Man kan tro att jag är hundra år

Your favorite place

När jag spelade fotboll en gång i tiden ingick "mental träning" i vårt träningsschema. Det innebar för det mesta att ligga på ett golv och lyssna på olika avslappningsband. Ibland skulle man se olika målbilder för sitt inre och ibland uppmanades man av en monoton röst att låta sig tas till en särskild plats. Att blunda och skapa sig ett happy place där man var fullkomligt trygg och lugn.

Min särskilda plats var min farmor och farfars höskulle. Jag vet inte varför det var den bild som spontant dök upp i mitt huvud, men så blev det. Mina minnen därifrån är egentligen få och fragmentariska: Vi hässjar och det är varmt, varje litet strå klibbar fast på kroppen. Mamma är rädd för råttorna som härjar vilt. Överallt finns redskap som verkar uråldriga och obegripliga. Vi blir förmanade, där får ni inte leka, där får ni inte vara, det är farligt.

Men en sak vet jag: höjden av lycka var när höet skulle bärgas och vi barn fick hjälpa till att trampa. Vi trampade och trampade och högarna växte och det dammade och ibland kunde man i smyg lägga sig ner och bara känna hur man bars av allt det mjuka. Hur det doftade sensommar och hur höet omslöt en så att man om man borrade ner sig ordentligt var nästan osynlig.

Nu finns inget hö på skullen och både farmor och farfar har sedan länge slutat hässja. Senast jag var där inne var det rensopat och skurat och dukat till fest. De gamla redskapen har använts för sista gången och hänger i taket och på väggarna som nostalgiska smyckningar. Men vill man kan man fortfarande känna doften, och med lite fantasi även förnimma omfamningen av torrt och sammanflätat hö. Det är bara att blunda.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Skräck

Your fears

Jag skrev "jag är rädd för" i googlesökfältet och fick (exakt, i just denna ordning) följande förslag:

jag är rädd för tjejen i apoliva
jag är rädd för döden
jag är rädd för
jag är rädd för mig själv
jag är rädd för russin

Förutom att en tjej i en reklam tydligen skrämmer folk mest av allt kan jag konstatera att människors stora skräck är döden, intighet, det egna jaget och russin. Intressant.

Jag förstår mycket, men vad som skulle vara så skräckinjagande med russin har jag ännu inte listat ut. Men vi är ju olika. Jag gör en egen lista och fyller i istället:

När jag var liten var jag aldrig rädd för: spöken.
När jag var liten var jag snarare rädd för: fullgubbar.
Jag blir nervös av att tänka på: hur äckliga tangentbord kan vara.
Jag blir inte nervös av att tänka på: hur obetydlig jag är i universum.
Något jag är rädd för helt utan anledning: att lämna tillbaka saker i affärer.
Något jag har anledning att vara rädd för men inte är det: att bli matförgiftad.
När jag går genom stan en mörk kväll oroar jag mig inte för: våldtäktsmän.
När jag går genom stan en mörk kväll oroar jag mig snarare för: störiga män i grupp.
Något som andra verkar rädda för som aldrig skrämt mig: att flyga.
Något som skrämmer mig som andra inte är rädda för: frigolit.
Jag skulle inte komma på tanken att vara rädd för: min egen död.
Det jag är rädd för mest av allt: andras död.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

FÖRST

A first

Först!

Det finns något djupt intressant i först-fenomenet. Ni vet, de ivriga typerna som vid varje nypublicerad artikel eller blogginlägg vill vara den förste av alla att kommentera. Jag ser dem framför mig, hur de med hungriga ögon scannar tidningarnas webbplatser, sitter med flera fönster uppe samtidigt och klickar frenetiskt på uppdateraknappen. Bara för att, när chansen dyker upp, hojta ett litet "först!" och sedan inget mer. Ingen åsikt, inget budskap, bara ett ord.

Det fascinerar mig. Vad tänker de? Vad känner de när de ser sitt namn och sitt lilla "först" som nummer ett? Blir det lite lättare att andas, blir dagen lite gladare, blir livet lite enklare att leva? Jag tänker mig att de med bultande hjärta dubbelkollar att ingen annan verkligen var före, och när beviset finns där svart på vitt undslipper de sig ett halvkvävt "yes!" och i bröstet lägger sig ett lugn. En känsla av fullbordande och framgång.

Sedan går känslan över och de börjar genast leta efter nästa. Uppdatera, uppdatera. Först!

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

God kola

Det där med annonsplacering...

Via twittraren @blisk.

"He once beat me badly"

Fint klipp från Thailand's got talent.
Missa inte intervjun cirka 4.25 in.



Hittat hos Ida.

Världens svåraste spel

Hur mycket kan man egentligen skratta på sex minuter utan att kvävas? Det kändes som att jag försökte ta reda på det när jag såg det här:



Tipstack till Julia Skott.

Gråt

Something that makes you cry

Lyckliga återföreningar. Eller glada överraskningar. Gärna amatörfilmade sådana, uppladdade på nätet i lagom långa klipp. Det är nästan pinsamt hur tätt kopplade den typen av scener är till mina tårkanaler. Faktiskt minns jag inte när jag senast grät för att jag var ledsen. Kanske har jag gjort det... två gånger de senaste fem åren?
När det gäller min egen verklighet är jag tydligen stenhård, men så fort någon lagt lite stråkar på en videosnutt om omaka djur som tyr sig till varandra eller modiga barn som håller brandtal så flödar ögonvrårna över. Favoritkategorier är

- adoptivföräldrar som får se/träffa sina barn för första gången.
- hemvändande soldater som överraskar sina barn/föräldrar.

Eller, om jag är på rätt humör, sånt här. En pappa, en son, en utmaning: Ironman – världens tuffaste triathlon:



Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Världsnyheter

Rensade foton ur mobilen och hittade en bild jag tog på Sundsvalls tidnings förstasida i höstas. Vet inte riktigt varför jag ville föreviga den, det var något oemotståndligt naivt över rubriken bara. Huvudnyhet denna dag var alltså att "DET FINNS MYCKET KNARK I SUNDSVALL!". Herregud vad säger du! Knark! I Sundsvall! Och inte lite heller!

(Som vanligt är det inte barnet på bilden som har skrivit rubriken.)

They fuck men! That's hardly gay.

Det är en fin dag idag. Anton Hysén har brutit en illusion, ifrågasatt en norm, blivit ett ansikte för något som borde varit månghövdat redan. Det finns mycket att säga om homopionjärer (kvinnliga och manliga) och machokulturen inom fotbollen men många har redan sagt så mycket bra. Simon Bank och Anja Gatu till exempel, läs dem.

Själv associerar jag idag av någon anledning till Steve Hughes och hans "straight is the new gay". Tycker att han klär av machokultur på ett rätt avväpnande sätt:



"Go and play with your girly tits you fucking fag."

Leva livet fritt och glatt

Jag fick plötsligt en låt på hjärnan som jag inte haft där på evigheter. En reklamjingel var det, jag hatar när det händer. Man känner sig så duperad. Men vad hjälper det. Nu sitter den där, och jag börjar nynna var femte minut: "Dagar kan passera fort, som en våg på öppet hav..."

Känner du igen den? Här är reklamen: (De unga tu spelas av Jesper Salén och Hanna Alström, som du också kunde se tillsammans i Vita lögner när det begav sig.)



Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Sengångare

Something that makes you feel better

Typ sånt här:


Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Andra chansen

Ska vi inte ta och rösta vidare Loreen ikväll? Hennes röst och låt är en liten guldklimp i myllan av grus och lera som är årets startfält. Jag var och kikade på genrepet igår och hon funkar precis lika bra live. Så kom igen, strunta i de där menlösa jag-dansar-ensam-fast-med-mina-kompisar-brudarna.

Vår plats

Something that upsets you

Jag stod i kö på Systembolaget för en tid sen. Det var mycket folk men ganska stillsamt. Framför mig stod en man med fem-sex öl i famnen. Jag noterade honom knappt nämnvärt till en början, han stod mycket stilla med framskjutna axlar och ölen tryckt mot bröstet. Men när det var hans tur blev det uppenbart att han hade ett, låt oss säga, självmedicinerande förhållande till alkohol.

Han rörde sig med mycket tunga rörelser, som om minsta ansträngning var smärtsam. Och han kunde för sitt liv inte hitta sina pengar. Han letade i alla fickor i jackan två eller tre gånger. Sedan alla fickor i de sjaviga jeansen. Sedan alla fickor i jackan igen. Utan att yttra annat än ett försiktigt mumlande ljud. Till slut hittade han några skrynkliga sedlar – i sina skor. Men då hade kassabiträdet fått nog.

"Nej du, det blir inget för dig idag" sa han irriterat och ställde ölen åt sidan. En säkerhetsvakt hade redan omärkligt positionerat sig till höger om oss. Mannen såg olyckligt ner på sina händer, där han nu äntligen hade sina pengar. Han gjorde en ansats till att lägga dem på disken men kassabiträdet föste bestämt tillbaka dem och mynt och sedlar spreds över disk och golv.

Efter att ha försökt samla ihop dem blev mannen stående orörlig. Killen i kassan fräste igen att han minsann inte skulle få några öl idag. "Men... mina pengar?" sa mannen. "Du har fått dina pengar" sa killen. Jag såg att det inte var sant, det låg bland annat ett par guldtior och blänkte retfullt på varubandet, precis framför kassakillens händer.

Om jag översätter "something that upsets you" till "något som gör dig ledsen" så har ingenting hittills i den här historien uppfyllt den rubriken. Otålig, kanske. Illa till mods, absolut. Skamsen, ja, skamsen över den förbannade villrådigheten när man borde ingripa men bara vill göra sig osynlig. Men inte ledsen.

Inte förrän jag ser på det sätt mannen vänder sig om och går. Inte med ett ord försöker han protestera, inte med en gest försöker han få tillbaka sina förmodat välbehövliga slantar. Han bara resignerar, slår ner blicken och går. Med mindre pengar än när han kom och utan öl lommar han vidare. Så tydlig är hans plats, så obefintlig är hans röst.

Det gjorde mig ledsen.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Godnatt yxskaft

I natt såg jag hela Oscarsgalan, gick och la mig halv sju för att sen vara med i radio klockan åtta och sen åka till jobbet efter det. Vilket gör att jag, såhär sjuttioelva timmar senare, fortfarande kvar på jobbet, har lite svårt att fokusera på bokstäver och formulera hela meningar.

Jag bloggade lite om galan i alla fall, det kan du läsa här.

Skräphögen Khaddafi

Om inte situationen i Libyen vore så tragisk skulle Khaddafi (Gaddafi/Qadhdhafi/Kartoffel) vara en mycket komisk person. Hans tv-sända tal idag var en ren uppvisning i galenskap. Själv satt jag och funderade över vem det var han påminde mig om? Jag kom på det efter en stund:

Eric Saade och låtstölderna

Många verkade under Melodifestivalsändningen vara överens om två saker:

1. Eric Saades låt kommer att gå direkt till Globen.
2. Eric Saades låt är ett plagiat.

Det första var inte så mycket att snacka om. Men när det gäller det andra nåddes inget riktigt konsensus om VILKEN låt som var stulen. Förslagen var flera, bland annat:

Lili & Susie - "Oh mama":


Enligt Carolina Norén hade Fredrik Kempe själv erkänt att trummorna var hämtade från Boney M:s "Nightflight to Venus", men många nämnde också samma grupps "Rasputin":



Andra hävdade att trumslingan var snodd från Cozy Powells "Dance with the Devil". Och så nämndes den här klassikern förstås, Geminis "Kall som is":



Döm själv.

Kvällens miss var väl för övrigt när Rickard Olsson skojade om att Linköping inte har något fotbollslag, att de måste åka till Norrköping för att se bra fotboll "eller nåja, i alla fall halvbra".
Hmm. Ett av Sveriges mest framgångsrika lag, damallsvenska Linköpings FC då? Räknas inte det Rickard?

Det är inte lätt

Stackars Mikael Damberg. Partiledarkandidatens största problem är tydligen att han ser så anonym ut. Som "en VD för ett elbolag."

Och då ser han ändå ut som en av Sveriges mest framgångsrika artister.

Sjukt

Another moment

Det var söndag och jag kröp i radiohusets korridor. Jag skulle sända ett direktsänt radioprogram i P3, men min kropp vägrade räta ut sig och jag fick vältra mig ur hissen och hasa långsamt mot studion. Kvällen innan hade jag sökt vård för diffusa smärtor i mellangärdet och ryggslutet men jag hade inte varit så orolig. Samma sak hade hänt en månad tidigare – då blev det ambulansfärd till sjukhuset – men de hittade inget fel på mig. Jag fick en smärtlindrande spruta och skickades hem, och problemet försvann. Därför hade jag, när vårdpersonalen verkade förbryllad även denna gång, bett om samma behandling. "En snabb spruta, sen går det över!"

Uppenbarligen verkade jag inte alltför rutinerad i mitt drogsökande, för jag fick sprutan. Men den här gången gick det inte över. Det blev värre, och på morgonen stod det klart att jag under inga omständigheter kunde cykla till jobbet som jag brukade. Att ringa in någon annan var inget alternativ – det fanns ingen att ringa, inte med så kort varsel. Jag var ensam producent och programledare för programmet. Lösningen blev taxi, och så kom det sig att jag befann mig där, krypande i korridoren på väg till studion.

Krypandet var oförutsett, riktigt så illa hade det inte känts när jag klev ur taxin. Då räckte ett lätt hukande för att övertyga kroppen om att röra sig framåt. Men nu lydde den inte riktigt. Eftersom det var söndag var huset rätt folktomt, men någonstans halvvägs till mitt kontor hittades jag av en kollega. Med hans hjälp hamnade jag på rätt plats.

The show must go on och allt det där och när klockan slog eterdags och min röst hördes över Sverige kickade adrenalinet in. Om jag torkade svetten ur pannan och satt lätt framåtlutad glömdes obehaget bort nästan helt och hållet. Huvudet var kanske lite luddigare än vanligt, men på det stora hela gick sändningen bra. Så vitt jag minns.

Direkt efteråt satte jag mig på ett tåg i åtta timmar och när jag kom fram var jag så sjuk att det blev akutmottagningen nästa. Fyrtio graders feber, njursten och njurbäckensinflammation kunde de konstatera.

Det här hände för rätt många år sen men jag ser det som min permobilhistoria och jag väljer att använda den på samma uppmuntrande sätt som min vän Freddi använder sin. Med vetskapen om att kan jag krypa till en studio och sända radio mitt i ett njurstensanfall då klarar jag banne mig vad som helst.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Bäst-före-datum: okänt.

This month

Den här månaden var mitt livs sista i tjugoårsåldern. Jag började den som pigg och åtråvärd tjugo-nånting-kvinna och slutar den som praktiskt taget medelålders. Förbrukad.

Jag minns när min mamma fyllde trettio. Det var en stor besvikelse för mig. Jag hade fäst ett värde vid att ha en ung mamma, och nu var hon plötsligt inte det länge. Nu var hon gammal, som de andra mammorna. Inte ens den spännande present hon fick av släkten, en mikrovågsugn(!), kunde få mig på bättre humör. Den fick man för övrigt inte gå särskilt nära, och aldrig stå framför, eftersom mamma oroade sig för strålningen.

När vi nu stod i samma kök och förberedde ett annat trettioårsfirande, mitt, satt den gamla mikron tryggt kvar på sin hylla i hörnet. Fortfarande är det den, och endast den, mikrovågsugn som min mamma använder. Kanske har den vita färgen mattats lite med åren, men den kan tina och värma exakt lika bra som när hon fick den.

Det är ju tur att man är klokare än man var när man var nio, och surade över sin uråldriga mamma. Idag känner jag mig inte det minsta gammal. Eller förbrukad. Bara nöjd, och förväntansfull. Man kan ju inte vara sämre än en mikro.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Se på mig, jag rasar

Fråga: Är "rasar" tillbaka som seriöst kvällstidningsord? Nu när jag tänker efter blir jag osäker på om det nånsin varit borta, men jag har nog tolkat det lite ironiskt de gånger jag sett det de senaste åren. Ungefär som psykchockskrigsattacken. Vem kan ta det på allvar liksom? Vad gör man när man rasar? Hur ser det ut?

Från aftonbladet.se, enbart startsidan, just nu:



Plus en lite mer befogad användning av ordet:

När man ser den senare är man redan lite hjärntvättad och börjar fundera på hur röster ser ut när de är upprörda och vad det egentligen är de är arga på.

Däremot fanns det bland de sju-åtta puffarna för bantningsartiklar ingen som nämnde hur man "rasar" i vikt. Alltid något.

Ågren

Something you regret

Vad är det nu man brukar säga? Jag ångrar inget för man lär av sina misstag och allt som hänt har gjort mig till den jag är och allt det där. Man brukar säga det för att det är sant.
Men ändå. Klart det finns saker man ångrar. Ord som vore bättre osagda och handlingar som vore bättre ogjorda. Små korn av skam som ligger och gnager i bakhuvudet och som hoppar fram och påminner en när man minst önskar det. De där småsakerna som inte förändrat mig i grunden, som inte lärt mig något om livet, som bara stör.

Men hur vet man skillnaden? Vilka påminnelser är det man behöver och vilka skulle man klara sig utan? Så länge jag inte vet det väljer jag nog att ångra inget. Och fortsätter göra misstag att lära mig av.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Kokong

Your favorite memory

Mina föräldrar släpade omkring mig i någon sorts fårskinnspåse när jag var liten. Det var som en sovsäck i miniformat med pälsen inåt som de stoppade ner mig i och drog omkring med på en pulka eller släde när vi var ute. Om någon skulle fråga mig om mitt första minne skulle det nog vara den där pälsfamnen. Även om minnena är fragmentariska och jag inte vet vad som är sanning och vad jag sett på någon bild någonstans eller bara hittat på. Jag tycker mig i alla fall minnas en svidande avundsjuka när jag blev för stor och min lillebror fick åka i den istället.

Nu var det ju inte mitt första minne utan mitt favoritminne det frågades om här, men vem har ett sånt? Att ligga omfamnad av mjukhet och värme och lyssna till medar som glider över snö är hursomhelst ett trevligt minne.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Zombie-schlager?

Hmm.

(För dig som undrar: Hans låt vann alltså. Framförd av någon annan.)

Så har du aldrig sett Laila Bagge

Kommer du ihåg nittiotalets Anders Bagge? Nu är det hans ex-frus tur att få sitt arkiv uppgrävt. Denna fantastiska gymping-video är hämtad från TV21, året var 1993 och de som medverkar förutom Laila Bagge är Ed Hickok (dansare som bland annat syntes i filmen Dancer in the dark) och Åsa Fång (numera meriterad musikalartist).



Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

På min bemärkelsedag

Your favorite birthday

Kanske den här?

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

När jag slutade vara okysst

Your first kiss

Jag var sju år. Jag hade en kompis som jag brukade leka med mest för att han hade en hel låda med Tintin-album som jag sände längtansfulla blickar och i sällsynta stunder fick öppna. Men visst, vi hade roligt tillsammans utan Tintin också. En gång kom en tredje vän och ville vara med, men det ville inte vi. Det löste vi genom att leka mamma-pappa-barn och utse honom till barnet. Sedan stängde vi in honom i en garderob där han fick sitta eftersom han inte var född än.

Hursomhelst. Ibland var det bara vi två, och den där leken mamma-pappa-innan-barn var tydligen väldigt spännande. Plötsligt skulle vi kyssas. Jag minns inte riktigt varför eller vems idé det var, men någon av oss visste i alla fall hur man skulle göra: Man skulle ha tungorna i varandras munnar och virvla runt. Det enda jag kan erinra mig med säkerhet är känslan av förvåning när hans tunga var i min mun och den var knottrig.

Han hade väldigt knottrig tunga. Det talade jag om för honom och då blev han sur. Mycket mer än så var det inte.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Zombie-ABF

ABF-kurserna är inte vad de brukade vara. Nästa vecka drar till exempel den här igång.

Ljust och fräscht

Om ni undrar varför jag inte skrivit ett ord om Melodifestivalen har det en enkel förklaring: Jag har inte sett den. Jag tillbringade nämligen min lördagkväll på Berns, med Fredrik Lindström och Henrik Schyfferts nya föreställning "Ljust & fräscht".

Det var bra förstås. Klokt och varsamt om vår allrådande ängslighet och jakt efter inre tillfredsställelse genom yttre förändringar. Om signalerna vi vill sända som visar att vi är unika, fast inte onormalt unika, bara unika som alla andra. Om vår längtan efter det nya liv som ska börja snart. Vårt riktiga liv. När Fredrik Lindström höll sin monolog om mormors finrum som aldrig fick användas eftersom mormor väntade på någon som aldrig kom fick jag skrovlig hals och trängda ögonlock. Blinkade bort tårar framkallade av skratt och sorg i förhållandet sjuttio/trettio ungefär. Precis som det ska vara.

Det bästa med att lyssna till intelligenta analyser av samtid är de glasögon man tillfälligt ser omvärlden genom efteråt. Plötsligt blev vi väldigt roade av att bartendern på frågan "vad har ni för öl på flaska?" visade upp barens två enda ölsorter – ett indiskt och ett japanskt. "Det japanska är ett risöl" förkunnade han med höjd haka och snörpt mun.

Bredvid oss stod fem killar, alla i rutiga skjortor. De var där tillsammans och stod tätt ihop som en rutig liten flock. Förbryllande. Hade de färgkoordinerat innan? Var de medvetna om sin uniform eller skulle de om man frågade dem oförstående säga "men vadå, min skjorta är rödochvitrutig, den där är ju rödochvitOCHBLÅrutig, de är ju helt olika ju!" En av dem matchade skjortan med en mössa, kanske var han deras ledare.

När det japanska risölet ville ut igen hamnade vi i toakön. Tänk er följande scen:

Finklädda krogbesökare står i krokigt led i stillsam rastlöshet. Den typ av spänd tystnad råder som är bruklig i en kroppsfunktionskö av människor som nyss delat en upplevelse men inget mer. Blicken håller man i golvet eller kanske på sina naglar, foten trummar lätt. Kön ringlar sig förbi en pissoar med svängdörr stor som ett frimärke. Där inifrån dånar plötsligt en röst, klart högre än brukligt:

- Öh, du Viktor. Du VIKTÅÅÅÅRR. Öhdue. DUH.
Grymtningar från ett bås fyra dörrar bort.
- Du, VIKTÅRRR. Jae ha ju polare va. Som ha vare i MONTENEGRO.
Välkammad man 35+ kommer ut från pissoaren men har inte tagit på sig byxorna. Gör det mitt i kön.
- Joemen du. Vet du? Du vet Montenegra... Montenegro? Du VET Montenegro.
Kvävt från båset fyra dörrar bort: - Ahh?
- DOM HA VART DÄR!
- Å fan.
Tystnad.

Intelligensen i det meningsutbytet. Hänförande.
Men vad vet man. Om den välkammade mannen 35+ flyttar till Montenegro, eller bara till en lite större lägenhet i Vasastan, kanske han hittar sitt nya liv. Och börjar smörja in lammbog med rosmarin i drömköket.

Lena Nyman

Käraste Fröken Fleggman.
Hälsa Tage.

Nu driver ni bara med oss

Okej, idag slog Aftonbladet nåt sorts rekord i hittepåspråk. När man inte trodde att kvällstidningsorden kunde bli fånigare... Varsågoda:

"I invented poking"

Veckans måsteklipp bör väl ändå vara det här från SNL med de tre -berg:arna:

Drömskt

Your dreams

I natt drömde jag om en gammal vän som är död. I alla fall tror jag att han är död, jag blev lite osäker för i drömmen var han så levande, och han kramade mig och förklarade att det där med hans bortgång var bara ett rykte han hade spridit ut. Vilket låter precis som något han kunnat göra, så nu vet jag inte vad jag ska tro.

Det är klurigt det där med drömmar. Ibland är man med om saker som man inte är med om, men de sitter ändå kvar i kroppen som ett minne. För hur ska kroppen veta skillnaden?
Nåja. Det var fint att se honom igen, hur som helst.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

(Typ jeans och tröja)

What you wore today

Samma som förra gången den här rubriken dök upp.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Back in the days

This week

Den här veckan har jag... jobbat. Vad mer kan man säga? Inget särskilt har hänt, såvitt jag kan erinra mig. Kanske behöver jag lite distans.
Istället kan vi titta i bloggarkivet på vad jag skrev om den här tiden för fyra år sedan.

I Januari 2007 ringde HAJK och så listade jag misslyckade kärlekspar och visade upp den här sköna lika-som-bär:


Gillar också det här meningsutbytet från några tonåringar som satt bredvid oss på McDonalds:

Kille ca 15 år: Va? Är du bisexuell?
Tjej ca 15 år: Ja.
Killen: Vafan! Då tänker jag inte prata med dig mer!
Tjejen: Äh lägg av. Det är ju skitbra att va bisexuell. Då kan man ju liksom spana på alla.
Killen: Men vadå. Det kan man ju som kille också. (Kort tystnad). Ja, förutom på killar då förstås.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Jag och mitt skräp

What's in your bag

Alldeles för mycket. Jag är en sån som inte kan ha för stor handväska, för då blir den så tung att släpa omkring på. Oavsett storlek så är den alltid full. Oftast rensas den i och med att jag köper en ny väska och bara lägger över det absolut nödvändigaste. Jag har alltså ett gäng väskor hemma med mest skräp i. Jag tänkte att detta kan vara ett ypperligt tillfälle att göra en extrarensning av min nuvarande, så här kommer hela innehållslistan:

- hörlurar. (blir kvar).
- två skrynkliga servetter. (blir kvar).
- brev från Journalistförbundet. (blir kvar).
- tialott med tio kronors vinst på. (blir kvar).
- trisslott med 50 kronors vinst på. (blir kvar).
- en bläckpenna. (blir kvar).
- en ganska lång skruv. (kastas)
- öronproppar. (blir kvar).
- kalender. (blir kvar).
- nåt sminkprov i minitub som jag inte riktigt vet vad det är. Kanske foundation? (blir kvar).
- plånbok. (blir kvar).
- en stackars Ipren. (blir kvar).
- diverse kvitton. (kastas)
- tamponger. (blir kvar).
- min bankdosa. (blir kvar).
- en SL-remsa. (blir kvar).
- ett par visitkort. (kastas).
- allerginässpray. (blir kvar).
- resetandborste. (blir kvar).
- en halstablett i omslagspapper. (blir kvar).
- två halstabletter utan omslagspapper. (kastas)
- tuggummin. (blir kvar).
- kort med gratiserbjudande från Voddler som gått ut. (kastas).
- några tabletter Omeprazol. (mot halsbränna) (blir kvar).
- två mascaror, i stort sett identiska. (blir kvar).
- en inplastad tandpetare. (blir kvar).
- en hårsnodd. (blir kvar).
- femton kronor i mynt. (blir kvar).
- mobiltelefon. (blir kvar).
- och två... ja vad är det? Plugg? Har ingen aning om varifrån de kommer eller var de ska sitta. (kastas).

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Syskon

Your siblings

Jag är storasyster. Astrologi och spådom och olika typbeskrivningar kan dra något gammalt över sig, men när det i veckotidningarna då och då finns berättat hur man är utifrån sin plats i syskonskaran kan jag oftast skriva under på varje ord. Jag är så himla mycket storasyster. Tur för mig då att jag har småsyskon att vara storasyster till, annars skulle det blivit jobbigt.

Jag tror mina ord tar slut här, för det som kallas syskonkärlek är för stort och märkvärdigt för att utkristallisera sig i bokstäver på det här enkla viset.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Bokmysteriet

Böcker med så här fina omslag kan man hitta hemma hos min kompis Micke och hans ryska fru. Det väcker så många frågor! Vem är kungen? Vad vill han Batman? Är dom kära? Och framför allt: vad har Turtles med det hela att göra?

The force is with the beer

Så här såg badkaret ut hemma hos vännerna där vi firade nyår:



You gotta love them.

Try this, Ranelid (nej snälla gör inte det)

Okej, här är ett nummer vi förmodligen aldrig får se i Let's Dance. Programmet heter "Bailando por un sueño" (Dansa för en dröm) och är inte en officiell variant av "Strictly come dancing" eller "Dancing with the stars", men en tv-danstävling med liknande regler. Det sänds i Argentina och just det här numret är... något barnförbjudet. Programledaren blir så till sig att han går bananas på slutet.

Kåtast av alla verkar bildproducenten vara som på ett epilepsiframkallande sätt klipper in kvinnans skrev hela tiden. Yikes.



Silvina Escuredo och Nicolas Scillama heter dansarna, hon är välkänd modell och skådespelerska. De vann inte tävlingen, det gjorde istället tungviktsboxaren Fabio "La Mole Moli". Och ja, det här numret (som sändes i höstas) blev ganska omdiskuterat även i Argentina.

Jon Stewart i Dynastin?

Kanal 5-bloggen We love tv berättar att Dynastin ska bli film och bjuder på ett klipp där komediserien The Nanny parodierar den klassiska såpan.
Men allt jag kan tänka på är: OMG! Det är Jon Stewart!



Här är en länk till ett längre klipp.

Då och då rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Det här är inte en modeblogg

What you wore today

Kläder.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Tro

Your beliefs

Jag tror på människan. Även om Tommy Nilsson har förstört den meningen lite så är den fortfarande sann. Jag tror på människan, jag gör det.

Jag tror inte på Gud men det betyder inte att jag inte har moral. Vissa verkar tro att ateister inte har samveten, men det har jag. Jag tror på oss. På empati. På godhet. På ett ord som luggslitits och blivit hopplöst gråtöntigt i vårt offentliga rum men egentligen är ganska fint så nu säger jag det: solidaritet. Ja, jag sa det.

Jag tror visserligen också att människor är egoistiska och rädda och missunnsamma och kapabla till ondska på ett sätt man inte riktigt kan förstå. Jag är kapabel till ondska på ett sätt jag inte kan förstå. Och rädslan är vår största fiende. Men om man inte vet vem man ska lita på i denna värld kan man i alla fall lita på prins Daniel, hertig av Västergötland. För i detta har han rätt: Störst av allt är kärleken.

Häromdagen kom min väns femåriga dotter in i köket med hela famnen full av kuvert. Hon hade på eget bevåg tömt sin välfyllda spargris, stoppat tiotals kuvert fulla med pengar och ville nu veta hur man stavar till "Afrika". Hon hade sett barn på tv som var alldeles för smala och inte verkade få tillräckligt med mat, "och jag har det ju så bra, mamma. Det är bättre om dom får mina pengar."

I rest my case.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Jag kan spela zittra (fast det kan jag inte)

Minns ni när man skulle beskriva sig själv utifrån låttitlar från bara en artist? Jag hittade just ett blogginlägg från två år tillbaka och kan inte låta bli att tycka det är komiskt att jag valde - Karl Gerhard.
I repris:

"Besvara frågorna om dig med hjälp av låttitlar från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel. Den här utmaningen har jag sett lite varstans, bland annat hos Abbes pappa och Hanna Fridén. Depeche Mode, Madonna och Kraftwerk i all ära, här kommer mitt liv tolkat av kuplettkungen Karl Gerhard:

Är du kvinna eller man?: En katt bland hermelinerna
Beskriv dig själv: Jag vet inte mången som är som du
Vad tycker du om dig själv?: Hej på dej, du gamla primadonna!
Beskriv var du bor för tillfället: Där de stora torskarna gå
Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka?: Under takåsarna i Paris eller Hurra hurra vad det är roligt i Moskva
Favoritfärdmedel: Gungorna och karusellen
Din bästa vän är: Han är ett bedårande barn av sin tid
Din favoritfärg är: Förgyll vad du kan förgylla
Hur är vädret?: Det jämnar alltid ut sig någonstans
Favorittid på dagen: Axlarna ska slutta
Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Godafton vackra mask
Vad är livet för dig?: Och så tar vi oss en liten kaka till
Det bästa rådet du kan ge?: Nu ska vi vara snälla
Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Jazzgossen
Favoritmat: En doft ifrån den fina världen
Dagens tanke: Vem vet hur länge vi har varann?
Hur skulle du vilja dö?: I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles
Din själs nuvarande tillstånd: Om jag finge som jag ville
Fel du kan leva med: Så var det med det lilla helgonet
Ditt motto: Jag kan spela zittra"

Pluggo

A moment

När jag slutade nian var det någon som kom på att vi skulle ha en gala, och utse "Bästa lärare", "Snyggaste killen", "Årets kärlekspar" och sånt där ni vet. Titlarna skulle koras genom allmän omröstning och delas ut under pompa och ståt. Det stod även "Skolans pluggo" på ett av diplomen men det hade vi inte behövt rösta om för jag visste redan att det var jag.

Jag avskydde ordet "pluggo". Inte bara för att det rent fonetiskt var fult, särskilt när det brölades fram på det där viset det brukade brölas till mig, utan också för allt det representerade. I min by var status att vara bra på idrott eller ha en äldre pojkvän eller en dyr moped. Status var inte att ha alla rätt på prov och vilja läsa på universitet. Ett pluggo var för mig någon som inte hade ett liv, och ännu värre, inte brydde sig om att ha ett liv. En som aldrig var ute, aldrig fick hångla, aldrig köpte nya skor men det gjorde ingenting bara läraren klappade uppmuntrande på huvudet och uppsatsen kom tillbaka med en femma. En smilfink, en lismare, en skvallerbytta och tönt. Som sa "nej jag kan inte följa med, jag måste läsa till provet". Det var inte jag, det var verkligen inte jag, jag pluggade mindre än många av mina kamrater och jag kunde väl inte rå för att jag hade det lätt för mig i skolan, kunde jag?

Trots det hade jag pluggostämpeln stadigt i pannan och visste mycket väl att det där diplomet skulle bli mitt för det fanns ingen annan som kunde få det. Ingen annan än jag och det gav mig ont i magen.

När det började närma sig blev jag tillfrågad om att leda galan tillsammans med S. Jag vägrade. De tjatade, jag vägrade. Jag blev konfronterad av S och erkände att jag inte kunde förmå mig att dela ut det där priset till mig själv inför alla. Hon drog mig åt sidan. "Det blev inte du". Va? "Nej, alltså jag borde inte säga det här men rösterna är räknade och det blev inte du." Jag häpnade men hon bedyrade och fyllde i med alla detaljer och stämpeln i pannan och klumpen i magen försvann på en och samma gång. Det blev inte jag! Vilken lycka.

Så kom dagen och det hade byggts en utomhusscen och där stod vi med mikrofoner och finkläder inför elever och lärare. Och hon delade ut priset till skolans pluggo och sa mitt namn, för det var klart att det var jag, det hade hela tiden varit jag, hur kunde jag tro något annat? Och jag tvingade mig att skratta och krama om henne och ta emot mitt diplom och bocka och buga och vinka åt publiken och fortsätta prisutdelningen som om inget hade hänt.

Jag blev ledsen förstås men mest blev jag arg. På mig själv. Mitt spån, hur hade jag kunnat vara så dum? Den enkla sanningen var väl att jag så gärna ville tro henne.

(För dig som tror att detta är något slags djupt barndomstrauma jag bär med mig; det är det inte. Det var inte så kul då, när jag stod på scenen och insåg att jag hade varit en idiot, men egentligen var det bara en grej som hände. Ett ögonblick. Sen gick livet vidare.)

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Bing och Bowie

Jag glömde posta det här i söndags, men vi måste hinna med ett juligt arkivklipp innan helgen så jag tar det idag istället. Detta är ett klassiskt klipp om något, ett musikaliskt möte som nästan inte blev av. David Bowie hälsar på hos Bing Crosby 1977.

Bowies "Peace on earth"-stämma skrevs av producenterna i panik efter att han vägrat sjunga "Little Drummer Boy". Duon övade inte i mer än en timme på det nya arrangemanget men resultatet håller än. Bing Crosby dog bara veckor efter inspelningen och fick aldrig se julspecialen sändas:



Will Ferrell och John C Reilly gjorde humor av den - utan att ändra någonting alls:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Om en vän

Your best friend

Min första bästis var F. Vi träffades när jag var tre månader gammal och hälsade på honom på BB där han just kommit till världen. När vi var tre bet han mig i benet och blev sur när jag skrek eftersom han bara ville "märka timret". När vi var fyra klippte vi av min gunghäst dess vackra man och tänkte att den kanske skulle växa ut igen. När vi var fem bytte vi kläder med varandra och hoppades kunna lura våra föräldrar och gå hem med fel familj. När vi var sex läste jag högt för honom ur erotiska noveller och vi grubblade på vad mystiska ord som "klittan" skulle kunna betyda. När vi var sex började vi även lekis i samma klass och lekis blev ettan och ettan blev sjuan och plötsligt var vi sexton men gick fortfarande i samma klass.

I och med skolstarten kom nya vänner som la beslag på bästisrollen, men vi tappade aldrig bort varandra för det. I mina ljusaste barndomsminnen är han nästan alltid med. Alla de dagar vi följdes åt från skolan men kom hem en timme för sent för vi blev stående i ett vägskäl. Eller varje vår när vi fastnade på grusvägen med att gräva diken mellan smältvattenpölarna så vattnet kunde rinna undan. Eller när vi gömde oss från moppegängen i skogsdungar och rökte vasstrån. Vi har sovit i vindskydd tillsammans, sjungit i kör, klättrat i träd, brutit oss in i lador, upptäckt musik och blivit nybörjarfulla tillsammans. Vi firade nyår ihop varje år innan mina föräldrar skildes och nyår var det jag längtade till mest av allt hela året. Mer än jul, mer än födelsedag, mer än sommarlov.

Jag har ett foto på oss när vi slutade nian, vi står på kyrktrappan hemma i byn. Jag har en ros runt halsen och hans arm om mina axlar. En bild av sexton år av vänskaplig närhet.

Idag bor vi i samma stad och vimlar förbi varandra ibland. Vi ses inte så ofta men det är okej. Han är fortfarande en av de bästa människorna jag känner och jag är glad att ha växt upp som en del av hans liv.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Musikhjälpen

Är som hypnotiserad av Musikhjälpen i SR och SVT. Jag vet inte varför det fascinerar mig så mycket att se glasbursradio i tv, men det gör det. Skänkte nyss hundra kronor och velade länge kring vilken låt jag ville önska. (Venus Butterfly med Angel? En kuplett med Karl Gerhard? Någon NKOTB-dänga? Det finns så många.)

Till slut blev det Alpha Blondy med Journalistes en Danger som fick bli min önskelåt. Det kändes passande. Skickade med en hälsning till Dawit Isaak och alla barn som inte lever i demokrati.

Carpe diem

Your day

Jag föddes fredagen den trettonde. När jag var liten trodde jag att det betydde att jag hade otur alla dagar utom den, alltså samma som gäller alla andra fast tvärtom. Fredagen den trettonde var min turdag, min enda.

Jag har lyckligtvis vuxit ifrån det. Tretton var mitt turnummer en gång i tiden men jag har nog vuxit ifrån det också. Hur kan man ha ett turnummer om man aldrig vunnit något i spel? Fast att jag aldrig vunnit något beror nog mindre på att jag har otur och mer på att jag aldrig spelar. Jo, nu ljuger jag, jag har visst vunnit. En gång vann jag 433 kronor på trav. Jag hade aldrig hört talas om så mycket pengar. Det var inte fredagen den trettonde, eller ens häst nummer tretton. Och så har jag vunnit på chokladhjulet på Gröna Lund. Chokladhjulet på Gröna Lund är det enda jag spelar på. Och kanske en enarmad bandit. Om jag är på casino, för det hör liksom till. Jag har varit på casino en gång. Annars spelar jag aldrig.

Nu för tiden är min turdag alltid idag. Nej, det är klart att det inte är, men så skulle jag skrivit om jag var typen som gick runt och sa "carpe diem" på allvar. I själva verket är jag mer av en "på måndag"-typ. På måndag börjar mitt nya liv. På måndag kommer min turdag.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Wear orange and carry a gun

Jag älskar det här tacktalet.



Mark Rylance vinner en Tony Award 2008. (Talet är en dikt av Louis Jenkins.)

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Kärlek

Your definition of love

Kärlek är en överenskommelse. Gå med mig. Livet är svårt, ska vi göra det tillsammans? Din hand i min i väntrummet och min arm runt din i snålblåsten och våra axlar tysta mot varandra varhelst vi står tillsammans. Rätar du min rygg så rätar jag din. Minnet av igår, självklarheten i idag och löftet om imorgon. Och i löftet vilar allt. Rörelsen är alltid framåt och vi är alltid jämsides, även då vi inte är det.

Allt tungt blir lättare när man är två. Att stöka och att städa. Släktmiddag, diskmaskin, tandläkare, logistik. Köra ett lass till skroten och rensa ett förråd. Köpa såpa och nya gardiner och byta däck på bilen. Hjälper du mig så hjälper jag dig och allt jag gör är för oss. Ibland är romantik att boka en tvättid.

Allt det andra vet ni: det kemiska, elektriska, hormonella. Hur ett muskelminne rättar sig efter ett annat. Mina fingertoppar bekantar sig med dina och vet redan hur din skuldra känns. Blicken berusar, på riktigt, med vingel och sludder och allt. Hud blir eld och eld blir hud och vad är däremellan? Jag trodde att jag visste men lär mig att jag inte vet någonting. Man behöver inget veta så länge man lovar. Imorgon och imorgon och imorgon efter det. När min syn ger upp får du läsa för mig och när dina knän ger vika ska jag stötta dig. Så länge jag andas är du inte ensam.

Kärlek är praktiskt, kemiskt, elektriskt, hormonellt. Och genom och under och över och i finns alltid överenskommelsen. Gå med mig. Livet är svårt, ska vi göra det tillsammans?

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

När tomten är seriemördare

Dagens julvisa står Michael C Hall för. Texten är tveksam redan i original, men sjungen av en seriemördarskådis som sätter sin egen prägel på den... Ja, blir det den mysiga, glädjefyllda julstämning vi var ute efter?

Luuk och Lokko i bordshockey-VM

VM i bordshockey spelades för första gången 1989. Bröderna Martin och Kristian Luuk tävlade för Estland tillsammans med bröderna Lokko (Andres Lokko syns i klippet nedan som betraktare). De kom näst sist. Här möter de Sverige, som senare vann hela turneringen:


Tipstack till Jan Gradvall.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Gylne tider

Det här klippet finns redan överallt men eftersom det är som gjort för den här bloggen så måste det få finnas här också. Det är en förhandsfilm för det norska nostalgiprogrammet "Gylne tider" och blandningen av människor som dyker upp... Ja, vad ska man säga. Från Jason Alexander till Christer Sandelin och lite Miami Vice däremellan. Titta och njut:

Jag och Magdalena Ribbing

Jag var på middag med Magdalena Ribbing igår. Vårt möte gick till ungefär så här:

Jag: "Ja, hej hej hej hej, Sara, hej hej." Hon: Fast handslag, stadig ögonkontakt. "Hej. Magdalena Ribbing heter jag." (Jag är nästan säker på att hon sa hej, hon kan ha sagt godkväll också men det var nog mer att hon sa Hej så det lät som Godkväll.) Jag bannar mig själv tyst i huvudet, dels för att jag definitivt sa lite för många hej men framför allt för att jag inte presenterade mig ordentligt med för- och efternamn. Förmodligen ett redigt etikettsbrott. Vi går till bords. Jag sitter orimligt rak i ryggen och anstränger mig allt jag kan för att inte lägga armbågarna på bordsskivan. Vi är några stycken som inte känner varandra och det blir försiktigt småprat, "har du varit här förut? Nej, nej inte jag heller, jaha, hur fungerar det här då?", innan Magdalena resolut lägger båda armarna på bordet, lutar sig fram och proklamerar: "Och så har ni mig att vara oroliga för också!"

Så var den spänningen bruten och sen blev det en lång och oförskämt trevlig kväll med ingående diskussioner (vissa om etikett där Magdalenas genomgående råd kan sammanfattas som "vem bryr sig?", andra om guldets historia, majrovor och modern konst) i glada vänners lag. Om jag någonsin når fram till ens hälften av den kvinnans skarpsinne, grace och naturliga pondus ska jag vara för evigt nöjd och tacksam.

Julvärdens vara eller icke vara

Det var med blandade känslor jag mottog beskedet om årets julvärd. Jag gillar ju André Pops, men samtidigt kändes valet förkrossande ospännande. Är det verkligen en proffsig programledare vi vill ha som julvärd? Är det inte snarare en extravagant, oväntad, fascinerande personlighet som behövs däremellan de traditionella julprogrammen?

Å andra sidan, det här är ju ett sätt för de annars så neutrala att faktiskt visa upp lite personlighet. Och när det gäller trygghet och trivsel så är väl André det perfekta valet. (En känsla som förstärks när man läser om hans grispussaräventyr). Det ska väl sägas också att jag knappast tillhör målgruppen, ser bara Kalle Anka* av hävd på julafton och vem som påar det nu när inte Arne Weise gör det är väl sak samma. För egentligen är det en enda sak man är ute efter på julafton. Tradition. Men det är just det, om nu SVT går ifrån traditionskonceptet och istället väljer nya värdar varje år, ja då kanske man borde ta ut svängarna också.

Eller bör de ändra sig och försöka återuppväcka traditionen? Varför inte fråga Andreas Weise? Han säger säkert ja.

*Denna julafton kanske jag ser Trolltyg i tomteskogen också, som sänds igen kl 13.05 för första gången på över tjugo år. Läs mer här.

Uppdatering: TV-planeten uppmärksammar mig på ett klipp från trailerinspelningen med tidigare nämnd grispuss. Roligast där är ju när André säger "jag vet inte om det här är nåt man skulle prova... privat?" och får det att låta som att han inte är främmande för intima relationer med djur. Se här.

Bukfylla

What you ate today

När är den här rubriken någonsin intressant? Jag har väntat på en sådan dag men den kommer inte. Gårdagen får duga. Jag åt ingen frukost, är dålig på det. Svampsoppa och två smörgåsar till lunch, jag hade smör på brödet, det är inte helt vanligt. Smör har fått en liten revival för mig. Jag har alltid använt obscena mängder smör i mat, men inte på mackor. Förrän nu. Till middag blev det tomat- och mozzarellafylld gnocchi (färdigköpt, bara att tillaga) som jag åt på en bädd av hackad tomat, champinjoner och avokado. Enkelt, men hyfsat avancerat måltid för att vara jag. Jag äter för mycket snabbmat och halvfabrikat för mitt eget bästa. Åt inte så mycket sötsaker heller när jag tänker efter, slukar godis/glass/bakverk så gott som varje dag, men igår blev det knappt en chokladbit. Kanske är det här början på mitt nya, sunda jag?
Förmodligen inte.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Sov gott, Leslie Nielsen

Jag älskade verkligen "Nakna Pistolen"-filmerna, på det där sättet man gör när man är barn och ser något helt och hållet urflippat för första gången. Tack Leslie, för det.

Vingklippt Jacob

Your parents

Ibland slår det mig att min mamma och min pappa har varit ihop. Det är en ganska löjeväckande tanke. De är lite som jordnötter, kyckling och banan, en kombination som på 80-talet var oerhört framgångsrik och visst kan man blanda ihop dem idag också och vara lite nostalgisk, men det blir liksom inte som förr och egentligen passade de väl aldrig ihop ens från början?

Nu har de hittat nya partners. Ingen heter Jacob men flyger gör de nog ändå.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Jag skulle inte kalla det kärlek men det pirrade

Your first love

Jag blev förälskad första gången när jag var fem år. På min femte födelsedag fick jag en liten anteckningsbok som jag genast gjorde till dagbok, och i denna dagbok skrev jag om honom. Mest skrev jag om vardagliga saker som vad jag ätit och vem jag lekt med, men då och då skrev jag hans namn bara för att titta på det. Det var inget lås på dagboken, det var ju trots allt bara en anteckningsbok, så för att markera när jag skrev saker som ingen annan fick läsa ritade jag vågiga streck ovanför och under texten. Raka streck betydde ny dag, nya vardagliga lekar, vågiga streck betydde hemligt. Läs ej. Jag kunde endast skriva versaler, jag var trots allt bara fem, och stavningen var väl högst tveksam, men hans namn skrev jag alltid felfritt.

Han var den vackraste pojke jag någonsin sett. Om jag hade ytterligare anledningar att beundra honom minns jag dem inte idag. Hans mamma frågade mig en gång varför jag hyste så varma känslor för honom och inte för, säg hans bror, och då svarade jag att hans bror inte hade lika fina tänder. Det skrattade hon gott åt länge efteråt.

Han var visserligen vacker, men han var också arg. En av de argaste. Redan som sju-åtta-nioåring var han liksom hård i kroppen, armar och nävar var som av trä och när han slog höll han inte tillbaka det minsta. Han blev utom sig ofta och oprovocerat, och otaliga var gångerna jag och hans lillasyster fick gömma oss på hennes rum. I en tyst överenskommelse sprang vi dit det fortaste vi kunde och sen hjälptes vi åt att hålla dörren stängd tills han lugnade sig. Jag minns aldrig att han slog mig, men henne. Hela tiden.

Han var överhuvudtaget aldrig intresserad av mig, och jag vet inte vad jag hade gjort om han varit det heller. Hur länge denna min första förälskelse härjade mig vet jag inte, jag fyllde sex och det är svårt att omsätta sexåringstid i verklig tid. Kanske var det en sommar, men det kan lika gärna ha varit ett år eller tre veckor. En dag var jag bara inte kär i honom längre och han återgick till att vara en pojke i periferin.

Vad jag vet om honom efter det är lösa brottstycken. Hans bror drunknade. I högstadiet blev han ihop med en tjej. När han skulle ta studenten hade hon köpt blommor och stod och väntade utanför skolan, men han kom aldrig. Han tyckte inte att han hade något tillräckligt fint att ta på sig. Han blev äldre och större och det där inneslutna mörkret verkar också ha växt. De senaste ryktena berättar om besöksförbud, trakasserier, brutna kvinnoarmar, fängelse, grov kvinnofridskränkning.

Nyfikenheten fick mig att leta upp honom på Facebook häromdagen. Han var sig inte lik på bilden fast ändå var han det. Han hade få vänner och alla grupper han var med i var hyllningsgrupper till sverigedemokratiska politiker.
Jag undrar om han fortfarande är lika arg?

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

En historisk Oscar

Det är söndag, och hög tid att återuppväcka arkivletandet. Idag tycker jag vi tar en snabbtitt på en tid där man kunde rapportera om en oscarsvinst med orden: "Mr Poitier is the first negro to win such a high award".

Sidney Poitier vann en Oscar för bästa manliga huvudroll för filmen "Lilies of the field" från 1963:



Värt att ha i åtanke är att de svarta kvinnorna fick vänta till 2001 och Halle Berry för en huvudrollsseger.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här finns en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Jag

Introduce yourself.

Jag är ambitiös men lat så jag gör mig själv ständigt besviken men gjorde jag det inte skulle jag nog fallit ihop för länge sen. Jag är bra på att gruva och gräma, men däremellan är jag alltid lugn. Jag tycker om trånga utrymmen och mörka vrår och som liten kröp jag in i påslakan och lekte hemlös.

Jag är duktig på det jag gör, särskilt när jag gör det jag är bra på. Jag är norrlänning. Jag har aldrig haft en snuttefilt men däremot en snuttesten. Det vackraste ljud jag vet är en orkester som stämmer sina instrument. Det är ljudet av förväntan. Om jag blir riktigt arg har jag förmodligen slagit huvudet i någonting, jag blir oftare arg på döda ting än levande.

Min största svaghet är att jag är så stark. Jag är kvällsmänniska och kattmänniska och en ganska kort människa.

Jag är rädd för att bli missuppfattad. Att alla måste tycka om mig har jag vuxit ur, men om någon missförstår mig går jag sönder. Förakta mig på goda grunder, tack. Min last är socker och det godaste på en paj är smulet. Jag är problemlösningsorienterad och effektiv, om jag inte är hemma i mysbyxor då jag blir handlingsförlamad vid minsta kris. Jag hatar att folk säger "prosit" och jag äger fyra spelkonsoler som jag aldrig spelar på.

Jag tycker inte om att prata om mig själv, utom ibland, då jag gör det. Egentligen har jag presenterat mig varje dag här, längst upp i högra hörnet, sammanfattad i fyra ord:

Kan mycket, vill mer.

Detta är en del av blogguppmaningen trettio dagar.

Trettio dagar

Det snurrar en blogguppmaning där man ska skriva trettio inlägg trettio dagar i rad utifrån en given rubrik. Elin, Malin, Alexandra och Julia gör det bland annat. Jag tror jag hänger på lite godtyckligt, kommer inte att skriva varje dag och hoppar förmodligen över vissa rubriker. Här är listan i alla fall, för den som vill: (Klicka på rubrikerna för att komma till inläggen.)

Day 01 – Introduce yourself
Day 02 – Your first love
Day 03 – Your parents
Day 04 – What you ate today
Day 05 – Your definition of love
Day 06 – Your day
Day 07 – Your best friend
Day 08 – A moment
Day 09 – Your beliefs
Day 10 – What you wore today
Day 11 – Your siblings
Day 12 – What’s in your bag
Day 13 – This week
Day 14 – What you wore today
Day 15 – Your dreams
Day 16 – Your first kiss
Day 17 – Your favorite memory
Day 18 – Your favorite birthday
Day 19 – Something you regret
Day 20 – This month
Day 21 – Another moment
Day 22 – Something that upsets you
Day 23 – Something that makes you feel better
Day 24 – Something that makes you cry
Day 25 – A first
Day 26 – Your fears
Day 27 – Your favorite place
Day 28 – Something that you miss
Day 29 – Your aspirations
Day 30 – One last moment

Surprise

Jag gillar Youtubevideor som överraskar.
Den här killen blev en megasuccé för ett tag sen efter att han filmat sig själv när han mimar. Nu har det kommit ett nytt klipp:



Hittad via Abbes pappa.
Den påminner om den här gamla videon:



För dig som är otålig: Hoppa fram till strax efter en minut i det övre klippet och strax efter två minuter i det nedre.

Slamsug min tv

En skylt på en bajamaja nära dig.
JA, naturligtvis vill jag att samma företag som sköter slamsugning och högtrycksspolning också ska inspektera min tv!

(Ni som tänker upplysa mig om att det med tv-inspektion i det här fallet förmodligen menas kameraundersökning av stammar och avloppsrör kan låta bli det, för det vet jag redan. Jag är lite yrkesskadad och tyckte det såg roligt ut ändå, okej?)

Den stora bloggenkäten

Alexandra från Försök att inte se så snygg ut har bett mig att svara på nåt som kallas "Den stora bloggenkäten". Jag är ganska dålig på att haka på sånt här men eftersom hon skrev så snälla saker så gav jag efter den här gången. Den är dock lite nedkortad:

Hur länge har du bloggat?

I fyra år. Började i oktober 2006.

Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?

Jag minns inte riktigt. Jag kommer ihåg att det var mycket snack, det var bloggar hit och bloggar dit och jag blev (som vanligt när det handlar om någon hajp) ganska anti. Sen tröttnade jag på att folk sa att det var så enkelt att skaffa en blogg och att alla kunde göra det, så jag beslöt mig för att undersöka hur enkelt det egentligen var. Cirka tre knapptryck senare hade jag en blogg, och sen stirrade tomheten så uppfordrande på mig att jag var tvungen att skriva något på den. Och sedan insåg jag att jag ju måste uppdatera den också, och på den vägen är det. Att jag började var väldigt mycket en slump, och jag tror inte att jag hade någon särskild bild av "bloggare" som homogen grupp innan.

Vilken var den första blogg du förälskade dig i?

Den hette "I'm so modern that everything is pointless" och finns inte längre kvar. Jag tyckte hon skrev glamouröst och självutlämnande och alldeles alldeles underbart.

Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?

Skämskudde. Inte inför allt, det finns en del bra grejer, men mycket är ganska pinsamt också. Jag hade en helt annan ton och det känns främmande nu. Får stålsätta mig för att inte radera vissa saker. Å andra sidan kan jag ibland önska att jag skulle hitta tillbaka till det otvungna som finns i mitt bloggande under de första månaderna.

Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?

Jag har lite drygt hundra bloggar i mitt rss-flöde. Ca 20 av dem är måstebloggar där jag läser allt, resten läser jag sporadiskt eller bara ögnar rubriker.

Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?

Svårt. Vissa är lite både och, som de flesta av kulturbloggarna. Men jag läser ganska få rena ämnesbloggar som inte är personliga på nåt sätt.

Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?

Jag pratar nästan aldrig om min blogg med folk som känner mig. Det är heller inte alla i min närhet som känner till den. Men de som gör det tycker nog att jag är jag.

I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?

Ganska stor utsträckning tror jag. Är det inte så med det mesta?

Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?

Ja! Väldigt roligt.

Vad har bloggskrivandet betytt för dig?

Mycket. Både i mitt professionella liv och mitt privata. Här har jag skrivit mer om vad bloggen egentligen betytt för mig.

Älskade dumburk bloggprisnominerad

Är genuint häpen och ärligt talat lite generad över att jag blivit nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin film och scen. Med tanke på mitt skrala bloggande den senaste tiden trodde jag verkligen inte att jag skulle platsa. Men tack så hemskt mycket, det gör mig naturligtvis glad! Jag väljer att se det som en för-lång-och-trogen-tjänst-nominering, med tanke på att jag var så nära att vinna ifjol.

Vill ni rösta på mig så gör det, men rösta minst lika gärna på någon av mina värdiga mednominerade: Weird Science, Teater Stockholm, Onyanserat och TV-planetens tvblogg.

Rösta här.

Bilden av glädje

Nej gud vad du ser lycklig ut Ann-Christin. Jag har aldrig i mitt liv sett ett sådant varmt och strålande leende.

(Skärmdump från aftonbladet.se)

Ika Gaga

Någon har uppmärksammat vissa likheter mellan en av världens största popstjärnor just nu och en svensk gammal barnprogramsprofil. Och visst känns det som att de jobbar i samma... anda. Se själva:



Hittat via Mats Strandberg.

Elin Blom innan Idol

Om man besöker DN:s tvblogg idag ser man att jag skriver om Sveriges inavlade talangpool – inavlad i betydelsen att det är en väldig rundgång i talangtävlingarna. I årets Idol har exempelvis en betydande del av deltagarna tävlat i musik i tv förut.

Så här såg det ut när Elin Blom som trettonåring tävlade för Finland i MGP Nordic, med bandet Sister Twister:

Dokumentärthriller av bröderna Schulman

I skuggan av "The Social Network" kommer nu en annan film där Facebook spelar en avgörande roll. Dokumentären "Catfish", av Ariel Schulman och Henry Joost.

Nev Schulman är en 24-årig fotograf i New York. En dag får han en förfrågan från åttaåriga Abby i Michigan om hon får måla av ett av hans foton. Det är inledningen till en vänskap mellan Nev och Abby, hennes mamma Angela och kanske framför allt 19-åriga halvsystern Megan. Megan verkar vara allt Nev kan önska sig och en trevande distansromans utvecklar sig. Via Facebook, sms och telefonsamtal fördjupas deras relation under nästan nio månader. Tills Nev beslutar sig för att köra till Michigan för att träffa henne.

Filmen marknadsförs som en "reality thriller", vilket är en aning missvisande. Visserligen finns det minst lika många nagelbitarscener och dramatiska vändningar som i vilken psykologisk thriller som helst, men framför allt är det - särskilt i filmens andra halva - en ganska stillsam och sorgsen historia.

Det är svårt att säga mer utan att avslöja för mycket av handlingen, det här är en film man ska se med få förkunskaper och öppet sinne. Det finns frågetecken kring autenticiteten i de tre herrarnas naivitet och deras inledande intentioner, och även vissa kring exponeringen av personer som inte är i stånd att ge sitt godkännande, men som filmisk berättelse är den stark, spännande och gripande.

Om du har sett den vill jag gärna veta vad du tyckte!
(OBS: Det finns spoilers bland kommentarerna.)

Svenska statsministrar

Jag blev riktigt sugen på att plöja "Sveriges statsministrar under 100 år", bokpaketet med 22 böcker om 22 statsministrar, efter att ha lyssnat på huvudredaktör Per T Ohlsson under ett par timmar häromveckan. Ett intressant projekt där alla statsministrar fått lika mycket utrymme oavsett om de suttit på posten i 50 dagar (som Felix Hamrin) eller i 23 år (som Tage Erlander).

Mest nyfiken blev jag på Ernst Trygger, Sveriges statsminister 1923-1924, som verkar ha varit en riktig skitstövel, men som också utnämndes av Per T Ohlsson till vår förste feministiske statsminister.

Ohlsson dristade sig också till att lista hur framgångsrika våra statsministrar varit. Hans topp tre såg ut så här:

Bästa statsministrarna
1. Per Albin Hansson
2. Nils Edén
3. Tage Erlander

Sämsta statsministern var utan konkurrens Louis De Geer d.y. enligt Ohlsson, och näst sämst var Hjalmar Branting. Stor politiker med en enorm betydelse för Sverige, men i det närmaste misslyckad som statsminister.

Äntligen på dvd

Goda nyheter för nostalgiker! I september i fjol skrev jag så här:

"Kommer du ihåg Fjant, Onkel Kostja och brudparet Tor och Lisa? Om din barndom liknade min det minsta så präglades den åtminstone en smula av Trolltyg i tomteskogen. Den klassiska sagan började som en holländsk bok men blev 1980 även en amerikansk film och fick svenska röster av bland andra Kjell Bergqvist. Den visades flera gånger i SVT under åttiotalet, men sista gången 1989.

Sedan dess har många röster höjts för att få återse den. Det har till och med debatterats på högsta nivå i Sverige. I mars i fjol riktade nämligen moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask (m) där han undrade vad hon tänker göra för att filmen ska sändas igen. Jo, det är sant.
Bakgrunden är att ingen vet vem som äger rättigheterna till filmen. Det holländska bolag som hade dem har gått i konkurs och lämnat trollen och tomtarna föräldralösa. Som det är nu kan verket varken sändas eller ges ut på dvd.

Läs Sigfrids fråga och Asks svar här.
Vill du se filmen finns den i sin helhet här."

Nu verkar rättighetsproblemen ha löst sig! Den första december släpps nämligen klassikern på dvd.

UPPDATERING: Moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid kommenterar nyheten på sin blogg.