The meaning of Liff och John Lloyd

I år fyller ett av mina favoritlexikon, "The meaning of Liff" 30 år. Ordboken där man för samman företeelser som ännu inte har något namn med ortnamn som ändå bara sitter på en skylt och pekar mot en plats. Vips så har man skapat en massa nya ord och uttryck och de stackars avlägsna bynamnen får användas lite oftare.

John Lloyd skrev "The meaning of Liff" tillsammans med "Liftarens guide till galaxen"-författaren Douglas Adams som tillsammans med Mark Carwardine gjorde projektet "Sista chansen" (Last chance to see) om utrotningshotade djur som är en av mina favoritböcker som sedan blev en tv-serie där Carwardine tillsammans med Stephen Fry följde i Adams fotspår, och Stephen Fry leder ju nu ett av mina favoritfrågesportprogram QI som produceras av... John Lloyd!

Tio favoriter ur The Meaning of Liff, A-K

Aasleagh (n.) - a liqueur made only for drinking at the end of a revoltingly long bottle party when all the drinkable drink has been drunk.

Abilene (adj.) - descriptive of the pleasing coolness on the reverse side of the pillow.

Ahenny (adj.) - the way people stand when examining other people's bookshelves.

Corriearklet (n.) - the moment at which two people, approaching from opposite ends of a long passageway, recognise each other and immediately pretend they haven't. This is to avoid the ghastly embarrassment of having to continue recognising each other the whole length of the corridor.

Dipple (vb.) - to try to remove a sticky something from one hand with the other, thus causing it to get stuck to the other hand and eventually to anything else you try to remove it with.

Dorridge (n.) - Technical term for one of the lame excuses written in very small print on the side of packets of food or washing powder to explain why there's hardly anything inside. Examples include "Contents may have settled in transit" and "To keep each biscuit fresh they have been individually wrapped in silver paper and cellophane and separated with corrugated lining, a cardboard flap, and heavily industrial tyres."

Glinsk (n.) - a hat which politicians buy to go to Russia in.

Goosnargh (n.) - something left over from preparing or eating a meal, which you store in the fridge despite the fact that you know full well you will never use it.

High Offley (n.) - goosnargh three weeks later.

Kettleness (adj.) - the quality of not being able to pee while being watched.

 #blogg100
9.

Lance Armstrong is a creep

#blogg100
8.

Bredbent och solbränt

Veckans morgontevesnackisar:
Sportpanelen i SVT som med kroppsspråk lyckas säga mer i genusfrågan än Pär Ström och Gudrun Schyman någonsin gjort tillsammans:
(via @emfilus)

Och TV4-läkaren som gav hälsoråd men var en smula svår att ta på allvar på grund av sin lätt malignt melanoma uppsyn:

(via @ulrikagood)

#blogg100
7.

Petra Mede leder oss i Europa

Foto: Magnus Ragnvid.

Petra Mede leder Eurovision Song Contest 2013. Ett helt okej val. Pluspoäng för att det är en

- ensam programledare
- komiker
- språkbegåvad
- professionell
- kvinna
- som lett Melodifestivalen tidigare

Jag höll egentligen en liten tumme för Sarah Dawn Finer (pga kompetent, humoristisk, glamorös, ljuvlig sångerska, flytande engelska), men Petra Mede är orädd och har en tillräckligt grandios personlighet för att kunna sätta sin prägel på spektaklet. Och hon är rolig. Även om jag tycker hon är som roligast i spontana situationer och inte när hon är manusbunden. På stora, styrda scener kan hon bli forcerad och överspänd. Och när hon på presskonferensen sa nåt om att hon och regissör Edward af Sillén skulle skämta om "folks bild av de olika länderna" blev jag lätt... orolig.

Fast egentligen bryr jag mig noll och intet om huruvida Europas befolkning fattar Petras humor eller inte. Jag vill ha en bra show. Och jag gillar löftet om "överraskningar" och förebilden Lill Lindfors. Så det blir säkert bra.

Men snälla kvällspressen, jag vet att Petras dotter bara är några veckor gammal men bespara oss löp om "bröst som växer i direktsändning", tack.

#blogg100
6.

Nittiofem dagar kvar

Möjliga konsekvenser av #blogg100:

- Fler inlägg med tveksam verkshöjd.
- Fler skojiga youtubeklipp.
- Märkligare ämnen (exempel som redan florerat i mitt huvud: skriva lukt-topplista, analysera beroendegraden i Candy Crush Saga, be om tips på hårprodukter).
- Fler inlägg som publiceras 23.59 eftersom jag tidsinställt nödinlägg och glömt bort det.
- Fler metainlägg (som detta).
- Fler bilder på gulliga djur.
- Fler inlägg som egentligen passat bättre som tweets.
- En livligare, bättre och mer inspirerad blogg med fler kommentarer och läsare.

Jag håller tummarna för det sistnämnda.
#blogg100
5.

Tre generationer skojare

Varje gång jag såg Abby Elliott i "Saturday Night Live" (hon var med i fyra säsonger men har nu lämnat) tänkte jag hur knasigt det är att hon är dotter till Chris Elliott, kanske mest känd som psychot i "Den där Mary", (knasigt eftersom han inte borde kunna ha så stora barn för det skulle betyda att det är några år sen "Den där Mary" kom och det skulle betyda att jag börjar bli gammal och så kan ju inte vara fallet).

Chris Elliott var med i SNL säsongen 94-95 vilket gör Abby till historiens första andra generationens SNL:are. Chris pappa Bob Elliott var dessutom också komiker känd för amerikaner från "Bob and Ray Show".




Farfar Bob (till vänster).

#blogg100
4.

Mysteriet med "Allt faller"-titeln

Mycket har skrivits om TV4-satsningen "Allt faller" och jag är själv förfärligt förtjust i den, trots vissa ojämnheter. Men varifrån kommer egentligen seriens titel?




(Än mer pikant blir detta replikskifte i ljuset av att Jonas Gardell i senaste "Värvet" som kom i söndags ställer sig en smula frågande till att Ola Söderholm står med som manusförfattare till "Allt faller". Gardell säger där att Söderholm visserligen "var med i början och bollade idéer" "fast han var inte med sen och skrev manus".)

En mer skrupelfri och skvallerinriktad publikation skulle säkerligen kalla detta en "beef" och helst försöka hetsa dem mot varandra, men herregud man har väl bättre saker för sig.

Twitterflödet löste det hela fint och diplomatiskt:



#blogg100
3.

Ryan Toby – men sen då?

Den stora stjärnan i filmen "Sister Act 2" (På svenska: "En värsting till syster 2") som i år fyller tjugo år är förutom Whoopi Goldberg naturligtvis Lauryn Hill. Men minns ni Ahmal? Den timida, spensliga killen som släppte loss gospelrösten i "Oh happy day":

Ryan Toby heter han, han var femton år när filmen gjordes och är nu trettiofyra. Vad hände med honom egentligen?
Ja, precis som Lauryn Hill så valde han musikbanan istället för skådespelarbanan. Han gjorde en liten roll i filmen "Prison Song" 2001 men annars har det varit musik för hela slanten.

Tillsammans med Claudette Ortiz och Robbie Pardlo bildade han R&B-gruppen City High som släppte en skiva på Wyclef Jeans skivbolag i början av tjugohundratalet – men ett triangeldrama splittrade gruppen (Claudette lämnade Robbie och gifte sig istället med Ryan) och efter det satsade Ryan på en karriär som låtskrivare. Mary J. Blige, Usher, Ruben Studdard, Monica, Lionel Richie och Chris Brown är några artister han skrivit låtar åt och han var bland annat med och skrev Will Smiths megahit "Miami".

Sen började det gå lite trögt. 2006 släppte han soloalbumet "Soul of a songwriter" men det blev väl inte direkt någon succé. Han och Claudette, som har två barn tillsammans, skilde sig året efter.

Det nyaste jag hittat om honom var denna rätt sorgliga video från i somras där han på en klubb tänkt för nya, up-and-coming-artister i jakt på skivkontrakt pratar om hur han firar tjugo år i musikbranschen, att han en gång hade ära och berömmelse och levde sex, droger och rock'n'roll-livet men att han lärt sig att inget är viktigare än att följa kallelsen från Gud.
Varning för en smula falsksång:
#blogg100
2.

#blogg100

Vad kan jag säga, jag är ett flockdjur.
Idag börjar #blogg100 – en kollektiv självutmaning att publicera ett blogginlägg om dagen i hundra dagar.
Ensamma och tillsammans.
Game on.

#blogg100 1.

TV-tips i vintermörkret

Två serier i behändigt format som ni absolut inte bör missa är brittiska "The Jury" och franska "Gengångare" som båda finns på SVT Play.

The Jury är ett rättegångsdrama i fem delar som följer olika jurymedlemmar i ett uppmärksammat mordfall. Bra mix av nagelbitning och feelgood. Du hittar den här.

Gengångare är en udda spänning/dramaserie om vad som händer i ett litet samhälle när döda plötsligt börjar återuppstå. Inte som i zombier, utan som i att de återvänder till sina familjer flera år efter sin död till synes helt oskadda. Se första delen av åtta här.

Ett helt annat tips: om du har Instagram, kolla in Dramatens flöde! Fantastiskt skön bakom-kulisserna-känsla.

TV-året 2012

ÅRETS...

...spänning: Homeland.

...komedi: Parks and Recreation.

...snyggaste svenska tv: Historieätarna. Så stiligt! Och pedagogiskt och kvickt. Mycket lyckad försvenskning (och försnyggning) av den betydligt skitigare brittiska förlagan "The Supersizers go..." som länge varit en favorit hos mig.

...comeback: The Walking Dead. Har vaknat till ordentligt i säsong 3.

...cliffhanger: Dexter. Den ojämna seriemördarserien levererade monsterklipphängare både i premiären och finalen av sin sjunde säsong. Visst kan jag tycka att denna favorit egentligen hoppat hajen flera gånger om, men nog kommer jag att finnas med till slutet.

...besvikelse: The Newsroom. Visst, det var omöjligt att möta mina förväntningar, och visst, det fanns goda stunder, men på det stora hela var det bara för kasst. Svaga kvinnliga rollfigurer och ett manus som ständigt föll i pekoralfällan.

...sug-i-blicken: Darin och Maja, "Så mycket bättre".

...svenska problemkoncept: Talang-tv. The Voice blev en flopp, X Factor nådde inte förväntningarna Project Runway kändes meh, Copycat Singers, nån som minns det? Nu dammar man istället av Idol (!) för 2013, vi får väl se hur det går.

...platoniska par: Carol och Daryl i The Walking Dead eller Leslie och Ron i Parks and Recreation.

...folkbildning: Torka aldrig tårar utan handskar.

...serie-jag-tröttnade-på: Grey's Anatomy.

...rollfigursdöd: Jag vill inte spoila men om jag säger Downton Abbey så förstår ni nog.

...svenska dokumentärtrend: Stora män. "Palme", "Stenbeck", "Sixten", "Lennart Nilsson - en fotograf blir till" osv.

Fey och Poehler

Älskar dessa två. Golden Globes 2013. På lördag kör för övrigt Kanal 9 en Saturday Night Live-special med "Best of Amy Poehler". Missa inte! Kanal 9 lördag 19 januari kl 23.30.

Oscarsnominering till Ebba-och-Didrik-skådis

Grattis till Ebba-och-Didrik-Philip eller Malik Bendjelloul som han egentligen heter som blev Oscarsnominerad idag! SVT-medarbetaren blev nominerad för sin dokumentärfilm "Searching for Sugar Man", den första svenska dokumentärfilm på 41 år att få den äran.

(För Philip, hoppa till 3.00 i klippet).

Här hittar du alla nominerade.

Bloggåret 2012

2012 var året då jag...

...fick göra något som Stephen Colbert inte fick, nämligen vara @sweden för en vecka. Här finns ett sammandrag av mina tweets (klicka på "Read more" för att få alla).

...rasade mot manlighetshetsen kring Anton Hysén i Let's Dance.

...svarade på 30 frågor om tv.

...listade mina auditionfavoriter i en topp-40.

...skrev en kärleksförklaring till Johnnie Krigström och Mattias Särnholm.

...mindes en gammal tidningskrönika av Täppas Fogelberg.

...firade Johan & Martins hemkomst med frisyr-och-mustasch-tribut.

...störde mig lite på vissa tidningars stormbevakning.

...listade årets bästa svenska poddradio.

Bland mycket annat. Var hälsad, 2013! (Bilden: Mina kära farföräldrars fjärrkontroller.)

För dig naken

Läser årssammanfattning efter årssammanfattning och försöker samla kraft till en egen men det går trögt. Jag lider definitivt av det Fredrik Wikingsson pratar om i senaste F&F-podden (för övrigt superfin), nån sorts massiv minnesluckeansamling (hur han nu formulerade det, jag minns inte riktigt. No pun intended). Någon personlig 2012-odyssé blir det nog inte, men kanske några ord om det gångna tv-året. Snart.

En sak som hände 2012 var i alla fall att jag blev våldsamt förtjust i den värmländske konstnären Lars Lerin, och en bedårande dokumentär om honom och hans brasilianska kärlek Junior försvinner strax från SVT Play, så skynda skynda om ni inte sett den ännu! Ni har en dag på er och ni hittar den här: För dig naken.

TV ska inte vara svårt

Så här ser fjärrkontrollerna ut hemma hos min farmor och farfar. 

God Jul

Bästa poddradion – här är hela listan

Bästa svenska poddradion 2012, så här blev det alltså:

1. Värvet.
2. Luuk & Lokko.
3. Alex & Sigge.
4. Sommar i P1.
5. Strömstedt & Berg.
6. Filip & Fredrik.
7. P3 Dokumentär.
8. c/o Hannah & Amanda.

Motiveringarna: Plats 1-3, plats 4-5, plats 6-8.

Bubblare: DN podcast med Hanna Fahl, TSKNAS, En varg söker sin pod, Fan vad fittigt, #Nöjesgaten bl a. Ett hedersomnämnande till TV Heads som borde varit med på listan men tyvärr föll ur min hjärna strax innan publicering.

Någon kommenterade att det bara är "kändispodcasts" på listan, och det är en vettig invändning. Visst lyssnar jag även på annat, men sanningen är att det kräver en del att ta sig an en podd. Det tar tid att strölyssna runt för att hitta rätt, tid att lära känna den och tid att hålla relationen levande. De redan etablerade poddmakarna är oftast proffsigare, mer lättillgängliga och kommer med en grund som ger dem försprång. Men vill ni tipsa om poddar som inte nämns här ovan men som man inte får missa, gör det gärna!

Jag fick också ett par kommentarer om könsfördelningen. På min åtta-i-topp är det alltså tre helmanliga poddar, två helkvinnliga och tre könsmixade, vilket väl får anses vara godkänt. Men visst är det mansdominerat i toppen, inte bara på min lista. Och det finns något intressant i det där förstås. I självutlämningstrenden och någon uråldrig föreställning om att det är modigare, mer kittlande, mer oväntat för män att visa sig sårbara och prata känslor och att de fortfarande har en annan typ av auktoritet i det. Undermedvetet förstås (alla är vi sexister). Men men, mer om det en annan gång.

Årets svenska poddradio, plats 1-3

I omvänd ordning, här har ni då topp tre bästa svenska poddradioprogram 2012:

3. Alex & Sigge.
Briljant kan kännas som ett slitet ord men ihopparningen av dessa två... Det är andlöst lyckat. Sigges svala, tillbakahållna intellekt som kan krackelera utan förvarning i vansinnesskratt eller gråt och Alex huvudstupningar ner i diverse bottenlösa brunnar av självrannsakan, allt bäddar det för fascinerande samtal. Aldrig tuggar de om sånt som redan sagts av hundra andra och även om ämnena skulle vara trötta är infallsvinkeln egen. Enda anledningen att denna inte toppar min lista är att det finns enskilda ögonblick i de andra två som berört mig mer.


2. Luuk & Lokko.
Efter en småputtrig och fin första säsong gick de plötsligt på knock en bit in i den andra. Andres Lokkos våndor kring ensamhet och sitt nyblivna och komplicerade föräldraskap var hjärtskärande, och när de mitt under pågående skilsmässodiskussion insåg att de var varandras "den andre"– en lämnad och lämnare – och samtalet nystade in sig i ömsom tåtassning kring bittersmulor och skuld och ömsom i djup förståelse och empati, då var det banbrytande lyssning.

...och vinnaren är:

1. Värvet.
Den där första förälskelsen är svår att slå. Och även om jag redan hade lyssnat länge och brett så var det ensam på ett hotellrum i Skärholmen med Kristoffrarna Triumf och Appelquist i öronen som jag föll som en fura för poddformatet. Värvet med Kristoffer Appelquist var en av de mest ursinnigt uppriktiga intervjuer jag hört i hela mitt liv och jag satt på hotellsängen och grät som en vuxen. Sedan har de radats upp efter varandra, nyväckelser av slitna intervjuobjekt, upptäckter av oväntade och nerdykningar i tidigare tillknäppta. Det blir inte alltid storslaget omvälvande möten, naturligtvis, men när det blir det, då hör vi något som aldrig tidigare gjorts i Sverige.

Foto: Malin Triumf.
Plats 4-5.
Plats 6-8.

Årets svenska poddradio, plats 4-5

Foto: Sveriges Radio.
Jag fortsätter nedräkningen av 2012 års bästa poddradio på svenska:

5. Strömstedt & Berg.
Carina Berg och Jenny Strömstedt har måhända inte lyckats skapa samma blottande intimitet som andra poddradarpar – till viss del för att de valt kommentera-snackisar-vägen oftare än vräk-ur-dig-dina-innersta-känslor-vägen, plus att kombinerat radio/videoformat skapar lite proffsdistans, plus att när de turas om att bli utbytta mot diverse gästbisittare hela tiden är det svårt att odla den där djupaste förtroligheten. Men jag tycker hemskt mycket om att lyssna till dessa två kloka, kvicka kvinnor. På slutet har det känts som att varje avsnitt varit bättre än det förra och finalavsnittet med Jenny Strömstedt och Linda Skugge var riktigt kittlande.

4. Sommar i P1.
Fjärdeplatsen går till listans andra program som inte är en exklusiv podd utan i första hand ett radioprogram. Men Sommar i P1 gör sig så utsökt i poddformat, förkortad musik och allt. I år lyssnade jag på trettiosex sommarprat med Lars Lerin, Klara Zimmergren och Soran Ismail som mina favoriter.

De här hamnade på plats 6-8.
I morgon får ni veta vilka tre jag rankar allra högst.

Årets svenska poddradio, plats 6-8

TV i all ära, men mediekonsumtionsmässigt har 2012 varit poddradions år för mig. Allra mest har jag lyssnat på den amerikanska intervjuserien WTF med Marc Maron – en sådär 220 avsnitt har jag hört i år (lite ofriskt). Men det har också blivit en del svenskt. Och för att lotsa er rätt i den djungel som uppstått tänker jag härmed lista Årets bästa svenska poddradio. (Det räckte inte riktigt med en topp fem, så det fick bli en topp åtta.)

I omvänd ordning, här är mina svenska poddfavoriter 2012:

8. c/o Hannah & Amanda. Systrarna Widell-Schulman har en varm, proffsig och ofta rolig podd som blev ännu roligare efter att ha parodierats så här klockrent i Sveriges Radio: Carpe F*****G Diem.

7. P3 Dokumentär. Egentligen kanske man bör skilja på exklusiv poddradio och vanliga-radioprogram-som-också-finns-i-poddformat, men P3 Dokumentär är för bra för att hållas utanför en lista som denna. Ett måste för allmänbildningen.

6. Filip & Fredrik. "Veteranerna" i genren är still going strong. Mycket hög lägstanivå och alltid ett underhållande sällskap. De senaste avsnittens snuddning vid Filips ångestproblematik har lyft podden ytterligare. Usch, så hyenigt det låter? Men det är sant, och jag tror att det är nyttigt för deras publik att lyssna till.

I morgon avslöjas plats 5-4.

Exalterad Saul

Homelands Mandy Patinkin blir intervjuad i direktsändning när ena programledaren plötsligt lämnar studion. Anledningen gör "Saul" så upplivad att han inte riktigt vet hur han ska bete sig. (Notera särskilt det bisarra musikaliska inslaget i slutet.)

PK-kväll med Stina Dabrowski

    Publicistklubben Södra Norrland hade julavslutning i veckan och vi fick besök av en av mina idoler – Stina Dabrowski.
Klicka för större bilder.

121212

Det hade varit trevligt att ha en julkalender här på bloggen, hade det inte? Räkna ner mot dopparedan tillsammans i jul-tevens och glöggmysets anda. Istället är jag inne i en arbetsperiod av Björn Gustafsson-mått, ni vet en sån när man blir otålig över toalettbesökens längd, och just den här jobbveckan är alla jobbveckors moder som Johan Falk skulle uttryckt det.

Och idag är det 12-12-12 och detta historiska datums vingslag kommer som det ser ut att svischa förbi mitt huvud med retsamt flyktiga drag och försvinna i horisonten.

Eller? Än är dagen ny.

Hejdå Lars-Gunnar Björklund

Lars-Gunnar Björklund är död. Sportjournalisten, programledaren och Tipstjänstmannen Björklund blev 75 år.

 Själv minns jag honom kanske mest från frågesportprogrammet "Supersvararna" som sändes 1987-1998 och som jag av någon anledning var mycket förtjust i. Här med Anders Ekborg (där Ekborg för övrigt på frågan "vilket politiskt parti i Tyskland förknippas med den bruna färgen" svarar "De bruna..?" Notera Björklunds milt sagt tillbakalutade intervjustil:

Coco och Killer Karaoke

Gillar du det långa, ostörda, nördiga samtalet? Då kan jag tipsa om Conan O'Briens intervjuserie "Serious Jibber-Jabber", webbexlusiva och timslånga möten med intressanta personer. Här Judd Apatow: Eller gillar du kanske lite mer... action? Mindre finlir och djup och mer hysteri? Då kanske nya "Killer Karaoke" är någonting för dig! Premiär imorgon på truTV: (Tack för tips, Philip Teir och Jonas Peterson).

Zlatans debut

Så här såg det ut 2001 när Zlatan Ibrahimovic debuterade i landslaget. Studiodekoren var Bolibompainspirerad, Zlatan tittade reportern i ögonen, ville lära sig holländska och verkade kroppsligen ungefär hälften så stor som idag. (Tipstack till Hans L).

Soran och Sommarpratarna

Efter en stark första säsong back in 2009 har SVT:s "Sommarpratarna" gått lite på sparlåga. Kanske har inte personmatchningarna varit lika genomtänkta, kanske har de små formatförnyelseförsöken inte riktigt fungerat, kanske har bara förväntningarna höjts i ett medieklimat där självutlämning och förutsättningslösa samtal blivit vardagsmat.

Det glimtar fortfarande till ibland dock. För några veckor sedan Homelandgrät begåvade Gina Dirawi i frustration över de fördomar hon och hennes familj ständigt utsätts för, och med ens slutade samtalet trippa runt i artighetskonversationens förlovade land och förankrades i något verkligt och viktigt.

I veckans program rörde diskussionen samma ämne igen och jag kom ständigt tillbaka till samma tanke: Jag tycker så mycket om Soran Ismail. Så respektfull men ändå kompromisslös i all sin klokskap. Han parerade skickligt Camilla Henemarks obetänksamheter och tog Rachel Mohlins indignation över sin minoritetstillhörighet som rödhårig på största allvar. Jag vet inte om jag klarat av att göra detsamma. För FÖRLÅT Rachel Mohlin, du kompetenta skådespelare och briljanta imitatör, men i sammanhanget så framstår de envisa frågor om solbrändhet och temperament i sängen du får som en smula... futtiga.

Men i grunden är det förstås samma mekanismer. Fördom som fördom. Att placeras in i fack utifrån yttre faktorer man aldrig kunnat påverka, tillskrivas egenskaper man inte har och ges en roll man inte själv valt. Något som Soran omedelbart identifierade och lyfte.

Ja, det var vad jag tänkte i måndags. Man kan väl säga att mina varmstarka känslor för Soran Ismail inte direkt falnat under veckan som gått.

Last minutes with Oden

Återfann i veckan en gammal favorit. Visst har ni sett denna?

Last Minutes with ODEN from Eliot Rausch on Vimeo.

Knark, sex och svält

Ibland lämnar även jag tv-djungeln och läser en bok som en vanlig man. Eller kvinna. I somras läste jag till exempel "Unbearable lightness" av Portia de Rossi och blev positivt överraskad. Skådespelaren Portia de Rossi är väl mest känd för att 1. vara Ellen Degeneres fru och 2. ha spelat Nelle i Ally McBeal, men boken handlar om hennes tjugoåriga kamp mot ätstörningar, från jojobantningen som tonårig modell till fullt utvecklad anorexi och näradödenkollaps mitt i filminspelning. Det är en uppriktig och välskriven berättelse om en ganska vardaglig galenskap.

Sedan gick jag över till "My booky wook" av Russell Brand, en besläktad men ändå diametralt annorlunda självbiografi. (Till vänster: foto ur boken på ung Russell Brand). Underhållande är definitivt historierna om hans drog- och sexdimmiga eskapader, men det hela håller sig i ett helt annat ytskikt än de Rossis bok. Den kvardröjande känslan efter att man slagit igen pärmarna är mer förvåning över att han överlevt att förtälja om det hela än något djupare. Men visst, läsvärt för stunden.

Wills nya frisyr

Perception är en kriminalserie vars första säsong du kan se på Kanal 5 just nu. Det är en relativt medioker historia som jag väl inte skulle bry mig om vore det inte för att Eric McCormack spelar en av huvudrollerna – den bipolära men briljanta neuroforskaren Dr. Pierce som hjälper FBI med särskilt svåra mordfall.
Jag är svag för McCormack sen Will & Grace och hans svårt hallucinerande rollfigur har en precis lagom lättsmält will they-won't they-grej på gång med FBI-agent Moretti (Rachael Leigh Cook) för att jag ska ge det någon chans till.

Men vad i hela världen har de gett honom för en frisyr? Jag vet inte om det är en försvinnande-hårfäste-panik eller ett medvetet val för att understryka rollfigurens excentricitet, men den där bävermössan han har på huvudet stör mig å det grövsta.

Den är hundra gånger fulare i serien än här på pressbilderna men ni förstår kanske:

 Så här nånting är vi väl vana att se honom:

Bara döda amerikaner räknas

De har puttrat på ett tag nu, de kritiska rösterna mot mediebevakningen av orkanen Sandy. Det började snällt, med Grease-referenser och skämt om mediernas självknutslagande för att komma på den bästa nya ordbildningen (superstormen, monsterstormen, f-r-a-n-k-e-n-s-t-o-r-m). Sedan kom hånen mot reportrar som antingen är för mycket på plats (våghalsigt och töntigt) eller för lite (fegt och töntigt). Vi har hört några få klagomål om underdrifter och desto fler om överdrifter. När spaltmeter och eterminuter nu explosionsexpanderar dyker de sedvanliga jämförelserna med andra katastrofer upp: "vadan denna hysteri? När xxx personer dog i xxx år xxx var det minsann tyst."

Så vadan denna hysteri? Tja, medielogiken är tydlig här, vår kulturella samhörighet trumfar avståndet, vårt syster- och brödraskap med USA:s östkust känns i magen. Bilder och vittnesmål finns i överflöd, och de är dramatiska, och alla de svenskar som varit i New York kan se sig själva på bilderna, höra ljuden och frammana dofterna. Och - och detta är det riktigt märkvärdiga - så kan också många av de som inte varit där. Den är oss så bekant, denna obekanta stad.

Så nej, jag är inte förvånad. Kanske inte ens upprörd. Det måste väl få vara så, måste det inte? Att vi har starkare band till vissa delar av världen, att det ligger i vår natur att knyta an till de vi tycker är som vi? Att det just är den rikare delen av världen vi sympatiserar med, ja, så kan det gå. Det var ju typiskt. Så olyckligt för resten. Men det är det ju inget att göra åt, det här att det är de som klarar sig bäst som vi bryr oss om mest.

Eller..? Nejdå, nejdå, inte är det något problem, denna massiva obalans, detta självfödande hamsterhjul av djup orättvisa.

När svenska medier rapporterar antal döda är det bara amerikaner som räknas. Haiti? Äh, vem bryr sig. De har väl fyllt sin kvot av katastrofbevakning för det här århundradet.

The Washington Post/Aftonbladet tisdag kl 11.00:

En tv-veteran tackar för sig

Minns ni han som sa "Älgarna tog honom med sig"? Jag skrev om honom för exakt fyra år sedan idag. Nu går han i pension.
R, tack för att jag fått jobba med dig.

 Älskade dumburk 29 oktober 2008:
"[...] Något som alltid hjälper perspektivskapandet är att jobba med Fotografen. Ni vet, inte vilken fotograf som helst utan Fotografen. Är ni journalister så kan ni typen. Han (och det är alltid en han) som hanterat en kamera i över fyrtio år, refererar till en pizzaslice på Pizza Hut som "en sån där pajbit", obekymrat använder sig av n-ordet och pratar med främlingar som om han alltid känt dem. Som alltid, oavsett tidpunkt eller sällskap har en anekdot att berätta.

Under en bilresa valde han plötsligt att berätta för mig om dagen hans pappa dog. Det var i slutet av sextiotalet, och far och son var ute i de norrbottniska skogarna och jagade älg tillsammans. Det var ont om älg på den tiden, och de hade jagat sida vid sida i åratal utan att se en enda. Men den här dagen kom det två, kan ni tänka, och de sköt varsin. Upphetsningen blev däremot för mycket för faderns hjärta och han föll ihop. Det var före komradions tid, och i över en timme utförde den unga sonen hjärt- och lungräddning på sin far innan någon kom till undsättning. Då var det sedan länge försent. "Det är inte så lätt att se sin pappa dö mitt framför ögonen på en" sa Fotografen enkelt. "Älgarna tog honom med sig" konstaterade han och gick sedan vidare till nästa samtalsämne, en annan historia eller politisk inkorrekt iakttagelse eller bara ett glatt utrop över rovfågeln som just flög över bilen."

Good on you Micke Renberg

Det var fint gjort av hockeygiganten Mikael Renberg att i Hockeykväll av alla program lyfta fram Jonas Gardell-serien "Torka aldrig tårar utan handskar".

"Jag blev alltid itutad att det är viktigt att ha mod för att bli en bra hockeyspelare. De här killarna, homosexuella killarna på åttiotalet, de visar vad verkligt mod egentligen betyder."

Nu vet jag förstås mycket väl att hockeyspelare och deras supportrar inte automatiskt är homofoba grottbor, men det var trots allt ett oväntat forum, och det är i såna forum enkla saker som detta faktiskt kan ha betydelse.

Trött nu

Tack SVT, UR, TV4 och OTW för två dagars givande besök. Höjdpunkterna var:

- bakom-kulisserna-snacket om starka "Jonas löfte" med projektledare Åsa Tolgraven. (Sista avsnittet sänds ikväll).
- att få höra om kommande UR-serie om tv-program som förändrade historien, låter superintressant.
- att enbart på rösten känna igen och dyka på inköpschefen och TV-headsgrundaren Göran Danasten på en busshållplats.
... och förstås att säga hej till diverse bekantskaper från förr (och nu), tex Soraya Hashim.

(På bilderna: Det mycket gula köket på UR, Bolibompastudion och en övergiven TV4-studio.)

Ur Instagramflödet

Veckans rubrikord. Jag tänker att det skulle kunna vara någon form av yrselkänsla. "Gud, när jag såg priset på den här oxfilén fick jag köttsvindel!"

Hur kan Justin Bieber vara med i filmen "Picassos äventyr!?" Hans MAMMA var två år gammal när den filmen kom.

Sundsvall 16 oktober 2012.

Älskar att detta är Richard Geres mellannamn.

Jag i favorittröjan anno 1991.

Lisbeth Åkerman raggar?

Det är inte så lätt att sitta ensam i direktsändning hela dagarna. Ibland kanske även ett nyhetsankare vill prata om lite personligare saker än just nyheter med tittarna.


(Tipstack till Hans Lindblom).

Att göra tv-nyheter

Har man själv varit en "dritnervös 20-åring" och stått där och bankat papper man aldrig använt så är den här gamla norska parodin på tv-nyheter extra rolig:

Även om det förmodligen är en ripoff på det här:

Lori Petty

Saknar man inte den här bruden lite? Jag vet inte varför, kanske är det hennes androgyna stil, kanske att hon påminner om en mörkhårig Ellen Degeneres, kanske är det bara ren nostalgi, men hon är en av de där skådisarna med en särskild plats i mitt hjärta. Lori Petty heter hon och är förstås mest känd för sina roller i "Point Break" och "Tjejligan".

Efter det gick hon vidare till diverse biroller, en huvudroll i kultrullen "Tank Girl" och hon skulle spelat mot Stallone i "Demolition Man" men det skar sig med producenterna och hon byttes ut mot Sandra Bullock.

Jag blev glad när jag såg henne i ett avsnitt av "House" för några år sen, men annars har inte så mycket av det hon pysslat med nått Sverige.

2010 debuterade hon som regissör med den självbiografiska "The Poker House" där Jennifer Lawrence spelar henne. Den handlar om Pettys uppväxt med en knarkande prostituerad mor och en pedofilhallick till styvfar som våldtog henne när hon var fjorton. Yikes.

Jag ser om "Point Break" så länge.

Oprah bakom kulisserna

Fastnar då och då i "Oprah: Bakom kulisserna" som är inne på hundrade reprisvarvet på TLC just nu. Jag följde Oprahs avskedssäsong slaviskt, skrev om min kluvenhet och beundran för Oprah här, och för en tv-nörd är nästan serien om serien ännu bättre.

Det är inte minst intressant att se hur hela hennes produktionsteam räknar ner med sorg och ångest inför den kommande arbetslösheten medan Oprah verkar längta efter slutet och sliter bladen från sin specialbeställda nedräkningskalender med illa dold förtjusning.

Fotfolket runt henne kan visserligen sura och tjafsa emot ibland men behandlar henne allt som oftast som en drottning eller gud. I ett avsnitt låter hon en av producenterna åka med henne i hissen ned till studion som avskedspresent. Att han blir rörd till tårar av denna gest och snyftar "jag fick åka i hissen"...  Eh. Kanske inte helt normalt beteende.

Men i mångt och mycket är det en vanlig arbetsplats med vanliga problem och hårt arbetande människor. Fast presidenter och superstjärnor kommer på besök då och då och en arbetsuppgift kan vara att chartra ett privatplan för 70 000 dollar för att flyga Danny Glover till Chicago från Vancouver.

Emmynatt 2012

Hålögd och disträ undrar man nu om det var värt att sitta uppe till kl 05.00 i natt för att se Emmygalan? (Svar: Nej. Det är aldrig värt det.) Hela tillställningen var rätt trist och Jimmy Kimmel gjorde väl ingen direkt minnesvärd insats som programledare. Ribban är satt högre än så. Några ljuspunkter fanns dock.

- En helnaken, tårtätande Lena Dunham i inledningssketchen. Jäklar vad cool hon är.
- Josh Grobans In memoriam till den fortfarande levande Kimmel. (Det gav dock bieffekten att det riktiga In memoriam med den riktiga snyftballaden en kort stund senare fick ett parodiskt skimmer över sig.)
- Prisregn till Homeland och välförtjänta skådisvinster för Claire Danes och Damian Lewis.
- Prisregn till Louis C.K. Älskar Louis C.K.
- När Seth MacFarlane missar sin mick och man tror att det är uppgjort (eftersom han presenterar priset för bästa reality-programledare) men det inte verkar vara det och han får rädda sig med lite Stewie.
- Sketcherna var överlag okej, tex söta Modern Family-Lily-som-bitch-inslaget.

Annars var det mesta slätstruket, presentatörer som tacktal och klänningar som kostymer.

West Wing-reunion!

Kandiderar man till nåt så är det ju inte så dumt att ha ett syskon i West Wing-gänget.

PK om Quick

Igår hölls en välbesökt Publicistklubbskväll i Sundsvall som jag var med och arrangerade, och idag är jag något matt men definitivt nöjd. Det handlade om "cirkus Quick", men vi ville komma bort från pajkastning och skuldfrågespekulationer och istället ha ett konstruktivt samtal om journalistiken och mediernas roll. Det lyckades också, skulle jag säga. Sofia Mirjamsdotter sammanfattar bra.

Hela debatten går att se, om än i halvtaskig kvalitet, här.

Välkomna hem!

Dagen till ära sportar jag Martin-hår och Johan-mustasch!
Gör det du också!