En skylt på en bajamaja nära dig.
JA, naturligtvis vill jag att samma företag som sköter slamsugning och högtrycksspolning också ska inspektera min tv!
(Ni som tänker upplysa mig om att det med tv-inspektion i det här fallet förmodligen menas kameraundersökning av stammar och avloppsrör kan låta bli det, för det vet jag redan. Jag är lite yrkesskadad och tyckte det såg roligt ut ändå, okej?)
Alexandra från Försök att inte se så snygg ut har bett mig att svara på nåt som kallas "Den stora bloggenkäten". Jag är ganska dålig på att haka på sånt här men eftersom hon skrev så snälla saker så gav jag efter den här gången. Den är dock lite nedkortad:
Hur länge har du bloggat?
I fyra år. Började i oktober 2006.
Hur såg din bild av bloggar och bloggare ut innan du själv började blogga?
Jag minns inte riktigt. Jag kommer ihåg att det var mycket snack, det var bloggar hit och bloggar dit och jag blev (som vanligt när det handlar om någon hajp) ganska anti. Sen tröttnade jag på att folk sa att det var så enkelt att skaffa en blogg och att alla kunde göra det, så jag beslöt mig för att undersöka hur enkelt det egentligen var. Cirka tre knapptryck senare hade jag en blogg, och sen stirrade tomheten så uppfordrande på mig att jag var tvungen att skriva något på den. Och sedan insåg jag att jag ju måste uppdatera den också, och på den vägen är det. Att jag började var väldigt mycket en slump, och jag tror inte att jag hade någon särskild bild av "bloggare" som homogen grupp innan.
Vilken var den första blogg du förälskade dig i?
Den hette "I'm so modern that everything is pointless" och finns inte längre kvar. Jag tyckte hon skrev glamouröst och självutlämnande och alldeles alldeles underbart.
Hur känner du nu inför dina allra första blogginlägg?
Skämskudde. Inte inför allt, det finns en del bra grejer, men mycket är ganska pinsamt också. Jag hade en helt annan ton och det känns främmande nu. Får stålsätta mig för att inte radera vissa saker. Å andra sidan kan jag ibland önska att jag skulle hitta tillbaka till det otvungna som finns i mitt bloggande under de första månaderna.
Hur många bloggar återvänder du till regelbundet?
Jag har lite drygt hundra bloggar i mitt rss-flöde. Ca 20 av dem är måstebloggar där jag läser allt, resten läser jag sporadiskt eller bara ögnar rubriker.
Hur många procent av de bloggar du läser är dagboksbloggar och inte ämnesbloggar (som t.ex. teknik- eller modebloggar och politiska bloggar)?
Svårt. Vissa är lite både och, som de flesta av kulturbloggarna. Men jag läser ganska få rena ämnesbloggar som inte är personliga på nåt sätt.
Tycker folk som känner dig att du är dig själv i din blogg?
Jag pratar nästan aldrig om min blogg med folk som känner mig. Det är heller inte alla i min närhet som känner till den. Men de som gör det tycker nog att jag är jag.
I vilken utsträckning bloggar du för att få bekräftelse?
Ganska stor utsträckning tror jag. Är det inte så med det mesta?
Har du träffat folk IRL (in real life) efter att ha fått kontakt med dem via bloggen?
Ja! Väldigt roligt.
Vad har bloggskrivandet betytt för dig?
Mycket. Både i mitt professionella liv och mitt privata. Här har jag skrivit mer om vad bloggen egentligen betytt för mig.
Är genuint häpen och ärligt talat lite generad över att jag blivit nominerad till Stora Kulturbloggpriset i kategorin film och scen. Med tanke på mitt skrala bloggande den senaste tiden trodde jag verkligen inte att jag skulle platsa. Men tack så hemskt mycket, det gör mig naturligtvis glad! Jag väljer att se det som en för-lång-och-trogen-tjänst-nominering, med tanke på att jag var så nära att vinna ifjol.
Vill ni rösta på mig så gör det, men rösta minst lika gärna på någon av mina värdiga mednominerade: Weird Science, Teater Stockholm, Onyanserat och TV-planetens tvblogg.
Rösta här.
Nej gud vad du ser lycklig ut Ann-Christin. Jag har aldrig i mitt liv sett ett sådant varmt och strålande leende.
(Skärmdump från aftonbladet.se)
Någon har uppmärksammat vissa likheter mellan en av världens största popstjärnor just nu och en svensk gammal barnprogramsprofil. Och visst känns det som att de jobbar i samma... anda. Se själva:
Hittat via Mats Strandberg.
Om man besöker DN:s tvblogg idag ser man att jag skriver om Sveriges inavlade talangpool – inavlad i betydelsen att det är en väldig rundgång i talangtävlingarna. I årets Idol har exempelvis en betydande del av deltagarna tävlat i musik i tv förut.
Så här såg det ut när Elin Blom som trettonåring tävlade för Finland i MGP Nordic, med bandet Sister Twister:
I skuggan av "The Social Network" kommer nu en annan film där Facebook spelar en avgörande roll. Dokumentären "Catfish", av Ariel Schulman och Henry Joost.
Nev Schulman är en 24-årig fotograf i New York. En dag får han en förfrågan från åttaåriga Abby i Michigan om hon får måla av ett av hans foton. Det är inledningen till en vänskap mellan Nev och Abby, hennes mamma Angela och kanske framför allt 19-åriga halvsystern Megan. Megan verkar vara allt Nev kan önska sig och en trevande distansromans utvecklar sig. Via Facebook, sms och telefonsamtal fördjupas deras relation under nästan nio månader. Tills Nev beslutar sig för att köra till Michigan för att träffa henne.
Filmen marknadsförs som en "reality thriller", vilket är en aning missvisande. Visserligen finns det minst lika många nagelbitarscener och dramatiska vändningar som i vilken psykologisk thriller som helst, men framför allt är det - särskilt i filmens andra halva - en ganska stillsam och sorgsen historia.
Det är svårt att säga mer utan att avslöja för mycket av handlingen, det här är en film man ska se med få förkunskaper och öppet sinne. Det finns frågetecken kring autenticiteten i de tre herrarnas naivitet och deras inledande intentioner, och även vissa kring exponeringen av personer som inte är i stånd att ge sitt godkännande, men som filmisk berättelse är den stark, spännande och gripande.
Om du har sett den vill jag gärna veta vad du tyckte!
(OBS: Det finns spoilers bland kommentarerna.)
Jag blev riktigt sugen på att plöja "Sveriges statsministrar under 100 år", bokpaketet med 22 böcker om 22 statsministrar, efter att ha lyssnat på huvudredaktör Per T Ohlsson under ett par timmar häromveckan. Ett intressant projekt där alla statsministrar fått lika mycket utrymme oavsett om de suttit på posten i 50 dagar (som Felix Hamrin) eller i 23 år (som Tage Erlander).
Mest nyfiken blev jag på Ernst Trygger, Sveriges statsminister 1923-1924, som verkar ha varit en riktig skitstövel, men som också utnämndes av Per T Ohlsson till vår förste feministiske statsminister.
Ohlsson dristade sig också till att lista hur framgångsrika våra statsministrar varit. Hans topp tre såg ut så här:
Bästa statsministrarna
1. Per Albin Hansson
2. Nils Edén
3. Tage Erlander
Sämsta statsministern var utan konkurrens Louis De Geer d.y. enligt Ohlsson, och näst sämst var Hjalmar Branting. Stor politiker med en enorm betydelse för Sverige, men i det närmaste misslyckad som statsminister.
Goda nyheter för nostalgiker! I september i fjol skrev jag så här:
"Kommer du ihåg Fjant, Onkel Kostja och brudparet Tor och Lisa? Om din barndom liknade min det minsta så präglades den åtminstone en smula av Trolltyg i tomteskogen. Den klassiska sagan började som en holländsk bok men blev 1980 även en amerikansk film och fick svenska röster av bland andra Kjell Bergqvist. Den visades flera gånger i SVT under åttiotalet, men sista gången 1989.
Sedan dess har många röster höjts för att få återse den. Det har till och med debatterats på högsta nivå i Sverige. I mars i fjol riktade nämligen moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid en skriftlig fråga till justitieminister Beatrice Ask (m) där han undrade vad hon tänker göra för att filmen ska sändas igen. Jo, det är sant.
Bakgrunden är att ingen vet vem som äger rättigheterna till filmen. Det holländska bolag som hade dem har gått i konkurs och lämnat trollen och tomtarna föräldralösa. Som det är nu kan verket varken sändas eller ges ut på dvd.
Läs Sigfrids fråga och Asks svar här.
Vill du se filmen finns den i sin helhet här."
Nu verkar rättighetsproblemen ha löst sig! Den första december släpps nämligen klassikern på dvd.
UPPDATERING: Moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid kommenterar nyheten på sin blogg.
Herregud, såg ni Doobidoo? Nä, inte jag heller, men några mystiska kommentarer på Twitter gjorde att jag fann mig nödgad att efterhandskika på svtplay. Det var någon sorts sportvariant med Kenny Bräck, Louise Karlsson, Pernilla Wiberg och Stefan Holm. Snabbspolade mig förbi de flesta av sångmomenten, men arkivklippen var sevärda som alltid.
Och sen kom det mest bisarra tv-ögonblick jag sett på länge. Efter att Louise och Kenny spelat Chuck Berry på synth och gitarr var det dags för det andra lagets uppträdande.
Det är svårt att beskriva det, det måste nästan ses. Jag säger bara: Stefan Holm. Spelar trombon. Till "Daddy cool". I matadorutstyrsel.
Älskade dumburk har som ni märkt tagit en paus. Mitt tv-bloggande hittar du numer hos DN.se/tvbloggen.
Men det tar emot att stänga den här bloggen för gott. Kanske låter jag en tid framöver detta vara mitt utlopp för icke tv-relaterade tankar eller annat som inte platsar under Dagens Nyheter-flagg.
Så länge bjuder jag på den här bilden jag hittade i mobilen: Ett foto av menyn från en restaurang i Norrtälje där jag och mina bröder åt en trevlig måltid för en tid sedan. Vi noterade med viss munterhet att man kunde beställa fiskdoftande fläsk. Vad nu det är för något.
Nu har jag röstat. Med andäktiga steg och tungt hjärta.
Precis när jag steg ur vallokalen utspelade sig för övrigt följande scen: Utanför dörrarna stod en liten klick fjuniga ungdomar och delade ut någon slags folder. Just när jag gick förbi stod en av dem med handen darrande utsträckt mot en två meter lång, helkroppstatuerad, ej särskilt nykter mc-knutte.
"Va fan e de här?" muttrade knutten under sin jättemustasch. "Vi är Ungdom mot rasism" pep tonåringen. "Mot rasism?" bullrade knutten. "Men jag är ju rasist".
Ungdomen mot rasism blev stående, fortfarande med handen stelt framsträckt och med ett nervöst uttryck över ögonen, när kamraten intill glatt utropade: "Ta en ändå!"
Ta en ändå. Fasen fjunis, den ska du ha en eloge för.
Kristallengalan påades som "Sveriges motsvarighet till det prestigefyllda Emmypriset" och redan där avslöjar man sig. Priset har - trots att det funnits i flera år - inget värde i sig självt utan måste låna glans och tyngd av den amerikanska förlagan.
Jag har inte mycket trevligt att säga, men så distraherades jag också ganska svårt av landskampen på TV6. Det, i kombination med att jag egentligen tycker illa om slentriandissande av den här galan, ("bara ryggdunkande", "klubb för inbördes beundran", sen när är det så fel med ryggdunkande och beundran?) gör att jag nog håller tyst för nu.
Det känns som om jag borde skriva en hommage till Beverly Hills idag. Det är ju ändå - på amerikanskt vis - datumet 9/02/10.
Men jag tror aldrig jag tittade så mycket på Beverly Hills. Jag såg det ibland, det vet jag, för det bara gjorde man på den tiden. Men jag har inga särskilda minnen, inga särskilt starka känslor.
Min enda relation till serien Beverly Hills är en t-shirt jag bar tidigt nittiotal. En t-shirt med Luke Perrys ansikte på. Jag tyckte han var vansinnigt snygg. Jag köpte tröjan på en marknad, en sån där marknad där man också köpte målade solfjädrar med exotiska motiv och hängde upp på väggen i sitt rum. Tillsammans med planscher av solnedgångar och indiankvinnor och ylande vargar, ni vet vad jag menar.
Jag vet inte var den är nu, förmodligen är den slängd, kanske ligger den i ett hörn i nån garderob. Det spelar ingen roll, om jag blundar kan jag se den framför mig. Samma stil som de där man-i-bar-överkropp-med-kattunge-tröjorna. Vit, fyrkantig, för stor. Billigt tryck. Luke Perrys sängkammarblick riktad mot kameran. Han var bara några år yngre än min mamma och hade tre meter hög panna, men just då var han det finaste som fanns.
Så där har ni det. Mitt starkaste 90210-minne. En marknads-t-shirt med en pannman. Jag får väl skylla på att jag gick på mellanstadiet.
Tittar på SVT:s partiledarutfrågningar och ser Axel Gordh Humlesjö, den stilige och oförskämt begåvade mannen som ska ge röst åt väljarna i programmet. Jag intervjuade honom för några veckor sedan för ett lokalt program på Sveriges Radio.
Han pratade om hockeyproffsdrömmen som sprack, om en mansroll som gör ont och varför kriget i Irak gjorde honom till journalist. Du får också veta hur Stina Lundberg Dabrowski fick honom att ta steget ut i rampljuset, när han skämdes över Janne Josefsson och hur det var att jobba med Bjästa-fallet för Uppdrag granskning.
Lyssna här.
Jag tittade in på den årliga stå-uppfestivalen på Norra Brunn i torsdags förresten. Alltid trevligt. Åt god mat, drack punsch(!) och avnjöt de åtta komiker som underhöll för kvällen. Några positiva överraskningar, andra mindre positiva. Bäst material hade nog Ola Söderholm, men klart vassast var ändå Lasse Karlsson. Älskade att han improviserade vilt och efter typ halva snacket sa "jag kanske borde börja också..." Märks vilka som vet vad de gör när det gäller publikkontakt.
Mon Dieu, vilken hektisk semester. Men härlig. På en vecka har jag hunnit:
- gå på stå-uppfestival på Norra Brunn
- paddla kajak i Storsjön
- gå på hardcorebandreunion i Nyköping
- bo på en båt
- bo i en glob
- bo i hus
- bo i stuga
- bo i annan stuga
- röka vattenpipa
- vinna brädspelet Gangster
- komma toksist i brädspelet Gangster
- dricka punsch
- basta, både med kläder och utan
- kolla in Sommarkryssetsoundcheck på Gröna Lund
- dricka vin hemma hos Täppas Fogelberg
- äta sjuka mängder tapas
- leka billekar
- shoppa vintageklänningar
- åka karusell
- handla på loppis i Järpen
- bli blöt i bibliskt ösregn
- sola på klippor vid havet
...och en hel del annat också. Galet. Och roligt.
Har plötsligt hittat till Youtube igen. Vi har haft en tid isär, den sajten och jag. Ibland blir det så bara, man liksom glider åt olika håll. Nu återknyter jag kontakten lite trevande, genom att leta upp gammalt och tryggt, sånt jag såg för fyra-fem år sen. Harmlöst och välbekant. Innan jag vågar mig ut i okändheten.
Exempel: Här är en sång av Tom Wilson, mer känd som Biff från Tillbaka till framtiden-trilogin. (Eller som sambons vän kallade den i ett förvirrat ögonblick: "Titta tillbaka vi trear"(?)) Skulle gissa att jag såg det här klippet för första gången cirka år 2006:
Idag gästbloggar jag på 365 saker du kan göra, den fina och kreativa inspirationsbloggen som Navid Modiri ligger bakom. Jag skriver om att omfamna obekvämligheten under rubriken "Gå på en stå-uppföreställning och sätt dig längst fram."
Jag skrev det i januari 2009(!) så det känns rätt länge sen, men ämnet är tidlöst.
Det är hög tid för ett nytt arkivklipp.
Erik Fichtelius är en av landets mest respekterade journalister. Mest känd utanför mediekretsar är han kanske för dokumentärfilmerna "Ordförande Persson" med tillhörande debatt. Han blev nyligen hedersdoktor i journalistik vid Mittuniversitetet – men allas karriärer ska börja nånstans. Så här såg det ut när han ledde ett barnprogram på sjuttiotalet:
Man kan väl säga att han känns lite vassare nuförtiden.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Britain's next top model har dragit igång en ny säsong, nu med Elle Macpherson som programledare. Tjejen som åkte hem först av alla avslutade det senaste avsnittet med att berätta vilken fantastisk upplevelse allt varit.
"It has all been an amazing experience, and it has made me realise what i want to do with my life. I think I want to teach English!"
Under sommaren är den här bloggen lite sömnigare än vanligt, men läs också gärna det jag skriver för DN. Senast om SVT-programmet "Ingen bor i skogen". Missa heller inte kommentarerna.
Idag är det ett år sedan jag skrev det här:
"Igår paddlade jag och sambon kajak på en spegelblank sjö och lekte associationsleken, musikvarianten. Jag nynnade en låt, han associerade till en annan och vi föll in i varandras tafatta försök att minnas texter och vävde oss fram från svensk folkvisa till industrisynth till disco. När vi la till mot bryggan sjöng vi 'Earth song', högt och falskt.
'Jag har så svårt att tänka mig att Michael Jackson är en verklig person' sa jag. 'Jag menar, att han finns hela tiden. Att han finns nånstans just nu.' Sambon hummade med. 'Precis nu till exempel. Vad gör han?' sa jag, och sen sa jag den där spontana meningen som efteråt skulle ila kvar i maggropen: 'Jag tror att han ligger i en sjukhussäng och får dropp eller nåt.' Ilandet började idag när jag zappade förbi BBC och såg en Breaking News-skylt flimra förbi i nederkant. Han är död. Michael Jackson är död.
Jag sa det jag sa igår för att jag minns hur han såg ut vid det där framträdandet i London i mars. När han tillkännagav sin nya turné. Sin sista, sitt avsked. Han var en spillra. Ett skal. En grotesk mask utan innehåll, så tunn och vinglande och stelt leende. Han upprepade de få repliker han kommit för att säga, upprepade dem en och två gånger för mycket och fick ledas bort.
En stjärna ändå förstås. Alltid en stjärna. Föddes som en, dör som en. Dör den enda rätta stjärndöden, den för tidiga. Det fanns inget annat slut, ingen annan möjlig ände på en karriär, ett liv som Michaels. Han skulle aldrig kunnat bli en kutryggig äldre man, aldrig kunnat glida undan bland de bortglömda, de åldrade celebriteterna. I hans öde fanns aldrig att leva så länge att en generation som inte varit med om hans storhet hunnit växa upp. Nej. Det var bara så här det kunde sluta. På inget annat sätt.
Ändå sörjer vi. Vi sörjer inte personen Michael, honom fick vi aldrig lära känna. De är få, de som vet att gråta över honom, och vi kan ha medlidande med dem. Vad vi sörjer är femtio år med The King of Pop. Att det inte blev femtioen, eller sjuttiosex, eller nittiosju. Att stjärnan har brunnit ut. Och att han aldrig hann få sitt avsked."
SVT har bättre för- efter- och kringsnack men TV4 har bättre matchkommentatorer. Det är mitt intryck efter att ha sett alla matcherna i fotbolls-VM hittills. Vissa bara med ett halvt öga, och egentligen ganska lite av studiosnacken, men ändå.
Vuvuzelorna har inte stört mig en sekund. Större irritationsmoment för mig är istället:
1. Alla som klagar på vuvuzelorna.
2. Alla som klagar på de som klagar på vuvuzelorna.
3. Det faktum att jag i och med detta sällar mig till de i grupp 2.
4. SVT-kommentatorn Tony Gustavssons snack om "individuella misstag".
5. SVT-kommentatorn Staffan Lindeborgs snack om "fössvaspel".
6. Allt fuskande.
7. Alla målvaktstavlor.
I övrigt: "Uppvärmningen" i SVT är tillbaka, det är bra. Ofta är det mest strul, men bakom-kulisserna-tänket håller ändå. David Fjäll är en skön typ.
Roligast idag: Sveriges Radio Väst ska ringa upp Per-Erik Jonsson, tekniker på Radio Västmanland som har lyckats filtrera bort vuvuzela-ljudet men ringer istället Per-Erik Karlsson, programchef på Radio Västernorrland och kastar in honom i direktsändning.
Den stackars programledaren deltar först i VM i ordbajsning när hon desperat försöker vinna tid så att de ska hinna få tag i vuvuzela-mannen, sen skriker hon av lättnad när han äntligen svarar i telefonen - bara för att upptäcka att det är fel man. Men av en ödets nyck har fel Per-Erik just läst en artikel om rätt Per-Erik och - ja - resten är radiogrodshistoria.
Vill du höra dagens svettigaste och knasigaste radioinslag, gå in här, välj torsdag 11.30-12.00 och hoppa fram sju minuter in i halvtimmen.
Hej.
Det var länge sen, vad har hänt sen sist?
Jag har läst en dålig bok. "Frälsaren" av Jo Nesbø. Den förra jag läste var helt okej men i den här fångar han mig inte. Eller så är jag bara intill döden less på alkoholiserade huvudrollspoliser med kärleksbekymmer.
Jag har slitit rumpan av mig. Det här med en sysselsättningsgrad på 190-210 % procent är inget jag rekommenderar.
Jag har bloggat lite. Bröllopsbloggat skulle man nästan kunna kalla det, om det inte lät så fånigt. Det handlar dock väldigt lite om bröllop och mer om tv. Jag listar minnesvärda kärlekspar i tv-historien på DN-bloggen. Läs här: Dr & Mrs Huxtable (The Cosby Show). Ellen & Susan (Ellen). Rickard & Tina (Varuhuset). Kommentera gärna. Tipsa också om vilket kärlekspar du tycker jag ska skriva om härnäst! Och varför.
Jag har också hittills sett ALLA matcher i fotbolls-VM. Får se hur länge det håller i sig.
Vad gör du nu för tiden?
Tittar på Plus, det allra sista med Sverker Olofsson. Efter 23 år säger han adjö till tunnan - eller inte riktigt, eftersom han faktiskt fått en av de två studiotunnorna i present och har den hemma i garaget - men han kommer i alla fall inte att slänga saker i den i tv längre.
Jag har haft förmånen att få träffa Sverker några gånger, och han är en sån där person som är exakt likadan utanför tv-rutan som i den. Han har inte så många roller att ikläda sig, han är den han är. På ett väldigt inspirerande sätt. Dessutom är han en av de rakaste människor jag nånsin mött.
Andra gången jag träffade honom tittade han direkt på mig och sa: Och vem är du då? på sitt burdusa men långt ifrån otrevliga sätt. När jag upplyste honom om att vi setts förut, att jag gått en programledarkurs för honom en gång, var hans självklara replik: Jaha. Var den bra?
Och det var den förstås, en av de bästa kurser jag gått.
Plus blir inte Plus utan Sverker, men kanske kan det bli ett annat program som också har sin plats. Det ska bli väldigt spännande att se vad han kan göra med intervjuprogrammet han ska jobba med härnäst.
Avskedsprogrammet från ikväll är nästan en måste-se, oavsett om man brukar titta på Plus i vanliga fall eller inte. Underbara klipp ur arkivet och en inspirerad intervju med Sverker själv. Kika in på SVT Play om du missade det.
Jag borde blogga massor om ESC men jag är lite kräkless. Orkar inte skriva en rad. Eller jo, en kanske. Eller två.
Sverige har fem bidrag i finalen, alla svenska bidrag gick vidare utom det svenska. Ironin i det.
Det kändes i magen när man såg alla att det inte skulle gå. Europa känner inte Anna, Europa hör bara låten och låten är för svag. Hon gjorde bra ifrån sig, så hon ska inte skämmas. Jag hade inte varit särskilt upprörd om det inte var för att till exempel Irland gick vidare. Fy. En föredetting utan röst som inte klarade av att ta tonerna det var meningen att hon skulle klara av. Och Danmark? Konstruerad duo och monstertråkig gammaldagsschlager. Blä. Resten kan jag köpa, men nån av de två platserna borde Anna ha fått.
Tyskland kommer att vinna. Lena har västländernas röster i fickan redan, det enda som kan hota henne är om öst hittar kärlek i Azerbajdzjan eller Israel eller Georgien eller Rumänien eller Serbien istället.
Ja, ganska mycket kan hota henne alltså. Men jag tror ändå hon vinner.
Okej, några rader orkade jag visst. Och naturligtvis kommer jag att titta imorgon. Jag är ju skadad på det viset.
Jag såg Jesper Ganslandts film "Apan" ett par dagar efter trippelmordet i Härnösand. Jag kan inte bestämma mig för om det var klokt eller korkat. Klart är i alla fall att några dagars intensivt informationsinhämtande om yxvåld och ond bråd död hade försatt mig i precis den stämning som behövdes för att göra Olle Sarris gestaltning särskilt levande och nära. Jag har fortfarande svårt att skaka av mig filmen. Att kunna skapa en sådan tryckande, brännande, trovärdig känsla i en film utan att egentligen säga någonting rakt ut - mäktigt. Du som inte sett den, gör det.
Att Olle Sarri inte fick någon guldbagge för rollen är enbart tragiskt.
Idag är det Norges dag. Varför då inte se vad vi hittar i arkivet med nationalklenoden Fredrik Skavlan?
Skavlan började sin tv-karriär 1996 i NRK-programmet "Absolutt". Trots att det har gått fjorton år sedan dess kan man konstatera att det hänt betydligt mer med tv-grafiken än med Skavlan. Han är sig lik. Lite större frisyr, lite allvarligare tonfall, lite mindre kända gäster på besök. Här Stian Carstensen från gruppen Farmers market:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
SVT:s senaste Dox-dokumentär var en fascinerande historia om en autistisk pojke och hans föräldrars kamp för att hjälpa honom. I desperation och frustration efter år av timslånga vredesutbrott, tvångsbeteenden och fruktlös toaletträning tar föräldrarna med sig sonen på resa genom Mongoliet, på jakt efter den schamankraft de tror kan bota honom. Hästpojken heter filmen, se den i SVT Play.
Idag gör Henrik Bennetter sin sista dag som hallåa på SVT. Till hans ära repriserar jag hallåamode-inlägget från september i fjol:
Hallåan är en tv-institution. Numera en utrotningshotad sådan, men än lever den och sedan tv-mediets födelse har det funnits en person i rutan som guidat oss igenom kvällens program. Det finns mycket att säga om denna tradition, men nu hade jag tänkt att vi skulle koncentrera oss på en sak: Modet. Stilen. Kläderna.
När man är i tv gissar jag att man vill vara lite extra fin, och därför säger hallåakläder ganska mycket om en person och en tid. Som hallåa ska man väl också helst inte sticka ut alltför mycket - man får visserligen vara personlig men inte så att det stör, inte så att tittarnas uppmärksamhet blir felriktad.
Kavaj eller skjorta och slips är ett säkert kort:
Medan andra vill vara lite ledigare.
Vissa gillar färg och mönster...
...andra är mer försiktiga.
En av mina personliga favoriter är Sven Olof Persson, mannen med den säregna rösten. Här en stilstudie genom åren:
Vill du veta hur en hallåa jobbar idag tycker jag du ska läsa SVT:s Henrik Bennetter, här ger han en inblick i en vanlig dags arbete. Nedan några fler gamla godingar, hur många känner du igen? (Kvinnan i gul blus ska för övrigt vara komikern Peter Magnussons mamma).
Foto: Screenshots från SVT och TV4.
WTF?
Ingressen lyder: "Just nu är det ganska kallt och grått i hela Sverige. Inte heller kan vi hoppas på att att värmen från Ryssland kommer att spilla över på oss i någon större utsträckning. Det är bara norrlänningarna som får njuta av temperaturer på uppemot 20 grader."
Här är artikeln. Tipstack till Mattias.
Klicka för större bild.
UPPDATERAT: En pudel är gjord och rubriken är nu ändrad. Gott så! Ursäkten godtas.
En av jordens skickligaste komiker när det kommer till kvickhet och tajming heter Barry Humphries. Om det namnet är dig obekant kanske det här hjälper: Dame Edna. Underbara Dame Edna. Vill man ge prov på hennes komiska tajming finns det en uppsjö att välja ur. Flera decennier av briljant material, ett rätt oöverskådligt projekt. Medan jag väntar på att skriva det ultimata Edna-inlägget får ni så länge njuta av två relativt nyproducerade exempel: I det första får hon Martin Sheen att bryta ihop, i det andra är det Little Britain-gänget som nästan skrattar på sig på "got talent"-domaren Piers Morgans bekostnad.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Idag är det tio år sedan Håkan Hellströms singel "Känn ingen sorg för mig Göteborg" släpptes.
Jag avskydde den låten. Än idag har jag nog aldrig hört den i sin helhet.
Det är fritt fram att håna mig, men jag satte honom i samma kategori som Björn Rosenström. Minns ni Björn Rosenström? Ja, ni skrattar förstår jag. Tro mig, idag ser jag betydande skillnader mellan Håkan Hellström och Björn Rosenström. Men då lät det inte helt åtskilt i mina öron. Studentikost. Provocerande. Omöjligen på allvar. Det kanske inte kommer som en överraskning, men jag gick just då igenom en rätt pretentiös period och kunde inte annat än fnysa åt den bristfälliga sånginsatsen och den fåniga texten.
Sen gick det nåt år och jag stod på ett dansgolv nånstans och de spelade "Ramlar". Och då fattade jag grejen. Då dansade jag och sjöng illa och fånigt och det var underbart.
Förlåt mig Håkan.
Det här inlägget skrev jag när Ingela Agardh gick bort, men nu när revydrottningen Brita Borg också lämnat oss är det plötsligt aktuellt igen. Det är ett fantastiskt klipp ur programmet "Ett sånt liv" från 1995.
Ingela Agardh 1948-2008.
Hon hade ett speciellt skratt. Det där rökiga, hesa storskrattet som verkade rista ur hennes lungor och fylla hela hennes bröstkorg innan det vältrade sig fram ur hennes mun. Man brukar tala om pärlande skratt, men Ingela Agardhs sätt att uttrycka förtjusning var allt annat än pärlande. Raspande, möjligen.
Jag kommer att minnas det med värme. Jag tror inte det finns någon människa med ett liknande glädjeläte.
Det skulle vara Brita Borg då, förstås:
Brita Borg, 1926-2010.
Har fastnat lite med Akinator, ett nätbaserat tjugo frågor. Den där anden är förbluffande duktig på att gissa rätt. Jag har försökt med Martin Timell, Lorelai Gilmore, Viggo Mortensen, Garfield och Fredrik Reinfeldt, och hittills har han gissat rätt med namn och bild inom tjugo frågor.
Nu provade jag nyss Lena Endre, och det tog han också! Fast ingen bild den här gången.
Testa själv, det är beroendeframkallande!
Veckans arkivklipp har du säkert redan sett, men har du det inte... Ja, låt mig bara säga, det är nåt du inte bör missa.
Året är 1987, det är de amerikanska mästerskapen i aerobics. Bara företeelsen i sig är värd att uppmärksammas. Här är det laget från San Fransisco som visar upp sig. De kallar sig "The bad boys" och jag blir så glad, så glad av att titta på det här.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Det var avtackning på jobbet idag. Efter 34 år i företaget gick, vi kan kalla henne Sonja, i pension. Sonja är en av de raraste personer jag känner. Men jag fick höra en historia om henne som hemsöker mig en aning, jag ska försöka få den ur sinnet genom att berätta den här.
För en tid sen ordnade ett par kollegor ihopflyttningsfest för att fira sitt nyblivna samboskap. Alla arbetskamrater var inbjudna, de flesta som nappade var de gamla vanliga partyprissarna ur den lite yngre skaran, men den här gången bestämde sig även Sonja för att gå på fest. Både hon och värdparet var mycket glada och förväntansfulla över detta. Lördagen kom, och vi festade och firade. Men ingen Sonja dök upp.
På jobbet på måndagen gick Sonja till kollegan och gav henne en flaska vin. Det visade sig att hon visst hade kommit - men eftersom man behövde portkod för att ta sig in i huset hade hon blivit stående utanför. Hon hade inget telefonnummer till värdparet eller någon av partyprissarna, så hon ställde sig helt sonika att vänta på att någon skulle gå in eller ut. Men ingen kom. Så till slut åkte hon hem igen.
Bilden av världens snällaste Sonja med en vinflaska i handen, ensamt väntande utanför en låst port medan vi stojar och glammar inne på festen har gnagt i mitt bakhuvud hela dagen.
Livet, alltså. Ibland skaver det.
Åkte lite långfärdsbuss häromveckan med dåligt batteri i min telefon, vilket resulterade i att jag tvingades ta del av den underhållning bussbolaget bjöd på. Den bestod av tre filmer och en bussvärdinna med osedvanligt mörk och beslöjad röst. Hon var dessvärre tyst merparten av resan. Filmerna var Land of the Lost som jag redan sett och verkligen inte vill se igen, Sommaren med Göran och Bröllopsfotografen. Jag såg alltså de två sistnämnda.
Båda överraskade mig positivt. Jag hade visserligen knähöjdslåga förväntningar, så det kanske inte var så svårt, men ändå. Sommaren med Göran är väl ingen toppfilm direkt, men Peter Magnusson är en begåvad skådespelare. David Hellenius är det inte, men jag skrattade ändå högt när han försvarade nakenhunden Tingeling med orden "Du! Det där djuret är som en hund för mig!" Och Bröllopsfotografen känns som ett stabilt Ulf Malmros-hantverk. Jag gillade särskilt hur det hos nästan alla huvudpersonerna fanns nåt som liksom skavde. Ingen var genomgod eller genomond. Visst fanns det några stereotypa karaktärer, men de flesta hade mer än en dimension. Rätt ovanligt för svensk mainstreamfilm.
I Fotbollskväll 1996 visar Thomas Ravelli att han må vara född i Kalmar län, men i själ och hjärta är han alltid göteborgare.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Okej, jag är förmodligen den ende i världen som bryr mig, men HUR kunde Parwin åka ur "Jakten på Julia" igår? Näst efter Frida var hon min klockrena favorit. Morgan, ditt pucko. Visst, Lisette är ett proffs, men så grymt mycket tråkigare.
Det här är om något ett bevis på att det är så få som tittar att släkt-och-vänner-rösterna har mer betydelse än verklig talang.
Nej, bloggen är inte död, den vilar lite bara. Men vill du ha mer av mig kan du även läsa min tv-blogg på DN.se. Det senaste jag skrev där var en sågning av Talang 2010 innehållandes en Bertattack, men gillar du inte det kan du läsa om Kvartersdoktorn eller en hyllning till André Pops eller något annat istället.
Såg ni "Jakten på Julia" igår kväll? SVT:s nya stora lördagssatsning? Nä, jag trodde väl inte det. Ordet flopp ligger nära till hands.
Jag har faktiskt följt serien från start, dels för att jag låg på sjukhus när första delen gick och inte hade så mycket alternativ underhållning att välja på, och dels för att det i grunden är ett koncept av den typ jag borde gilla. Men jag har sällan sett en bra idé bli så styvmoderligt behandlad. För det första: I stort sett alla man fick följa och lära känna i de första avsnitten åkte ut i de tidigaste gallringarna. Vilket innebar att när den så kallade "Juliaskolan" började hade man ingen relation till nån av tjejerna. (Utom en, som egentligen är den sämsta av dem men som pga charm förmodligen kommer att gå rätt långt ändå.)
För det andra: Direktsändningen igår? What's up with that? Ljudhanteringen var fumligt dålig. Öppningsnumret var pinsamt uselt. Hela upplägget kändes bortslarvat. Det enda som var någorlunda sevärt var Johan Wester som programledare. Plus ett fåtal av tjejerna som gjorde bra ifrån sig.
Min favorit är Frida.
Jag är inte alls förtjust i tanken på att detta ska bli en blogg med enbart uppradade arkivklipp, det är inte meningen. Så när jag som nu går igenom en period i avsaknad av blogginspiration, så pausar jag även grävandet i arkivet.
Återupptas förhoppningsvis nästa vecka. Eller veckan efter det. Den som vill tipsa om skojsiga arkivklipp får gärna göra det i kommentatorsfältet, den som vill tipsa om vad som helst i hela världen man skulle kunna skriva om får också gärna göra det.
Så är det söndag igen. Den här söndagen tycker jag att vi ska påminna oss om vad Carlton från Fresh Prince gjorde innan han blev Carlton. För innan han dansade så här, så hade han helt andra moves på lager. Förutom att han dansade med Michael Jackson i Pepsireklamen sålde han faktiskt en egen instruktionsbok för att lära andra att dansa:
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Ricky Martin kom idag ut som bög. Det kanske är den minst förvånande nyheten i år, men ändå inte ett obetydligt steg framåt. Jag blir uppriktigt rörd när jag läser hans statement.
Many people told me: "Ricky it's not important", "it's not worth it", "all the years you've worked and everything you've built will collapse", "many people in the world are not ready to accept your truth, your reality, your nature". Because all this advice came from people who I love dearly, I decided to move on with my life not sharing with the world my entire truth. Allowing myself to be seduced by fear and insecurity became a self-fulfilling prophecy of sabotage. Today I take full responsibility for my decisions and my actions.
[...]
I am proud to say that I am a fortunate homosexual man. I am very blessed to be who I am.
En garderobsurklivning som borde kommit för många år sedan. Att den inte gjort det säger en del om världen.
Nu kan man se och höra alla ESC-bidragen på svt.se. Här är mina tankar efter en snabb genomlyssning:
Årets positiva överraskning: Schweiz. En personlig favorit som sticker ut lite från mängden.
Årets besvikelse: Bosnien Herzegovina. De har haft grymt bra låtar flera år i rad, men den här powerballaden på illa sjungen engelska är inget mer än en gäspning.
Största hotet mot Anna Bergendahl: Portugal. Den här talangtävlingsvinnaren sjunger fantastiskt, och lär stjäla mängder av söt-balladtjej-röster.
Årets mest förutsägbara: Irland. Please, hur många flöjtballader med corny text kan det rymmas i ett land?
Årets har-inte-den-här-varit-med-förut? Grekland. Känns lite 2005. Eller 1999.
Årets snyggaste video: Estland.
Årets tråkigaste video: Lettland.
Årets vi-har-skapat-en-egen-genre: Storbritannien skickar även i år Disneybubbelgumtonårspop.
Sedan finns det ju alltid de där lulz-bidragen också. De som vi skrattar ihjäl oss åt, för att sedan sitta med hakan nere vid knäna när de placerar sig bättre än Sverige. I år finns det några riktiga praktbidrag.
Topp tre ren humor:
1. Ryssland.
Utropen! Pratsången! Rekvisitan! "What are you doing man?""Yes I'm looking at your photo". Priceless.
2. Holland.
Om den här dansbands-barnvisan var det bästa holländarna kunde komma fram med i år vill jag inte höra resten av bidragen. Anar att musikälskande holländare känner sig ungefär som jag hade känt mig om vi hade skickat Christer Sjögren.
3. Slovenien.
The Poodles möter en kvinnlig Kalle Moraeus. Det här är minst fyra låtar i en. Ingen av dem vill jag höra.
Bubblare: Finland.
Fångarna på fortet kommer tillbaka. Ny säsong i höst enligt AB. Nu har jag ju redan visat TVÅ Fångarna på fortet-arkivklipp, nämligen Gunde och tjejerna som e snygg och den fantastiska Magnus Samuelsson som chockar tv-team.
Men källan sinar aldrig. Så varför inte ett till? Här är det Peter Jihde som blir lite överentusiastisk.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Jag såg This is it häromveckan och fascinerades - av många saker visserligen - men bland annat av hur otroligt lik Michael Jackson var Jack Skellington på slutet. Den porslinsvita hyn, de stora svarta glasögonen, de långa, beniga lemmarna och de i jämförelse groteskt stora händerna.
Katharine Hepburn var en märkvärdig människa. Inte bara att hon blev krönt den största kvinnliga filmstjärnan genom tiderna, hon hade också mage att röka och gå omkring i långbyxor hela tiden. Dessutom vägrade hon ställa upp på intervjuer och hade en 25-årig kärleksaffär med den gifte Spencer Tracy, en hemlighet alla kände till men ingen skvallrade om offentligt.
1973 gick hon så med på att gästa Dick Cavett Show, men åkte dit dagen innan för att undersöka studion. Det var inte mycket som var till belåtenhet. Titta själva:
Det slutade med att hon propsade på att de skulle genomföra hela intervjun där och då, utan publik. Så blev det. Jag antar att det inte var så lätt att säga nej till Katharine Hepburn.
Varje söndag (eller onsdag tydligen, om jag varit sjuk) rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Vet du precis hur Wall-E ser ut idag? Vet du hur det gick för Mårten och Annika efter "Den bästa sommaren"? Vet du inte vad som hände med Leeloo från "Det femte elementet" men skulle vilja fundera lite över det?
Då är nog den här 365-tävlingen något för dig: Skriv din egen fortsättning. Välj en favoritkaraktär ur en film och berätta för oss andra var i tillvaron den karaktären befinner sig 27 april 2010. Vad har hänt sen sist? Bästa texten kommer med i en kommande bok.
Men skynda skynda, senast 1 april ska texten vara inne.
Vissa klipp står för sig själva.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
I morgon är det dags för det tråkigaste startfältet på flera år att strida om vem som ska få representera Sverige i Oslo. Om jag skulle rangordna bidragen efter min högst personliga smak skulle det se ut ungefär så här:
1. Anna Bergendahl - This is my life
Jag skulle bli väldigt glad om vi skickade Anna. Den är inte fantastisk, men jag tycker om henne, jag tycker om låten, jag tycker om numret. Den är ingen ESC-vinnare men vi skulle verkligen inte behöva skämmas heller.
2. Salem Al Fakir - Keep on walking
Jag skulle bli minst lika lycklig om Salem vann. Låten är egen och intressant, Salem har smittande karisma och han var glimrande live.
3. Peter Jöback - Hollow
Att det här bidraget hamnar topp tre är 80 procent artist och 20 procent låt. Och då är jag generös mot Kempe. Verserna och arret är rätt spännande, men refrängen är bland det mest gäspningsframkallande jag hört på länge. Men Peter Jöback är sjukt snygg och sjunger sjukt bra (sluta överartikulera allt bara) och strålar som en supernova på scenen.
4. Darin - You're out of my life
Här har vi star quality, det är svårt att förneka. Men det blir aldrig mer än okej i mina öron.
5. Andreas Johnson - We can work it out
När jag såg numret första gången gav det mig absolut ingenting. Tråklåt. Men sen hörde jag den på radio nån vecka efter delfinalen och tänkte "åh, länge sen man hörde den här gamla hiten". På radio kändes den plötsligt som en riktig låt igen.
6. Erik Saade - Manboy
Snygg kille, sjunger helt okej, bra shownummer, ändå helt ointressant.
7. Ola - Unstoppable
Trevlig poplåt, trist artist. Skulle lika gärna kunna ligga femma i den här listan, mittenplaceringarna ändras efter dagsform.
8. Jessica Andersson - I did it for love
Det finns nåt lite fint nånstans i den här balladen, men Jessicas röst är för tunn för att få den att lyfta.
9. Timoteij - Kom
Nej. Det här helfalska bubbelgumsschabraket går inte hem hos mig. Refrängen är trallvänlig, tjejerna är snygga, men det finns inget som känns på riktigt i det här. Jag associerar till teletubbies och Sarekinspirerade smurfhits. Eller "fasen, det känns som vit makt-musik" som en vän utbrast.
10. Pernilla Wahlgren - Jag vill om du vågar
Som artist är Pernilla Wahlgren visserligen många gånger proffsigare än Timoteijhejpådejtjejerna, men det här känns som gammaldags schlager där gammaldags betyder "mossig", "daterad" och "pinsam" snarare än "klassisk".
Vad tycker du?
Nästa vecka startar "Så ska det låta" sin 16:e säsong. Så här skriver TT Spektra i SvD:
- Det är klart att vi har rätt mycket att försvara. Fredagarna är ju den mest konkurrensutsatta programtiden som finns just nu. Men det känns bra, jag har höga förhoppningar. Vi har två riktiga nyheter den här gången, säger Peter Settman.
Den ena kallas "recitationen": Någon läser en engelsk låttext på svenska och när motståndarlaget vet svaret gäller det att sjunga.
Hmm, är det bara jag som inte tycker det är så mycket "nytt" över det? Recitationen var, om inte jag minns fel, med redan i de första säsongerna back in 1997-1998. Så ganska uråldriga nyheter med andra ord.
Jag vet inte vad Aftonbladet vill att jag ska tänka när jag ser det här löpet. "Vilka smutsiga människor", kanske. Vilka smutsiga människor som säljer ut den finaste dagen i livet till högstbjudande. Jag tänker dock inte så. Min första tanke var: Fy fan, Aftonbladet.
Fy fan.
I veckor har ni frossat i familjebråk och bröllopsnatt och bildextra och sålt lösnummer som smör, och sen när konkurrenten får en bättre deal säljer ni ut det nygifta paret som giriga, mediekåta pajasar. Vad är det här? Försöker ni rädda nån sorts heder? "Titta här, vi gullar minsann inte bara, vi kan vara kritiska också!" Tror ni att det där är nån sorts journalistisk vinkel?
Fy fan.
Jag känner inte Laila Bagge och Niclas Wahlgren. De kanske är giriga, mediekåta pajasar. Eller så är de jagade byten som blev så söndertjatade av kvällstidningarna att de tillslut gick med på deras villkor. Eller så är de helt enkelt två medievana människor som såg en chans att få ett drömbröllop och tjäna lite pengar på kuppen.
Jag vet inte hur snacket gick på Aftonbladet heller.
Men jag vet vad jag känner när jag ser löpet.
Fy fan.
Det här är min mamma. Fråga mig inte vad hon gör på bilden, men hon gör som hon brukar. Skrattar, skojar, spexar.
Min mamma är den klokaste och starkaste människa jag känner.
Jag minns en gång när jag var tretton, kanske fjorton, och en granne erbjöd sig att laga vår bil som gått sönder. Tack, men det kan mamma göra, sa jag. Mamma tittade förvånat på mig. "Du är rolig du, tror du jag kan allt?" sa hon och skrattade. Jag skrattade också, något förvirrat. Det slog mig då att jag hela mitt liv tagit det för självklart att det inte finns något i världen min mamma inte klarar av. Trots att jag gott och väl var stor nog att veta bättre. Sån är hon, på nåt vis.
Sedan dess har jag lärt mig en del om vad hon inte kan.
Hon kan till exempel inte laga bilar. Hon kan heller inte jobba fjorton timmar om dygnet i flera år utan att bli sjuk. Och hon är dålig på att välja trygg ekonomi före passion.
Tja, förutom det kan hon nog det mesta, när jag tänker efter.
Hon har lärt mig att jag klarar precis vad som helst. Utan henne vore jag inget.
Grattis på födelsedagen, mamma.
Idag är Anders Blomquist en kunnig och sympatisk expertkommentator som ackompanjerar Jacob Hård i exempelvis OS. Men 1988 tillhörde han själv den svenska skideliten, och gav oss en av Vasaloppets finaste stunder när han och brorsan Örjan efter nio mil skar mållinjen exakt samtidigt.
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Ser du vilka två tv-stjärnor det är som rappar loss i den här bilden? Ledtråd: Den ene av dem spelar huvudrollen i en serie som hade säsongspremiär på svensk tv i veckan.
Det skavde lite i hjärteroten i lördags när de ställde Peter Jöback och Pernilla Wahlgren mot varandra i kampen om Melodifestivalfinalplatsen. Men, de är ju så goda vänner, sa hjärtat, sen sa hjärnan att hoppas Peter sparkar rumpa med henne och då gick språkcentrumet in och sa att så kan man väl inte säga och sen tog öronen över för då kom resultatet och både hjärnan och hjärtat och språkcentrumet blev glada för Peters skull och Pernilla förärades ett miniknip i vänster hjärtklaff ungefär.
Hur som helst. Jag associerade av någon anledning genast till det här gamla numret:
Peter Jöback och Pernilla Wahlgren anno 1995, från programmet "Mycket nöje med Pernilla Wahlgren!"
OS är slut. För att suga på karamellen lite extra hämtar jag veckans (något försenade) arkivklipp från den olympiska historien. Det här har du förmodligen redan sett, men det tål att ses igen.
Året är 1988, vi är i Calgary i Kanada. Grenen heter Acroski och var en del av Freestyle-skidåkningen som här var med i OS för första gången, endast som demonstrationssport.
Mannen heter Hermann Reitberger och var storfavorit. Han vann också, fick 46,6 poäng av domarna för sitt program. Men hans idrott blev ingen hit. De andra freestylegrenarna, puckelpist och hopp, kom senare in i OS-programmet. Men inte acroski.
Synd.
Eller?
Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt eller bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Här hittar du en sammanställning över de jag har hittat hittills.
Jag har sagt det förut (på Twitter) men jag säger det igen: SVT Sports tilltag "Uppvärmningen" är ett genidrag. En kvart innan den Olympiska vinterstudion drar igång smygstartar sändningen på webben, och man får en exklusiv inblick i SVT-gängets förberedelser.
Den här typen av sändningar kan vara rätt torra och trista om de görs bara som en förlängning av studiosnacket. Vem behöver ytterligare ett expertutlåtande som bara inte var bra nog för den "riktiga" sändningen? Men det här är inte alls så. Uppvärmningen har en helt egen ton och en verklig bakom-kulisserna-känsla. Där har André Pops ingen kavaj på sig, Johan Ejeborg gör succé med sina imitationer och det är allmänt flamsigt. På ett fantastiskt underhållande sätt.
I kvällens Uppvärmning fick man bland annat se "Coma" ur Storstad som numera går under sitt riktiga namn Roger Kihlbom och jobbar med OS-studions ljussättning.
Coma då och nu.
Vi fick också se Bosse bildoktorn som av någon anledning jobbade för schweizisk tv. (Nä, det var inte den rätta bildoktorn, men väldigt likt).
Vi fick också se Pops och Karlsson bryta ihop av skratt över ett internt skämt med Stig Strand, fejktexta en stackars tadzjikistanier (?) och tjuvringa ex-chefen Albert Svanberg och fråga om de får dricka alkohol på jobbet.
Se här.
Inlägg
Alla kommentarer
