Jag måste bara slå ett slag för poddradio i allmänhet och P3 Dokumentär i synnerhet. Idag har berättelserna om den raserade Tjörnbron och jordskredet i Tuve varit mitt promenadsällskap. Två med svenska mått mätt stora katastrofer som jag tidigare mest hört talats om som flyktigast. Båda händelserna inträffade innan jag föddes.
Tack vare P3 Dokumentär vet jag nu en hel del. Jag har känt lotsen på fartyget Star Clippers frustration och skräck, när han såg bil efter bil åka upp på bron som inte längre fanns och försvinna ner i djupet. Deras nödljus och försök till radioanrop räckte inte till för att stoppa trafiken. Jag vet nu att det tog en timme och en kvart för den första radiovarningen att nå allmänheten.
Jag har känt 14-åriga Annikas ångest när hon försöker fly ur sitt rämnande hus men blir fastklämd i hallen med handen på dörrhandtaget och tvingas åka med när huset förflyttas 200 meter bort. Sett hur hon fångats i en luftficka och får hjälp ut av en chockad farbror som bara försvinner och lämnar henne ensam i en uppochnervänd värld. Det är spännande, skrämmande, fascinerande.
Lyssna du också. Ladda ner - lagligt och gratis - här.
Jag har oväntat svårt att uppbringa någon större entusiasm inför ESC-semifinalen ikväll. Peppade mig själv igår genom att lyssna på Cyperns fasansfullt falsksjungande 16-åring, men det är nästan för synd om henne för att det ska vara roligt. Dessutom tävlar hon inte förrän på torsdag.
Jag tror inte på Malena heller. Jag gör inte det. I och för sig trodde jag aldrig att hon skulle vinna den svenska uttagningen heller, så mitt omdöme i frågan är inte att lita på. Och hon är proffsig och fler än hälften går vidare, så va fan. Det kanske går ändå.
Jag har inte ens lyssnat igenom alla bidrag ännu. Men av de jag hört gillade jag Bosnien-Herzegovina och Armeniens Inga och Anush bäst. Bosnien-Herzegovina kommer med en bra låt i år igen och känns mer och mer som ett favoritland i Eurovision. Och Inga och Anush! Vilken video. Vilka sköna typer. Hmm. Entusiasmen vaknar så sakteliga allt eftersom jag skriver. Tjoho! Det ska nog bli lite kul det här ändå.
Nu är jag en biblioteksmänniska igen. Jag gick dit häromdagen, irrade runt lite på måfå och kom ut med en Kerstin Thorvall, en Stig Larsson och fyra Oscar Wilde. Jag har också gått med i boktipset.se för att få inspiration (en bra sajt som dock lider av lite barnsjukdomar). Hjälp mig nu: Vad borde jag läsa? Tipsa gärna om klassiker eller halvgamla böcker (de nyaste brukar försvinna så fort från biblioteken). Den senaste bok jag läste var Kicki & Lasse av Peter Kihlgård, en bok som jag tyckte mycket om.
Det är första maj. Jag saknar Tage Danielsson. Försöker få ordning i mitt liv och registrerar mig på "Remember the milk". Inser att jag nu har ännu en sak att hålla ordning på. Det är arbetarnas dag, så jag arbetar. Känner att jag hellre skulle vilja vara på ett bibliotek. Jag tycker mycket om bibliotek. Jag är en biblioteksmänniska. Jag har inte lånat en bok på sju år. Funkar lånekortet fortfarande? Det är en spricka i det. Skriver upp "fixa lånekort och gå på bibliotek" på Remember the milk. Så. Nu har jag bättre ordning på mitt liv. Men ingen inspiration. Ska jag göra det förbjudna och skriva om skrivkramp? Skriva en krönika om att skriva en krönika? Nej, det är för töntigt. Så gör inte en biblioteksmänniska. Vad skulle Tage Danielsson gjort? Förfasat sig över samtiden förmodligen. Och skrivit nåt trallvänligt om det. Rimmat på Wanja och bonus och AMF. Utdelat pungsparkar och sågningar och bitter besvikelse. Allt med ett pojkaktigt leende trots att han skulle varit åttioett. Till mig skulle han säga "ta det lugnt". "Imorgon är en annan dag". Eller vänta. Det var nog Christer Björkman.
Jag försökte förra veckan skaka liv i mitt nyårslöfte, Operation allmänbildning 2009. För att peppa mig ytterligare ska jag nu offentligt erkänna något ytterst genant. En historia som illustrerar vad bristande allmänbildning kan leda till.
Det var många, många år sen, jag skyller på det. Jag jobbade på Sveriges Radio och hörde min (inte heller så allmänbildade) kollega läsa en nyhetssändning där hon bland annat nämnde den nordkoreanska diktatorn.
Kollega: "...bla bla bla Kim Jong två..." Jag (när kollegan kommit ut ur båset): Sa du Kim Jong två? Hahaha! Kollegan: Ja, det låter ju konstigt förstås... Men det står ju här att han heter så. Jag (överlägset): Det heter väl ändå Kim Jong den andre.
Aftonbladet skriver om Jessica Almenäs som brännskadades av TV4:s nya ljussättning. Det låter otäckt, med hudflagor som faller av, brännblåsor och en hornhinna som är skadad. Jag har för mig att norska prinsessan Mette-Marit råkade ut för något liknande under en intervju en gång. Ljuset blir alldeles för starkt, men det märks inte förrän efteråt. Hur som helst, reportern tycker ändå det är på sin plats med en liten ordvits:
"Hennes arbetsgivare, produktionsbolaget OTW och Kanal 75, väntar nu på en rapport som utreder felet på den tekniska utrustningen i studion. Det ser ljust ut."
The Daily Show kommenterar den amerikanska rädslan för att bli Sverige genom att skicka hit en reporter som ska "väcka oss från den socialistiska mardrömmen". Han träffar också Robyn och chockeras av att hon källsorterar.
Mitt nyårslöfte, Operation allmänbildning 2009, har kommit av sig lite. Minst sagt. Det var en fin tanke, dock aningens stor och spretig. Men kommentatorstråden till inlägget lever fortfarande, och så här skrev signaturen Gregor Samsa häromdagen:
"Jag har också funderat på det där med allmänbildning, och det verkar som om alla på den här bloggen ser allmänbildning som något odelat positivt. Vetgirighet, någon? Handlar det inte i många fall om statusmarkörer bland de minglande chatting-klasserna? Borde inte den första frågan vara: Vad är värt att veta för att bli en bättre människa/för att jorden ska bli en trevligare plats att vistas på?"
Spontan reaktion: Pretentiöst, någon? Självklart vill jag vara allmänbildad för att få status bland de minglande "chatting-klasserna". Det gör jorden till en trevligare plats att vistas på. FÖR MIG.
Men jo, visst har Gregor en poäng. Nog vill jag skaffa mig nördiga popkulturkunskaper att kokettera med, men det är inte det viktigaste. Jag tror det var Bison-Fredrik som i sammanhanget sa att han helt förkastar allmänbildning. Han tror på nischbildning istället, och jag förstår absolut vad han menar. Korvstoppning av fakta är rätt ointressant i ett samhälle där information är tillgänglig för alla (nästan) hela tiden. Men att ha mycket kunskap handlar också om historiemedvetenhet, och är en grund till förståelse och analysförmåga.
Sedan är det ju trevligt att veta saker som att Gregor Samsa är huvudpersonen i Kafkas "Förvandlingen" så att jag inte går och tror att Gregor som kommenterat mitt inlägg är en riktig person. Det skulle kunna leda till pinsamma situationer. Om jag vågar ska jag berätta för er om pinsamma situationer när jag känt mig alltför oallmänbildad. Men det tar vi en annan gång.
Nu: sparka igång nyårslöftet igen. Tips? Jag funderar på att gå med i boktipset.se för läsinspiration. Är det bra?
En vän till mig intervjuade nyligen Tuulikki Koivunen Bylund, domprost i Uppsala, i samband med att hon valdes till biskop. Här snackar vi en dam med pondus. Tuulikki Koivunen Bylund är känd för att gå sin egen väg och hon skapade sig många bittra fiender 1998 när hon öppnade portarna till domkyrkan för Ecce Homo-utställningen. Något som nämnts i samband med hennes namn väldigt ofta de senaste elva åren och ett ämne som även min vän kommer in på när de småpratar innan intervjun.
Tuulikki Koivunen Bylund fnyser och viftar avvärjande med handen. "Att det är så mycket snack om Ecce Homo fortfarande. Det är väl inget att prata om. Tänk på Fadime, varför är det ingen som pratar om Fadime längre?" Min vän blir generad. "Fadime... Vad hade du med det att göra då?" Den blivande biskopen ger min vän en stinn blick och säger med eftertryck: "DET VAR JAG SOM MÖRDADE HENNE."
Min vän och hennes kollega stirrar på domprosten under en evighetslång sekund, sedan brister Tuulikki Koivunen Bylund ut i ett rungande gapskratt och blinkar åt dem. "Finsk humor", säger hon urskuldande. Finsk humor. Jag känner att jag har fått en ny idol.
(Tuulikki Koivunen Bylund var den som ledde minneshögtiden för Fadime i Uppsala domkyrka.)
Ikväll startar Kanal 5:s nya storsatsning Söndagsparty med Filip & Fredrik. De fläskar på med en 90-minuters direktsänd show från Manhattan där de tussar ihop Marilyn Manson med Jonas Gardell bland annat. Det går fort att konstatera att pojkarna har kommit en bit sedan "Hello Sydney".
En snabb titt i backspegeln: Efter fiaskot med Christer Ulfbåge och ståhejet kring nästa projekt, "Ursäkta röran", flyttade de till Öppna Kanalen i Stockholm där de sände pratprogrammet "Öppna Dagar". Då under pseudonymerna Jörgen Back och Jonny Wedin. Så här såg introt till Öppna dagar ut:
Jag har en känsla av att "Söndagsparty" kommer att vara något mer påkostat. Bonusklipp från Hello Sydney:
Söndagsparty med Filip & Fredrik Kanal 5 söndag 21.00. Läs mer på Söndagspartybloggen eller i tidningar som SvD och DN.
- Jag tycker att amfetamin har hjälpt mig väldigt mycket och jag vill gärna att man ska dela ut det till skolbarn. Skriv hellre det än att jag är nöjd med domen.
Anders Wendin, Moneybrother, om domen mot The Pirate Bay.
Besvara frågorna om dig med hjälp av låttitlar från en och samma artist. Undvik att upprepa en låttitel. Den här utmaningen har jag sett lite varstans, bland annat hos Abbes pappa och Hanna Fridén. Depeche Mode, Madonna och Kraftwerk i all ära, här kommer mitt liv tolkat av kuplettkungen Karl Gerhard:
Är du kvinna eller man?: En katt bland hermelinerna Beskriv dig själv: Jag vet inte mången som är som du Vad tycker du om dig själv?: Hej på dej, du gamla primadonna! Beskriv var du bor för tillfället: Där de stora torskarna gå Om du kunde åka någonstans, var skulle du åka?: Under takåsarna i Paris eller Hurra hurra vad det är roligt i Moskva Favoritfärdmedel: Gungorna och karusellen Din bästa vän är: Han är ett bedårande barn av sin tid Din favoritfärg är: Förgyll vad du kan förgylla Hur är vädret?: Det jämnar alltid ut sig någonstans Favorittid på dagen: Axlarna ska slutta Om ditt liv var en tv-serie, vad skulle den då heta?: Godafton vackra mask Vad är livet för dig?: Och så tar vi oss en liten kaka till Det bästa rådet du kan ge?: Nu ska vi vara snälla Om du fick byta namn, vad skulle du heta då?: Jazzgossen Favoritmat: En doft ifrån den fina världen Dagens tanke: Vem vet hur länge vi har varann? Hur skulle du vilja dö?: I de ökända kvarteren i det ruskiga Marseilles Din själs nuvarande tillstånd: Om jag finge som jag ville Fel du kan leva med: Så var det med det lilla helgonet Ditt motto: Jag kan spela zittra
Jag ska berätta lite för dig om hur vi människor fungerar. Vi är ganska simpla varelser när man tänker på det. Vi är flockdjur. Vi imiterar ofta varandras kroppsspråk och mimik och vi är förvånansvärt sårbara för grupptryck. Vi är ängsliga och bekräftelsesökande individer som är mer benägna att tycka att saker är roliga om någon annan skrattar åt dem. Varför tror du man lägger burkskratt på komediserier?
En vanlig mardrömstanke för många är att tvingas stå och köra stand-up när ingen skrattar. Det finns få saker som är så smärtsamma att se som ett skämt som inte går hem, någon som försöker vara rolig men inte är det. Det brukar utvecklas en osedvanlig desperation, en frenesi att få ur sig nästa skämt - och sen nästa - i en svettfuktig trevan efter den där förlösande bekräftelsen i form av skratt. Det är plågsamt att se.
Detta tyckte då du skulle vara en bra idé att göra en programpunkt av? Att på bästa hela-familjen-lördagsmystid låta en medioker komikerpanel dra vitsar om och för några folkliga celebriteter som INTE skrattar? Som tvärtom ser helt allvarliga ut? Hur tänkte du?
Det är ett himla liv om Susan Boyle just nu, "årets Paul Potts" i Britain's got talent. Visst, hon har den där trots-att-hon-har-ett-osedvanligt-anskrämligt-utseende-och-snarare-ser-ut-som-67-än-de-47-år-hon-är-har-hon-en-skön-attityd-och-sjunger-fint-grejen för sig. Men jag vete sjutton om hon blir the next big thing. Då blev jag mer underhållen av de här sköna typerna.
Idag känner jag för en färgsprakande, surrealistisk musikvideo med något abrupt slut. Gärna en duett framförd av två extremt kända män med egendomligt samspel. Får jag vara lite petig ska det vara två svarta män, även om den ena helst mer ska se ut som en vit kvinna. Om den innehåller elefanter, flygande peace-tecken och tecknade hjärtan med vingar också vore det toppen.
Här är "Whatzupwitu", en duett mellan Michael Jackson och Eddie Murphy, från Eddies soloplatta i början av nittiotalet. Videon blev 1999 framröstad som den tredje sämsta musikvideon i MTV:s historia.
Så här fina presenter fick jag när jag fyllde år för ett tag sen. Jukeboxen till vänster kräver 50-öringar för att ge dig tuggummin, vilket innebar att jag snabbt samlade på mig alla 50-öringar jag kunde hitta. Vad bra, en tuggummiautomat som också är en sparbössa, tänkte jag. Sen bestämde dom sig för att slopa 50-öringen. That's life.
Jag har just sett SVT-dokumentären "Jag vill inte leva detta livet". Femtioåtta minuter och nitton sekunder av tryck över bröstet, översvämmade ögon och en ilande oroskänsla i maggropen. Jag skulle kunna referera, ifrågasätta och analysera en mängd saker när det gäller hantverk, sakfråga, journalistik och allt det där man brukar referera, ifrågasätta och analysera. Men just nu vill jag bara säga: Se den. För den känns. Konstant, i femtioåtta minuter och nitton sekunder. Du kan se den här.
Sverige är för litet för sånt här. Det var min första tanke när jag slog upp kvällstidningarna innan helgen och såg artiklarna om Pernilla Wahlgrens tårar i "Berg flyttar in". Sverige är för litet för sånt här, för såna här program, det är samma människor som valsar runt i skvallerpress och är med i lättsamma pratpaneler och gråter ut i soffor. Det är ett klart begränsat klientel som ställer upp med sitt liv i offentligheten, och få känns intressanta för mig.
Så att Carina Berg lyckades få mig glad, inspirerad och intresserad i premiärprogrammet av Berg flyttar in är verkligen en bedrift. Programmet förtjänar de fina tittarsiffror det fick och jag förstår varför Carina är mer stolt över den här egna idén än något annat hon gjort.
Styrkan ligger i den fina balansen mellan det nära, det personliga, det som nästintill automatiskt händer när man får följa med en människa hem och samtala i den miljön, och det absurda och komiska i Carinas utifrån-analyser, kommentarer och utsvävningar. Att märkliga drömsekvenser och andra produkter av Carinas livliga fantasi så lättvindigt vävs in i det vardagliga. Fokus ligger mer på hennes upplevelser av, fördomar om och tankar kring den hon gästar, än på själva huvudpersonen i sig, vilket på ett motsägelsefullt sätt ändå tar oss närmare.
Dessutom är Carina Berg väldigt naturlig och chosefri i programmet. Hon är nästan lika rolig som hon är i verkligheten. Det verkar som att Sverige inte är för litet ändå.
Philippe Candeloro var en av nittiotalets starkast lysande idrottsstjärnor. Minns du honom inte? Det kanske beror på att han var fransman. Eller att hans sport inte var någon av de stora bollsporterna. Eller att han aldrig vann någon stor titel. Nej, det där sista är inte sant, eller jo, han vann visserligen aldrig någon stor titel, men det spelar ingen roll. Du borde minnas honom ändå.
Philippe Candeloro var konståkare. En elitidrottsman, med allt vad det innebar. Han hade stått på skridskor sen barnsben, tränade stenhårt dag ut och dag in och drillades av de allra tuffaste. Några månader innan OS 1992 skadade han sig och såg sin dröm gå i kras. Men han kämpade sig tillbaka och vann ett överraskande brons i Lillehammer 1994. Då skulle karriären ta fart på allvar, med fler framgångar i stora sammanhang, men det gjorde den inte riktigt. Det blev aldrig något mästerskapsguld. Philippe hade nämligen inte samma prioriteringsordning som de flesta andra på den nivån. Resultaten var bara nummer två. Nummer ett var alltid publiken.
Hans främsta motståndare var ofta ryssar, till exempel den graciöse supertalangen Ilia Kulik. De var klassiskt skolade, tekniska perfektionister, eleganta och atletiska. Philippe var fånig, slarvig, klädde ut sig till Lucky Luke, tog av sig till bar överkropp och flörtade ogenerat med domarna. På uppvisningen i Lillehammer gjorde han entré mitt i publiken, iklädd en amerikansk flagga och boxhandskar sprang han genom åskådarhavet, hånglade upp några damer och lyfte kommentatorernas armar mot taket. Tävlingsmässigt kritiserades han för sin yviga hoppstil, faktum var att det kunde bli lite hur som helst när han var på isen. Man visste aldrig vad som skulle hända. Han var rolig och dramatisk och jag fullkomligt älskade honom.
Till OS i Nagano 1998 kom han utan några stora segrar i bagaget. Men den vanligtvis så reserverade japanska publiken skrek sig hesa ändå, när han äntrade isen klädd som D'Artagnan:
Det blev ett brons, igen. Men valören på medaljen spelar mindre roll i sammanhanget. (Titta på stegsekvensen i andra halvan av programmet, vid ca 3.25. Titta och lyssna på publiken.) Igår sändes delar av uppvisningen från årets VM i Los Angeles. Men konståkningen blir aldrig igen var den var på nittiotalet - inte utan Philippe Candeloro.
TV Guide listar med anledning av Cityakutens adjö de bästa finalavsnitten i amerikanska TV-serier. Så här ser deras lista ut:
1. M*A*S*H 2. Six Feet Under 3. The Shield 4. 24, säsong 1 5. Dallas, säsong 3
6. The Mary Tyler Moore Show 7. The Sopranos 8. The Tonight Show with Johnny Carson 9. Friends, säsong 4 10. Newhart 11. Lost, säsong 3 12. Arrested Development 13. Grey's Anatomy, säsong 2 14. Cheers Vad tycker ni om det? Att MASH hamnar i topp är kanske inte så konstigt, serien satte ett imponerande all-time tittarrekord när 105 miljoner amerikaner bänkade sig för det sista avsnittet. Lite konstigt dock att de blandar säsongsavslutningar och finalavsnitt, det är inte riktigt samma sak tycker jag. Flera av säsongssluten har vi här snuddat vid förut, i diskussionerna kring minnesvärda dödsfall och cliffhangers till exempel.
Jag älskar finalavsnitt. Det spelar nästan ingen roll vilken serie det är, med lite sentimentala tillbakablickar och tårfyllda avsked kan man spela på många av mina strängar. Jag grät som ett barn till sista delen av Frasier till exempel, trots att jag inte varit ett alltför hängivet fan under årens lopp. Just när det gäller långkörarserier kan man ofta se igenom skådespelarna också, se att de är rörda och säger farväl på riktigt. Det var hjärteknipande att se hela Vänner-gänget i deras allra sista avsnitt. Jennifer Aniston stortjöt och det var uppenbart äkta känslor bakom de andras separationsångest också. Det ska bli väldigt spännande att se om Cityakuten kan slå sig in bland favoriterna.
SVT:s kanske mest sågade program just nu är Grillad. Jag tillhör de få som inte varit alltför negativa, jag skrev en hyggligt nyanserad recension av första programmet här. Trots min försiktiga optimism har jag sen dess bara sett början av Sanna Bråding-programmet och inte en sekund av Anna Book-programmet. Det har en enkel förklaring: Allt hänger på gästen.
Per Morberg var som jag skrev ett idealiskt grilloffer. Sanna Bråding är mer tveksam. Hon har inte en tillräckligt lång och varierad karriär, och framför allt är hennes knark- och fängelsehistorik i det här läget såpass dominerande att det lätt blir tjatigt.
Att se Anna Book grillas känns helt otänkbart. Jag tänker mig att det är som att låta Björne bli våldtagen framför ögonen på ett litet barn. Som om någon skulle tycka det var roligt att en rultig cockerspaniel blir sliten itu av en flock hyenor. Eller skratta åt en motorsågsstyckning av alla tomtens nissar på julafton. Det faller på sin egen orimlighet. Jag såg henne i femmans bedrövliga panelprogram Ranking the stars en gång där hon hamnade överst på allas listor över vem som skvallrar mest eller vad det nu var, och hon blev uppriktigt sårad och började hetsigt bortförklara sig. Det blev jobbig stämning.
Hur som helst. I morgon kommer Dregen att ta plats i grillstolen, och med hopp om bot och bättring och ett uppmuntrande ord från Magnus Betnér förhandskikade jag igenom programmet.
Men nej.
Det är så fruktansvärt ojämnt. Den här gången också riktigt uselt under långa stunder. Det börjar väl okej, sen tappar det direkt tempo, Jonathan Unge (vem?) är seg som sirap och ingen av de jag tror ska leverera levererar. Peter Wahlbeck verkar packad och helt oförberedd och lyckas inte med ett enda skämt. Pinsamt.
Tomas Järvheden är den enda som är rätt igenom stabil - och rolig. Och så Dregen själv, med passningar till programledaren som: "Tomas Järvheden, Sveriges svar på en fråga ingen har ställt. Jag har förstått att du har lite musikambitioner? Jag kan fixa så du får prata med nån. En terapeut alltså, så du kan komma över det där."
Nu hoppas jag istället på Schymanprogrammet, för i Gudrun Schyman, där har vi en klockren gäst. Kristoffer Appelquist har lagt ut sitt manus här, läs och begrunda. Läs också gärna redaktör Richard Slätts blogg, han skriver roliga saker som Claes Malmberg hatar mig och ett försvarstal som inte är ett försvarstal.
Mer om Grillad och ett fantastiskt klipp med roastdrottningen Sarah Silverman kan du se och läsa hos Anders Wallner. Uppdatering: Resumé och SvD bland andra skriver om mer Grillad-turbulens. Uppdatering2: Grillad, fredagar SVT1, 21.00.
Det här är en dag då jag går omkring med nacken lätt framåtböjd och tittar misstänksamt under lugg på allt och alla jag möter. En dag då jag ifrågasätter varje tidningsartikel och misstroget tvekar innan jag klickar, kommenterar, kommunicerar. För allt kan vara fejk.
Man vill inte göra som Tidningsutgivarnas vd Anna Serner och gå på The Guardians aprilskämt (även om hon hanterar det på ett skönt sätt). Så nej, ni ska inte få nöjet att se mig ropa ut att Thomas Bodström ska bli fastighetsmäklare, eller att Göran Hägglund är bisexuell (I wish!) eller att EU förbjuder aprilskämt. Jag tänker inte tro på någonting förrän i morgon bitti.
Herr Aktuellt, Jarl Alfredius, är död. Han sällar sig till därmed till den skara av min barndoms TV-profiler som nyligen lämnat oss. Mona Seilitz. Ingela Agardh. Agneta Bolme Börjefors.Lennart Swahn.
Kommer någon någonsin mer åtnjuta den tyngd och trovärdighet som kommer av 35 års förmedlande av nyheter? Uppfylla en TV-ruta med en sådan självklar trygghet? Representera och personifiera nyheter på det sätt som bara ett mångårigt Public Service-ankare kan göra? Tveksamt. Det är andra tider nu. Nyhetsförmedlingen är bredare, flyktigare, mer mångfacetterad och letar sig andra vägar. Ett ansikte utåt byts oftare ut. Nya program föds och dör. Kanaler startar och lägger ner. Dagens nyhetskonsumenter är aktiva och otrogna. Vi får leta trygghet någon annanstans. Jarl var en av de sista i sitt slag.
Jarl Alfredius blev 66 år. Medierna rapporterar här, här, här, här, här och här.
UPPDATERING: Prankmonkey har tröttnat på att folk inte får höra alla de fina saker vi säger om dem när de är döda. Så här skriver han: "Skriv era hälsningar till den TV-personlighet ni verkligen kommer sakna när han eller hon sminkat sin sista biskop i kommentarerna här nedanför, så skall jag se till att de levereras. Så får människan glädjen att läsa dem medan han eller hon fortfarande är i livet, och de vänliga orden faktisk mening. Själv tänkte jag skicka en liten hälsning till Rikard Palm och hylla hans insats, det tror jag han skulle bli glad av."
Gå in till Prankmonkey och skicka din hälsning, eller skriv den här i kommentatorsfältet så lovar också jag att vidarebefordra till din TV-favorit.
Jag är matt. Den här helgen har varit intensiv, en helg till brädden fylld av journalistik. Journalistikdiskussioner, debatter och tips. Jag är matt, men också sjukt inspirerad av mina kompetenta kollegor runt om i landet. Den journalist som missade Gräv-09 i Örebro missade mycket.
Matt eller ej, idag är det söndag och arkivklippsdag. Den här gången bjuder jag på ett tidigt liveframträdande av kultpojkbandet New Kids On The Block. Låten heter Please Don't Go Girl, programmet heter Don't just sit there och klippet innehåller falsksång, klassisk pojkbandsdans, Joey- och Jordanfnitter och framför allt en genomgående känsla av Herregud vad SMÅ de var.
Bonusklipp: Några år senare har de blivit vuxna och tvingar timida Jon (min favorit) att se den ökända videon Two girls one cup:
Vet du inte vad "Two girls one cup" är? Är du som jag och vet dina gränser kan du läsa om orginalklippet här istället för att se det.
Ur SVT:s pressmeddelande om programmet Inför Eurovision Song Contest:
"Christer Björkman leder programmet och panelen som med sina vassa tungor ska betygsätta bidragen består av Charlotte Perrelli, Petra Nielsen, Marie Serneholt, Christer Lindarw och Thomas Lundin, de fem senare har ju alla själva tävlat i Melodifestivalen."
De fem senare? Till skillnad från Christer Björkman då eller?
Kände du igen mohikanryssen som sjöng Tingeling i Melodifestivalen men visste inte riktigt var du skulle placera honom? I så fall är du som jag. Tur då att sluga 90-talskännare som Orchidpussy-Elin finns som kan leda oss på rätt spår.
Mohikanryssen heter nämligen Michael Lindgren och är medlem i humorgruppen Grotesco. Han är skådespelare och spelade bland annat Nico i filmen Darling - men vi är nog många som främst känner igen honom från Ebba och Didrik. Han har nu hunnit bli 31 år, men nog är dragen desamma: Det är ju Mårten!
Ni minns väl Mårten, den dryga, snygga, ensamma killen som hade mångdubbelt fler leksaker än vänner. Här är ett klipp ur serien där Mårten visar upp sin häftiga krigsdator för Ebba:
Den här dagen finns det bara ett klipp som kan komma ifråga som söndagsklipp. Nämligen det här:
Det är höjdpunkter från SVT:s säsonger av Robinson. I går hade TV4:s variant premiär ochmångaärsnabbaattsåga. Jag förstår dem. Var det spännande? Nej. Var ö-rådet intressant? Nej. Tänker jag döma ut programmet? Nej.
Det är klart att det inte är spännande. Vi känner ju ingen av deltagarna ännu. Jag bryr mig inte om dem. Ännu. För en tittare som jag som struntar i ö-råd, paktsnack och ledartjafs, var det utdragna premiäravsnittet tämligen gäspningsframkallande. Men. Jag vet hur det funkar. Helt plötsligt sitter man där och bryr sig. Har man det minsta lilla intresse kommer man nämligen att lära känna dem. Tidningarna har hakatpå för att de vet vad som kommer att hända. Människor kommer att fortsätta att titta. Och så mycket som deskriver kommer man att snabbt att känna sig närmare deltagarna vare sig man vill eller inte.
Och då - då kommer de stora TV-ögonblicken att komma. Längre fram i tävlingen. När de är tröttare, kraftlösare, mer desperata. För mig handlar det stora nästan alltid om anhörigkontakten. Utmattade deltagare som för en stund får glömma gruppdynamiken och stressen över att omges av människor som inte känner en. Ni ser flera minnesvärda Robinsonstunder i klippet här ovan. När Pål Hollender bryter ihop över hälsningen från sin son. När Tommy Jensen får besök av sin dotter. När Jan Dinkelspiel får ringa hem till mamma. Stor TV med äkta känslor. Fokuserar ni på det, TV4, då har ni alla möjligheter i världen att skapa nya klassiska scener.
Ja, formatet är inte lika hett som det var för tio år sedan. Ja, det är möjligt att det blir en flopp. Ja, det är möjligt att jag inte kommer att bry mig om någon av deltagarna även om sju veckor. Men det finns många faktorer som talar för motsatsen. Att jag bestämt mig för att ge det en chans är en. Erik Billing är en annan.
Hittade den här bilden hos Soraya Hashim. Det är någon sorts Facebookapplikation, har inte sett den själv, men man kan tydligen välja en Disneykaraktär till varje vän som en symbol för dennes personlighet.
Titta nu noga på alternativen. Medan de manliga karaktärerna betecknas som "the one that saves the day", "the leader of the pack", "the funny man" och "the badass" får de kvinnliga vara "the innocent one", "the blonde", "the princess", "the flirt" och "the sexy one". Den enda som faller utanför ramen är Doris från Hitta Nemo; "the dumbass".
Det är en nästan löjligt övertydlig karta över könsrollerna i Disneyvärlden, men också ett intressant bevis på vilka egenskaper som man väljer att framhäva. Ta Pocahontas som exempel. En självständig, intelligent, lyhörd, kärleksfull, modig kvinna med förtrollande sångröst, kanske mest känd för sin samhörighet med naturen. Vad får hon symbolisera? The tan one. The tan one? Jag känner för att gå in och klicka hejvilt könstvärtemot för principens skull.
P.S. När du ändå är inne hos Soraya kan du passa på att skriva under namninsamlingen för Dawit Isaak. D.S.
"Det är ganska lätt att inte läsa. Det är bara att toffla till DN så att den flyger över hela rummet när man kommer hem efter premiärkvällen och sen inte röra den på några veckor. [...] Det finns ett par bra recensenter, men de flesta är en samling klantar. Man undrar vad de egentligen vet om teater."
Marie-Louise Ekman svarar på läsarfrågan: "Varför är det så fint med rosa?"
"Rosa är köttets färg, det hudlösa, det där som finns under, det sårbara. Oavsett yta så ser vi alla lika ut där. Därför är den rosa färgen så drabbande - vi vet att det är där sjukdomarna uppstår…"
Citaten är hämtade från den nya Dramatenbloggen där Örjan Ramberg, Marie-Louise Ekman och Frida Hyvönen bloggat hittills.
Vilken låt låg etta när du föddes, och säger den något om dig? Det undrar Ulrika Good via Silverfisken. Det bloggade jag faktiskt om redan i januari 2007, men eftersom det blev ett så roligt svar berättar jag det gärna igen.
På listorna i USA låg nämligen "Celebration" med Kool & The Gang etta - och på listorna i England hittade man "Woman" med John Lennon i topp.
Det är väl ganska uppenbart vad det säger om mig. Celebrate the woman!
Här kan du kolla vilken låt som spelades när du föddes, och vill du veta mer kan du klicka dig hit också, där du kan se vem som var på omslaget av Time och Rolling Stone den dagen du föddes - bland annat.
Du som är i Göteborg ikväll och vill vara med om en sällsam händelse: Varför inte brottas med en jämnstark tillsammans med 100 andra? Det är en så kallad flash mob som arrangeras av 365 saker du kan göra i samarbete med Flash Mob Göteborg. Jag kan tyvärr inte vara där men jag hoppas på att få se din film eller dina bilder från händelsen sen. Flash mob is the thing.
Tid: Tisdag den 17:e mars, 16.40-17.00. Samlingsplats: Olof Palmes plats (framför Folkteatern), Göteborg. Utföringsplats: Järntorget (runt fontänen).
Redan i maj i fjol skrev jag om The return of Angus MacGyver, det vill säga rykten som sa att den klassiska 80-talsserien skulle bli långfilm. Nu är planerna lite mer officiella. Det är bolaget New Line Cinema som tagit på sig uppdraget, även om detaljerna är ganska oklara för tillfället.
Jag hoppas på en sliten, bitter, något överårig Richard Dean Anderson i huvudrollen. Någon annan MacGyver kan jag inte se. Hellre då att de spelar på att han blivit gammal och trött - men förstås har kvar sina överjordiska kunskaper och räddar världen i slutet ändå. Ja, lite à la Bruce Willis.
Denna söndags arkivklipp tillägnas Sveriges hetaste kvinna just nu: Malena Ernman. Som jag redan har skrivit var hon aldrig min favorit, och en av anledningarna till det är att jag inte gillar hennes popröst. Hon är en fantastisk sångerska, visst, men jag har svårt för det hon gör i verserna, det lägre registret. För att illustrera: Här kan du höra en duett mellan Melodifestivalvinnarna 2008 och 2009 och det är ingen höjdare om du frågar mig. Här nedan gör Malena däremot det hon är bäst på - är utklädd till en man som sjunger Händelaria samtidigt som han snortar kokain. Lysande:
Vilken final. Jag trodde det var den sämsta på flera år, men istället blev det en av de bästa. När ingen Melodifestival de senaste åren varit särskilt svårtippad var det här ett välkommet avbrott. Sjukt spännande! Malena var inte min favorit men jag är glad för hennes skull och jag kommer inte att skämmas när hon representerar oss i Moskva. Om kvällen i övrigt har jag följande jag-mötte-Lassie-fakta att rapportera:
- Jag satt hela kvällen i en soffa som Moto Boy också suttit i.
- Mannen som satt bredvid mig hade en likadan blinkande Melodifestivalpin på kavajslaget som Fredrik Kempe hade - och han hade dessutom fått den av just Fredrik Kempe!
- Fyra personer i sällskapet var gamla Melodifestivaljurymedlemmar, alla dock från olika år.
- Vi tävlade i att tippa finalresultatet och jag vann.
Det där sista var ingen jag-mötte-Lassie, jag ville bara berätta det.
Jag försöker rangordna finalbidragen inför kvällen. Det är rätt svårt, jag ändrar mig hela tiden. Det finns ingen självklar vinnare i år. Ingen personlig favorit, ingen med segerchans i Europa. Nu ändrar jag mig hur som helst inte mer, jag nöjer mig med att konstatera att jag inte skulle gråta om det slutade så här i kväll:
1. EMD 2. Måns 3. Sarah Dawn Finer 4. Agnes 5. Alcazar 6. Malena 7. HEAT 8. Emilia 9. af Ugglas 10. Sofia 11. Molly
Känns konstigt med EMD i topp. Men nu blev det så. Molly är det här årets Tommy Nilsson. Hon sjunger fint, melodin är egentligen rätt söt, men texten. Texten. Herregud. Det borde vara spöstraff på att använda ord som "stjärnorna", "gudarna" och "änglarna" i samma refräng. Mer om spektaklet kan du se och läsa här, här eller här exempelvis.
Uppdatering: Hur många tror på "Skandal: Folk kunde inte komma fram och rösta"-artiklar imorgon? Eller "Slopa juryn"-artiklar eftersom jurygrupperna och folket inte var överens? Jag kan rasa lite redan nu för övrigt: Är det inte pissigt att man får fortsätta telefonrösta efter att juryerna sagt sitt? Det är klart att tvåan och trean gynnas av det. Juryn, röstningen, kompisröster och lite annat skrev jag om redan i fjol under rubriken Lägg ner juryn - och andra tankar.
Tillägg till föregående inlägg om rostningen av Per Morberg: När Henrik Schyffert födelsedagsgrillades i mars i fjol var min vän Fredrik där. Han skrev sedan om sin upplevelse och om roastfenomenet i stort, läs det här.
Här hittar du en trevlig historia om hur det kan gå när man försöker intervjua Per Morberg. Signerat Elin Peters.
Här hittar du Per Morbergs hemsida där du bland annat kan läsa texter som den här: "Skådespeleri måste vara det mest narcissistiska jobb man kan ägna sig åt. Att inför en publik dra ner brallorna och blotta sig. Bre ut sin skam som kaviar på en hårdbrödmacka. Att låta sig beskådas och bedömas. Varför väljer jag att bli bedömd av en person som jobbat bara en bråkdel så länge med materialet som jag och som kanske är hälften så gammal och erfaren? Att gå på auditions. Att vara utlämnad åt det mediala maskineriet. För att bli bekräftad - är det så enkelt..."
Jag har för övrigt fått en helt ny respekt för prao-Tiffany. Idag kom hon till jobbet i EPA-traktor. En ombyggd Volvo, mattsvart med flak. Det är fan klass.
Det är så mycket jag vill skriva om roastfenomenet och ställningskriget mellan SVT och Kanal 5. Men för stunden nöjer jag mig med att tjuvkika på premiären av "Grillad" i SVT ikväll och konstatera att det har en bra bit kvar fram till den amerikanska varianten. På gott och ont. För även om den amerikanska förlagan ofta hyllas, så ska vi komma ihåg att det kommer ut mer som inte är briljant ur det programmet än det som är det.
Kärnan i en bra roast är nämligen inte - som många kanske tror - det elaka, utan i stället det oväntade. Balansen är hårfin mellan plumpa skämt som inte går hem och skruvade poänger som gör det. Att skämta om bröst och sex med Pamela Anderson är ganska trött, och bara den som kan komma med något nytt och leverera det med respekt lyckas. Sarah Silverman är en som kan göra det med värdighet, många gör det utan. Även i kvällens Grillad märks det att många utgår från samma mall. Claudia Galli är okänd, Erik Hörstadius är tjock, Claes Malmberg har snortat kokain och så vidare. Vi fattar. Vitsarna om att Lennie Norman är gammal blir fort... gamla.
Första grilloffret är Per Morberg, ett tacksamt sådant, tillräckligt kufisk för att bli förlöjligad, tillräckligt stark för att kunna bli rejält sparkad på utan att det blir osmakligt. Jag har redan skrivit om mina känslor kring den mannen i Per Morberg är som en trafikolycka och Världens Viggos och Carlar, förenen eder. Han sitter och svettas i mitten av studion och ser ut som ett läderkärl av testosteron som kan explodera när som helst. Grillarna är påtagligt nervösa och är mer elaka med varandra än med Per. Men roligt blir det ändå på sina ställen.
Tomas Järvheden är en stabil värd och kallar programmet för ett "Här är ditt liv" med Tourettes. Han presenterar för övrigt Måns Nilsson som "en fjärdedel av duon Anders & Måns" och råkar sen (faktiskt) oavsiktligt kalla honom vid fel namn. Kvällens konstigaste skämt står Anna Blomberg för när hon säger om Järvheden att han "satte ordet arier i solarier". Anders Ekborg är oväntat orginell, om än lite långrandig, Erik Hörstadius kommer obehagligt nära något alldeles för verkligt med en "var inte ledsen för att du misslyckats, spotta upp dig för vi vet att du har det i dig"-poäng. Jag hade önskat att Morberg själv slagit tillbaka lite hårdare, (eller mycket hårdare) men i introt driver han gott med sig själv.
Hur som helst, titta och döm själv, klockan 21.00 i SVT1.
Apropå listan med TV-dödsfall: Känner ni igen den här killen? Han spelade bland annat advokat och underbarn i Ally McBeal, den som såg det minns säkert scenen när Ally misstar honom för den dansande babyn och sparkar ner honom.
Han hette Josh Ryan Evans och spelade även den populära karaktären Timmy i såpoperan Passions. Tanken med Timmy i serien var att han på sedvanligt såpamanér skulle dö och sedan återvända som spöke.
Men samma dag(!) som avsnittet där Timmy dog sändes, dog också Josh Ryan Evans. Han avled efter komplikationer kring ett hjärtingrepp, kopplat till det ovanliga fall av dvärgväxt han led av. Han blev 20 år.
America's Next Top Model har kört igång sin 12:e(!) säsong och du kan se första delen av första avsnittet här. Titta noga på introt - de försöker dölja det med fotoblixtar och megasnabb klippning, men mina hökögon ser ändå superbluffen de försöker komma undan med. De räknar nämligen ner de tidigare vinnarna, men istället för att visa Adrianne som vann första omgången, ser vi (min favorit) Elyse. Som bara kom trea. En förvanskning av sanningen som heter duga alltså.
Redan 2007, i inlägget Top Model-special skrev jag om bråket mellan Adrianne och Tyra. Nu verkar alltså Top Modelhistorien ha skrivits om helt och hållet, och Tyra & co tänker inte över huvud taget låtsas om att Adrianne Curry finns.
Dagens mest rörande TV-ögonblick kom från ett lite oväntat håll.
Den alpina åkaren Hans Olsson skrällde med en tredjeplats i världscuppremiären i november. Förväntningarna på honom höjdes rejält, men efter det har han radat upp misslyckanden. Han har kört ur, kraschat, skadat sig, varit många sekunder efter de bästa och blivit kallad feg och mesig. På VM blev han 33:a och var bedrövad. "Jag skäms, man borde inte få representera sitt land när man är så här usel" sa han efteråt. Idag var det sista chansen den här säsongen. Världscuptävlingar på hemmaplan. Och han gör det, han lyckas, han kommer trea. Det är svensk historia, den andra pallplatsen i ett världscupstörtlopp för herrar. Den andra pallplatsen i ett världscupstörtlopp för Hans Olsson.
De topp tre ställer upp sig för sedvanlig fotografering, sedan vill SVT:s reporter ställa några frågor. "Jag har gått igenom mycket tufft..." börjar Hans Olsson. Sedan brister det och han bara gråter. Reportern väntar tålmodigt men Hans Olsson bara gråter. Hon ställer en ny fråga och han försöker verkligen svara, men det går inte. Han bara gråter. "Ursäkta" säger han och gnuggar sig i ögonen. "Ursäkta". Efter några frågor som inte fått annat svar än Hans Olssons tårar bryter de intervjun och går till André och Pernilla i studion istället.
Kanal 5:s nya satsning Wipeout gjorde knallsuccé och klockade in på 925 000 tittare efter första programmet. Jag såg själv premiären, trots att jag i förväg inte kände något som helst sug efter ännu ett c-kändisar-leker-och-blir-kladdiga/smutsiga/blöta/slagna/utklädda-i-ett-förnedringssubstitut-till-Gladiatorerna-program, och jag kan summera framgången i två punkter:
1. Felix Herngren. Jag har aldrig hört honom så rolig förut. Den knastertorra, smyghätska tonen i hans kommenterande passade klockrent in i det lätt hysteriska tävlingsupplägget.
2. Hederlig gammal slapstickhumor. Ja, det är roligt att se en kaxig muskelputte få en stång inkörd i magen. De där banorna är för övrigt inte tagna från vilken lekplats som helst, det är riktigt grymma grejer de brottas med.
Denna söndag är inte bara en dagen-efter-melodifestivalsöndag, det är också internationella kvinnodagen. Som en ihopsmält hyllning kommer här veckans arkivklipp: En 20-årig Sarah Dawn Finer sjunger feministeposet "I'm gonna fuck you 'til you stay fucked".
Sarah Dawn Finer tillsammans med en annan schlagerdiva, Nana Hedin, och Jonas Gardell.
Popjunkien förundras över sin ohippa musiksmak, och jag känner igen mig på alla fronter. Jag har fortfarande inte postat skämsmusiklistan som var fortsättningen av den här musikutmaningen, men ett första utkast hamnade på en så låg nivå att jag inte visste om jag kunde stå för det eller inte. Å andra sidan så skäms jag egentligen inte. Musik är musik, alla tycker olika och vad man känner för en låt handlar så mycket mer om associationerna därikring än den konstnärliga kvaliteten.
Hur som helst, jag är så ohipp att jag blir rörd av norska emokids som vinner "Norske Talenter". Här är Erlend Bratland:
Inlägg
