Axel Gordh Humlesjö

Tittar på SVT:s partiledarutfrågningar och ser Axel Gordh Humlesjö, den stilige och oförskämt begåvade mannen som ska ge röst åt väljarna i programmet. Jag intervjuade honom för några veckor sedan för ett lokalt program på Sveriges Radio.

Han pratade om hockeyproffsdrömmen som sprack, om en mansroll som gör ont och varför kriget i Irak gjorde honom till journalist. Du får också veta hur Stina Lundberg Dabrowski fick honom att ta steget ut i rampljuset, när han skämdes över Janne Josefsson och hur det var att jobba med Bjästa-fallet för Uppdrag granskning.

Lyssna här.

Älskade dumburka

Jag såg SD:s valfilm idag. Kommenterade det på Twitter så här:

Norra Brunn

Jag tittade in på den årliga stå-uppfestivalen på Norra Brunn i torsdags förresten. Alltid trevligt. Åt god mat, drack punsch(!) och avnjöt de åtta komiker som underhöll för kvällen. Några positiva överraskningar, andra mindre positiva. Bäst material hade nog Ola Söderholm, men klart vassast var ändå Lasse Karlsson. Älskade att han improviserade vilt och efter typ halva snacket sa "jag kanske borde börja också..." Märks vilka som vet vad de gör när det gäller publikkontakt.

Från Kluk till Fittja and back - Roadtrip 2010

Mon Dieu, vilken hektisk semester. Men härlig. På en vecka har jag hunnit:

- gå på stå-uppfestival på Norra Brunn
- paddla kajak i Storsjön
- gå på hardcorebandreunion i Nyköping
- bo på en båt
- bo i en glob
- bo i hus
- bo i stuga
- bo i annan stuga
- röka vattenpipa
- vinna brädspelet Gangster
- komma toksist i brädspelet Gangster
- dricka punsch
- basta, både med kläder och utan
- kolla in Sommarkryssetsoundcheck på Gröna Lund
- dricka vin hemma hos Täppas Fogelberg
- äta sjuka mängder tapas
- leka billekar
- shoppa vintageklänningar
- åka karusell
- handla på loppis i Järpen
- bli blöt i bibliskt ösregn
- sola på klippor vid havet

...och en hel del annat också. Galet. Och roligt.

Internetnostalgi

Har plötsligt hittat till Youtube igen. Vi har haft en tid isär, den sajten och jag. Ibland blir det så bara, man liksom glider åt olika håll. Nu återknyter jag kontakten lite trevande, genom att leta upp gammalt och tryggt, sånt jag såg för fyra-fem år sen. Harmlöst och välbekant. Innan jag vågar mig ut i okändheten.
Exempel: Här är en sång av Tom Wilson, mer känd som Biff från Tillbaka till framtiden-trilogin. (Eller som sambons vän kallade den i ett förvirrat ögonblick: "Titta tillbaka vi trear"(?)) Skulle gissa att jag såg det här klippet för första gången cirka år 2006:

Jag gästbloggar på 365saker.se

Idag gästbloggar jag på 365 saker du kan göra, den fina och kreativa inspirationsbloggen som Navid Modiri ligger bakom. Jag skriver om att omfamna obekvämligheten under rubriken "Gå på en stå-uppföreställning och sätt dig längst fram."
Jag skrev det i januari 2009(!) så det känns rätt länge sen, men ämnet är tidlöst.

"Dockorna har vi kallat för strumpfilurer"

Det är hög tid för ett nytt arkivklipp.
Erik Fichtelius är en av landets mest respekterade journalister. Mest känd utanför mediekretsar är han kanske för dokumentärfilmerna "Ordförande Persson" med tillhörande debatt. Han blev nyligen hedersdoktor i journalistik vid Mittuniversitetet – men allas karriärer ska börja nånstans. Så här såg det ut när han ledde ett barnprogram på sjuttiotalet:



Man kan väl säga att han känns lite vassare nuförtiden.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Veckans citat

Britain's next top model har dragit igång en ny säsong, nu med Elle Macpherson som programledare. Tjejen som åkte hem först av alla avslutade det senaste avsnittet med att berätta vilken fantastisk upplevelse allt varit.

"It has all been an amazing experience, and it has made me realise what i want to do with my life. I think I want to teach English!"

Ingen bor i skogen

Under sommaren är den här bloggen lite sömnigare än vanligt, men läs också gärna det jag skriver för DN. Senast om SVT-programmet "Ingen bor i skogen". Missa heller inte kommentarerna.

Ett år utan Michael

Idag är det ett år sedan jag skrev det här:

"Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi 'Earth song', högt och falskt.

'Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person' sa jag. 'Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu.' Sambon hummade med. 'Precis nu till exempel. Vad gör han?' sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: 'Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt.' Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en Breaking News-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.

Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.

En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.

Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked."

VM-TV

SVT har bättre för- efter- och kringsnack men TV4 har bättre matchkommentatorer. Det är mitt intryck efter att ha sett alla matcherna i fotbolls-VM hittills. Vissa bara med ett halvt öga, och egentligen ganska lite av studiosnacken, men ändå.
Vuvuzelorna har inte stört mig en sekund. Större irritationsmoment för mig är istället:

1. Alla som klagar på vuvuzelorna.
2. Alla som klagar på de som klagar på vuvuzelorna.
3. Det faktum att jag i och med detta sällar mig till de i grupp 2.
4. SVT-kommentatorn Tony Gustavssons snack om "individuella misstag".
5. SVT-kommentatorn Staffan Lindeborgs snack om "fössvaspel".
6. Allt fuskande.
7. Alla målvaktstavlor.

I övrigt: "Uppvärmningen" i SVT är tillbaka, det är bra. Ofta är det mest strul, men bakom-kulisserna-tänket håller ändå. David Fjäll är en skön typ.

Den vikarierande vuvuzela-mannen

Roligast idag: Sveriges Radio Väst ska ringa upp Per-Erik Jonsson, tekniker på Radio Västmanland som har lyckats filtrera bort vuvuzela-ljudet men ringer istället Per-Erik Karlsson, programchef på Radio Västernorrland och kastar in honom i direktsändning.

Den stackars programledaren deltar först i VM i ordbajsning när hon desperat försöker vinna tid så att de ska hinna få tag i vuvuzela-mannen, sen skriker hon av lättnad när han äntligen svarar i telefonen - bara för att upptäcka att det är fel man. Men av en ödets nyck har fel Per-Erik just läst en artikel om rätt Per-Erik och - ja - resten är radiogrodshistoria.

Vill du höra dagens svettigaste och knasigaste radioinslag, gå in här, välj torsdag 11.30-12.00 och hoppa fram sju minuter in i halvtimmen.

Brev från brunnen

Hej.
Det var länge sen, vad har hänt sen sist?
Jag har läst en dålig bok. "Frälsaren" av Jo Nesbø. Den förra jag läste var helt okej men i den här fångar han mig inte. Eller så är jag bara intill döden less på alkoholiserade huvudrollspoliser med kärleksbekymmer.
Jag har slitit rumpan av mig. Det här med en sysselsättningsgrad på 190-210 % procent är inget jag rekommenderar.
Jag har bloggat lite. Bröllopsbloggat skulle man nästan kunna kalla det, om det inte lät så fånigt. Det handlar dock väldigt lite om bröllop och mer om tv. Jag listar minnesvärda kärlekspar i tv-historien på DN-bloggen. Läs här: Dr & Mrs Huxtable (The Cosby Show). Ellen & Susan (Ellen). Rickard & Tina (Varuhuset). Kommentera gärna. Tipsa också om vilket kärlekspar du tycker jag ska skriva om härnäst! Och varför.
Jag har också hittills sett ALLA matcher i fotbolls-VM. Får se hur länge det håller i sig.
Vad gör du nu för tiden?

Tack för allt, Sverker

Tittar på Plus, det allra sista med Sverker Olofsson. Efter 23 år säger han adjö till tunnan - eller inte riktigt, eftersom han faktiskt fått en av de två studiotunnorna i present och har den hemma i garaget - men han kommer i alla fall inte att slänga saker i den i tv längre.

Jag har haft förmånen att få träffa Sverker några gånger, och han är en sån där person som är exakt likadan utanför tv-rutan som i den. Han har inte så många roller att ikläda sig, han är den han är. På ett väldigt inspirerande sätt. Dessutom är han en av de rakaste människor jag nånsin mött.

Andra gången jag träffade honom tittade han direkt på mig och sa: Och vem är du då? på sitt burdusa men långt ifrån otrevliga sätt. När jag upplyste honom om att vi setts förut, att jag gått en programledarkurs för honom en gång, var hans självklara replik: Jaha. Var den bra?
Och det var den förstås, en av de bästa kurser jag gått.

Plus blir inte Plus utan Sverker, men kanske kan det bli ett annat program som också har sin plats. Det ska bli väldigt spännande att se vad han kan göra med intervjuprogrammet han ska jobba med härnäst.

Avskedsprogrammet från ikväll är nästan en måste-se, oavsett om man brukar titta på Plus i vanliga fall eller inte. Underbara klipp ur arkivet och en inspirerad intervju med Sverker själv. Kika in på SVT Play om du missade det.

ESC - dagen efter och dagen före

Jag borde blogga massor om ESC men jag är lite kräkless. Orkar inte skriva en rad. Eller jo, en kanske. Eller två.
Sverige har fem bidrag i finalen, alla svenska bidrag gick vidare utom det svenska. Ironin i det.

Det kändes i magen när man såg alla att det inte skulle gå. Europa känner inte Anna, Europa hör bara låten och låten är för svag. Hon gjorde bra ifrån sig, så hon ska inte skämmas. Jag hade inte varit särskilt upprörd om det inte var för att till exempel Irland gick vidare. Fy. En föredetting utan röst som inte klarade av att ta tonerna det var meningen att hon skulle klara av. Och Danmark? Konstruerad duo och monstertråkig gammaldagsschlager. Blä. Resten kan jag köpa, men nån av de två platserna borde Anna ha fått.

Tyskland kommer att vinna. Lena har västländernas röster i fickan redan, det enda som kan hota henne är om öst hittar kärlek i Azerbajdzjan eller Israel eller Georgien eller Rumänien eller Serbien istället.
Ja, ganska mycket kan hota henne alltså. Men jag tror ändå hon vinner.

Okej, några rader orkade jag visst. Och naturligtvis kommer jag att titta imorgon. Jag är ju skadad på det viset.

Apan

Jag såg Jesper Ganslandts film "Apan" ett par dagar efter trippelmordet i Härnösand. Jag kan inte bestämma mig för om det var klokt eller korkat. Klart är i alla fall att några dagars intensivt informationsinhämtande om yxvåld och ond bråd död hade försatt mig i precis den stämning som behövdes för att göra Olle Sarris gestaltning särskilt levande och nära. Jag har fortfarande svårt att skaka av mig filmen. Att kunna skapa en sådan tryckande, brännande, trovärdig känsla i en film utan att egentligen säga någonting rakt ut - mäktigt. Du som inte sett den, gör det.
Att Olle Sarri inte fick någon guldbagge för rollen är enbart tragiskt.

Absolutt Skavlan

Idag är det Norges dag. Varför då inte se vad vi hittar i arkivet med nationalklenoden Fredrik Skavlan?

Skavlan började sin tv-karriär 1996 i NRK-programmet "Absolutt". Trots att det har gått fjorton år sedan dess kan man konstatera att det hänt betydligt mer med tv-grafiken än med Skavlan. Han är sig lik. Lite större frisyr, lite allvarligare tonfall, lite mindre kända gäster på besök. Här Stian Carstensen från gruppen Farmers market:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Hästpojken

SVT:s senaste Dox-dokumentär var en fascinerande historia om en autistisk pojke och hans föräldrars kamp för att hjälpa honom. I desperation och frustration efter år av timslånga vredesutbrott, tvångsbeteenden och fruktlös toaletträning tar föräldrarna med sig sonen på resa genom Mongoliet, på jakt efter den schamankraft de tror kan bota honom. Hästpojken heter filmen, se den i SVT Play.

Tack för den här tiden, Henrik

Idag gör Henrik Bennetter sin sista dag som hallåa på SVT. Till hans ära repriserar jag hallåamode-inlägget från september i fjol:

Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.

När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.


Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:



Medan andra vill vara lite ledigare.



Vissa gillar färg och mönster...



...andra är mer försiktiga.



En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:




Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).


Foto: Screenshots från SVT och TV4.

Norrland är inte svenskt

WTF?

Ingressen lyder: "Just nu är det ganska kallt och grått i hela Sverige. Inte heller kan vi hoppas på att att värmen från Ryssland kommer att spilla över på oss i någon större utsträckning. Det är bara norrlänningarna som får njuta av temperaturer på uppemot 20 grader."

Här är artikeln. Tipstack till Mattias.
Klicka för större bild.

UPPDATERAT: En pudel är gjord och rubriken är nu ändrad. Gott så! Ursäkten godtas.

Världens roligaste Dame

En av jordens skickligaste komiker när det kommer till kvickhet och tajming heter Barry Humphries. Om det namnet är dig obekant kanske det här hjälper: Dame Edna. Underbara Dame Edna. Vill man ge prov på hennes komiska tajming finns det en uppsjö att välja ur. Flera decennier av briljant material, ett rätt oöverskådligt projekt. Medan jag väntar på att skriva det ultimata Edna-inlägget får ni så länge njuta av två relativt nyproducerade exempel: I det första får hon Martin Sheen att bryta ihop, i det andra är det Little Britain-gänget som nästan skrattar på sig på "got talent"-domaren Piers Morgans bekostnad.





Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

En bekännelse om Håkan

Idag är det tio år sedan Håkan Hellströms singel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" släpptes.
Jag avskydde den låten. Än idag har jag nog aldrig hört den i sin helhet.
Det är fritt fram att håna mig, men jag satte honom i samma kategori som Björn Rosenström. Minns ni Björn Rosenström? Ja, ni skrattar förstår jag. Tro mig, idag ser jag betydande skillnader mellan Håkan Hellström och Björn Rosenström. Men då lät det inte helt åtskilt i mina öron. Studentikost. Provocerande. Omöjligen på allvar. Det kanske inte kommer som en överraskning, men jag gick just då igenom en rätt pretentiös period och kunde inte annat än fnysa åt den bristfälliga sånginsatsen och den fåniga texten.

Sen gick det nåt år och jag stod på ett dansgolv nånstans och de spelade "Ramlar". Och då fattade jag grejen. Då dansade jag och sjöng illa och fånigt och det var underbart.

Förlåt mig Håkan.

Vila i frid Brita Borg

Det här inlägget skrev jag när Ingela Agardh gick bort, men nu när revydrottningen Brita Borg också lämnat oss är det plötsligt aktuellt igen. Det är ett fantastiskt klipp ur programmet "Ett sånt liv" från 1995.

Ingela Agardh 1948-2008.
Hon hade ett speciellt skratt. Det där rökiga, hesa storskrattet som verkade rista ur hennes lungor och fylla hela hennes bröstkorg innan det vältrade sig fram ur hennes mun. Man brukar tala om pärlande skratt, men Ingela Agardhs sätt att uttrycka förtjusning var allt annat än pärlande. Raspande, möjligen.
Jag kommer att minnas det med värme. Jag tror inte det finns någon människa med ett liknande glädjeläte.
Det skulle vara Brita Borg då, förstås:



Brita Borg, 1926-2010.

Tjugo frågor

Har fastnat lite med Akinator, ett nätbaserat tjugo frågor. Den där anden är förbluffande duktig på att gissa rätt. Jag har försökt med Martin Timell, Lorelai Gilmore, Viggo Mortensen, Garfield och Fredrik Reinfeldt, och hittills har han gissat rätt med namn och bild inom tjugo frågor.

Nu provade jag nyss Lena Endre, och det tog han också! Fast ingen bild den här gången.
Testa själv, det är beroendeframkallande!

With one word: We're hot!

Veckans arkivklipp har du säkert redan sett, men har du det inte... Ja, låt mig bara säga, det är nåt du inte bör missa.

Året är 1987, det är de amerikanska mästerskapen i aerobics. Bara företeelsen i sig är värd att uppmärksammas. Här är det laget från San Fransisco som visar upp sig. De kallar sig "The bad boys" och jag blir så glad, så glad av att titta på det här.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Festen som inte blev

Det var avtackning på jobbet idag. Efter 34 år i företaget gick, vi kan kalla henne Sonja, i pension. Sonja är en av de raraste personer jag känner. Men jag fick höra en historia om henne som hemsöker mig en aning, jag ska försöka få den ur sinnet genom att berätta den här.

För en tid sen ordnade ett par kollegor ihopflyttningsfest för att fira sitt nyblivna samboskap. Alla arbetskamrater var inbjudna, de flesta som nappade var de gamla vanliga partyprissarna ur den lite yngre skaran, men den här gången bestämde sig även Sonja för att gå på fest. Både hon och värdparet var mycket glada och förväntansfulla över detta. Lördagen kom, och vi festade och firade. Men ingen Sonja dök upp.

På jobbet på måndagen gick Sonja till kollegan och gav henne en flaska vin. Det visade sig att hon visst hade kommit - men eftersom man behövde portkod för att ta sig in i huset hade hon blivit stående utanför. Hon hade inget telefonnummer till värdparet eller någon av partyprissarna, så hon ställde sig helt sonika att vänta på att någon skulle gå in eller ut. Men ingen kom. Så till slut åkte hon hem igen.
Bilden av världens snällaste Sonja med en vinflaska i handen, ensamt väntande utanför en låst port medan vi stojar och glammar inne på festen har gnagt i mitt bakhuvud hela dagen.

Livet, alltså. Ibland skaver det.

Sommaren med bröllopsfotografen

Åkte lite långfärdsbuss häromveckan med dåligt batteri i min telefon, vilket resulterade i att jag tvingades ta del av den underhållning bussbolaget bjöd på. Den bestod av tre filmer och en bussvärdinna med osedvanligt mörk och beslöjad röst. Hon var dessvärre tyst merparten av resan. Filmerna var Land of the Lost som jag redan sett och verkligen inte vill se igen, Sommaren med Göran och Bröllopsfotografen. Jag såg alltså de två sistnämnda.

Båda överraskade mig positivt. Jag hade visserligen knähöjdslåga förväntningar, så det kanske inte var så svårt, men ändå. Sommaren med Göran är väl ingen toppfilm direkt, men Peter Magnusson är en begåvad skådespelare. David Hellenius är det inte, men jag skrattade ändå högt när han försvarade nakenhunden Tingeling med orden "Du! Det där djuret är som en hund för mig!" Och Bröllopsfotografen känns som ett stabilt Ulf Malmros-hantverk. Jag gillade särskilt hur det hos nästan alla huvudpersonerna fanns nåt som liksom skavde. Ingen var genomgod eller genomond. Visst fanns det några stereotypa karaktärer, men de flesta hade mer än en dimension. Rätt ovanligt för svensk mainstreamfilm.

Ravelli testar Mats Nyström

I Fotbollskväll 1996 visar Thomas Ravelli att han må vara född i Kalmar län, men i själ och hjärta är han alltid göteborgare.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

So not fair

Okej, jag är förmodligen den ende i världen som bryr mig, men HUR kunde Parwin åka ur "Jakten på Julia" igår? Näst efter Frida var hon min klockrena favorit. Morgan, ditt pucko. Visst, Lisette är ett proffs, men så grymt mycket tråkigare.
Det här är om något ett bevis på att det är så få som tittar att släkt-och-vänner-rösterna har mer betydelse än verklig talang.

Bloggen är död, länge leve bloggen

Nej, bloggen är inte död, den vilar lite bara. Men vill du ha mer av mig kan du även läsa min tv-blogg på DN.se. Det senaste jag skrev där var en sågning av Talang 2010 innehållandes en Bertattack, men gillar du inte det kan du läsa om Kvartersdoktorn eller en hyllning till André Pops eller något annat istället.

Jakten på Julia

Såg ni "Jakten på Julia" igår kväll? SVT:s nya stora lördagssatsning? Nä, jag trodde väl inte det. Ordet flopp ligger nära till hands.
Jag har faktiskt följt serien från start, dels för att jag låg på sjukhus när första delen gick och inte hade så mycket alternativ underhållning att välja på, och dels för att det i grunden är ett koncept av den typ jag borde gilla. Men jag har sällan sett en bra idé bli så styvmoderligt behandlad. För det första: I stort sett alla man fick följa och lära känna i de första avsnitten åkte ut i de tidigaste gallringarna. Vilket innebar att när den så kallade "Juliaskolan" började hade man ingen relation till nån av tjejerna. (Utom en, som egentligen är den sämsta av dem men som pga charm förmodligen kommer att gå rätt långt ändå.)
För det andra: Direktsändningen igår? What's up with that? Ljudhanteringen var fumligt dålig. Öppningsnumret var pinsamt uselt. Hela upplägget kändes bortslarvat. Det enda som var någorlunda sevärt var Johan Wester som programledare. Plus ett fåtal av tjejerna som gjorde bra ifrån sig.

Min favorit är Frida.

Vi stänger arkivet för nu

Jag är inte alls förtjust i tanken på att detta ska bli en blogg med enbart uppradade arkivklipp, det är inte meningen. Så när jag som nu går igenom en period i avsaknad av blogginspiration, så pausar jag även grävandet i arkivet.
Återupptas förhoppningsvis nästa vecka. Eller veckan efter det. Den som vill tipsa om skojsiga arkivklipp får gärna göra det i kommentatorsfältet, den som vill tipsa om vad som helst i hela världen man skulle kunna skriva om får också gärna göra det.

Carltons dans

Så är det söndag igen. Den här söndagen tycker jag att vi ska påminna oss om vad Carlton från Fresh Prince gjorde innan han blev Carlton. För innan han dansade så här, så hade han helt andra moves på lager. Förutom att han dansade med Michael Jackson i Pepsireklamen sålde han faktiskt en egen instruktionsbok för att lära andra att dansa:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Ricky Martin är bög

Ricky Martin kom idag ut som bög. Det kanske är den minst förvånande nyheten i år, men ändå inte ett obetydligt steg framåt. Jag blir uppriktigt rörd när jag läser hans statement.

Many people told me: "Ricky it's not important", "it's not worth it", "all the years you've worked and everything you've built will collapse", "many people in the world are not ready to accept your truth, your reality, your nature". Because all this advice came from people who I love dearly, I decided to move on with my life not sharing with the world my entire truth. Allowing myself to be seduced by fear and insecurity became a self-fulfilling prophecy of sabotage. Today I take full responsibility for my decisions and my actions.
[...]
I am proud to say that I am a fortunate homosexual man. I am very blessed to be who I am.

En garderobsurklivning som borde kommit för många år sedan. Att den inte gjort det säger en del om världen.

ESC 2010 - the props and the lulz

Nu kan man se och höra alla ESC-bidragen på svt.se. Här är mina tankar efter en snabb genomlyssning:

Årets positiva överraskning: Schweiz. En personlig favorit som sticker ut lite från mängden.
Årets besvikelse: Bosnien Herzegovina. De har haft grymt bra låtar flera år i rad, men den här powerballaden på illa sjungen engelska är inget mer än en gäspning.
Största hotet mot Anna Bergendahl: Portugal. Den här talangtävlingsvinnaren sjunger fantastiskt, och lär stjäla mängder av söt-balladtjej-röster.
Årets mest förutsägbara: Irland. Please, hur många flöjtballader med corny text kan det rymmas i ett land?
Årets har-inte-den-här-varit-med-förut? Grekland. Känns lite 2005. Eller 1999.
Årets snyggaste video: Estland.
Årets tråkigaste video: Lettland.
Årets vi-har-skapat-en-egen-genre: Storbritannien skickar även i år Disneybubbelgumtonårspop.

Sedan finns det ju alltid de där lulz-bidragen också. De som vi skrattar ihjäl oss åt, för att sedan sitta med hakan nere vid knäna när de placerar sig bättre än Sverige. I år finns det några riktiga praktbidrag.

Topp tre ren humor:
1. Ryssland.
Utropen! Pratsången! Rekvisitan! "What are you doing man?""Yes I'm looking at your photo". Priceless.



2. Holland.
Om den här dansbands-barnvisan var det bästa holländarna kunde komma fram med i år vill jag inte höra resten av bidragen. Anar att musikälskande holländare känner sig ungefär som jag hade känt mig om vi hade skickat Christer Sjögren.



3. Slovenien.
The Poodles möter en kvinnlig Kalle Moraeus. Det här är minst fyra låtar i en. Ingen av dem vill jag höra.



Bubblare: Finland.

Peter Jihde vill hångla

Fångarna på fortet kommer tillbaka. Ny säsong i höst enligt AB. Nu har jag ju redan visat TVÅ Fångarna på fortet-arkivklipp, nämligen Gunde och tjejerna som e snygg och den fantastiska Magnus Samuelsson som chockar tv-team.

Men källan sinar aldrig. Så varför inte ett till? Här är det Peter Jihde som blir lite överentusiastisk.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Michael Jackskellingson

Jag såg This is it häromveckan och fascinerades - av många saker visserligen - men bland annat av hur otroligt lik Michael Jackson var Jack Skellington på slutet. Den porslinsvita hyn, de stora svarta glasögonen, de långa, beniga lemmarna och de i jämförelse groteskt stora händerna.

Katharine Hepburn möblerar om

Katharine Hepburn var en märkvärdig människa. Inte bara att hon blev krönt den största kvinnliga filmstjärnan genom tiderna, hon hade också mage att röka och gå omkring i långbyxor hela tiden. Dessutom vägrade hon ställa upp på intervjuer och hade en 25-årig kärleksaffär med den gifte Spencer Tracy, en hemlighet alla kände till men ingen skvallrade om offentligt.

1973 gick hon så med på att gästa Dick Cavett Show, men åkte dit dagen innan för att undersöka studion. Det var inte mycket som var till belåtenhet. Titta själva:



Det slutade med att hon propsade på att de skulle genomföra hela intervjun där och då, utan publik. Så blev det. Jag antar att det inte var så lätt att säga nej till Katharine Hepburn.

Varje söndag (eller onsdag tydligen, om jag varit sjuk) rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Du vet vad som hände

Vet du precis hur Wall-E ser ut idag? Vet du hur det gick för Mårten och Annika efter "Den bästa sommaren"? Vet du inte vad som hände med Leeloo från "Det femte elementet" men skulle vilja fundera lite över det?

Då är nog den här 365-tävlingen något för dig: Skriv din egen fortsättning. Välj en favoritkaraktär ur en film och berätta för oss andra var i tillvaron den karaktären befinner sig 27 april 2010. Vad har hänt sen sist? Bästa texten kommer med i en kommande bok.
Men skynda skynda, senast 1 april ska texten vara inne.

Postbanken

Vissa klipp står för sig själva.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Melodifestivalen - min lista

I morgon är det dags för det tråkigaste startfältet på flera år att strida om vem som ska få representera Sverige i Oslo. Om jag skulle rangordna bidragen efter min högst personliga smak skulle det se ut ungefär så här:

1. Anna Bergendahl - This is my life
Jag skulle bli väldigt glad om vi skickade Anna. Den är inte fantastisk, men jag tycker om henne, jag tycker om låten, jag tycker om numret. Den är ingen ESC-vinnare men vi skulle verkligen inte behöva skämmas heller.
2. Salem Al Fakir - Keep on walking
Jag skulle bli minst lika lycklig om Salem vann. Låten är egen och intressant, Salem har smittande karisma och han var glimrande live.
3. Peter Jöback - Hollow
Att det här bidraget hamnar topp tre är 80 procent artist och 20 procent låt. Och då är jag generös mot Kempe. Verserna och arret är rätt spännande, men refrängen är bland det mest gäspningsframkallande jag hört på länge. Men Peter Jöback är sjukt snygg och sjunger sjukt bra (sluta överartikulera allt bara) och strålar som en supernova på scenen.
4. Darin - You're out of my life
Här har vi star quality, det är svårt att förneka. Men det blir aldrig mer än okej i mina öron.
5. Andreas Johnson - We can work it out
När jag såg numret första gången gav det mig absolut ingenting. Tråklåt. Men sen hörde jag den på radio nån vecka efter delfinalen och tänkte "åh, länge sen man hörde den här gamla hiten". På radio kändes den plötsligt som en riktig låt igen.
6. Erik Saade - Manboy
Snygg kille, sjunger helt okej, bra shownummer, ändå helt ointressant.
7. Ola - Unstoppable
Trevlig poplåt, trist artist. Skulle lika gärna kunna ligga femma i den här listan, mittenplaceringarna ändras efter dagsform.
8. Jessica Andersson - I did it for love
Det finns nåt lite fint nånstans i den här balladen, men Jessicas röst är för tunn för att få den att lyfta.
9. Timoteij - Kom
Nej. Det här helfalska bubbelgumsschabraket går inte hem hos mig. Refrängen är trallvänlig, tjejerna är snygga, men det finns inget som känns på riktigt i det här. Jag associerar till teletubbies och Sarekinspirerade smurfhits. Eller "fasen, det känns som vit makt-musik" som en vän utbrast.
10. Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar
Som artist är Pernilla Wahlgren visserligen många gånger proffsigare än Timoteijhejpådejtjejerna, men det här känns som gammaldags schlager där gammaldags betyder "mossig", "daterad" och "pinsam" snarare än "klassisk".

Vad tycker du?

Nygammalt Så ska det låta

Nästa vecka startar "Så ska det låta" sin 16:e säsong. Så här skriver TT Spektra i SvD:

- Det är klart att vi har rätt mycket att försvara. Fredagarna är ju den mest konkurrensutsatta programtiden som finns just nu. Men det känns bra, jag har höga förhoppningar. Vi har två riktiga nyheter den här gången, säger Peter Settman.

Den ena kallas "recitationen": Någon läser en engelsk låttext på svenska och när motståndarlaget vet svaret gäller det att sjunga.

Hmm, är det bara jag som inte tycker det är så mycket "nytt" över det? Recitationen var, om inte jag minns fel, med redan i de första säsongerna back in 1997-1998. Så ganska uråldriga nyheter med andra ord.

Fy fan, Aftonbladet

Jag vet inte vad Aftonbladet vill att jag ska tänka när jag ser det här löpet. "Vilka smutsiga människor", kanske. Vilka smutsiga människor som säljer ut den finaste dagen i livet till högstbjudande. Jag tänker dock inte så. Min första tanke var: Fy fan, Aftonbladet.
Fy fan.

I veckor har ni frossat i familjebråk och bröllopsnatt och bildextra och sålt lösnummer som smör, och sen när konkurrenten får en bättre deal säljer ni ut det nygifta paret som giriga, mediekåta pajasar. Vad är det här? Försöker ni rädda nån sorts heder? "Titta här, vi gullar minsann inte bara, vi kan vara kritiska också!" Tror ni att det där är nån sorts journalistisk vinkel?
Fy fan.

Jag känner inte Laila Bagge och Niclas Wahlgren. De kanske är giriga, mediekåta pajasar. Eller så är de jagade byten som blev så söndertjatade av kvällstidningarna att de tillslut gick med på deras villkor. Eller så är de helt enkelt två medievana människor som såg en chans att få ett drömbröllop och tjäna lite pengar på kuppen.
Jag vet inte hur snacket gick på Aftonbladet heller.
Men jag vet vad jag känner när jag ser löpet.
Fy fan.

Mor

Det här är min mamma. Fråga mig inte vad hon gör på bilden, men hon gör som hon brukar. Skrattar, skojar, spexar.
Min mamma är den klokaste och starkaste människa jag känner.

Jag minns en gång när jag var tretton, kanske fjorton, och en granne erbjöd sig att laga vår bil som gått sönder. Tack, men det kan mamma göra, sa jag. Mamma tittade förvånat på mig. "Du är rolig du, tror du jag kan allt?" sa hon och skrattade. Jag skrattade också, något förvirrat. Det slog mig då att jag hela mitt liv tagit det för självklart att det inte finns något i världen min mamma inte klarar av. Trots att jag gott och väl var stor nog att veta bättre. Sån är hon, på nåt vis.

Sedan dess har jag lärt mig en del om vad hon inte kan.
Hon kan till exempel inte laga bilar. Hon kan heller inte jobba fjorton timmar om dygnet i flera år utan att bli sjuk. Och hon är dålig på att välja trygg ekonomi före passion.

Tja, förutom det kan hon nog det mesta, när jag tänker efter.

Hon har lärt mig att jag klarar precis vad som helst. Utan henne vore jag inget.
Grattis på födelsedagen, mamma.

En Vasaloppsseger att minnas

Idag är Anders Blomquist en kunnig och sympatisk expertkommentator som ackompanjerar Jacob Hård i exempelvis OS. Men 1988 tillhörde han själv den svenska skideliten, och gav oss en av Vasaloppets finaste stunder när han och brorsan Örjan efter nio mil skar mållinjen exakt samtidigt.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Vilka är det här?

Ser du vilka två tv-stjärnor det är som rappar loss i den här bilden? Ledtråd: Den ene av dem spelar huvudrollen i en serie som hade säsongspremiär på svensk tv i veckan.

Peter och Pernilla

Det skavde lite i hjärteroten i lördags när de ställde Peter Jöback och Pernilla Wahlgren mot varandra i kampen om Melodifestivalfinalplatsen. Men, de är ju så goda vänner, sa hjärtat, sen sa hjärnan att hoppas Peter sparkar rumpa med henne och då gick språkcentrumet in och sa att så kan man väl inte säga och sen tog öronen över för då kom resultatet och både hjärnan och hjärtat och språkcentrumet blev glada för Peters skull och Pernilla förärades ett miniknip i vänster hjärtklaff ungefär.
Hur som helst. Jag associerade av någon anledning genast till det här gamla numret:



Peter Jöback och Pernilla Wahlgren anno 1995, från programmet "Mycket nöje med Pernilla Wahlgren!"

OS-grenen som aldrig blev OS-gren

OS är slut. För att suga på karamellen lite extra hämtar jag veckans (något försenade) arkivklipp från den olympiska historien. Det här har du förmodligen redan sett, men det tål att ses igen.
Året är 1988, vi är i Calgary i Kanada. Grenen heter Acroski och var en del av Freestyle-skidåkningen som här var med i OS för första gången, endast som demonstrationssport.

Mannen heter Hermann Reitberger och var storfavorit. Han vann också, fick 46,6 poäng av domarna för sitt program. Men hans idrott blev ingen hit. De andra freestylegrenarna, puckelpist och hopp, kom senare in i OS-programmet. Men inte acroski.
Synd.
Eller?



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Uppvärmningen - bästa sortens flams-tv

Jag har sagt det förut (på Twitter) men jag säger det igen: SVT Sports tilltag "Uppvärmningen" är ett genidrag. En kvart innan den Olympiska vinterstudion drar igång smygstartar sändningen på webben, och man får en exklusiv inblick i SVT-gängets förberedelser.
Den här typen av sändningar kan vara rätt torra och trista om de görs bara som en förlängning av studiosnacket. Vem behöver ytterligare ett expertutlåtande som bara inte var bra nog för den "riktiga" sändningen? Men det här är inte alls så. Uppvärmningen har en helt egen ton och en verklig bakom-kulisserna-känsla. Där har André Pops ingen kavaj på sig, Johan Ejeborg gör succé med sina imitationer och det är allmänt flamsigt. På ett fantastiskt underhållande sätt.

I kvällens Uppvärmning fick man bland annat se "Coma" ur Storstad som numera går under sitt riktiga namn Roger Kihlbom och jobbar med OS-studions ljussättning.



Coma då och nu.

Vi fick också se Bosse bildoktorn som av någon anledning jobbade för schweizisk tv. (Nä, det var inte den rätta bildoktorn, men väldigt likt).

Vi fick också se Pops och Karlsson bryta ihop av skratt över ett internt skämt med Stig Strand, fejktexta en stackars tadzjikistanier (?) och tjuvringa ex-chefen Albert Svanberg och fråga om de får dricka alkohol på jobbet.
Se här.

Oralsexschlager

Det är svårt det där med låttexter. Låttexter till Melodifestivalen till exempel. De ska vara originella men ändå skapa igenkänning. Vara melodiösa, minnesvärda men lättsmälta och helst ha ett budskap. Hur ska man tänka? Man kan köra samma fras om och om igen. Eller sjunga på ett afrikanskt språk. Eller sno lite från någon annans text.

Eller så kan man göra som gruppen Angel i Melodifestivalen 1992 och sjunga om en oralsexteknik.
Ur texten till Venus butterfly:

Att leva ett liv som kvinna idag
Kan vara ganska hårt
För kärlekspartiklar som bestämmer min väg
Har det jättesvårt
Man drömmer att lyckas, ger allt det ska ske
Att kroppen ska vakna på nytt
Nu hoppas jag på kärlekens nya idé
Som för andra så mycket betytt

Nu vet jag vad jag söker
Längtar att få pröva Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Att kunna explodera
Känna kroppen vibrera, Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Om du finns någonstans så finner jag dig

(Ja, det är samma grupp som sjöng den eviga sommarplågan "Sommaren i City").



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Ola Svensson Superstar

I kväll sänder K special "Ola Svensson Superstar". SVT2 kl 20.00.

Jag misslyckades

Jag avlade ett nyårslöfte för första gången i mitt liv 2009. Operation allmänbildning. Man kan väl säga att det blev - ett misslyckande. I alla fall sett till listan som ni läsare mejslade fram åt mig. Tanken var väl att jag skulle beta av de där punkterna, och formalisera mitt kunskapsinhämtande en del. Det gjorde jag inte. Jag glömde bort det helt enkelt.

Men jag nedslås inte av detta. Diskussionen om begreppet allmänbildning var livlig och intressant, och genererade bland annat ett inlägg om statusmarkörer och en pinsam bekännelse.

Mer allmänbildad har jag nog i och för sig också blivit under det senaste året, blir man inte alltid det? Erfarenhet föder kunskap, föder bildning. Men monologen om att vara eller inte vara, den har jag glömt. Nu, vidare mot nya läror.

Here kitty kitty

Ett arkivklipp denna dag borde gå i kärlekens tecken. Så vad gav mig magfjärilar back in the days? Efter lite grävande i minnet får jag erkänna att den jag som barn tyckte var tjusigast av alla i tv-världen hette Vincent. En hårig bjässe med anger management-problem. Inramad av åttiotalsestetik och smäktande stråkar.
Ja, mitt hjärta blödde för en Beast och hans omöjliga kärlek.
Men så har jag alltid varit en kattmänniska också.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Lördagskvällen i rutan

Melodifestivalen, deltävling 2:

- Spretigt och svårtippat startfält utan någon riktig topp.
- Pauline verkade vara storfavorit hos alla utom de som faktiskt röstade. (Ja, även min favorit. Nej, jag röstade inte.)
- Synd att söte Kalle Moraeus sjöng så urbota illa. Bara Fame Factory-Andreas sjöng sämre.
- Glada Hudik gick hem i stugorna. Men så hade de något som ingen av de tävlande hade. En riktigt bra låt.
- Christine Meltzer var äntligen lugnare och fick göra det hon gör bäst - imitationer. Men sen när pratar Anja Pärson dalmål?
- Kul att se Anna Maria Espinosa som jag inte sett sen vi var små. Tråkigt dock att hon som är så snygg var stylad som tantversionen av Edith Piaf.
- Den här veckan var det Hanna Lindblad som var värd ett bättre öde. I det här fallet en bättre refräng.

Sett till röstningsmönstret skulle Darin kunna stå i kycklingdräkt och sjunga marschmusik på lördag och ändå gå direkt till Globen.

Sen var ju gårdagskvällen även tillägnad OS. Så här tyckte jag om det:

(Det där sista hörde varken till OS eller Mello utan Let's Dance, men det begriper ni förstås).

Salem, Silver, Dolph och Lindelof

Bäst i lördags var förresten den här killen. Men det verkar ju som att ni var många som höll med mig om det. Jenny Silvers låt var värd ett bättre öde, men jag förstår att hon kom sist efter att ha hört det tunna ljudet i tv-sändningen. Grymt mycket bättre live. Det var däremot inte Anders Ekborg, som inte var bra nånstans.

Måns är en naturlig programledartalang. Christine måste sluta fejkskratta och tagga ner lite. Dolph ska fortsätta vara Dolph, så blir nog det här bra. Och nej, SVT ska inte "ta sitt ansvar" och kasta in Dolph alla lördagar framöver. Vad är det för dumheter? Efter den här succén kan det bara gå utför. Sug på karamellen, försök inte krysta fram något halvgenomtänkt, proceed according to plan.

Gladast på efterfesten var Ola, som aldrig slutade le och som stänkte segerchampagne på Anders Ekborgs hukande rygg. Näst gladast var de som fick posa med Dolph.

Bisarrast i efterspelet var att en av skaparna bakom Lost, tv-producenten Damon Lindelof länkade till Dolphs sång-dans-och-karatenummer från sin Twittersida med kommentaren:

"This morning, I awoke wondering what Dolph Lundgren is up to these days. Your answer, friends: http://tiny.cc/yIoP1"

Schyfferts hyllning till bloggvärlden

Nu har Aftonbladet lagt ut hela sändningen från Stora Bloggprisgalan. Om du undrade vad Henrik Schyffert sa om mig i inledningstalet så kan du hoppa fram ungefär sju minuter in i klippet. Han nämner Älskade dumburk, Heja Abbe och Lilla gumman, och det är banne mig inget dåligt sällskap att hamna i.



Simon Cowell-inlägget han refererar till skulle jag tro är det här.

Kungen av Kungsan

"Det e ballt å slåss brutalt." Året är 1986, programmet är Rapport, ämnet är det ökande och tydligen allt råare ungdomsvåldet. Intervjuas gör bland andra Paolo Roberto. Notera särskilt redaktionens dramatiseringar av kampsportsliknande slagsmål:



Det här är en del av Kungliga bibliotekets sammanställning av nyheter som jag skrivit om tidigare här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Galen gala på Nalen

Oj, det är redan ny kväll och jag har inte hunnit smälta alla intryck från gårdagskvällen ännu. Stora Bloggpriset delades alltså ut på en gala på Nalen, och jag var nominerad i kategorin Kultur & Nöje. Jag vann inte, för det gjorde 365 saker och det är jag väldigt glad över. Grattis, det är ni värda!

Vem kan vara ledsen över att inte vinna när man får träffa och prata med så många sköna människor? Jag ska inte börja räkna upp er alla för då glömmer jag bara nån.

Annat som hände under kvällen:
- Henrik Schyffert nämnde mig i sitt tal.
- Jag fick komplimangen(?): "Vad söt du är. Stora bröst och allt."
- Jag hamnade bredvid "Ica-Stig" och såg honom skicka flera av de mer minnesvärda tweetsen i det lilla IcaStiggate som senare skulle rullas upp.
- Jag blev bjuden till tre efterfester vilket gjorde mig så förvirrad att jag missade alla tre. Men det var fantastiskt ändå.

Tack alla!

Hatet mot hånet på hallmattan

Kära Postkodlotteriet.

Jag avskyr er.
Jag avskyr hur ni skriver mitt namn i uppfordrande svarta bokstäver. Bara mitt förnamn, som om vi kände varann. Jag avskyr ännu mer hur ni spelar på den svenska avundsjukan och gnäller men tänk om dina grannar vinner och inte du? Men mest av allt avskyr jag hur ni bombarderar mitt hem med överdimensionerade, plastbeklädda, flerfärgstryckta reklamkuvert som jag inte vill ha. Jag har aldrig bett om dem. Aldrig svarat på dem. Ändå dyker det upp nya, vecka ut och vecka in, till mig, till sambon, till mig, till sambon. Snart har en liten skog dött på grund av oss, och jorden har blivit en halv grad varmare.

Vet ni? Om mina grannar vinner så gläds jag med dem. Vi kan hurra och äta tårta. Men aldrig att jag ångrar att jag inte gav efter för er ruttna propaganda.

Nu ringer jag NIX igen.

Read The Mentalist's lips

Numera känner de flesta honom som The Mentalist, men aussien Simon Baker började sin karriär som många andra har gjort: genom att vara hunk i en musikvideo. Låten heter "Read my lips", året var 1991, artisten är Melissa Tkautz.
Ljudet är kasst men boxningsmovesen heta:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Disktrasor från the dark side

Vad gör man inte för att det ska bli roligare att städa.