Oh. My. God. Jag insåg NU, hundra år försent, att Ron Swansons romans i Parks and Recreation är med Lucy Lawless, aka Xena Krigarprinsessan. Hur är det möjligt att jag inte såg det direkt!? Kan för övrigt inte tänka mig någon mer passande kvinna för Ron.
#blogg100
68.
HUR lyckades Jimmy Fallon få Blake Shelton och Nick Offerman att gå med på det här..?
Tipstack till Anna.
#blogg100
67.
När man har haft en framgångsrik humorkarriär i hundra år är det inte så lätt att hitta på nya roligheter alltid. Särskilt när man blir inbjuden till hyllningsgalor för kolleger till höger och vänster. (Du missade väl inte min topplista över de bästa AFI-galaögonblicken?). Tur då att man kan återanvända lite gammalt. Steve Martin, denne GIGANT (insert Ernst-Hugo-spott) bland humorgiganter gillar att köra beprövat format.
Vi börjar 1982, när han är den som känt Frank Capra längst av alla:
Något han tar med sig när han hyllar Jack Lemmon 1988. Jack Lemmon, vars succéer han dessutom starkt bidragit till:
Och när han ska hylla Paul Simon 2002 har det ju ändå gått 14 år, så både känt-längst-skämtet och bidra-till-succéerna-skämtet är värda att damma av:
Hmm, det där Paul Simon-öppningsskämtet var ett riktigt bra öppningsskämt. Varför inte använda det igen 2010?
#blogg100
66.
Vet inte riktigt vad jag tycker om det faktum att om man börjar googla "World war..." så handlar ALLA de föreslagna träffarna om en zombiefilm med Brad Pitt.
#blogg100
65.
Hipstersverige månde bäva och/eller jubla åt nyheten att Brommamamma (Henrik Schyffert, Kerstin Johansson, Erik Haag) gör en tv-serie åt Kanal 5 under arbetsnamnet "SoFo".
Serien ska utspela sig på en kombinerad smoothiebar, skäggauramassageinrättning och gym i det "identitetssökande och bekräftelseknarkande" Stockholm enligt Dagens Media.
Holy moly. Detta kan sluta hur som helst.
#blogg100
64.
- Äntligen klart: Det blir en andra säsong av Historieätarna! Kommer tidigt 2014.
- Amerikanska The Voice har startat sin fjärde säsong med de nya coacherna Shakira och Usher och de gamla favoriterna Adam Levine och Blake Shelton. Första avsnittet var riktigt starkt, ljuuusår ifrån den extremt ointressanta Idolsäsongen som redan pågår.
- Ikväll börjar andra säsongen av SVT-serien "Mot alla odds." Såg du förra säsongen vill du säkert se denna också, och såg du inte förra säsongen, läs vad Klara Svensson skriver så blir du nog pepp ändå.
- Dagens bästa notismening: "Fåret var känt av polisen sedan tidigare".
- Och varsågod: trettiofem bebiselefanter.
Talkshowmonologen är en egen konstart. Den följer ett givet mönster: programledaren gör entré, tar emot publikens jubel, levererar stående (eller vankande av och an) några snabba skämt om aktuella händelser. Vissa går hem, vissa gör det inte, sedan startar showen. Så ser det ut nittionio dagar av hundra. Men ibland händer något och standardmallen bryts. Det är ingen vanlig dag och någon kanske vill säga något på riktigt. Här är min topp tre o-roliga kvällstalkshowmonologer:
1. Jon Stewart efter 9/11.
Jag hade nöjet att träffa och lyssna till en av grundarna till The Daily Show, Lizz Winstead, för några veckor sen och hon hade inte mycket gott att säga om min favoritmonolog. Tvärtom. Hon tyckte det var helt fel av Jon Stewart att be om ursäkt. Man ber inte om ursäkt för det man gör, tyckte hon, man går ut och bara gör det. Inte ska han sitta där med böjd nacke och skrapa med foten och skämmas för att jobba med tv och underhållning, han ska stå för det. Jag förstår hennes poäng. Men jag tror också att det inte fanns något annat sätt för honom att göra det här på, just då. Han behövde vara personlig och då blev det så här. Upp med hjärtat på skrivbordet och ut med det bara. Det blev svamligt och snörvligt och möjligen ursäktande, men jag tror honom i vartenda ord.
2. Craig Ferguson om Britney Spears.
En dag kände Craig Ferguson plötsligt inte längre för att köra sina slentrian-Britney-skämt. Istället tyckte han det var dags för lite självrannsakan. De vanliga punchlinerna blev till en personlig historia om alkoholism och självmordstankar. För publiken var det svårt att ställa om från de sedvanliga skojförväntningarna till allvar. Notera de nervösa skratten som långsamt klingar av.
3. Johnny Carson tar farväl.
Johnny Carson var en amerikansk institution som i trettio år höll folket sällskap på senkvällen. Sittande på en pall och med tårar i ögonen sa han tillslut hejdå till ett liv i offentlighetens ljus och avslutade en era. (Här ovan finns inte hela monologen utan lite glimtar från Johnnys karriär och ett kort klipp från monologen på slutet.) Se även Dave Lettermans hyllning efter Johnnys död.
Tidigare måndagslistor: Favoritord, favoritljud, favorithyllningstal.
En annan seriestart jag ser fram emot är andra säsongen av "Veep" som kommer på HBO 14 april. Julia Louis-Dreyfus är ljuvlig som den mycket... ska vi säga mänskliga vicepresidenten Selina Meyer. Kvick, skönt cynisk och med ett ständigt (fruktlöst) sökande efter bekräftelse från presidenten styr hon det lite svårnavigerade ämbetet med järnhand, tillsammans med en liten krets bundsförvanter. Den här ganska stillsamma och oglättiga sitcommen verkar ha flugit under mångas radar men jag tycker den är väl värd att dyka in i.
#blogg100
59.
Favoriten Chris O'Dowd som vi tidigare sett i "The I.T. Crowd", "Bridesmaids" och nu senast "Girls" har huvudrollen i en ny komediserie av mokumentärkungen Christopher Guest, mannen bakom filmer som "This is Spinal Tap" och "Best in Show". Det låter som en lovande kombination. "Family Tree" heter serien och handlar om en ung man som hittar en mystisk låda hos en släkting som får honom att försöka spåra upp sin excentriska familj och utforska sin familjehistoria.
Här är en första smygtitt:
Serien kommer på HBO i maj.
#blogg100
58.
Ibland möter fiktionen verkligheten på ett magiskt sätt. Chris Hadfield är Kanadas förste astronaut i rymden och i januari twittrade han bilder från sin rymdfärd. Följande konversation utspelade sig: LLAP = Live long and prosper. Fler sköna tweets hittar du här.
#blogg100
57.
Det amerikanska filminstitutet, AFI, delar varje år ut ett "Life Achievement Award" som firas med en hyllningsgala. Där samlas de största filmstjärnorna för att klappa varandra på ryggen och tävla i klyschor om den aktuella pristagarens förträfflighet. Men ibland händer även sådant som är värt att minnas. Här är min topplista över de bästa AFI-gala-ögonblicken:
1. Elaine May om Mike Nichols 2010.
Jag älskar den här kvinnan. Så oerhört rolig. Elaine May ger det kanske mest surrealistiska hyllningstalet någonsin till sin gamle parhäst Mike Nichols. (Rolig den här kvällen var också Kevin Spacey som imiterade Jack Nicholson och Christopher Walken.)
2. Rosa Parks hedrar Sidney Poitier 1992.
James Earl Jones pratar om Sidney Poitiers betydelse för amerikansk integration och det går ett sus genom publiken när de inser att medborgarrättshjälten Rosa Parks är på plats i lokalen.
3. Verklighetens män saluterar Tom Hanks 2002.
Den kanske bästa galan av alla (i sin helhet) är hyllningsgalan till Tom Hanks. I klippen ovan ser ni två krigsveteraner från det verkliga "Band of Brothers" och astronaut Jim Lovells tal. Älskar Toms min.
4. Bill Clinton ställer upp för Warren Beatty 2008.
Att ha en gammal president som vill vara med och hylla en är inte så pjåkigt. Bill Clinton tar över scenen totalt med karisma, självdistans och en historia om en oväntad kampanjarbetare.
5. Kärlek till Meryl Streep 2004.
Om Tom Hanks-galan är min favorit är Meryl Streep-galan en klar tvåa. Finns massor av bra stunder. Här ovan ser du Tracey Ullman få ett bryt och James Woods berätta vackert om Meryls stora kärlek. Missa heller inte Nora Ephron.
6. Carrie Fisher roastar George Lucas 2005.
Carrie Fisher skräder inte orden om mannen som "förstört hennes liv".
7. Steve Martin om Jack Lemmon 1988.
Steve Martin tar fräckt åt sig äran för Jack Lemmons framgångar.
8. Michael Douglas får besök av långväga gäst 2009.
Michael Douglas uppmärksammades inte bara som filmstjärna utan även för sitt humanitära arbete. Fint var det också att pappa Kirk fick en stående ovation.
9. Ingrid Bergman leder galan om Alfred Hitchcock 1979.
Gud vad hon var classy, Ingrid. Här berättar hon om det bästa råd hon fått som skådespelerska.
10. Sandra Bernhard är bitter på Robert Deniro 2003.
Robert De Niro får en släng av sleven för sin slutenhet av en avmätt Sandra Bernhard.
Det var veckans måndagslista! Enjoy.
#blogg100
55.
Ah, såpan. Den så nedvärderade men ofta beroendeframkallande tv-genren som fått stryka på foten de senaste åren när realityserierna svept in på banan och krossat allt motstånd. Jag kan inte säga att jag idag följer något som kan räknas som hederlig såpa. Vilket inte direkt känns som ett problem. Men det är klart, ibland blir jag nostalgisk vid tanken på "Glamour" som jag som barn fick se enbart hos mormor och där man alltid kunde följa med i handlingen även om det gått tre-fyra månader sedan det senaste avsnittet. Eller "Sunset Beach" som jag fullkomligt avskydde, men ändå fastnade i en kort period (tyst, berätta inte för någon). Eller nätterna med "Kvinnofängelset". Eller för all del "Rederiet" och "Tre Kronor".
Vissa manusgrepp finns nästan bara i såpavärlden. I dn-bloggen 2011 skrev jag om några favoritexempel:
"I listan över serier som hoppat hajen* fann vi att vissa hajögonblick var lånade från såpans värld. När fantasin tröt hos manusförfattarna verkar man ha sneglat mot de karikatyriska och dramaskickliga dagsåporna och stulit deras billigaste knep. (Till exempel den plötsliga upptäckten av ett oäkta barn, som vi såg både i Ally McBeal och Gilmore girls.)
Men vilka såpatrick finns det mer? Här är några favoriter:
1. Onda tvillingen.
Självklar i topp. Ännu har väl ingen mer seriös drama- eller komediserie använt sig av den här (undantag: Phoebe/Ursula i Vänner). Men i såpavärlden är det en användbar intrigtwist. I det avsnitt av ”All my children” som sändes i USA igår introducerades till exempel en ond tvilling till Erica Kane. Kul för skådespelerskan Susan Lucci som annars spelat samma karaktär i 41 år(!).
2. Minnesförlusten.
Skulle man tro tv-världen är det förfärligt vanligt att människor vaknar upp efter olyckor friska och snygga med inga andra hjärnskador än en total minnesförlust. Mycket praktiskt när en karaktär uttömt sina utvecklingsmöjligheter. En liten trafikolycka blir en reboot och plötsligt är alla vägar öppna. Vi har sett det nyligen i dramaserier som Desperate housewives och Brothers and sisters. I sjukhusserierna är det förstås också vanligt, vi minns till exempel Rebeccas/Avas jämförelsevis trovärdiga öde i Grey’s anatomy.
3. Fejkade graviditeten.
Kring graviditeter finns många intrigtrådar att väva. En oönskad graviditet kanske behöver döljas och faderskapet är i stort sett alltid oklart. Men den mest skruvade är nog ändå den fejkade graviditeten. Ofta en desperat handling för att hålla kvar en motvillig partner men en idé som av naturliga skäl blir svårare och svårare att upprätthålla över tid. På senare tid har vi sett det i exempelvis Glee.
*Pågått för länge, nått en bottenpunkt och ändå fortsatt. Översatt från engelska uttrycket jumping the shark efter en scen ur serien The Happy Days."
#blogg100
53.
Har du missat en av de bästa rättegångsdokumentärer som någonsin gjorts, "Soupçons" – mer känd under sitt engelska namn "The Staircase" – på svenska "Dödsfallet" – får du din chans när Kunskapskanalen nu sänder hela serien, ett avsnitt om dagen åtta dagar i följd med start på söndag kl 22.00.
Dokumentärserien från 2004 av Jean-Xavier de Lestrade handlar om amerikanske författaren Michael Peterson och den rättegång som följer på Petersons hustrus död. Hustrun Kathleen har enligt Peterson och försvaret dött efter att ha fallit ner för en trappa. Åklagaren hävdar mord. Det är en närgången nagelbitare med fler skruvar och vändningar än den mest välskrivna thriller.
Lördag 30 mars sänds sedan den första delen i den efterlängtade uppföljningen från 2012 i SVT2. Jag kommer definitivt att titta.
#blogg100
52.
För sex år sedan (herregud) skrev jag den lilla språkserien "Veckans uttryck" som än idag drar en hel del besökstrafik när folk undrar varför man säger till exempel "ana ugglor i mossen" eller "att skita i det blå skåpet". Så varför inte återuppta den? Här ett ord som ofta felanvänds:
Björntjänst.
En björntjänst betyder inte en extra stor, generös tjänst som vissa verkar tro utan en tjänst som blir till skada för mottagaren. Man menar väl men det blir fel. Uttrycket kommer från en fabel från 1600-talet av fransmannen La Fontaine: "Björnen och trädgårdsmästaren". I fabeln har en man en björn som husdjur, och när en fluga landar på den sovande mannens näsa vill björnen lite hjälpsamt åtgärda detta:
"Tar upp en större sten, varpå han slungar den och krossar flugan lätt och mannens huvud spräcker: med lika säker tass som klent förstånd vår vän sin trädgårdsälskare till marken stendöd sträcker. En obegåvad vän är farlig såsom få. En vettig fiende är bättre då."
Så det är kanske inte helt lyckat att döpa sitt konsultföretag till "Björntjänst AB" även om man heter Björn och vill vara lite skojig.
#blogg100
51.
Överst: Ett "konstverk" som sitter på väggen på mitt jobb. Dålig bild men det är alltså ett gummibröst som ammar ett armbandsur i en glasbur. I mitten, mitt signerade ex av Lizz Winsteads bok, nederst en ögonblicksbild från Grävfesten där Aschberg pekar med hela handen och Sofia Mirjamsdotter inte är särskilt imponerad.
#blogg100
50.
Tack för alla förslag på svenskans vackraste ord, de var fantastiskt bra. Denna veckas måndagslista fick skjutas upp en dag på grund av sjukdom, men här är den:
När man pratar favoritljud är det lätt att svara "barnskratt" eller "vågor som slår mot stranden" eller "valsång" eller vad det nu brukar vara på såna där avslappningsskivor från flumbutiken men då jag varken har barn eller är någon havsmänniska är det andra ljud som gör mig trygg och glad. Här är några favoriter:
1. Orkester som stämmer instrumenten.
Jag vet inte, det ligger så mycket förväntan i det här ljudet. Ni vet hur det låter, som en skenande blåsbälg med en drillande fagott eller flöjt någonstans. Alla toner på en gång, fult och fint samtidigt.
Här kan jag också räkna in – även om ljuden är rätt väsensskilda – andra typer av instrumentstämning, till exempel från en soundcheck av det mer populärmusikaliska slaget. Ljudet av roddare som springer omkring och drar kablar, plinkar på en elgitarr och provslår på ett trumset. (Överlag är jag mycket förtjust i roddare.)
2. Röjsåg.
Aahh. Att höra vårens första röjsåg på avstånd, den knattrande kopplingen till värme och grönska och barfotagång.
3. Fotbollsljud.
Sorlet från åskådarna blandat med dova sparkar och bryska spelarrop. Inramningen till en fotbollsmatch är mig så familjär, om det så är på plats eller via tv eller radio.
Andra sporter kan också fungera som favoritljud. Frasigheten från skidor mot snö, skärskrapet av skridsko mot is, en stavisättning eller sandgropslandning. Är det kommenterat av rätt röst kan jag lyssna dygnet runt.
Vilka är dina favoriter?
#blogg100
49.
Idag skulle Douglas Adams fyllt 61 år. Grattis på födelsedagen, Douglas.
#blogg100
48.
Nu har jag tre gånger sett Robin Stjernberg långsamt, långsamt inse att han vunnit Melodifestivalen 2013 och jag ser det gärna igen. Fantastiskt tv-ögonblick. Roligt också att de – i klassiskt Idolvinnarlåtmanér – skrivit låttexten så att den stämmer in på triumfögonblicket "if only you could see me now, I live my dream, I owe it all to you, isn't it crazy, it's all because of you" så att han inte klarar att hålla ihop det när han sjunger. Bra låt, bra röst, sjukt sympatisk kille och en värdig vinnare.
Men. När Robin efter vinsten skriker "Jag älskar er Sverige" känns hans kärlek och tacksamhet en smula felriktad. Anledningen till att han vann var ju inte att Sverige älskade honom, det som fällde avgörandet var att Europa inte älskade Yohio.
Jag har sagt det förut och nu säger jag det igen: Bort med juryerna! Jag SKITER i vad Europa tycker. Jag bryr mig inte det minsta om våra chanser i ESC. Jag vill att vi ska skicka vårt bidrag, den låt som vinner vår tävling, och sen får Europa tycka vad de vill om det. Är det, rent hypotetiskt, bättre att skicka en slätstruken kompromiss typ David Lindgren (om internationella juryn hade föredragit honom) som kommer på tolfte plats i ESC än ett pajasnummer à la Sean Banan (om svenska folket hade föredragit honom) som kommer på tjugoandra plats? Är det verkligen det? VI ska väl skicka VÅR vinnare.
Innan du säger att jag bara är bitter för att inte Yohio vann, ja, jag höll en tumme för honom på förhand, jag gillar honom, men bäst i finalen tyckte jag nog Anton Ewald var ändå. Proffsigast nummer.
Men som sagt, jag är jätteglad för Robins skull och han kommer att göra bra ifrån sig i Malmö. Även om han inte är svenska folkets vinnare.
#blogg100
47.
Detta är det första #blogg100-inlägget som skrivs bara för att skrivas. Det är dåligt. Men det är också det fyrtiosjätte, så att det inte hänt förrän nu är väl rätt okej. Jag kan bara konstatera att jag har himla mycket att säga och ingen tid att säga det på. Kanske säger jag det en annan gång, kanske säger andra det åt mig. Ni som hört talas om fredagskvällen på Gräv 2013 vet vad jag pratar om och ni andra behöver kanske inte bry er. Hade jag varit en mer polariserande person hade jag säkert kunnat sammanfatta mina tankar i två snabba punkter men nu är jag ju så JÄVLA nyanserande av mig.
Nu ska jag på Guldspadegala. Ni kan väl berätta vem som vinner Melodifestivalen.
#blogg100
46
Jag är i Göteborg för två stora konferenser: Mediedagarna och Gräv (konferensen för undersökande journalistik) och det är som alltid inspirerande och hektiskt med en himla massa "nämen hej, vad kul, är du här!" till höger och vänster.
Idag har jag bland annat hört Gellert Tamas prata om hur man hanterar ett stort grävmaterial – hans tre nyckelord var struktur, sortering och ordning (vilket väl quite frankly är samma sak) men det var ändå intressant att höra om hans arbete med boken Lasermannen, en av mina favoritböcker i genren.
Lizz Winstead och Brian Dunphy pratade underhållande var för sig och även tillsammans om politisk satir och mediekritik i USA. Lizz Winstead är en av grundarna till The Daily Show(!), så det var stort att få träffa henne och få hennes bok signerad.
Huvudattraktionen för dagen var en annan Liz, Liz MacKean, en av journalisterna som grävde fram Jimmy Savile-skandalen som sen tystades av BBC. Otrolig historia.
Det var bara några nedslag från dagen nedskrivna i största hast, nu vidare till nya upptåg och en lika fullmatad dag imorgon.
#blogg100
45.
Har haft den här låten på hjärnan ett dygn nu. Kan inte klaga, den är bra på riktigt ju. Och vilken musikvideo! Banbrytande klippteknik.
#blogg100
44.
En av tidernas bästa sjukhusserier har gått i graven, och i går skulle den svenska tv-publiken ta farväl av "House". Trodde de.
Så såg det ut enligt tablån: tisdag kl 21 i TV4, den vanliga House-tiden, sändes avsnitt 23 av 23 i säsong 8. Veckan innan såg vi den näst sista delen, ett intensivt drama som slutade med (SPOILERVARNING) (Seriöst, läs inte resten av detta inlägg om du inte sett slutet) House och Wilson på rymmen från allt, den ena död på papperet och den andra med fem månader kvar att leva.
Hur skulle de knyta ihop det här? House var bortkopplad från världen, kunde aldrig arbeta som läkare igen. Wilson var döende och alla andras berättelser nogsamt avslutade. En strimma av hopp fanns hos mig att slutet skulle ägnas åt ett finalmirakel – House skulle lösa sin sista gåta, lägga sin sista pusselbit, ett omöjligt fall skulle vändas till ett möjligt som så många gånger förr: Wilson skulle räddas. Vad annars fanns kvar att berätta?
Det var bara det att det som annonserades i TV4 som det näst sista avsnittet i själva verket var det allra sista.
I USA avslutades serien i maj i fjol med en tvåtimmarsspecial. Först "Swan Song"; ett hyllningsprogram med Hugh Laurie som berättare där man ser tillbaka på seriens åtta säsonger och presenterar folket bakom kulisserna. Ett specialprogram som bäddade för "Everybody dies"; seriefinalen, som följde direkt efter.
I svenska TV4 sändes programmen istället med en veckas mellanrum och i omkastad ordning. Hyllningsprogrammet lades sist, på seriens ordinarie tid. Många (som jag) såg alltså seriefinalen – märkt som del 22 av 23 – i tron att det skulle komma ett avsnitt till.
Som min tv-bloggarkollega Magnus Häglund uttryckte det: "Det är som när man går uppför en trappa i mörkret och det översta trappsteget inte finns där".
Ja, snubblande snopet.
Så här i efterhand är det ju tydligt att historien slutade där.
Det blir till att se om finalen, med nya ögon. Acceptera att Wilson ska dö. Att House inte är läkare längre. Att jag aldrig får träffa dem mer. Så kanske jag kan skriva vad jag faktiskt tycker om serien, och om slutet, en annan gång.
#blogg100
43.
- "Hannibal" kommer att visas i Kanal 5 bara fyra dagar efter amerikansk premiär. Måndag 8 april ser du alltså Mads Mikkelsen som Dr. Lecter i svensk tv.
- Kevin Bacons nya serie "The Following" har premiär på söndag i TV4. Det är nu även klart med en andra säsong. Fox har också förlängt "The Mindy Project" och "New girl".
- Carina Bergs första program på Kanal 5 blir "Bergs bärbara talkshow", ett program där hon tillsammans med en publik söker upp kändisar i deras vardagsmiljö. Premiär 2 april.
- Även om det inte är definitivt bekräftat pekar allt mot att säsong åtta av Dexter blir den sista. CBS-chefen Les Moonves antydde vid en frågestund häromdagen att slutet för seriemördarsuccén nu är nära.
För övrigt är jag lite sur över att en av mina favoriter åkt ur Masterchef Australien. Amina Elshafei borde definitivt haft en plats i topp tio med sin sköna personlighet och intressanta mat (som alltid såg vansinnigt god ut). Ah well. Alltid ska nån tittarfavorit offras.
Härmed lanserar jag: Måndagslistan. Varje måndag en ny lista, kan vara allt från favoritfrisyr till bästa politiska tal eller viktigaste seriefigur. Häng gärna på, antingen genom att stjäla mina rubriker eller hitta på egna.
Först ut: Svenskans vackraste ord.
Svårt, naturligtvis, och förfärligt subjektivt. Ska man tänka strikt fonetiskt eller väga in betydelse och etymologi? Ska klarhet premieras högre än onomatopoesi? Hur jämför man det runda, sköna ordet "bumling" med det kraftfulla, effektiva "påk" eller det lekfulla "falafel"?
Tja. Jag går på känsla helt enkelt, och där vägs alla aspekter in. Både ljudbild och innebörd. Här är min topp tre:
1. Följeslagare.
Det rullar mjukt ur munnen för att sedan liksom veckla ut sig. Däri bor en trygghet, det här gör vi tillsammans. Om vi slår följe blir du min följeslagare, och jag blir din.
2. Gråtmild.
Första halvan är hård och direkt, kräver tungskärpa. Sedan kommer andra halvan och fångar upp. Ett ord om en gränslandskänsla – ett kantbalanserande tillstånd.
3. Trösterik.
Rik på tröst. Det säger allt.
Vilka är dina favoriter?
#blogg100
41.
Vilken sport-tv dag! Jag sitter klistrad. Två bröder var med bland de som stod i centrum i Vasaloppet – grattis Jörgen som var starkast – och det kändes passande eftersom det i år är tjugofem år sedan bröderna Anders och Örjan Blomquist korsade Vasaloppets mållinje exakt samtidigt. Nu guidar Anders oss på ett föredömligt sätt genom tv-sändningen i stället medan brodern Örjan ledsamt nog inte finns i livet.
Så här såg det ut då:
Uppdatering: HERREGUD. Efter två timmars hjärtklappning blev det till att jubla, äntligen. Älskar femmilen och älskar Johan Olssons kämpainsats.
Missa för övrigt inte när SVT:s kameror fångade Johan Olssons möte med dottern Molly efter fristilssilvret. Titta här. Hjärtskärande.
#blogg100
40.
Glad över vinnarna. Även om Martin Rolinski var värd en finalplats, låtstöld eller inte.
Peter Jöback, sjukt vacker.
EN kvinna i final. EN.
#blogg100
39.
Jag vill aldrig att Vinterstudions VM-månad ska ta slut. Det är någon monumental trygghet i skidåkning på tv. På söndag blir det till att ställa klockan och äta långfrukost till Vasaloppet, denna folkrörelse som jag egentligen inte bryr mig om det minsta, förutom en dag om året.
Vinterstudion kör på med sin Uppvärmning också, där man kan hitta en del guldkorn. Ejeborgs imitationer till exempel (eller snarare de andras skrattbryt till Ejeborgs imitationer).
En favorit i repris: När vi för tre år sedan fick gå bakom kulisserna på OS-produktionen och där hittade "Coma" ur Storstad som numera går under sitt riktiga namn Roger Kihlbom och jobbar med ljussättning:
#blogg100
38.
När vi nu ändå pratar mellanakter i Melodifestivalen – minns ni Anna Vnuks dans med Kristian Luuk 2008? Väldigt udda inslag men så himla fint. Tycker det var modigt av Kristian Luuk att inte tramsa bort det utan våga vila i allvaret:
#blogg100
37.
Jag är himla förtjust i Petter Northug. Bilden av hans vingliga målgång idag när han kollapsar i en enda hög av desperat hävande lungor, slår handskarna för ansiktet och storgråter kommer att vara en inspiration att plocka fram varje gång jag känner mig lite småtrött. Hade inte pappa John stått och vrålat i spåret hade han knappt hittat till mållinjen och hade loppet varit en kilometer längre hade det inte blivit nåt guld, eller så hade det det, för då hade han vinglat sig dit också för sån är han nog.
Nåväl.
Annan inspiration kan vara att även om man i sin ungdom står i supertajt randig trikå och sjunger i österrikisk teve så kan man några år senare ta emot sin andra Oscarsstatyett.
Tipstack till Emma Gray Munthe.
#blogg100
36.
"I fängelset lärde vi oss att särskilja olika typer av löss, även i mörker" sa Martin Schibbye. "De luktar nämligen olika när man knäcker dem med naglarna. Jag skulle nog säga att vi efter det här är ledande inom luskunskap".
Löss var måhända inte huvudtemat igår när Martin Schibbye och Johan Persson tog emot årets Ludvig Nordström-pris, men det var en referens till journalisten Nordströms mest kända verk – Lort-Sverige – och hur Perssons och Schibbyes resa kanske inte är helt väsensskild från det "Lubbe" höll på med. Det handlar om att berätta historier som inte skulle berättas annars, om att inte nöja sig med att rapportera på avstånd, och om att det ibland kan bli skitigare och jävligare än man tänkt sig.
I det här fallet blev det fjorton månader skitigare och jävligare än de tänkt sig.
De är mitt inne i bokskrivandet och när man lyssnar på dem känns det som att det nog kommer att ta ett tag att få redig distans till allt. Johan Perssons förlorade foton är fortfarande en sorg.
"Ni kan skjuta mig, kasta mig i fängelse, visst, men ta inte mina bilder!"
I och med att all hans utrustning beslagtogs hade han inte heller sitt arbetsredskap med sig i fängelset. För Martin Schibbye var det lite lättare. "Jag hade mitt verktyg, jag kunde skriva, jag kunde få utlopp. Det kunde inte Johan. Jag retades ibland, 'kolla, ser du bilden där'. Han blev helt galen av frustration."
Istället ska nu resa, gripande, skenavrättning, fängelsevistelse och hemkomst tecknas i ord.
Boken kommer i sommar.
#blogg100
35.
Ja, vad säger man. Allt överskuggas ju av svenskvinsterna, tre stycken! Mäktigt. Plötsligt kom vi alla lite närmare det stjärnuniversum som annars ter sig så ouppnåeligt. Känner inte ni också att hela världen liksom öppnar sig i såna där ögonblick? Kittlande och deprimerande på samma gång, lika delar allt-är-möjligt och vad-fan-gör-JAG-av-mitt-liv-då.
I övrigt: Diggar verkligen Anne Hathaway och Jennifer Lawrence, kul att de vann.
Shirley Bassey! Adele! Barbra! Grymma.
Seth MacFarlane vet jag inte vad jag ska säga om. Väldigt ojämn insats. Hamnade nog på plus ändå, trots trötta bög/bröst/judeskämt.
Daniel Day-Lewis. Such a class act. Äntligen ett ordentligt tacktal. Och när man talar om class act – Michelle Obama. Och så får Ben Affleck avsluta i ett speedat meltdown av känslor, fint ändå.
Peace out!
#blogg100
34.
Veckans viktigaste text om tv står Jan Gradvall för. Läs om avtalet som riskerar att likrikta tv-musiken på upphovspersonernas bekostnad. Både SVT och TV4 har enligt Gradvall skrivit på.
Jan Gradvall: "Det märkliga i sammanhanget är framförallt SVT:s agerande. Att ett public service-företag skriver på avtal med ett affärsdrivande privat bolag (Epidemic Sound) för att slippa betala ut lika mycket pengar till en intresseorganisation (Stim) som skyddar upphovsrätt. De tonsättare som Stim representerar har en mycket stor del i Sveriges Televisions historia. Television är sound & vision."
#blogg100
33.
Den fjärde delfinalen blev också den mest lättippade. Att Ralfs brinnande vrålrock och Ulriks grandiosa tonårsballad skulle gå hem i stugorna stod klart i det närmaste omedelbart. Vi behöver inte prata mer om det. Att Army of Lovers (visserligen underhållande) bizarronummer med obefintlig refräng och pinsam mim inte skulle göra det var heller inte oväntat. La Camilla var fabulös oavsett.
Annars då? Öppningsnumret var klockrent. Älskade introt, "tuffa" folkdansarna, den dåliga engelskan och Petra Mede.
Sarah Dawn Finer-sketchen var toksnodd från People's Choice Awards och Neil Patrick Harris:
Inte första gången det "lånas" lite fräckt av NPH. Jag kan dock inte bli alltför upprörd. Who cares.
Gubbrocks- och pojkpopsbonanza i finalen alltså. Jag tror Ralf och Ulrik blir farliga men håller en tumme för Yohio. OM han bara haft en bättre låt! Det hade kunnat bli episkt.
#blogg100
32.
Idag kom ett nytt avsnitt av den eminenta podden "TV Heads" där SVT-höjdarna Göran Danasten och Bengt Strömbro luftar initierade åsikter om tv-världen tillsammans med tunga gäster. Den här gången heter gästen Martin Österdahl och är ESC-finalens exekutive producent, så samtalet kretsar naturligtvis mycket kring den stora begivenheten i Malmö senare i vår. Österdahl kallar bland annat storslagenheten och teknikhysterin i de senaste Eurovisionfinalerna för en "dopad häst" som det nu är dags att "slakta"... Lyssna här!
#blogg100
31.
Minns du Melodifestivalen 2000? Om du gör det är det troligt att du minns pausunderhållningen bättre än vinnaren. Den innehöll nämligen den kanske bästa – och sämsta – mellanakten i festivalen genom tiderna. Den bästa eftersom fjorton minuter stjärnspäckat schlagermedley fick tv-tittarna att gå i spinn och publiken på plats att ge en stående ovation, den sämsta eftersom själva syftet med en mellanakt, röstningen, helt glömdes bort och det dagen efter var Berghagen, Skifs, Häggkvist och gänget man pratade om snarare än Roger Pontare (som vann).
Det finns så mycket att säga om detta klipp. Inte bara att det har hänt en del sedan 2000 när det gäller danskoreografi och bildproduktion, eller något om medelåldern på artisterna, eller det faktum att detta var året vi sa farväl till levande orkester. Notera också Frank Ådahl i kören, Tommy Körbergs bröstchock mot Lena PH, Körbergs fantastiska inskutt till Diggiloo Diggiley, Stad i ljus (åh vilken låt!), Loas vrål som får Carola att tappa fattningen en millisekund, Carolas sångröst, Lena PH i hela sin uppenbarelse, Arja Saijonmaas tveksamma tolkning av Nanne Grönvall och Berghagens stela Herreys-dans. Och missa inte när Björn Skifs glömmer bort(!) att han ska ta emot Carola när hon kastar sig bakåt i "Mitt i ett äventyr" och Tommy Körberg får rycka in och rädda en potentiell katastrof.
Var det bättre förr? Nja, det låter jag vara osagt. Men jag blir i alla fall glad av detta.
#blogg100
30.
Ni har väl inte missat att det startat ett nytt tv-program om tv? "TV-domarna" är Aftonbladets satsning med Fredrik Virtanen vid rodret som ska "ge tv vad tv tål" enligt egen utsago. Fem program har sänts hittills och det har so far varit bra gäster och varierade ämnen. Det håller fortfarande på att hitta sin form lite och Virtanen är kanske inte så hård och tydlig i sitt "dömande" som han vill vara, men det känns... piggt.
Det senaste avsnittet gästas av Pontus Gårdinger och Kjell Eriksson, (den senare är ute och cyklar om "Girls" som han uppenbarligen inte sett mer än fem minuter av), tidigare har vi fått se stackars Per Lernström bli attackerad från höger och vänster och leta efter stöd i bordsskivan och i varje program får vi veckans bästa och värsta från gossen Jan-Olof Andersson. Titta själv här.
#blogg100
29.
Hur mycket kan man mjölka kannibalen Hannibal Lecter egentligen? Lite till, tydligen. Nu har första trailern kommit för NBC:s serie "Hannibal" där Mads Mikkelsen tar sig an den klassiska psykopaten. Och även om det känns lite omtuggat är det faktiskt första gången vi ser herr Lecter i tv-serieform.
Hugh Dancy (skådis från bl a Black Hawk Down, King Arthur, gift med Claire Danes) spelar FBI-agenten Will Graham som skapar en ohelig allians med Mikkelsen för att stoppa diverse seriemördare.
Har amerikansk premiär 4 april, kommer sedan till Kanal 5 med okänt sändningsdatum.
#blogg100
28.
I morgon sänder Kanal 5 det tredje avsnittet av "Arrow".
Handling i korthet: Partyprissemiljardären Oliver Queen räddas från en ö där han ensam varit skeppsbruten i fem år. Nu – en extremt skicklig bågskytt – går han in för att rädda sin hemstad som korrumperats av diverse gangstrar. Den har jämförts med många superhjälteserier men allt jag kunde tänka på under de första två avsnitten var hur oerhört lik "Revenge" den är.
Vi känner igen det mesta från Emily VanCamp-serien:
Vigilanten som återvänder med nya styrkor och färdigheter: (främmande språk, förstärkta sinnen, supervassa fightingskills) och en lista med namn att utkräva hämnd på. Där finns också den förlorade kärleksrelationen, förväntningarna på rikemanssonen att ta över faderns bolag, den trasiga och knarkande lillasystern, den kyliga och manipulativa modern, det hemliga übersällskapet i toppen. Mycket voiceover på ödesmättade musikslingor, ständiga hopp mellan nutid och dåtid och slagsmålsscener som föregås av kortfattad japanska. Med mera.
Det är omöjligt att inte jämföra. Och Revenge är helt enkelt bättre. Snyggare, skickligare vävd intrig, bättre skådespeleri, intressantare bifigurer.
Trots det, och trots den urfåniga maskeringen (en huvtröja? Really? Man ser ALLT utom typ hårfästet) ger jag Arrow något avsnitt till.
#blogg100
27.
Popsnörena Eddie, Amanda, Martin och Janet slogs om samma publik och tog ut varandra lite ikväll. Synd, för det fanns en del stabilt låtsnickeri och försök till svulstiga shownummer där.
Att det istället blev det där frisyrbandet som vann kan jag väl köpa. Helt okej snällrock, även om man glömt refrängen en timme efter sändning. Han kunde sjunga i alla fall.
Men Ravaflams. Sverige, jag kan inte förlåta er för detta? Har ni ingen känsla för BRA skit och DÅLIG skit? Jag är verkligen inget pretto i Melodifestivalsammanhang, köper barnmusik och skojmusik och det mesta (onanilåt med After Dark? Why not?), men det här är ju så GJORT. Och ska man göra om det måste man ju göra det bättre, inte med ögonbindel och med vänsterhanden. Linda Bengtzings och Markoolios sex år gamla hit är en miljard gånger snyggare, både till text och musik och jag ser till och med hellre de bedrövliga "We are the winners"-farbröderna från Litauen än det här hafsverket. Tommy Körberg själv verkade nästan generad över framgången, jag tror ingen av herrarna hade trott att folket faktiskt skulle gå på den lätta. Claes Malmberg hade inte ens lärt sig texten. Men ni ba' "ÅH VAD SKOJSIGT" och röstade gubbsen till final. Suck.
#blogg100
26.
Min tv-vecka har präglats av sport, slukar det mesta under Vinterstudions VM-månad. I övrigt vill jag ha ganska lättsmält tv, ser gärna tex Masterchef Australien som sänds på TLC söndag till torsdag, överlägset bäst i Masterchef-familjen.
Älskar även att Kanal 9 sänder Sherlock Holmes-serien från 1984. Hur mycket jag än gillar Benedict Cumberbatch så är Jeremy Brett fullkomligt outstanding som den klassiska detektiven.
Har kollat in den nya säsongen av American Idol där auditionprocessen som vanligt är än större och skrikigare och galnare till dess att allt mest smälter ihop i en wailande massa. Har inte hittat någon riktig favorit ännu men gillar Keith Urban i juryn.
Har också sett Anja-dokumentären, Filip & Fredriks hissprogram, The Mindy project, Mia på Grötö, 30 Rock, Girls, Top Model Sverige, House, Parks and Rec, Det ljuva livet i Alaska, Pluras kök Spanien, BAFTA-galan och lite annat smått och gott.
#blogg100
25.
Så här tyckte för övrigt min dator igår att jag skulle fira alla hjärtans dag.
#blogg100
24.
Idag tycker jag att vi tar och tittar på hur det ser ut när en man står och väntar på sin älskade och gör allt för att försöka se värdig ut när han egentligen håller på att falla sönder i rörelse. Det är kronprins Frederik av Danmark som väntar på sin Mary, och han försöker desperat vara lika stoisk och samlad som brodern han har vid sin sida eftersom han vet att en hel nation tittar, men det är ju så förtvivlat svårt.
#blogg100
23.
Min födelsedag inleddes på bästa sätt då jag läste ett #nätkärleksmejl jag fått från en bloggläsare med massor av fina ord och värmande beröm. Tack så hemskt mycket!
Inte blev det sämre när jag sedan för första gången någonsin fick sms från min mormor. Mormor! Ni förstår inte storheten i detta. Senast jag skickade sms till henne kom ett handskrivet brev på posten några dagar senare som inleddes med: "Hej Sara. Tack för ditt sms"...
#blogg100
22.
Idag var jag med i P3 Nyheter med Natalia Kazmierska och pratade "Girls" eftersom serien har premiär på SVT ikväll. Som vanligt när man är med i radio säger man en tiondel av det man tänkt säga, och framför allt glömde jag tipsa om "TV-cirkeln" som sänds direkt efter programmet! Så jag gör det nu. Ikväll sänds Girls 22.30 i SVT2 och kl 23.00 eftersnackar Johanna Koljonen, Nour El Refai och Linnea Wikblad. Missa inte!
#blogg100
21.
Henrik Torehammar påminde mig igår om filmen "Hunden som log", minns ni den? Den kom 1989 och handlade om ett kompisgäng som anstränger sig för att ge den döende hunden King en så fin sista tid som möjligt. Jag lyckades söka mig till titeln (som Henrik efterlyste) efter ett vagt minne om att de sjunger "You're the voice" och "Peggys sång", men hade helt glömt att det ju är en ung Alexander Skarsgård som spelar huvudrollen!
#blogg100
20.
(Klicka för större bilder).
Fler yearbookfoton hittar du här. Tipstack till Mats Strandberg.
#blogg100
19.
- ÄLSKADE Hansson, Carson och Malmqvists tantlåtversioner.
- Gina och Danny gör riktigt bra ifrån sig. Visst, Danny är lite nervös och behövde titta i manuskorten för att säga Erik Segerstedts efternamn(!), men han gör det bra ändå. Och Gina är ju tryggheten själv.
- När Anton Ewald mimade sig igenom sin låt var det mycket snack om "den nya Saade". Men jag kunde bara tänka på att han är så lik Chris Colfer (Kurt i Glee).
- Jag blev förvånad över finalisterna. Ja, inte bananen då, det var väl väntat, trots att låten är en Dragostea din tei-ripoff och sämre än förra årets. Men Hoffsten? Med den bleka låten? Kul för henne dock. Även om jag stödröstade på Felicia Olsson.
- Cans falsksång blev lite mer uthärdlig om man låtsades att låten handlade om Josefin Crafoords chihuahua Annelie. Tänk på det nästa gång du hör honom. "Så ge mig dina drömmar, låt mig visa att det går. Jag låter dig få smaka litegrann. Så ge mig dina tankar, jag lägger dem i en ask. Och gömmer dem där ingen kan se." Hihi.
- Sen när har för övrigt Jenny Silver börjat se ut som Jennifer Coolidge?
Jag: "Hjälp, jag har inte bloggat idag! Jag måste skriva nåt varje dag nu vet du. Hmm, vi såg just Searching for Sugar Man, ska jag skriva nåt om den?"
Sambon: " SKRIV OM ALBATROSSEN WISDOM!"
"Eh, va?"
"De ringmärkte henne 1956. Och nu har hon precis fått en unge till! Hon är 62 år, minst."
"En albatross?"
"Hon har flugit 2-3 miljoner miles sedan hon blev ringmärkt. Det är typ fem tur-och-retur-resor till månen."
"Fast hon flyger inte till månen, väl."
"Det var en liknelse. Kolla, här är en bild på henne med ungen hon fick 2011. De tror att hon fått 30-35 ungar."
"Oj."
"19 av 21 albatrossarter är utrotningshotade vet du."
"Visste inte det, nej."
Fast Searching for Sugar Man var ju bra också.
#blogg100
17.
Jag är ikapp. Jag började på det första, jobbade mig metodiskt framåt och nu har jag nyss hört avsnitt 358 med Mel Brooks. Trehundrafemtioåtta. Idag släpps nummer trehundrafemtionio.
Jag pratar förstås om intervjupodden WTF med Marc Maron som jag skrivit om tidigare och jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas över det faktum att det tagit mig mindre än ett år att beta av dem alla, bonusavsnitt och extramaterial inkluderat. Jag kan verkligen rekommendera dessa djupintervjuer med (mestadels) komiker och att följa Marons resa från bitter, nyskild ståuppare som på vinst och förlust startar en podcast från sitt garage till den respekterade och harmoniske (nåja, allt är relativt) stjärnpoddaren han är idag.
Det är nu jag borde göra någon sorts topplista över de bästa intervjuerna för dig som är nyfiken, men när man snittar 8-10 avsnitt i veckan flyter de lätt ihop. Slumpa dig fram vettja, de flesta är hörvärda. Eller lita på Marc Marons eget omdöme, här väljer han ut sina favoritavsnitt (alla mycket bra).
#blogg100
16.
Visste du att läskiga "The Ring"-tjejen, Samara:
...ser ut så här nu:
Daveigh Chase heter hon, föddes 1990 och har hunnit med en hel del under sina snart 23 år. Hon har bland annat varit Samantha Darko i Donnie Darko, rösten till Lilo i Lilo & Stitch och Chihiro i Spirited Away och nu senast kunde man se henne som Rhonda Volmer i Big Love.
#blogg100
14.
Tänk att jag fortfarande bara har sett halva "Fyra nyanser av brunt" eftersom den pga längd var uppdelad på två dvd-skivor och det i fodralet från hyrvideobutiken bara låg den ena.
Och tänk att när jag säger det till mitt framtida barnbarn kommer det att vara så många saker i den meningen barnbarnet överhuvudtaget inte förstår.
#blogg100
13.
Hittade en bokenkät hos Julia Skott och drog bort och la till lite. Den som vill får gärna sno och svara.
1. Ljudbok eller bok i handen?
Både och. Har inte lyssnat på jättemånga ljudböcker, men gillar att lyssna på biografier när författarna läser dem själva.
Om finalisterna: David Lindgren får pluspoäng för att han går in till en New kids on the block-låt och för att han med en gul näsduk i höger bakficka enligt hankycode signalerar att han vill ha en golden shower(!). I övrigt slätstruket, men ett stabilt pophantverk.
Yohio! Plupps blonda lillebrorsa! Lite för generisk låt, hans personlighet är större än så, men ändå mycket roligt att denna Sönnsvallsyngling nu får sitt stora genombrott på hemmaplan. Han och hans bandkompisar hällde för övrigt bensin på min kusins dotter en gång och tände på, så jag måste ju hålla på honom. (Förtydligande: Det var i en musikvideo och inte på riktigt. Jag är mycket förtjust i mitt kusinbarn).
I övrigt: Anna Järvinen var fin, Eric Gadd gjorde inte bort sig men den där vedervärdiga bananer-i-pyjamas-låten med Mary N'diaye borde bojkottas från alla sammanhang där man kan förvänta sig att det finns människor över fem år. Kan inte begripa hur Mary, som i The Voice framstod som en cool katt med internationella popstjärneambitioner kunnat gå med på att branda om sig till den nya Markoolio.
#blogg100
11.
"Jag visste det, de är inte människor!" som en vän sa efter att ha stirrat på krysset ovan en stund. (En större och tydligare version finns här.)
SVT:s Vetenskapens värld har nyligen sänt en serie i tre delar om våra opålitliga sinnen, vilket även om jag sett många av experimenten förr alltid är intressant (och lite deprimerande, när man inser hur lättpåverkade vi är). Särskilt den tredje och sista delen var skojig, om våra bedrägliga ögon och hjärnans bearbetning av synintryck. Kolla in på SVT Play!
Del 1 handlar om vår uppmärksamhet.
Del 2 om falska minnen.
Del 3 om synvillor.
#blogg100
10.
I år fyller ett av mina favoritlexikon, "The meaning of Liff" 30 år. Ordboken där man för samman företeelser som ännu inte har något namn med ortnamn som ändå bara sitter på en skylt och pekar mot en plats. Vips så har man skapat en massa nya ord och uttryck och de stackars avlägsna bynamnen får användas lite oftare.
John Lloyd skrev "The meaning of Liff" tillsammans med "Liftarens guide till galaxen"-författaren Douglas Adams som tillsammans med Mark Carwardine gjorde projektet "Sista chansen" (Last chance to see) om utrotningshotade djur som är en av mina favoritböcker som sedan blev en tv-serie där Carwardine tillsammans med Stephen Fry följde i Adams fotspår, och Stephen Fry leder ju nu ett av mina favoritfrågesportprogram QI som produceras av... John Lloyd!
Veckans morgontevesnackisar:
Sportpanelen i SVT som med kroppsspråk lyckas säga mer i genusfrågan än Pär Ström och Gudrun Schyman någonsin gjort tillsammans:
(via @emfilus)
Och TV4-läkaren som gav hälsoråd men var en smula svår att ta på allvar på grund av sin lätt malignt melanoma uppsyn:
(via @ulrikagood)
#blogg100
7.
Inlägg
Alla kommentarer
