Oprah bakom kulisserna

Fastnar då och då i "Oprah: Bakom kulisserna" som är inne på hundrade reprisvarvet på TLC just nu. Jag följde Oprahs avskedssäsong slaviskt, skrev om min kluvenhet och beundran för Oprah här, och för en tv-nörd är nästan serien om serien ännu bättre.

Det är inte minst intressant att se hur hela hennes produktionsteam räknar ner med sorg och ångest inför den kommande arbetslösheten medan Oprah verkar längta efter slutet och sliter bladen från sin specialbeställda nedräkningskalender med illa dold förtjusning.

Fotfolket runt henne kan visserligen sura och tjafsa emot ibland men behandlar henne allt som oftast som en drottning eller gud. I ett avsnitt låter hon en av producenterna åka med henne i hissen ned till studion som avskedspresent. Att han blir rörd till tårar av denna gest och snyftar "jag fick åka i hissen"...  Eh. Kanske inte helt normalt beteende.

Men i mångt och mycket är det en vanlig arbetsplats med vanliga problem och hårt arbetande människor. Fast presidenter och superstjärnor kommer på besök då och då och en arbetsuppgift kan vara att chartra ett privatplan för 70 000 dollar för att flyga Danny Glover till Chicago från Vancouver.

Emmynatt 2012

Hålögd och disträ undrar man nu om det var värt att sitta uppe till kl 05.00 i natt för att se Emmygalan? (Svar: Nej. Det är aldrig värt det.) Hela tillställningen var rätt trist och Jimmy Kimmel gjorde väl ingen direkt minnesvärd insats som programledare. Ribban är satt högre än så. Några ljuspunkter fanns dock.

- En helnaken, tårtätande Lena Dunham i inledningssketchen. Jäklar vad cool hon är.
- Josh Grobans In memoriam till den fortfarande levande Kimmel. (Det gav dock bieffekten att det riktiga In memoriam med den riktiga snyftballaden en kort stund senare fick ett parodiskt skimmer över sig.)
- Prisregn till Homeland och välförtjänta skådisvinster för Claire Danes och Damian Lewis.
- Prisregn till Louis C.K. Älskar Louis C.K.
- När Seth MacFarlane missar sin mick och man tror att det är uppgjort (eftersom han presenterar priset för bästa reality-programledare) men det inte verkar vara det och han får rädda sig med lite Stewie.
- Sketcherna var överlag okej, tex söta Modern Family-Lily-som-bitch-inslaget.

Annars var det mesta slätstruket, presentatörer som tacktal och klänningar som kostymer.

West Wing-reunion!

Kandiderar man till nåt så är det ju inte så dumt att ha ett syskon i West Wing-gänget.

PK om Quick

Igår hölls en välbesökt Publicistklubbskväll i Sundsvall som jag var med och arrangerade, och idag är jag något matt men definitivt nöjd. Det handlade om "cirkus Quick", men vi ville komma bort från pajkastning och skuldfrågespekulationer och istället ha ett konstruktivt samtal om journalistiken och mediernas roll. Det lyckades också, skulle jag säga. Sofia Mirjamsdotter sammanfattar bra.

Hela debatten går att se, om än i halvtaskig kvalitet, här.

Välkomna hem!

Dagen till ära sportar jag Martin-hår och Johan-mustasch!
Gör det du också!

Onkel Sam

Jag har sett Newsroom nu. Serien hade premiär på C More (före detta Canal plus) i söndags och det finns mycket att säga om det men jag tror jag avvaktar för nu.

 Det var roligt att se Sam Waterston och hans ögonbryn dock. Mannen som spelat samma karaktär – Jack McCoy – i fyra olika tv-serier men nu fått en ny snubbe att sätta tänderna i.

 Bilden ovan är från 1970 när Sam gjorde lite modelljobb. Och så här såg han ut 1993 när han fick ta emot pris från självaste MacGyver och Taxi-Elaine:
 
Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Elfte september

Jag är mycket mycket dålig på datum. Minns aldrig vad jag gjort när. Det finns dock undantag.

Idag för elva år sedan satt jag i ett personalrum tillsammans med journaliststudenter, lärare och professorer; alla lika förhäxade av tv-bilderna från New York. Dagen efter ställdes alla ordinarie föreläsningar på journalistutbildningen in och vi skärskådade istället SVT:s nyhetsrapportering.

Idag för nio år sedan satt jag i en radiostudio och ledde ett program där vi fått kasta ut allt planerat innehåll efter beskedet om Anna Lindhs död. Istället intervjuade jag vänner, bekanta, kollegor till henne. Vilka vet jag inte. Pratade jag med Torbjörn Fälldin? Nej, det var min kollega någon timme tidigare. Maria Wetterstrand och Alf Svensson? Nej, det var dagen innan, när vi fortfarande trodde det rörde sig om en skada i handen. Åt vi pizza i studion? Nej, det gör man inte. Bara att acceptera att allt jag tror att jag minns antingen skedde före eller efter det svarta hål av fokus som var själva direktsändningen.

Idag välkomnar vi hem Martin Schibbye och Johan Persson. En elfte september med något muntrare förtecken. Bara vi inte glömmer de 14 månader de varit borta. Och de som fortfarande inte fått komma hem.

Vad händer med kvinnor efter 30!?

Utökade nyligen utbudet av tv-kanaler hemma (omodernt, jag vet) och ett oväntat kvällsnöje det förde med sig var att läsa beskrivningarna av de erotiska programmen i tablån. Att någon har betalt för att skriva detta? (Notera att det är samma regissör i de båda exemplen...)

Och vad tror ni om den översta? Hänger man med i intrigen utan att ha sett Double decker sandwich 1-8?

Kristallen 2012

Efter tre timmar med programledarparet som är ljudteknikernas värsta mardröm är man ju lite mör i öronen idag. Och visst var deras prisregn en smula genant när man vet vilket fördelaktigt forum för röstfiske de haft till förfogande.

Men jag tycker faktiskt att Filip & Fredrik är värda en massa priser. "Får vi följa med" var en utmärkt serie, som programledare har de aldrig varit bättre och gårdagens gala var, om än i skral konkurrens, den bästa hittills.

Lite ironiskt då att deras för svensk tv rätt nyskapande och definitivt mest ambitiösa projekt "Breaking News" faktiskt förlorade sin kategori. (Kul för Betnér Direkt dock).

Breaking News-sändningen som följde galan var också – trots programledarnas återkommande ursäkter – kanske mer intressant som tv-fenomen än själva galan. I denna tid av iscensatt reality, manusbunden underhållning och stramt klippta panelprogram var det uppfriskande med live-tv i äkta vilda västern-manér.  Fulla människor i tv (och framför allt folk som pratar om att de är fulla i tv) klarar jag mig helst utan men som format var det kittlande. Men HUR kunde inte Kristin Lundell ha med Gina-släpar-hund-ögonblicket på sin topplista? Obegripligt.

Historieätarna

När vi ändå smygkikar på kommande svenska tv-program tycker jag det är värt att lyfta fram trailern för "Historieätarna" också. Jag är mycket förtjust i BBC-originalets Giles Coren och Sue Perkins men att döma av detta fyller Erik Haag och Lotta Lundgren de skorna rätt väl.
Premiär i november i SVT 1.

Geten har spruckit

Stephen Fry! <3 <3 <3
Förhållandet pepp/depp över kommande "Intresseklubben" (bra namn!) ligger för min del någonstans kring 32/68. Hade önskat att trailern (nedan) lovat mer. Har inte gett upp hoppet, många bra namn finns på medverkandelistan, men jämfört med originalet känns allt naturligtvis lätt urvattnat.

Intresseklubben har premiär lördag 8 september kl 21 i SVT 1.

Befriad utbildnings-tv (och radio)

Idag öppnar UR sitt arkiv och gör 7369 program tillgängliga att se gratis på nätet. Mycket trevligt initiativ i folkbildningens anda. Gå in och frottera dig här.

Sommarpratarna 2012

Foto: Sveriges Radio.

Nu är sommaren över (eller började den aldrig?), (eller är det nu den börjar?) Oavsett vilket så har sommarpratarna slutat prata i P1. Jag har inte hört alla men såhär tyckte jag om de 36 jag har lyssnat på.

Om jag endast får lyfta fram en av de trettiosex som årets "måste-lyssning" så blir det Lars Lerin, lite för att han är ett av de mindre kända namnen men framför allt för att det var det charmigaste, finurligaste och varmaste sommarpratet.

Fast berörde mig allra mest gjorde nog ändå Klara Zimmergren, med sitt fina prat om ofrivillig barnlöshet. Soran Ismail var sedvanligt klok och relevant också. Där har ni min topp tre.

Många gjorde vad man förväntade sig men inte mycket mer, putslustige David Hellenius med sitt provocerande bokstavliga musikval, Martina Haag som skicklig dramaturg, Sara Bergmark Elfgren som pratade bra om nörderi och Lotta Lundgren tillika om mat och bekräftelse.

Överraskande underhållen blev jag av kraftpaketen Anders Olsson och Heidi Andersson som jag inte hade så höga förväntningar på, Elise Lindqvists berättelse var rå och okuvlig och Ison Glasgow gjorde bra ifrån sig. Amanda Svensson var modig och väldigt viktig och Shima Niavarani gjorde mig glad.

Godkända program gjorde också Daniel Sjölin, Daniel Ek, Märta Tikkanen, Christer Björkman, Marika Carlsson, Rakel Chukri, Jan Scherman och Eskil Pedersen. Vissa hade jag kanske väntat mig mer av men alla hade i alla fall något starkt parti, ett som gav mig något, fick mig att känna mitt i all mellanmjölk.

Generellt tycker jag att det har varit på tok för mycket ytskrap. Kom igen, formatet borde hålla för att komma djupare än så. Du måste inte redogöra för hela ditt liv. Välj nåt att berätta istället och se till att berätta det väl.

Anja Pärson har det väl sagts tillräckligt om. Jag tyckte det var... fint, men hade monstruösa problem med den där liksom homofobiska tonen som låg som ett täcke över allt hon sa. Nåväl. Det känns färdigdiskuterat.

Till har-väl-egentligen-inget-att-anmärka-på-men-minns-knappt-vad-de-pratade-om-gänget hör Hannes Holm, Katrin Sundberg, Elsa Billgren, Neneh Cherry, Ebbot Lundberg, Karin Falck, Henrik Dorsin, Marta, Jenny Jägerfeld, Emma Wiklund och Klara och Johanna Söderberg.

Två tråkade ut mig såpass att jag hade svårt att lyssna färdigt: Magdi Abdelhani och Daniel Espinosa.

Odiskutabelt sämst var dock Jan Lööfs svammel om jazz och ogenerade okunskap om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Min annars så översvämmande kärlek till Skrotnisse naggades definitivt i kanten. Synd på så rara ärtor.

Adjö London 2012

Jaha. Hej OS-abstinensen. Och vissheten om att detta var sista gången på länge som vi får se de olympiska spelen i SVT gör inte det hela bättre. MTG, som äger Viasat, har ju köpt rättigheterna till de två kommande spelen och även om jag så sent som förra året skrev "Skit i OS, SVT" så får jag nästintill andnöd vid tanken på reklamavbrott och obekanta kommentatorer.

Nåväl, vi överlever väl.

Det här årets sändningar kan hursomhelst sammanfattas som en succé för SVT. Proffsigt och stabilt hela vägen igenom. Naturligtvis inte helt utan problem och förvirring, men oöverblickbarhet och teknikstrul ligger i arrangemangets natur. Marie Lehman och Yvette Hermundstad skötte sig fint och André Pops var André Pops och jag behöver väl inte hylla honom mer än jag gjorde här, kommentatorer och expertkommentatorer var mestadels lyckade, lyfter gärna fram basketparet Becksmo/Myrthil som funkade väl ihop och också kunniga gymnastikkollegorna AnnaMaria Jansson och Veronica Wagner, även om den senare stundtals blev överdrivet pratsam. Handbollsduon Chris och Magnus har skapat ett par klassiker och det kändes väldigt bra att höra Katarina Hultlings arbetsröst igen.

Vad gäller den för mig relativt dominerande friidrotten är Jacob Hård en legendar, Jonas Karlsson stabil (och som krönikör växande), Kajsa Bergkvist fortsatt strålande. Gärderud kan jag ha och mista ärligt talat.

Största minuset obviously Janne Gunnarsson som hade RASISTGUBBE stämplat över alla sina tenniskommentarer.

Missa inte Jens Lind som gjorde Jens-Lindiga-reportage, till exempel det här fina om tyngdlyftaren Matthias Steiner.

POP goes my heart

Har nu haft den här på hjärnan i drygt en vecka. Den är omöjlig att skaka av sig. Ungefär när som helst kommer jag att självantända.

Curiosity

Det här klippet har allt. En Larry David-lookalike. Jubel och tv-kameror och dataspelsgrafik. En mohikankille som syns i en sekund men blev kändis pga cool och nörd – samtidigt! Tusen highfives och ovana omfamningar. Vanvettig glädje över ett pixligt och gråsuddigt foto. Nervositet och förlösande gråt. En rockabillydoftande ledartyp som vankar och vankar och pekar och pekar. Ett långt grått hår. Mannen vid 1.37 – är det inte en något åldrad Chandler? Och förstås redan klassiska repliker som: "Time to see where our Curiosity will take us."

Jag känner direkt att jag älskar de här människorna. Heja teknik och forskning och ingenjörer och smarthet!

Första bilden från Mars! I WISH.

Who killed the cat now then..?

Inne i OS-dimman

Idag för exakt tjugo år sedan stod Derek Redmond på startlinjen för 400 meter i OS i Barcelona. Jag har skrivit om det, och min OS-fetisch, tidigare:

"I vanliga fall byter jag kanal när obskyra sporter visas. I vanliga fall rynkar jag på näsan åt blind patriotism och vi-och-de-alienering. I vanliga fall har jag en sunt cynisk inställning till den massindustri som är elitidrott. OS är inte i vanliga fall.

När det är OS följer jag plötsligt nordisk kombination, denna menlösa gren. När det är OS går jag omkring groggy på jobbet för att jag inte kunnat slita mig från skridskokvalet natten innan. När det är OS skriker jag mig hes av glädje över framgångar som egentligen inte är mina. För mig kan denna galenskap sammanfattas i ett begrepp: The olympic spirit.

Den olympiska andan är en speciell sorts sportslighet som inte finns i något annat sammanhang. Vissa dagar är den bara ett avlägset minne, överskuggad av dopningsfall och big business. Andra dagar är den brutalt närvarande.
 [...]
Friidrottaren Derek Redmond kom till OS i Barcelona för att vinna guld på 400 meter. Han hade haft en skadedrabbad karriär, men var i sitt livs form och gick till semifinal med bästa tiden av alla. Men efter halva loppet hör han en skarp smäll och förlamas av smärta. Han faller ihop och tror först att han blivit skjuten, men inser snart att något gått sönder på baksidan av benet. Här kunde Derek Redmond ha lagt sig ner raklång och gråtit. Ja, i själva verket är det nog det enda vettiga. Men Derek Redmond har inte åkt till Barcelona för att springa 250 meter. Han har kommit för att springa 400 meter och därför reser han sig och börjar hoppa mot mål på ett ben.

Sedan OS i Seoul fyra år tidigare hade han opererats åtta gånger. Den gången tvingades han dra sig ur bara minuter innan start på grund av skada. På läktaren i Barcelona sitter nu pappa Jim och ser sin sons dröm gå i kras ännu en gång. Att följa sonens förtvivlade linkande på håll blir för mycket för Jim som sliter sig genom säkerhetsanordningarna och rusar ut på banan. Stödd av sin far tar sig Derek Redmond hela varvet runt, och tillsammans korsar de mållinjen till publikens stående ovationer."
 
Hur mycket av den olympiska andan har man sett år 2012 i London då? Mja, det har varit lite mycket läggmatcher och skit, men jag gillade bordtennisfinalen där kineserna när domaren dömde fel rättade till saken själva genom att ge bort poäng till motståndaren. De svenska silvermedaljerna har varit andlösa ögonblick också så det finns ljuspunkter bland besvikelserna.

Här några skojiga OS-länkar:

De 28 roligaste OS-namnen.
Hur skulle det se ut om man fotade andra grenar som beachvolleyn?
Simhopparansikten.

Sommaruppdatering

Ens onlinenärvaro blir något oberäknelig när man har semester. Många dagar är sneglingar mot Instagram det mest tekniska jag orkar med (@saraodmark heter jag där), andra dagar fastnar jag i ett "The Glee project"-maraton på datorn såpass att jag glömmer att gå och lägga mig. (Nattsömn sön-mån: 0 timmar. Nattsömn mån-tis: 14 timmar).

Jag lyssnar fortfarande mycket på poddradio, nu senast en massa Sommar i P1 och "Here's the thing" där Alec Baldwin intervjuar folk. Jag väntar fortfarande på min stora sommarläsningsperiod. Den brukar infinna sig vid den här tiden. Boktips mottages tacksamt. Bilder från min Instagram: (Nederst är mitt senaste loppisfynd, en fickspegel.)

Ron Swanson before he was Ron Swanson

Chocken när man tittar på Will & Grace-maraton på TV4 Komedi och plötsligt upptäcker Ron Swanson! UTAN MUSTASCH!?

My week as @sweden / Sara

Jag är @sweden

Idag har jag något Stephen Colbert vill ha: makten över kontot @sweden på Twitter. Ha! Det ska bli väldigt roligt att representera landet den här veckan. Det här är presentationen av mig från curatorsofsweden.com:

"I’m a journalist, currently working at Mid Sweden University as a teacher and as Director of the Photojournalism program. I live in Sundsvall which is located in the north of Sweden in every sense but the geographical where it actually is right in the middle. I share my apartment with two cats and a sound engineer.

Things I love besides cats and sound engineers: tv, cake, nostalgia, equality, CJ Cregg, the olympics, siblings, midsummer, board games, integrity, halloumi cheese, baby sloths, Dawn French, hammocks, more tv and Allemansrätten.

Even though I don’t love spiders the slightest I once held a Black widow in my hand when reporting for a tv nature program. I’ve produced sports shows on Swedish radio and been a tv news anchor. On Twitter I’m normally @alskadedumburk and you find my tv-blog at http://www.alskadedumburk.se/ "

Så här exalterad är jag ungefär:

Sorkins styrka är också hans svaghet

Det har sagts om Aaron Sorkins manusförfattande att han ger alla karaktärer samma röst – sin egen – det vill säga den intellektuella rappkäften med ständigt närvarande sarkasm. Att det därför är upp till skådespelarna att göra karaktären till sin. Och att stommen i Vita husets succé var den fantastiska ensemblen där varje person lyckades med det. Tolka Sorkins röst på sitt eget sätt. 

Man behöver inte ha sett särskilt mycket Sorkin för att veta att det stämmer, och om man var det minsta osäker blev det ännu tydligare efter det här ambitiösa montaget av Sorkinismer som cirkulerat ett tag:

 Det här satte också fingret på något med Sorkins senaste tv-serie (innan nu aktuella The Newsroom), det som kallats hans "flopp": Studio 60 on the Sunset strip. Låt mig först säga: Jag tycker mycket om Studio 60 och dess enda säsong, det finns helt glimrande stunder i den; men den haltar även på betydande punkter.

Ett problem är det jag nämnde ovan. Den ofta briljanta men lika ofta överarbetade och trying-to-hard-dialogen. Ta till exempel när i seriens slutskede (spoilervarning) gravida Jordan hamnar på sjukhus och hennes nyblivne fästman Danny oroar sig till vansinne i väntrummet. Läkaren som tar hand om Jordan. Han beter sig så ORIMLIGT. Lite av det kan ni se i klippet nedan. Att gänget som jobbar med ett tv-humorprogram är genomgående kvicktänkta och vederhäftiga kan man köpa, men den här läkaren? Det är så onödigt! I en vanlig serie skulle han kanske vara en uppfriskande comic relief-typ, men i Sorkinland blir han näst intill en karikatyr, en karbonkopia.  

Vad ville jag säga med det här då? Jag vet inte. Kanske bara att jag ännu inte sett The Newsroom, vilket ni kanske förväntat er, och det här är en av förklaringarna till det. The Newsroom känns helt och hållet gjord för mig, den är skriven av Sorkin, den handlar om journalistik och tv. Jag kan inte tänka mig en mer perfekt premiss. Risken är så stor, så stor, att jag blir besviken. Så jag håller nog lite till på det.

Damn, this girl can sing

Det finns en amerikansk sångerska vid namn Natalie Weiss som jag inte förväntar mig att du är bekant med. Har du överhuvudtaget aldrig hört talas om henne – känn dig inte dum för det. Hon syntes några sekunder i säsong fyra av American Idol men blev utslagen innan liveprogrammen. Sedan dess har hon satsat mest på musikal och hankat sig runt på Broadway som inhoppare.

Hur som helst. Back in 2007 roade hon sig ibland med imitationer, som i detta klipp från en lokal kabaret. Jag säger bara: Lyssna på hennes Britney, hoppa sedan fram till 3:10 och hör hennes version av Celine Dion. (Däremellan härmar hon musikalstjärnorna Heather Headley och Carolee Carmello.) Alltså, rösten? Not bad.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

En underbar idiot

Karaktärer vi minns, del 9: (fortsättning på denna serie).

De flesta kanske ser henne som Honey Thacker, systern till Hugh Grants karaktär i Notting Hill. Men är du tv-nörd som jag kommer Emma Chambers alltid att vara Alice. Galna, kärleksfulla och förbålt korkade Alice från Dibley.

"The Vicar of Dibley" är en brittisk komediserie med geniet Dawn French i huvudrollen. Serien sändes första gången i England 1994 och har sedan repriserat om och om igen. För en svensk publik till exempel i TV4 Komedi och BBC Entertainment, ibland under svenska namnet "Ett herrans liv". Grundhistorien är simpel: den lilla inskränkta bygden får en ny kyrkoherde som Gud förbjude visar sig vara kvinna. Komplikationer uppstår. Vid en första anblick är det en oförarglig historia, men humorn är inte fullt så oskyldig. Tvärtom skämtas det både friskt och grovt om allt från Jesus till tidelag. Och medskapare av denna skruvade komik är den ständiga följeslagaren till Dawn Frenchs kyrkoherde: Alice, spelad av Emma Chambers.

Alice Tinker (senare Horton) har en alldeles unik hjärna. Allt från hennes totala oförmåga att förstå ett skämt till hennes absurda besatthet av tecknade figurer och Doctor Who till hennes långa utläggningar om vardagligheter hon inte begriper. Som tamponger. Eller Jesus återkomst. Eller smör.

Tidigare inlägg om karaktärer vi minns, som till exempel Leo McGarry, Vargtass och odjuret Vincent, hittar du här.

Nazistduo räddade av Bob Dylan och marijuana

För fem-sex år sedan dök den otäcka duon "Prussian Blue" upp i mitt medvetande. Det var så de kallade sig, de amerikanska tvillingsystrarna Lamb och Lynx Gaede som i tidiga tonåren skaffade sig en trogen fanbase via gitarr- och fiolspel i små pop- och folkvisor. Tyvärr handlade visorna påfallande ofta om bevarandet av den vita rasen och systrarna kallade Hitler "en stor man med bra idéer".

Eftersom jag skrev en rad om dem här i bloggen då och därför kanske införde dem i några av era medvetanden så kan det vara trevligt för er att veta att de verkar ha bytt bana sedan dess. De är numera inte lika intresserade av att vara nazister – efter att ha funnit marijuana.

Allt började när de i trettonårsåldern turnerade med svenska vit makt-sångerskan Saga och fick för sig att framföra Bob Dylans "Knocking on Heaven's door" på scen. Publiken buade ut denna judiska musik, men tvillingarna gillade låten och fortsatte spela den. Ett frö av tvivel och uppror såddes och när de kom hem kände de sig färdiga med turnélivet.

Så drabbades Lynx av cancer och efter en svår tid av smärtor var hon en av de första minderåriga i Montana att få medicinsk marijuana utskriven. "Marijuanan räddade mitt liv" sa hon i en intervju i The Daily förra året. Även Lamb hade hälsoproblem och har även hon fått drogen på recept. Nu kämpar båda för en legalisering. Om sitt förflutna säger de att de inte visste vad de gjorde. De var bara barn som blev affischnamn för en rörelse de inte kunde förstå och kallar sig idag "liberala".

De har nog inte släppt sina gamla värderingar helt och hållet, men verkar långt mer toleranta. Och det var väl för väl. Hur de ser ut nu för tiden kan du se här.

Sportar Robinsonlooken

Har jag sagt att jag har den här i min ägo? Världens första Robinsonvinnartröja från 1997. En tv-nördsraritet, vad man än tycker om programmet. Och fläckarna är kvar.

The Newsroom i svensk tv

Nu har "The Newsroom" fått ett svenskt premiärdatum: 9 september kl 20.00 börjar Aaron Sorkins nya tv-drama att sändas på C More Series och C More Series HD (det som förut hette Canal +).

Om man inte har tillgång till den kanalen får man förmodligen ge sig till tåls till dess att det naturliga kretsloppet för en HBO-serie (HBO ---> Canal +/C More ---> SVT) fullbordats.

Ryan Gosling dansar

Har hamnat i en smärre fotbollsdepression och stirrar mest in i väggar på min lediga tid. Om man inte enbart vill titta på stora vita ytor kan man titta på Ryan Gosling som sjunger och dansar. Det muntrar alltid upp.

Kevin Bacon i ny thrillerserie

Den kommande serie jag är mest nyfiken på, förutom Sorkins "The Newsroom", är för övrigt den här:
"The Following", en ny thrillerserie från Fox med Kevin Bacon i huvudrollen. Premissen med att ta in en före detta FBI-agent (Bacon) för att stoppa en gammal seriemördare som återupptagit dödandet känns visserligen lite trött, men de som sett piloten kallar den välskriven och extremt spänningstät och trailern bådar gott tycker jag. Den är tänkt som midseason så vi får nog vänta till 2013 på den dock.

Mer om den bästa poddradion

Fortsätter sluka poddradio. Förutom tidigare nämnda Värvet, Filip & Fredrik, Strömstedt & Berg och Luuk & Lokko även tex Hannah & Amanda, Tjejbikten, TSKNAS, allt från TV Heads och naturligtvis kungen av formatet  –  WTF med Marc Maron. Jag vet att många har tipsat om honom före mig men det är verkligen en guldgruva att ösa ur för den som gillar det goda samtalet.

För den som inte känner till WTF så är det den amerikanske komikern Marc Maron som intervjuar andra komiker. Det låter kanske en smula simpelt men han har en förmåga att omärkligt nästla in en i nyfikenhet kring även den mest obskyre ståupparen. Som exempel på måste-lyssning kan jag nämna intervjun med Ron Shock som är ett par år gammal men som nyligen återpublicerades efter att Shock dött i cancer. Hans livsöde är makalöst. Och historien med hur han tar hand om sin heroinberoende, svårt bilkraschade ex-fru... Herregud. "Ron Shock Remembered" heter den och hittas gratis på Itunes.

En pigg nykomling har också presenterat sig i och med Alex & Sigges podcast. Behållningen tycker jag främst är Alex generösa självrannsakan, men han kompletteras av en mer distanserad och analytisk Sigge. Några saker jag tänkte på under senaste avsnittet:

– Vilket vansinnesskratt Sigge har. Ett sånt där skratt som kommer lite för plötsligt, där man i en i övrigt sansad människa ser en skärva av galenskap.
– Angående den återkommande "vem var det egentligen som gömde porrtidningarna i skogen?"-frågan. Ett svar är: JAG. I min hemby var det jag och vännen F som i åtta-nioårsåldern sådär snodde R:s storebrorsas tidningsskatt och sprang med den ihoprullad mot bultande bröstkorgar över åkrar och gömde dem i vad som skulle bli vårt och hela bygdens ungdomstillhåll efter det.
– Jag har inte sett filmen "The Village" och den är säkert rätt lökig men på Sigges resumé lät det som ett fantastiskt slut. En glimt av det som kunnat bli, en hisnande insikt som på en sekund ställer filmens premiss på ända.

Nåväl. Poddradio, vilket genialt medieformat.

Alexander Skarsgård sjunger schlager

Bonusklipp till föregående inlägg:

Alexander Skarsgård sjunger Tusen och en natt från filmen "Leende guldbruna ögon" (2007):
Hörde någon som föreslog honom som programledare för ESC nästa år. Ja, varför inte? Om man får drömma vore det väl trevligt med en återförening av ABBA också. Förra gången vi anordnade Eurovision var 2000, då med Anders Lundin och Kattis Ahlström. HELA den showen finns att se här.

Apropå diskussionen kring Wahllöfs krönika: Jag har också väldigt svårt för den patriotism, vi-och-dom-förstärkning och masshysteri som alltid kommer med stora nationella event, men i ESC-fallet måste jag säga att jag upplever tävlingen långt mer enande än delande för Europa.

Tusen och en natt

Charlotte Perrellis "Tusen och en natt" spelas på radion. Sambon: Alltså, det låter ju fint det där. "Jag ska älska dig i tusen och en natt". Men vad är det för jävla löfte egentligen? Liksom, jag ska älska dig, få se nu, man ska ju inte lova för mycket men jag ska älska dig länge, jättelänge, fast nu ska vi inte ta i här, jag ska älska dig en två-tre år i alla fall.

The Newsroom närmar sig

Peppen inför Aaron Sorkins "The Newsroom" blir ju inte mindre av att diverse tv-folk i bekantskapskretsen nu fått se piloten och rapporterar hem positiva omdömen. Här kan man få en snabbtitt bakom kulisserna. 24 juni är det premiär.

Euphoria

Jag älskar detta.

Tipstack till Hans G.

JAAAA! Stockholm 2013!

Ronja Rövardotters vårskrik anno 2012 vann! Hurra för oss! Jag röstade en gång på Serbien, en på Albanien och två gånger på Estland. Twittrade såhär om Storbritanniens Engelbert Humperdinck:

Om Estlands Ott Lepland, som var väldigt lik Chris O'Donnell:

Om den svenska låtskrivardominansen:

När det började vankas seger:

...och så i efterspelet:

Alltså, medielogiksmässigt gör ju Rapport rätt. Det är det som är det sjuka. (Och hon hade kunnat dämpa sig liiiite med det där NATURLIGTVIS.)

SWEDEN DOUZE POINTS

Foto: Carl-Johan Söder.

Jag har ju inte skrivit något om Eurovision? Och snart är det försent. Jag har tittat förstås, tittat hängivet trots tystnaden och jag tror tystnaden kommer sig av att jag för första gången på länge vill riktigt mycket att vi ska vinna kombinerat med insikten att vi faktiskt kan vinna. Det är plågsamma förutsättningar. Särskilt när hon hostar bort (?) jurypoäng under genrepet.

Nåväl. Vi kan vinna ändå. Kanske kanske. Även om de ryska gummorna blir farliga. Och big 5 är vassare än på evigheter. Annars då? Jag gillar Estland. Och Serbien. Och Albanien, i all sin delfinsångsprettohet. (Avskyr fejkgråten dock.) Men så gillade jag nästan Montenegro också (OBS LÅTEN inte den vidriga mannen) så min smak är inte så tillförlitlig. Jag håller en liten tumme för att det går bra för Ukraina som fått mycket skit från rasister i sitt hemland,  men låten är nog inte tillräckligt stark. Turkiets galenskap växer på en. Danmark har jag inte mycket för. Om Litauen vill jag säga följande: HAHAHA. Danskvinnorna i dockkläder, typ Grekland och Cypern, gör väl stabila insatser men inget som får igång mig.

Nä, egentligen vill jag inte säga mer än det som står i rubriken ovan. Kom igen nu Europa!!!

Jörgen och Karl-Bertil

Tittade ikapp "Mästarnas mästare" häromdagen och allt jag kunde tänka på var hur en ung Jörgen Jönsson är ett perfekt förköttsligande av Karl-Bertil Jonsson.
Okej, det var inte allt jag kunde tänka på, jag tänkte också på hur fin Jörgen Jönsson verkar vara. Och hur proffsig Pernilla Wiberg är. Och jag kom framför allt till den smärtsamma insikten att inget sportevenemang nånsin kommer att kunna bli lika stort för mig som fotbolls-VM 94. Inte för att inget kommer att kunna vara lika bra, men för att jag vuxit upp och skaffat mig rimlighet och blivit stelnad i själen.
Nåväl. Vi har ju alltid nostalgin.

De som inte kom med

Så. Där har ni min topp 40, mina auditionfavoriter i kategorin solosång.

Några höjde på ögonbrynen när Susan Boyle hamnade utanför listan, och möjligen skulle hon enbart utefter genomslag varit värd en placering. Men jag har alltid haft svårt för Susan Boyles röst. Jag gillar inte intonationen, hon har ingen tajming, auditionlåten säger mig inget. Och är det bara ännu en i den tveksamma genren sjunger-bra-trots-ful så känner jag lite been there done that. Men men, kul för henne att det gick så bra, hon har säkert inspirerat en och annan därute.

Här är några som åkte ut från listan i sista stund:


Andra som hamnade just utanför topp 40 (youtuba om du känner för det): Megan Joy Corkrey, Landau Eugene Murphy, Chris Medina, Jade Richards, Connie Talbot, Jack Vidgen, Jessica Mauboy, Ronan Parke, Jamie Pugh, Adam Lambert, Paris Graham-Jones, Jai Mcdowell, Kellie Pickler, Scottie McCreery, Mario Vazquez, Johnny Robinson, Misha Bryan, Paul Allen, Jal Joshua, Sung Bong Choi, Cher Lloyd, Casey Donovan, Fantasia Burrino m fl.

Ett litet hedersomnämnande vill jag också ge till Joel Turner:
Nu är det bara att börja klura på nästa lista!

Auditionlistan, del 4

Plats 11-20 hittar du här.
Plats 21-30 hittar du här.
Plats 31-40 hittar du här.

Så dags för finalen, topp tio!
Mina auditionfavoriter (sång) – topp 40, del 4:

10. Chris Sligh – American Idol 2007.
Allt han vill är att få David Hasselhoff att gråta. Chris Sligh har kanske inte den största rösten av dem alla, men han vinner på charm. Den här spelevinken tog sig till en tiondeplats i American Idol – och även på min lista.


9. Rebecca Ferguson – The X-Factor 2010.
Jag blir betagen i den här kvinnan. Hur hon rör sig, hur hon klär sig, hur hon pratar. Hur hon slår ner blicken och sjunger nästan inåt till sig själv. Med en röst som känns lika självklar där på scenen som den hade varit i mammas och pappas vinylsamling. Hon kom tvåa i tävlingen.

8. Michael Grimm – America's got talent 2010.
Jag reserverar mig en smula mot att min heterosexualitet haft ett finger med i värderingen av denna audition. Det händer nämligen något med mina knäveck när Michael Grimm sjunger, en kommunikation som verkar gå direkt mellan hans mun och mina knän utan omvägen via hjärnan. I den amerikanska tävlingen vann han överraskande över operaunderbarnet Jackie Evancho, som inte är med på denna lista eftersom hon aldrig gjorde någon första audition för jurypanelen utan antogs via Youtube (förmodligen också anledningen till att hon inte vann. Hon har efter tävlingen gått vidare till en överlägset framgångsrik karriär).

7. Shaheen Jafargholi – Britain's got talent 2009.
Inbäddning inaktiverad, klicka här.
Simon Cowells fåniga, uppenbart regisserade uppvisning här drar ner intrycket en smula men det är ju inte 12-åriga Shaheens fel. Han gör Michael Jackson rättvisa, och det vill inte säga lite. I finalen sen kom han sjua.

6. Jordin Sparks – American Idol 2007.
Hur hon bara kan vara 16 år här är ett mysterium. Så ung och så begåvad. Sen gick hon vidare och vann också.

5. Bobby Flynn – Australian Idol 2006.
Att köra en egenskriven låt på en audition är sällan en bra idé. Det finns några få undantag – vår svenska Moa Lignell är ett, sköna liraren Bobby Flynn ett annat. Här visar han integritet, musikalitet och karaktär, inte alltid självskrivna ingredienser i en audition. Han slutade sjua i tävlingen.

4. Katharine McPhee – American Idol 2006.
Det här är inte en perfekt audition. Jag är inte särskilt förtjust i låten. Hon är överdrivet teatralisk och kör med nåt sorts fejksug i blicket. Men rösten! När hon krämar på i andra delen av det här framträdandet känns det som att hon är en av de där sångerskorna som kan göra precis vad de vill med sin röst.

3. Karise Eden – The Voice Australia 2012.
Karise Eden har inte haft det så lätt i livet. Hon placerades tidigt i fosterfamilj, nu är hon nitton år och ska förverkliga sin stora dröm att bli sångerska. Jag önskar ni kunde få höra henne berätta sin historia själv – med sin helt normala ljusa nittonåringstalröst – och sen även höra juryns kommentarer efter att hon har sjungit, men jag hittar tyvärr bara hennes framträdande på Youtube. Eller bara och bara, lyssna själva.

2. Gareth Gates – Pop Idol 2001.
17-åriga Gareth stammade svårt och fick kämpa med att ens få fram sitt namn när han stod framför Simon Cowell och de andra domarna i världens första Idol – brittiska Pop Idol som sändes 2001/2002. Men när han väl sjöng gick det bra (även om man får höra väldigt lite av sången i klippet här). Med en del talang, tre delar nostalgi och fem delar mod hamnar han tvåa på denna lista, precis som han gjorde i tävlingen.

1. Bianca Ryan – America's got talent 2006.
Som jag har svettats över denna topp 40, flyttat upp och ner och ändrat om hundra gånger, men vem förstaplatsen ska gå till har jag inte tvekat över en sekund. Många har försökt göra detta efter henne men ingen har gjort det som elvaåriga Bianca Ryan. Det perfekta talangtävlingsframträdandet.

Auditionlistan, del 3

Plats 21-30 hittar du här.
Plats 31-40 hittar du här.
Mina auditionfavoriter (sång) – topp 40, del 3.


20. Briana Davis – American Idol 2005.
Jag blir så himla glad av den här tjejen. A-ma-zing. Tävlingen blev bra mycket gråare och tristare när Briana åkte ut redan under slutauditionen.

19. Janet Devlin – The X-Factor (UK) 2011.
Söta skogsrået Janet förtrollade alla med sin version av "Your song". Jag tycker mycket om hennes röst och hade inte hennes bedårande bortkommenhet känts en smula för medveten så hade hon kunnat slå sig in på topp tio på den här listan. I den brittiska tävlingen kom hon femma.


18. Sibel Redžep – Idol (Sverige) 2005.
Hon hade gjort succé i de tidigare stadierna av Idol 2004, men åkt ut innan de stora helgfinalerna. En revanschsugen Sibel kom tillbaka året efter och visade var skåpet ska stå. En av de mest kompetenta sångerskorna vi sett i svensk talang-tv. Det räckte till en tredjeplats.


17. Brett Loewenstern – American Idol 2011.
Brett fascinerar mig. Han känns ålderslös på något vis, både pojke och man, både så stark och så bräcklig. Så mycket soul i rösten för en sextonåring. Det gjorde mig ledsen när han inte kom längre än till topp 24 i American Idol, men förhoppningsvis har karriären bara börjat.

16. Guy Sebastian – Australian Idol 2003.
Han har för bråttom, han wailar på tok för mycket och känns stel och nervös. Ändå förstår man efter fem sekunder att Guy Sebastian har en röst utöver det vanliga. Så gick han också vidare till att vinna den åtråvärda Idol-titeln och är idag en av Australiens mest framgångsrika artister. Talang-tv-kuriosa: Guy har sedan 2010 suttit i domarpanelen i X Factor Australia – och lillebror Chris Sebastian är aktuell just nu som tävlande i australiska The Voice.


15. Caroline Costa – La France a un incroyable talent 2008.
Den här franska tjejen har för sina ynka tolv år en hygglig engelska och en rent makalös pipa. Hon slutade tvåa i franska "got talent"-varianten och har sedan dess bland annat släppt singeln "J'ai menti", en duett med Ulrik Munther(!).


14. Anna Bergendahl – Idol (Sverige) 2008.
Minns ni? Så ung och så musikalisk. Har du glömt hur det såg ut när 16-åriga Anna Bergendahl presenterade sig i de svenska stugorna, varsågod att titta. I tävlingen slutade hon femma.


13. Lisa Mitchell – Australian Idol 2006.
Apropå sextonåringar, här är en till. Lisa Mitchell kom sexa i Idoltävlingen down under 2006 men var topp två i min bok. Hon hade skön röst och stark integritet (hon vägrade högklackade skor på scen minns jag, vilket gav stylisterna huvudbry) och framförde sina egna låtar hellre än covers. Den låt hon framför med gitarren i klippet ovan har hon skrivit själv.


12. Leona Lewis – The X-Factor (UK) 2006 Hon kan vara den mest begåvade sångtävlingsdeltagaren i historien, (titta bara på Simon Cowells min när hon börjar sjunga), men här hade Leona Lewis inte riktigt blommat upp ännu. Det räcker ändå till en tolfteplats på min lista. X-Factor vann hon förstås.

11. Jacee Badeaux – American Idol 2011.
Jag får sötslag av den här killen. "Such a pretty voice" säger Jennifer Lopez och krullar ihop sig av välbehag och jag förstår precis hur hon känner. Kanske har jag en extra svag punkt för Jacee efter scenerna under Hollywoodveckan där han frystes ut av sin grupp och satt ensam i en trappa och grät, men även utan den bilden på näthinnan är det här en bedårande stund. Such a pretty voice.

Auditionlistan, del 2

Plats 31-40 hittar du här.
Mina auditionfavoriter (sång)  – topp 40, del 2:

30. Ray Quinn – The X-Factor (UK) 2006.
Här är väl charm/röst-förhållandet någonstans 80/20, men vad gör väl det? Artonåriga Rays old school-stil fick Sharon Osbourne (och mig) på fall. Han växte sedan konstant under tävlingen och slutade tvåa.


29. Amanda Jenssen – Idol (Sverige) 2007.
I svenska Idol kommer det en stabil sångröst då och då men artisteri är tyvärr en redig bristvara. Därför var coola katten Amanda Jenssen en frisk fläkt 2007 med sin gitarr och sin egensinnighet. Det räckte till en andraplats.

28. Malaki Paul – Britain's got talent 2012.
Malaki Paul är nio år och vågar egentligen inte ställa sig framför den enorma publiken och de fyra domarna, men han samlar ihop allt mod i kroppen och gör det ändå. Här säger jag bara en sak: fram med näsdukarna.

27. Ben Saunders – The Voice of Holland 2010.
Vad finns inte att gilla i det här klippet? Tatueringarna! Rösten! Att tre coacher vänder sig efter endast en halv mening! Coach Angela Groothuizens fångungande! Och naturligtvis coach van Velzens extrema överentusiasm, bordbitning och slutgiltiga famnhopp. En fantastisk stund i auditionvärlden. Från det ursprungliga The Voice, alltså det holländska. Ben Saunders vann tävlingen i januari 2011 och noterbart är att hans bror, Dean Saunders, dagen efter (!) vann den holländska varianten av Popstars.

26. Paris Bennett – American Idol 2006.
Jag älskar när talröst och sångröst inte riktigt stämmer överens. Paris Bennett pratar som en tecknad figur men sjunger som en jazzlegendar. Det gav henne en femteplats i American Idol 2006.

25. Jovit Baldivino – Pilipinas got talent 2010.
Det här framträdandet utmanar alla mina förutfattade meningar om hur en tanig filippinsk sextonårig pojke ska kunna sjunga. Mer om Jovits historia och vilken svensk (!) låt han valde att sjunga i semifinalen kan du läsa här. Needless to say, han vann tävlingen.

24. Paul Potts – Britain's got talent 2007.
Behöver man säga så mycket om det här? Mannen med det olyckliga namnet, den ofördelaktiga uppsynen och den obevekliga operarösten. Paul Potts var originalet som många därefter har försökt kopiera. Hans röst har aldrig drabbat mig sådär helhjärtat men det här är ett klassiskt klipp och det räcker till en god tjugofjärdeplats på min lista. I Britain's got talent räckte det hela vägen till vinst.

23. Melinda Doolittle – American Idol 2007.
När den här körtjejen skulle våga sig ut i en karriär som solist gjorde hon det med en så överväldigande ödmjukhet att domarna vid ett tillfälle senare i tävlingen nästan skällde ut henne för den ständigt böjda nacken och tacksamma responsen på deras åsikter. Men vi älskade henne, och de amerikanska telefonröstarna älskade henne ända till en tredjeplats.

22. Kurt Nilsen – Idol (Norge)/Ruben Studdard & Clay Aiken – American Idol 2003.

Det här är ju inte en audition, det är tre? Ja, men de är såpass besläktade att jag ville låta dem dela listplacering. De kom ungefär samtidigt, de gjorde liknande resor och innebar en vändpunkt för talang-tv i stort. Låt mig förklara:

Kurt Nilsen är en av mina favoritdeltagare i Idolhistorien. Han är också en av de som fått ta mest stryk kring sitt utseende. Den norska juryn var tveksam till att skicka honom vidare överhuvudtaget och när han lämnat rummet fälldes kommentaren "han kommer aldrig att sälja en skiva". När han senare tävlade i World Idol fick han höra att han såg ut som en "hobbit", att han möjligen kunnat vinna om det varit radio istället för tv och att ingen ens skulle titta åt honom om han skulle vandra in på ett skivbolag. Kurt själv tog detta med ro och vann inte bara den norska tävlingen utan även världstiteln över storfavoriter som amerikanska Kelly Clarkson.

Samma styvmoderliga behandling fick till en början amerikanerna Ruben Studdard och Clay Aiken. American Idol var bara på sin andra säsong och för produktionen var det underförstått att man för att räknas i en talangtävling i tv måste se ut som en stjärna. Men den amerikanska publiken röstade en överviktig kepssnubbe och en spinkig glasögontönt hela vägen till final. När Ruben och Clay (något omstylade förstås, särskilt Clay) drabbade samman i en rekordjämn final som Ruben gick vinnande ur förändrades något i det amerikanska talang-tv-klimatet. Som Idol-grundaren Simon Cowell sa till Kurt Nilsen: "We've allowed a lot of ugly people to become recording artists". Ja. Och det var väl för väl.

21. Uudam – China's got talent 2010.
Uudam är en mongolisk pojke som förlorat båda sina föräldrar i en olycka. När han sjunger en traditionell mongolisk folkvisa om "modern i drömmen" är intet öga torrt i studion till China's got talent. Jag älskar den här melodin. Han vann inte men kom topp fyra i finalen.

Elva frågor

Fredrik Wass har ställt elva frågor till elva bloggare, däribland mig. Vill du också svara, varsågod!

1. Hur märks det att du är vuxen?
Igår köpte sambon lösgodis och när jag stod och pekade vilka sorter jag tyckte han skulle ta var jag inte ens lite exalterad. Det är ett tydligt tecken.

2. När gjorde du något farligt senast?
För någon vecka sedan, när jag körde bil mycket morgontrött.

3. Vad gör du om 10 år?
Ingen aning. Jag har aldrig tänkt något om mitt eget liv längre än ett år framåt, det finns inte riktigt i min föreställningsvärld. Men förhoppningsvis har jag barn.

4.Varför läser du min blogg?
För att du kan saker jag inte kan.

5. Måste man fira jul?
Nej. Men jag förstår inte hur man skulle kunna låta bli.

6. Vad tänkte du när WTC-tornen föll?
Jag var mitt i min journalistutbildning och såg tv-bilderna från skolans personalrum där alla samlades när nyheten kom. Att få sitta där bland lärare och professorer förstärkte känslan av historisk tyngd. Jag kände mig väldigt liten och ändå betydelsefull på nåt vis. Jag förstod inte vad som hände eller varför eller vad det skulle innebära, men jag visste att det var viktigt och att jag hade en roll i det.

7. Hur trött är du på att blogga?
Inte alls, just nu. Det går lite upp och ner det där.

8. Varför är viss musik kreddigare än annan?
I allt finns det sånt som är kreddigare än annat. Vi människor har något sorts positioneringsbehov som inte låter sig kuvas så lätt.

9. När köpte du en cd-skiva senast?
Om du menar en fysisk skiva var det en av Andreas Mattsson som jag köpte på en skivmarknad för några år sedan. Annars var det en Simon & Garfunkel-skiva i Itunes förra veckan. Jag har precis börjat lyssna på musik igen efter en torrperiod på sex år, men det känns som ett blogginlägg i sig.

10. Bästa resetipset? (plats, eller metod)
Jag har inte rest så mycket men om jag får bestämma reser jag till udda platser tillsammans med eller för att besöka någon med lokalkännedom. Så slipper man en del turistfällor.

11. Får man grilla på balkongen?
Har man en balkong det går att grilla på utan att störa andra så.

Auditionlistan, del 1

Vad gör en bra audition? Kärnan är naturligtvis ett högklassiskt sångframträdande. Tondöva, uppblåsta egoballonger och skojare må ha sin plats i talang-tv-historien men själv föredrar jag de med faktisk begåvning. Sedan krävs det där lilla extra – en personlighet, ett livsöde, ett överraskningsmoment – något som gör att man minns just den deltagaren bland hundratals andra.

Det här är en lista över mina personliga favoriter. Det har inte varit lätt, och du kommer säkert inte att hålla med mig. Många vinnare och favoritdeltagare fick stryka på foten när det där första mötet med juryn inte var tillräckligt minnesvärt. Reglerna har varit: bara det allra första framträdandet, ren sång (ej blandat med humor/buktaleri/dans etc.), enbart solister, ska ha sänts under 2000-talet, bör finnas på Youtube. Vi räknar ner med tio i taget.

Topp 40 – del 1:

40. Amy Connolly – The X-factor (UK) 2008.
Som sjuåring förlorade Amy Connolly sin mor i bröstcancer och det var med henne i tankarna hon ställde sig framför juryn i brittiska X-factor elva år senare. "I'll keep a part of you with me, and everywhere I am, there you'll be" sjöng hon och även om hennes röst inte är den största fanns det något väldigt genuint där som rörde både Cheryl Cole och mig. Amy Connolly gick vidare till nästa steg men tog sig inte till de direktsända programmen.

39. Javier Colon – The Voice (USA) 2011.
Inbäddning inaktiverad, klicka här. 
Javier Colon var en av bara två sångare som klarade att vända alla fyra coacherna i första säsongen av amerikanska The Voice. Det gjorde han med sin finstämda version av "Time after time". (Den andra deltagaren som fick alla domarna på fall var Jeff Jenkins.) Javier Colon vann sedan hela tävlingen och blev 100 000 dollar och ett skivkontrakt rikare.

38. Mihailo Rudakov – The X-factor (Ukraine) 2011.
Den här ängspringande, hönsjagande, äggschamponerande tvillingbrodern till Hugh Grants sambo i "Notting Hill" måste man ju bara älska. Och hans röst är inte heller så tokig. Mihailo var med i ukrainska X-factor men åkte ut under slutauditionen.

37. Emmanuel Kelly – The X-factor (Australia) 2011.
Ibland handlar allt om låtval. Charmige Emmanuels röst och uppenbarelse tillsammans med Lennons "Imagine" spelade på hjärtsträngarna hos alla som såg på och när han stoppades av juryn innan liveprogrammen blev det ramaskri bland tittarna.

36. Andrew Johnston – Britain's got talent 2008.
Det ligger något väldigt fint i Andrews rättframhet om de retande klasskamraterna, hans fotbollshuligan-under-utveckling-uppsyn och spröda sopranstämma. Han slutade trea i tävlingen.

35. Beverly McClellan – The Voice (USA) 2011. 
Inbäddning inaktiverad, klicka här. 
Hundra procent laddning, hundra procent passion, hundra procent allt. Beverly McClellan är inte den som håller tillbaka. Det tog henne till final där hon blev delad trea.

34. Cas Haley – America's got talent 2007.
Okej, halva behållningen med det här framträdandet är David Hasselhoffs reaktion och uppvisning av sin obefintliga taktkänsla, men faktum är också att det svänger rejält om Cas Haley. Han snubblade på målsnöret i finalen och slutade tvåa.

33. Darin Zanyar – Idol (Sverige) 2004.
Hans genombrottsframträdande var egentligen när han sjöng "Beautiful" senare i tävlingen och krossade allt motstånd (om jag inte minns fel fick han 78 procent av rösterna när det fanns åtta deltagare att rösta på...) men redan här fick vi upp ögonen för den vackra tandställningskillen med sin honungsröst. Darin kom som vi minns tvåa i tävlingen men är nog inte ledsen för det idag.

32. Craig Colton – The X-factor (UK) 2011.
Han verkar ju så sympatisk, den gode Craig. Och hur söta är inte de överraskade föräldrarna? Och sen sjunger han bra också, som en liten bonus. Jag gillar honom helt enkelt. Och det gjorde coacherna och den brittiska publiken också, i alla fall så att det räckte till en sjätteplats.

31. Lakisha Jones – American Idol 2007.
"Love this girl! Love you Lakisha." Med de orden kommenterade den annars så kräsne Simon Cowell Lakisha Jones första audition. Och det är väl bara att hålla med. Med personlighet, swag och en röst som kan valla fjällkor tog hon sig hela vägen till en fjärdeplats i tävlingen.

Plats 21-30 hittar du här.

Coming soon – best auditions ever

Jag håller på att sätta samman en topp 40 best-auditions-ever-till-sångtävlingsprogram-i-tv. Som allt listmakeri ger det mig huvudbry, efter en snabb genomgång av minnet har jag ungefär 60 namn som skulle kunna platsa. Att gallra bort 20 och bestämma i vilken ordning resten ska vara känns just nu något övermäktigt.

Dessutom har jag fastnat i språkliga bryderier, ja ni ser ju svengelskan här ovan. Audition är ett såpass etablerat uttryck inom talang-tv att jag har svårt att komma runt det, det svenska provsjungning eller uppsjungning känns otympligt. Samtidigt vägrar jag plural-s i svenska så att prata om "bästa auditions någonsin" går bort. Men vad är alternativet? Auditioner?

Tipsa gärna om din favorit (regler: endast solosång, ej humor/dans/buktaleri/duo/grupp osv, enbart allra första mötet med juryn) och har du en lösning på språkfrågan får du gärna upplysa mig även om det.

Den här killen är någons favorit och har nästan 9 miljoner visningar på Youtube. Han har dock inte lyckats hamna bland mina 60 främsta.

Bästa poddradion på svenska just nu

Jag har i veckan lyssnat på ohemult mycket poddradio. En hel del Filip & Fredrik, alla avsnitt hittills av Strömstedt & Berg och de oväntat lågmälda och personliga Luuk & Lokko. Men det som grep mig allra starkast var Kristoffer Triumfs intervjuserie Värvet.

Kristoffer Triumf, som jag om jag hade en något vulgärare läggning kanske skulle kalla för "mediaman", har timslånga samtal med människor som jobbar i nöjesbranschen om uppväxt, angst och bekräftelsebehov. Bland annat. Den första intervjun jag hörde var den med komikern Kristoffer Appelquist och den knockade mig fullständigt. Han framstår som nästan aggressivt uppriktig och samtalet blir substansfyllt från första frågan. Det finns en anekdot om Gösta Ekman där som fick mig att börja gråta.

Andra som intervjuas är Soran Ismail, Alex Schulman och Lina Thomsgård. Notera dock: Om man just har lyssnat till Filip & Fredrik är det lite av en chock att försöka ta sig an Värvet. Kristoffer Triumfs röst är sävlig på ett sätt som först är närmast provocerande, men efter en tillvänjningsperiod snarare behaglig. Hans försnack påminner mig om Slas tecknade historier från barndomen, vilket liksom får mig att känna mig mycket mycket liten men trygg på samma gång.

Alla nämnda poddradioprogram finns att hitta gratis via Itunes.

Bäst tv-foto just nu

Vill du se strålande tv-foto tycker jag för övrigt att du ska titta på Svenska dialektmysterier. Benjamin Jónsson heter geniet som ligger bakom. Ljuvligt filmade avsnitt.

The Voice Aus

Inte nog med att jag för tillfället följer både amerikanska och brittiska versionerna av The Voice, nu har även den australienska dragit igång och jag älskar verkligen auditionfasen av det programmet. Den australienska premiären bjöd dessutom på en av de mer överraskande rösterna jag hört på länge – Karise Edens. I did not see that voice coming. När hon berättar sin (rätt sorgliga) livshistoria har hon en helt vanlig nittonårig-tjejröst men när hon börjar sjunga... Ja det måste ses. Coacher är Keith Urban, Delta Goodrem, Joel Madden och Seal och du kan se programmet här. (Hoppa fram 52 minuter för Karise Eden).

Anton Hysén och manligheten

Foto: Eric Josjö/Söderberg Agentue.

Danstävlingsprogram är ett av de offentliga sammanhang där begreppen "manlighet" och "kvinnlighet" brukas mest frekvent och självklart. Något som generellt ger mig irritationsklåda. Om du menar stark, ståtlig, högdragen, stolt, bestämd, arrogant, rakryggad, kraftfull, respektingivande eller aggressiv SÄG DET DÅ. Eller om du vill se någon röra sig mer graciöst, finlemmat, milt, mjukt, underdånigt, följsamt, sensuellt, lekfullt, svepande eller ömt. Där har du alternativa adjektiv och adverb, varsågod.

Men visst. Det är enklare att bara säga "manligt" eller "kvinnligt" för då förväntas tittaren själv fylla i med ett helt batteri värdeladdningar. Vid det här laget har man blivit rätt avtrubbad. Pardans bygger på traditionella könsroller, så är det bara. Var inte så stingslig, alla förstår vad man MENAR ju. Och slappna av, det är bara dans, liksom.

Men i gårdagens Let's Dance kom obehaget tillbaka med full kraft. Anton Hysén skulle dansa paso doble, en dans där mannen ska gestalta en matador som sveper omkring sitt röda skynke (kvinnan) runt dansgolvet.* Det framgick direkt att han var långt ifrån maskulin nog för detta. Nu skulle han piskas in i manligheten.

Backa ett steg och reflektera över detta. Vad är Anton Hysén känd för? En sak: Han vågade komma ut som homosexuell i en traditionellt homofobisk miljö. Han är öppen med sin läggning i en utpräglad machokultur. När detta blev känt verkade Anton Hysén till en början rätt besvärad över uppståndelsen. Han tyckte inte att han gjort nåt anmärkningsvärt. Han hade bara låtit bli att ljuga. Och det borde inte vara så banbrytande, men nu var det det och han stod i en knivig position. Om han omfamnade den roll andra ville pådyvla honom skulle han bli känd som "bögen som spelar fotboll" och förväntas representera något större än sig själv i allt han företog sig. Men om han skulle distansera sig, hålla tyst, tona ner sin läggning och allt därikring – vad sänder det för signaler?

Han valde hedrande nog det förstnämnda. Han talade ut i både svenska och internationella intervjuer, tog emot priset "Årets homo" med stolthet och ställer nu upp i folkliga Let's Dance.

Där han igår alltså hånades för sin bristande maskulinitet. På repetitionen säger han förvirrat efter ännu en sågning från danspartnern: "Jag känner mig manlig när jag är mig själv, när jag bara är mig själv?" Men nej, det duger inte. Han måste vara starkare, aggressivare, visa kuken mer ("fram med paketet! klarar du det?").

Men, tänker du, han lyckades ju? Han fick stående ovationer, en domare sa efteråt "nu är det ingen som tvivlar på din manlighet!"? Jaha. Han passerade nålsögat, han fick godkänt. Han är väl en man ändå.

Men Anton, det visste vi redan. En väldigt rakryggad och godhjärtad man som det verkar. Och jag tror du kommer att vinna hela skiten. Men om du INTE gör det, om du ramlar pladask nästa vecka och sätter dig på rumpan och storgråter mitt på golvet, då är du inte mindre man för det. Glöm inte det.

*alltså vilken fantasilös person har kommit på det här? Hade kvinnan fått vara tjuren hade det kunnat bli riktigt spännande. Men nej, hon är en passiv t y g b i t.

Btw...

...ni har väl inte missat att BBC Entertainment äntligen visar nya (nåja, nya för Sverige) avsnitt av QI? Igår var det premiär med dubbla avsnitt. Här är programmets egna sida. (Här har jag skrivit om den kommande svenska varianten.)

Mer drama?

Så här kan man ju också lansera en ny tv-kanal: (Skrattade för övrigt HÖGT när den obligatoriska omotiverat-avklädda-bruden-på-motorcykel dök upp.)

Köp du också

Chandler dansar på saker

Veckans bloggtips blir nog den här: Chandler Dances on Things.

Chandler dances on bacon.

Chandler dances on the Pope.

Chandler dances on Yemen.

 Tipstack till David Stark.

De dolda stjärnorna i Frasier

Många av de hjälpsökande röster som ringde till doktor Cranes radioprogram i "Frasier" var i själva verket stora stjärnor. Frasier pratade med välkända personer som Art Garfunkel, John Lithgow, Carrie Fischer, Matthew Broderick, Ray Liotta, Ron Howard, Helen Mirren, Macaulay Culkin, Kevin Bacon och Cindy Crawford genom åren. Titta här:

Thin Lizzy och tant May

70-åriga May Booker älskade Thin Lizzy. Det gjorde hon så mycket att hon 1982 skrev ett brev till BBC där hon uttryckte sin beundran för bandet och även en liten önskan om att någon gång få spela tillsammans med killarna.

Det ville BBC gärna ordna och även för Thin Lizzy lät det som en utmärkt idé. Så kom det sig att May Booker för en kväll i tv blev keyboardist i sitt favoritband: (Hon har ett solo vid 1.40 och det är en kort intervju med henne på slutet.)
Hittat via Martin Degrell.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Här är Sorkins "The Newsroom"

Nu är den här, den första trailern för en extremt efterlängtad serie: Aaron Sorkins The Newsroom. Förväntningarna är så höga att det nästan inte kan bli annat än en besvikelse, det är så det känns. Jag menar, blanda tv-produktion, journalistik, Aaron Sorkin, amerikansk politik och HBO och det känns som en serie specialskriven för mig.

Tack alla för Gräv12

Förra helgen var jag på Grävseminariet i Malmö (en stor årlig journalistkonferens) och det var som alltid intensiva och inspirerande dagar. Jag lyssnade på massor av spännande föreläsningar, träffade miljarder trevliga kollegor och hade tänkt sammanfatta alla intryck här men har uppenbarligen inte lyckats göra det på hela veckan.

Nåväl. Jag lyssnade bland annat på en avhoppad brittisk spion om att vara en whistleblower, Niklas Orrenius om nyanserad integrationsjournalistik och Daniel Öhman och Bo Göran Bodin om #saudivapen. Jag kommer också att minnas den osannolika historien om hur en försvarsmaktsanställd fickringde TV4:s Johan Fredriksson mitt i en konversation om hur de hade noll koll på vad som hänt vid en dödsskjutning av svenskar i Afghanistan. Galet.

Några av föreläsningarna sändes via Bambuser och kan ses här.

På kvällen var det gala och bland annat delades den Gyllene Haldan ut, våra journaliststudenter från Mittuniversitetets pris till en inspirationskälla. Det gick i år till SVT:s Anna Lindman Barsk: