjen nyligen farväl till en kär trotjänare, hunden Akita. Den här gamla bilden säger väl det mesta om henne. "Hallå katten, du ligger i min säng? Skulle du kunna... inte? Nehej, nej men tänk inte på mig, jag klämmer ner mig här i bädden bredvid jag, jag får inte riktigt plats men det gör inget, ligg där du, ursäkta mina längtansfulla blickar, ignorera mig bara, ja, just så ja, jahaja..."

Nu har både katten Lukas och hunden Akita lämnat oss för de sälla jaktma... well, sälla vilobäddarna kanske.

#blogg100
95.

Fredagskortis

Det här var ju en spännande svensk tv-nyhet. Schyffert och Rheborg ska grotta ner sig i fotograferandets ädla konst på SVT i höst, med start 13 november. Det ser jag verkligen fram emot.

Sen tycker jag ni ska se senaste avsnittet av Schulman Show. Eric Saade kom på besök och det hade ju kunnat innebära jobbig stämning (på grund av tidigare konflikter dem emellan), men det blir gemytligt mest hela tiden. Med inslag av agg. Proffsigt skött av alla inblandade, och bra teve är resultatet.

#blogg100
94.

Maron, CK, Silverman, Attell

Blir glad av den här bilden på Marc Maron, Louis CK, Sarah Silverman och Dave Attell ur New York Magazine från 1995. Du kan läsa artikeln här.

Den mystiska körkvinnan

Jag hade en tanke häromdagen på att göra en måndagslista över sångröster. Oöverstiglig uppgift naturligtvis, den lades på is så länge. Men det kom sig att jag sökte upp en favoritversion av en favoritjulsång: "Adams julsång" med David Phelps. Även om jag är hopplös ateist är det något särskilt med gospel/psalm sjungen på det där uppfyllda, frälsta, nästan utomkroppsliga sättet som Phelps visar prov på här: (Man kan med fördel hoppa fram en tre minuter i klippet.)

Men mitt i julstämningen såg jag nåt som fick mig att sätta mig upp i soffan. Minns ni Helen Sjöholms makalösa konsertversion av "Du måste finnas" och den amerikanska körkvinnan som förhäxades så av henne? Kvinnan som syns bakom Helen och förmodligen inte förstod svenska men som helt uppslukades av Helens röst? 5.19 in i "O Holy Night" ÄR DET INTE HON!?!? Bakom David Phelps, är det inte samma kvinna?
Okej, när jag närstuderat klippen är jag inte lika säker längre. Vad vore oddsen? Det är nog rimligare att det där var någon sorts stereotyputseende för amerikanska körkvinnor på nittiotalet. Men men, jag gillar tanken på den mystiska, allestädes närvarande kördamen och håller fast lite vid den.

#blogg100
92.

Rundgång i hjälpteven

"Trädgårdshjälpen" som sänds i Sjuan är ännu ett makeoverprogram som ska hjälpa familjer i nöd att ta hand om sina försummade hem. Den här gången är det, som namnet antyder, trädgården som får ett ansiktslyft. Inget fel i det. Jag är rätt svag för såna program, även om jag inte sett just detta. Men när jag såg senaste trailern kunde jag inte låta bli att fundera över om marknaden blivit lite mättad.
Jag kände nämligen direkt igen familjen som skulle få sin trädgård omgjord. De var nyligen med i "Sofias änglar" och fick huset renoverat.
Kul för dem, såklart, det är säkert välförtjänt. Men lite märkligt känns det allt. Finns det inte fler olycksdrabbade familjer i Sverige värda übersponsrad proffshjälp? Eller är de bara inte tillräckligt tv-mässiga?

#blogg100
91.

Frustrerande köfenomen

Idag lånar jag en lista från mig själv anno 2006. Topp fem frustrerande köfenomen, i omvänd ordning:

5. när man stått väldigt väldigt länge i en lång kö, så man hamnat nånstans i mitten, och det plötsligt öppnas en ny kassa, och alla bakom en springer dit, så man vips står sist igen. Visserligen har det ingen betydelse för hur lång kötiden blir, men det är ändå jobbigare att stå sist än att kunna vara lite nöjt halvvägs.

4. när man hamnar i telefonkö hos nåt företag med såna där talstyrda menyer, och mitt bland folk tvingas säga vissa nyckelord på ett absurt tydligt sätt. Jag känner mig alltid som en idiot när jag artikulerar "art-ond-e feb-ru-ari" eller "till Stock-holm" och försöker vara så begriplig som möjligt, och framför allt är det svåra att inte bli irriterad när automatrösten svarar: "Du vill åka till - Alingsås - den - tionde - september". 

3. när man är supersuperhungrig och har jättebråttom och bara har en person före sig i kön till McDonalds och den personen glatt säger: "och så fem happy meal tack". Och så vet man att praktikanten där bakom disken omsorgsfullt ska vika fem kartonger och göra i ordning fem små individuella måltider och fem små ungar som inte kan bestämma sig för nånting ska välja vilken liten leksak dom vill ha. 

2. när det är rea och extremmycket folk och det ringlar en enda lång kö till två eller flera kassor, och 90 procent av alla köande förstår att det är en enda kö som sedan delar upp sig på de olika kassorna och att detta är ett mycket rättvist och väl fungerande system, medan de resterande 10 procenten tänker: "varför står alla i den här långa kön när det är så kort kö till den där kassan?" och resolut kliver före ett tjugotal personer. Stressen är alltid lika total. Vem säger till, nån säger väl till, hon gick ju före, nån måste säga åt henne, ska jag också gå dit, nej det går ju inte, alla kommer att stirra och sen är det alltid nån som säger till, för det är det alltid, och personen i fråga blir antingen väldigt generad eller väldigt sur. Båda sakerna är jobbiga. Och sen har man förflyttat sig ett halvt steg framåt och man vet att denna procedur kommer att upprepas om och om igen ända tills man är längst fram. 

1. när man släpper före sig en liten tant eller farbror som bara köper ättika och en rova, och man känner sig urnöjd med sin goda gärning trots att man håller på att missa bussen, och kassören börjar med att säga: "vet du vad den här kostar..?" och det vet förstås inte den söta lilla tanten eller farbrorn och så måste kassören gå och titta och sen vill tanten eller farbrorn betala allting med mynt men efter mycket skrammel och noggrannt räknande inser dom att det inte räcker och då ska tanten eller farbrorn betala med ett kort som dom inte kan med riktigt och det är förmodligen inte aktiverat eller nåt för det fungerar inte och den svettiga kassören hämtar chefen och sen kommer tanten eller farbrorn på att dom glömt att visa den där rabattkupongen, och sen när allt är löst och klart och kallsvetten börjat torka och ättikan och rovan är nedlagd i den medhavda tygpåsen och man tror att det äntligen är ens tur, då kraxar den söta tanten eller farbrorn: "ja och så var det ju en trisslott också."

Briljant barn

Tobias Norström har samlat några sköna första provspelningar av Conan, Jimmy Fallon och Natalie Portman bland andra, se dem här.

Han hade däremot inte med min favorit i genren: När Henry Thomas testas inför E.T. och visar upp en häpnadsväckande inlevelseförmåga. "Ok kid, you got the job". #blogg100
89.

Hejdå Dexter

Jag har skrivit det tidigare men nu är det definitivt bekräftat: åttonde säsongen av Dexter blir den sista. Finalsäsongen som är 12 avsnitt lång börjar visas i USA 30 juni och här är en första smygtitt: (Spoilervarning om du inte sett säsong sju).
Frostig relation mellan syskonen Deb och Dexter minst sagt. Men jag köper dem som ärkefiender hundra gånger hellre än i den obegripliga incestintrig som förpestade säsong sex och sju.

Jag ser fram emot ihopknytandet av säcken (den svarta plastsäcken?) i det som varit en favoritserie sen avsnitt ett trots en smärtsam ojämnhet. Ända sen Dexter orsakade Sgt. Doakes död i säsong två har jag vetat att han måste få stå till svars för sina handlingar någon gång. Men vi får se hur de väljer att lämna honom. Levande eller död? Avslöjad eller dold? Fri eller tillfångatagen? Och vad händer med den "mörka passageraren"? Och med Deb? Många frågor ska få svar. Med början 30 juni alltså. Här kan du se en trailer för finalsäsongen.

#blogg100
88.

Heidi Klums okända mamma?

Alltså, countrylegendaren Emmylou Harris MÅSTE ju ha fött ut Heidi Klum i hemlighet. Så lika.

#blogg100
87.

Triumf på Publicistklubben

Idag har jag intervjuat Värvet-skaparen Kristoffer Triumf inför publik. Det var för Publicistklubbens räkning och där fanns, som Kristoffer uttryckte det; både barnbord (journaliststudenter) och vuxenbord (chefredaktörherrar) och själv placerade han sig någonstans däremellan.

Vi pratade om hur journalistisk/journalistiskt han och Värvet är egentligen (svar: han, inte alls, Värvet, jo, delvis), om när han låtsasbajsade under en intervju när han egentligen fick en panikattack och om man måste vara beredd att jobba gratis för att få göra nåt roligt nuförtiden.

När det gäller ekonomin så slog han fast att crowdfunding inte funkar alls och att det är svårt att få folk att betala för sånt man vant sig vid är gratis, förutom om det gäller heroin. Men att han är priviligierad och glad över sina sponsorer.

Vi bråkade lite om huruvida man ska göra research eller inte (jag vann) och hur "nytt" det egentligen är med "det långa samtalet" (han vann) och sen lyckades jag dissa och hylla hans intervjuteknik på samma gång och sen fastnade vi lite i smala amerikanska referenser och tappade alla andra i lokalen.

Han berättade att folk hör av sig i klasar och vill vara med i Värvet och det ligger så många i pajpen att det mycket väl kan bli så att han ökar till två avsnitt i veckan inom en snar framtid. Glad nyhet för Värvet-fans alltså!

#blogg100
86.

Maggie Smith back in the day

Hur mycket avgudar man inte änkegrevinnan Violet i Downton Abbey? Hon är ju gräslig på alla sätt och vis egentligen, men alldeles, alldeles underbar. Och mycket beror det förstås på Maggie Smith som är superb i rollen.

1973 gästade en då 38-årig Maggie Smith "Parkinson" och jag finner hennes uppenbarelse fascinerande. Integriteten, stilen, rösten. Så sval!
Del 2.

#blogg100
85.

Strötankar en tisdag

– The Voice US och The Voice AUS tuggar på starkt. The Voice UK är svagare, American Idol klafsar i bottenträsket.
– Mitt svenska favoritprogram för tillfället är "Mot alla odds", det är så orimligt varmt och inspirerande hela tiden?
– Känns tryggt med Stefan Åsberg i nyhetsrapporteringen från Boston.
– Här kan man se klipp från "Maron" som har premiär 3 maj och som jag ser väldigt mycket fram emot, även om skådespeleriet i klippen är en smula tveksamt.
– Såg Ellen offentliggöra i sin show att det kommer en uppföljare till Hitta Nemo som ska handla om Dory! "Finding Dory" är den naturliga titeln och filmen kommer 2015. Det kan ju bli riktigt bra.

#blogg100
84.

SVT öppnar sitt arkiv

Tre saker du bör göra just nu:

1. Följa nyhetsrapporteringen från Boston. Otäckt.
2. Se "Dödsfallet" om du inte redan gjort det, bara timmar till första avsnittet försvinner från SVT Play.
3. När du vill pausa från död och elände: VÄLTRA dig i den skattkista som SVT har öppnat här. Allt från Mosebacke monarki till Spung till Jacobs stege till Rederiet.

#blogg100
83.

Susan Luccis magiska stund

Vi fortsätter på temat "galaminnen": Idag för två år sedan lades långkörarsåpan All my children ner efter 41(!) år i rutan. En av seriens stora karaktärer var Erica Kane, spelad av Susan Lucci.

1999 var Susan Lucci nominerad till en Emmy. För nittonde gången. Alla tidigare gånger hade hon förlorat, under tjugo år hade hon blivit ständigt snuvad till den grad att hennes namn i branschen lite skämtsamt användes som synonym för den evige förloraren.
Men nominerad blev hon igen. Tog på sig sin nittonde klänning och gick på sin nittonde gala och förberedde sin nittonde värdig-förlorar-min.
Men när vinnarkuvertet lästes upp den här gången utbröt det kanske mest hysteriska jubel som hörts på någon liknande gala tidigare:
 

Izzard

Idag: Eddie!

#blogg100
81.

Min farfar

Idag har jag sagt ett sista farväl till min farfar. Det var smärtsamt och fint och fyllt av anekdoter från förr, precis som det ska vara när man minns en person som levt ett långt och innehållsrikt liv.

Min farfar föddes och dog i samma hus. Han levde alla sina nästan åttioåtta år på samma gård, gården som hans far ägt innan honom. Han var jordbrukare, skogsbrukare och fabriksarbetare till dess att han slet ut sin kropp. Han var stark som en oxe och envis därtill och eftersom han blev osams med sin körlärare en gång tog han aldrig något körkort. Vilket inte hindrade honom från att köra lastbil, folkabuss och traktor. Fast mest moped.

Traktorn ja. Jag minns fortfarande hur det luktade i den där hytten. Hur varmt det blev när solen gassade genom de stora glasrutorna och hur traktorn skakade och krängde när jag fick sitta hopträngd bredvid farfars breda lår. Han fick en hjärtinfarkt när han var ute med traktorn en gång. Han körde ändå färdigt. När han väl fick vård kunde läkaren bara skaka på huvudet och säga att det där Arne, det var nära ögat.

Min farbror berättade idag att när farfar först köpte traktorn brukade han slänga en hötapp framför den när han klev ur för att den skulle stå stilla. Han glömde att det inte var en häst. Vanor är svåra att bryta. De skrattade åt honom, såklart, men då blev han vred. Pappa sa att han var arbetselak. Men mest var han snäll.

När farfar var liten, kanske sex eller sju, försvann hans pappa. Han lämnade gården, frun och barnen och sökte lyckan i Amerika istället. Det blev till att bli stor fort för farfar. Sköta djuren och arbeta i skogen. Ta jobb på aluminiumfabriken. Han träffade min farmor och fick fyra barn. Slet ut ryggen. Djuren fick säljas. De åkte på några bussresor ut i Europa men efter en tur till Österrike sa han att nu får det räcka. Där kunde man ju inte köpa snus.

Hans fyra barn gav honom tio barnbarn och till och med ett barnbarnsbarn. Alla saknar vi honom. När vi efter begravningen idag kom hem till huset där han både föddes och dog såg jag min farmor ta upp det tummade fotot nedan, hålla det mot kinden och vagga långsamt från sida till sida.

Smärtsamt och fint, som sagt.

Det ljuva livet i Alaska

När jag känner mig lite tryckt och härjad av samtiden så tittar jag på ett avsnitt av "Det ljuva livet i Alaska" (Northern Exposure) som SVT kör i repris.

Just nu rullar fjärde säsongen av serien som först sändes 1990-1995. Trots att jag inte såg mycket av den då lägger den sig som en varm filt av nostalgi över den gråmulnaste dag. Det måste vara en av de snällaste tv-serierna någonsin och flera favoritskådisar dyker upp i unga upplagor. Som John Corbett (Sex and the city-Aidan) som spelar den filosofiske radiodiscjockeyn Chris och nu senast har Anthony Edwards (Cityakuten-Mark Greene) tillkommit i ett gästspel som överkänslig hyperallergiker.

Serien utspelar sig i lantliga Cicely, Alaska men det som vid en första blick ser ut som oglamorös vardagsrealism visar sig vara ett ensembledrama i en drömsk, surrealistisk, spirituell värld där allt kan hända. En perfekt plats att ta sin tillflykt till när nutiden visar sig alltför kall.

#blogg100
79.

Poddtips och tack

Har hälsat på ett helt gäng redaktioner på ganska kort tid och är lite mosig i huvudet. Men tack så hemskt mycket Dagens Arbete, Medierna (Tredje statsmakten), Ekot, Rapport, Må Bra, TV4, Topphälsa, Mitt i-tidningarna och Uutiset för givande besök.

Har hunnit lyssna lite på podd också och vill tipsa om: Geniförklarat med Messiah Hallberg, Maja Härngren, Christina Nordhager och John Willander som är skruvat och intressant och: senaste avsnittet av Off the Air with Chick McGee som gästas av Marc Maron och HERREGUD vad känslosamt det plötsligt blir en bit in. Marc Maron vet inte att de två poddpratarna Chick och Jess varit förlovade en gång i tiden och råkar trampa på helt rätt tår. Med sammanbrott som följd. Starkt. Lyssna här.

#blogg100
78.

Newsroom-Jim i Vita huset

The Newsroom hade alltså premiär i SVT1 igår och jag vill understryka att jag finner den sevärd trots att jag skrev lite hätskt om den i förra veckan.
En sak som jag tycker haltar betänkligt är (spoilervarning) kvadrupeldramat Lisa/Jim/Maggie/Don. Deras motiv och ageranden förklaras liksom inte på ett vettigt sätt. Jag förstår inte varför någon av dem är intresserad av någon annan eller varför de beter sig som de gör.

Men jag gillar Jim, som spelas av John Gallagher Jr. Han är en av de rollfigurer jag faktiskt bryr mig om. Alla vet vi hur Aaron Sorkin tycker om att återanvända skådespelare men minns du Johns insats i Vita huset? Inte? Kolla in unge "Tyler" här:

Kuriosa: Hans första flickvän var Aubrey Plaza (Parks and Recreation-April) när han var femton.

#blogg100
77.

The Pinks bästa låtar

Det är dags för måndagslista och idag gästbloggar mitt sjuåriga jag.

The Pinks fem bästa låtar:

1. Vi är ett folk.
2. Ge mig sol, ge mig värme.
3. Spelar ingen roll.
4. Helena och jag.
5. Superman.

#blogg100
76.

Poehler och Silverman och historien bakom galakupperna

"Galaminnen" verkar ha blivit något av en följetång här med listade hyllningstal och en djupdykning i Steve Martins skämtåtervinning bland annat, så varför inte fortsätta på den inslagna vägen.

Här är två favoritgalaminnen och historien bakom kulisserna: Inför Emmygalan 2009 hade Newsweek rundabordssamtal med några av de nominerade. Amy Poehler pratade om hur mycket roligare galan var förr när folk tog tillfället i akt att göra sketcher eller små spratt i stället för att bara hålla seriösa tal hela tiden. Hon berättade om ett minne med Chevy Chase, Harvey Korman och Tim Conway och hur hon skulle vilja göra något liknande. Det gav även Sarah Silverman en idé. Hoppa till 4.13:

Vad hände då när galan väl kom? Ja, Sarah Silverman fick inte med sig sina mednominerade men körde på mustaschkuppen själv och lyckades i alla fall rubba Justin Timberlake ur balans:

För Amy Poehler skulle det ta två år, men 2011 blev idén till slut verklighet: 
Jag ÄLSKAR detta. Älskar Amys stöddiga scenentré, Tina som antastar 30 Rock-Kenneth, systerskapskänslan, de stående ovationerna, att Melissa McCarthy vann, kramarna, tiaran och blommorna, hennes tal... Alltihop är himla fint.

#blogg100
75.

Let's könsrolla

Kollar ikapp gårdagens Let's Dance. (Varför? Vet ej.) Funderar lite över om det ett krav att heta Tobias för att få vara proffsdansare i programmet? Tre av fyra proffsherrar som är kvar i tävlingen heter Tobias.

Hur mycket älskar man inte Håkan Dahlby?

Och jag tycker om Sofia Wistam. Och det är ju svårt att värja sig mot Maria Montazami. Men jag blir TOKIG på könsrollerierna. Ifjol var det Anton Hysén som inte var manlig nog, nu är det Anette Norberg som inte är kvinnlig nog. "Det HÄR är ju kvinnligt! utbrast hennes partner glatt när hon underdånigt gosade in sig i hans hals. "Att våga bli omhändertagen!".
"Våga vara lite... nedanför? replikerade Anette torrt men fick inget gehör.

Jag har inga som helst problem med att de vill att dansarna ska vara mjukare och graciösare eller vad de nu vill, men varför måste de tvångsmässigt koppla ihop det med den ena halvan av befolkningen? Nåväl. Jag vill inte surtantranta mer om det, om ni vill kan ni läsa vad jag skrev ifjol istället. 

Sedan blev jag öm i hjärtat när jag läste det här. New kids var min första och största fangirlbesatthet vid elva års ålder och Jonathan var min favorit. Så tyst och blyg och vacker. Och uppenbart obekväm med rampljuset, tydligen lika mycket nu som då.

#blogg100
74.

Fredag

Idag har jag varit på standup (Gustafsson & Schyffert). I den här t-shirten:

De två är inte relaterade. Men då jag fått frågor om tröjan: Den är köpt i butik "Gabriel" i Östersund för flera år sedan. Vet ej om den går att få tag i nuförtiden.

#blogg100
73.

Länkfest

Nu tycker jag ni ska ta och kika in här där Göran Danasten presenterar vilka dramaserier SVT har köpt in till sommartablån. Där får vi till exempel veta när man kommer att kunna se pärlor som Veep och Gengångare och Portlandia. Eller varför inte repriser av Downton Abbey eller traditionella Midsomer-deckare eller lite tyskt krigsdrama? Allt finns samlat, seså, bara att läsa.

Sedan tycker jag att du ska dyka in i denna fina sammanställning av kärleken mellan favvoshowbizparet Nick Offerman och Megan Mullally. Och titta på ALLA klipp! De verkar så himla härliga.

Uppdatering: Det här var ju himla roligt. Vilken morgonpanel, SVT!

(Hittat via Sweddit.)

#blogg100
72.

Livet som Marc Maron

Om exakt en månad har "Maron" premiär, en komediserie av, med och om den amerikanske komikern Marc Maron. Utanför humorkretsar är Marc Maron relativt okänd, särskilt i Sverige, så känner du inte till namnet behöver du inte skämmas för det. Men i sin hemmiljö har han en uppburen position, känd för sin omfattande ståuppkarriär som bland annat resulterat i över 40 framträdanden hos Conan O'Brien, (vilket är rekord), sin långvariga och något infekterade vänskap med Louis CK men framför allt sin intervjupodd "WTF" som blivit en enorm succé.

Om man som jag har lyssnat mycket (för mycket?) på WTF har man lärt känna herr Maron ganska väl vid det här laget och att döma av trailern är den fiktiva Marc en tillspetsad, möjligen lite mer misslyckad men väldigt tätt besläktad version av den riktiga Marc.

En neurotisk dubbelskild komiker med ett vredesproblem som har många katter och spelar in ett intervjuprogram i sitt garage:

"Maron" sänds på IFC med början tredje maj.

#blogg100
71.

Mitt största problem med The Newsroom

På måndag har "The Newsroom" premiär i SVT. Detta sorgebarn i min tv-katalog. Trots att jag sett varje avsnitt av första säsongen och förmodligen kommer att se varje avsnitt av den andra (som kommer på HBO i sommar) kan jag inte tänka på den med annat än besvikelse.

Sanningen är nog att jag gav upp om serien redan innan den började eftersom den på papperet var för perfekt — skriven av favoriten Aaron Sorkin, för HBO, om journalistik, i TV... Det var omöjligt att det skulle bli så bra som mina förväntningar ville. Tyvärr hade jag alldeles rätt. Det är i det närmaste smärtsamt att se korta stunder av briljans glimta till i en produktion som annars läcker kvalitet som ett såll. Tveksam casting, för osympatiska karaktärer och ett manus som verkar vara skrivet med tumvantar på, så yxigt är det. Ena stunden pekoral, andra slapstick.

Serien handlar om nyhetsankaret Will McAvoy (Jeff Daniels) och arbetet bakom kulisserna på ett amerikanskt aktualitetsprogram i tv. Det står klart tidigt att Sorkin vill måla med sin mest idealistiska pensel — så här ska nyhetsjournalistik i tv vara om han får bestämma! Inget fel i det. Inget fel heller i mycket av hans kritik mot amerikansk journalistik av idag. Men jag tycker att han bryter ganska friskt mot den mest grundläggande regeln av alla inom god fiktion eller dramaturgi: Show, don't tell.
Visa oss. Visa oss med lite djup, nyans, komplexitet. Låt oss dra egna slutsatser. Men nej, det är en jäkla massa telling hela tiden. Preaching, till och med. Långa, mässande predikningar om hur bra det var förr i tiden när män betedde sig som män och vågade stå för saker och journalister jagade sanning och granskade fakta och inte skvallrade om c-kändisar eller spekulerade i spektakulära rättegångar och innan det här otäcka INTERNET kom in i bilden där folk minsann bara är anonyma och sprider rykten och hat och man alls inte ägnar sig åt källkritik.

Jag vill ju inte att min hjälte herr Sorkin ska kännas mossig men det är svårt att komma ifrån att det är det han gör. Och gubbig. De komplexa, intressanta kvinnliga karaktärerna går att räkna på tummen och den huvudsakliga berättelsen för kvinnorna handlar alltför ofta om kärleksbekymmer.

OBS: För att vara rättvis ska vi ju komma ihåg att en låg Sorkinnivå kan vara medioker eller till och med imponerande på någon annans skala, och det finns ljuspunkter i serien också. Jag hade bara önskat mig så mycket mer.

The Newsroom, måndag 8 april, kl 21.45 i SVT1.

Här kommer påskharen

Veckans måndagslista: de fem läskigaste påskhararna. Hejdå påsken, vi ses nästa år!

1.

2. 

3. 

4. 

5. 

Xena och Ron

Oh. My. God. Jag insåg NU, hundra år försent, att Ron Swansons romans i Parks and Recreation är med Lucy Lawless, aka Xena Krigarprinsessan. Hur är det möjligt att jag inte såg det direkt!? Kan för övrigt inte tänka mig någon mer passande kvinna för Ron.


#blogg100
68.

Kycklingsång

HUR lyckades Jimmy Fallon få Blake Shelton och Nick Offerman att gå med på det här..?
Tipstack till Anna.

#blogg100
67.

Steve Martins skämtåtervinning

När man har haft en framgångsrik humorkarriär i hundra år är det inte så lätt att hitta på nya roligheter alltid. Särskilt när man blir inbjuden till hyllningsgalor för kolleger till höger och vänster. (Du missade väl inte min topplista över de bästa AFI-galaögonblicken?). Tur då att man kan återanvända lite gammalt. Steve Martin, denne GIGANT (insert Ernst-Hugo-spott) bland humorgiganter gillar att köra beprövat format.

Vi börjar 1982, när han är den som känt Frank Capra längst av alla: Något han tar med sig när han hyllar Jack Lemmon 1988. Jack Lemmon, vars succéer han dessutom starkt bidragit till:
Och när han ska hylla Paul Simon 2002 har det ju ändå gått 14 år, så både känt-längst-skämtet och bidra-till-succéerna-skämtet är värda att damma av: 

Hmm, det där Paul Simon-öppningsskämtet var ett riktigt bra öppningsskämt. Varför inte använda det igen 2010?
#blogg100
66.

Om detta må ni berätta

Vet inte riktigt vad jag tycker om det faktum att om man börjar googla "World war..." så handlar ALLA de föreslagna träffarna om en zombiefilm med Brad Pitt.
#blogg100
65.

Ny komediserie från Schyffert/Haag/Johansson

Hipstersverige månde bäva och/eller jubla åt nyheten att Brommamamma (Henrik Schyffert, Kerstin Johansson, Erik Haag) gör en tv-serie åt Kanal 5 under arbetsnamnet "SoFo".
Serien ska utspela sig på en kombinerad smoothiebar, skäggauramassageinrättning och gym i det "identitetssökande och bekräftelseknarkande" Stockholm enligt Dagens Media.
Holy moly. Detta kan sluta hur som helst.

#blogg100
64.