Ricky Martin är bög

Ricky Martin kom idag ut som bög. Det kanske är den minst förvånande nyheten i år, men ändå inte ett obetydligt steg framåt. Jag blir uppriktigt rörd när jag läser hans statement.

Many people told me: "Ricky it's not important", "it's not worth it", "all the years you've worked and everything you've built will collapse", "many people in the world are not ready to accept your truth, your reality, your nature". Because all this advice came from people who I love dearly, I decided to move on with my life not sharing with the world my entire truth. Allowing myself to be seduced by fear and insecurity became a self-fulfilling prophecy of sabotage. Today I take full responsibility for my decisions and my actions.
[...]
I am proud to say that I am a fortunate homosexual man. I am very blessed to be who I am.

En garderobsurklivning som borde kommit för många år sedan. Att den inte gjort det säger en del om världen.

ESC 2010 - the props and the lulz

Nu kan man se och höra alla ESC-bidragen på svt.se. Här är mina tankar efter en snabb genomlyssning:

Årets positiva överraskning: Schweiz. En personlig favorit som sticker ut lite från mängden.
Årets besvikelse: Bosnien Herzegovina. De har haft grymt bra låtar flera år i rad, men den här powerballaden på illa sjungen engelska är inget mer än en gäspning.
Största hotet mot Anna Bergendahl: Portugal. Den här talangtävlingsvinnaren sjunger fantastiskt, och lär stjäla mängder av söt-balladtjej-röster.
Årets mest förutsägbara: Irland. Please, hur många flöjtballader med corny text kan det rymmas i ett land?
Årets har-inte-den-här-varit-med-förut? Grekland. Känns lite 2005. Eller 1999.
Årets snyggaste video: Estland.
Årets tråkigaste video: Lettland.
Årets vi-har-skapat-en-egen-genre: Storbritannien skickar även i år Disneybubbelgumtonårspop.

Sedan finns det ju alltid de där lulz-bidragen också. De som vi skrattar ihjäl oss åt, för att sedan sitta med hakan nere vid knäna när de placerar sig bättre än Sverige. I år finns det några riktiga praktbidrag.

Topp tre ren humor:
1. Ryssland.
Utropen! Pratsången! Rekvisitan! "What are you doing man?""Yes I'm looking at your photo". Priceless.



2. Holland.
Om den här dansbands-barnvisan var det bästa holländarna kunde komma fram med i år vill jag inte höra resten av bidragen. Anar att musikälskande holländare känner sig ungefär som jag hade känt mig om vi hade skickat Christer Sjögren.



3. Slovenien.
The Poodles möter en kvinnlig Kalle Moraeus. Det här är minst fyra låtar i en. Ingen av dem vill jag höra.



Bubblare: Finland.

Peter Jihde vill hångla

Fångarna på fortet kommer tillbaka. Ny säsong i höst enligt AB. Nu har jag ju redan visat TVÅ Fångarna på fortet-arkivklipp, nämligen Gunde och tjejerna som e snygg och den fantastiska Magnus Samuelsson som chockar tv-team.

Men källan sinar aldrig. Så varför inte ett till? Här är det Peter Jihde som blir lite överentusiastisk.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Michael Jackskellingson

Jag såg This is it häromveckan och fascinerades - av många saker visserligen - men bland annat av hur otroligt lik Michael Jackson var Jack Skellington på slutet. Den porslinsvita hyn, de stora svarta glasögonen, de långa, beniga lemmarna och de i jämförelse groteskt stora händerna.

Katharine Hepburn möblerar om

Katharine Hepburn var en märkvärdig människa. Inte bara att hon blev krönt den största kvinnliga filmstjärnan genom tiderna, hon hade också mage att röka och gå omkring i långbyxor hela tiden. Dessutom vägrade hon ställa upp på intervjuer och hade en 25-årig kärleksaffär med den gifte Spencer Tracy, en hemlighet alla kände till men ingen skvallrade om offentligt.

1973 gick hon så med på att gästa Dick Cavett Show, men åkte dit dagen innan för att undersöka studion. Det var inte mycket som var till belåtenhet. Titta själva:



Det slutade med att hon propsade på att de skulle genomföra hela intervjun där och då, utan publik. Så blev det. Jag antar att det inte var så lätt att säga nej till Katharine Hepburn.

Varje söndag (eller onsdag tydligen, om jag varit sjuk) rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Du vet vad som hände

Vet du precis hur Wall-E ser ut idag? Vet du hur det gick för Mårten och Annika efter "Den bästa sommaren"? Vet du inte vad som hände med Leeloo från "Det femte elementet" men skulle vilja fundera lite över det?

Då är nog den här 365-tävlingen något för dig: Skriv din egen fortsättning. Välj en favoritkaraktär ur en film och berätta för oss andra var i tillvaron den karaktären befinner sig 27 april 2010. Vad har hänt sen sist? Bästa texten kommer med i en kommande bok.
Men skynda skynda, senast 1 april ska texten vara inne.

Postbanken

Vissa klipp står för sig själva.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Melodifestivalen - min lista

I morgon är det dags för det tråkigaste startfältet på flera år att strida om vem som ska få representera Sverige i Oslo. Om jag skulle rangordna bidragen efter min högst personliga smak skulle det se ut ungefär så här:

1. Anna Bergendahl - This is my life
Jag skulle bli väldigt glad om vi skickade Anna. Den är inte fantastisk, men jag tycker om henne, jag tycker om låten, jag tycker om numret. Den är ingen ESC-vinnare men vi skulle verkligen inte behöva skämmas heller.
2. Salem Al Fakir - Keep on walking
Jag skulle bli minst lika lycklig om Salem vann. Låten är egen och intressant, Salem har smittande karisma och han var glimrande live.
3. Peter Jöback - Hollow
Att det här bidraget hamnar topp tre är 80 procent artist och 20 procent låt. Och då är jag generös mot Kempe. Verserna och arret är rätt spännande, men refrängen är bland det mest gäspningsframkallande jag hört på länge. Men Peter Jöback är sjukt snygg och sjunger sjukt bra (sluta överartikulera allt bara) och strålar som en supernova på scenen.
4. Darin - You're out of my life
Här har vi star quality, det är svårt att förneka. Men det blir aldrig mer än okej i mina öron.
5. Andreas Johnson - We can work it out
När jag såg numret första gången gav det mig absolut ingenting. Tråklåt. Men sen hörde jag den på radio nån vecka efter delfinalen och tänkte "åh, länge sen man hörde den här gamla hiten". På radio kändes den plötsligt som en riktig låt igen.
6. Erik Saade - Manboy
Snygg kille, sjunger helt okej, bra shownummer, ändå helt ointressant.
7. Ola - Unstoppable
Trevlig poplåt, trist artist. Skulle lika gärna kunna ligga femma i den här listan, mittenplaceringarna ändras efter dagsform.
8. Jessica Andersson - I did it for love
Det finns nåt lite fint nånstans i den här balladen, men Jessicas röst är för tunn för att få den att lyfta.
9. Timoteij - Kom
Nej. Det här helfalska bubbelgumsschabraket går inte hem hos mig. Refrängen är trallvänlig, tjejerna är snygga, men det finns inget som känns på riktigt i det här. Jag associerar till teletubbies och Sarekinspirerade smurfhits. Eller "fasen, det känns som vit makt-musik" som en vän utbrast.
10. Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar
Som artist är Pernilla Wahlgren visserligen många gånger proffsigare än Timoteijhejpådejtjejerna, men det här känns som gammaldags schlager där gammaldags betyder "mossig", "daterad" och "pinsam" snarare än "klassisk".

Vad tycker du?

Nygammalt Så ska det låta

Nästa vecka startar "Så ska det låta" sin 16:e säsong. Så här skriver TT Spektra i SvD:

- Det är klart att vi har rätt mycket att försvara. Fredagarna är ju den mest konkurrensutsatta programtiden som finns just nu. Men det känns bra, jag har höga förhoppningar. Vi har två riktiga nyheter den här gången, säger Peter Settman.

Den ena kallas "recitationen": Någon läser en engelsk låttext på svenska och när motståndarlaget vet svaret gäller det att sjunga.

Hmm, är det bara jag som inte tycker det är så mycket "nytt" över det? Recitationen var, om inte jag minns fel, med redan i de första säsongerna back in 1997-1998. Så ganska uråldriga nyheter med andra ord.

Fy fan, Aftonbladet

Jag vet inte vad Aftonbladet vill att jag ska tänka när jag ser det här löpet. "Vilka smutsiga människor", kanske. Vilka smutsiga människor som säljer ut den finaste dagen i livet till högstbjudande. Jag tänker dock inte så. Min första tanke var: Fy fan, Aftonbladet.
Fy fan.

I veckor har ni frossat i familjebråk och bröllopsnatt och bildextra och sålt lösnummer som smör, och sen när konkurrenten får en bättre deal säljer ni ut det nygifta paret som giriga, mediekåta pajasar. Vad är det här? Försöker ni rädda nån sorts heder? "Titta här, vi gullar minsann inte bara, vi kan vara kritiska också!" Tror ni att det där är nån sorts journalistisk vinkel?
Fy fan.

Jag känner inte Laila Bagge och Niclas Wahlgren. De kanske är giriga, mediekåta pajasar. Eller så är de jagade byten som blev så söndertjatade av kvällstidningarna att de tillslut gick med på deras villkor. Eller så är de helt enkelt två medievana människor som såg en chans att få ett drömbröllop och tjäna lite pengar på kuppen.
Jag vet inte hur snacket gick på Aftonbladet heller.
Men jag vet vad jag känner när jag ser löpet.
Fy fan.

Mor

Det här är min mamma. Fråga mig inte vad hon gör på bilden, men hon gör som hon brukar. Skrattar, skojar, spexar.
Min mamma är den klokaste och starkaste människa jag känner.

Jag minns en gång när jag var tretton, kanske fjorton, och en granne erbjöd sig att laga vår bil som gått sönder. Tack, men det kan mamma göra, sa jag. Mamma tittade förvånat på mig. "Du är rolig du, tror du jag kan allt?" sa hon och skrattade. Jag skrattade också, något förvirrat. Det slog mig då att jag hela mitt liv tagit det för självklart att det inte finns något i världen min mamma inte klarar av. Trots att jag gott och väl var stor nog att veta bättre. Sån är hon, på nåt vis.

Sedan dess har jag lärt mig en del om vad hon inte kan.
Hon kan till exempel inte laga bilar. Hon kan heller inte jobba fjorton timmar om dygnet i flera år utan att bli sjuk. Och hon är dålig på att välja trygg ekonomi före passion.

Tja, förutom det kan hon nog det mesta, när jag tänker efter.

Hon har lärt mig att jag klarar precis vad som helst. Utan henne vore jag inget.
Grattis på födelsedagen, mamma.

En Vasaloppsseger att minnas

Idag är Anders Blomquist en kunnig och sympatisk expertkommentator som ackompanjerar Jacob Hård i exempelvis OS. Men 1988 tillhörde han själv den svenska skideliten, och gav oss en av Vasaloppets finaste stunder när han och brorsan Örjan efter nio mil skar mållinjen exakt samtidigt.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Vilka är det här?

Ser du vilka två tv-stjärnor det är som rappar loss i den här bilden? Ledtråd: Den ene av dem spelar huvudrollen i en serie som hade säsongspremiär på svensk tv i veckan.

Peter och Pernilla

Det skavde lite i hjärteroten i lördags när de ställde Peter Jöback och Pernilla Wahlgren mot varandra i kampen om Melodifestivalfinalplatsen. Men, de är ju så goda vänner, sa hjärtat, sen sa hjärnan att hoppas Peter sparkar rumpa med henne och då gick språkcentrumet in och sa att så kan man väl inte säga och sen tog öronen över för då kom resultatet och både hjärnan och hjärtat och språkcentrumet blev glada för Peters skull och Pernilla förärades ett miniknip i vänster hjärtklaff ungefär.
Hur som helst. Jag associerade av någon anledning genast till det här gamla numret:



Peter Jöback och Pernilla Wahlgren anno 1995, från programmet "Mycket nöje med Pernilla Wahlgren!"

OS-grenen som aldrig blev OS-gren

OS är slut. För att suga på karamellen lite extra hämtar jag veckans (något försenade) arkivklipp från den olympiska historien. Det här har du förmodligen redan sett, men det tål att ses igen.
Året är 1988, vi är i Calgary i Kanada. Grenen heter Acroski och var en del av Freestyle-skidåkningen som här var med i OS för första gången, endast som demonstrationssport.

Mannen heter Hermann Reitberger och var storfavorit. Han vann också, fick 46,6 poäng av domarna för sitt program. Men hans idrott blev ingen hit. De andra freestylegrenarna, puckelpist och hopp, kom senare in i OS-programmet. Men inte acroski.
Synd.
Eller?



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Uppvärmningen - bästa sortens flams-tv

Jag har sagt det förut (på Twitter) men jag säger det igen: SVT Sports tilltag "Uppvärmningen" är ett genidrag. En kvart innan den Olympiska vinterstudion drar igång smygstartar sändningen på webben, och man får en exklusiv inblick i SVT-gängets förberedelser.
Den här typen av sändningar kan vara rätt torra och trista om de görs bara som en förlängning av studiosnacket. Vem behöver ytterligare ett expertutlåtande som bara inte var bra nog för den "riktiga" sändningen? Men det här är inte alls så. Uppvärmningen har en helt egen ton och en verklig bakom-kulisserna-känsla. Där har André Pops ingen kavaj på sig, Johan Ejeborg gör succé med sina imitationer och det är allmänt flamsigt. På ett fantastiskt underhållande sätt.

I kvällens Uppvärmning fick man bland annat se "Coma" ur Storstad som numera går under sitt riktiga namn Roger Kihlbom och jobbar med OS-studions ljussättning.



Coma då och nu.

Vi fick också se Bosse bildoktorn som av någon anledning jobbade för schweizisk tv. (Nä, det var inte den rätta bildoktorn, men väldigt likt).

Vi fick också se Pops och Karlsson bryta ihop av skratt över ett internt skämt med Stig Strand, fejktexta en stackars tadzjikistanier (?) och tjuvringa ex-chefen Albert Svanberg och fråga om de får dricka alkohol på jobbet.
Se här.

Oralsexschlager

Det är svårt det där med låttexter. Låttexter till Melodifestivalen till exempel. De ska vara originella men ändå skapa igenkänning. Vara melodiösa, minnesvärda men lättsmälta och helst ha ett budskap. Hur ska man tänka? Man kan köra samma fras om och om igen. Eller sjunga på ett afrikanskt språk. Eller sno lite från någon annans text.

Eller så kan man göra som gruppen Angel i Melodifestivalen 1992 och sjunga om en oralsexteknik.
Ur texten till Venus butterfly:

Att leva ett liv som kvinna idag
Kan vara ganska hårt
För kärlekspartiklar som bestämmer min väg
Har det jättesvårt
Man drömmer att lyckas, ger allt det ska ske
Att kroppen ska vakna på nytt
Nu hoppas jag på kärlekens nya idé
Som för andra så mycket betytt

Nu vet jag vad jag söker
Längtar att få pröva Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Att kunna explodera
Känna kroppen vibrera, Venus Butterfly (Venus Butterfly)
Om du finns någonstans så finner jag dig

(Ja, det är samma grupp som sjöng den eviga sommarplågan "Sommaren i City").



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Ola Svensson Superstar

I kväll sänder K special "Ola Svensson Superstar". SVT2 kl 20.00.

Jag misslyckades

Jag avlade ett nyårslöfte för första gången i mitt liv 2009. Operation allmänbildning. Man kan väl säga att det blev - ett misslyckande. I alla fall sett till listan som ni läsare mejslade fram åt mig. Tanken var väl att jag skulle beta av de där punkterna, och formalisera mitt kunskapsinhämtande en del. Det gjorde jag inte. Jag glömde bort det helt enkelt.

Men jag nedslås inte av detta. Diskussionen om begreppet allmänbildning var livlig och intressant, och genererade bland annat ett inlägg om statusmarkörer och en pinsam bekännelse.

Mer allmänbildad har jag nog i och för sig också blivit under det senaste året, blir man inte alltid det? Erfarenhet föder kunskap, föder bildning. Men monologen om att vara eller inte vara, den har jag glömt. Nu, vidare mot nya läror.

Here kitty kitty

Ett arkivklipp denna dag borde gå i kärlekens tecken. Så vad gav mig magfjärilar back in the days? Efter lite grävande i minnet får jag erkänna att den jag som barn tyckte var tjusigast av alla i tv-världen hette Vincent. En hårig bjässe med anger management-problem. Inramad av åttiotalsestetik och smäktande stråkar.
Ja, mitt hjärta blödde för en Beast och hans omöjliga kärlek.
Men så har jag alltid varit en kattmänniska också.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Lördagskvällen i rutan

Melodifestivalen, deltävling 2:

- Spretigt och svårtippat startfält utan någon riktig topp.
- Pauline verkade vara storfavorit hos alla utom de som faktiskt röstade. (Ja, även min favorit. Nej, jag röstade inte.)
- Synd att söte Kalle Moraeus sjöng så urbota illa. Bara Fame Factory-Andreas sjöng sämre.
- Glada Hudik gick hem i stugorna. Men så hade de något som ingen av de tävlande hade. En riktigt bra låt.
- Christine Meltzer var äntligen lugnare och fick göra det hon gör bäst - imitationer. Men sen när pratar Anja Pärson dalmål?
- Kul att se Anna Maria Espinosa som jag inte sett sen vi var små. Tråkigt dock att hon som är så snygg var stylad som tantversionen av Edith Piaf.
- Den här veckan var det Hanna Lindblad som var värd ett bättre öde. I det här fallet en bättre refräng.

Sett till röstningsmönstret skulle Darin kunna stå i kycklingdräkt och sjunga marschmusik på lördag och ändå gå direkt till Globen.

Sen var ju gårdagskvällen även tillägnad OS. Så här tyckte jag om det:

(Det där sista hörde varken till OS eller Mello utan Let's Dance, men det begriper ni förstås).

Salem, Silver, Dolph och Lindelof

Bäst i lördags var förresten den här killen. Men det verkar ju som att ni var många som höll med mig om det. Jenny Silvers låt var värd ett bättre öde, men jag förstår att hon kom sist efter att ha hört det tunna ljudet i tv-sändningen. Grymt mycket bättre live. Det var däremot inte Anders Ekborg, som inte var bra nånstans.

Måns är en naturlig programledartalang. Christine måste sluta fejkskratta och tagga ner lite. Dolph ska fortsätta vara Dolph, så blir nog det här bra. Och nej, SVT ska inte "ta sitt ansvar" och kasta in Dolph alla lördagar framöver. Vad är det för dumheter? Efter den här succén kan det bara gå utför. Sug på karamellen, försök inte krysta fram något halvgenomtänkt, proceed according to plan.

Gladast på efterfesten var Ola, som aldrig slutade le och som stänkte segerchampagne på Anders Ekborgs hukande rygg. Näst gladast var de som fick posa med Dolph.

Bisarrast i efterspelet var att en av skaparna bakom Lost, tv-producenten Damon Lindelof länkade till Dolphs sång-dans-och-karatenummer från sin Twittersida med kommentaren:

"This morning, I awoke wondering what Dolph Lundgren is up to these days. Your answer, friends: http://tiny.cc/yIoP1"

Schyfferts hyllning till bloggvärlden

Nu har Aftonbladet lagt ut hela sändningen från Stora Bloggprisgalan. Om du undrade vad Henrik Schyffert sa om mig i inledningstalet så kan du hoppa fram ungefär sju minuter in i klippet. Han nämner Älskade dumburk, Heja Abbe och Lilla gumman, och det är banne mig inget dåligt sällskap att hamna i.



Simon Cowell-inlägget han refererar till skulle jag tro är det här.

Kungen av Kungsan

"Det e ballt å slåss brutalt." Året är 1986, programmet är Rapport, ämnet är det ökande och tydligen allt råare ungdomsvåldet. Intervjuas gör bland andra Paolo Roberto. Notera särskilt redaktionens dramatiseringar av kampsportsliknande slagsmål:



Det här är en del av Kungliga bibliotekets sammanställning av nyheter som jag skrivit om tidigare här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Galen gala på Nalen

Oj, det är redan ny kväll och jag har inte hunnit smälta alla intryck från gårdagskvällen ännu. Stora Bloggpriset delades alltså ut på en gala på Nalen, och jag var nominerad i kategorin Kultur & Nöje. Jag vann inte, för det gjorde 365 saker och det är jag väldigt glad över. Grattis, det är ni värda!

Vem kan vara ledsen över att inte vinna när man får träffa och prata med så många sköna människor? Jag ska inte börja räkna upp er alla för då glömmer jag bara nån.

Annat som hände under kvällen:
- Henrik Schyffert nämnde mig i sitt tal.
- Jag fick komplimangen(?): "Vad söt du är. Stora bröst och allt."
- Jag hamnade bredvid "Ica-Stig" och såg honom skicka flera av de mer minnesvärda tweetsen i det lilla IcaStiggate som senare skulle rullas upp.
- Jag blev bjuden till tre efterfester vilket gjorde mig så förvirrad att jag missade alla tre. Men det var fantastiskt ändå.

Tack alla!

Hatet mot hånet på hallmattan

Kära Postkodlotteriet.

Jag avskyr er.
Jag avskyr hur ni skriver mitt namn i uppfordrande svarta bokstäver. Bara mitt förnamn, som om vi kände varann. Jag avskyr ännu mer hur ni spelar på den svenska avundsjukan och gnäller men tänk om dina grannar vinner och inte du? Men mest av allt avskyr jag hur ni bombarderar mitt hem med överdimensionerade, plastbeklädda, flerfärgstryckta reklamkuvert som jag inte vill ha. Jag har aldrig bett om dem. Aldrig svarat på dem. Ändå dyker det upp nya, vecka ut och vecka in, till mig, till sambon, till mig, till sambon. Snart har en liten skog dött på grund av oss, och jorden har blivit en halv grad varmare.

Vet ni? Om mina grannar vinner så gläds jag med dem. Vi kan hurra och äta tårta. Men aldrig att jag ångrar att jag inte gav efter för er ruttna propaganda.

Nu ringer jag NIX igen.

Read The Mentalist's lips

Numera känner de flesta honom som The Mentalist, men aussien Simon Baker började sin karriär som många andra har gjort: genom att vara hunk i en musikvideo. Låten heter "Read my lips", året var 1991, artisten är Melissa Tkautz.
Ljudet är kasst men boxningsmovesen heta:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Disktrasor från the dark side

Vad gör man inte för att det ska bli roligare att städa.

Genus och tårar och lite nja

Den här veckan har mitt tv-tittande varit sporadiskt och mina tankemönster känns lite oavslutade.

I måndags såg jag Guldbaggegalan och konstaterade att det var den mest genusförvirrade tillställning jag någonsin sett.
I måndags såg jag också Spårlöst och grät som förra gången.
I går såg jag Mästarnas mästare och tyckte att det var lite trist. Men ändå en måste-se.
Jag såg också "Istället för Sommar" en slags best-of Tom Alandh. Jag avgudar Tom Alandh, men det här gav mig inte så mycket. Det var för snuttigt, för ytligt och musikkopplingen var för krystad och för grund. Möjligen bra för den som vill ha tips om Tom Alandh-dokumentärer att se, men som film betraktad, nja. Du kan bättre, Tom.

Ja, ni ser. Vissa lösa trådar.

Ica-Stigs arga förflutna

Hans Mosesson hade ett offentligt liv även innan han blev Ica-Stig med hela svenska folket. När kinderna var slätare, håret spretigare och rösten raspigare. Under hela sjuttiotalet sjöng han med progghjältarna i Nationalteatern, och då kunde det se ut så här:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

David Blaine är inte som alla andra

Har du inte redan bekantat dig med den fantastiska sajten TED (Technology, Entertainment, Design) så tycker jag du ska göra det nu. Där samlas klipp med världens mest fascinerande föreläsare. Varning: det är lätt att fastna längre än du tänkt med ämnen du aldrig trott dig vara intresserad av. Klassiska klipp är den döende professorns sista föreläsning, hjärnforskaren som berättar om sin egen stroke och Hans Rosling som beskriver världen på ett sätt ingen gjort förr.

Dessutom kan du få se illusionisten David Blaine förklara hur han kunde hålla andan i 17 minuter. Klart är att David Blaine tillhör en väldigt speciell kategori människor:

Alla känner apan

Om man har lite fantasi kan annonsplacering ibland lätta upp en annars ganska tråkig nyhet.

Från Östersundsposten, op.se.

Lady Gaga without her Pokerface

Varför inte lite söndagsmusik? Det här är från en talangshow för några år sen när Lady Gaga fortfarande gick under sitt riktiga namn, Stefani Germanotta, och inte ännu hade börjat sin vana att bära obeskrivbar klädsel:



Småkomiskt att en av kommentarerna efteråt är "Norah Jones, look out!" Känns inte riktigt som att de tillhör samma genre nu.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Judit & Judit i dina favoritvinjetter

Jag faller direkt i fällan som sprider den här vidare, men vad kan man göra? Det där tv-bolaget förtjänar gratisreklam när de gör så snygga reklamfilmer. Först internetklassiker, nu tv-serier:



Känner du igen alla vinjetterna? Nå, vilka är de?

Så svarade jag på Aftonbladets frågor

Jag och mina fellow nominees till Stora Bloggpriset presenteras i Aftonbladet idag, läs det här. Där hittar du bland annat ett utdrag ur en enkät vi fick svara på. Här är alla frågorna, och mina svar:

Vad handlar din blogg om? Hagelbäcks matrast, journalistisk stilistik och allt däremellan.
Varför startade du den? Som utvikningsbrudarna brukar säga: Det verkade vara en kul grej.
Vem tror du att din främsta konkurrent till Stora Bloggpriset är? Jag hoppas att det är Weird Science.
Därför är min blogg bäst i Sverige: För att det är den enda som skriver om hallåamode, banjomän och jurtjyrkogårdsungar.
Tre taggar jag använder för mycket: Taggar kan aldrig användas för mycket. Särskilt inte Taggen från Tre kronor.
Det här kommer du aldrig att få läsa om i min blogg: "Din närsynthet kan vara en dödlig sjukdom", "Gå ner 70 kilo på fem dagar" eller "Chockbesked om dödsosten - vi har hela listan".
När jag startar en ny blogg kommer den handla om: Katter. Eller kärlek. Eller Henrik Schyffert.
Hemlig superkraft som jag har: Förmågan att hålla mina superkrafter hemliga.

Spårlöst – mitt skyldiga nöje

Jag är fullt medveten om att jag tittar på TV4-programmet "Spårlöst" av endast en anledning: känsloporr. Det är ett obevekligt frossande i de starka känslor som är inblandade i bortlämnandet av ett barn och sökandet efter sitt ursprung. Egentligen har jag många invändningar mot ett program där adopterade barn letar upp sin biologiska familj framför tv-kamerorna.

Föregångaren "Saknad" med Agneta Sjödin flög in släktingarna, sminkade upp dem och presenterade dem för sitt förlorade barn framför studiopublik och under strålkastare. Jag minns särskilt ett avsnitt där en ung kvinna letade efter sin biologiska pappa. Hon följde reporterns jakt via en storbildsskärm i studion, såg hur föräldern efter mycket om och men lokaliserades och via ett telefonsamtal bestämdes ett möte. Sedan fick hon se bilder från mötesplatsen där reportern ensam vankade omkring. Pappan dök aldrig upp. Agneta Sjödin förklarade för den gråtande tjejen att hennes pappa inte ville träffa henne, och sen bjöd hon dramatiskt in något halvsyskon i studion istället. Som ett tröstpris.

Jag förvånas också ofta över hur aningslösa de är när de berättar för kioskägaren/grannen/nya frun om vilka de är och varför de söker den de söker. Att åka till Thailand eller Rumänien eller USA och berätta för hela kvarteret om den oäkta sonen är kanske inte något familjen i fråga uppskattar.

Ibland gör det bara ont att se. När den stora skammen skiner igenom, när den biologiska modern gråter förtvivlat och skriker "förlåt mig!" "snälla kan du nånsin förlåta mig!" till den hemvändande dottern, eller när det sökande barnet inte alls känner den där förmodat självklara känslan av samhörighet utan finner sig stå obekvämt framför en främling, eller när de fattiga morbröderna köper alldeles för dyra blommor och bjuder på finmat och sitter tysta med böjda huvuden framför den långväga gästen från norr. Då vänder jag bort blicken och undrar varför i hela världen jag inkräktar i deras liv på detta sätt.

Men när det är som det var i säsongspremiären igår, då är det omöjligt att värja sig. Justina var sex år när hon bortadopterades till Sverige, hon pratar fortfarande modersmålet polska och har livliga minnen av sin kvarlämnade storebror. Sökandet efter hennes familj kändes genuint och utan så många framkrystade villospår-för-att-göra-bra-tv. Hon fick se sitt gamla barnhem, och när pappan och brodern till slut hittades var lättnad och uppriktig lycka de känslor som dominerade. Pappan var ingen misärfattig narkoman utan en helt vanlig farbror som framstod som genomsnäll. Den svårt alkoholiserade mamman var död men med ett enkelt man ska inte prata illa om de döda från brodern förstod man att det kanske var lika bra.

Det visade sig också att storebror Fabian skulle gifta sig två dagar senare, och bilden av en strålande pappa Gregorz på sonens bröllop med den i tjugo år saknade dottern vid sin sida... Gud, det går rakt in i hjärtat. Jag kan bara kapitulera.

Se hela programmet här.
Spårlöst måndagar kl 21:00 i TV4.

Jag om medieåret som gått

Idag medverkar jag i en intervjuserie om medieåret 2009 hos Bisonblog. Där får du också (till viss del) se hur jag ser ut.

Hemligheten

Skådespelaren Carl-Ivar Nilsson blev Willy Strid med hela svenska folket efter över trettio år i tv-serien "Hem till byn." Men privat brottades han livet ut med att acceptera sig själv. Han dog, gravt alkoholiserad, i en lägenhetsbrand 64 år gammal.
Nu har sonen Carl-Pontus Hjorthén tecknat ett varsamt och gripande porträtt av sin far – och faderns hemlighet – i en dokumentär som sändes igår på SVT. Se den, verkligen. Ett tidsdokument med snyggt listig bildlösning och skicklig dramaturgi.

Se dokumentärfilmen Hemligheten här.

Så har du aldrig sett Simon Cowell

Simon Cowell är för de flesta känd som tv-producentgigant och brittisk bad-boy i talangprogram som X-factor och American Idol. Vissa av er har kanske sett hans tv-debut som hårfager tävlande i frågesportprogrammet "Sale of the Century" där han bland annat berättar om sin gokarthobby. (Har du inte sett det, gör det nu. Cheesy.)

Men det du kanske inte vet är att Simon redan 1982 gav sig i kast med den internationella musikscenen – som artist. Fyrbent artist, för att vara exakt. En 23-årig Simon köpte nämligen rättigheterna till den tyska idén "Ruff mix" där en kille vid namn Harry Thumann hade samplat hundskall. Simon skapade karaktären "Wonderdog" och åkte själv land och rike runt för att sälja vovvarnas åstadkomster.

Så kom det sig alltså att man kan hitta bilder (av dålig kvalitet, men ändå) av Simon Cowell som blir intervjuad, sjunger och dansar iklädd hundkostym. Singeln nådde plats 31 på billboardlistan.


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Clarissa från Sex and the city

DN:s Kerstin Gezelius fnyser åt Sarah Jessica Parker och Hugh Grants insatser i nya filmen "Har du hört ryktet om Morgans?" å det grövsta idag. Hon verkar dock ha missat den lilla detaljen att en sågning är mer trovärdig om man vet vad man pratar om.
Läs recensionen här.

Annat var det på Reidars tid

Entusiasterna från Malax lokal-tv har inspirerat en egen t-shirt – en hyllning till mannen med svaartmeesen. Så här ser den ut:


Så vill du köpa en egen Malax t-shirt kan du nu göra det, hos nystartade tshirtsidan.se. Där kan man hitta motiv från Tyler Durden till Jan Boklöv, men min favorit är nog den här Rederiet-tröjan:


Åh! Gustav!
Jag har själv inte köpt något via sidan ännu, så jag kan varken gå i god för tröjkvalitet eller leveranspålitlighet. Men jag gillar deras sätt att berätta om varje motiv med en liten anekdot och/eller ett youtube-klipp. Små lektioner i populärkultur.

Sveriges bästa blogg

Vilka är dina favoritbloggar? Kanske återfinner du någon bland de som nominerats till Stora bloggpriset. Men risken är förstås stor att din favorit inte är med där, svindlande ettusenniohundratjugoåtta olika bloggar nominerades av de drygt hundra i bloggpanelen. Trehundrasju bara i kategorin Nöje & Kultur. Men den här bloggen var en av de fem som fick flest nomineringar! Jag är naturligtvis fantastiskt stolt och glad över det, och vill du rösta på mig blir jag såklart bara gladare.

Jag kommer själv att rösta friskt på till exempel Elin Grelsson och Abbes pappa.

Rösta du också!

Rökt fisk och rulltårta

Malax är en liten kommun i Österbotten i västra Finland. Nästan alla av de cirka 5 570 invånarna är svenskspråkiga och de var under tv-mediets begynnelse länge svältfödda på tv-program på svenska. De försökte under 60- och 70-talen ta del av SVT:s utbud, men sändningarna var kraftigt beroende av vädret och ofta kunde tittarna endast njuta av myrornas krig.

1983 startades Malax lokal-tv av ett gäng entusiaster. För inga pengar alls gör de än idag svensktalad tv för kommuninvånarna. I nyhetsprogrammet bevakar de allt från nya fågeltorn till fullmäktigemöten. Så här skriver de på den egna hemsidan:

"Malax TV har genom åren lyckats behålla sin popularitet bland tittarna. Den tekniska utvecklingen rusar iväg och idag kan Malax TV, tack vare fiberkabel och trådlös link, ses också i Ribäcken och i Långåminne och i framtiden kanske i hela Malax kommun. Kanske är det så att lokal-TV utgör en hälsosam motvikt till det utslätade och överkommersialiserade utbud de stora kanalerna bjuder på."

Lokal-tv är en bespottad företeelse, hånad, förminskad och ofta utskrattad. Den värsta förolämpning man kan ge till en tv-producent är att det han/hon gör liknar lokal-tv. Det har en enkel förklaring förstås, när något görs av amatörer helt utan pengar blir det lätt... billigt och amatörmässigt. Men man ska aldrig glömma att den har en odiskutabel fördel gentemot all annan tv-produktion: Den är lokal.

Det finns människor som är intresserade av det nya fågeltornet i Åminne. Det finns människor som gärna vill se intervjuer om det på tv. Men om de är för få för att generera pengar, så får det bli entusiasterna som jobbar gratis som ger dem det.

Att man bör behandla lokal-tvn med respekt innebär däremot inte att man inte får eller bör skratta åt det som är roligt. Här är några godbitar ur Malax och grannarna Sundoms lokala tv-utbud:



Från Malax TV:s hemsida: "Lokal-TV präglas av en glad amatörism, allt behöver inte vara av toppkvalitet och blir det kanske aldrig heller, även om alla försöker göra sitt bästa. "

Allan Edwall och Ugandaflyktingar

Tur att det finns andra som skriver när jag tar blogguppehåll. Läs Lottens underbara inlägg om tv-utbudet 1973: En resa i tiden.

Happy new poodleyear

Så här firades nyåret 1987 av tv-programmet "Listan". Europe är på besök och gör sitt bästa för att hålla uppe sin rockstjärneimage. Benny Andersson och Orsa spelmän spelar lite Final countdown (vid 0.50) med lätthet och musikalisk finess, sen är det dags för Europe att bjuda tillbaka med Happy new year (vid 4.10). Kanske inte riktigt lika mycket finess där.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Walk with me

Just nu avsätter jag varje ledig stund åt att studera amerikansk in- och utrikespolitik och lära mig mer om maktstrukturerna i Vita huset. Jag har nämligen satt tänderna i min fina dvd-box med alla säsonger av tv-serien The West Wing. En av detta årtiondes absolut bästa tv-serier.

Första säsongen är från back in 1999, något man inte tänker närmvärt mycket på när man ser den. Förutom i vissa stunder, när det blir galet uppenbart. Till exempel när pressekreterare C.J Cregg inser att en story är på väg att brisera i medierna:
"It's gonna be out tomorrow". "Are you sure?" "Yes, it's gonna be everywhere tomorrow, it's on the Internet right now".

Tänk att vi för tio år sen levde i en värld där information inte var "ute" trots att den fanns på internet.

Hur länge får vi se Svenska Hjältar

Myllrande omkring oss kommer nu sammanfattningarna av nollnolltalet, det nollnolltal som snart är till ända. Jag kommer inte att göra någon. Det är en uppgift jag anser mig övermäktig. Men många verkar överens om att det här var årtiondet när vi ville känna saker på riktigt, svältfödda som vi var på äkthet efter det ironiska och svala nittiotalet.

Vad gäller tv-mediet så såg vi hur realityn kom och växte sig stark, vi tittare ville att det mesta vi såg skulle vara dokumentärt. Riktiga människor med riktiga känslor. Stora känslor, ju starkare och naknare desto bättre. Ett tankesätt som närmast kulminerade i galan Svenska Hjältar som sändes på TV4 i måndags.

Vilken känsloöverdos. Det var rörande, skrämmande, sorgligt, gripande, glädjande och hoppingivande. Ibland blev det bara för mycket, och jag var glad att jag såg det i efterhand i TV4 Play så jag kunde hoppa framåt en aning mitt i de kvalmigaste sentimentstormarna. Men så fint. Och så uppfriskande med en gala som faktiskt känns representativ för det här landet. (Även om de som prisades knappast kan sägas tillhöra de tilltufsade uttrycket "vanligt folk"). Men här hyllades människor av olika åldrar, kön och etniciteter utan att någon på minsta sätt kändes inkvoterad.

Traditionen är relativt ny, och lyftes i år upp ett snäpp på finskalan i och med att TV4 tog över sändningen från TV3. Med tanke på gensvaret blir det garanterat en ny gala nästa år. Med all rätt. Men jag kan inte undgå att ställa mig frågan: Hur länge? Hur länge vill vi ha denna snäll-tv, dessa känslostormar och översvallande hjältehyllningar? Nollnolltalet är slut. Motreaktionen är på väg, det är den alltid. Snart letar vi nya uttryck, vad som helst bara det skiljer sig från allt som varit, för så fungerar det, så är vi. Men när? När säger vi tack men nej tack till starka känslor och äkthet och får ett nytt coolt, distanserat, ironiskt nittiotal?

Världens bästa pojkband?

Lucian har kommit och lyst upp i natten, och det är väl inte mer än rätt att de följande veckornas arkivklipp ägnas åt att sprida lite julglädje. De fyra grabbarna i det ryska pojkbandet Steklovata vill gärna komma med en nyårshälsning till exempel. Åtminstone är det vad jag TROR att de gör, någon med bättre ryskakunskaper (Julia?) får gärna översätta denna förmodligen högkvalitativa text.

Den här klämmiga biten (och videon) är inte alls så gammal som man kan tro, den är såvitt jag vet faktiskt från detta årtionde. Det är nästan på sin plats med en liten varning innan ni lyssnar på denna klassiker: Den sätter sig lätt på hjärnan. Nu har jag nynnat "Novi novi novi novi god" hela helgen.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Lugn sjö suger

Johan Ulvesons och Lennart Jähkels program "Sjön suger" gör inte så mycket väsen av sig där det sänds på Kanal 9. Men det är en doldis som snart har avslutat sin andra säsong, och som känns värd att lyfta ur skymundan.

Det händer i stort sett ingenting under ett avsnitt. Maten är inte riktigt i centrum, gästen är heller inte riktigt i centrum och jag vet inte om programmet har bestämt vad det vill vara för ett program egentligen. Men på något sätt gör det inte så mycket. I alla fall jag har funnit stillsamheten i de två herrarnas pysslande rätt behaglig. De lagar lite mat, pratar lite, känner in skärgården. Två gubbar och en båt. Själva antitesen mot Real Housewives of New Jersey eller annat man kan se på tv just nu.

Gästerna är oftast bra, sällan de vanliga sönderanvända underhållnings-tv-kändisarna. I det senaste programmet var till exempel Kristina Lugn med för tredje gången. Oefterhärmeliga, underbara Kristina Lugn. De tar henne ut för att fiska torsk, och när de hämtar henne med båten börjar hon med att undra varför de är en dag för sena och hävda att hon övernattat i en liten låda i hamnkaféet. "Det var kallt och ensamt". Sen klär de på henne rejäla kläder under milda protester: "Aaaaaj, knä.... jävel. Hela Sankt Görans sjukhus borde dödas" och så låtsas hon föda fram sin egen fot. Det fortsätter i ungefär samma stil.

När hon ska i båten: "Ska jag hoppa bara?" "Nej, du behöver inte, det är högt." "Jo, jag viiiill!" När de fiskat en stund: "Får jag fråga en sak. Vad är det som är det roliga liksom?" När de fiskat ännu lite mer och inte fått napp: "Men herregud, vi har ju ingen mat till barnen!"

Men mat blir det, och snart har programmet gått och inget har som vanligt egentligen hänt, men det är ganska trivsamt ändå.

Sjön suger, onsdagar 22.00 på Kanal 9.
Foto: Kanal 9.

Mördaren kan vara Nalle Knutsson... eller Skurt

Polisens allra skickligaste experter har tagit fram en fantombild av den misstänkte dubbelmördaren från dådet i Brattås utanför Härnösand 2005.


Seriöst. R U KIDDING ME?!
Klicka för större bild, fångad från sr.se.

Här spyr Robin på Kisslegendaren

Han hade nog inte tänkt att det skulle gå så här, den gode Robin Paulsson. Men när gamle Kiss-gitarristen Ace Frehley kom på besök i lördags råkade Robin underskatta julmustens egenskaper å det grövsta. Han skulle bara ta en demonstrativ klunk, som en del av ett skämt, men höjde flaskan en aning för häftigt. Med följden att en sådär halvliter julmustskum sprutade upp ur flaskan, via Robins mun, över Ace och Klara Zimmergren, ner på glasbordet, för att sen slutligen landa på studiogolvet där det spred ut sig som en brun och bubblig sjö.

Robin blev uppenbart generad, men Ace tog det hela med ro. "I'm fine. I get that stuff every night on stage", sa han och applåderade glatt.

Se hela programmet här, finns tillgängligt till den 20 december.

Gunde och tjejerna "som e snygg"

Helg-tv med längdskidåkning och skidskytte är trygghets-tv på hög nivå för mig, och just nu visar SVT dessutom OS-klassiker. Dueller mellan Wassberg och Mieto, Wassberg och Gunde Svan, klassiska OS-ögonblick. Det påminner mig om det oerhörda i att det finns en hel generation människor som växte upp med bilden av Gunde Svan som lekledare i tv och inget annat. (Hörde en gång en konversation där någon försökte övertyga ett par tonårstjejer om att Gunde varit sportstjärna en gång i tiden, och de skrattade ihjäl sig och vägrade tro på det.)

För på nittiotalet var det ju så här Gunde gjorde sig ett namn: (Och lyssna nu på hur han presenterar veckans lag. Stor humor.)



Här finns ett annat grymt Fångarna på fortet-klipp.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Kulturbloggsnamedropping

Sveriges bästa film- och tv-blogg är Weird Science, hurra! Trots att det var de som igår fick ta emot Stora Kulturbloggpriset ur Pagrotskys hand och inte jag är jag väldigt glad idag. Jag tycker nämligen att det är helt rätt, och de vann dessutom best in show-priset Kulturbloggarnas kulturblogg, väldigt välförtjänt.

Sen träffade jag juryöverhuvudet efter prisutdelningen som gratulerade till andraplatsen och berättade att det skilde en (1!) röst mellan mig och Weird Science och då kan man ju inte göra annat än stråla. Dessutom fick jag en kram av Lotten och vågade hälsa på Julia Skott trots att hon var snygg och cool. Av bara farten hälsade jag på Hynek Pallas också och språkade en del med Stationsvakt, Petra och Anna.

Jag log ett snett leende åt alla blixtar som smattrade under ceremonin och tänkte att det säkert bambusras och livetwittras och Iphonebloggas för fullt från de där mobilkamerorna som vajade som en skog av periskop. Jag skakade lite lätt på huvudet åt synen. Sen kom jag hem och förbannade mig själv för att jag inte tagit några bilder som kan få illustrera detta inlägg.
Så kan det vara.
Här ser du alla vinnarna.

Trist På Spåret-premiär bådar gott

Ikväll såg jag Luuk & Lindströms På Spåret-debut. Den var mycket tråkig. Det gjorde mig glad. För vet ni, jag tror det här kan bli riktigt bra. Inte nu, men snart.

Ikväll var det en hel del som var galet: Luuk var märkbart nervös och hade skalat bort det mesta av sin personlighet. Lindström var forcerad och verkade mest intresserad av en enda sak – att få svaren, helst sekunden efter att frågan uttalats. De tävlande var, tja, Ranelid var med. Jag älskar Ranelid i princip. Jag känner för Björn Ranelid som jag känner för 14-åriga tjejer som är högljudda och störiga i min tågkupé: Jag älskar att ni finns, jag tycker det är så grymt skönt att ni tar plats och inte ber om ursäkt för er, men jag orkar inte med er mer än möjligen i små små portioner.

Men. Det är väl inte så konstigt att Luuk var nervös, eller att Lindström var alltför fixerad vid sin domarroll. Det handlar om Respekten för formatet. Ja, det var slätstruket. Ja, de hade skurit bort mycket av det göteborgskt putslustiga, utan att ersätta det med något annat. Men just nu sitter de här två herrarna i ett rätt knivigt läge. De måste vara sanna mot sig själva och inte försöka kopiera någon annan, men samtidigt får de inte förändra programmet till något tittarna inte känner igen. På Spåret är ett av Sveriges mest anrika och populära program, och de hade tappat mer än de vunnit om de hade gått in och kört sitt race så det blivit något annat.

Jag är inte orolig. Luuk & Lindström är tillräckligt rutinerade och samkörda för att kunna få det här programmet att bli deras på riktigt, och det ganska snabbt. De vill först bara visa att Respekten finns. Snart kommer Lindström att känna sig säker nog att slappna av och plocka fram den mysprofessor och sympatiske besserwisser vi lärt oss tycka om, och Filip och Fredrik kommer att väcka Luuk ur sin slummer och det hela kan bli riktigt riktigt bra. Och fortfarande vara På Spåret.

Så här skriver AB, SvD och DN-läsarna.

Det där var väl lite hårt för en nyhetssändning

Jag kan knappast undgå att visa er SVT-nyhetsprogrammet Nyhetsteckens lilla missöde från i torsdags. Tänk så det kan gå när man bildgooglar en logga.

Sändningen är nu borttagen från SVT Play. Den med skarp blick som såg missödet från början var Emanuel Karlsten. Uppdatering: Här hittade jag en annan länk till sändningen i sin helhet.

Brad Pitt i Dallas

Du minns väl när Brad Pitt var med i den klassiska ursåpan Dallas? Inte? Han spelade kärlekskrank tonårspojke som ställde till det för föräldrarna kring Southforkranchen. Se här:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

Tycker du om mig?

När vi nu ändå är inne på metasaker som bloggpris och sånt så tycker jag att ni ska skynda er att rösta i Stora Kulturbloggpriset. Det är sista chansen att göra sin röst hörd nu och den som vill får gärna rösta på mig. Gör det här.

Sveriges bästa bloggar

Snart är det dags att utse vinnarna i Stora Bloggpriset. Jag är med i Bloggpanelen och ska nominera fem bloggar i sju olika kategorier. Det har varit svårt. Många av mina favoriter är svårplacerade och jag hade gärna sett andra kategorier, till exempel Medier & journalistik eller varför inte genus & HBTQ, men alla kan förstås inte ha samma intressen som jag. Därför blev det väldigt trångt under vissa rubriker och glest under andra.

Vissa av dessa läser jag varje dag, andra har jag mer valt utifrån rekommendationer. Här kommer mina nomineringar:

Politik & samhälle

Elin Grelsson
Helena Bergman
Tanja Suhinina
Isobel Hadley-Kamptz
Antigayretorik

Nöje & kultur

Weird Science
Oswalds popcorn
365saker.se
Julia Skott
TV-planeten

Vardagsliv & fritid

Heja Abbe
Linna Johansson
Ett liv i exil
Sara Lövestam
Popmorsan

Mode

Nostalchic - Fashion beyond sizes
Niotillfem
Underbara Clara
Elsa Billgren
Stockholm streetstyle

Sport

Bank och Niva
Tre hörnor straff
Anja Gatu
Johanna Garå
Jonas Fahlman

Design & heminredning

Husligheter
Linnéa Hansson
Hallonsemla
Enough is enough
Daisy says yeah

Prylar & teknik

Lilla gumman
Moderskeppet
Prylfeber
Beta alfa
Tommy K Johansson

Masshysteri hos Oprah

Det blir "bara" tjugofem år med The Oprah Show. 2011 läggs det klassiska programmet ner, det meddelade Oprah själv i förra veckan. När hon intervjuades back in -86 hade hon förstås ingen aning om vad som skulle hända, och hur fenomenet Oprah skulle välla in över USA och växa sig starkare än... friterad kyckling nästan.

Det här klippet kan sägas sammanfatta ganska mycket av det där fenomenet. Det är ett ganska komiskt klipp. Och lite otäckt. Äckligt skulle vissa kunna tycka. Som ett mått på vår tids absurda kommersialism, om man vill vara politisk. Eller ett exempel på vad som sker när människor i grupp med liknande referensramar triggas på ett särskilt sätt, om man vill vara psykologisk. Eller nåt som är sjukt urbota fånigt, om man vill vara cynisk.

Eller bara väldigt roligt.

Vad som händer är att Oprah antyder för publiken att det är dags för "Oprah's favorite things". Det är ett segment där ett antal specialutvalda produkter visas upp och även ges bort till publiken. Ett rent reklamprogram alltså, där besökarna får presenter.

Så här blir reaktionen:



Hittat via Soraya Hashim.

En lyckad radio-spin-off

Jag hoppas ni inte missar "Sommarpratarna" i SVT på tisdagar. Ett genialt enkelt program – samla ett gäng intressanta personer runt en vinlunch och låt dem samtala – som fungerar så väl eftersom samtalsämnena bestäms utifrån sommarprogrammen. Deltagarna känner oftast inte varandra innan men kastas snabbt in i personliga och djupa samtal med hjälp av sina tidigare inspelade, utlämnande tankar.

Sammansättningen av sommarpratarna är noga uttänkt, även om det förstås är svårt att få till en klockren femma. Det finns alltid nån som känns apart i sammanhanget, eller pratar för mycket, eller förstör någon annans tankegång, men hittills har varje program ändå gett något. Om det nu är en intressant diskussion eller en ny bild av ett känt ansikte.

Om du ändå missat programmet kan du se alla avsnitt här.
"Sommarpratarna", SVT1 tisdagar 20.00.

Med känsla för filing

Dags för lite barnprogramsnostalgi. Minns du "Hagelbäcks matrast"? Tidigt nittiotal, av och med filmjölksbemästraren Johan Hagelbäck. Notera särskilt ljudackompanjemanget:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.

En kändisspaning över tjugo år

I år är det tjugo år sedan Magnus Uggla retade upp svenska kändisar med singeln "Jag mår illa". Tjugo år. Jag minns väl när den kom, jag minns att jag tyckte videon var spännande eftersom han kräktes i den. Så chockerande. Texten handlade, för den som glömt, om skvallerpressen och dess symbios med premiärbesökande och kameraglada celebriteter. Ett ämne minst lika aktuellt idag, med program som "Kändisdjungeln" och diverse utvik av deltagare i dejtingsåpor.

Men när stora delar av dagens skvallerpress fylls av såpadeltagare och andra medieprofiler som snabbt glöms bort och byts ut mot nya, är det fascinerande att se hur väl Magnus Ugglas text står sig än idag. Se här:

Tjugoen kändisar nämns i "Jag mår illa", tjugoen av de hetaste namnen i Sverige 1989. Av dessa är det egentligen bara tre som nu är mer eller mindre bortglömda av den stora massan. Casimir Ehrnrooth, finsk företagargigant, Henning Sjöström, kändisadvokat och Ann Uvhagen, Ingemar Stenmarks exfru. Två har gått ur tiden relativt nyligen, Alice Timander och Mona Seilitz, båda aktiva in i det sista.

Av de återstående finns visserligen några som inte känns glödheta direkt, Emilio Ingrosso och Camilla Henemark till exempel, men förvånansvärt många på listan är precis lika aktuella nu som för tjugo år sedan. Lili och Susie. Sofia Wistam. Pernilla Wahlgren. Tommy Körberg. Lotta Engberg. Björn Borg och Jannike Björling.

Hur många har jag räknat upp nu? Femton. De andra är Christer Lindarw, Orup, Micael Bindefeld, Bruno (förmodligen Wintzell?), Malou (förmodligen Hallström) och Arja Saijonmaa. Än fler ansikten dyker upp i videon, hur många känner du igen? Titta och njut:



(Fotot föreställer advokat Henning Sjöström i glansdagarna på femtiotalet.)