TV-dödsfallen jag minns bäst

TV Guide listar de mest chockerande dödsfallen i TV-serier. Där hittar du bland annat Teri Bauer från 24, JR Ewing från Dallas och Henry Blake från M*A*S*H.

Jag gör en egen lista över de som inte kom med hos TV Guide. Det här är kanske inte de mest chockerande dödsfallen, men likafullt minnesvärda: (Inlägget är förstås fyllt med spoilers, beware).

1. Rachel, Kalla Fötter.
En favoritkaraktär i en favoritserie. Att följa hennes älskade Adam efter beskedet om hennes död är bland det mest hjärtskärande som visats på TV.

2. Leo, The West Wing.
Leo McGarry överlevde en natt i en skog när han fått en hjärtinfarkt. Han fick senare en överraskande förfrågan om att ställa upp som kandidat till vice presidentposten. En triumf han aldrig fick avnjuta - eftersom skådespelaren John Spencer dog.

3. Billy, Ally McBeal.
Visst, han hade betett sig märkligt och cirkusen kring honom liknade mer och mer ett skämt. Men den förvirrade kärleksförklaringen till Ally under hans sista sekunder var uppriktig och rörande.

4. Mark, Cityakuten.
TV Guide har med Lucy Knights död på listan, och det var visserligen Cityakutens mest spännande avsnitt, (som borde legat etta på min lista över cliffhangers) men vad gäller dödsfall är det ändå Marks jag minns bäst. Att se en så genomsympatisk karaktär tyna bort, och sedan höra Carter läsa hälsningsbreven... Det är smärtsamt.

5. Viggo, Rederiet.
Viggo var hatad av i stort sett hela Sverige. Men under hans dramatiska död lyckades de ändå visa upp den mänskliga sidan av honom:



6. Denny, Grey's Anatomy.
Jag tyckte aldrig att romansen mellan Izzie och Denny var särskilt trovärdig. Men sällan har väl ett patientdödsfall påverkat fortsättningen av en sjukhusserie så mycket.

7. Sgt. Doakes, Dexter.
James Doakes var en "good guy". Dexter ska inte mörda good guys. Även om det var Lila som var den direkta orsaken till hans död var det i grunden Dexters fel, och jag kommer aldrig att förlåta honom för det.

8. Bimbo, Tre Kronor.
En klassisk såpadöd. Efter en våldsam bussolycka blir Klimax lämnad ensam med lilla sonen River. Ja, ni hör ju. Bara namnen gör det minnesvärt.

9. Jen, Dawsons Creek.
Jag har aldrig riktigt följt serien, men ändå lyckats lära känna karaktärerna så bra att det knep till i hjärtat när den döende Jen bad vännen Jack att ta hand om hennes dotter.

10. Prue, Förhäxad
En supertajt trio blev två - men serien fortsatte. Lägligt nog hittades en ny syster, men nog var det ändå orginalet som var det rätta.

Vilka dödsfall minns du bäst?

To whom it may concern

Sedan en tid tillbaka finns jag på Twitter här och på Bloggy här.

Herr och fru Armstrongs hemlighet

Denna söndags smått osannolika arkivklipp hämtar jag från amerikansk sextiotals-TV. I've got a secret var ett tävlingsprogram där en kändispanel skulle gissa vad gästerna - vanliga människor - hade för hemlighet.

I det här avsnittet är gästerna herr och fru Armstrong och hemligheten är att deras son blev en astronaut just denna dag, i september 1962. Fru Armstrong får bland annat denna fråga av programledaren: "Now, how would you feel, Mrs. Armstrong, if it turned out - of course nobody knows - but if it turns out that your son is the first man to land on the moon? What, how do, how would you feel?"
Vi vet alla vad som hände sju år senare. Se klippet för att höra vad mamma Armstrong svarade:


Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Fjunig Winnerbäck, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, och Knesset - Vi är världen.

Låtstöld, bröst och Matrix

Spontant om Melodifestivalen, deltävlingen i Malmö:

Varför har Johan Becker och Star Pilots snott refrängen från Boy Meets Girl?

Jag tycker om Susanne Alvengren. Även om hon sjunger lite halvsvajigt.

Blev det inte lite väl hej-jag-heter-Maria-och-jag-har-tjockare-lår-än-Sahlene-så-jag-måste-visa-brösten-istället?

Malena Ernman påminner lite om albinotvillingarna i Matrix.

Uppdatering: Kan man rösta på Darin?

De sluter upp kring Cityakuten

På måndag drar Cityakuten igång igen i Sverige. Sen en tid tillbaka har det varit klart att ännu en favorit återkommer till serien den sista säsongen - Sherry Stringfield som Dr Lewis. De flesta viktiga karaktärer från de tidiga åren har nu tackat ja, även något överraskande George Clooney (så såg det inte ut när jag skrev Konstgjord andning på Cityakuten).

Jag har inte följt serien på några säsonger, men jag räknar med att få nostalgigråta ut ordentligt under de sista avsnitten.

Har du koll på nätkändisarna?

Har du lite att göra kan du alltid kolla in den här listan: 99 Things You Should Have Already Experienced On The Internet Unless You're a Loser or Old or Something.

Här finns många klassiska videor, bilder och hemsidor som spridits som löpeldar från inbox till inbox de senaste åren. Jag hade sett 73 av 99 saker förut. Är det bra eller dåligt?


more animals
Via Buzz.

Luuk nytt lok i På Spåret

Det blev inte Lotta Bromé. Eller Annika Lantz, eller Johan Wester eller Anne Lundberg eller någon av de andra vi spekulerade kring när det blev klart att På Spåret behövde en ny programledare. Det blev Kristian Luuk. Oväntat, men ändå självklart. Vem skulle annars överleva ett sådant kamikazeuppdrag? Det här kommer han att klara utmärkt. Det kommer att bli ett nytt program, med en ny ton, men det kommer inte att bli sämre. Bara annorlunda.

Det är klart, kanske tappar han en del av den osannolikt stora publik Oldsberg haft, eftersom osannolikt stora publiker tenderar att ha problem med förändringar, men han kommer också att vinna nya. Såna som jag, som tidigare bara snabbscreenat igenom programmen i SVT Play.

Uppdatering: Jag glömde skriva att jag fortfarande röstar på Stefan Holm som bisittare.

Här ska det stå en rubrik

Mymlan vill se mina bästa bloggrubriker. Jag blir smickrad över epitetet "Word jiggler" även om det inte känns helt välförtjänt. Jag är visserligen journalist, men ingen rubriksättare. Dessutom tycker jag inte att bloggrubriker har riktigt samma förutsättningar som löp eller tidningsrubriker. En rubrik i en tidning har en enda uppgift: Att dra uppmärksamhet till sig när man ögnar ett uppslag. Namn på blogginlägg fungerar däremot också som länkar och bör oftare representera innehållet lite bättre.

Apropå det skrev jag en gång ett inlägg om ett närbesläktat ämne, nämligen namn på TV-serier. Inlägget hette It's all in the name och i kommentarerna berättade bland annat Henrik Schyffert om tankarna kring "I manegen..."

Ett bra namn är baserat på vad man fyller det med. DN är det bästa namnet i Sverige tycker jag. Det säger vad det är. Dagens Nyheter. Nöjesguiden är också genialt. En guide till nöjen. Vi höll på med "knasiga" namn till vår första serie som "Hattifnatt poliserna" och ""Och stack sakta ut sin stjärt" tills vi kom på att dom bästa namnen beskriver vad det är. "I manegen med Glenn Killing". Sen fick skämten/manuset fylla namnet med en mening.
- Schyffert

Bra sagt. Anyhow, tillbaka till rubrikerna. Jag använder mig ofta av citat, och där är det förstås svårt att själv ta credit. Ett sånt exempel som blev omtyckt är Älgarna tog honom med sig.

För att få uppmärksamhet kan man ju alltid stoppa in kända namn i en oväntad kontext. Gamla men fortfarande vällästa inlägg är till exempel Per Morberg är som en trafikolycka, Amina och jag i oljecisternen, Robyns hemliga förflutna och Jag kommer aldrig att bli en Blondinbella. Jag misstänker att det har en aning med rubrikerna att göra.

Sen funkar väl alltid våld, sex och vissa "chockord" också, som: Kolla in könet, Hasch och knulla i SVT och Huliganmeteorologen anfaller.

Ibland försöker jag vara lite fyndig, med varierat resultat. Birro ny stjärna i Karlavagnen eller Allsången och svansen var väl inga höjdare egentligen, men Mannen som talade med damcyklar fick jag faktiskt beundrande kommentarer på.

Det var några exempel. Haka på den som känner för att förkovra sig i sitt eget arkiv.

Nu lugnar vi ner oss lite va

Vassa Eggen kommenterar mediebevakningen av kronprinsesseförlovningen:

William Randolph Hearst's admonition to this staffs, 1938
Foto: Jeff Jarvis (licens)

De bästa tacktalen

I natt är det dags för den glittrigaste och mest storvulna av alla fester, nämligen Oscarsgalan. Det innebär också en lång kavalkad av människor som blir avbrutna av en orkester. Just det: tacktalen. Kära Hollywoodmänniskor, lyssna nu.
Ett tacktal ska:
- vara känslofullt
- kännas spontant och äkta
- inte vara för långt
- helst innehålla mer substans än en uppräkning av namn.

Visst, det finns de som har insett detta och givit oss god underhållning. Som energiknippet Cuba Gooding Jr, kysskupparen Adrien Brody och storgråtare som Halle Berry till exempel. Men alldeles, alldeles för många verkar ha fullkomligt missförstått tanken med ett tacktal och använder sina sekunder i rampljuset till att rabbla en obegriplig lista namn.
Därför är denna söndags arkivklipp några fler goda exempel.

Chandra Wilson, SAG Awards
Alla som dallrar med sitt gäddhäng offentligt i galaklänning bör hyllas. "To be able to take this thing home to my girls and hold it in front of them and say look what this skin and this nose and this height and these arms..."

Michael Jeter, Tony Awards
Ett perfekt tal: Kort, känslosamt och med ett budskap.



Roberto Benigni, Oscarsgalan
Allt blir bättre med lite galenskap. Den här italienaren svallade över av vansinnesglädje och med hjälp av en bara knappt förståelig engelska tackade han bland annat sina föräldrar med orden: "they gave me the biggest gift - poverty".

V S Naipaul, Nobelpristagare 2001
Classy.

(Ett hedersomnämnande går även till Naipaulkollegan JMG le Clézio som höll en del av sitt tacktal på svenska.)

Det finns fler pärlor också, men många av de jag tänker på var inte nominerade i de tyngsta kategorierna och finns inte på Youtube.
Vilket är ditt favorittal?

Varje söndag rotar jag i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Jam session med ABBA, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, och Knesset - Vi är världen. Läs mer om Oscarsgalan här, här, här och här.

Översättare utan fingertoppskänsla

The Ellen Degeneres Show visade häromveckan ett inslag om att svåra bränder hade ödelagt ett helt samhälle i Kalifornien. Det var tragiska bilder från en bygd där fler än 500 hus helt brunnit upp. I slutet säger en sentimental speakerröst nåt om att människorna mitt i all misär nu ändå ser framåt, eftersom "...their spirits were never broken."
Den svenska översättaren väljer att texta det så här:
"De tappade aldrig gnistan."

Var det så lämpligt?

Här är ett nytt liv

Nu är det klart att SVT gör Här är ditt liv med Ingvar Oldsberg. Jag skrev om planerna - och det historiska programformatet - redan i oktober, här är ett utdrag:

Redan i fjol gick Ingvar Oldsberg ut och sa att han var sugen på att leda en ny omgång av serien. SVT i Malmö kontrade med att erbjuda Anne Lundberg programledarrollen, men vem det nu än blir som axlar Lasse Holmqvists mantel så blir det inga inspelningar förrän tidigast nästa år.
[...]
Här chockas Muhammad Ali så att han nästan vänder och går i dörren, här överraskas en sval Phil Collins av några gatumusikanter och här börjar fotbollsstjärnan Ian Wright gråta hysteriskt vid blotta åsynen av programledare Michael Aspel och hans röda bok.

Det hela började som ett radioprogram i USA 1948 och har sedan dess sänts i tusentals upplagor i flera länder. 1954 var det Helan och Halvans tur att bli lurade in i vad som skulle bli parets enda framträdande i amerikansk TV. Något som inte uppskattades till fullo. Så här sa Stan Laurel efteråt: "[Oliver Hardy] and I were always planning to do something on TV. But we never dreamed that we would make our television debut on an unrehearsed network program... I was damned if I was going to put on a free show for them".

Läs hela inlägget och se fler klipp här.
Mer om nyheten hos SVT, SvD, AB och DN bland andra.
Det här innebär också att Oldsberg slutar i På Spåret, vilket förstås får Aftonbladet att skrika ut att han blivit "petad". Det är möjligt att Björn Hellberg känner sig petad, men Oldsberg har som sagt försökt lobba in Här är ditt liv länge.

High five

Jag blir så glad av sånt här. Ett team bestämmer sig för att muntra upp morgonsura rusningstrafikanter - och med en enkel men finurlig high five-operation får de tusentals tunnelbaneåkare att le:



Klicka här för att läsa mer och se mängder av fina bilder på folk som lyser upp av ett lite oväntat avbrott i vardan.
Via Buzz.

Fjunig Winnerbäck

Som en hyllning till mannen som fick tyst på Skavlan och med en svag koppling till gårdagens hjärtetema får denna söndags arkivklipp bli en mycket ung Winnerbäck som sjunger en snutt av En kärleksdans:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Jam session med ABBA, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, och Knesset - Vi är världen.

Måns och Jennifer

Är Måns Zelmerlöw och Jennifer Love Hewitt tvillingar som separerats vid födseln? Vissa tecken tyder på det.

Hittat hos Hinseberg. Mer om Måns här.

Melodifestivalen - deltävling 2

Korta tankar inför kvällens begivenheter:

- Måns är favorit och ska lätt segla vidare till Globen. Han kommer med nästan samma låt som för två år sen.
- Cookies 'n Beans kan bli farliga. Frida Öhrn är lite av hela Sveriges älsklingsröst.
- Roligt att Lili och Susie sjunger en låt som verkligen låter Lili & Susie. Fast uppdaterat. Uppdaterat från 1985 till... 1995.
- Det är alltid kul att se fullblodsproffset Amy Diamond. Den här låten känns bättre än aptrista Thank you också.
- Markoolio sjunger en ballad? Markoolio kan inte sjunga. Men texten är kul.

Lyssna på låtarna här.

Christian Look

Kristian Luuk gör ett inslag i stackars negligerade Popcirkus om varför så många svenska artister skriver låtar på engelska. Per Sinding Larsen avannonserar med orden:

- Vi tackar för det, Kristian Luuk. Eller kristet utseende, som han heter på svenska.

Fyndigt.

Foto: Pressbild The Kristet Utseende.

Mankind Is No Island

Mycket fin liten film, hittad via Silverfisken.

Tjejer har fler hål

Emanuel firar jubileum och skriver en bloggårskrönika där han bland annat lyfter upp ett årsgammalt pressmeddelande som jag helt missat.

Mejlet har ärenderaden: Tjejer har fler hål.
"Det fick i alla fall mig att klicka" skriver Emanuel och det här är vad som kommer upp om man klickar:

Bifogat ett pressmeddelande från Folktandvården
mvh
Christian Larsen, pressekreterare.

Mycket roligt.

Dagens finaste läsning

Elin skriver om sorg.

Wolverine does not do high kicks

Det drar ihop sig till Oscarsgala - den 22 februari är det dags. I år är det inte den sedvanlige komikern som ska leda festligheterna, utan Hugh Jackman tar över spakarna från Jon Stewart. Hugh Jackman är för den breda massan mest känd som Wolverine i X-men, men det kommer faktiskt inte att vara första gången han leder en stor gala. Som trefaldig värd för the Tony Awards har han stått inför en liknande publik förut.

Så här såg det ut en av gångerna, när Hugh pratar (och sjunger) om svårigheten att kombinera sin hårda Wolverine-image och kärleken till musikal:

Pojksex och en dräpande Winnerbäck

Två minnesvärda TV-ögonblick de senaste dagarna:

1. I avdelningen svårt-att-acceptera-att-barnskådisar-växer-upp känns det aningen underligt att råka slå på TV:n mitt i en ångande het sexscen med Nicholas Hoult, ni vet Om en pojke-pojken. Han är numera med i ungdomsserien Skins och röker hasch, tatuerar sig och får orgasmer för glatta livet. Just den här sexscenen var bland det naknaste jag sett på länge.

2. Ett ögonblick som skulle kvala in på vilken årsbästalista som helst var i fredags när medieskygge Lars Winnerbäck tröttnade på Fredrik Skavlans frågor om hans relation till Ulf Lundell och replikerade: Kan vi inte prata om hans svärson istället?
Skavlan (som är tillsammans med Maria Bonnevie som Mikael Persbrandt lämnade för att istället skaffa barn med Sanna Lundell, dotter till Ulf) tystnade rätt tvärt, och den lilla del av publiken som hängt med i skvallersvängarna tjöt av skratt. Se det här. Det är för övrigt ett glimrande avsnitt även i stort, ända till den där älskarinneförfattaren kommer in och hamnar i ett föråldrat och förvirrat könsrollsresonemang med en zoolog(!).

Uppdatering: Aftonbladet hänger på Nicholas Hoult-spåret.

Ur Melodifestivalarkivet

Om du läste tidningar som OKEJ under sent åttiotal och tidigt nittiotal minns du förmodligen Don & Angelique. Kärleksparet var en våt dröm för dåtidens skvallerpress med sitt stormiga förhållande som innehöll offentliga fisteloperationer och mordhot bland annat. Angelique Widengren var med i Sound of Music tillsammans med Nanne och Peter Grönvall och de medverkade i Melodifestivalen två år i rad, först 1986 med Eldorado och sen 1987 med Alexandra:



Don Bennechi var aldrig med i Melodifestivalen, men det hindrade honom inte från att sjunga in en italiensk version av Jan Johansens vinnarlåt Se på mig:



Don har på 2000-talet försökt sig på en comeback med bland annat ett framträdande i Förkväll 2007. Du hittar hans hemsida här. (Besök på egen risk).

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat exempelvis Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen och Depeche Mode - The final countdown.

Tankar efter deltävling 1

Jag vet inte vad jag ska tycka om Melodifestivalen. Det kändes som en trist premiärshow, utan ett enda riktigt bra nummer. Men å andra sidan, så känns det varje år. Varje år tycker jag att låtarna är menlösa efter en första lyssning, och sen sitter jag ändå där inför finalen och märker att jag gillar dem.

Det var rätt vinnare hur som helst, Alcazar gick vidare på ren proffsighet och Emilia hade en tillräckligt bra låt för att kompensera för falsksången. Jag tyckte lite synd om Spamalot-Nina dock, hon är skön. I min bok slår hon den urusla Scotts-låten anytime.

Vad gäller Petra Mede så bestämde jag redan innan programmet att jag skulle stå bakom henne. Hon har i det närmaste ett omöjligt uppdrag. Visst, hon känns aningen forcerad, visst, hennes ovana att leda stora arrangemang lyste igenom lite, men på det stora hela tycker jag hon gjorde bra ifrån sig. Hon var rolig, samlad och stilig och de hopplösa reglerna är inte hennes fel.

Jag kan för övrigt köpa tanken med en jury som plockar ut en joker - men varför göra det så komplicerat? Ett "tredje chansen"? Herregud, låt de komma in efter andra chansen och välja ett elfte finalbidrag bland de som inte kom med. Den som trodde att det skulle bli mer spännande på det här viset har fel. Det blir bara förvirrande.

Mästarna Ara och Emma

SVT:s Mästarnas mästare är ett småputtrigt program, rätt ojämnt men med stunder då det bränner till på riktigt. Behållningen hittills har varit Ara Abrahamian som charmat in sig totalt hos de andra stjärnorna. I det senaste avsnittet avslöjades mer om hans bakgrund och de andra grät floder över både tragisk uppväxt och orättvisa idrottsresultat.

En annan händelse som gick rakt genom rutan och in i hjärtat var i avsnitt tre när en tävling bestod av att simma och dyka efter olika nycklar. Emma Igelström var klar förhandsfavorit förstås och trots att det är en relativt fånig tävling i ett relativt fånigt samanhang märktes pressen på henne. Hon vann dock överlägset och det gick inte att ta miste på lättnaden och glädjen efteråt. Hon erkände då att hon bara varit i en bassäng två gånger(!) på de fyra år som gått sedan hennes karriär tagit slut. Det var starkt.

Däremot hade de gärna fått skippa tjejerna-klär-upp-sig-och-pyntar-och-lagar-mat-till-killarna-sekvensen i tisdagens avsnitt. Malin Moström säger att "killarna tycker nog om att bli ompysslade och att vi gör lite extra för dem" och jämställdhetskampen tar tio steg bakåt.

Mästarnas mästare, tisdagar 20.00 i SVT1. Se de första fyra avsnitten här. Tidigare har jag skrivit om programmet i Sportstjärnorna och det fallande lasersvärdet.
Foto: Pressbild från http://www.ara.se/.

Superemmy

Bara en parentes angående färdtjänststoryn: Enligt TT har chauffören följande förklaring till att han släppte av 90-åriga Emmy Hallgren en kilometer från hennes sommarstuga:

När han försökte komma upp för en backe gled han ned. När han säger att han inte kan göra mera, hoppar kvinnan ur bilen.

Känns det rimligt? Att en 90-årig, halvblind kvinna glatt "hoppar" ut ur bilen mitt i en glashal uppförsbacke? Jag ser det inte direkt framför mig.

Mänskligheten - del 2

Apropå sökord. Nån googlare hamnade här nyligen efter att ha frågat sig följande:

Vad får man för sexuella utsvävningar när man tar anfetamin?

Här får du mitt svar: Det heter amfetamin.
I övrigt lägger jag frågan till handlingarna och inser att jag aldrig kommer att sluta förundras över det här människosläktet.

Conan O'Briens svenska ölreklam

I natt avgjordes Superbowl, och ni vet vad det betyder - reklamfilm. Här är Conan O'Brien i en reklam för Bud Light.

Madonnas första liveframträdande

En ikon kommer till Sverige i sommar. Det var 19 år sen sist.
Det har runnit mycket vatten under många broar för Madonna sedan hon släppte första singeln Everybody 1982.
Så här såg det ut då:



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Jam session med ABBA, Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, och Knesset - Vi är världen. Mer om Madonnas turné här eller här.

Yesteryear

Mumari undrar vad jag bloggade om för ett år sedan. Jag grävde i arkivet, hoppades hitta en djupsinnig analys om popkulturellt existensberättigande eller en finkänslig recension av nobelpristagaren Grazia Deleddas samlade verk eller något liknande. Jag finner en lovande rubrik, "Mänskligheten", men själva inlägget var rätt fåordigt:

Du som sökte dig hit idag med söktermen "kan man dopa sig med alzheimers medicin", du behöver hjälp. Kanske lika mycket som du som kom hit efter orden "knullad av moster".

Gervais synthiga förflutna

Om man var med i ett synthband på 80-talet och spelade in ett par videor med allt vad en synthvideo på 80-talet innebar, och sen blir en världskänd komiker och skådespelare, då kan man rimligen anta att de där videorna kommer att grävas fram och förfölja en i evighet. Känner du igen stilige The Office-profilen Ricky Gervais på bilden till höger? Yes, det är han. Han sjöng i synthduon Seona Dancing back in the days, de släppte bland annat singeln Bitter Heart:



Roligt. Men inte så mycket att skämmas för, eller hur?
Det här är inte hela videon och det är rätt dålig kvalitet, så jag rekommenderar att du kikar in på seonadancing.com för fler videoklipp, bilder och info. Här sjunger han live.
Hittat hos Mats som till mångas glädje börjat blogga igen!

Operation allmänbildning 2009 - del 2

Jag smygstartade mitt nyårslöfte förra veckan med en önskan om lite hjärnstormning kring "allmänbildning" tillsammans med er kära läsare. Vad är allmänbildning? Hur viktigt är det? Vad eller vilka tillhör allmänbildningen inom kulturområdet? Det blev en skön diskussion som med fördel läses här.

Era ord är min lag och därför tänker jag ta alla tips på allvar. Dessa punkter utkristalliserade jag från kommentarerna:

Läs Tage Danielsson.
Tage är en husgud, så där har jag redan på fötterna. Men jag läser gärna lite till.

Lyssna på P1.
Mycket bra förslag. Min åtgärd kommer att bli att göra en översyn av kanalens totala utbud, bena ut de program jag bör höra och sedan lyssna så mycket som möjligt på dessa. (Tips?)

Surfa planlöst på Wikipedia.
Jag kallar det slumpkunskap, likt mina Youtubemaraton. Ska boka in några sessioner.

Se Kulturnyheterna i SVT och anteckna allt du vill veta mer om.
Will do.

Lär dig svaren till de rosa frågorna i TP.
Någon som har ett TP som kan ställa lite rosa frågor till mig?

Lär dig fysik och läs på om något gammalt krig.
Fysikdelen känns lite svepande, men jag ska absolut grotta ner mig i ett krig. Men nu var det väl ändå mest kulturbildning det skulle handla om här i bloggen.

Bemästra Plancks konstant.
Tack för den, eff. Som sagt, kulturbildning. Ehum.

Läs boken "Vad varje svensk bör veta".
Ska se till att göra det.

Läs Bibeln.
Kan många historier ur Bibeln rätt bra, (läste "Barnens bibel" säkert trettio gånger som liten), då är det värre med alla andra religiösa skrifter. Nån som vet om det finns smidiga sammanfattningar nånstans?

Lista från Anna: "Film: Casablanca, Breakfast at Tiffany's, Star Wars, Titanic, Pulp Fiction, Borta med vinden, Psycho, Gudfadern, Gökboet, Sagan om ringen, Sunset Boulevard.
Litteratur: On the road, Brott och straff, Glaskupan, något av Hemingway, Stolthet och fördom, något av Shakespeare, Illiaden, Odysseen (nu blev det nog felstavat), Odysseus av James Joyce, Röda rummet, Harry Potter, något av Selma Lagerlöf, något av John Steinbeck, Karin Boye."

Jag kan bocka av det mesta på den där listan faktiskt, men inte allt. Ska se till att åtgärda det.

Vi snuddade också vid diskussionsämnena tvång kontra lust, allmänbildning kontra nischbildning och lite annat, men det får bli grunder för andra blogginlägg en annan gång.

En läsare tycker för övrigt att jag för att bli mer allmänbildad ska komma underfund med "vem jag är". Det känns lite för stort för nu.

"Jag är i prima form"

Sitter och slötittar på reprisen av Skavlan och ser till min förvåning och förtjusning att reportern som skickats ut på stan för en enkät om motion hittat en livs levande rumpnisse.

Här hittar du programmet, spola fram 43 minuter för att fånga hennes korta uppenbarelse. Oväntad lookalike, men sötare tant får man leta efter.

Ding ding revival

Är det bara jag eller påminner kvällstidningarna allt oftare om den klassiska blaskan En ding ding värld..?








Skärmdump nedan från aftonbladet.se, till höger expressen.se ikväll. Nu gastar de dessutom att "för mycket sex kan ge cancer." Suck.

Jam session med ABBA

ABBA fick ett lifetime achievement-pris på Rockbjörnengalan och halva gruppen gladde publiken genom att dyka upp.

Veckans arkivklipp kommer i gruppens anda från 1978 när ABBA, Olivia Newton-John och Andy Gibb jammade tillsammans i nåt TV-program. Klippet börjar med en presentation av Olivia, sen improviserar de fram lite Beach Boys, Frida sjunger opera, gänget skojar med Andy Gibb - allt mycket avslappnat och uppsluppet, som om publiken består av gamla kompisar och TV-kamerorna alls inte är där. Något bisarrt.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Magnus Samuelsson chockar TV-team, Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, och Knesset - Vi är världen.

Fina doldisar bland Oscarsstjärnorna

Ingen missade väl att Oscarsnomineringarna presenterades idag. Vad gäller kategorierna för bästa skådespelare så gillar jag att jag bland superstjärnor som Meryl Streep, Angelina Jolie, Sean Penn och Brad Pitt också hittar två gamla TV-favoriter: Melissa Leo och Richard Jenkins. Melissa Leo spelade den råa polisen Kay Howard i klassiska Homicide: Life on the Street på nittiotalet. Richard Jenkins var pappa Fischer som lyckades med konststycket att dö i första avsnittet men ändå ha en betydande roll i fina Six Feet Under.

Melissa Leo nomineras för sin roll i Frozen River och konkurrerar med - förutom Streep och Jolie - Anne Hathaway och Kate Winslet. Richard Jenkins nomineras för The Visitor och möter Pitt, Penn, Frank Langella och Mickey Rourke.
Lycka till.

Mer om nomineringarna här, här, här, här eller här.

Humor igen, Aftonbladet?

Nu är det andra gången på bara några timmar jag uppmärksammar Aftonbladets ofrivilliga (?) humor (se första här), men man undrar ju: Är det något sorts försök till skämt som får reportern att börja artikeln om Jonas Gardell och hans "De halvt dolda" med orden "Han stod på alla fyra när han fick förfrågan"?

Inte så PK.

Oväntad lika-som-bär

Titta på Aftonbladets roliga matchning av bilder i högerspaltspuffarna ikväll. Sjuka Let's Dance-paret och friska (?) Iliescu-paret är lika som vilka bär som helst.
Det måste väl vara medveten redigering. Eller?

Klicka för större bild.

Operation allmänbildning 2009

Jag funderar på att avlägga ett nyårslöfte. Ja, jag vet att jag är lite sent ute, men jag skyller på att jag inte har vanan inne - det här skulle vara första gången. Jag är ibland mycket-snack-och-lite-verkstad, men inspirerad av 365saker har jag formulerat mitt mål för året: Jag skulle vilja bli mer allmänbildad.

Jag har alltid sett mig själv som en allmänbildad person, men nu känns det som att omgivningen sprungit ifrån mig på ett lite obehagligt sätt. Nyligen köpte jag boken "Vad du borde lärt dig i skolan", där man kan läsa sammanfattningar av allt från grammatik och huvudstäder till periodiska systemet och kungalängden. Just nu läser jag om Shakespeare och tänkte i Navids anda lära mig en bit den klassiska monologen "Att vara eller inte vara" utantill:

Att vara eller inte vara, det är frågan -
om det är ädlare att härda ut
ett skymfligt ödes bomber och kanoner
eller dra blankt emot ett hav av sorger
och så få slut på dem. Få dö, få sova,
ja bara somna bort, från ångesten
och från de tusen överraskningar
som köttet fått i arv - det vore värt
en stilla bön.

Hur som helst. Nu behöver jag din hjälp. Vad är allmänbildning? Och - för att hålla mig till den del som kommer att vara synlig här i bloggen - vad är kulturbildning? Det är så subjektivt. Bob Dylan, Mozart, Ingmar Bergman, Stanley Kubrick, Motown, Moa Martinsson, Joni Mitchell, Kristina Lugn..? Vilka bör jag lära känna bättre och vad kan jag strunta i?

Hjärnstorma lite kring det här är ni snälla, så återkommer jag.

Magnus Samuelsson chockar TV-team

Let's Dance-aktuelle Magnus Samuelsson var på nittiotalet med i ett annat nöjesprogram i TV4 - Fångarna på fortet. Trogna Fångarna på fortet-tittare minns bland annat den cell där deltagaren ska hugga av ett tjockt rep med ett svärd. Många var de som svettades och slet där inne, det var inte alla som hann nöta av alla fibrer med det slöa redskapet. Men sen kom Magnus Samuelsson.



Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag bjudit på sånt som Hugh Laurie loves Steffi Graf, Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, och Knesset - Vi är världen.

Jag och musiken

Berätta vem du är i musik. Visa oss tolv låtar som säger något om dig. Det var Mymlan som kom med den uppmaningen för en tid sedan och jag har tvekat inför att hoppa på tåget. Pretentionerna blir så höga, beslutsångesten så svår. Men jag struntar i det nu och väljer att inte tänka för mycket. Det här är alltså INTE mina tolv favoritlåtar, eller de som beskriver mig bäst i hela världen. Det är däremot några bitar musik som jag tycker om, och som berättar något om mig:

The Four Seasons - Big girls don't cry
Om jag hade en theme song som Ally McBeal skulle det här vara den. Den ger mig styrka. Visserligen genom att lura i mig att jag är stark för att jag inte gråter trots att jag vet att det är sånt de starka gör, men ändå.



Bob Marley - Redemption song
Emancipate yourselves from mental slavery
None but ourselves can free our minds

The Cranberries - No need to argue
Den doftar lägereld och gemenskap, långa bussresor med O som enträget ber mig och A att sjunga den igen. Bara en gång till, att somna till.

Cornelis Vreeswijk - Märk hur vår skugga
Fredmans epistel nr 81. Cornelis och Bellman i skälvande samklang och den svenska historien har aldrig känts mer levande.

Alpha Blondy - Journalistes en danger
Journalisten Norbert Zongo från Burkina Faso dödades när han och hans tidning började gräva i ett mord med kopplingar till president Blaise Compaoré. Den här låten skrevs till Zongo och alla hans kollegor som mött samma öde. Det är en kampsång om tryckfrihet, korruption och demokrati.



Hellsongs - Run to the hills
Bra låt, briljant tolkning.

Aretha Franklin - I say a little prayer
Har gjort mig glad många gånger. Lite Aretha, lite Jackson 5 och även jag går upp på dansgolvet.

Tage Danielsson - Depressiva tankar kan ibland kompenseras med kaffe och bullar
Kära Tage. Du fattas mig. Du behövs här, om du bara visste hur mycket du behövs här. Nu blir jag sentimental igen, du förstår väl att jag känner mig fånig som saknar en människa jag aldrig fick träffa, men du fattas mig. Så är det bara.

Charlie Chaplin - Smile
Nu tänker jag ju inte på såna corny saker men om jag skulle tänka på vilken musik som skulle spelas på min begravning så är den här melodin ett alternativ. Med text sjungs den även föredömligt av Nat King Cole, lyssna här.



Antony & the Johnsons - For today I am a boy
Ah, Antony. Så fin.

Ebba Grön - Die Mauer
Nittiotal, en skolbuss full med tolvåringar. Plötsligt sa någon halt. Här får ingen passera. Trettio sekunder senare var sången i full gång. Alla kunde texten. Alla kunde melodin. Få bussresor med klassen under mellan- och högstadiet saknade ett framförande av den här låten.

K D Lang - Hallelujah
Det här är en av de mest uttjatade låtarna just nu, och det är lätt att glömma att det också är en av de bästa. Men jag blir trött på hyllningskörerna över Jeff Buckley - jag vet att han är död och det är tragiskt men den bästa versionen av den här låten sjunger K D Lang. Därmed basta.



Där har ni de tolv. Mycket vemod, mycket nostalgi.
Som jag, antar jag.

Här hittar du listan i Spotify (dock utan Alpha Blondy).
Bubblare: Lars Winnerbäck - Alla vägar har sitt pris (fanns inte heller i Spotify), Eva Cassidy - Over the rainbow och Lasse Tennander - Nu blåser vi ut ljusen, stolta stad (som egentligen ska sjungas av Helen Sjöholm, men jag hittar inte den versionen).

Veckans TV-premiär

På fredag börjar SVT:s nya stortalkshow (som jag först av alla avslöjade redan i höstas). En spännande premiär för alla oss som är förtjusta i norske programledaren Fredrik Skavlan.

Gäster på fredag är Ari Behn, gift med norska prinsessan Märtha Louise, Göran Persson, Anitra Steen, Kristina Lugn, Timbuktu, framtidsforskaren Anders Sandberg, programledaren Åsa Vilbäck och Pernilla Andersson, artist.

SVT1 fredag 16 januari kl 21.00: Skavlan.
Första programmet av åtta.

Min bror och hans julgran

Idag, tjugo dagar efter den tjugofjärde, är julen slut. Så här såg min brors julgran ut den här julen.
Min bror jobbar som snickare. Han ägnar det mesta av sin fritid till att köra skoter, spela TV-spel och dricka öl. Hans favoritfärg är rosa. Kanske den finaste granen någonsin?

Det duger inte, Björn

Det kan vara lätt att anta att om man heter Björn Gustafsson så räcker det med att stå på scen i en fånig utstyrsel för att det ska vara roligt. Men det är fel. Det krävs lite mer än så.

Söta som socker var de i alla fall, båda två.

Hugh Laurie loves Steffi Graf

Lotten lät under sin julkalender Hugh Lauries brittiska karaktär Wooster och hans amerikanska Dr House prata med varandra, och det känns skönt att veta att vi är fler som känner honom som mer än bara en butter knarkarläkare. Hugh Laurie har nämligen - som man brukar säga - många strängar på sin lyra (och kan dessutom spela på den). Visst gör han en briljant insats som läkaren vi älskar att hata och hatar att älska, men han är också komiker, författare och musiker. Och britt.

Veckans arkivklipp får bli hans läspande erkännande "I'm in love with Steffi Graf". Kolla in luggen och lyssna till textrader som:

That Steffi is an angel
But she folds her wings
And walks like you and me
She's extremely good at tennis
On any kind of surface there might be
Clay or grass
She'll flay your ass
And when she hits that topspin second serve
I think I know the meaning of love



Ur A Bit of Fry & Laurie från mitten av nittiotalet.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Mel Gibson i Rederiet, Ekström och rymdblomman, Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen, Nostalgiluckan och Depeche Mode - The final countdown.

Veckans citat

Elizabeth Banks som spelar Laura Bush i filmen W får frågan "Vad såg hon hos George Bush, tror du?" i SvD:

–Det var 70-tal, de var 30 år gamla, och de var de enda singlar de kände. Han dök upp, en snygg kille – jag tror nog att hon i första hand bara ville få ett ligg. Och så fick han henne att skratta.

Hon har löst ett av samtidens största mysterier.

Realism

En bekant tog med sin pappa på Sagan om ringen en gång. Pappan är en taxichaufför som sällan går på bio. När min bekant efteråt frågade vad han tyckte om filmen sa han att den var lite väl orealistisk. Lite väl orealistisk. Är inte det ett fantastiskt omdöme om Sagan om ringen?

Häromdagen visades för övrigt på TV en av de mest orealistiska filmer som någonsin gjorts, Föräldrafällan. Jag menar, hej-vi-separerade-våra-tvillingar-efter-födseln-och-berättade-aldrig-om-den-andra-systern-men-vi-är-ändå-de-coolaste-och-bästa-föräldrarna-i-världen-och-trots-att-vi-hatade-varann-så-mycket-senast-vi-sågs-att-vi-gick-med-på-att-dela-på-barnen-för-att-slippa-ses-igen-behöver-vi-bara-en-romantisk-middag-för-att-inse-att-vi-egentligen-är-kära.

Tänk bara den manusidén i händerna på en Norén, så mycket sorg/skuld/ilska/olösta abandonment issues med mera man skulle kunna skriva in i den där familjen.

Men det är klart, då skulle nog inte en klämkäck Lindsay Lohan passa lika bra till huvudrollen.

Min bokbekännelse

Ni vet hur man ibland fastnar i olika typer av litteratur? Hur man bara läser en viss sorts böcker, en efter en tills man plötsligt känner sig klar med den genren? Så funkar det i alla fall för mig. Jag har haft en klassikerperiod när jag plöjde Den gamle och havet och Brott och straff och Lars Hård och jag har haft en barndomsskildringar-från-helvetet-period när jag frossade i Pojken som kallades Det och alla hans olyckssystrar och bröder och jag har haft en svenska deckare-period med lättsmälta kriminalhistorier som avlöste varandra. Till exempel.

Nu har jag en ny period. Tunna böcker. Jag läser bara tunna böcker. Det kan tyckas vara ett ytligt och ointellektuellt förhållningssätt till litteratur, och det är det också. Men jag har märkt att böckerna inte blir lästa om jag inte kan läsa dem på en kväll. Nu under julen har jag till exempel läst fem böcker, och fem tunna böcker är bra mycket bättre än noll tjocka.

För övrigt är det inget som säger att ett verk är mindre värt för att det går fort att konsumera det. Tunn är inte lika med lättläst och få sidor behöver inte betyda att färre viktigheter blir sagda.

De fem böcker som blivit lästa är hur som helst Afrikanen av JMG Le Clézio, Hey Dolly av Amanda Svensson, Det är 1988 och har precis börjat snöa av Sigge Eklund och Blåst och Gör vad du vill av Erlend Loe. Den finurlige norrmannen stod för både topp och botten tror jag, sett till läsupplevelsen gav Gör vad du vill mig mest och Blåst mig minst. Dolly var bedårande och Afrikanen intressant, Sigge Eklunds pretentioner har jag svårt att förhålla mig till.

Vilka böcker läste du i jul?

Mel Gibson i "Rederiet"

Det var många som trodde att det var ett aprilskämt när nyheten om Chevy Chases medverkan i TV4-produktionen Hjälp! kom. Men det visade sig vara sant - till våren kommer vi att få se ett päron till farsa i alla åtta avsnitt av den svenska humorserien.
Jag kom att tänka på den här klassikern: Mel Gibson tillkännager att han ska spela Rolf Dahléns försvunne tvillingbror i Rederiet.



Det var dock bara ett aprilskämt. Mel Gibson fyllde för övrigt 53 år i går. Grattis.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Ekström och rymdblomman, Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen, Nostalgiluckan och Depeche Mode - The final countdown.

Älskade dumburk 2008

Nytt år. Nya tomma blad, fulla av möjligheter. Jag börjar lite trevande med en titt i backspegeln:
Mitt första inlägg 2008 var en kris. Jag var en knapptryckning från att lägga ner bloggen men ändrade mig i sista stund. Istället funderade jag över sportklyschor och syskonkärlek, återupptäckte slem från 80-talet och grattade Henrik Schyffert.

Under Melodifestivalen såg jag likheter mellan vissa kroppsliga restprodukter och Androla och mellan Gary Dourdan och Gary Dourdan och när våren kom insåg jag att jag aldrig kommer att bli en Blondinbella.

Sommaren ägnades åt att lite kärleksfullt håna sydsvenskan.se och förbryllas över nyhetsvärdering på text-tv. Jag hann också baka en midsommar, bli uppslukad av fotboll och fundera över ordvitsar i ett filosofiskt perspektiv.

Med hösten kom musikalavsnitten, Robyns hemliga förflutna och en förundran över Aftonbladets barnpornografiska tendenser och historiska kunskaper. Jag avslöjade också ett TV-scoop och beklagade mig över Cityakutens förfall.

Slutet av året, ja det har ni väl alla i färskt minne?
229 inlägg blev det, inte dåligt för en blogg som var på vippen att dö under årets första vecka.

Strongman goes gracil

Vilka som ska svassa runt i Let's Dance nästa år presenterades idag. Aftonbladet lyfter fram Hasse Aro, Elisabet Höglund och Laila Bagge, på SvD är man också mest intresserade av hon med håret men den som skulle kunna få mig att faktiskt bry mig för en gångs skull är en annan: Magnus Samuelsson. Världens starkaste man. Att få se det köttstycket vicka på höfterna i glittertrikå kan bevisa för vem som helst att programmet inte bara är menlös familjeunderhållning.
Dessutom tror jag han skulle kunna göra det riktigt bra.
Go Magnus!

Årets - ett första utkast

Vid den här tiden är det väl lite av ett måste att pressa ur sig en Årets bästa-lista. Genomtänkta "best of 2008"-rubriker som till exempel bloggarkollegorna Foghagen, Thunman Sköld och Janrell gjort.

Helst skulle jag vilja härma Martin Jönssons ambitionsnivå, med 72(!) intelligenta länkar om medieåret men det går lite trögt för mig. Det här är vad jag knåpat ihop hittills:

Årets aj: Tung toasits ger småpojkar krosskador på snoppen.

Inte samma... finess på nåt vis.

Min mormor

Min mormor fyller 80 år idag. Vi har firat henne i helgen med pompa och ståt. Eller mat i alla fall. Ofantliga mängder mat som hennes tre barn samlades för att laga. Även äldstebror som i vanliga fall mest kör skogsmaskin formade sina grova knothänder till pannbiffstorlek och gjorde gräddsås till.

Mormor fick bara ett paket, och trots att det inte låg mer än ett kort däri fick hon blöta ögon och hade svårt att läsa den lilla versen jag skrivit. Vi hade betalat in en slant till hennes elbolag så att hon ska kunna dra upp värmen hemma. Kan tyckas vara en konstig present, men hon blev glad. Hon är av en annan generation, en som inte är rädd för att frysa och som inte direkt prioriterar elen när pensionen inte riktigt räcker till. Men det blir ju så mörkt och bistert mitt i vintern.

Hon gav mig en halsduk och tjocksockar i julklapp. Trots att hon har dåliga ögon och händer stickar hon fortfarande värmande plagg varje jul till alla barnbarnen.
Lilla mormor. Ja må du leva i hundrade år.

Ekström och rymdblomman

Så är det söndag igen, och dags för en djupdykning i arkiven.

En tung kugge i Ipred-debatten har Sydsvenskans Andreas Ekström varit, bland annat med en uppmärksammad krönika i Journalisten där han jämför Piratpartiet med Ny Demokrati. Läs mer om det hos mymlan.

1989 var Andreas Ekström däremot knattereporter på fina Barnjournalen, och intervjuade Thomas Di Leva om ångest och den nya LP:n "Rymdblomma" bland annat:



Andreas Ekström bloggar här.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen, Nostalgiluckan och Depeche Mode - The final countdown.

Äsch då

Timo som var så fin.

Det måste sägas vara lite oroväckande för en programserie att den intressantaste deltagaren röstas ut först.

Andra om körslaget, timo räisänen, tv4

Smarta ungjävlar

Kollegan berättar om hur dottern förstod att tomten inte fanns:

E, 4 år: Det är ju pappa! Tomten har pappas skor.
Tomten: Nej nej, jag är tomten, inte pappa.
E, 4 år: Varför är inte pappa här då?
Tomten: Han är ute och vaktar mina renar.
E, 4 år, triumferande: Nä, det går inte! För han är allergisk!

Den juletid nu kommer

Alternativ julmusik i all ära, men klassikerna har också sin plats. Jag var nyligen på en gammal hederlig julkonsert, med symfoniorkester, dundrande manskörer och porlande sopraner och genast infann sig den julstämning som tidigare lyst med sin frånvaro. Det är bara att erkänna att även mitt sekulariserade cynikerhjärta smälter. Hur inne det än är att vara svår och bitter och sjunga om alkoholproblem och ensamhet i juletid, och hur jag än sneglar åt de smala indieplattor "de trendiga" sitter och håller upp i morgonsoffor så står ändå håren på armarna rätt upp under Händels Hallelujakören.

Man bygger helt enkelt inga nya traditioner över en natt. De här sångerna finns i mitt bröst och tonerna struntar i att jag förkastar texterna och letar sig in ändå. Letar sig in i märg och ben, kött och blod och väcker avlägsna minnen.

Symptomatiskt för en klassiker är att den finns i mängder av versioner, varje artist av rang måste sjunga in en egen variant. Kanske den bästa julsången av dem alla gör en änglaröstad pojke i duett med sitt äldre själv så här, N'sync gör den a capella så här, Jussi Björling så här, The Ark anno 1999 så här och den amerikanske gospelsångaren David Phelps gör den så här:



God jul.

Sportstjärnorna och det fallande lasersvärdet

SVT skickar ut ett pressmeddelande om den nya satsningen Mästarnas mästare där ett gäng idrottsstjärnor som Thomas Wassberg, Emma Igelström och Ara Abrahamian ska leva med och tävla mot varandra under 23 inspelningsdagar.

– Den största kicken har varit att få träffa stjärnorna under helt nya omständigheter. Flera av dem bär på osannolika levnadsöden – Igelström, Elofsson och Fosshaug till exempel. När de nu inte hade sina idrottskarriärer eller sponsorer att ta hänsyn till berättade de öppnare och naknare än jag tidigare varit med om, säger programledaren Micke Leijnegard.

Det låter ju fint. Men jag hajade till lite över beskrivningen av tävlingsreglerna: "Den deltagare som har lägst poäng efter de tre tävlingarna ska tävla i den fysiskt och psykiskt påfrestande Nattduellen. Nattduellen går ut på att fånga ett fallande lasersvärd, den som missar åker hem."

Que?

Nostalgiluckan

Klipp från alla SVT:s julkalendrar 1960-1995. Presenteras av Alice Bah, hämtat ur Söndagsöppet.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln, Knesset - Vi är världen och Depeche Mode - The final countdown.

Den bästa röstningstid är nu

Året ska snart summeras och med det har en mängd bloggutmärkelser dykt upp som ett trevligt kvitto på att även det här publiceringsformatet har skribenter värda att uppmärksamma lite extra.
Nomineringarna är till exempel klara för Kulturblogg Award 2008 och jag ser till min glädje att flera av de jag nominerat kommit med, som Oswald, Weird Science och Bokhora.
Rösta här.

Du kan också vara med och bestämma vilken som varit den bästa politiska bloggen i år. Nomineringslistan är lång som en aftonsång men låt det inte avskräcka dig.
Jag rekommenderar höga betyg på favoriter som Tanja Suhinina, Fredrik Westerlund och Tor Billgren.
Rösta här.

Alternativ julmusik

Jag hittade förrförra årets julskiva, ett blandband komponerat av sambon. Låtlistan i repris:

01 Winter Wonderland - Macy Gray
02 Christmas Time - Smashing Pumpkins
03 A very special christmas - The $1000 Playboys
04 Önska dig en stilla natt - Bo Kaspers Orkester
05 Achtung X-mas - Tyskarna från Lund
06 X-mas in february - Lou Reed
07 White Christmas - Moses
08 Hallelujah - Leonard Cohen
09 Don't mess with tända ljus - L Pearl vs Triad
10 Silent Night - Johnny Cash
11 Staffan var en stalledräng - Plastic Casio Band
12 Winter Killing - Stina Nordenstam
13 Den tragiska historien om tomten, näcken och den svarta madam - Lars Demian
14 God Glögg - Plocka Päron vs Androgynerna
15 Blue Christmas - Eilert Pilarm
16 O Holy Night cha cha cha - Bravo Combo
17 Pyhä Lucia - Edu Kettunen

Julskrutt anno 2006 alltså. Saknar en del klassiker men kan ändå kännas uppfriskande för den som tröttnat på de här låtarna. Själv hade jag nog hellre valt Soon After Christmas med Stina Nordenstam istället för Winter Killing, och det är ju svårt att vara utan The Pogues, men men. (En julskrutt är för övrigt det som är kvar av julgranen när den stått lite för länge.)

Andra bloggar om: jul, musik, jullåtar

Kärv design

Reste nyligen genom Örnsköldsvik och märkte med bestörtning att Örnalpsskylten är borta. Eller rättare sagt ersatt med någon ny, avskalad logotyp. En epok har gått i graven. Den gigantiska vepan för företaget Örnalp har så länge jag kan minnas varit en källa till munterhet för mig och mina likar på vägen förbi Foppaland. Med sin kombination av logga, färgval och företagsnamn har denna bryska och något, eh, tyskinspirerade design alltid piggat upp. Alltid framkallat hur tänkte de här?-huvudskakningar och fniss.

Nu var den utbytt mot en ny skylt med bara text. Torra, raka, enkla bokstäver. Mycket fantasilöst. Den gamla skyltens glans finns nu bara kvar i denna slarviga bild, tagen genom bilrutan vid en snabb förbipassering en gång i tiden. Och i våra minnen.

Uppdatering: Kanske hämtar grafikern ifråga och föräldrarna till 3-årige Adolf Hitler Campbell inspiration från liknande källor?

Depeche Mode - The final countdown

Denna söndag tänkte jag egentligen börja med julklippen, Luciahelg som det varit och allt. Men det får vänta. Först vill jag bjuda på hur det såg ut och lät i slutet av åttiotalet när världens största deppsynthare lite spontant gav sig på en svensk pudelrockklassiker (ca 30 sekunder in i klippet):


Daryl Bamonte, Dave Gahan och Martin Gore.

Varje söndag rotar jag lite extra i arkiven för att bjuda er på ett okänt/bortglömt klipp ur populärkulturhistorien. Detta är det tredje i serien, tidigare har jag visat Jack Black i backspegeln och Knesset - Vi är världen.

Om intellektualitet - och lolcats

Jag vill säga en sak om Nobelfesten och allt ståhej därikring.

Visst, det är beklämmande att samla all världens hjärnor i ett rum och sen mest prata om vad kvinnorna har på sig, och visst, det är lite bajsnödigt med alla skålar och operetter och kungafamiljshysteri, och visst, sjuttioelva timmars direktsändning från en fisförnäm middag blir inte alltid bra.

Men. Jag tycker det är fantastiskt att Nobelpriset har den status det har i världen. Och jag tycker framför allt att det är vansinnigt befriande med ett par veckor om året då det blir hett med forskning och vetenskap. Att medierna plötsligt fylls med intervjuer och porträtt av märkliga, medieotränade labbnördar, att TV-kanalerna gör snäva specialprogram om maneter eller vårtvirus, och små spotlights tillfälligt tänds på svensk forskning och vad de egentligen sysslar med där.
En revansch för intellektualiteten. En flyktig djupgrävning i en annars ytlig mediebild. Och det är viktigt. Det är viktigt att berätta för folk att det finns de som ägnar 25 år åt att studera en mask - och sen får cred för det. Att visa för barn att man kan "bli nåt" utan att bygga en karriär via en dokusåpa och tala ut i kvällspressen med jämna mellanrum. Att det finns kunskapsområden som kan värderas högre än PR och marknadsföring.

Mitt i alla dessa tankar om intellektualitet och superforskning gick jag in och läste på ekonomipristagaren Paul Krugmans blogg. Han postade det här inlägget innan han gick på bankett.
Väldigt... eh, intellektuellt.

Humorcentral som nyårskaramell

På nyårsdagen tar humor i svensk TV ett stort kliv framåt. Då är det nämligen premiär för svenska Comedy Central, som lanseras av MTV Networks. Nu börjar också tablån offentliggöras så smått.
Popjunkien (som har inside information) nämner stand-up på lördagar, Colbert Report, Californication, Dead like Me, The Office US och Sex and the city.

Personligen tycker jag att det ska bli grymt kul med lite mer ren stå-upp i svensk TV. Dave Chapelle, Chris Rock och Bill Maher visas under premiärveckan. Sen kommer vi också äntligen att få se roasts! (Läs här om roasts i allmänhet och den av Henrik Schyffert i synnerhet.) Underbart.

Skönt att kunna skriva om ett MTV-steg i rätt riktning efter den lilla sågningen nyss.

Mindre än nyss men ändå större än nånsin

Jag vet att det här är lite dagen efter, men: Hur tänkte de här?