Damn, this girl can sing

Det finns en amerikansk sångerska vid namn Natalie Weiss som jag inte förväntar mig att du är bekant med. Har du överhuvudtaget aldrig hört talas om henne – känn dig inte dum för det. Hon syntes några sekunder i säsong fyra av American Idol men blev utslagen innan liveprogrammen. Sedan dess har hon satsat mest på musikal och hankat sig runt på Broadway som inhoppare.

Hur som helst. Back in 2007 roade hon sig ibland med imitationer, som i detta klipp från en lokal kabaret. Jag säger bara: Lyssna på hennes Britney, hoppa sedan fram till 3:10 och hör hennes version av Celine Dion. (Däremellan härmar hon musikalstjärnorna Heather Headley och Carolee Carmello.) Alltså, rösten? Not bad.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

En underbar idiot

Karaktärer vi minns, del 9: (fortsättning på denna serie).

De flesta kanske ser henne som Honey Thacker, systern till Hugh Grants karaktär i Notting Hill. Men är du tv-nörd som jag kommer Emma Chambers alltid att vara Alice. Galna, kärleksfulla och förbålt korkade Alice från Dibley.

"The Vicar of Dibley" är en brittisk komediserie med geniet Dawn French i huvudrollen. Serien sändes första gången i England 1994 och har sedan repriserat om och om igen. För en svensk publik till exempel i TV4 Komedi och BBC Entertainment, ibland under svenska namnet "Ett herrans liv". Grundhistorien är simpel: den lilla inskränkta bygden får en ny kyrkoherde som Gud förbjude visar sig vara kvinna. Komplikationer uppstår. Vid en första anblick är det en oförarglig historia, men humorn är inte fullt så oskyldig. Tvärtom skämtas det både friskt och grovt om allt från Jesus till tidelag. Och medskapare av denna skruvade komik är den ständiga följeslagaren till Dawn Frenchs kyrkoherde: Alice, spelad av Emma Chambers.

Alice Tinker (senare Horton) har en alldeles unik hjärna. Allt från hennes totala oförmåga att förstå ett skämt till hennes absurda besatthet av tecknade figurer och Doctor Who till hennes långa utläggningar om vardagligheter hon inte begriper. Som tamponger. Eller Jesus återkomst. Eller smör.

Tidigare inlägg om karaktärer vi minns, som till exempel Leo McGarry, Vargtass och odjuret Vincent, hittar du här.

Nazistduo räddade av Bob Dylan och marijuana

För fem-sex år sedan dök den otäcka duon "Prussian Blue" upp i mitt medvetande. Det var så de kallade sig, de amerikanska tvillingsystrarna Lamb och Lynx Gaede som i tidiga tonåren skaffade sig en trogen fanbase via gitarr- och fiolspel i små pop- och folkvisor. Tyvärr handlade visorna påfallande ofta om bevarandet av den vita rasen och systrarna kallade Hitler "en stor man med bra idéer".

Eftersom jag skrev en rad om dem här i bloggen då och därför kanske införde dem i några av era medvetanden så kan det vara trevligt för er att veta att de verkar ha bytt bana sedan dess. De är numera inte lika intresserade av att vara nazister – efter att ha funnit marijuana.

Allt började när de i trettonårsåldern turnerade med svenska vit makt-sångerskan Saga och fick för sig att framföra Bob Dylans "Knocking on Heaven's door" på scen. Publiken buade ut denna judiska musik, men tvillingarna gillade låten och fortsatte spela den. Ett frö av tvivel och uppror såddes och när de kom hem kände de sig färdiga med turnélivet.

Så drabbades Lynx av cancer och efter en svår tid av smärtor var hon en av de första minderåriga i Montana att få medicinsk marijuana utskriven. "Marijuanan räddade mitt liv" sa hon i en intervju i The Daily förra året. Även Lamb hade hälsoproblem och har även hon fått drogen på recept. Nu kämpar båda för en legalisering. Om sitt förflutna säger de att de inte visste vad de gjorde. De var bara barn som blev affischnamn för en rörelse de inte kunde förstå och kallar sig idag "liberala".

De har nog inte släppt sina gamla värderingar helt och hållet, men verkar långt mer toleranta. Och det var väl för väl. Hur de ser ut nu för tiden kan du se här.

Sportar Robinsonlooken

Har jag sagt att jag har den här i min ägo? Världens första Robinsonvinnartröja från 1997. En tv-nördsraritet, vad man än tycker om programmet. Och fläckarna är kvar.

The Newsroom i svensk tv

Nu har "The Newsroom" fått ett svenskt premiärdatum: 9 september kl 20.00 börjar Aaron Sorkins nya tv-drama att sändas på C More Series och C More Series HD (det som förut hette Canal +).

Om man inte har tillgång till den kanalen får man förmodligen ge sig till tåls till dess att det naturliga kretsloppet för en HBO-serie (HBO ---> Canal +/C More ---> SVT) fullbordats.

Ryan Gosling dansar

Har hamnat i en smärre fotbollsdepression och stirrar mest in i väggar på min lediga tid. Om man inte enbart vill titta på stora vita ytor kan man titta på Ryan Gosling som sjunger och dansar. Det muntrar alltid upp.

Kevin Bacon i ny thrillerserie

Den kommande serie jag är mest nyfiken på, förutom Sorkins "The Newsroom", är för övrigt den här:
"The Following", en ny thrillerserie från Fox med Kevin Bacon i huvudrollen. Premissen med att ta in en före detta FBI-agent (Bacon) för att stoppa en gammal seriemördare som återupptagit dödandet känns visserligen lite trött, men de som sett piloten kallar den välskriven och extremt spänningstät och trailern bådar gott tycker jag. Den är tänkt som midseason så vi får nog vänta till 2013 på den dock.

Mer om den bästa poddradion

Fortsätter sluka poddradio. Förutom tidigare nämnda Värvet, Filip & Fredrik, Strömstedt & Berg och Luuk & Lokko även tex Hannah & Amanda, Tjejbikten, TSKNAS, allt från TV Heads och naturligtvis kungen av formatet  –  WTF med Marc Maron. Jag vet att många har tipsat om honom före mig men det är verkligen en guldgruva att ösa ur för den som gillar det goda samtalet.

För den som inte känner till WTF så är det den amerikanske komikern Marc Maron som intervjuar andra komiker. Det låter kanske en smula simpelt men han har en förmåga att omärkligt nästla in en i nyfikenhet kring även den mest obskyre ståupparen. Som exempel på måste-lyssning kan jag nämna intervjun med Ron Shock som är ett par år gammal men som nyligen återpublicerades efter att Shock dött i cancer. Hans livsöde är makalöst. Och historien med hur han tar hand om sin heroinberoende, svårt bilkraschade ex-fru... Herregud. "Ron Shock Remembered" heter den och hittas gratis på Itunes.

En pigg nykomling har också presenterat sig i och med Alex & Sigges podcast. Behållningen tycker jag främst är Alex generösa självrannsakan, men han kompletteras av en mer distanserad och analytisk Sigge. Några saker jag tänkte på under senaste avsnittet:

– Vilket vansinnesskratt Sigge har. Ett sånt där skratt som kommer lite för plötsligt, där man i en i övrigt sansad människa ser en skärva av galenskap.
– Angående den återkommande "vem var det egentligen som gömde porrtidningarna i skogen?"-frågan. Ett svar är: JAG. I min hemby var det jag och vännen F som i åtta-nioårsåldern sådär snodde R:s storebrorsas tidningsskatt och sprang med den ihoprullad mot bultande bröstkorgar över åkrar och gömde dem i vad som skulle bli vårt och hela bygdens ungdomstillhåll efter det.
– Jag har inte sett filmen "The Village" och den är säkert rätt lökig men på Sigges resumé lät det som ett fantastiskt slut. En glimt av det som kunnat bli, en hisnande insikt som på en sekund ställer filmens premiss på ända.

Nåväl. Poddradio, vilket genialt medieformat.

Alexander Skarsgård sjunger schlager

Bonusklipp till föregående inlägg:

Alexander Skarsgård sjunger Tusen och en natt från filmen "Leende guldbruna ögon" (2007):
Hörde någon som föreslog honom som programledare för ESC nästa år. Ja, varför inte? Om man får drömma vore det väl trevligt med en återförening av ABBA också. Förra gången vi anordnade Eurovision var 2000, då med Anders Lundin och Kattis Ahlström. HELA den showen finns att se här.

Apropå diskussionen kring Wahllöfs krönika: Jag har också väldigt svårt för den patriotism, vi-och-dom-förstärkning och masshysteri som alltid kommer med stora nationella event, men i ESC-fallet måste jag säga att jag upplever tävlingen långt mer enande än delande för Europa.

Tusen och en natt

Charlotte Perrellis "Tusen och en natt" spelas på radion. Sambon: Alltså, det låter ju fint det där. "Jag ska älska dig i tusen och en natt". Men vad är det för jävla löfte egentligen? Liksom, jag ska älska dig, få se nu, man ska ju inte lova för mycket men jag ska älska dig länge, jättelänge, fast nu ska vi inte ta i här, jag ska älska dig en två-tre år i alla fall.

The Newsroom närmar sig

Peppen inför Aaron Sorkins "The Newsroom" blir ju inte mindre av att diverse tv-folk i bekantskapskretsen nu fått se piloten och rapporterar hem positiva omdömen. Här kan man få en snabbtitt bakom kulisserna. 24 juni är det premiär.

Euphoria

Jag älskar detta.

Tipstack till Hans G.

JAAAA! Stockholm 2013!

Ronja Rövardotters vårskrik anno 2012 vann! Hurra för oss! Jag röstade en gång på Serbien, en på Albanien och två gånger på Estland. Twittrade såhär om Storbritanniens Engelbert Humperdinck:

Om Estlands Ott Lepland, som var väldigt lik Chris O'Donnell:

Om den svenska låtskrivardominansen:

När det började vankas seger:

...och så i efterspelet:

Alltså, medielogiksmässigt gör ju Rapport rätt. Det är det som är det sjuka. (Och hon hade kunnat dämpa sig liiiite med det där NATURLIGTVIS.)

SWEDEN DOUZE POINTS

Foto: Carl-Johan Söder.

Jag har ju inte skrivit något om Eurovision? Och snart är det försent. Jag har tittat förstås, tittat hängivet trots tystnaden och jag tror tystnaden kommer sig av att jag för första gången på länge vill riktigt mycket att vi ska vinna kombinerat med insikten att vi faktiskt kan vinna. Det är plågsamma förutsättningar. Särskilt när hon hostar bort (?) jurypoäng under genrepet.

Nåväl. Vi kan vinna ändå. Kanske kanske. Även om de ryska gummorna blir farliga. Och big 5 är vassare än på evigheter. Annars då? Jag gillar Estland. Och Serbien. Och Albanien, i all sin delfinsångsprettohet. (Avskyr fejkgråten dock.) Men så gillade jag nästan Montenegro också (OBS LÅTEN inte den vidriga mannen) så min smak är inte så tillförlitlig. Jag håller en liten tumme för att det går bra för Ukraina som fått mycket skit från rasister i sitt hemland,  men låten är nog inte tillräckligt stark. Turkiets galenskap växer på en. Danmark har jag inte mycket för. Om Litauen vill jag säga följande: HAHAHA. Danskvinnorna i dockkläder, typ Grekland och Cypern, gör väl stabila insatser men inget som får igång mig.

Nä, egentligen vill jag inte säga mer än det som står i rubriken ovan. Kom igen nu Europa!!!

Jörgen och Karl-Bertil

Tittade ikapp "Mästarnas mästare" häromdagen och allt jag kunde tänka på var hur en ung Jörgen Jönsson är ett perfekt förköttsligande av Karl-Bertil Jonsson.
Okej, det var inte allt jag kunde tänka på, jag tänkte också på hur fin Jörgen Jönsson verkar vara. Och hur proffsig Pernilla Wiberg är. Och jag kom framför allt till den smärtsamma insikten att inget sportevenemang nånsin kommer att kunna bli lika stort för mig som fotbolls-VM 94. Inte för att inget kommer att kunna vara lika bra, men för att jag vuxit upp och skaffat mig rimlighet och blivit stelnad i själen.
Nåväl. Vi har ju alltid nostalgin.

De som inte kom med

Så. Där har ni min topp 40, mina auditionfavoriter i kategorin solosång.

Några höjde på ögonbrynen när Susan Boyle hamnade utanför listan, och möjligen skulle hon enbart utefter genomslag varit värd en placering. Men jag har alltid haft svårt för Susan Boyles röst. Jag gillar inte intonationen, hon har ingen tajming, auditionlåten säger mig inget. Och är det bara ännu en i den tveksamma genren sjunger-bra-trots-ful så känner jag lite been there done that. Men men, kul för henne att det gick så bra, hon har säkert inspirerat en och annan därute.

Här är några som åkte ut från listan i sista stund:


Andra som hamnade just utanför topp 40 (youtuba om du känner för det): Megan Joy Corkrey, Landau Eugene Murphy, Chris Medina, Jade Richards, Connie Talbot, Jack Vidgen, Jessica Mauboy, Ronan Parke, Jamie Pugh, Adam Lambert, Paris Graham-Jones, Jai Mcdowell, Kellie Pickler, Scottie McCreery, Mario Vazquez, Johnny Robinson, Misha Bryan, Paul Allen, Jal Joshua, Sung Bong Choi, Cher Lloyd, Casey Donovan, Fantasia Burrino m fl.

Ett litet hedersomnämnande vill jag också ge till Joel Turner:
Nu är det bara att börja klura på nästa lista!

Auditionlistan, del 4

Plats 11-20 hittar du här.
Plats 21-30 hittar du här.
Plats 31-40 hittar du här.

Så dags för finalen, topp tio!
Mina auditionfavoriter (sång) – topp 40, del 4:

10. Chris Sligh – American Idol 2007.
Allt han vill är att få David Hasselhoff att gråta. Chris Sligh har kanske inte den största rösten av dem alla, men han vinner på charm. Den här spelevinken tog sig till en tiondeplats i American Idol – och även på min lista.


9. Rebecca Ferguson – The X-Factor 2010.
Jag blir betagen i den här kvinnan. Hur hon rör sig, hur hon klär sig, hur hon pratar. Hur hon slår ner blicken och sjunger nästan inåt till sig själv. Med en röst som känns lika självklar där på scenen som den hade varit i mammas och pappas vinylsamling. Hon kom tvåa i tävlingen.

8. Michael Grimm – America's got talent 2010.
Jag reserverar mig en smula mot att min heterosexualitet haft ett finger med i värderingen av denna audition. Det händer nämligen något med mina knäveck när Michael Grimm sjunger, en kommunikation som verkar gå direkt mellan hans mun och mina knän utan omvägen via hjärnan. I den amerikanska tävlingen vann han överraskande över operaunderbarnet Jackie Evancho, som inte är med på denna lista eftersom hon aldrig gjorde någon första audition för jurypanelen utan antogs via Youtube (förmodligen också anledningen till att hon inte vann. Hon har efter tävlingen gått vidare till en överlägset framgångsrik karriär).

7. Shaheen Jafargholi – Britain's got talent 2009.
Inbäddning inaktiverad, klicka här.
Simon Cowells fåniga, uppenbart regisserade uppvisning här drar ner intrycket en smula men det är ju inte 12-åriga Shaheens fel. Han gör Michael Jackson rättvisa, och det vill inte säga lite. I finalen sen kom han sjua.

6. Jordin Sparks – American Idol 2007.
Hur hon bara kan vara 16 år här är ett mysterium. Så ung och så begåvad. Sen gick hon vidare och vann också.

5. Bobby Flynn – Australian Idol 2006.
Att köra en egenskriven låt på en audition är sällan en bra idé. Det finns några få undantag – vår svenska Moa Lignell är ett, sköna liraren Bobby Flynn ett annat. Här visar han integritet, musikalitet och karaktär, inte alltid självskrivna ingredienser i en audition. Han slutade sjua i tävlingen.

4. Katharine McPhee – American Idol 2006.
Det här är inte en perfekt audition. Jag är inte särskilt förtjust i låten. Hon är överdrivet teatralisk och kör med nåt sorts fejksug i blicket. Men rösten! När hon krämar på i andra delen av det här framträdandet känns det som att hon är en av de där sångerskorna som kan göra precis vad de vill med sin röst.

3. Karise Eden – The Voice Australia 2012.
Karise Eden har inte haft det så lätt i livet. Hon placerades tidigt i fosterfamilj, nu är hon nitton år och ska förverkliga sin stora dröm att bli sångerska. Jag önskar ni kunde få höra henne berätta sin historia själv – med sin helt normala ljusa nittonåringstalröst – och sen även höra juryns kommentarer efter att hon har sjungit, men jag hittar tyvärr bara hennes framträdande på Youtube. Eller bara och bara, lyssna själva.

2. Gareth Gates – Pop Idol 2001.
17-åriga Gareth stammade svårt och fick kämpa med att ens få fram sitt namn när han stod framför Simon Cowell och de andra domarna i världens första Idol – brittiska Pop Idol som sändes 2001/2002. Men när han väl sjöng gick det bra (även om man får höra väldigt lite av sången i klippet här). Med en del talang, tre delar nostalgi och fem delar mod hamnar han tvåa på denna lista, precis som han gjorde i tävlingen.

1. Bianca Ryan – America's got talent 2006.
Som jag har svettats över denna topp 40, flyttat upp och ner och ändrat om hundra gånger, men vem förstaplatsen ska gå till har jag inte tvekat över en sekund. Många har försökt göra detta efter henne men ingen har gjort det som elvaåriga Bianca Ryan. Det perfekta talangtävlingsframträdandet.

Auditionlistan, del 3

Plats 21-30 hittar du här.
Plats 31-40 hittar du här.
Mina auditionfavoriter (sång) – topp 40, del 3.


20. Briana Davis – American Idol 2005.
Jag blir så himla glad av den här tjejen. A-ma-zing. Tävlingen blev bra mycket gråare och tristare när Briana åkte ut redan under slutauditionen.

19. Janet Devlin – The X-Factor (UK) 2011.
Söta skogsrået Janet förtrollade alla med sin version av "Your song". Jag tycker mycket om hennes röst och hade inte hennes bedårande bortkommenhet känts en smula för medveten så hade hon kunnat slå sig in på topp tio på den här listan. I den brittiska tävlingen kom hon femma.


18. Sibel Redžep – Idol (Sverige) 2005.
Hon hade gjort succé i de tidigare stadierna av Idol 2004, men åkt ut innan de stora helgfinalerna. En revanschsugen Sibel kom tillbaka året efter och visade var skåpet ska stå. En av de mest kompetenta sångerskorna vi sett i svensk talang-tv. Det räckte till en tredjeplats.


17. Brett Loewenstern – American Idol 2011.
Brett fascinerar mig. Han känns ålderslös på något vis, både pojke och man, både så stark och så bräcklig. Så mycket soul i rösten för en sextonåring. Det gjorde mig ledsen när han inte kom längre än till topp 24 i American Idol, men förhoppningsvis har karriären bara börjat.

16. Guy Sebastian – Australian Idol 2003.
Han har för bråttom, han wailar på tok för mycket och känns stel och nervös. Ändå förstår man efter fem sekunder att Guy Sebastian har en röst utöver det vanliga. Så gick han också vidare till att vinna den åtråvärda Idol-titeln och är idag en av Australiens mest framgångsrika artister. Talang-tv-kuriosa: Guy har sedan 2010 suttit i domarpanelen i X Factor Australia – och lillebror Chris Sebastian är aktuell just nu som tävlande i australiska The Voice.


15. Caroline Costa – La France a un incroyable talent 2008.
Den här franska tjejen har för sina ynka tolv år en hygglig engelska och en rent makalös pipa. Hon slutade tvåa i franska "got talent"-varianten och har sedan dess bland annat släppt singeln "J'ai menti", en duett med Ulrik Munther(!).


14. Anna Bergendahl – Idol (Sverige) 2008.
Minns ni? Så ung och så musikalisk. Har du glömt hur det såg ut när 16-åriga Anna Bergendahl presenterade sig i de svenska stugorna, varsågod att titta. I tävlingen slutade hon femma.


13. Lisa Mitchell – Australian Idol 2006.
Apropå sextonåringar, här är en till. Lisa Mitchell kom sexa i Idoltävlingen down under 2006 men var topp två i min bok. Hon hade skön röst och stark integritet (hon vägrade högklackade skor på scen minns jag, vilket gav stylisterna huvudbry) och framförde sina egna låtar hellre än covers. Den låt hon framför med gitarren i klippet ovan har hon skrivit själv.


12. Leona Lewis – The X-Factor (UK) 2006 Hon kan vara den mest begåvade sångtävlingsdeltagaren i historien, (titta bara på Simon Cowells min när hon börjar sjunga), men här hade Leona Lewis inte riktigt blommat upp ännu. Det räcker ändå till en tolfteplats på min lista. X-Factor vann hon förstås.

11. Jacee Badeaux – American Idol 2011.
Jag får sötslag av den här killen. "Such a pretty voice" säger Jennifer Lopez och krullar ihop sig av välbehag och jag förstår precis hur hon känner. Kanske har jag en extra svag punkt för Jacee efter scenerna under Hollywoodveckan där han frystes ut av sin grupp och satt ensam i en trappa och grät, men även utan den bilden på näthinnan är det här en bedårande stund. Such a pretty voice.

Auditionlistan, del 2

Plats 31-40 hittar du här.
Mina auditionfavoriter (sång)  – topp 40, del 2:

30. Ray Quinn – The X-Factor (UK) 2006.
Här är väl charm/röst-förhållandet någonstans 80/20, men vad gör väl det? Artonåriga Rays old school-stil fick Sharon Osbourne (och mig) på fall. Han växte sedan konstant under tävlingen och slutade tvåa.


29. Amanda Jenssen – Idol (Sverige) 2007.
I svenska Idol kommer det en stabil sångröst då och då men artisteri är tyvärr en redig bristvara. Därför var coola katten Amanda Jenssen en frisk fläkt 2007 med sin gitarr och sin egensinnighet. Det räckte till en andraplats.

28. Malaki Paul – Britain's got talent 2012.
Malaki Paul är nio år och vågar egentligen inte ställa sig framför den enorma publiken och de fyra domarna, men han samlar ihop allt mod i kroppen och gör det ändå. Här säger jag bara en sak: fram med näsdukarna.

27. Ben Saunders – The Voice of Holland 2010.
Vad finns inte att gilla i det här klippet? Tatueringarna! Rösten! Att tre coacher vänder sig efter endast en halv mening! Coach Angela Groothuizens fångungande! Och naturligtvis coach van Velzens extrema överentusiasm, bordbitning och slutgiltiga famnhopp. En fantastisk stund i auditionvärlden. Från det ursprungliga The Voice, alltså det holländska. Ben Saunders vann tävlingen i januari 2011 och noterbart är att hans bror, Dean Saunders, dagen efter (!) vann den holländska varianten av Popstars.

26. Paris Bennett – American Idol 2006.
Jag älskar när talröst och sångröst inte riktigt stämmer överens. Paris Bennett pratar som en tecknad figur men sjunger som en jazzlegendar. Det gav henne en femteplats i American Idol 2006.

25. Jovit Baldivino – Pilipinas got talent 2010.
Det här framträdandet utmanar alla mina förutfattade meningar om hur en tanig filippinsk sextonårig pojke ska kunna sjunga. Mer om Jovits historia och vilken svensk (!) låt han valde att sjunga i semifinalen kan du läsa här. Needless to say, han vann tävlingen.

24. Paul Potts – Britain's got talent 2007.
Behöver man säga så mycket om det här? Mannen med det olyckliga namnet, den ofördelaktiga uppsynen och den obevekliga operarösten. Paul Potts var originalet som många därefter har försökt kopiera. Hans röst har aldrig drabbat mig sådär helhjärtat men det här är ett klassiskt klipp och det räcker till en god tjugofjärdeplats på min lista. I Britain's got talent räckte det hela vägen till vinst.

23. Melinda Doolittle – American Idol 2007.
När den här körtjejen skulle våga sig ut i en karriär som solist gjorde hon det med en så överväldigande ödmjukhet att domarna vid ett tillfälle senare i tävlingen nästan skällde ut henne för den ständigt böjda nacken och tacksamma responsen på deras åsikter. Men vi älskade henne, och de amerikanska telefonröstarna älskade henne ända till en tredjeplats.

22. Kurt Nilsen – Idol (Norge)/Ruben Studdard & Clay Aiken – American Idol 2003.

Det här är ju inte en audition, det är tre? Ja, men de är såpass besläktade att jag ville låta dem dela listplacering. De kom ungefär samtidigt, de gjorde liknande resor och innebar en vändpunkt för talang-tv i stort. Låt mig förklara:

Kurt Nilsen är en av mina favoritdeltagare i Idolhistorien. Han är också en av de som fått ta mest stryk kring sitt utseende. Den norska juryn var tveksam till att skicka honom vidare överhuvudtaget och när han lämnat rummet fälldes kommentaren "han kommer aldrig att sälja en skiva". När han senare tävlade i World Idol fick han höra att han såg ut som en "hobbit", att han möjligen kunnat vinna om det varit radio istället för tv och att ingen ens skulle titta åt honom om han skulle vandra in på ett skivbolag. Kurt själv tog detta med ro och vann inte bara den norska tävlingen utan även världstiteln över storfavoriter som amerikanska Kelly Clarkson.

Samma styvmoderliga behandling fick till en början amerikanerna Ruben Studdard och Clay Aiken. American Idol var bara på sin andra säsong och för produktionen var det underförstått att man för att räknas i en talangtävling i tv måste se ut som en stjärna. Men den amerikanska publiken röstade en överviktig kepssnubbe och en spinkig glasögontönt hela vägen till final. När Ruben och Clay (något omstylade förstås, särskilt Clay) drabbade samman i en rekordjämn final som Ruben gick vinnande ur förändrades något i det amerikanska talang-tv-klimatet. Som Idol-grundaren Simon Cowell sa till Kurt Nilsen: "We've allowed a lot of ugly people to become recording artists". Ja. Och det var väl för väl.

21. Uudam – China's got talent 2010.
Uudam är en mongolisk pojke som förlorat båda sina föräldrar i en olycka. När han sjunger en traditionell mongolisk folkvisa om "modern i drömmen" är intet öga torrt i studion till China's got talent. Jag älskar den här melodin. Han vann inte men kom topp fyra i finalen.

Elva frågor

Fredrik Wass har ställt elva frågor till elva bloggare, däribland mig. Vill du också svara, varsågod!

1. Hur märks det att du är vuxen?
Igår köpte sambon lösgodis och när jag stod och pekade vilka sorter jag tyckte han skulle ta var jag inte ens lite exalterad. Det är ett tydligt tecken.

2. När gjorde du något farligt senast?
För någon vecka sedan, när jag körde bil mycket morgontrött.

3. Vad gör du om 10 år?
Ingen aning. Jag har aldrig tänkt något om mitt eget liv längre än ett år framåt, det finns inte riktigt i min föreställningsvärld. Men förhoppningsvis har jag barn.

4.Varför läser du min blogg?
För att du kan saker jag inte kan.

5. Måste man fira jul?
Nej. Men jag förstår inte hur man skulle kunna låta bli.

6. Vad tänkte du när WTC-tornen föll?
Jag var mitt i min journalistutbildning och såg tv-bilderna från skolans personalrum där alla samlades när nyheten kom. Att få sitta där bland lärare och professorer förstärkte känslan av historisk tyngd. Jag kände mig väldigt liten och ändå betydelsefull på nåt vis. Jag förstod inte vad som hände eller varför eller vad det skulle innebära, men jag visste att det var viktigt och att jag hade en roll i det.

7. Hur trött är du på att blogga?
Inte alls, just nu. Det går lite upp och ner det där.

8. Varför är viss musik kreddigare än annan?
I allt finns det sånt som är kreddigare än annat. Vi människor har något sorts positioneringsbehov som inte låter sig kuvas så lätt.

9. När köpte du en cd-skiva senast?
Om du menar en fysisk skiva var det en av Andreas Mattsson som jag köpte på en skivmarknad för några år sedan. Annars var det en Simon & Garfunkel-skiva i Itunes förra veckan. Jag har precis börjat lyssna på musik igen efter en torrperiod på sex år, men det känns som ett blogginlägg i sig.

10. Bästa resetipset? (plats, eller metod)
Jag har inte rest så mycket men om jag får bestämma reser jag till udda platser tillsammans med eller för att besöka någon med lokalkännedom. Så slipper man en del turistfällor.

11. Får man grilla på balkongen?
Har man en balkong det går att grilla på utan att störa andra så.

Auditionlistan, del 1

Vad gör en bra audition? Kärnan är naturligtvis ett högklassiskt sångframträdande. Tondöva, uppblåsta egoballonger och skojare må ha sin plats i talang-tv-historien men själv föredrar jag de med faktisk begåvning. Sedan krävs det där lilla extra – en personlighet, ett livsöde, ett överraskningsmoment – något som gör att man minns just den deltagaren bland hundratals andra.

Det här är en lista över mina personliga favoriter. Det har inte varit lätt, och du kommer säkert inte att hålla med mig. Många vinnare och favoritdeltagare fick stryka på foten när det där första mötet med juryn inte var tillräckligt minnesvärt. Reglerna har varit: bara det allra första framträdandet, ren sång (ej blandat med humor/buktaleri/dans etc.), enbart solister, ska ha sänts under 2000-talet, bör finnas på Youtube. Vi räknar ner med tio i taget.

Topp 40 – del 1:

40. Amy Connolly – The X-factor (UK) 2008.
Som sjuåring förlorade Amy Connolly sin mor i bröstcancer och det var med henne i tankarna hon ställde sig framför juryn i brittiska X-factor elva år senare. "I'll keep a part of you with me, and everywhere I am, there you'll be" sjöng hon och även om hennes röst inte är den största fanns det något väldigt genuint där som rörde både Cheryl Cole och mig. Amy Connolly gick vidare till nästa steg men tog sig inte till de direktsända programmen.

39. Javier Colon – The Voice (USA) 2011.
Inbäddning inaktiverad, klicka här. 
Javier Colon var en av bara två sångare som klarade att vända alla fyra coacherna i första säsongen av amerikanska The Voice. Det gjorde han med sin finstämda version av "Time after time". (Den andra deltagaren som fick alla domarna på fall var Jeff Jenkins.) Javier Colon vann sedan hela tävlingen och blev 100 000 dollar och ett skivkontrakt rikare.

38. Mihailo Rudakov – The X-factor (Ukraine) 2011.
Den här ängspringande, hönsjagande, äggschamponerande tvillingbrodern till Hugh Grants sambo i "Notting Hill" måste man ju bara älska. Och hans röst är inte heller så tokig. Mihailo var med i ukrainska X-factor men åkte ut under slutauditionen.

37. Emmanuel Kelly – The X-factor (Australia) 2011.
Ibland handlar allt om låtval. Charmige Emmanuels röst och uppenbarelse tillsammans med Lennons "Imagine" spelade på hjärtsträngarna hos alla som såg på och när han stoppades av juryn innan liveprogrammen blev det ramaskri bland tittarna.

36. Andrew Johnston – Britain's got talent 2008.
Det ligger något väldigt fint i Andrews rättframhet om de retande klasskamraterna, hans fotbollshuligan-under-utveckling-uppsyn och spröda sopranstämma. Han slutade trea i tävlingen.

35. Beverly McClellan – The Voice (USA) 2011. 
Inbäddning inaktiverad, klicka här. 
Hundra procent laddning, hundra procent passion, hundra procent allt. Beverly McClellan är inte den som håller tillbaka. Det tog henne till final där hon blev delad trea.

34. Cas Haley – America's got talent 2007.
Okej, halva behållningen med det här framträdandet är David Hasselhoffs reaktion och uppvisning av sin obefintliga taktkänsla, men faktum är också att det svänger rejält om Cas Haley. Han snubblade på målsnöret i finalen och slutade tvåa.

33. Darin Zanyar – Idol (Sverige) 2004.
Hans genombrottsframträdande var egentligen när han sjöng "Beautiful" senare i tävlingen och krossade allt motstånd (om jag inte minns fel fick han 78 procent av rösterna när det fanns åtta deltagare att rösta på...) men redan här fick vi upp ögonen för den vackra tandställningskillen med sin honungsröst. Darin kom som vi minns tvåa i tävlingen men är nog inte ledsen för det idag.

32. Craig Colton – The X-factor (UK) 2011.
Han verkar ju så sympatisk, den gode Craig. Och hur söta är inte de överraskade föräldrarna? Och sen sjunger han bra också, som en liten bonus. Jag gillar honom helt enkelt. Och det gjorde coacherna och den brittiska publiken också, i alla fall så att det räckte till en sjätteplats.

31. Lakisha Jones – American Idol 2007.
"Love this girl! Love you Lakisha." Med de orden kommenterade den annars så kräsne Simon Cowell Lakisha Jones första audition. Och det är väl bara att hålla med. Med personlighet, swag och en röst som kan valla fjällkor tog hon sig hela vägen till en fjärdeplats i tävlingen.

Plats 21-30 hittar du här.

Coming soon – best auditions ever

Jag håller på att sätta samman en topp 40 best-auditions-ever-till-sångtävlingsprogram-i-tv. Som allt listmakeri ger det mig huvudbry, efter en snabb genomgång av minnet har jag ungefär 60 namn som skulle kunna platsa. Att gallra bort 20 och bestämma i vilken ordning resten ska vara känns just nu något övermäktigt.

Dessutom har jag fastnat i språkliga bryderier, ja ni ser ju svengelskan här ovan. Audition är ett såpass etablerat uttryck inom talang-tv att jag har svårt att komma runt det, det svenska provsjungning eller uppsjungning känns otympligt. Samtidigt vägrar jag plural-s i svenska så att prata om "bästa auditions någonsin" går bort. Men vad är alternativet? Auditioner?

Tipsa gärna om din favorit (regler: endast solosång, ej humor/dans/buktaleri/duo/grupp osv, enbart allra första mötet med juryn) och har du en lösning på språkfrågan får du gärna upplysa mig även om det.

Den här killen är någons favorit och har nästan 9 miljoner visningar på Youtube. Han har dock inte lyckats hamna bland mina 60 främsta.

Bästa poddradion på svenska just nu

Jag har i veckan lyssnat på ohemult mycket poddradio. En hel del Filip & Fredrik, alla avsnitt hittills av Strömstedt & Berg och de oväntat lågmälda och personliga Luuk & Lokko. Men det som grep mig allra starkast var Kristoffer Triumfs intervjuserie Värvet.

Kristoffer Triumf, som jag om jag hade en något vulgärare läggning kanske skulle kalla för "mediaman", har timslånga samtal med människor som jobbar i nöjesbranschen om uppväxt, angst och bekräftelsebehov. Bland annat. Den första intervjun jag hörde var den med komikern Kristoffer Appelquist och den knockade mig fullständigt. Han framstår som nästan aggressivt uppriktig och samtalet blir substansfyllt från första frågan. Det finns en anekdot om Gösta Ekman där som fick mig att börja gråta.

Andra som intervjuas är Soran Ismail, Alex Schulman och Lina Thomsgård. Notera dock: Om man just har lyssnat till Filip & Fredrik är det lite av en chock att försöka ta sig an Värvet. Kristoffer Triumfs röst är sävlig på ett sätt som först är närmast provocerande, men efter en tillvänjningsperiod snarare behaglig. Hans försnack påminner mig om Slas tecknade historier från barndomen, vilket liksom får mig att känna mig mycket mycket liten men trygg på samma gång.

Alla nämnda poddradioprogram finns att hitta gratis via Itunes.

Bäst tv-foto just nu

Vill du se strålande tv-foto tycker jag för övrigt att du ska titta på Svenska dialektmysterier. Benjamin Jónsson heter geniet som ligger bakom. Ljuvligt filmade avsnitt.

The Voice Aus

Inte nog med att jag för tillfället följer både amerikanska och brittiska versionerna av The Voice, nu har även den australienska dragit igång och jag älskar verkligen auditionfasen av det programmet. Den australienska premiären bjöd dessutom på en av de mer överraskande rösterna jag hört på länge – Karise Edens. I did not see that voice coming. När hon berättar sin (rätt sorgliga) livshistoria har hon en helt vanlig nittonårig-tjejröst men när hon börjar sjunga... Ja det måste ses. Coacher är Keith Urban, Delta Goodrem, Joel Madden och Seal och du kan se programmet här. (Hoppa fram 52 minuter för Karise Eden).

Anton Hysén och manligheten

Foto: Eric Josjö/Söderberg Agentue.

Danstävlingsprogram är ett av de offentliga sammanhang där begreppen "manlighet" och "kvinnlighet" brukas mest frekvent och självklart. Något som generellt ger mig irritationsklåda. Om du menar stark, ståtlig, högdragen, stolt, bestämd, arrogant, rakryggad, kraftfull, respektingivande eller aggressiv SÄG DET DÅ. Eller om du vill se någon röra sig mer graciöst, finlemmat, milt, mjukt, underdånigt, följsamt, sensuellt, lekfullt, svepande eller ömt. Där har du alternativa adjektiv och adverb, varsågod.

Men visst. Det är enklare att bara säga "manligt" eller "kvinnligt" för då förväntas tittaren själv fylla i med ett helt batteri värdeladdningar. Vid det här laget har man blivit rätt avtrubbad. Pardans bygger på traditionella könsroller, så är det bara. Var inte så stingslig, alla förstår vad man MENAR ju. Och slappna av, det är bara dans, liksom.

Men i gårdagens Let's Dance kom obehaget tillbaka med full kraft. Anton Hysén skulle dansa paso doble, en dans där mannen ska gestalta en matador som sveper omkring sitt röda skynke (kvinnan) runt dansgolvet.* Det framgick direkt att han var långt ifrån maskulin nog för detta. Nu skulle han piskas in i manligheten.

Backa ett steg och reflektera över detta. Vad är Anton Hysén känd för? En sak: Han vågade komma ut som homosexuell i en traditionellt homofobisk miljö. Han är öppen med sin läggning i en utpräglad machokultur. När detta blev känt verkade Anton Hysén till en början rätt besvärad över uppståndelsen. Han tyckte inte att han gjort nåt anmärkningsvärt. Han hade bara låtit bli att ljuga. Och det borde inte vara så banbrytande, men nu var det det och han stod i en knivig position. Om han omfamnade den roll andra ville pådyvla honom skulle han bli känd som "bögen som spelar fotboll" och förväntas representera något större än sig själv i allt han företog sig. Men om han skulle distansera sig, hålla tyst, tona ner sin läggning och allt därikring – vad sänder det för signaler?

Han valde hedrande nog det förstnämnda. Han talade ut i både svenska och internationella intervjuer, tog emot priset "Årets homo" med stolthet och ställer nu upp i folkliga Let's Dance.

Där han igår alltså hånades för sin bristande maskulinitet. På repetitionen säger han förvirrat efter ännu en sågning från danspartnern: "Jag känner mig manlig när jag är mig själv, när jag bara är mig själv?" Men nej, det duger inte. Han måste vara starkare, aggressivare, visa kuken mer ("fram med paketet! klarar du det?").

Men, tänker du, han lyckades ju? Han fick stående ovationer, en domare sa efteråt "nu är det ingen som tvivlar på din manlighet!"? Jaha. Han passerade nålsögat, han fick godkänt. Han är väl en man ändå.

Men Anton, det visste vi redan. En väldigt rakryggad och godhjärtad man som det verkar. Och jag tror du kommer att vinna hela skiten. Men om du INTE gör det, om du ramlar pladask nästa vecka och sätter dig på rumpan och storgråter mitt på golvet, då är du inte mindre man för det. Glöm inte det.

*alltså vilken fantasilös person har kommit på det här? Hade kvinnan fått vara tjuren hade det kunnat bli riktigt spännande. Men nej, hon är en passiv t y g b i t.

Btw...

...ni har väl inte missat att BBC Entertainment äntligen visar nya (nåja, nya för Sverige) avsnitt av QI? Igår var det premiär med dubbla avsnitt. Här är programmets egna sida. (Här har jag skrivit om den kommande svenska varianten.)

Mer drama?

Så här kan man ju också lansera en ny tv-kanal: (Skrattade för övrigt HÖGT när den obligatoriska omotiverat-avklädda-bruden-på-motorcykel dök upp.)

Köp du också

Chandler dansar på saker

Veckans bloggtips blir nog den här: Chandler Dances on Things.

Chandler dances on bacon.

Chandler dances on the Pope.

Chandler dances on Yemen.

 Tipstack till David Stark.

De dolda stjärnorna i Frasier

Många av de hjälpsökande röster som ringde till doktor Cranes radioprogram i "Frasier" var i själva verket stora stjärnor. Frasier pratade med välkända personer som Art Garfunkel, John Lithgow, Carrie Fischer, Matthew Broderick, Ray Liotta, Ron Howard, Helen Mirren, Macaulay Culkin, Kevin Bacon och Cindy Crawford genom åren. Titta här:

Thin Lizzy och tant May

70-åriga May Booker älskade Thin Lizzy. Det gjorde hon så mycket att hon 1982 skrev ett brev till BBC där hon uttryckte sin beundran för bandet och även en liten önskan om att någon gång få spela tillsammans med killarna.

Det ville BBC gärna ordna och även för Thin Lizzy lät det som en utmärkt idé. Så kom det sig att May Booker för en kväll i tv blev keyboardist i sitt favoritband: (Hon har ett solo vid 1.40 och det är en kort intervju med henne på slutet.)
Hittat via Martin Degrell.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Här är Sorkins "The Newsroom"

Nu är den här, den första trailern för en extremt efterlängtad serie: Aaron Sorkins The Newsroom. Förväntningarna är så höga att det nästan inte kan bli annat än en besvikelse, det är så det känns. Jag menar, blanda tv-produktion, journalistik, Aaron Sorkin, amerikansk politik och HBO och det känns som en serie specialskriven för mig.

Tack alla för Gräv12

Förra helgen var jag på Grävseminariet i Malmö (en stor årlig journalistkonferens) och det var som alltid intensiva och inspirerande dagar. Jag lyssnade på massor av spännande föreläsningar, träffade miljarder trevliga kollegor och hade tänkt sammanfatta alla intryck här men har uppenbarligen inte lyckats göra det på hela veckan.

Nåväl. Jag lyssnade bland annat på en avhoppad brittisk spion om att vara en whistleblower, Niklas Orrenius om nyanserad integrationsjournalistik och Daniel Öhman och Bo Göran Bodin om #saudivapen. Jag kommer också att minnas den osannolika historien om hur en försvarsmaktsanställd fickringde TV4:s Johan Fredriksson mitt i en konversation om hur de hade noll koll på vad som hänt vid en dödsskjutning av svenskar i Afghanistan. Galet.

Några av föreläsningarna sändes via Bambuser och kan ses här.

På kvällen var det gala och bland annat delades den Gyllene Haldan ut, våra journaliststudenter från Mittuniversitetets pris till en inspirationskälla. Det gick i år till SVT:s Anna Lindman Barsk:

Johnnie och Mattias – en kärleksförklaring

Foto: Kanal 5.

Efter säsongsavslutningen av "Sofias änglar" igår är det en insikt som inte riktigt vill lämna mig: Jag tycker så himla mycket om Johnnie Krigström och Mattias Särnholm.

Det är en bekantskap som långsamt vuxit fram, som alla goda tv-bekantskaper gör, och det känns ofattbart att de lärde känna varandra ungefär samtidigt som vi lärde känna dem. 2001 såg vi dem första gången som valpiga, charmiga hantverkare i "Roomservice" och även om man kunde tro att de var barndomsbästisar som nu fått göra tv så fick de i själva verket uppdragen var för sig och blev ihoptussade av produktionsbolaget.

Första gången de träffades ringde Mattias Johnnie, de sågs i en bar, drack öl och lovade varandra att stå enade mot världen från den stunden. Alltid stötta varandras beslut, alltid hålla ihop. Och så blev det.

Roomservice genomsyrades av humor, lekfullhet och yrkesstolthet och återkom tryggt år efter år. Men för min egen del var det i det nakna och problemkantade välgörenhetsprojektet "Hello Africa" 2007 som deras storhet började framträda på riktigt. Vänskapen och den uppriktiga medkänslan fanns där som förut, men nu syntes också en stark integritet.

Hello Africa var en serie fylld av meta, det vill säga man gjorde tv-produktion om den egna tv-produktionen – vanligen ett generalfel och en amatörstämpel – men här fungerade det. Mycket tack vare distansen hos Johnnie och Mattias, den där känslan av att tv-producerandet aldrig får komma i vägen för deras sanna uppdrag, det att utföra sitt hantverk och infria folks förväntningar. Att hedra de relationer de på rekordtid hunnit bygga upp.

Jag blev påmind om det i Sofias änglar, det sista och starkaste avsnittet som handlade om en familj med tvillingflickor där den ena fyraåringen kämpade mot leukemi. Familjen skulle få sitt hem renoverat som avlastning mitt i alla läkarbehandlingar och all oro. Sofia Wistam, Johnnie och Mattias dundrade in med ett hantverksteam, föräldrar och barn skickades till Junibacken för storslagen lek och mitt i all glättig uppståndelse blev lilla Elsa sämre. De färgglada rutschkanorna som öppnats särskilt för henne fick henne bara att kräkas, hon grät och vägrade äta.

Kamerorna väjde inte för detta. Det där lilla fröet av tvivel, det där "vad fan gör vi här? Vad håller vi på med?" som låg som en kladdig filt över tv-teamet fick lov att ta plats. Och när de uppgivet sitter på golvet i det nästan färdiga lekrummet som familjen kanske inte kommer att kunna komma hem till eftersom de fastnat på sjukhuset och Johnnie säger "men SKIT i det jävla tv-programmet" och börjar gråta, då är det omöjligt att värja sig. Då dricker jag en metaforisk öl i en bar med Johnnie och Mattias och säger att det är vi mot världen från och med nu.

Heja Jonathan

När man översköljs av talangtävlingar i tv eftersom storbolag märker att det går att tjäna multum på vår törst efter askungesagor och det varje år ska komma en ny Paul Potts eller Susan Boyle som passar in i mallen sjunger-hyggligt-trots-ful så blir man efter ett tag rätt cynisk.

Skådespelet är så regisserat och många av de nya förmågorna är smärtsamt medvetna om vad deras "grej" är att de mjölkar den för allt vad de har. Tjejen min-pappa-är-död nämner efter varje framträdande hur stolt hon tror fadern skulle vara, gubben jag-är-för-gammal pratar i varannan mening om hur det är hans sista chans och hur branschen är ungdomsfixerad och paret vi-har-en-exotisk-etnicitet berättar gärna och tårdrypande om den långa resan från fattigdomen i östeuropa/sydamerika/asien till möjligheternas värld i väst.

Som sagt, cynisk blir man.

Därför är det skönt när det kommer nån som 17-åriga Jonathan i Britain's got talent. Han passar egentligen in klockrent i mallen: Simon Cowell hälsar honom med en spydig kommentar (naturligtvis regisserat). Han har "icke-kommersiellt" utseende. Mobbad i skolan. Sjunger opera.

Och ändå känns det genuint. Jag tror på honom. Det här är inget spel för galleriet, det är han.

Loreen och Engelbert Humperdinck

Tanken på att Engelbert Humperdinck ska representera England i ESC i år gör mig fortfarande munter. Först de ryska gummorna – och sen mannen med det ljuvliga namnet.

Och ja, det första jag tänker på när jag hör Engelbert Humperdinck är det här:



Det bästa med att Engelbert Humperdinck ska möta Loreen i Baku är kanske (förutom att jag kan skriva ett blogginlägg där jag nämner namnet Engelbert Humperdinck sex gånger om man räknar rubriken) att vi äntligen får veta om han är död eller inte.

Så här såg Engelbert Humperdinck ut back in the day of 1985:

TJOCKIS TJOCKIS TJOCKIS

Alltså, TONEN i pressmeddelandet jag nyss fick. Det handlar om ett nytt program på TV3 som har premiär måndag 2 april. Så här presenteras det (direkt citerat, med språkfel och allt):

"ÄLSKLING, DU HAR BLIVIT EN TJOCKIS!

HEMMAFRUN ÅSA ÄR EN TJOCK SOFFPOTATIS
– FÅR 100 00 KRONOR OM HON GÅR NER 15 KILO

Åsa sitter hemma i tv-soffan hela dagarna och hetsäter kakor och ost.
Samtidigt sliter maken Jörgen på jobbet skyndar hem för att laga middag. Men nu har han fått nog.
I Älskling, du har blivit en tjockis! ska han få sin fru att gå ner 15 kilo på sju veckor – då belönas de med 100 000 kronor."

Texten fortsätter i samma anda, med stycken som: "När paret träffades för 17 år sedan var Åsa en aktiv och vältränad kvinna. Sedan dess har hon blivit en tjockis. Nu, 30 kilo senare, tillbringar hon dagarna som hemmafru i soffan och frossar i digestivekex med Philadelhiaost doppade i sötsur sås. Därefter kan hon stoppa i sig en hel burk med kakor."

Och: "Men som ska drilla Åsa att gå ner i vikt och hålla planen är Jörgen. Men det blir inte helt konfliktfritt. Att lägga om hela sin livsstil tär på Åsas äktenskap."

Tror fan det.

Alltså, det är bra med hälsa och näringslära och motion och ibland kan man behöva ta tag i sitt liv och programmet är säkert mycket mer stöttande än det låter men jag känner ändå att LÅT HENNE VA FÖR I HELVETE LÄGG NER.

Ny Maestro ska koras

SVT meddelar att det blir en ny säsong av dirigentdokusåpan Maestro. Vem som blir programledare är inte klart men det blir inte Kristian Luuk den här gången.

Jag vet inte vad jag ska känna för det beskedet. Bara det att jag skrev "dirigentdokusåpa" i meningen ovan kan ses som en indikation på hur konstigt det här konceptet är. Så här skrev jag om första säsongen när det begav sig:

Maestro är en guldkalkon

Foto: Johan Paulin, SVT.

Jag blir inte klok på SVT:s Maestro. Programmet har så många problem; en rätt fånig grundidé, en malplacerad programledare, en slätstruken jury och ett slentrianinkastat och onödigt utröstningsmoment. Och det allra värsta: den motsträvighet som skiner igenom hos vissa av deltagarna. När de själva verkar generade över sin medverkan och protesterar mot låtval och övningar som truliga tonåringar är det svårt att vara annat än besvärad i tv-soffan.

Trots detta har de två första avsnitten bjudit på guldkorn som borde gå till reality-historien: Claes Elfsberg och Ola Rapace vaggande mot varandra med ömsint sammanflätade fingrar. Claes Elfsbergs höftrullningar. Petra Medes bannande av tv-fotografen som inte ägnade henne tillräckligt stort intresse. Petra Mede överhuvudtaget! Ljuvlig och oförställt rolig i all sin självupptagenhet. Och icke att förglömma: Jörgen Kruths rörande hängivenhet i allt han gör, om det så är att sjunga en trevande version av ”Du gamla du fria” eller att ta på sig kräkmönstrade pyjamasbyxor och dansa afrikansk dans. För att inte tala om citat som: ”I måndags kunde jag ingenting men nu har jag lärt mig att det heter pakitur det här med noterna”.

Castingen är så märklig att den kan ha gått varvet runt till genial. Det blir till att härda sig igenom även de resterande avsnitten.

Så har du aldrig sett Melodifestivalen

Innan det försvinner från SVT Play måste ni se det här – en fantastisk version av Melodifestivalfinalen. Inlevelsen! Dansen! Minspelet! Tre proffs visar var skåpet ska stå. (Kolla killen när han gör Dead by April, typ 24 minuter in.)

Uppdatering: DN har intervjuat den manliga teckentolken! Tommy Fransson heter han och säger bland annat "Om jag ska vara ärlig tror jag att de döva hörde vad han i Dead By April groovlade bättre än de med hörsel" vilket jag tror han har alldeles rätt i. Läs här.

Betänk detta nästa gång du klagar på tv-underhållning

Vill du se RAFFLANDE tv-dramatik (<---möjligen ironi) titta på detta klipp från Hylands hörna. 1983 ansågs alltså ett par kostymgubbar som spelar tafflig datatennis vara högsta formen av underhållning.



Märk väl hur sportkommentatorsproffset Lennart Hyland tar matchrefererandet på största allvar.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Astrid Lindgrenfestivalen 2012

Jag älskar att Loreens nummer känns som en modern version av Ronja Rövardotters vårskrik. Och visst var det lite Astrid Lindgren över hela startfältet? Typ såhär:

Loreen - Ronja Rövardotter.
Ulrik Munther - Emil i Lönneberga.
Molly Sandén - Madicken.
Top Cats - Kalle Blomkvist med vänner.
David Lindgren - Tommy.
Ranelid & Sara Li - Karlsson på taket och Ida.
Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern - Paradis-Oskar och rövarna från Mattisborgen.
Danny Saucedo - Lillebror.
Lisa Miskovsky - Lotta på Bråkmakargatan.
Dead by April - Drakarna med de röda ögonen.

Peptalk

Så är internationella kvinnodagen över och engagemanget efter Stop Kony-filmen håller på att trasslas in och kvävas i ett bittert nät av misstänksamhet åt båda håll. Livet går vidare, och kvar står världen lika fylld av monumentala orättvisor som förut.

Ja, det är komplext.
Ja, det är svårt att veta vem man ska lita på, vad man ska göra, hur man ska kunna hjälpa.
Ja, det känns hopplöst.

Men det ÄR inte hopplöst. Det kan vara bra att påminna sig om det ibland. Vi kan inte låta det vara hopplöst.

Man kan alltid göra nåt, även om det är nåt litet. Du kan som jag bli medlem i Amnesty, djurfadder i WWF och skänka en slant till Röda Korsets arbete för att stoppa hungern i Västafrika. Eller välja nåt helt annat. Om det så är att bli heltidsaktivist eller bara skicka ett stödjande sms. Upplys dig, förkovra dig, engagera dig. Och viktigast av allt är att varje dag kämpa för jämställdhet och jämlikhet genom att försöka luckra upp de begränsande könsroller du ser omkring dig och argumentera mot vardagsrasism och diskriminering.

Ibland kommer vi att lyckas, ibland kommer vi att misslyckas. Ibland fegar vi ur och gömmer oss en stund.

Men inget är hopplöst.
Jag ville bara säga det.

(OBS: trots denna äppelkindade naivism kandiderar jag INTE till fröken Sverige.)

Ranelid & Flincks ryska konkurrenter

Så här på kvinnodagen tycker jag också att vi ska titta en extra gång på Rysslands nyutnämnda Eurovisionbidrag:



Hurra! Hellre ryska gummor än svenska gubbar säger jag.

(Fast nog kommer väl Danny att vinna? Och själv röstar jag på Loreen.)

8 mars

Jag hedrade internationella kvinnodagen genom att lyssna till Tobias Bromander, doktorand vid Linnéuniversitetet som skriver sin avhandling om hur manliga och kvinnliga politiker skildras i medierna vid politiska skandaler. Det var väldigt intressant. Han har undersökt 92 politiska skandaler från 1997 till 2010 och hur de bevakats i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Generellt kan man säga att det han funnit är att medierna rapporterar mer och längre om kvinnliga politiker i skandaler än om män. Det syns också en tydlig skillnad i kraven på eller diskussionerna om politikernas eventuella avgång som är mycket mer framträdande när det gäller kvinnor. Vi är helt enkelt mer förlåtande mot män. Dessutom handlar mäns skandaler oftast om deras offentliga roller medan kvinnornas är av mer privat karaktär.

Det finns mycket att säga om hans forskning och den som vill grotta ner sig mer kan läsa exempelvis här (pdf) eller hålla utkik efter Tobias Bromanders avhandling som kommer senare i år.

Han är Sveriges Stephen Fry

Ett av mina favoritprogram alla kategorier kommer nu i svensk upplaga: QI, den brittiska frågesporten om faktoider ledd av Stephen Fry.

Producerar den svenska varianten gör Snacka om nyheter-producenten Anders Lenhoff och programledare blir Hipp Hipps Johan Wester. Än har programmet inget namn men jag gissar att det är samma projekt som Johan Wester och partnern Anders Jansson testade inför publik i fjol vid namn "Fantasi & Fakta" med panelmedlemmar som Johan Glans, Johanna Koljonen, Anders Jansson, Martin Ingvar och Anna Charlotta Gunnarsson.

Programmet kommer i SVT i höst.

Eftersom jag personligen avgudar Stephen Fry och är en smula förälskad i Alan Davies är jag något skeptisk till att någon kan fylla deras skor. Och vi är väl några stycken som tycker att Sveriges Stephen Fry rent naturligt hellre skulle vara Fredrik Lindström. (Med Erik Haag som Alan Davies, har jag hört förslag om). Men jag tycker om programmet så mycket att det ändå är uppiggande nyheter.



Det viktigaste är att man inte fastnar i samma-gamla-panelkomiker-som-alltid-träsket utan vågar tänka lite nytt. Det bästa med QI (förutom Stephen Fry och Alan Davies) är blandningen av vass humor och torftig men upplysande akademisk tyngd.

Kony 2012

Ni är många som redan sett denna, men ni som inte gjort det, här är en chans till. Ta den. I sämsta fall får du se en utomordentligt välgjord film. I bästa fall får ditt liv ny mening.



(Observera: Den här filmen sprids väldigt snabbt just nu, vilket jag även medverkar till. Vill du göra detsamma tycker jag att du ska göra det. Men märk väl att det i alla typer av virala kampanjer bör finnas ett sunt ifrågasättande – så också i denna. Organisationen som står bakom filmen inte är okontroversiell. Kritiska röster menar att kampanjen är onyanserad och naiv och att skänkta pengar hamnar i fel händer.

Jag valde att ändå sprida filmen vidare av två skäl. Dels att den, som film, är ett fantastiskt hantverk och sevärd enbart av den anledningen. Dels att den är inspirerande i sitt budskap om engagemang och solidaritet. Plus förstås att grundproblemet är sant: Kony borde stoppas och tvingas stå till svars för sina handlingar. Det är om HUR man klokast gör detta som åsikterna går isär. Vill du läsa på mer om det kan du börja till exempel här.)

Hejdå hallåan

Nu säger SVT farväl till sina programpresentatörer. Efter ikväll blir det inga fler guider i bild som hjälper oss genom tv-kvällarna. Till alla hallåors ära repriserar jag härmed mitt inlägg om hallåamodet:

Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.

När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.


Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:



Medan andra vill vara lite ledigare.



Vissa gillar färg och mönster...



...andra är mer försiktiga.



En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:



Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).


Foto: Screenshots från SVT och TV4.
Ett extra tack till Youtube-användaren erikbe99.