Coming soon – best auditions ever

Jag håller på att sätta samman en topp 40 best-auditions-ever-till-sångtävlingsprogram-i-tv. Som allt listmakeri ger det mig huvudbry, efter en snabb genomgång av minnet har jag ungefär 60 namn som skulle kunna platsa. Att gallra bort 20 och bestämma i vilken ordning resten ska vara känns just nu något övermäktigt.

Dessutom har jag fastnat i språkliga bryderier, ja ni ser ju svengelskan här ovan. Audition är ett såpass etablerat uttryck inom talang-tv att jag har svårt att komma runt det, det svenska provsjungning eller uppsjungning känns otympligt. Samtidigt vägrar jag plural-s i svenska så att prata om "bästa auditions någonsin" går bort. Men vad är alternativet? Auditioner?

Tipsa gärna om din favorit (regler: endast solosång, ej humor/dans/buktaleri/duo/grupp osv, enbart allra första mötet med juryn) och har du en lösning på språkfrågan får du gärna upplysa mig även om det.

Den här killen är någons favorit och har nästan 9 miljoner visningar på Youtube. Han har dock inte lyckats hamna bland mina 60 främsta.

Bästa poddradion på svenska just nu

Jag har i veckan lyssnat på ohemult mycket poddradio. En hel del Filip & Fredrik, alla avsnitt hittills av Strömstedt & Berg och de oväntat lågmälda och personliga Luuk & Lokko. Men det som grep mig allra starkast var Kristoffer Triumfs intervjuserie Värvet.

Kristoffer Triumf, som jag om jag hade en något vulgärare läggning kanske skulle kalla för "mediaman", har timslånga samtal med människor som jobbar i nöjesbranschen om uppväxt, angst och bekräftelsebehov. Bland annat. Den första intervjun jag hörde var den med komikern Kristoffer Appelquist och den knockade mig fullständigt. Han framstår som nästan aggressivt uppriktig och samtalet blir substansfyllt från första frågan. Det finns en anekdot om Gösta Ekman där som fick mig att börja gråta.

Andra som intervjuas är Soran Ismail, Alex Schulman och Lina Thomsgård. Notera dock: Om man just har lyssnat till Filip & Fredrik är det lite av en chock att försöka ta sig an Värvet. Kristoffer Triumfs röst är sävlig på ett sätt som först är närmast provocerande, men efter en tillvänjningsperiod snarare behaglig. Hans försnack påminner mig om Slas tecknade historier från barndomen, vilket liksom får mig att känna mig mycket mycket liten men trygg på samma gång.

Alla nämnda poddradioprogram finns att hitta gratis via Itunes.

Bäst tv-foto just nu

Vill du se strålande tv-foto tycker jag för övrigt att du ska titta på Svenska dialektmysterier. Benjamin Jónsson heter geniet som ligger bakom. Ljuvligt filmade avsnitt.

The Voice Aus

Inte nog med att jag för tillfället följer både amerikanska och brittiska versionerna av The Voice, nu har även den australienska dragit igång och jag älskar verkligen auditionfasen av det programmet. Den australienska premiären bjöd dessutom på en av de mer överraskande rösterna jag hört på länge – Karise Edens. I did not see that voice coming. När hon berättar sin (rätt sorgliga) livshistoria har hon en helt vanlig nittonårig-tjejröst men när hon börjar sjunga... Ja det måste ses. Coacher är Keith Urban, Delta Goodrem, Joel Madden och Seal och du kan se programmet här. (Hoppa fram 52 minuter för Karise Eden).

Anton Hysén och manligheten

Foto: Eric Josjö/Söderberg Agentue.

Danstävlingsprogram är ett av de offentliga sammanhang där begreppen "manlighet" och "kvinnlighet" brukas mest frekvent och självklart. Något som generellt ger mig irritationsklåda. Om du menar stark, ståtlig, högdragen, stolt, bestämd, arrogant, rakryggad, kraftfull, respektingivande eller aggressiv SÄG DET DÅ. Eller om du vill se någon röra sig mer graciöst, finlemmat, milt, mjukt, underdånigt, följsamt, sensuellt, lekfullt, svepande eller ömt. Där har du alternativa adjektiv och adverb, varsågod.

Men visst. Det är enklare att bara säga "manligt" eller "kvinnligt" för då förväntas tittaren själv fylla i med ett helt batteri värdeladdningar. Vid det här laget har man blivit rätt avtrubbad. Pardans bygger på traditionella könsroller, så är det bara. Var inte så stingslig, alla förstår vad man MENAR ju. Och slappna av, det är bara dans, liksom.

Men i gårdagens Let's Dance kom obehaget tillbaka med full kraft. Anton Hysén skulle dansa paso doble, en dans där mannen ska gestalta en matador som sveper omkring sitt röda skynke (kvinnan) runt dansgolvet.* Det framgick direkt att han var långt ifrån maskulin nog för detta. Nu skulle han piskas in i manligheten.

Backa ett steg och reflektera över detta. Vad är Anton Hysén känd för? En sak: Han vågade komma ut som homosexuell i en traditionellt homofobisk miljö. Han är öppen med sin läggning i en utpräglad machokultur. När detta blev känt verkade Anton Hysén till en början rätt besvärad över uppståndelsen. Han tyckte inte att han gjort nåt anmärkningsvärt. Han hade bara låtit bli att ljuga. Och det borde inte vara så banbrytande, men nu var det det och han stod i en knivig position. Om han omfamnade den roll andra ville pådyvla honom skulle han bli känd som "bögen som spelar fotboll" och förväntas representera något större än sig själv i allt han företog sig. Men om han skulle distansera sig, hålla tyst, tona ner sin läggning och allt därikring – vad sänder det för signaler?

Han valde hedrande nog det förstnämnda. Han talade ut i både svenska och internationella intervjuer, tog emot priset "Årets homo" med stolthet och ställer nu upp i folkliga Let's Dance.

Där han igår alltså hånades för sin bristande maskulinitet. På repetitionen säger han förvirrat efter ännu en sågning från danspartnern: "Jag känner mig manlig när jag är mig själv, när jag bara är mig själv?" Men nej, det duger inte. Han måste vara starkare, aggressivare, visa kuken mer ("fram med paketet! klarar du det?").

Men, tänker du, han lyckades ju? Han fick stående ovationer, en domare sa efteråt "nu är det ingen som tvivlar på din manlighet!"? Jaha. Han passerade nålsögat, han fick godkänt. Han är väl en man ändå.

Men Anton, det visste vi redan. En väldigt rakryggad och godhjärtad man som det verkar. Och jag tror du kommer att vinna hela skiten. Men om du INTE gör det, om du ramlar pladask nästa vecka och sätter dig på rumpan och storgråter mitt på golvet, då är du inte mindre man för det. Glöm inte det.

*alltså vilken fantasilös person har kommit på det här? Hade kvinnan fått vara tjuren hade det kunnat bli riktigt spännande. Men nej, hon är en passiv t y g b i t.

Btw...

...ni har väl inte missat att BBC Entertainment äntligen visar nya (nåja, nya för Sverige) avsnitt av QI? Igår var det premiär med dubbla avsnitt. Här är programmets egna sida. (Här har jag skrivit om den kommande svenska varianten.)

Mer drama?

Så här kan man ju också lansera en ny tv-kanal: (Skrattade för övrigt HÖGT när den obligatoriska omotiverat-avklädda-bruden-på-motorcykel dök upp.)

Köp du också

Chandler dansar på saker

Veckans bloggtips blir nog den här: Chandler Dances on Things.

Chandler dances on bacon.

Chandler dances on the Pope.

Chandler dances on Yemen.

 Tipstack till David Stark.

De dolda stjärnorna i Frasier

Många av de hjälpsökande röster som ringde till doktor Cranes radioprogram i "Frasier" var i själva verket stora stjärnor. Frasier pratade med välkända personer som Art Garfunkel, John Lithgow, Carrie Fischer, Matthew Broderick, Ray Liotta, Ron Howard, Helen Mirren, Macaulay Culkin, Kevin Bacon och Cindy Crawford genom åren. Titta här:

Thin Lizzy och tant May

70-åriga May Booker älskade Thin Lizzy. Det gjorde hon så mycket att hon 1982 skrev ett brev till BBC där hon uttryckte sin beundran för bandet och även en liten önskan om att någon gång få spela tillsammans med killarna.

Det ville BBC gärna ordna och även för Thin Lizzy lät det som en utmärkt idé. Så kom det sig att May Booker för en kväll i tv blev keyboardist i sitt favoritband: (Hon har ett solo vid 1.40 och det är en kort intervju med henne på slutet.)
Hittat via Martin Degrell.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Här är Sorkins "The Newsroom"

Nu är den här, den första trailern för en extremt efterlängtad serie: Aaron Sorkins The Newsroom. Förväntningarna är så höga att det nästan inte kan bli annat än en besvikelse, det är så det känns. Jag menar, blanda tv-produktion, journalistik, Aaron Sorkin, amerikansk politik och HBO och det känns som en serie specialskriven för mig.

Tack alla för Gräv12

Förra helgen var jag på Grävseminariet i Malmö (en stor årlig journalistkonferens) och det var som alltid intensiva och inspirerande dagar. Jag lyssnade på massor av spännande föreläsningar, träffade miljarder trevliga kollegor och hade tänkt sammanfatta alla intryck här men har uppenbarligen inte lyckats göra det på hela veckan.

Nåväl. Jag lyssnade bland annat på en avhoppad brittisk spion om att vara en whistleblower, Niklas Orrenius om nyanserad integrationsjournalistik och Daniel Öhman och Bo Göran Bodin om #saudivapen. Jag kommer också att minnas den osannolika historien om hur en försvarsmaktsanställd fickringde TV4:s Johan Fredriksson mitt i en konversation om hur de hade noll koll på vad som hänt vid en dödsskjutning av svenskar i Afghanistan. Galet.

Några av föreläsningarna sändes via Bambuser och kan ses här.

På kvällen var det gala och bland annat delades den Gyllene Haldan ut, våra journaliststudenter från Mittuniversitetets pris till en inspirationskälla. Det gick i år till SVT:s Anna Lindman Barsk:

Johnnie och Mattias – en kärleksförklaring

Foto: Kanal 5.

Efter säsongsavslutningen av "Sofias änglar" igår är det en insikt som inte riktigt vill lämna mig: Jag tycker så himla mycket om Johnnie Krigström och Mattias Särnholm.

Det är en bekantskap som långsamt vuxit fram, som alla goda tv-bekantskaper gör, och det känns ofattbart att de lärde känna varandra ungefär samtidigt som vi lärde känna dem. 2001 såg vi dem första gången som valpiga, charmiga hantverkare i "Roomservice" och även om man kunde tro att de var barndomsbästisar som nu fått göra tv så fick de i själva verket uppdragen var för sig och blev ihoptussade av produktionsbolaget.

Första gången de träffades ringde Mattias Johnnie, de sågs i en bar, drack öl och lovade varandra att stå enade mot världen från den stunden. Alltid stötta varandras beslut, alltid hålla ihop. Och så blev det.

Roomservice genomsyrades av humor, lekfullhet och yrkesstolthet och återkom tryggt år efter år. Men för min egen del var det i det nakna och problemkantade välgörenhetsprojektet "Hello Africa" 2007 som deras storhet började framträda på riktigt. Vänskapen och den uppriktiga medkänslan fanns där som förut, men nu syntes också en stark integritet.

Hello Africa var en serie fylld av meta, det vill säga man gjorde tv-produktion om den egna tv-produktionen – vanligen ett generalfel och en amatörstämpel – men här fungerade det. Mycket tack vare distansen hos Johnnie och Mattias, den där känslan av att tv-producerandet aldrig får komma i vägen för deras sanna uppdrag, det att utföra sitt hantverk och infria folks förväntningar. Att hedra de relationer de på rekordtid hunnit bygga upp.

Jag blev påmind om det i Sofias änglar, det sista och starkaste avsnittet som handlade om en familj med tvillingflickor där den ena fyraåringen kämpade mot leukemi. Familjen skulle få sitt hem renoverat som avlastning mitt i alla läkarbehandlingar och all oro. Sofia Wistam, Johnnie och Mattias dundrade in med ett hantverksteam, föräldrar och barn skickades till Junibacken för storslagen lek och mitt i all glättig uppståndelse blev lilla Elsa sämre. De färgglada rutschkanorna som öppnats särskilt för henne fick henne bara att kräkas, hon grät och vägrade äta.

Kamerorna väjde inte för detta. Det där lilla fröet av tvivel, det där "vad fan gör vi här? Vad håller vi på med?" som låg som en kladdig filt över tv-teamet fick lov att ta plats. Och när de uppgivet sitter på golvet i det nästan färdiga lekrummet som familjen kanske inte kommer att kunna komma hem till eftersom de fastnat på sjukhuset och Johnnie säger "men SKIT i det jävla tv-programmet" och börjar gråta, då är det omöjligt att värja sig. Då dricker jag en metaforisk öl i en bar med Johnnie och Mattias och säger att det är vi mot världen från och med nu.

Heja Jonathan

När man översköljs av talangtävlingar i tv eftersom storbolag märker att det går att tjäna multum på vår törst efter askungesagor och det varje år ska komma en ny Paul Potts eller Susan Boyle som passar in i mallen sjunger-hyggligt-trots-ful så blir man efter ett tag rätt cynisk.

Skådespelet är så regisserat och många av de nya förmågorna är smärtsamt medvetna om vad deras "grej" är att de mjölkar den för allt vad de har. Tjejen min-pappa-är-död nämner efter varje framträdande hur stolt hon tror fadern skulle vara, gubben jag-är-för-gammal pratar i varannan mening om hur det är hans sista chans och hur branschen är ungdomsfixerad och paret vi-har-en-exotisk-etnicitet berättar gärna och tårdrypande om den långa resan från fattigdomen i östeuropa/sydamerika/asien till möjligheternas värld i väst.

Som sagt, cynisk blir man.

Därför är det skönt när det kommer nån som 17-åriga Jonathan i Britain's got talent. Han passar egentligen in klockrent i mallen: Simon Cowell hälsar honom med en spydig kommentar (naturligtvis regisserat). Han har "icke-kommersiellt" utseende. Mobbad i skolan. Sjunger opera.

Och ändå känns det genuint. Jag tror på honom. Det här är inget spel för galleriet, det är han.

Loreen och Engelbert Humperdinck

Tanken på att Engelbert Humperdinck ska representera England i ESC i år gör mig fortfarande munter. Först de ryska gummorna – och sen mannen med det ljuvliga namnet.

Och ja, det första jag tänker på när jag hör Engelbert Humperdinck är det här:



Det bästa med att Engelbert Humperdinck ska möta Loreen i Baku är kanske (förutom att jag kan skriva ett blogginlägg där jag nämner namnet Engelbert Humperdinck sex gånger om man räknar rubriken) att vi äntligen får veta om han är död eller inte.

Så här såg Engelbert Humperdinck ut back in the day of 1985:

TJOCKIS TJOCKIS TJOCKIS

Alltså, TONEN i pressmeddelandet jag nyss fick. Det handlar om ett nytt program på TV3 som har premiär måndag 2 april. Så här presenteras det (direkt citerat, med språkfel och allt):

"ÄLSKLING, DU HAR BLIVIT EN TJOCKIS!

HEMMAFRUN ÅSA ÄR EN TJOCK SOFFPOTATIS
– FÅR 100 00 KRONOR OM HON GÅR NER 15 KILO

Åsa sitter hemma i tv-soffan hela dagarna och hetsäter kakor och ost.
Samtidigt sliter maken Jörgen på jobbet skyndar hem för att laga middag. Men nu har han fått nog.
I Älskling, du har blivit en tjockis! ska han få sin fru att gå ner 15 kilo på sju veckor – då belönas de med 100 000 kronor."

Texten fortsätter i samma anda, med stycken som: "När paret träffades för 17 år sedan var Åsa en aktiv och vältränad kvinna. Sedan dess har hon blivit en tjockis. Nu, 30 kilo senare, tillbringar hon dagarna som hemmafru i soffan och frossar i digestivekex med Philadelhiaost doppade i sötsur sås. Därefter kan hon stoppa i sig en hel burk med kakor."

Och: "Men som ska drilla Åsa att gå ner i vikt och hålla planen är Jörgen. Men det blir inte helt konfliktfritt. Att lägga om hela sin livsstil tär på Åsas äktenskap."

Tror fan det.

Alltså, det är bra med hälsa och näringslära och motion och ibland kan man behöva ta tag i sitt liv och programmet är säkert mycket mer stöttande än det låter men jag känner ändå att LÅT HENNE VA FÖR I HELVETE LÄGG NER.

Ny Maestro ska koras

SVT meddelar att det blir en ny säsong av dirigentdokusåpan Maestro. Vem som blir programledare är inte klart men det blir inte Kristian Luuk den här gången.

Jag vet inte vad jag ska känna för det beskedet. Bara det att jag skrev "dirigentdokusåpa" i meningen ovan kan ses som en indikation på hur konstigt det här konceptet är. Så här skrev jag om första säsongen när det begav sig:

Maestro är en guldkalkon

Foto: Johan Paulin, SVT.

Jag blir inte klok på SVT:s Maestro. Programmet har så många problem; en rätt fånig grundidé, en malplacerad programledare, en slätstruken jury och ett slentrianinkastat och onödigt utröstningsmoment. Och det allra värsta: den motsträvighet som skiner igenom hos vissa av deltagarna. När de själva verkar generade över sin medverkan och protesterar mot låtval och övningar som truliga tonåringar är det svårt att vara annat än besvärad i tv-soffan.

Trots detta har de två första avsnitten bjudit på guldkorn som borde gå till reality-historien: Claes Elfsberg och Ola Rapace vaggande mot varandra med ömsint sammanflätade fingrar. Claes Elfsbergs höftrullningar. Petra Medes bannande av tv-fotografen som inte ägnade henne tillräckligt stort intresse. Petra Mede överhuvudtaget! Ljuvlig och oförställt rolig i all sin självupptagenhet. Och icke att förglömma: Jörgen Kruths rörande hängivenhet i allt han gör, om det så är att sjunga en trevande version av ”Du gamla du fria” eller att ta på sig kräkmönstrade pyjamasbyxor och dansa afrikansk dans. För att inte tala om citat som: ”I måndags kunde jag ingenting men nu har jag lärt mig att det heter pakitur det här med noterna”.

Castingen är så märklig att den kan ha gått varvet runt till genial. Det blir till att härda sig igenom även de resterande avsnitten.

Så har du aldrig sett Melodifestivalen

Innan det försvinner från SVT Play måste ni se det här – en fantastisk version av Melodifestivalfinalen. Inlevelsen! Dansen! Minspelet! Tre proffs visar var skåpet ska stå. (Kolla killen när han gör Dead by April, typ 24 minuter in.)

Uppdatering: DN har intervjuat den manliga teckentolken! Tommy Fransson heter han och säger bland annat "Om jag ska vara ärlig tror jag att de döva hörde vad han i Dead By April groovlade bättre än de med hörsel" vilket jag tror han har alldeles rätt i. Läs här.

Betänk detta nästa gång du klagar på tv-underhållning

Vill du se RAFFLANDE tv-dramatik (<---möjligen ironi) titta på detta klipp från Hylands hörna. 1983 ansågs alltså ett par kostymgubbar som spelar tafflig datatennis vara högsta formen av underhållning.



Märk väl hur sportkommentatorsproffset Lennart Hyland tar matchrefererandet på största allvar.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har lyft fram hittills.

Astrid Lindgrenfestivalen 2012

Jag älskar att Loreens nummer känns som en modern version av Ronja Rövardotters vårskrik. Och visst var det lite Astrid Lindgren över hela startfältet? Typ såhär:

Loreen - Ronja Rövardotter.
Ulrik Munther - Emil i Lönneberga.
Molly Sandén - Madicken.
Top Cats - Kalle Blomkvist med vänner.
David Lindgren - Tommy.
Ranelid & Sara Li - Karlsson på taket och Ida.
Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern - Paradis-Oskar och rövarna från Mattisborgen.
Danny Saucedo - Lillebror.
Lisa Miskovsky - Lotta på Bråkmakargatan.
Dead by April - Drakarna med de röda ögonen.

Peptalk

Så är internationella kvinnodagen över och engagemanget efter Stop Kony-filmen håller på att trasslas in och kvävas i ett bittert nät av misstänksamhet åt båda håll. Livet går vidare, och kvar står världen lika fylld av monumentala orättvisor som förut.

Ja, det är komplext.
Ja, det är svårt att veta vem man ska lita på, vad man ska göra, hur man ska kunna hjälpa.
Ja, det känns hopplöst.

Men det ÄR inte hopplöst. Det kan vara bra att påminna sig om det ibland. Vi kan inte låta det vara hopplöst.

Man kan alltid göra nåt, även om det är nåt litet. Du kan som jag bli medlem i Amnesty, djurfadder i WWF och skänka en slant till Röda Korsets arbete för att stoppa hungern i Västafrika. Eller välja nåt helt annat. Om det så är att bli heltidsaktivist eller bara skicka ett stödjande sms. Upplys dig, förkovra dig, engagera dig. Och viktigast av allt är att varje dag kämpa för jämställdhet och jämlikhet genom att försöka luckra upp de begränsande könsroller du ser omkring dig och argumentera mot vardagsrasism och diskriminering.

Ibland kommer vi att lyckas, ibland kommer vi att misslyckas. Ibland fegar vi ur och gömmer oss en stund.

Men inget är hopplöst.
Jag ville bara säga det.

(OBS: trots denna äppelkindade naivism kandiderar jag INTE till fröken Sverige.)

Ranelid & Flincks ryska konkurrenter

Så här på kvinnodagen tycker jag också att vi ska titta en extra gång på Rysslands nyutnämnda Eurovisionbidrag:



Hurra! Hellre ryska gummor än svenska gubbar säger jag.

(Fast nog kommer väl Danny att vinna? Och själv röstar jag på Loreen.)

8 mars

Jag hedrade internationella kvinnodagen genom att lyssna till Tobias Bromander, doktorand vid Linnéuniversitetet som skriver sin avhandling om hur manliga och kvinnliga politiker skildras i medierna vid politiska skandaler. Det var väldigt intressant. Han har undersökt 92 politiska skandaler från 1997 till 2010 och hur de bevakats i Aftonbladet, Expressen, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter.

Generellt kan man säga att det han funnit är att medierna rapporterar mer och längre om kvinnliga politiker i skandaler än om män. Det syns också en tydlig skillnad i kraven på eller diskussionerna om politikernas eventuella avgång som är mycket mer framträdande när det gäller kvinnor. Vi är helt enkelt mer förlåtande mot män. Dessutom handlar mäns skandaler oftast om deras offentliga roller medan kvinnornas är av mer privat karaktär.

Det finns mycket att säga om hans forskning och den som vill grotta ner sig mer kan läsa exempelvis här (pdf) eller hålla utkik efter Tobias Bromanders avhandling som kommer senare i år.

Han är Sveriges Stephen Fry

Ett av mina favoritprogram alla kategorier kommer nu i svensk upplaga: QI, den brittiska frågesporten om faktoider ledd av Stephen Fry.

Producerar den svenska varianten gör Snacka om nyheter-producenten Anders Lenhoff och programledare blir Hipp Hipps Johan Wester. Än har programmet inget namn men jag gissar att det är samma projekt som Johan Wester och partnern Anders Jansson testade inför publik i fjol vid namn "Fantasi & Fakta" med panelmedlemmar som Johan Glans, Johanna Koljonen, Anders Jansson, Martin Ingvar och Anna Charlotta Gunnarsson.

Programmet kommer i SVT i höst.

Eftersom jag personligen avgudar Stephen Fry och är en smula förälskad i Alan Davies är jag något skeptisk till att någon kan fylla deras skor. Och vi är väl några stycken som tycker att Sveriges Stephen Fry rent naturligt hellre skulle vara Fredrik Lindström. (Med Erik Haag som Alan Davies, har jag hört förslag om). Men jag tycker om programmet så mycket att det ändå är uppiggande nyheter.



Det viktigaste är att man inte fastnar i samma-gamla-panelkomiker-som-alltid-träsket utan vågar tänka lite nytt. Det bästa med QI (förutom Stephen Fry och Alan Davies) är blandningen av vass humor och torftig men upplysande akademisk tyngd.

Kony 2012

Ni är många som redan sett denna, men ni som inte gjort det, här är en chans till. Ta den. I sämsta fall får du se en utomordentligt välgjord film. I bästa fall får ditt liv ny mening.



(Observera: Den här filmen sprids väldigt snabbt just nu, vilket jag även medverkar till. Vill du göra detsamma tycker jag att du ska göra det. Men märk väl att det i alla typer av virala kampanjer bör finnas ett sunt ifrågasättande – så också i denna. Organisationen som står bakom filmen inte är okontroversiell. Kritiska röster menar att kampanjen är onyanserad och naiv och att skänkta pengar hamnar i fel händer.

Jag valde att ändå sprida filmen vidare av två skäl. Dels att den, som film, är ett fantastiskt hantverk och sevärd enbart av den anledningen. Dels att den är inspirerande i sitt budskap om engagemang och solidaritet. Plus förstås att grundproblemet är sant: Kony borde stoppas och tvingas stå till svars för sina handlingar. Det är om HUR man klokast gör detta som åsikterna går isär. Vill du läsa på mer om det kan du börja till exempel här.)

Hejdå hallåan

Nu säger SVT farväl till sina programpresentatörer. Efter ikväll blir det inga fler guider i bild som hjälper oss genom tv-kvällarna. Till alla hallåors ära repriserar jag härmed mitt inlägg om hallåamodet:

Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.

När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.


Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:



Medan andra vill vara lite ledigare.



Vissa gillar färg och mönster...



...andra är mer försiktiga.



En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:



Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).


Foto: Screenshots från SVT och TV4.
Ett extra tack till Youtube-användaren erikbe99.

Täppas och drottningen

Jag har svårt att se drottning Silvia utan att tänka på en tidningstext jag läste för några år sedan. Det var en krönika, jag tror den var publicerad i Sundsvalls Tidning, det var i varje fall Täppas Fogelberg som hade skrivit den och jag minns att jag undslapp mig ett ofrivilligt ljud under läsningen av det sista stycket, ett slags frustande läte av häpen munterhet.

Det är inte många personer som lättvindigt kan skriva en krönika som den till en etablerad dagstidning, det säger jag bara. Insprängd bland alla vanliga artiklar blev den en, ehm, intressant läsupplevelse.

Du hittar den på Täppas hemsida, klicka längst ner på rubriken "Drottningdrivkraft".

This is The Voice

Medan svenska The Voice haltar en aning (största problemet: svajig nivå på talangerna) har amerikanska The Voice börjat sin andra säsong rekordstarkt. Jag var förtjust i den första säsongen (skrev om det här) men den nya är strået vassare på alla sätt. Extremt kompetenta tävlande, intressanta personligheter och köttigare produktion.

Och juryn! Adam Levine är en riktig sweetheart, Christina och Cee Lo har larger-than-life-diva-auror och Blake Shelton som stundtals kunde uppfattas som stel och arrogant i den första säsongen har växt till en klockren favorit. Jag gissar att han kände sig stjärnstatusmässigt underlägsen sina panelkollegor i början och därför sökte hävda sig, men av det finns nu inget spår. I stället framstår han som trygg, ödmjuk, uppriktig och med humor och självdistans.

Konversation mellan Adam Levine och Blake Shelton från det senaste avsnittet:

Adam: "You're a great vocalist Blake."
Blake: "I love you, Adam."
Adam: "I love you too. In a very non-sexual way."
Blake: "I can't say the same".

<3

Jimmy Kimmels nya superfilm

Har du tänkt någon gång att det skulle vara roligt att se Matt Damon som en klase druvor? Gary Oldman som kentaur? Tom Hanks som robotadvokat? Helen Mirren i någon sorts svävare och Meryl Streep i mustasch? Eller varför inte Gabourey Sidibe som "black Hitler"? Vänta ej längre. Trailern för Movie: The Movie är äntligen här.

Oscarsgalan 2012

Enligt tradition följde jag Oscarsgalan i natt. Inga stora överraskningar, inga superminnesvärda tal, inga storslagna underhållningsnummer. Ändå en helt okej gala. Billy Crystal var stabil om än lite trist, vinnarna glada och kläderna snygga. Filip och Fredrik skötte sig bra som guider genom kvällen även om de stundtals verkade förvånansvärt dåligt pålästa.

Kul med Meryl, väntat med The Artist, hade gärna sett en statyett till Melissa McCarthy men det var nog välförtjänt att ge den till Octavia Spencer. Tyckte det var synd att de skalat bort momentet med fem kollegor som presenterade varsin nominerad i huvudrollskategorierna. In memoriam-segmentet kunde väl varit längre och än mer sentimentalt? Bara två nominerade för bästa sång kändes lite meningslöst (om än kul vinnare).

Det som mest störde mig var dock vikthetsen. Billy Crystal, röda-mattan-reportrarna, twittrarna, alla var de obscent fixerade vid folks kroppar. Melissa McCarthy var för tjock, Angelina Jolie var för smal och Jonah Hill var först för tjock och sen smal och sen lite tjock igen. Visst, jag kan hålla med om att vissa inte såg helt hälsosamma ut, men tror ni det hjälper om man får miljarder kroppskommentarer så fort man visar sig? LÄGG NER.

Prinsessan Estelle

Estelle Silvia Ewa Mary.

Efter lite vägande hit och dit har jag nu bestämt mig för vad jag tycker om namnet. Något behov av att proklamera det för omvärlden känner jag dock inte. Jag vet inte för vem eller vilka min åsikt i frågan skulle vara intressant.

Intressant är det däremot att analysera andras reaktioner.

Det finns de som tycker att namnet är sjaskigt. Ett strippnamn, en dokusåpadeltagare, en "nattklubbsdrottning".

Det finns de som istället fnyser åt namnets "uppenbara" Östermalmskoppling. Som snabbt påpekade hur det passar in bland kronprinsessans välbärgade vänners barnnamn.

Båda dessa till synes motstridiga åsikter handlar naturligtvis om klass.
Vi har föraktet mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot amerikanska stjärnor.
Och så har vi avskyn mot de som när de vill hitta det finaste namn de kan tänka sig till sitt barn sneglar mot franska societeten.
De som inte vet bättre och de som är verklighetsfrånvända. Slamporna och snobbarna. Två sidor av samma mynt.

Och någonstans därunder ligger jantelagen och gror. Eftersom de som döper barnen till Tiffany och Liam gör sig löjliga för att de tror det gör dem finare än de är och de som döper barnen till Chloé och Leonie gör sig löjliga för att de vet att de är finare och vill skylta med det. Gör dig inte märkvärdig! Tro inte att du är nåt!

Smakdomarna hittar vi däremellan, medelvägarnas mästare som döper sina barn till Sigrid och Sixten eller andra hederliga svenska namn som är precis lagom individualistiska. Vem försöker vi lura? Ett namn är ett namn är ett namn. Några enkla stavelser – som kommer med ett berg av associationsbagage och statusmarkörer.

Jag förstår att folk har åsikter. Det här stackars flickebarnets livsuppdrag är att representera oss och namnet är naturligtvis en grundbult i denna representation. Men den som fnyser och hånar blottar nog mer sig själv än någon annan. Och att nöja sig med att högljutt slå fast att namnet är fult är utifrån sin inbyggda subjektivitet rätt meningslöst och definitivt ohyfsat.

Reklamskadad

Det jobbigaste med att Sara Li och Ranelids bidrag gick vidare är att jag inte kan läsa/höra namnet Sara Li utan att slingan "the fun part of cooking" tvångsspelas i mitt bakhuvud.

Mello och musiken

Sambon och jag gjorde upp planer för helgen häromdagen och när jag på ett självklart sätt inkluderade Melodifestivalen i dessa protesterade han plötsligt lite. "Men... men... den är ju så dålig." Jag tittade helt oförstående på honom. Dålig? Han försökte igen: "Ja, musiken... låtarna... är ju så dåliga."

Denna inställning syns mig helt obegriplig. Det skulle aldrig falla mig in att titta på Melodifestivalen för att få höra bra musik. Det påminde mig om en text jag skrev till DN-bloggen för två år sen:

"Så är det igång. Mitt favoritspektakel på året. I helgen kom Melodifestivalen till Örnsköldsvik och till och med kranarna i hamnen fick smaka på glittret.

Melodifestivalen är som om Fotbollsgalan bara skulle uppmärksamma spelare i division 3 och 4. Den jämförelsen gör Jan Gradvall i en träffsäker krönika i tidningen Café. Han har rätt i det mesta. Ja, Melodifestivalen är en helt egen värld. Ja, ”Belgian Blue-schlagern” är en särdeles unik musikgenre. Ja, mediehysterin är skrattretande och ja, vi månne skratta åt öststaternas operapop ena året och sedan skicka egen operapop ett par år senare. Men någonstans bottnar upprördheten i en felaktig premiss: att det är i Melodifestivalen som Sveriges Bästa Musik ska utses. Så är det naturligtvis inte.

Melodifestivalen är knappt ens en musiktävling. Hur mycket Björkman än vill att det ska handla om låten kommer det alltid att vara mer en show- och popularitetstävling. Vilket man kan tycka vad man vill om förstås. Men tycker, det gör vi så gärna.

Själv älskar jag Melodifestivalen. Avgudar den, men inte blint.
Jag ser nog när vi hyllar Carola för att två år senare mobba ut henne när vi bestämt oss för att ha tröttnat och hon har mage att komma med en bara halvbra låt. Jag ser när tidningarna etiketterar Marie Lindberg (minns ni henne?) som ”lärarinnan” i syfte att förminska och romantisera henne så att vi än hårdare köper askungesagan de beslutat sälja oss. Jag ser när underbara Nour El-Refai straffas orimligt hårt för att ha fått en hopplös uppgift och inte lyckats vara rolig.

Men. Melodifestivalen är också en värld där en borträknad bimbo i medelåldern kan vinna folkets till synes outtömliga kärlek med några stapplande danssteg, ett trumsolo och en stor skopa självdistans.
Det du, Gradvall, må vara både artificiellt och fejkat. Min gissning är ändå att för en viss Hans från Nyland utanför Kramfors känns det ganska verkligt."

Ovanstående gäller även i år. Schysta musiknummer (som Loreens) är undantag att bli positivt överraskad över. Resten är all about drama och galenskap. Jag menar: imorgon ska Ra-ne-lid stå på scen. Med nån sorts elektrotechno. Hur kan man INTE titta?

Bloggbränsle

Om jag drabbas av våldsam skrivkramp och självtvivel någon gång kan jag alltid gå tillbaka och läsa den här kommentaren som jag fick idag. Tack Patrik, tack så väldigt för den!

Djur som slaktats levande

SVT twittrade detta chockerande avslöjande igår och jag tycker även idag att det är väldigt roligt. Det är inte ofta man har anledning att skratta åt nåt som i grunden handlar om vedervärdigt djurplågeri, så tack för det, @svtnyheter.

Whitney

Jag var elva år, det var sommar och jag satt i en sliten bäddsoffa med min tre år äldre tremänning Katrin. Hon hade en kassettbandspelare i knät och ville prompt att jag skulle lyssna på en låt. Det var den bästa låt hon nånsin hade hört, sa hon, och hon som sjöng hade liksom en röst som var helt galen, som inte liknade nåt annat. Hon tryckte play. När låten var slut spolade hon tillbaka för att lyssna på sista refrängen igen. Och igen.

Det var Whitney Houston som sjöng "I will always love you" och jag önskar att jag kunde säga att det var ett omvälvande ögonblick i mitt liv. Det hade känts fint, en dag som den här när alla tävlar om att berätta sina bästa Whitney-minnen. Men det vore inte sant. För medan Katrin lite diskret försökte blinka bort sina tårar var jag oimponerad. Visst, det var väl en fin melodi, men skrek hon inte fram den på slutet? Och varför skulle hon hoppa mellan tonerna så där hysteriskt hela tiden?

Katrin idiotförklarade mig, och bara några veckor senare fick jag erkänna mig besegrad. Jag antar att jag behövde vänja mig vid den där ohejdade kraften och det akrobatliknande wailandet. När jag väl hade gjort det kunde Whitney spela på mina känslosträngar lika effektivt som hon gjorde på Katrins.

Men jag har inget omvälvande Whitney-minne. Ingen historia om hur hon påverkat mitt liv på något avgörande sätt. Jag har aldrig köpt en Whitney-skiva eller gått på en konsert och jag tänker inte låtsas, nu när hon är död, att hon alltid varit min stora idol och förebild. Efter den där sommardagen i den slitna bäddsoffan fanns hon helt enkelt bara där, som en del i soundtracket till min uppväxt. Drottningen av tryckare på skoldiscot. Filmstjärna, larger-than-life-diva och skandalmakare. Men bakom allt – sångerska. Och vilken sångerska sen.

TV-spelsmusik och dess publik

Ikväll har jag lyssnat till SCORE, tv-spelsmusik som presenterades av Orvar Säfström och framfördes av Nordiska kammarorkestern. Det var en mycket trevlig tillställning, men det som fångade mig mest var nästan publiken. Det var en så skön blandning. Där fanns de vanliga, de som går på alla kulturevenemang som bjuds oavsett om det är konstdans eller afrikanskt slagverk: gråpantrar och silverrävar i små välklädda par, kulturtanter i klunga, en och annan pretentiös tonårspoet med klängig pojk- eller flickvän. Där fanns också de väntade nytillskotten för sammanhanget: finniga unga killar med speltröjor och stripiga hästsvansar.

Men majoriteten bestod av en väldigt särpräglad stereotyp. Snedryggad man i 35-årsåldern med blek hy, lättskött frisyr, iklädd illasittande skjorta där man nästan ser hålen efter namnbrickan som det står PATRIK, SYSTEMTEKNIKER på. Och glasögonen! Jag blev full i skratt när jag vandrade mellan stolsraderna och såg ett hav av människor i exakt likadana glasögon. Rektangulära glas, tunna svarta bågar, formmässigt lika spinkiga som sin ägare.

Som publik var de väluppfostrade. Artiga utan att vara översvallande, något tvekande av nervositet för att applådera på fel ställen. Men vissa kunde inte låta bli att undslippa halvkvävda utrop av förtjusning när Orvar pratade om Legend of Zelda eller nämnde International Karate och jag såg en som gjorde små låtsashugg i luften under ett särskilt intensivt musikstycke.

Efteråt överhörde jag följande konversation mellan två bekanta som stötte ihop där den ena tydligen var sjukskriven för tillfället:

"Jaha, så vad har du för nördåkomma då? Onlineutmattning? Höhö."
"Eh, nej... depression... eller fobi eller nåt sånt."
"Å fan."

Kort sagt så kände jag mig helt bland vänner.

Chefen undercover och klassamhället

Den svenska versionen av Undercover Boss, "Chefen Undercover" sänds på TV4 just nu. Där går en högt uppsatt chef ut på golvet i sin verksamhet och testjobbar under falsk identitet. Allt för att uppleva den osminkade sanningen om företaget.

I stort följer den svenska upplagan samma styrda mall som de brittiska eller amerikanska varianterna: chefen presenteras som kontorsråtta och familjefar, chefen odlar skäggstubb, chefen testar olika arbetsuppgifter och intervjuar samtidigt sina arbetskamrater som ofta har bra förbättringsidéer som av någon anledning inte tagits om hand plus även en gripande privatsituation med sjukdom/familjeproblem/brokig bakgrund, chefen kommer tillbaka till sin ledningsgrupp med några förändringsförslag, chefen skickar de utvalda arbetskamraterna till huvudkontoret där han avslöjar sin verkliga identitet och ger dem någon form av belöning för deras goda arbete.

Men det sker något rätt intressant i översättningen till svenska förhållanden. Grundidén baseras nämligen på ett utpräglat klassamhälle med djupa klyftor mellan samhällsgrupper. Att när en chef sänker sig till arbetarnivå är det två skilda världar som möts. Det märks kanske tydligast i den amerikanska varianten, där reaktionen från arbetarnas sida när avslöjandet kommer närmast kan jämföras med om det i Sverige skulle varit kungafamiljen som arbetat under täckmantel. Många blir rörda och känner sig hedrade av att överhuvudtaget få vara i samma rum som en vd. De kan inte nog uttrycka sin respekt och underdånighet för den ur toppskiktet som dristat sig till att arbeta sida vid sida med dem.

Riktigt så reagerar inte de svenska deltagarna. I avsnittet senast fick Samhalls marknadsdirektör sig en skopa ovett av arbetaren Åke när han dök upp som sitt rätta jag, välkammad och i kostym. "Varför kom du inte till oss som dig själv?" sa Åke. "Orakad och slafsig, är det så du tycker vi ser ut? Är det så man ser ut om man jobbar på Samhall? Nä det där tycker jag var fult gjort."

De svenska belöningarna är också betydligt blygsammare. När man i USA betalar tiotusentals dollar till exempelvis vård av folks sjuka släktingar nöjer man sig i Sverige med att ordna en firmafest eller skicka nån på hockeymatch. Dyra förmåner och presenter kan man inte slänga ut till särskilt utvalda hur som helst, hur skulle det se ut?

Och slutmomentet har den svenska varianten helt plockat bort. Där ska egentligen chefen ordna en samling för hela företaget där han visar bitar av det filmade materialet. Man visar scener där chefen förnedras så mycket som möjligt, gör misstag, blir tillrättavisad (tänka sig!) eller till råga på allt smutsar ner sig. Ett perfekt upplägg för det motivationstal som chefen sen håller om hur ödmjuk han blivit av denna upplevelse, hur han plötsligt inser vilket fantastiskt jobb hans underordnade utför och hur de om alla hjälps åt och jobbar lite hårdare nu kan bli det bästa företaget i världen.

Jag gillar trots allt förlagan, även om den ofta slår över i ogenerad företagsreklam. Men jag tror nästan att jag gillar ännu bättre det som inte riktigt funkar i den svenska versionen. Det säger nåt bra om oss.

Framtidsmode

Hittade ett litet filmklipp i mitt vidsträckta arkiv av blogginlägg-som-aldrig-blev. Jag vet inte när det här inslaget gjordes, men det är en framåtblick på vad det svindlande avlägsna årtalet 2000 kunde tänkas göra med vår klädsel.

Jag finner det fascinerande att klädskapare som ombeds designa för "framtiden" så ofta kommer fram till ungefär samma sak, oavsett när de verkar. Det handlar om 1. udda material som plast och metall och 2. påhittiga plagg med många funktioner.

Nyskapande

En kompis blev imponerad av SVT-serien Äkta människor:

"Jag tyckte ändå att den var väldigt nyskapande. Jag menar, Eva Röse I MÖRKT HÅR."

Gravidyoga

Min vän har testat gravidyoga för första gången.
Jag: Hur var det då?
Hon: Du vet den där scenen i Wall-E, när rymdskeppet lutar så att fettona ramlar ur sina stolar och rullar hjälplöst längs golvet?
Jag: Ja?
Hon: Så var det.

I L.A. blir alla snyggare

När Pierce Brosnan var gäst hos Ellen Degeneres nyligen nämndes bland annat att han med Hollywood-mått mätt varit tillsammans med sin fru länge. Frun var i publiken, så de klippte in henne medan Ellen sa "and you've been married ten years, which is a lovely thing, especially in this town".

Så här tolkade däremot översättaren det:

Jag på salong

Lyxade till det med en ansiktsbehandling igår, det är verkligen inte ofta. Hur världsvan jag än vill verka känner jag mig inte helt bekväm i de där miljöerna.

Som igår: Jag möttes av en milt leende kvinna i helvita kläder. Hon var höggravid och såg ut som en sån som själv skulle säga att hon var "i ett välsignat tillstånd" och hennes milda leende var liksom konstant, oavsett om hon pratade eller var tyst och oavsett om hon var vänd mot mig eller pysslade med något annat. Kvinnan visade mig till "tofflisarna" (!) som jag skulle ta på mig och sen fick jag sitta och vänta på en fejkskinnsfäll.

Så där satt jag på fällen med tofflisar på fötterna, såg på väggen att de erbjöd "body coffee" och "chokladmassage" och på bordet framför mig låg en gästbok (?) inslagen i guldpapper med pärlbrodyr och spets plus boken "Välkommen hem till Maria Montazami". Hela tiden spelades något märkligt pianoklink och luften var tjock av aromatiska oljor och doftljus.

Alltså det går ju knappt att hålla sig för skratt.

Sen blev jag insmord med "lavendelserum" som tydligen är "lugnande" för huden (lugnande hur?) och blev klämd och vaxad och plockad och skrubbad. Missförstå mig inte, de var supertrevliga och proffsiga och jag känner mig ren och ny och kommer säkert gå dit igen, men även då kommer jag gå dit med känslan att jag är ett stelt bergatroll på tillfälligt besök i ett parallellt universum.

Sökordspoem om Horace Engdahl

Går igenom gamla bloggutkast och hittar något jag påbörjade för tre år sen med arbetsnamnet "sökordspoem om Horace Engdahl". För den som inte minns vad ett sökordspoem är så är det ett kreativt alster skapat enbart utifrån sökord och fraser som folk använt för att hitta till ens blogg. (Man kan få reda på sånt via statistikprogram som Statcounter och Google Analytics m fl.)

Jag har ingen aning om varför jag ville uttrycka mig om Horace Engdahl i det formatet men bloggutkastens vägar äro outgrundliga. Detta är vad som mötte mig:

lägga rabarber på
horace engdahl

allmänbildning
onomatopoet
glupska ordbok

horace engdahl
christian look
20 års åldersskillnad
en härlig tid

horace engdahl
brottas
naken
få sina fiskar varma

boom schackalack

får det lov att vara en cigarr, sa indianen.

Eh. Ok.
Inga kommentarer.

Mina 30 tv-val, del 3

Fråga 1-10.
Fråga 11-20.


21. Favoritpar?

Allison och Joe i Medium. Geoff och Kate i Doktorn kan komma. Niles och Daphne i Frasier. Eller varför inte Jamie och Adam från Mythbusters?

22. Favoritserieavslutning?

Svårt, men väljer nog Cityakuten. Just för att serien var så katastrofalt misslyckad under de sista säsongerna att finalen blev en positiv överraskning. De hittade tillbaka till rötterna och det blev ett värdigt farväl. (Disclaimer: Jag har ännu inte sett finalen av Six Feet Under. I know. Boxen står på min tv-bänk och hånar mig. Men jag vill se om hela från början och det blir aldrig tid för det.)

23. Mest irriterande karaktär?

Bengtsson i Rederiet.

24. Bästa citat?

Georgia: "Ally, what makes your problems so much bigger than everybody else's?" Ally: "They're mine." ur Ally McBeal.
eller
In case you were wondering, "Crime... boy, I don't know," is when I decided to kick your ass.
ur Vita huset (West Wing).

25. En serie du planerar att titta på (ny eller gammal)?

Downton Abbey. Jag har förstått att det är det bästa som hänt sen skivat bröd men missade tåget när det gick och har inte hunnit hoppa på ännu.

26. Största OMG-ögonblick?

Första säsongen av 24 när man förstår att Nina är skurken. Cityakuten när Carter och Lucy blir knivhuggna. Upplösningen av Dexter/Doakes-dramat i Dexter säsong två.

27. Bästa pilotavsnitt?

Det är ju tråkigt att svara Vita huset på allt så jag säger Lost. Eller The Walking Dead. (Fast egentligen är det nog Vita Huset.)

28. Första tv-besatthet?

Jag var besatt av det mesta. Tecknat var som knark. Satt naglad framför Linus på linjen och vinjetten till Anslagstavlan. Har redan nämnt SuperTed i Sköna söndag, missade aldrig Tom & Jerry eller Bo A Orm i Lilla Sportspegeln. När man blev några år äldre kom En härlig tid med Fred Savage och Skönheten och Odjuret med Vincent.

29. Pågående tv-besatthet?

Ingen. Faktiskt inte. Väntar mest på Louie säsong 3.

30. Sorgligaste karaktärsdöd?

Rachel i Kalla fötter, Leo i Vita huset (på grund av omständigheterna) och Omar i The Wire är väl en klar topptrio. George i Grey's Anatomy drabbade mig också oväntat hårt, nästan enbart på grund av uniform-i-hissen-scenen. Sen ger jag Bimbo i Tre Kronor ett litet hedersomnämnande också. Här finns en gammal lista med fler dödsfall jag minns.

Mina 30 tv-val, del 2

Här finns svar 1-10.

11. En serie som gjorde dig besviken?

Marias barn, julkalendern år 1987. En besvikelse jag väl delar med hela min generation. Annars är det enklaste sättet att göra mig gruvligt besviken att byta ut skådisar i serier. Där kan något som byggts upp över säsonger krossas på en sekund. Serier som gjort sig skyldiga till detta är exempelvis Cityakuten och Dr Quinn.

12. Ett avsnitt du sett mer än fem gånger?

Det är inte så många. Jag ser sällan om särskilda avsnitt, vill helst sträckse serier och jag har aldrig sett en hel serie fler än tre gånger. Men på grund av massiv reprisering förmodligen vissa Vänner-avsnitt. Kanske något Sex and the City, troligen också QI, frågesportprogrammet med Stephen Fry.

13. Favoritserie från barndomen?

"Barndomen" känns som ett vitt begrepp. Det är ju lite skillnad på att vara fyra och att vara tolv. Kan betyda allt från snuttarna av SuperTed i Sköna Söndag till typ Rederiet. Svarar nog ändå En härlig tid (The Wonder years) som jag var väldigt förtjust i. Var dödligt förälskad i Fred Savage.

14. Manlig favoritkaraktär?

Omar i The Wire. Sheldon i The Big Bang Theory. Mikal Hjort i Ingen bor i skogen.

15. Kvinnlig favoritkaraktär?

Alice i The Vicar of Dibley. Snoop i The Wire. Filippa Bark i Robins. (Måste också nämna: Dame Edna Everage.)

16. Guilty pleasure-serier?

Svårtolkat begrepp. Jag tittar på mycket som andra skulle kalla "skräp-tv" men skäms inte för det. Möjligen brottas jag med Biggest Loser (framför allt amerikanska versionen som är mest extrem) som har ett ohälsosamt och rätt otäckt grundkoncept men som ofta genererar stark tv.

17. Favoritminiserie?

Rapport till himlen.

18. Favoritserie som började tidigare än 2000?

Jag väljer att smita undan här och hänvisa till att Vita huset som jag redan uppgett som favoritserie började 1999.

19. Bästa cast?

Vita huset.

20. Favoritkyss?

Av nostalgiskäl får det bli den i Vänner, The one with the prom video, när de precis har tittat på videon och Rachel bara reser sig utan ett ord, går fram till Ross och kysser honom. Den är fin. Ett hedersomnämnande också till alla pionjärkyssar, som Kirk och Uhura i Star Trek (första kyss mellan en afroamerikan och en vit på amerikansk tv) och Micki och Patrik i Rederiet, (första bögkyss i svensk tv-serie).

Mina 30 tv-val, del 1

Jag tänkte hänga på en enkät med 30 frågor om tv som många av mina bloggkollegor redan svarat på. Det är omöjliga frågor. Jag vet hur det kommer att bli, ni kommer att kommentera med "jamen den HÄR då" och jag kommer slita mitt hår och säga "HUR kunde jag glömma DEN" men vi struntar i det för tillfället. Jag har delat upp svaren, så här kommer 1-10:

1. En serie som inte borde lagts ner?

Många har svarat Studio 60 on the Sunset Strip här, och jag är böjd att hålla med. Det var en serie som kvävdes av förväntningarna på den och som borde fått mer än en säsong. Samtidigt sydde de ihop ett tillfredsställande slut, så jag gråter inte alltför mycket.

2. En serie du önskar att fler tittade på?

Nu? Danne & Bleckan.

3. Favoriten bland de nya serierna för säsongen?

Homeland.

4. Din favoritserie nånsin?

Hopplös fråga naturligtvis. Hur väger man komedi mot spänning, modernt mot nostalgi? Men får jag bara välja en endaste så väljer jag Vita huset (The West Wing).

5. En serie som du hatar?

"The War at Home" och liknande komediserier där humorn helt och hållet utgår från stenkonservativa könsroller.

6. Ett favoritavsnitt av en favoritserie?

Premiären av "Louie" säsong 2 där hans gravida syster kommer på besök och får svåra magsmärtor under natten. Det går inte riktigt att återberätta, ni måste se det, och kanske förstår ni inte ens då, men det drabbade mig på nåt vis. Gick rakt in. Har skrivit lite mer om det här.

7. Sämsta avsnitt av en favoritserie?

Svårt, men jag väljer avsnitt 9 säsong 6 av Gilmore Girls. Avsnittet där Rory och Lorelai återförenas och den otroligt välskrivna huvudstoryn om klass, självständighet och kvinnor i olika generationer får sin naturliga upplösning. Ett fint slut.
...om det nu varit slut där. Men nej, för att kräma ur ytterligare nån säsong av serien introducerar man i samma avsnitt Lukes okända dotter. En storyline som inte fungerade på nåt sätt. Dålig rollbesättning, plötsligt obegripliga reaktioner från typ alla karaktärer, Lorelai chockgifter sig med någon annan och det blir en allmän röra. Visst, jag är glad för varje sekund jag får hänga i Stars Hollow, men serien förtjänade ett bättre öde. (Den hamnade på plats tre i min serier-som-gick-på-övertid-lista).

8. En serie alla borde se?

Om jag får vidga begreppet lite så säger jag Dox, SVT:s serie välgjorda dokumentärer från världens alla hörn.

9. Bästa scenen nånsin?

Åh herregud. Omöjlig fråga. Bara West Wing har ju ett tjugotal bästa-scener-nånsin. Till exempel slutscenerna i säsong 4-avsnittet där Zoey blir kidnappad. Extremt snygg, suggestiv spänningsuppbyggnad som landar i att Leo får reda på vad som hänt och springer för att tala om det för presidenten. Det är nåt med axlarna, han springer som om han aldrig nånsin sprungit förr men inte har något val än att röra sig så fort. Desperationen i kroppen har tagit över på något sätt. Väldigt starkt. Men det är bara ett exempel av många.

10. En serie du inte trodde du skulle gilla men visade dig älska?

The Big Bang Theory. Vid första anblicken såg den ut som en torr historia med sned könsfördelning. Men den är ju helt ljuvlig.

Fråga 11-20
Fråga 21-30

Michael Chiklis och åldersmysteriet

En av mina favoritserier som barn var "Scali" (The Commish) som sändes 91-96 och handlade om en poliskommissarie som istället för att sitta bakom sitt skrivbord tog sig an kluriga fall hands-on i både yrkes- och privatlivet. En mycket snäll historia där problemen sällan var svårare än att allt gick att lösa under entimmesavsnitt. Den godmodige Tony Scali använde sig av list och charm snarare än sitt tjänstevapen och var den ultimata mysfarbrorn, en lite lönnfet och tunnhårig chef och familjefar.

Michael Chiklis som spelade Scali skulle några år senare få huvudrollen i polisserien The Shield där han gestaltar en karaktär som närmast kan beskrivas som en Scali som återuppstått efter att ha blivit nergrävd på jurtjyrkogården, men nu var det inte den monumentala imageförändringen jag tänkte ta upp här.

Jag vill bara dryfta det orimliga, sinnesblåsande faktum att Chiklis när Scali började sändas var 28 år. Tju-go-åt-ta. Det går inte riktigt att ta in.

The Voice Sverige

Några strödda tankar om gårdagens premiär av The Voice Sverige:

- Alla ni som irriterar er på att upplägget är så likt True Talent, jag förstår er, men The Voice var faktiskt före. Förlagan är det nederländska The Voice of Holland som började sändas 2010 medan True Talent är ett svenskt format som sändes för första gången i höstas.

– Carola, Ola Salo, Petter och Magnus Uggla. En strålande coachpanel på papperet. Här finns bredd, här finns tyngd, här finns både folklighet och hygglig credd.

– Dessvärre finns det få saker i tv-världen jag är så olidligt trött på som jurysnack i talangtävlingar. Ofta substanslöst och med en panel på fyra alltid för långt. Numera snabbspolar jag mig helst förbi. Så också igår, men av det jag såg verkar det ändå som att de skötte sig bra. Ola Salo var varm och insiktsfull, Petter engagerad och trovärdig, Uggla allmänt skön och Carola var... Carola.

– Carina Berg agerade fläckfritt.

– Oavsett det ovan vilar det mesta på deltagarna. Och hittills är jag inte imponerad. Jag gillar att de struntar i öppna auditions och tonårstalanger à la Idol och istället hårdcastar lite äldre, mer erfarna sångare, men frågan är om det räcker. Igår var det bara Timberlake-killen Adrian Modiggård som kändes som ett ämne på riktigt. (Såg ni förresten att en hette Shirin Khan. SHIRIN KHAN.)

– Det "blinda" momentet som grundidén vilar på är för övrigt, precis som i True Talent, rätt mycket ett luftslott. Visst har det betydelse i inledningsskedet, men direkt efter att första stolen vänt sig om får utseende, karisma och scenspråk lika stor vikt som vanligt. Om man har sett den amerikanska versionen vet man också att om coacherna inte lyckats fylla sina lag efter en första omgång kan vissa deltagare få en chans till. Det är alltså inte säkert att tex Peachesbruden Tåve Wanning är utslagen.

Gordon Ramsay programleder Copycat singers

Det här var den mest förvirrade programbeskrivning jag sett på ett tag. För att inte tala om hur märkligt programmet skulle vara om det fanns. Inte lätt för Lasse Berghagen att tävla mot folk som till och med har egna grisar.

Gott nytt år

Var hälsad 2012

Nu har jag sammanfattat tv-året 2011 i DN-bloggen. I och med det packar jag ihop den bloggen efter två fina år och flyttar hem mina tv-tankar hit. Så här såg sammanfattningen ut:


ÅRETS...

...mest oväntade mat-tv-ögonblick: Pluras snoppkupp.

...starkaste debut: "Homeland".

...snyggaste vinjett: "Danne & Bleckan".

...ojämnaste serie: "The Walking Dead".

...farväl: Oprah.

...förälskelse: "Louie".

...nyhetsrapportering: NRK:s om Oslo/Utöya.

...överdos: Sångtävlings-tv.

...märkligaste tv-produktion: "Maestro".

...felsägning: Barbara Walters sa president Mubarak när hon menade president Obama.

...tips: Annika Jankell lyfter frågan om alkoholfritt alternativ till snaps i Nyhetsmorgon. Bengt Frithiofsson föreslår sherry, "för det är bara 18%".

...mest oväntade invit: Gokvälls Karin Adelsköld undrar om Fredrik Wikingsson vill ha fler barn och kanske med en annan mamma? (Ca tio minuter in här. Notera särskilt Wikingssons "förlåt!?")

...lika-som-bär: Khaddafi/Skräphögen i Fragglarna.

...läskigaste förutsägelse-som-slog-in: "Second chance" om Khaddafis död.

...citat: "Det blir nån på jorden. Antingen i öst, väst, norr eller söder". SVT-expert strax innan tillkännagivandet av nobelpristagaren i litteratur.

...mest ambitiösa svenska tv-satsning: "Breaking News med Filip & Fredrik". Svårt att hålla jämnhög nivå på så många timmars direktsändning, men stundtals briljant och på det hela taget imponerande.

...verkligheten-överträffar-dikten-1: The Wire-Snoop åkte fast i drograzzia.

...verkligheten-överträffar-dikten-2: Charlie Sheen.

...stabilaste nytillskott för sport-tv: Kajsa Bergqvist.

...in memoriam: Lena Nyman.

...genombrott: Melissa McCarthy. (Mike & Molly, Bridesmaids, SNL).

...svenska genombrott: Laleh i "Så mycket bättre".

...svensk i amerikansk tv: Robyn.

...rövare: Christopher i "Vem vet mest".


Nu välkomnar vi 2012 som kan bli ett intressant tv-år. Vad gör Magnus Betnér av sin debattsatsning? Hur artar sig Melodifestivalen med Ranelid & co? Hur påverkar stor-tv-formatet Schulman Show? Tar svenska The Voice (premiär 4 jan) över talangsåpatronen? Kan Homeland hålla stilen? Vad händer i Mad Men säsong 5? Och framför allt: Kan Aaron Sorkins efterlängtade projekt "The Newsroom" motsvara förväntningarna?

Den som lever får se.