Vila i frid Jarl Alfredius

Herr Aktuellt, Jarl Alfredius, är död. Han sällar sig till därmed till den skara av min barndoms TV-profiler som nyligen lämnat oss. Mona Seilitz. Ingela Agardh. Agneta Bolme Börjefors. Lennart Swahn.

Kommer någon någonsin mer åtnjuta den tyngd och trovärdighet som kommer av 35 års förmedlande av nyheter? Uppfylla en TV-ruta med en sådan självklar trygghet? Representera och personifiera nyheter på det sätt som bara ett mångårigt Public Service-ankare kan göra? Tveksamt. Det är andra tider nu. Nyhetsförmedlingen är bredare, flyktigare, mer mångfacetterad och letar sig andra vägar. Ett ansikte utåt byts oftare ut. Nya program föds och dör. Kanaler startar och lägger ner. Dagens nyhetskonsumenter är aktiva och otrogna.
Vi får leta trygghet någon annanstans.
Jarl var en av de sista i sitt slag.



Jarl Alfredius blev 66 år.
Medierna rapporterar här, här, här, här, här och här.

UPPDATERING: Prankmonkey har tröttnat på att folk inte får höra alla de fina saker vi säger om dem när de är döda. Så här skriver han: "Skriv era hälsningar till den TV-personlighet ni verkligen kommer sakna när han eller hon sminkat sin sista biskop i kommentarerna här nedanför, så skall jag se till att de levereras. Så får människan glädjen att läsa dem medan han eller hon fortfarande är i livet, och de vänliga orden faktisk mening. Själv tänkte jag skicka en liten hälsning till Rikard Palm och hylla hans insats, det tror jag han skulle bli glad av."

Gå in till Prankmonkey och skicka din hälsning, eller skriv den här i kommentatorsfältet så lovar också jag att vidarebefordra till din TV-favorit.

Väntan

"I'm killing time while I wait for life to shower me with meaning and happiness."

Kalle från Kalle och Hobbe har sagt det. Om att titta på TV kanske? Jag känner igen mig hur som helst.

Små pojkband och chockvideor

Jag är matt. Den här helgen har varit intensiv, en helg till brädden fylld av journalistik. Journalistikdiskussioner, debatter och tips. Jag är matt, men också sjukt inspirerad av mina kompetenta kollegor runt om i landet. Den journalist som missade Gräv-09 i Örebro missade mycket.

Matt eller ej, idag är det söndag och arkivklippsdag. Den här gången bjuder jag på ett tidigt liveframträdande av kultpojkbandet New Kids On The Block. Låten heter Please Don't Go Girl, programmet heter Don't just sit there och klippet innehåller falsksång, klassisk pojkbandsdans, Joey- och Jordanfnitter och framför allt en genomgående känsla av Herregud vad SMÅ de var.


Bonusklipp: Några år senare har de blivit vuxna och tvingar timida Jon (min favorit) att se den ökända videon Two girls one cup:


Vet du inte vad "Two girls one cup" är? Är du som jag och vet dina gränser kan du läsa om orginalklippet här istället för att se det.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet och Knesset - Vi är världen.

Imorgon är en... eh... eh?

Ur SVT:s pressmeddelande om programmet Inför Eurovision Song Contest:

"Christer Björkman leder programmet och panelen som med sina vassa tungor ska betygsätta bidragen består av Charlotte Perrelli, Petra Nielsen, Marie Serneholt, Christer Lindarw och Thomas Lundin, de fem senare har ju alla själva tävlat i Melodifestivalen."

De fem senare? Till skillnad från Christer Björkman då eller?

Mohikanen var med i Ebba och Didrik

Kände du igen mohikanryssen som sjöng Tingeling i Melodifestivalen men visste inte riktigt var du skulle placera honom? I så fall är du som jag. Tur då att sluga 90-talskännare som Orchidpussy-Elin finns som kan leda oss på rätt spår.

Mohikanryssen heter nämligen Michael Lindgren och är medlem i humorgruppen Grotesco. Han är skådespelare och spelade bland annat Nico i filmen Darling - men vi är nog många som främst känner igen honom från Ebba och Didrik. Han har nu hunnit bli 31 år, men nog är dragen desamma: Det är ju Mårten!

Ni minns väl Mårten, den dryga, snygga, ensamma killen som hade mångdubbelt fler leksaker än vänner. Här är ett klipp ur serien där Mårten visar upp sin häftiga krigsdator för Ebba:

Robinson 2009 - döm inte än

Den här dagen finns det bara ett klipp som kan komma ifråga som söndagsklipp. Nämligen det här:


Det är höjdpunkter från SVT:s säsonger av Robinson. I går hade TV4:s variant premiär och många är snabba att såga. Jag förstår dem. Var det spännande? Nej. Var ö-rådet intressant? Nej. Tänker jag döma ut programmet? Nej.

Det är klart att det inte är spännande. Vi känner ju ingen av deltagarna ännu. Jag bryr mig inte om dem. Ännu. För en tittare som jag som struntar i ö-råd, paktsnack och ledartjafs, var det utdragna premiäravsnittet tämligen gäspningsframkallande. Men. Jag vet hur det funkar. Helt plötsligt sitter man där och bryr sig. Har man det minsta lilla intresse kommer man nämligen att lära känna dem. Tidningarna har hakat på för att de vet vad som kommer att hända. Människor kommer att fortsätta att titta. Och så mycket som de skriver kommer man att snabbt att känna sig närmare deltagarna vare sig man vill eller inte.

Och då - då kommer de stora TV-ögonblicken att komma. Längre fram i tävlingen. När de är tröttare, kraftlösare, mer desperata. För mig handlar det stora nästan alltid om anhörigkontakten. Utmattade deltagare som för en stund får glömma gruppdynamiken och stressen över att omges av människor som inte känner en. Ni ser flera minnesvärda Robinsonstunder i klippet här ovan. När Pål Hollender bryter ihop över hälsningen från sin son. När Tommy Jensen får besök av sin dotter. När Jan Dinkelspiel får ringa hem till mamma. Stor TV med äkta känslor. Fokuserar ni på det, TV4, då har ni alla möjligheter i världen att skapa nya klassiska scener.

Ja, formatet är inte lika hett som det var för tio år sedan. Ja, det är möjligt att det blir en flopp. Ja, det är möjligt att jag inte kommer att bry mig om någon av deltagarna även om sju veckor. Men det finns många faktorer som talar för motsatsen. Att jag bestämt mig för att ge det en chans är en. Erik Billing är en annan.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Malena och kokainarian, Mel Gibson i Rederiet och Knesset - Vi är världen.

Naturligt?

Går igenom gamla mobilbilder och hittar den här. Skulle säkert kunna ligga till grund för någon slags spaning, men jag nöjer mig med att säga: WTF?

The sexy blonde innocent flirt daddy's girl

Hittade den här bilden hos Soraya Hashim. Det är någon sorts Facebookapplikation, har inte sett den själv, men man kan tydligen välja en Disneykaraktär till varje vän som en symbol för dennes personlighet.

Titta nu noga på alternativen. Medan de manliga karaktärerna betecknas som "the one that saves the day", "the leader of the pack", "the funny man" och "the badass" får de kvinnliga vara "the innocent one", "the blonde", "the princess", "the flirt" och "the sexy one". Den enda som faller utanför ramen är Doris från Hitta Nemo; "the dumbass".

Det är en nästan löjligt övertydlig karta över könsrollerna i Disneyvärlden, men också ett intressant bevis på vilka egenskaper som man väljer att framhäva. Ta Pocahontas som exempel. En självständig, intelligent, lyhörd, kärleksfull, modig kvinna med förtrollande sångröst, kanske mest känd för sin samhörighet med naturen. Vad får hon symbolisera? The tan one. The tan one? Jag känner för att gå in och klicka hejvilt könstvärtemot för principens skull.

P.S. När du ändå är inne hos Soraya kan du passa på att skriva under namninsamlingen för Dawit Isaak. D.S.

Dramatiska bloggare

Örjan Ramberg om recensioner:

"Det är ganska lätt att inte läsa. Det är bara att toffla till DN så att den flyger över hela rummet när man kommer hem efter premiärkvällen och sen inte röra den på några veckor. [...] Det finns ett par bra recensenter, men de flesta är en samling klantar. Man undrar vad de egentligen vet om teater."

Marie-Louise Ekman svarar på läsarfrågan: "Varför är det så fint med rosa?"

"Rosa är köttets färg, det hudlösa, det där som finns under, det sårbara. Oavsett yta så ser vi alla lika ut där. Därför är den rosa färgen så drabbande - vi vet att det är där sjukdomarna uppstår…"

Citaten är hämtade från den nya Dramatenbloggen där Örjan Ramberg, Marie-Louise Ekman och Frida Hyvönen bloggat hittills.

Den dagen när jag föddes

Vilken låt låg etta när du föddes, och säger den något om dig? Det undrar Ulrika Good via Silverfisken. Det bloggade jag faktiskt om redan i januari 2007, men eftersom det blev ett så roligt svar berättar jag det gärna igen.

På listorna i USA låg nämligen "Celebration" med Kool & The Gang etta - och på listorna i England hittade man "Woman" med John Lennon i topp.

Det är väl ganska uppenbart vad det säger om mig. Celebrate the woman!

Här kan du kolla vilken låt som spelades när du föddes, och vill du veta mer kan du klicka dig hit också, där du kan se vem som var på omslaget av Time och Rolling Stone den dagen du föddes - bland annat.

Brottas med en jämnstark

Du som är i Göteborg ikväll och vill vara med om en sällsam händelse: Varför inte brottas med en jämnstark tillsammans med 100 andra? Det är en så kallad flash mob som arrangeras av 365 saker du kan göra i samarbete med Flash Mob Göteborg. Jag kan tyvärr inte vara där men jag hoppas på att få se din film eller dina bilder från händelsen sen. Flash mob is the thing.

Tid: Tisdag den 17:e mars, 16.40-17.00.
Samlingsplats: Olof Palmes plats (framför Folkteatern), Göteborg.
Utföringsplats: Järntorget (runt fontänen).

Här hittar du 365saker.se, du kan också läsa mer hos Navid.

En ny MacGyver?

Redan i maj i fjol skrev jag om The return of Angus MacGyver, det vill säga rykten som sa att den klassiska 80-talsserien skulle bli långfilm. Nu är planerna lite mer officiella. Det är bolaget New Line Cinema som tagit på sig uppdraget, även om detaljerna är ganska oklara för tillfället.

Jag hoppas på en sliten, bitter, något överårig Richard Dean Anderson i huvudrollen. Någon annan MacGyver kan jag inte se. Hellre då att de spelar på att han blivit gammal och trött - men förstås har kvar sina överjordiska kunskaper och räddar världen i slutet ändå. Ja, lite à la Bruce Willis.

Läs också: MacGyver - men sen då?
Medier om beskedet: AB, SvD, BBC, DN, Expressen.

Malena och kokainarian

Denna söndags arkivklipp tillägnas Sveriges hetaste kvinna just nu: Malena Ernman. Som jag redan har skrivit var hon aldrig min favorit, och en av anledningarna till det är att jag inte gillar hennes popröst. Hon är en fantastisk sångerska, visst, men jag har svårt för det hon gör i verserna, det lägre registret. För att illustrera: Här kan du höra en duett mellan Melodifestivalvinnarna 2008 och 2009 och det är ingen höjdare om du frågar mig. Här nedan gör Malena däremot det hon är bäst på - är utklädd till en man som sjunger Händelaria samtidigt som han snortar kokain. Lysande:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked, Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet och Knesset - Vi är världen. Läs om Malenas seger här eller här eller här eller här.

Melodifestivalen - efterspelet

Vilken final. Jag trodde det var den sämsta på flera år, men istället blev det en av de bästa. När ingen Melodifestival de senaste åren varit särskilt svårtippad var det här ett välkommet avbrott. Sjukt spännande! Malena var inte min favorit men jag är glad för hennes skull och jag kommer inte att skämmas när hon representerar oss i Moskva. Om kvällen i övrigt har jag följande jag-mötte-Lassie-fakta att rapportera:

- Jag satt hela kvällen i en soffa som Moto Boy också suttit i.

- Mannen som satt bredvid mig hade en likadan blinkande Melodifestivalpin på kavajslaget som Fredrik Kempe hade - och han hade dessutom fått den av just Fredrik Kempe!

- Fyra personer i sällskapet var gamla Melodifestivaljurymedlemmar, alla dock från olika år.

- Vi tävlade i att tippa finalresultatet och jag vann.

Det där sista var ingen jag-mötte-Lassie, jag ville bara berätta det.

Ingen vinnare i Melodifestivalen

Jag försöker rangordna finalbidragen inför kvällen. Det är rätt svårt, jag ändrar mig hela tiden. Det finns ingen självklar vinnare i år. Ingen personlig favorit, ingen med segerchans i Europa. Nu ändrar jag mig hur som helst inte mer, jag nöjer mig med att konstatera att jag inte skulle gråta om det slutade så här i kväll:

1. EMD
2. Måns
3. Sarah Dawn Finer
4. Agnes
5. Alcazar
6. Malena
7. HEAT
8. Emilia
9. af Ugglas
10. Sofia
11. Molly

Känns konstigt med EMD i topp. Men nu blev det så. Molly är det här årets Tommy Nilsson. Hon sjunger fint, melodin är egentligen rätt söt, men texten. Texten. Herregud. Det borde vara spöstraff på att använda ord som "stjärnorna", "gudarna" och "änglarna" i samma refräng. Mer om spektaklet kan du se och läsa här, här eller här exempelvis.

Uppdatering: Hur många tror på "Skandal: Folk kunde inte komma fram och rösta"-artiklar imorgon? Eller "Slopa juryn"-artiklar eftersom jurygrupperna och folket inte var överens? Jag kan rasa lite redan nu för övrigt: Är det inte pissigt att man får fortsätta telefonrösta efter att juryerna sagt sitt? Det är klart att tvåan och trean gynnas av det.
Juryn, röstningen, kompisröster och lite annat skrev jag om redan i fjol under rubriken Lägg ner juryn - och andra tankar.

Mer om grillning och Per Morberg

Tillägg till föregående inlägg om rostningen av Per Morberg: När Henrik Schyffert födelsedagsgrillades i mars i fjol var min vän Fredrik där. Han skrev sedan om sin upplevelse och om roastfenomenet i stort, läs det här.

Här hittar du en trevlig historia om hur det kan gå när man försöker intervjua Per Morberg. Signerat Elin Peters.

Här hittar du Per Morbergs hemsida där du bland annat kan läsa texter som den här: "Skådespeleri måste vara det mest narcissistiska jobb man kan ägna sig åt. Att inför en publik dra ner brallorna och blotta sig. Bre ut sin skam som kaviar på en hårdbrödmacka. Att låta sig beskådas och bedömas. Varför väljer jag att bli bedömd av en person som jobbat bara en bråkdel så länge med materialet som jag och som kanske är hälften så gammal och erfaren? Att gå på auditions. Att vara utlämnad åt det mediala maskineriet. För att bli bekräftad - är det så enkelt..."

Nyfunnen respekt

Jag har för övrigt fått en helt ny respekt för prao-Tiffany. Idag kom hon till jobbet i EPA-traktor. En ombyggd Volvo, mattsvart med flak. Det är fan klass.

En grillad Per Morberg

Det är så mycket jag vill skriva om roastfenomenet och ställningskriget mellan SVT och Kanal 5. Men för stunden nöjer jag mig med att tjuvkika på premiären av "Grillad" i SVT ikväll och konstatera att det har en bra bit kvar fram till den amerikanska varianten. På gott och ont. För även om den amerikanska förlagan ofta hyllas, så ska vi komma ihåg att det kommer ut mer som inte är briljant ur det programmet än det som är det.

Kärnan i en bra roast är nämligen inte - som många kanske tror - det elaka, utan i stället det oväntade. Balansen är hårfin mellan plumpa skämt som inte går hem och skruvade poänger som gör det. Att skämta om bröst och sex med Pamela Anderson är ganska trött, och bara den som kan komma med något nytt och leverera det med respekt lyckas. Sarah Silverman är en som kan göra det med värdighet, många gör det utan. Även i kvällens Grillad märks det att många utgår från samma mall. Claudia Galli är okänd, Erik Hörstadius är tjock, Claes Malmberg har snortat kokain och så vidare. Vi fattar. Vitsarna om att Lennie Norman är gammal blir fort... gamla.

Första grilloffret är Per Morberg, ett tacksamt sådant, tillräckligt kufisk för att bli förlöjligad, tillräckligt stark för att kunna bli rejält sparkad på utan att det blir osmakligt. Jag har redan skrivit om mina känslor kring den mannen i Per Morberg är som en trafikolycka och Världens Viggos och Carlar, förenen eder. Han sitter och svettas i mitten av studion och ser ut som ett läderkärl av testosteron som kan explodera när som helst. Grillarna är påtagligt nervösa och är mer elaka med varandra än med Per. Men roligt blir det ändå på sina ställen.

Tomas Järvheden är en stabil värd och kallar programmet för ett "Här är ditt liv" med Tourettes. Han presenterar för övrigt Måns Nilsson som "en fjärdedel av duon Anders & Måns" och råkar sen (faktiskt) oavsiktligt kalla honom vid fel namn. Kvällens konstigaste skämt står Anna Blomberg för när hon säger om Järvheden att han "satte ordet arier i solarier". Anders Ekborg är oväntat orginell, om än lite långrandig, Erik Hörstadius kommer obehagligt nära något alldeles för verkligt med en "var inte ledsen för att du misslyckats, spotta upp dig för vi vet att du har det i dig"-poäng. Jag hade önskat att Morberg själv slagit tillbaka lite hårdare, (eller mycket hårdare) men i introt driver han gott med sig själv.

Hur som helst, titta och döm själv, klockan 21.00 i SVT1.

Dödlig tillfällighet

Apropå listan med TV-dödsfall: Känner ni igen den här killen? Han spelade bland annat advokat och underbarn i Ally McBeal, den som såg det minns säkert scenen när Ally misstar honom för den dansande babyn och sparkar ner honom.

Han hette Josh Ryan Evans och spelade även den populära karaktären Timmy i såpoperan Passions. Tanken med Timmy i serien var att han på sedvanligt såpamanér skulle dö och sedan återvända som spöke.

Men samma dag(!) som avsnittet där Timmy dog sändes, dog också Josh Ryan Evans. Han avled efter komplikationer kring ett hjärtingrepp, kopplat till det ovanliga fall av dvärgväxt han led av. Han blev 20 år.

Petad Adrianne när Tyra skriver om historien

America's Next Top Model har kört igång sin 12:e(!) säsong och du kan se första delen av första avsnittet här. Titta noga på introt - de försöker dölja det med fotoblixtar och megasnabb klippning, men mina hökögon ser ändå superbluffen de försöker komma undan med. De räknar nämligen ner de tidigare vinnarna, men istället för att visa Adrianne som vann första omgången, ser vi (min favorit) Elyse. Som bara kom trea. En förvanskning av sanningen som heter duga alltså.

Redan 2007, i inlägget Top Model-special skrev jag om bråket mellan Adrianne och Tyra. Nu verkar alltså Top Modelhistorien ha skrivits om helt och hållet, och Tyra & co tänker inte över huvud taget låtsas om att Adrianne Curry finns.

Oh man! Oh God oh man! Oh God!

Listbloggen Topptusen listar topp fem dåligt levererade repliker. Roligt.

Hans Olsson och tårarna

Dagens mest rörande TV-ögonblick kom från ett lite oväntat håll.

Den alpina åkaren Hans Olsson skrällde med en tredjeplats i världscuppremiären i november. Förväntningarna på honom höjdes rejält, men efter det har han radat upp misslyckanden. Han har kört ur, kraschat, skadat sig, varit många sekunder efter de bästa och blivit kallad feg och mesig. På VM blev han 33:a och var bedrövad. "Jag skäms, man borde inte få representera sitt land när man är så här usel" sa han efteråt.
Idag var det sista chansen den här säsongen. Världscuptävlingar på hemmaplan. Och han gör det, han lyckas, han kommer trea. Det är svensk historia, den andra pallplatsen i ett världscupstörtlopp för herrar. Den andra pallplatsen i ett världscupstörtlopp för Hans Olsson.

De topp tre ställer upp sig för sedvanlig fotografering, sedan vill SVT:s reporter ställa några frågor. "Jag har gått igenom mycket tufft..." börjar Hans Olsson. Sedan brister det och han bara gråter. Reportern väntar tålmodigt men Hans Olsson bara gråter. Hon ställer en ny fråga och han försöker verkligen svara, men det går inte. Han bara gråter. "Ursäkta" säger han och gnuggar sig i ögonen. "Ursäkta".
Efter några frågor som inte fått annat svar än Hans Olssons tårar bryter de intervjun och går till André och Pernilla i studion istället.

Tiffany

Jag fick ta med mig en prao ut på jobb häromdan.
Hon hette Tiffany.
Tiffany!

Wipeout och Herngren - en superhit

Kanal 5:s nya satsning Wipeout gjorde knallsuccé och klockade in på 925 000 tittare efter första programmet. Jag såg själv premiären, trots att jag i förväg inte kände något som helst sug efter ännu ett c-kändisar-leker-och-blir-kladdiga/smutsiga/blöta/slagna/utklädda-i-ett-förnedringssubstitut-till-Gladiatorerna-program, och jag kan summera framgången i två punkter:

1. Felix Herngren. Jag har aldrig hört honom så rolig förut. Den knastertorra, smyghätska tonen i hans kommenterande passade klockrent in i det lätt hysteriska tävlingsupplägget.

2. Hederlig gammal slapstickhumor. Ja, det är roligt att se en kaxig muskelputte få en stång inkörd i magen. De där banorna är för övrigt inte tagna från vilken lekplats som helst, det är riktigt grymma grejer de brottas med.

Läs mer hos Resumé.

Sarah Dawn Finer is gonna fuck you 'til you stay fucked

Denna söndag är inte bara en dagen-efter-melodifestivalsöndag, det är också internationella kvinnodagen. Som en ihopsmält hyllning kommer här veckans arkivklipp: En 20-årig Sarah Dawn Finer sjunger feministeposet "I'm gonna fuck you 'til you stay fucked".



Sarah Dawn Finer tillsammans med en annan schlagerdiva, Nana Hedin, och Jonas Gardell.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, De bästa tacktalen och Knesset - Vi är världen.

Andra om: sarah dawn finer, internationella kvinnodagen, 8 mars, melodifestivalen, jonas gardell

Grönhårig talang

Popjunkien förundras över sin ohippa musiksmak, och jag känner igen mig på alla fronter. Jag har fortfarande inte postat skämsmusiklistan som var fortsättningen av den här musikutmaningen, men ett första utkast hamnade på en så låg nivå att jag inte visste om jag kunde stå för det eller inte. Å andra sidan så skäms jag egentligen inte. Musik är musik, alla tycker olika och vad man känner för en låt handlar så mycket mer om associationerna därikring än den konstnärliga kvaliteten.

Hur som helst, jag är så ohipp att jag blir rörd av norska emokids som vinner "Norske Talenter". Här är Erlend Bratland:

TV-dödsfallen jag minns bäst

TV Guide listar de mest chockerande dödsfallen i TV-serier. Där hittar du bland annat Teri Bauer från 24, JR Ewing från Dallas och Henry Blake från M*A*S*H.

Jag gör en egen lista över de som inte kom med hos TV Guide. Det här är kanske inte de mest chockerande dödsfallen, men likafullt minnesvärda: (Inlägget är förstås fyllt med spoilers, beware).

1. Rachel, Kalla Fötter.
En favoritkaraktär i en favoritserie. Att följa hennes älskade Adam efter beskedet om hennes död är bland det mest hjärtskärande som visats på TV.

2. Leo, The West Wing.
Leo McGarry överlevde en natt i en skog när han fått en hjärtinfarkt. Han fick senare en överraskande förfrågan om att ställa upp som kandidat till vice presidentposten. En triumf han aldrig fick avnjuta - eftersom skådespelaren John Spencer dog.

3. Billy, Ally McBeal.
Visst, han hade betett sig märkligt och cirkusen kring honom liknade mer och mer ett skämt. Men den förvirrade kärleksförklaringen till Ally under hans sista sekunder var uppriktig och rörande.

4. Mark, Cityakuten.
TV Guide har med Lucy Knights död på listan, och det var visserligen Cityakutens mest spännande avsnitt, (som borde legat etta på min lista över cliffhangers) men vad gäller dödsfall är det ändå Marks jag minns bäst. Att se en så genomsympatisk karaktär tyna bort, och sedan höra Carter läsa hälsningsbreven... Det är smärtsamt.

5. Viggo, Rederiet.
Viggo var hatad av i stort sett hela Sverige. Men under hans dramatiska död lyckades de ändå visa upp den mänskliga sidan av honom:



6. Denny, Grey's Anatomy.
Jag tyckte aldrig att romansen mellan Izzie och Denny var särskilt trovärdig. Men sällan har väl ett patientdödsfall påverkat fortsättningen av en sjukhusserie så mycket.

7. Sgt. Doakes, Dexter.
James Doakes var en "good guy". Dexter ska inte mörda good guys. Även om det var Lila som var den direkta orsaken till hans död var det i grunden Dexters fel, och jag kommer aldrig att förlåta honom för det.

8. Bimbo, Tre Kronor.
En klassisk såpadöd. Efter en våldsam bussolycka blir Klimax lämnad ensam med lilla sonen River. Ja, ni hör ju. Bara namnen gör det minnesvärt.

9. Jen, Dawsons Creek.
Jag har aldrig riktigt följt serien, men ändå lyckats lära känna karaktärerna så bra att det knep till i hjärtat när den döende Jen bad vännen Jack att ta hand om hennes dotter.

10. Prue, Förhäxad
En supertajt trio blev två - men serien fortsatte. Lägligt nog hittades en ny syster, men nog var det ändå orginalet som var det rätta.

Vilka dödsfall minns du bäst?

To whom it may concern

Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter här och på Bloggy här.

Herr och fru Armstrongs hemlighet

Denna söndags smått osannolika arkivklipp hämtar jag från amerikansk sextiotals-TV. I've got a secret var ett tävlingsprogram där en kändispanel skulle gissa vad gästerna - vanliga människor - hade för hemlighet.

I det här avsnittet är gästerna herr och fru Armstrong och hemligheten är att deras son blev en astronaut just denna dag, i september 1962. Fru Armstrong får bland annat denna fråga av programledaren: "Now, how would you feel, Mrs. Armstrong, if it turned out - of course nobody knows - but if it turns out that your son is the first man to land on the moon? What, how do, how would you feel?"
Vi vet alla vad som hände sju år senare. Se klippet för att höra vad mamma Armstrong svarade:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, och Knesset - Vi är världen.

Låtstöld, bröst och Matrix

Spontant om Melodifestivalen, deltävlingen i Malmö:

Varför har Johan Becker och Star Pilots snott refrängen från Boy Meets Girl?

Jag tycker om Susanne Alvengren. Även om hon sjunger lite halvsvajigt.

Blev det inte lite väl hej-jag-heter-Maria-och-jag-har-tjockare-lår-än-Sahlene-så-jag-måste-visa-brösten-istället?

Malena Ernman påminner lite om albinotvillingarna i Matrix.

Uppdatering: Kan man rösta på Darin?

De sluter upp kring Cityakuten

På måndag drar Cityakuten igång igen i Sverige. Sen en tid tillbaka har det varit klart att ännu en favorit återkommer till serien den sista säsongen - Sherry Stringfield som Dr Lewis. De flesta viktiga karaktärer från de tidiga åren har nu tackat ja, även något överraskande George Clooney (så såg det inte ut när jag skrev Konstgjord andning på Cityakuten).

Jag har inte följt serien på några säsonger, men jag räknar med att få nostalgigråta ut ordentligt under de sista avsnitten.

Har du koll på nätkändisarna?

Har du lite att göra kan du alltid kolla in den här listan: 99 Things You Should Have Already Experienced On The Internet Unless You're a Loser or Old or Something.

Här finns många klassiska videor, bilder och hemsidor som spridits som löpeldar från inbox till inbox de senaste åren. Jag hade sett 73 av 99 saker förut. Är det bra eller dåligt?


more animals
Via Buzz.

Luuk nytt lok i På Spåret

Det blev inte Lotta Bromé. Eller Annika Lantz, eller Johan Wester eller Anne Lundberg eller någon av de andra vi spekulerade kring när det blev klart att På Spåret behövde en ny programledare. Det blev Kristian Luuk. Oväntat, men ändå självklart. Vem skulle annars överleva ett sådant kamikazeuppdrag? Det här kommer han att klara utmärkt. Det kommer att bli ett nytt program, med en ny ton, men det kommer inte att bli sämre. Bara annorlunda.

Det är klart, kanske tappar han en del av den osannolikt stora publik Oldsberg haft, eftersom osannolikt stora publiker tenderar att ha problem med förändringar, men han kommer också att vinna nya. Såna som jag, som tidigare bara snabbscreenat igenom programmen i SVT Play.

Uppdatering: Jag glömde skriva att jag fortfarande röstar på Stefan Holm som bisittare.

Här ska det stå en rubrik

Mymlan vill se mina bästa bloggrubriker. Jag blir smickrad över epitetet "Word jiggler" även om det inte känns helt välförtjänt. Jag är visserligen journalist, men ingen rubriksättare. Dessutom tycker jag inte att bloggrubriker har riktigt samma förutsättningar som löp eller tidningsrubriker. En rubrik i en tidning har en enda uppgift: Att dra uppmärksamhet till sig när man ögnar ett uppslag. Namn på blogginlägg fungerar däremot också som länkar och bör oftare representera innehållet lite bättre.

Apropå det skrev jag en gång ett inlägg om ett närbesläktat ämne, nämligen namn på TV-serier. Inlägget hette It's all in the name och i kommentarerna berättade bland annat Henrik Schyffert om tankarna kring "I manegen..."

Ett bra namn är baserat på vad man fyller det med. DN är det bästa namnet i Sverige tycker jag. Det säger vad det är. Dagens Nyheter. Nöjesguiden är också genialt. En guide till nöjen. Vi höll på med "knasiga" namn till vår första serie som "Hattifnatt poliserna" och ""Och stack sakta ut sin stjärt" tills vi kom på att dom bästa namnen beskriver vad det är. "I manegen med Glenn Killing". Sen fick skämten/manuset fylla namnet med en mening.
- Schyffert

Bra sagt. Anyhow, tillbaka till rubrikerna. Jag använder mig ofta av citat, och där är det förstås svårt att själv ta credit. Ett sånt exempel som blev omtyckt är Älgarna tog honom med sig.

För att få uppmärksamhet kan man ju alltid stoppa in kända namn i en oväntad kontext. Gamla men fortfarande vällästa inlägg är till exempel Per Morberg är som en trafikolycka, Amina och jag i oljecisternen, Robyns hemliga förflutna och Jag kommer aldrig att bli en Blondinbella. Jag misstänker att det har en aning med rubrikerna att göra.

Sen funkar väl alltid våld, sex och vissa "chockord" också, som: Kolla in könet, Hasch och knulla i SVT och Huliganmeteorologen anfaller.

Ibland försöker jag vara lite fyndig, med varierat resultat. Birro ny stjärna i Karlavagnen eller Allsången och svansen var väl inga höjdare egentligen, men Mannen som talade med damcyklar fick jag faktiskt beundrande kommentarer på.

Det var några exempel. Haka på den som känner för att förkovra sig i sitt eget arkiv.

Nu lugnar vi ner oss lite va

Vassa Eggen kommenterar mediebevakningen av kronprinsesseförlovningen:

William Randolph Hearst's admonition to this staffs, 1938
Foto: Jeff Jarvis (licens)

De bästa tacktalen

I natt är det dags för den glittrigaste och mest storvulna av alla fester, nämligen Oscarsgalan. Det innebär också en lång kavalkad av människor som blir avbrutna av en orkester. Just det: tacktalen. Kära Hollywoodmänniskor, lyssna nu.
Ett tacktal ska:
- vara känslofullt
- kännas spontant och äkta
- inte vara för långt
- helst innehålla mer substans än en uppräkning av namn.

Visst, det finns de som har insett detta och givit oss god underhållning. Som energiknippet Cuba Gooding Jr, kysskupparen Adrien Brody och storgråtare som Halle Berry till exempel. Men alldeles, alldeles för många verkar ha fullkomligt missförstått tanken med ett tacktal och använder sina sekunder i rampljuset till att rabbla en obegriplig lista namn.
Därför är denna söndags arkivklipp några fler goda exempel.

Chandra Wilson, SAG Awards
Alla som dallrar med sitt gäddhäng offentligt i galaklänning bör hyllas. "To be able to take this thing home to my girls and hold it in front of them and say look what this skin and this nose and this height and these arms..."

Michael Jeter, Tony Awards
Ett perfekt tal: Kort, känslosamt och med ett budskap.



Roberto Benigni, Oscarsgalan
Allt blir bättre med lite galenskap. Den här italienaren svallade över av vansinnesglädje och med hjälp av en bara knappt förståelig engelska tackade han bland annat sina föräldrar med orden: "they gave me the biggest gift - poverty".

V S Naipaul, Nobelpristagare 2001
Classy.

(Ett hedersomnämnande går även till Naipaulkollegan JMG le Clézio som höll en del av sitt tacktal på svenska.)

Det finns fler pärlor också, men många av de jag tänker på var inte nominerade i de tyngsta kategorierna och finns inte på Youtube.
Vilket är ditt favorittal?

Varje söndag rotar jag i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Jam session med ABBA, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, och Knesset - Vi är världen. Läs mer om Oscarsgalan här, här, här och här.

Översättare utan fingertoppskänsla

The Ellen Degeneres Show visade häromveckan ett inslag om att svåra bränder hade ödelagt ett helt samhälle i Kalifornien. Det var tragiska bilder från en bygd där fler än 500 hus helt brunnit upp. I slutet säger en sentimental speakerröst nåt om att människorna mitt i all misär nu ändå ser framåt, eftersom "...their spirits were never broken."
Den svenska översättaren väljer att texta det så här:
"De tappade aldrig gnistan."

Var det så lämpligt?

Här är ett nytt liv

Nu är det klart att SVT gör Här är ditt liv med Ingvar Oldsberg. Jag skrev om planerna - och det historiska programformatet - redan i oktober, här är ett utdrag:

Redan i fjol gick Ingvar Oldsberg ut och sa att han var sugen på att leda en ny omgång av serien. SVT i Malmö kontrade med att erbjuda Anne Lundberg programledarrollen, men vem det nu än blir som axlar Lasse Holmqvists mantel så blir det inga inspelningar förrän tidigast nästa år.
[...]
Här chockas Muhammad Ali så att han nästan vänder och går i dörren, här överraskas en sval Phil Collins av några gatumusikanter och här börjar fotbollsstjärnan Ian Wright gråta hysteriskt vid blotta åsynen av programledare Michael Aspel och hans röda bok.

Det hela började som ett radioprogram i USA 1948 och har sedan dess sänts i tusentals upplagor i flera länder. 1954 var det Helan och Halvans tur att bli lurade in i vad som skulle bli parets enda framträdande i amerikansk TV. Något som inte uppskattades till fullo. Så här sa Stan Laurel efteråt: "[Oliver Hardy] and I were always planning to do something on TV. But we never dreamed that we would make our television debut on an unrehearsed network program... I was damned if I was going to put on a free show for them".

Läs hela inlägget och se fler klipp här.
Mer om nyheten hos SVT, SvD, AB och DN bland andra.
Det här innebär också att Oldsberg slutar i På Spåret, vilket förstås får Aftonbladet att skrika ut att han blivit "petad". Det är möjligt att Björn Hellberg känner sig petad, men Oldsberg har som sagt försökt lobba in Här är ditt liv länge.

High five

Jag blir så glad av sånt här. Ett team bestämmer sig för att muntra upp morgonsura rusningstrafikanter - och med en enkel men finurlig high five-operation får de tusentals tunnelbaneåkare att le:



Klicka här för att läsa mer och se mängder av fina bilder på folk som lyser upp av ett lite oväntat avbrott i vardan.
Via Buzz.

Fjunig Winnerbäck

Som en hyllning till mannen som fick tyst på Skavlan och med en svag koppling till gårdagens hjärtetema får denna söndags arkivklipp bli en mycket ung Winnerbäck som sjunger en snutt av En kärleksdans:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Jam session med ABBA, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, och Knesset - Vi är världen.

Måns och Jennifer

Är Måns Zelmerlöw och Jennifer Love Hewitt tvillingar som separerats vid födseln? Vissa tecken tyder på det.

Hittat hos Hinseberg. Mer om Måns här.

Melodifestivalen - deltävling 2

Korta tankar inför kvällens begivenheter:

- Måns är favorit och ska lätt segla vidare till Globen. Han kommer med nästan samma låt som för två år sen.
- Cookies 'n Beans kan bli farliga. Frida Öhrn är lite av hela Sveriges älsklingsröst.
- Roligt att Lili och Susie sjunger en låt som verkligen låter Lili & Susie. Fast uppdaterat. Uppdaterat från 1985 till... 1995.
- Det är alltid kul att se fullblodsproffset Amy Diamond. Den här låten känns bättre än aptrista Thank you också.
- Markoolio sjunger en ballad? Markoolio kan inte sjunga. Men texten är kul.

Lyssna på låtarna här.

Christian Look

Kristian Luuk gör ett inslag i stackars negligerade Popcirkus om varför så många svenska artister skriver låtar på engelska. Per Sinding Larsen avannonserar med orden:

- Vi tackar för det, Kristian Luuk. Eller kristet utseende, som han heter på svenska.

Fyndigt.

Foto: Pressbild The Kristet Utseende.

Mankind Is No Island

Mycket fin liten film, hittad via Silverfisken.

Tjejer har fler hål

Emanuel firar jubileum och skriver en bloggårskrönika där han bland annat lyfter upp ett årsgammalt pressmeddelande som jag helt missat.

Mejlet har ärenderaden: Tjejer har fler hål.
"Det fick i alla fall mig att klicka" skriver Emanuel och det här är vad som kommer upp om man klickar:

Bifogat ett pressmeddelande från Folktandvården
mvh
Christian Larsen, pressekreterare.

Mycket roligt.

Dagens finaste läsning

Elin skriver om sorg.

Wolverine does not do high kicks

Det drar ihop sig till Oscarsgala - den 22 februari är det dags. I år är det inte den sedvanlige komikern som ska leda festligheterna, utan Hugh Jackman tar över spakarna från Jon Stewart. Hugh Jackman är för den breda massan mest känd som Wolverine i X-men, men det kommer faktiskt inte att vara första gången han leder en stor gala. Som trefaldig värd för the Tony Awards har han stått inför en liknande publik förut.

Så här såg det ut en av gångerna, när Hugh pratar (och sjunger) om svårigheten att kombinera sin hårda Wolverine-image och kärleken till musikal:

Pojksex och en dräpande Winnerbäck

Två minnesvärda TV-ögonblick de senaste dagarna:

1. I avdelningen svårt-att-acceptera-att-barnskådisar-växer-upp känns det aningen underligt att råka slå på TV:n mitt i en ångande het sexscen med Nicholas Hoult, ni vet Om en pojke-pojken. Han är numera med i ungdomsserien Skins och röker hasch, tatuerar sig och får orgasmer för glatta livet. Just den här sexscenen var bland det naknaste jag sett på länge.

2. Ett ögonblick som skulle kvala in på vilken årsbästalista som helst var i fredags när medieskygge Lars Winnerbäck tröttnade på Fredrik Skavlans frågor om hans relation till Ulf Lundell och replikerade: Kan vi inte prata om hans svärson istället?
Skavlan (som är tillsammans med Maria Bonnevie som Mikael Persbrandt lämnade för att istället skaffa barn med Sanna Lundell, dotter till Ulf) tystnade rätt tvärt, och den lilla del av publiken som hängt med i skvallersvängarna tjöt av skratt. Se det här. Det är för övrigt ett glimrande avsnitt även i stort, ända till den där älskarinneförfattaren kommer in och hamnar i ett föråldrat och förvirrat könsrollsresonemang med en zoolog(!).

Uppdatering: Aftonbladet hänger på Nicholas Hoult-spåret.

Ur Melodifestivalarkivet

Om du läste tidningar som OKEJ under sent åttiotal och tidigt nittiotal minns du förmodligen Don & Angelique. Kärleksparet var en våt dröm för dåtidens skvallerpress med sitt stormiga förhållande som innehöll offentliga fisteloperationer och mordhot bland annat. Angelique Widengren var med i Sound of Music tillsammans med Nanne och Peter Grönvall och de medverkade i Melodifestivalen två år i rad, först 1986 med Eldorado och sen 1987 med Alexandra:



Don Bennechi var aldrig med i Melodifestivalen, men det hindrade honom inte från att sjunga in en italiensk version av Jan Johansens vinnarlåt Se på mig:



Don har på 2000-talet försökt sig på en comeback med bland annat ett framträdande i Förkväll 2007. Du hittar hans hemsida här. (Besök på egen risk).

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat exempelvis Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen och Depeche Mode - The final countdown.

Tankar efter deltävling 1

Jag vet inte vad jag ska tycka om Melodifestivalen. Det kändes som en trist premiärshow, utan ett enda riktigt bra nummer. Men å andra sidan, så känns det varje år. Varje år tycker jag att låtarna är menlösa efter en första lyssning, och sen sitter jag ändå där inför finalen och märker att jag gillar dem.

Det var rätt vinnare hur som helst, Alcazar gick vidare på ren proffsighet och Emilia hade en tillräckligt bra låt för att kompensera för falsksången. Jag tyckte lite synd om Spamalot-Nina dock, hon är skön. I min bok slår hon den urusla Scotts-låten anytime.

Vad gäller Petra Mede så bestämde jag redan innan programmet att jag skulle stå bakom henne. Hon har i det närmaste ett omöjligt uppdrag. Visst, hon känns aningen forcerad, visst, hennes ovana att leda stora arrangemang lyste igenom lite, men på det stora hela tycker jag hon gjorde bra ifrån sig. Hon var rolig, samlad och stilig och de hopplösa reglerna är inte hennes fel.

Jag kan för övrigt köpa tanken med en jury som plockar ut en joker - men varför göra det så komplicerat? Ett "tredje chansen"? Herregud, låt de komma in efter andra chansen och välja ett elfte finalbidrag bland de som inte kom med. Den som trodde att det skulle bli mer spännande på det här viset har fel. Det blir bara förvirrande.

Mästarna Ara och Emma

SVT:s Mästarnas mästare är ett småputtrigt program, rätt ojämnt men med stunder då det bränner till på riktigt. Behållningen hittills har varit Ara Abrahamian som charmat in sig totalt hos de andra stjärnorna. I det senaste avsnittet avslöjades mer om hans bakgrund och de andra grät floder över både tragisk uppväxt och orättvisa idrottsresultat.

En annan händelse som gick rakt genom rutan och in i hjärtat var i avsnitt tre när en tävling bestod av att simma och dyka efter olika nycklar. Emma Igelström var klar förhandsfavorit förstås och trots att det är en relativt fånig tävling i ett relativt fånigt samanhang märktes pressen på henne. Hon vann dock överlägset och det gick inte att ta miste på lättnaden och glädjen efteråt. Hon erkände då att hon bara varit i en bassäng två gånger(!) på de fyra år som gått sedan hennes karriär tagit slut. Det var starkt.

Däremot hade de gärna fått skippa tjejerna-klär-upp-sig-och-pyntar-och-lagar-mat-till-killarna-sekvensen i tisdagens avsnitt. Malin Moström säger att "killarna tycker nog om att bli ompysslade och att vi gör lite extra för dem" och jämställdhetskampen tar tio steg bakåt.

Mästarnas mästare, tisdagar 20.00 i SVT1. Se de första fyra avsnitten här. Tidigare har jag skrivit om programmet i Sportstjärnorna och det fallande lasersvärdet.
Foto: Pressbild från http://www.ara.se/.

Superemmy

Bara en parentes angående färdtjänststoryn: Enligt TT har chauffören följande förklaring till att han släppte av 90-åriga Emmy Hallgren en kilometer från hennes sommarstuga:

När han försökte komma upp för en backe gled han ned. När han säger att han inte kan göra mera, hoppar kvinnan ur bilen.

Känns det rimligt? Att en 90-årig, halvblind kvinna glatt "hoppar" ut ur bilen mitt i en glashal uppförsbacke? Jag ser det inte direkt framför mig.

Mänskligheten - del 2

Apropå sökord. Nån googlare hamnade här nyligen efter att ha frågat sig följande:

Vad får man för sexuella utsvävningar när man tar anfetamin?

Här får du mitt svar: Det heter amfetamin.
I övrigt lägger jag frågan till handlingarna och inser att jag aldrig kommer att sluta förundras över det här människosläktet.

Conan O'Briens svenska ölreklam

I natt avgjordes Superbowl, och ni vet vad det betyder - reklamfilm. Här är Conan O'Brien i en reklam för Bud Light.

Madonnas första liveframträdande

En ikon kommer till Sverige i sommar. Det var 19 år sen sist.
Det har runnit mycket vatten under många broar för Madonna sedan hon släppte första singeln Everybody 1982.
Så här såg det ut då:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Jam session med ABBA, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, och Knesset - Vi är världen. Mer om Madonnas turné här eller här.

Yesteryear

Mumari undrar vad jag bloggade om för ett år sedan. Jag grävde i arkivet, hoppades hitta en djupsinnig analys om popkulturellt existensberättigande eller en finkänslig recension av nobelpristagaren Grazia Deleddas samlade verk eller något liknande. Jag finner en lovande rubrik, "Mänskligheten", men själva inlägget var rätt fåordigt:

Du som sökte dig hit idag med söktermen "kan man dopa sig med alzheimers medicin", du behöver hjälp. Kanske lika mycket som du som kom hit efter orden "knullad av moster".

Gervais synthiga förflutna

Om man var med i ett synthband på 80-talet och spelade in ett par videor med allt vad en synthvideo på 80-talet innebar, och sen blir en världskänd komiker och skådespelare, då kan man rimligen anta att de där videorna kommer att grävas fram och förfölja en i evighet. Känner du igen stilige The Office-profilen Ricky Gervais på bilden till höger? Yes, det är han. Han sjöng i synthduon Seona Dancing back in the days, de släppte bland annat singeln Bitter Heart:



Roligt. Men inte så mycket att skämmas för, eller hur?
Det här är inte hela videon och det är rätt dålig kvalitet, så jag rekommenderar att du kikar in på seonadancing.com för fler videoklipp, bilder och info. Här sjunger han live.
Hittat hos Mats som till mångas glädje börjat blogga igen!

Operation allmänbildning 2009 - del 2

Jag smygstartade mitt nyårslöfte förra veckan med en önskan om lite hjärnstormning kring "allmänbildning" tillsammans med er kära läsare. Vad är allmänbildning? Hur viktigt är det? Vad eller vilka tillhör allmänbildningen inom kulturområdet? Det blev en skön diskussion som med fördel läses här.

Era ord är min lag och därför tänker jag ta alla tips på allvar. Dessa punkter utkristalliserade jag från kommentarerna:

Läs Tage Danielsson.
Tage är en husgud, så där har jag redan på fötterna. Men jag läser gärna lite till.

Lyssna på P1.
Mycket bra förslag. Min åtgärd kommer att bli att göra en översyn av kanalens totala utbud, bena ut de program jag bör höra och sedan lyssna så mycket som möjligt på dessa. (Tips?)

Surfa planlöst på Wikipedia.
Jag kallar det slumpkunskap, likt mina Youtubemaraton. Ska boka in några sessioner.

Se Kulturnyheterna i SVT och anteckna allt du vill veta mer om.
Will do.

Lär dig svaren till de rosa frågorna i TP.
Någon som har ett TP som kan ställa lite rosa frågor till mig?

Lär dig fysik och läs på om något gammalt krig.
Fysikdelen känns lite svepande, men jag ska absolut grotta ner mig i ett krig. Men nu var det väl ändå mest kulturbildning det skulle handla om här i bloggen.

Bemästra Plancks konstant.
Tack för den, eff. Som sagt, kulturbildning. Ehum.

Läs boken "Vad varje svensk bör veta".
Ska se till att göra det.

Läs Bibeln.
Kan många historier ur Bibeln rätt bra, (läste "Barnens bibel" säkert trettio gånger som liten), då är det värre med alla andra religiösa skrifter. Nån som vet om det finns smidiga sammanfattningar nånstans?

Lista från Anna: "Film: Casablanca, Breakfast at Tiffany's, Star Wars, Titanic, Pulp Fiction, Borta med vinden, Psycho, Gudfadern, Gökboet, Sagan om ringen, Sunset Boulevard.
Litteratur: On the road, Brott och straff, Glaskupan, något av Hemingway, Stolthet och fördom, något av Shakespeare, Illiaden, Odysseen (nu blev det nog felstavat), Odysseus av James Joyce, Röda rummet, Harry Potter, något av Selma Lagerlöf, något av John Steinbeck, Karin Boye."

Jag kan bocka av det mesta på den där listan faktiskt, men inte allt. Ska se till att åtgärda det.

Vi snuddade också vid diskussionsämnena tvång kontra lust, allmänbildning kontra nischbildning och lite annat, men det får bli grunder för andra blogginlägg en annan gång.

En läsare tycker för övrigt att jag för att bli mer allmänbildad ska komma underfund med "vem jag är". Det känns lite för stort för nu.

"Jag är i prima form"

Sitter och slötittar på reprisen av Skavlan och ser till min förvåning och förtjusning att reportern som skickats ut på stan för en enkät om motion hittat en livs levande rumpnisse.

Här hittar du programmet, spola fram 43 minuter för att fånga hennes korta uppenbarelse. Oväntad lookalike, men sötare tant får man leta efter.

Ding ding revival

Är det bara jag eller påminner kvällstidningarna allt oftare om den klassiska blaskan En ding ding värld..?








Skärmdump nedan från aftonbladet.se, till höger expressen.se ikväll. Nu gastar de dessutom att "för mycket sex kan ge cancer." Suck.

Jam session med ABBA

ABBA fick ett lifetime achievement-pris på Rockbjörnengalan och halva gruppen gladde publiken genom att dyka upp.

Veckans arkivklipp kommer i gruppens anda från 1978 när ABBA, Olivia Newton-John och Andy Gibb jammade tillsammans i nåt TV-program. Klippet börjar med en presentation av Olivia, sen improviserar de fram lite Beach Boys, Frida sjunger opera, gänget skojar med Andy Gibb - allt mycket avslappnat och uppsluppet, som om publiken består av gamla kompisar och TV-kamerorna alls inte är där. Något bisarrt.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, och Knesset - Vi är världen.

Fina doldisar bland Oscarsstjärnorna

Ingen missade väl att Oscarsnomineringarna presenterades idag. Vad gäller kategorierna för bästa skådespelare så gillar jag att jag bland superstjärnor som Meryl Streep, Angelina Jolie, Sean Penn och Brad Pitt också hittar två gamla TV-favoriter: Melissa Leo och Richard Jenkins. Melissa Leo spelade den råa polisen Kay Howard i klassiska Homicide: Life on the Street på nittiotalet. Richard Jenkins var pappa Fischer som lyckades med konststycket att dö i första avsnittet men ändå ha en betydande roll i fina Six Feet Under.

Melissa Leo nomineras för sin roll i Frozen River och konkurrerar med - förutom Streep och Jolie - Anne Hathaway och Kate Winslet. Richard Jenkins nomineras för The Visitor och möter Pitt, Penn, Frank Langella och Mickey Rourke.
Lycka till.

Mer om nomineringarna här, här, här, här eller här.

Humor igen, Aftonbladet?

Nu är det andra gången på bara några timmar jag uppmärksammar Aftonbladets ofrivilliga (?) humor (se första här), men man undrar ju: Är det något sorts försök till skämt som får reportern att börja artikeln om Jonas Gardell och hans "De halvt dolda" med orden "Han stod på alla fyra när han fick förfrågan"?

Inte så PK.

Oväntad lika-som-bär

Titta på Aftonbladets roliga matchning av bilder i högerspaltspuffarna ikväll. Sjuka Let's Dance-paret och friska (?) Iliescu-paret är lika som vilka bär som helst.
Det måste väl vara medveten redigering. Eller?

Klicka för större bild.

Operation allmänbildning 2009

Jag funderar på att avlägga ett nyårslöfte. Ja, jag vet att jag är lite sent ute, men jag skyller på att jag inte har vanan inne - det här skulle vara första gången. Jag är ibland mycket-snack-och-lite-verkstad, men inspirerad av 365saker har jag formulerat mitt mål för året: Jag skulle vilja bli mer allmänbildad.

Jag har alltid sett mig själv som en allmänbildad person, men nu känns det som att omgivningen sprungit ifrån mig på ett lite obehagligt sätt. Nyligen köpte jag boken "Vad du borde lärt dig i skolan", där man kan läsa sammanfattningar av allt från grammatik och huvudstäder till periodiska systemet och kungalängden. Just nu läser jag om Shakespeare och tänkte i Navids anda lära mig en bit den klassiska monologen "Att vara eller inte vara" utantill:

Att vara eller inte vara, det är frågan -
om det är ädlare att härda ut
ett skymfligt ödes bomber och kanoner
eller dra blankt emot ett hav av sorger
och så få slut på dem. Få dö, få sova,
ja bara somna bort, från ångesten
och från de tusen överraskningar
som köttet fått i arv - det vore värt
en stilla bön.

Hur som helst. Nu behöver jag din hjälp. Vad är allmänbildning? Och - för att hålla mig till den del som kommer att vara synlig här i bloggen - vad är kulturbildning? Det är så subjektivt. Bob Dylan, Mozart, Ingmar Bergman, Stanley Kubrick, Motown, Moa Martinsson, Joni Mitchell, Kristina Lugn..? Vilka bör jag lära känna bättre och vad kan jag strunta i?

Hjärnstorma lite kring det här är ni snälla, så återkommer jag.