Semester

Andra om sommar, semester, stuga, katt, foto, pavlova, moped, spettekaka

Some unexpected crap

Jag gillar Kanal 5:s Pride-tema, men kvällens film var sannerligen ingen höjdarupplevelse. An Unexpected Love handlar om en tvåbarnsmor som efter separationen från maken plötsligt känner sig attraherad av en kvinna. Fastnade i den mest för att jag trodde det skulle vara kul att se 24-skådisarna Leslie Hope (Teri Bauer) och Wendy Crewson (Dr Anne Packard) hångla loss. Jag hade fel. Noll personkemi och taffliga pluta-med-läpparna-så-mycket-jag-kan-så-jag-slipper-vara-så-nära-den-äckliga-människan-pussar bjöds det däremot en del på.
Överhuvudtaget är skådespeleriet styltigt och stelt, och det är inte mycket annat som är rätt heller. Historien stressar fram, dialogen är orimlig och personerna entoniga stereotyper. Huvudpersonen är platt och menlös, och familjen består av de vanliga elementen: Fördömande överklassmamma, trulig men öppensinnad tonårsdotter med färgat hår och piercing, och frånvarande och oförstående man.
Helt enkelt en pinsamt dåligt film. Skönt att den tog slut. Ännu skönare att den följs av Queer as Folk.

Andra om: pride, hbt, queer as folk, tv, film, kärlek, skådespeleri, stereotyper

Jon

Kom Ketchup, så går vi

Det var två tomater som gick över en väg. Så kom en bil och körde över den ena tomaten. Då sa den andra tomaten: Kom Ketchup, så går vi!

Det är den första roliga historia jag kommer ihåg att jag hörde. Jag minns precis vem som berättade den och var jag var när jag hörde den. Jag och min kusin hade krupit upp under täcket i min säng och det var hon som föreslog att vi skulle berätta roliga historier. Jag kunde ingen, visste knappt vad det var, och försökte trevande fabulera fram sagor som ingen var särskilt rolig. Jag tystnade när jag märkte att hon väntade på någon slags poäng som aldrig kom.

Då berättade hon Ketchup-historien och jag tyckte det var det roligaste jag någonsin hört. Hon var fyra år äldre och världsvan.
- Men kan du inte den, det måste du ju, det är ju en jättegammal historia, en sån rolig historia som aaaalla har hört.
Alla utom jag.

Det tog många år innan jag förstod att det egentligen är en taffligt översatt engelsk ordvits, där den ena tomaten blir överkörd och mosad och den andra vänder sig om och säger: Come on, catch up. Varför någon fått för sig att översätta en engelsk ordvits på det sättet är svårt att veta, men den märkliga tolkningen var i alla fall den första roliga historia jag hörde och när jag hörde den skrattade jag så jag kiknade.

Tjugo-nånting år senare läser jag Jonas Gardells bok Jenny, och tro det eller ej men som förord ser jag Ketchup-historien. Precis som jag minns den, som den berättades för mig en gång i urtiden av en fyra år äldre världsvan kusin. Den är nämligen inte bara ett barndomsminne för mig, utan också för bokens berättare. Även för Juha, eller om det är Jonas, får Ketchup-historien utgöra invigningen till de roliga historiernas förtrollade värld.

Men Juha, eller om det är Jonas, läser in mer i vitsen. Han lyckas med konststycket att tolka in ett budskap i de få meningarna om ett par tomater. Att det handlar om acceptans. Att livet alltid kommer att vara en lastbil som kör över en och krossar en och att det är viktigt att inse att man har förändrats och inte är en tomat mer, men att man istället är något nytt som också är okej och som ändå har ett värde. Man är ketchup. Och kamrattomaten som går bredvid är inte hånfull eller rå eller uteslutande utan bara konstaterande: Kom nu så går vi. Acceptera vad som hänt och vem du är och res dig upp och gå.
Det är fint.
Juha, eller om det är Jonas, drar till och med paralleller till bibeln och berättelsen om Jesus och den lame mannen som uppmanades att resa sig upp och gå.

Jag häpnar. Från början var historien inte mer än en ordvits. En ganska plump och banal engelsk ordvits. Efter en översättning och en tolkning av en översättning är den plötsligt en filosofisk metafor med bibliska förtecken. Och ett sedan länge glömt barndomsminne som plötsligt blir klart och levande igen.
Det är fint.
Kom Ketchup, så går vi.

Emmy-nominerad fucking-låt

Emmy-nomineringarna har presenterats. En ganska förutsägbar lista, men jag gläder mig åt att Bryan Cranston är nominerad för sin roll i Breaking Bad.

Roligast är nog ändå att I'm F***ing Matt Damon från Jimmy Kimmel Live är nominerad som Outstanding Original Music and Lyrics. Fantastiskt, men lite bitterljuvt med tanke på att relationen mellan Jimmy Kimmel och Sarah Silverman nyligen tog slut. Här hittar du hela listan.

Breaking Bad

Gilmore girls-boxen får vänta, just nu är det lite mer hårdsmälta TV-nöjen som gäller. Jag har plöjt första säsongen av Breaking Bad - inte så tidsödande som det låter eftersom författarstrejken krympte seriens första omgång till endast sju avsnitt.
Dramaturgiskt är den minst sagt spretig, men det är grymt befriande att få följa en huvudperson som INTE är en snygg, charmig, 20-nånting-karaktär med kärleksbekymmer. Här är seriens fokus istället hos en medelålders kemilärare med misslyckad karriär och lungcancer. Han får beskedet att hans cancer är obotlig, och för att säkra den ekonomiska framtiden för den gravida frun och CP-skadade tonårssonen bestämmer han sig för att ge sig in i drogbranschen. Som det missförstådda kemistgeni han är visar det sig snart att han är kapabel att framställa det mest briljanta metamfetamin staden sett.

Man förväntar sig den vanliga dramaturgin - han ger sig in i branschen, försöker långsamt men säkert bygga upp sin business, gör bort sig i början men lär sig mer och mer om hur det fungerar, blir accepterad och håvar in pengar - och när allt rullar som på räls tar han sig vatten över huvudet, problemen flyter upp till ytan och han får svårare och svårare att dölja sitt dubbelliv, och så trappas det upp till den stora finalen.

Så är det inte riktigt här.

Det börjar illa, fortsätter illa, och sen går allt rätt mycket åt helvete. Sen anar man en ljusning. Då går det åt helvete igen.

Den är underhållande och har vissa referenspunkter gemensamma med älsklingsserien Dexter, men säsongen är för rumphuggen och spretig för att hålla för mer än lovande. Det är hur som helst klart för en andra säsong, och jag följer gärna Walter Whites galna förehavanden några avsnitt till.

S.O.A.P - men sen då?

Ibland faller det sig så att någon som i slutet av 90-talet studsar omkring på musikens topplistor i silverfärgat läppstift några år senare visar upp sin gravida kropp i sensuella bilder i en tidning.
Det har exempelvis hänt med ena halvan av S.O.A.P.



S.O.A.P var en dansk popduo som bestod av systrarna Heidi och Line Sørensen. De hade en kort storhetstid i slutet av 90-talet med den största hiten från 1998, This is how we party (se ovan). De turnerade med Backstreet Boys och var också förband åt Savage Garden. Systrarna har också en bror i branschen, en barnstjärnerappare som går under namnet Danny Kool.

Några år senare är storasyster Heidi (född 79) hyggligt bortglömd i den offentliga världen. Lillasyster Line (född 82) kallar sig numera Saseline och gick från musikvärlden till den danska TV-världen 2002, bland annat som programledare för nöjesprogrammet Boogie och inredningsprogrammet 2.G th. Hon försökte sig på en solokarriär och släppte singeln "Postergirl" 2005, men det verkar inte ha gått nåt vidare. Hon jobbar också en del som modell (se bilder här).

Saseline är privat tillsammans med tennisproffset Frederik Fetterlein och paret ses som Danmarks svar på Posh och Becks. De figurerade rätt mycket i dansk skvallerpress i höstas. För att göra en lång historia kort uppdagades ett triangeldrama där Fetterlein haft en affär med en frisör, frisören gick ut i tidningarna och berättade sin story, Saseline förlorade barnet hon väntade tillsammans med Frederik, ett missfall hon själv skyller på hysterin kring deras uppbrott. (Hon hävdar dock att han inte alls var otrogen med frisören eftersom, som Ross skulle ha sagt, they were on a break.) Många turer som sagt. Men nu har de hittat tillbaka till varandra och hon födde i februari en son.

(Den här "vad hände sen"- serien är ju i första hand tänkt för TV-program, men efter att otippat ha hört den här låten igen var jag tvungen att vidga ramarna.)

Andra om: s.o.a.p, soap, heidi sörensen, saseline, nostalgi, 90-tal, danmark, musik, syskon, pop

Sommarens konstigaste googling

"Varför luktar det sött när man nyser ibland?"

är det nån som har sökt på och hamnat här.
Människor är ett märkligt släkte.

Semestern är räddad

Andra om: gilmore girls, dvd-box, paket, tv-serie, semester

Fullkomlig skönhet i ofullkomlig förpackning

Top Model-koncernen fortsätter att bre ut sig över världen. Jag följer just nu slutspurterna av den brittiska variantens fjärde säsong och samma årgång av Australia's next top model. Att se dem parallellt ger mig lite huvudbry eftersom det är lätt att blanda ihop dem. Programledarna Lisa Snowdon och Jodhi Meares är nästintill kopior av varandra, och flera av de tävlande är också väldigt lika. Förvirrande.

Hur som helst, i dag har faktiskt ännu en version premiär, den här gången i England och med en twist. Britain's missing top model visar upp åtta nya modellaspirerande deltagare från Storbritannien, USA och Holland. Förutom att de alla är unga, vackra kvinnor är de också enarmade, enbenta, rullstolsburna eller döva - helt enkelt funktionshindrade på något vis. Tanken är att belysa ett lite vidare skönhetsbegrepp än det som oftast får utrymme.

Last girl standing (or sitting) vinner en prestigefylld fotografering och får synas i en modetidning.

Andra om: top model, funktionshinder, handikapp, skönhet, mode

Finsk inspiration

Jag kan för övrigt synnerligen rekommendera att utforma en liten parlör i bastufinska till nästa badstugesittning. Bastutvagning och det finska språket hör liksom ihop, och det bidrar till att göra en vanlig svettning till en kulturell upplevelse. Man känner sig så härligt kärv när man pratar finska i en bastu.

Vår var en enkel men prydligt laminerad lista på tänkbara ord och fraser man kan behöva. Så nu vet jag bland annat vad bastuaggregat, lavar, korv, öl och bastukvast heter på finska. Jag kan också brodera ut mig lite genom att utbrista exempelvis Ei minusta ole liian kuumaa, käyn vain katsomassa skooteria* eller Jos ihmiset saunoisivat enemmän ei tosiaan olisi enää sotia!**


*Jag tycker absolut inte att det är för varmt, jag ska bara titta till skotern.
** Skulle folk basta mer så skulle det minsann inte finnas några krig!

Andra om: finska, bastu, språk, parlör, översättning

Doppler och jag

Kalven ska heta Bongo efter min far, slår det mig medan jag traskar tillbaka mot skogen. Även om min far inte hette Bongo ska kalven heta det efter honom. Ibland måste man kunna vara öppen för den sortens kopplingar.

Vad är ett stort författarskap? Det är en fråga som kan stötas och blötas i kulturtidskrifter och akademisammanträden och universitetskorridorer för evigt utan att komma närmare ett universellt svar. Det finns för många kriterier att ta hänsyn till.
Men en indikator på ett stort författarskap är i alla fall för mig att man kan skapa igenkänning hos läsaren i nästintill vilken historia som helst.

En sån författare är Erlend Loe. Jag läste nyss hans bok "Doppler" och man tror inte man ska känna igen sig i en berättelse som handlar om en man som cyklar omkull på väg till jobbet och bestämmer sig för att fly vardagen och folk och bosätta sig i ett tält i skogen och bli bästa kompis med en älgkalv.
Det borde krävas en del för att jag ska identifiera mig med huvudpersonen som är en medelålders man, har fru och två barn, dödar älgar med kniv, hatar människor och är lite väl medveten om sitt könsorgan. Men det gör jag.

Jag känner igen det där med att behöva ta en paus, att vilja säga halt, stopp, stanna. Att vara trött på att vara så duktig hela tiden. Duktighet är beroendeframkallande, skriver han. Har man en gång blivit duktig, finns det inga gränser för vad man är i stånd att göra för att fortsätta locka fram positiva omdömen från omvärlden.

Så sant.
Nu ska jag läsa den fristående fortsättningen. "Volvo lastvagnar".

Andra om: erlend loe, doppler, volvo lastvagnar, boktips, litteratur, författare, böcker, stress

Oönskade Cosby-tröjor

Minns ni Cosby-tröjorna som skulle säljas på eBay? Det verkar inte ha varit någon rusning efter dem direkt. Inte ens efter att Jimmy Kimmel haft på sig dem i sin show. Det senaste jag hittar om dem var att det den 12 juni, sista auktionsdagen, fortfarande inte lagts ett enda bud. Sedan verkar hela affären ha tystats ner.
Stackars Bill.
Gillar du Cosby-tröjor men tillhör dem som inte var beredd att hosta upp 30 000 kronor för att få en, kan du istället frossa i bilder på liknande modeunder hos Bad Sweater Guy. Fantastiskt kreativa skapelser.

Andra om: cosby, tröja, mode, ful, snygg, stil, kläder, ebay, auktion, usa, 80-tal, sitcom, välgörenhet

Förlust?

Vi slipper Michael Bolton.

I ditt ansikte

I september har det nya humorprogrammet I ditt ansikte premiär. Det är Bobbo Krull, Martin Soneby och Magnus Betnér som vill ge standup-TV en ansiktslyftning. Det gör de genom att besöka en miljöorganisation, en kristen församling, en muslimsk församling, en herrklubb, en kvällstidningsredaktion och MUF och framföra specialskrivet material om, med och för just de grupperna.
Spontant blir jag grymt förväntansfull, men också lite ängslig. Förväntansfull eftersom jag gillar de inblandade, gillar stand-up, gillar nytänkande humor-TV. Gillar att det är en idé med lite tanke bakom, något som handlar om möten och konfrontation och rak kommunikation, inte bara hö-hö-hö. Ingen vid sidan av- eller bakom ryggen på- eller på annans bekostnad-humor.
Modigt som fan.

Men där kommer också min ängslighet in. Det är modigt att basera stand-up på konflikt. Men det kan också bli smärtsamt att se. Mycket smärtsamt. Frågan är om det finns något som är mer smärtsamt att se än någon som står och försöker vara rolig i en omgivning som inte tycker att det är särskilt roligt. Jo, det är klart det finns, men risken är att man får uppleva en hel del jobbig stämning, kanske modern av all jobbig stämning.
Kravet på fingertoppskänsla är enormt.
Nu har jag ändå rätt stort förtroende för de inblandade, och att Betnér skriver att det var "länge sedan jag gjorde något roligare och när det gäller TV så har jag definitivt inte haft roligare någonsin" bådar gott. Kanske är det ett sätt att bota min konfrontationsängslighet. Kanske är det bara skitroligt. Jag tror på succé.

Dessutom kan det vara så att I ditt ansikte är det bästa programnamnet någonsin. Serien kommer att sändas i sex delar och du kan läsa mer hos Magnus Betnér.

Andra om: i ditt ansikte, magnus betnér, bobbo krull, martin soneby, humor, stand-up, konflikt, mod

Midsommarkultur

Under den fantastiska midsommarhelgen lyckades jag också hinna ikapp mig när det gäller två kulturmåsten som släpat lite i bakvagnen. Jag såg äntligen Juno, och läste äntligen Åsa Linderborgs Mig äger ingen.
Juno var precis som jag hade förväntat mig, en perfekt dagen-efterfilm. Lagom okomplicerad med hög mysfaktor och fina skådespelare.

Mig äger ingen infriade också mina förväntningar. En otroligt mild, anspråkslös kärleksförklaring till en förälder. Jag grät konstant till de 50 sista sidorna, trots att den inte var det minsta sentimental. Det kan ha berott på att klockan var 04.00 på morgonen, men mest tror jag det var den rörande beskrivningen av en far-dotterrelation som fick ögonen att svämma över.

Summa summarum var det två väldigt olika kulturupplevelser som båda rekommenderas varmt.

Andra om: midsommar, kultur, åsa linderborg, mig äger ingen, juno, film, böcker, boktips

Misstänkt journalist och mördare död

Svenska Dagbladet skriver om en mördare som misstänks vara journalist. Hu.

Mitt midsommarrecept

3 dagar
2 grillningar
1,2 kilo halloumi
7 dansmattedueller
2,5 timmar i bastun
5 tävlingar i singstar
8 kubbomgångar utomhus
11 kubbomgångar inomhus
1 "finns i sjön" i operettversion
185 ord som börjar med "kött"
9 turneringar i guitar hero
1 diskussion om bajsvanor
6 mycket goda vänner
2 kändiskåta grannar
3 nya bekantskaper
1 finsk bastuparlör
1 bullmastiff
53 mil i bil
3 filmer
1 bok

addera lite malt och humle och skaka om
låt grädda från torsdag natt till söndag kväll
smaka av och avnjut tillsammans med en cigarr och lite pizza

Andra om: midsommar, recept, vänskap

För att överleva

Jag orkar inte mer.
Jag orkar inte läsa ett ord till om Lagerbäcks flopp eller Källströms gläfs eller Svenssons butterhet.
Jag vill inte se en artikel till om de där tre förhatliga bokstäverna som markerar slutet på två av mina viktigaste jobbredskap, källskyddet och meddelarfriheten, vare sig texterna handlar om kronor och ören eller vem som gjorde vad eller alla ursäkterna.
Idag vill jag försätta mig i total medieskugga.
Jag vill bara snegla ut, ut dit där solen lyser och en söt brittisk segelbåt har lagt till precis utanför mitt fönster. Men jag tror hjärnan är felprogrammerad. Det första jag ser när jag tittar ut är en uteliggare som vaknar och tar sin första, men knappast sista, klunk öl för dagen. Jag vänder huvudet mot skärmen igen.
Det är svårt att sätta sig i medieskugga. Det vet jag sedan vi hade det som uppgift en gång under journalistutbildningen. Vi konsumerar medier en masse utan att ens tänka på det. Men det är ännu svårare att sätta sig i medieskugga när man jobbar mitt i ljuset, mitt i mediesmeten, inne i bubblan.
Faktiskt helt omöjligt är det.
Så det gäller att programmera om. Titta efter guldkanterna på molnen. Det komiska i tragiken.
Som till exempel att fotografen vid flygolyckan i Östersund hade ett passande namn.
Att det finns en tidning som heter Garden & Gun.
Att det finns djur som ser ut så här.
Att det kommer fler fotbolls-EM.
Att det är midsommarafton i morgon.
Att...
Hjälp mig, vad mer?

Andra om kim källström, lagerbäck, fotbolls-em, integritet, fra, signalspaning, återremiss, förlust, depression, midsommar

Ett skratt har tystnat

Ingela Agardh 1948-2008.

Hon hade ett speciellt skratt. Det där rökiga, hesa storskrattet som verkade rista ur hennes lungor och fylla hela hennes bröstkorg innan det vältrade sig fram ur hennes mun. Man brukar tala om pärlande skratt, men Ingela Agardhs sätt att uttrycka förtjusning var allt annat än pärlande. Raspande, möjligen.
Jag kommer att minnas det med värme. Jag tror inte det finns någon människa med ett liknande glädjeläte.
Det skulle vara Brita Borg då, förstås.



Se fler klipp från Ingelas karriär hos SVT.
Läs mer här, här, här eller här eller hos andra bloggar om ingela agardh, död, sjukdom, cancer, skratt, minnen, brita borg

Obama i Vita huset

Tycker du att den amerikanska striden mellan Barack Obama och John McCain påminner dig om något? Kanske känner du igen tongångarna från den briljanta serien The West Wing, eller som den heter på svenska, Vita Huset. Trogna tittare har nämligen påpekat likheterna mellan seriens Matt Santos/Arnie Vinick-duell och verklighetens Obama/McCain.
Det är faktiskt ingen slump. Enligt en artikel i Guardian, där Vita Huset-författaren och producenten Eli Attie intervjuas, är karaktären Matt Santos faktiskt baserad på Barack Obama. När de skulle börja skissa på karaktären sommaren 2004 var Obama en ung, lovande politiker som ännu inte hunnit bli senator. De tog intryck från honom, och serien imiterade verkligheten - men det märkliga är att verkligheten nu imiterar serien. Steg efter steg har den pågående presidentkampanjen följt den fiktiva. Något som Obama-anhängarna säkert gnuggar händerna åt, för vi vet ju hur serien slutade.

Här är jämförelsen dem emellan:

Barack Obama
Young, handsome and charismatic member of Congress, attempts to become America's first non-white president.

Began political career as a community organiser in a big city (Chicago) before winning first election at local level. Married, with two young children.

Faced stiff opposition in Democratic primary against occupant of the White House during previous Democratic administration (first lady Hillary Clinton)

Rivals attack him as inexperienced after just four years in Congress, but triumphs through grassroots support, inspiring speeches and message of change.

Republican opponent is veteran moderate senator from a western state, unpopular with conservative base (John McCain of Arizona).

Matt Santos
Young, handsome and charismatic member of Congress, attempts to become America's first non-white president.

Began political career as a community organiser in a big city (Houston) before winning first election at local level. Married, with two young children.

Faced stiff opposition in Democratic primary against occupant of the White House during previous Democratic administration (vice president Bob Russell).

Rivals attack him as inexperienced after just six years in Congress, but triumphs through grassroots support, inspiring speeches and message of change.

Republican opponent was veteran moderate senator from a western state, unpopular with conservative base (Arnie Vinick of California).

Via Harry Amster.

Penibelt, SVT - Penissuperbt Övik!

Veckans oops: SVT skickade idag ut ett pressmeddelande om "Grattis Victoria"-programmet som ska sändas på kronprinsessans födelsedag den 14 juli som vanligt. Där kan man läsa att "På Victoriadagen delas även Victoriastipendiet ut till den eller de idrottare som utfört en extra meriterande bedrift under det gångna året. Vem eller vilka som får stipendiet 2008 är fortfarande en väl förborgad hemlighet." Vilket kan tyckas vara lite komiskt eftersom de flesta medier redan för två veckor sen rapporterade att Sanna Kallur fått det.

Veckans ros går till kultur- och fritidsförvaltningen i Örnsköldsvik som på sin sommarhälsning till de anställda INTE valde en bild på en solros eller ett glassätande barn, utan istället en naken Jesus. Ett Elisabeth Ohlson Wallin-foto fick bli den kommunala hälsningen för att mota den frodande homofobin i stan. Det gör mig alldeles varm i hjärtat att se den torra texten "Glad sommar önskar Kultur- och fritid" på en Ecce Homo-bild.
Eller "en uppiggande snopp" som en kollega uttryckte det.

Andra bloggar om: ecce homo, örnsköldsvik, svt, miss, pinsamt, sanna kallur, victoria, snopp, sommar, naken, jesus

En nattmara som slutar i Breaking News

För förströelse brukar jag ibland hänge mig åt något som man skulle kunna kalla ett slumpmaraton på Youtube. En fascinerande sysselsättning som jag kan rekommendera för den som vill kasta sig ut på en vindlande videofärd. Jag börjar på ett slumpmässigt valt klipp, oftast från "Videos being watched right now"-raden, och sen klickar jag mig vidare via "Related Videos"-kolumnen. Regeln är att jag för varje klipp jag ser måste välja minst ett nytt att lägga i spellistan, annars är det rätt fritt spelrum. Vissa gånger blir det en väldigt spretig upplevelse, andra gånger riktar jag in mig på det som verkar mest intressant, och då kan jag hitta ett område där jag blir kvar en stund.

Idag startade jag med en gammal snutt från American Idol där Clay Aiken sjunger "Build me up buttercup". Några kedjelänkar senare har jag hittat ett klipp med den något morbida rubriken "Princess Diana Funeral Highlights". Nöjer man sig inte med höjdpunkterna finns även begravningen att se i sin helhet. Ett fan har lagt ut 39 (!) delar à 10 minuter för den som vill återuppleva ceremonin från 1997. Jag väljer att gå vidare.

Så från att tidigare ikväll ha klickat igång lite glad smörpop från en talangtävling sitter jag nu här, halv fyra på morgonen, och studerar brittiska och amerikanska journalisters nyhetsarbete vid Dianas död. Jag är väl något arbetsskadad, men jag tycker det är otroligt intressant att se hur de hanterar det direktsända nyhetsflödet, fullt av osäker information som det alltid är vid en händelse av den magnituden. Vissa ankare börjar gråta, andra upprepar uppgifter som ett mantra, andra intervjuar varandra i väntan på något bättre. Fascinerande.

Det påminner mig en aning om dagen då Anna Lindh dog. Då satt jag där själv, i direktsändning, och intervjuade människa efter människa som nyss hade fått beskedet. Jag minns dagen som om det vore igår, men kommer inte ihåg ett ord av vad jag sa.


Andra bloggar om: diana, journalistik, youtube, begravning, breaking news.

O Captain, my Captain

Min vän Freddi vet hur man spelar på snyftsträngarna. Han har tillsammans med Mattias Svensson kokat ihop en politisk satir angående FRA-lagen:



Läs mer i Döda politiska karriärers sällskap, här, eller på typ vilken annan blogg som helst.

Detta påminner mig för övrigt ännu en gång om att jag måste se Döda poeters sällskap. Nä, jag vet, jag är nog ensam i hela världen om att inte ha sett den. Den ligger till och med hemma, i ett fint litet DVD-fodral och väntar, men den rätta stunden har inte infunnit sig hittills.
Kanske är det dags nu.

Andra bloggar om: fra, övervakning, avlyssning, lex orwell, satir

Till P. Hansson: Whatever it takes - Lifehouse

Apropå fotboll och musik. Den engelska tidningen The Independent föreslår i sin EM-guide en alternativ nationalsång för de deltagande länderna.
The unofficial Euro 2008 anthems:

GRUPP A
Tjeckien: “There Are More Questions Than Answers”, Johnny Nash
Portugal: “Your Time Is Gonna Come”, Led Zeppelin
Schweiz: “It’s My Party (And I’ll Cry If I Want To)”, Lesley Gore
Turkiet: “Say Hello Wave Goodbye”, Soft Cell

GRUPP B
Österrike: “Loser”, Beck
Kroatien: “Under Pressure”, Queen
Tyskland: “Ain’t No Stoppin’ Us Now”, McFadden & Whitehead
Polen: “Like a Virgin”, Madonna

GRUPP C
Frankrike: “We All Stand Together”, Paul McCartney and the Frog Chorus
Italien: “Can We Fix It?”, Bob the Builder
Holland: “Slammin (Flash Harry Remix)”, Dutch Courage
Rumänien: “The Kids Don’t Stand A Chance”, Vampire Weekend

GRUPP D
Grekland: “Do It Again”, The Beach Boys
Ryssland: “Help!”, The Beatles
Spanien: “The Great Pretender”, Freddie Mercury
Sverige: “I Have A Dream”, Abba

Från Anglofil.
Andra bloggar om: fotboll, musik, fotbolls-em, humor, nationalsång

Du gamla, du fria, du sportgalna nord

Det är fotbollstider.
Sannerligen är det inte fotbollstider.
Fotbollstider innebär att allt jag gör, säger och på olika sätt konsumerar infiltreras av fotboll. Inte så att leken övertar all min tid och tankeverksamhet, men den påverkar på nästan alla fronter åtminstone en aning. Mitt i normala fall ickenationalistiska sinne fylls av märkligt nationalistiska tankar, min i vanliga fall hyfsat moderiktiga garderob får tillskott av hopplöst formlösa matchtröjor, mitt till vardags grundliga ointresse för rumänsk eller turkisk eller schweizisk fotboll byts ut mot en mild nyfikenhet. Jag kan inte värja mig.

Även de som delar min fäbless för språk och journalistik infiltreras av fotboll, politiken invaderas av fotboll och självklart består plötsligt en sådär sextio-sjuttio procent av mitt TV-tittande av fotboll. Hittills har jag sett alla matcher, vissa i sin helhet och andra mer sporadiskt. Att detta påfund smugit sig in i nästintill alla områden gör förstås att fotbollen också skaffat sig en varm gemenskap med musiken. SvD:s Stefan Thungren listar några historiska fotbollslåtar, jag har redan tidigare nämnt en dansk klassiker, men det finns så många, så många.
Klart är i alla fall att det bästa sättet att sjunga fotbollslåtar på, är tillsammans med tiotusentals andra.

You'll never walk alone - i Liverpoolfansens regi:


Pippisången i Eintracht Frankfurt-version:


Sen är det svårt att låta bli den här godbiten: GES, herrfotbollslandslaget anno 1994 och Rålambshovsparken sjunger När vi gräver guld i USA.


Det kan konstateras att allt var lite långhårigare då.

Andra bloggar om: fotbolls-em, musik, sport

Varning: Nostalgi

Saker man kan hitta i en låda i sitt barndomshem:

Tidningar med New Kids On The Block-killarna som seriefigurer.
Ett foto på Morgan Alling och Lasse Beischer från när man var med i Tippen.
Gnuggis-tatueringar som föreställer rosor, blödande hjärtan och svärd.
Högar av gamla Starlet och OKEJ.
Bokmärken och luktsudd.
Några handgjorda Alla hjärtans dag-kort och ett kärleksbrev med Kalle Anka-klistermärken på.
Två nummer av den första tidskrift man någonsin gjort, den som hette BFRV* och innehöll serier och intervjuer och recept och som kopierades för hand i fem eller kanske sju exemplar.
En blyertsteckning av en gråtande flicka under rubriken Ajöss sjömansgosse(!) som man var rätt nöjd över till ens far fick se den och utbrast "Ritar du verkligen inte bättre än sådär?"
Brev från en polsk, en fransk och två svenska brevvänner som man glömt vilka de var.
Brev från "världens-allra-bästaste-vänner-forever" som man aldrig kommer att glömma vilka de är.
Klistermärken från OKEJ med bland andra Arvingarna, Ronny & Ragge och 2 Unlimited.

*Om jag letar någonstans långt i bakhuvudet så har jag för mig att det stod för Barn För Roligare Vuxna.
Andra bloggar om: nostalgi, 90-tal, nkotb, starlet, okej, arvingarna, kärleksbrev, brevvänner, barndom, barndomsminnen, tippen, morgan alling, lasse beischer

Grattis Sverige

Andra bloggar om: nationaldagen, sveriges nationaldag, svenska flaggans dag, 6 juni, hipp hipp, humor

Alla dessa dagar

I morgon är det Sveriges dag. Det har väl ingen missat. Särskilt inte nu när man får vara ledig. Men idag är det faktiskt Danmarks dag, något som Oswald föredömligt uppmärksammat via en fantastiskt klassisk dansk fotbollslåt från 1986. Lyssna och njut.

I dag är det för övrigt också världsmiljödagen.
I går var det Internationella dagen för barn som blivit offer för aggression. Det ni.
Och förutom att det är Svenska flaggans dag i morgon ska det icke förglömmas att det även är Fruktens dag och Republikens dag.
Alla dessa dagar.

Andra bloggar om: nationaldagen, sveriges nationaldag, svenska flaggans dag, frukt, fotboll, danmark

Ducka Elisabeth, ducka!

I februari skrev jag om att det japanska lekprogrammet Hole in the Wall eller Human Tetris börjat erövra världen. Nu har ni kanske sett att sensationen nått även Sverige. Det blir TV6 som ska göra en svensk variant, "Hål i väggen" och tanken är att det är kändisar som ska förnedras på bästa sändningstid. Min föraning säger att det kommer att skrapas från c-listor och d-listor när det gäller kändismedverkan, men vad vet man, jag kanske blir överraskad.
Så, vem skulle du vilja se försöka krumbukta sig genom ett oddly shaped frigolitvägghål? Möjligheterna är oändliga.

"Välkomna till Hål i väggen! Programmet där vi njuter av att kändisar ser fula ut och puttas i bassänger! Låt mig presentera våra första tävlande. Lag 1 kallar sig The cool dudes och består av Jocke Berg, Viggo Cavling och Linda Skugge. I andra ringhörnan finns ikväll rävarna i lag 2: Elisabeth Höglund, Lars Adaktusson och Fredrik Reinfeldt. Let the games begin!"

Ge mig din önskeuppställning.

En TV som räddar dig från inbrott

Rädd för tjuvar? Köp en fejk-TV! Ställ den i vardagsrummet när du åker bort och den ger precis det blåa TV-sken som får boven att tro att det sitter ett gäng råbarkade bodybuilders där inne och tittar på Ultimate fighter.
Läs mer här.

Får det vara en Cosby-tröja?

Letar du en present till lilla pappsen? Bill Cosby säljer tre av sina kultförklarat fula tröjor från serien The Cosby Show på eBay. Tröjorna kommer att auktioneras ut under tiden 2-12 juni. Men vill du ha en gäller det att hosta upp, utgångsbudet är 5000 dollar styck. Pengarna går till välgörande ändamål dock, allt hamnar hos behövande barn via Hello Friend/Ennis William Cosby-fonden, en fond som Bill Cosby upprättade efter mordet på sonen Ennis 1997.

Via AOL. Andra bloggar om: mode, cosby, design, 80-tal, ebay, nostalgi, auktion, tröja

Röster i radio & TV

Röster kan fria eller fälla, lyfta eller sänka, utveckla eller avveckla. Det vet Hillary och Obama lika väl som Idol-deltagarna. Men det är också något som gäller i allra högsta grad inom dubbningens magiska värld. Få saker kan bli så rätt, eller så fel, som när din utländske favoritfigur i en film eller TV-serie ska få en svensk upplaga.

Den svenska röstskådisfamiljen är en relativt liten samling. Det är vanligt att en person gör många röster i samma produktion, vissa verkar inte gjort annat i livet än att stå i mikrofonbåset, och man blir lätt lite snurrig vid ett försök att kartlägga dubbvärlden. Men jag tänkte ändå välja ut några frekventa svenska röstekvilibrister att lyfta fram.

Bert-Åke Varg har en omisskännlig röst och innehar enligt Wikipedia det svenska rekordet i filmdubbning. Bland hans många roller finns Prosit i Snövit, Asterix i flera Asterix-filmer, Dupontarna i Tintin, Huset som pratar i Dunderklumpen och Stroppe Kalkon i Chicken Little. Han har också gjort en hel del Anime och Manga, till exempel i kultserien Starzinger (Sir Djorgo). Här hör du honom som Pentti Varg i Fablernas Värld:


Skådespelaren Olof Thunberg har en av många älskad (och av vissa även gärna parodierad) stämma. Det är han som berättar historierna om Bamse, och själv gör alla röster. Han ger också svenskt liv åt Shere Khan i Djungelboken.

Det blev ramaskri när Björne bytte röst, från Jörgen Lantz till Pontus Gustafsson. Läs mer om det här. Men det var faktiskt inte första gången Gustafsson tog över Lantz roll. Pontus Gustafsson började sin karriär redan som 13-åring som Mowgli i Djungelboken. Han gjorde senare också rösten till Nasse i The Tigger Movie - en roll som Jörgen Lantz tidigare haft. Historien upprepar sig. Det är även Pontus som är svenska grisen Babe, men där har dock Jörgen Lantz inte haft något finger med i spelet.

"Du och ditt skjutgalna gamla finger!" Visst kan du höra julaftonsrösten framför dig?
Far och son Harryson är båda flitiga röstskådespelare. Pappa John (se bilden) är Farbror Joakim i Duck Tales, åsnan Ior i redan nämnda Nalle Puh, Kloker i Snövit och självaste Doktor Snuggles, men kanske mest igenkänningsfaktor är det på rollen som sheriffen av Nottingham i Robin Hood. Sonen Peter har spelat Snowbell i Stuart Little, cirkusdirektör Loppan i A bug's life, Filoktetes i Hercules och Averell Dalton i en Lucky Luke-film bland annat.

En annan mångdubbare är REA-komikern Andreas Nilsson. Han har dubbat sen 1987 då han som 23-åring blev godkänd som Kalle Anka-rösten i Sverige. Sen dess har det blivit oräkneliga roller, så många att han själv inte har riktigt koll. På sin hemsida har han i alla fall listat 115 olika TV-serier, 95 långfilmer plus ett gäng kortfilmer och också annat, som TV-spel. Bland rollerna kan nämnas Voldemort i Harry Potter och den flammande bägaren, Stitch i Lilo & Stitch, Glasögon-, Glufs-, Målar- och Farfarsmurfen i Smurfarna, Kapten, Pinocchio och Mus i Shrek och Dundermusen i Dundermusen.

"Tyvärr ser vi en tendens med storfilmerna att man hellre väljer ett stort affischnamn för att sälja filmen än tar en bra dubbskådespelare för att lyfta fram rollen. Att vara stor skådespelare/artist på scenen har inget med att lyckas i dubbsammanhang att göra. Det är svårare än man tror att ge liv åt en tecknad figur." - Andreas Nilsson.

Det finns fler att räkna upp, vem kan glömma Tomas Bolme som Tintin och även Asterix, alla Bumbibjörnar (Roger Storm, Ulf Källvik, Lizette Pålsson m. fl.) och som 90-talsnostalgiker blir jag glad av att höra Göran Gillinger som Emile i Råttatouille. Apropå Bumbibjörnarna blir jag galen på folk som tror att Peter Jöback sjunger titelmelodin. Han som sjunger heter Haakon Pedersen, därmed basta.

Jag kan också berätta att det numera är Guy de la Berg som gör rösten till Nalle Puh, att Ugglan i Fablernas värld egentligen heter Lars Edström och att Bertil Engh gör både Toadie i Bumbibjörnarna, Puff i Räddningspatrullen och Louie i Luftens Hjältar. Berättarrösten i Tjuren Ferdinand heter Hans Lindgren och är densamma som gestaltar ormen Kaa i Djungelboken, Sorken i Nalle Puh och Långben i Långbens galna gäng.

Det som slår en när man frotterar runt i dubbcyklerna är att de flesta aktörer är män. Röstskådespelaryrket verkar vara ett traditionellt mansdominerat yrke, men undantag finns förstås. Annica Smedius har lånat ut sin röst till Velma i Scooby Doo och Sailor Mercury i Sailor Moon, men också till Bart Simpson den där tiden när Simpsons dubbades till svenska. Hon fick göra rösten även i långfilmen. Sharon Dyall har hörts i en del Disney-produktioner och Monica Forsberg har haft diverse roller, som exempelvis Kängu i The Tigger Movie. Hon tog också över uppdraget att vara Knattarna efter Staffan Hallerstam som, bland mycket annat, ligger bakom flera karaktärer i nostalgiklassikern Silver Fang. Andra kvinnor i branschen är Vivian Cardinal, Mikaela Tidermark och Annelie Berg.

Bland de yngre förmågorna finns syskonen Simon och Norea Sjöquist, som började dubba film som fem- respektive sjuåringar och har hunnit medverka i filmer som Horton, Ice Age 2, Björnbröder 2, Natt på museet, Harry Potter-filmerna, Kalle och chokladfabriken och många fler. De brås på pappa Peter som bland annat gjort Michelangelos röst i Teenage Mutant Ninja Turtles. Apropå familjeröster får man såklart inte glömma familjen Wahlgren, flitiga utlånare av sina röster.

Njut här av John Harrysons Doktor Snuggles. (Flera Snuggles-röster görs också av Kjell Bergqvist.)


Det får räcka för den här gången. Ge mig dina favoritröster så kanske det blir ett inlägg till. Vill du själv söka upp dina favoritfilmer eller TV-serier eller vill läsa om vilka dubbningsbolag som är verksamma rekommenderar jag ett besök hos dubbningshemsidan. (Du som saknar Skrotnisse och hans vänner, jag planerar att ägna ett särskilt inlägg åt denna klassiker vid ett senare tillfälle.) Vill du läsa en intervju med erfarne dubbaren Gunnar Ernblad kan du göra det här, och där finns också fler klassiska röstkonstnärer uppräknade.

Detta inlägg skrevs på begäran av Navid, som nyligen ägnat sig åt raka motsatsen till allt jag nyss berört, nämligen fullkomlig tystnad. Läs hans berättelse.

Uppdatering: Man kan tjäna en del på att vara röstskådespelare också. Även om det är rätt ovanligt. Men har man turen att halka in på en serie som Simpsons kan man skatta sig lycklig.

Andra bloggar om: dubbning, röstskådespelare, john harryson, andreas nilsson, bert-åke varg, tecknat, tecknade serier, animerat, anime, snuggles, fablernas värld

Federal Agents Raid Gun Shop, Find Weapons

En lista med 20 roliga tidningsrubriker som den ovan hittar du här. Via Vassa eggen.

Lägg ner juryn - och andra tankar

Om Björn Gustafssons röstleverering: Sjukt modigt. Det kräver integritet att göra det han gjorde, köra sin egen grej trots att han blir idiotförklarad av hela Europa. Däremot var det synd att det inte var roligt. Men det är min subjektiva åsikt (jag skrattade åt "Hola Belgrad", men sen skrattade jag inte mer) och jag vet att jag har många med mig och många mot mig.
Precis som det ska vara.

Med det sagt: Lägg ner juryn. All jury, i alla former. Både de som räddade Charlotte från förnedring i semin (eller var det tvärtom? Hade hon blivit räddad från förnedring utan juryn?) och de svenska jurygrupperna. Jag har själv suttit i den där juryn, och alltid tidigare försvarat systemet, men det tänker jag inte göra längre. Visst är det trevligt att ha så mycket makt, men ni får den gärna av mig. Jag menar, what's the point? Vems tävling är det egentligen? När jag tidigare försvarat juryn har jag tänkt att det är viktigt att vinnaren är representativ för så många som möjligt och att de som tokröstar verkar vara en speciell grupp (läs: 10-14-åringar och deras Tomas Ledin-fans till mödrar), och att det därför är viktigt med ett urval som struntar i om den falsksjungande poppojken är jättesöt och som istället lyssnar efter hantverket i musiken och bla bla bla. Men jag är inte sämre än att jag kan inse faktum: Det är bullshit. Folket ska bestämma, röstar man inte får man skylla sig själv. Då slipper vi allt snack, allt gnäll, alla spekulationer.

Till de som säger att svenska folket valde Sanna och att det skulle gått bättre för henne: Är du säker på att folket verkligen valde Sanna? Det konstiga röstningsförfarandet vi har (ännu en anledning att skippa juryn) innebär ju att folket röstar på en god stund efter att juryn sagt sitt. Hur många ringer en extra gång på en Charlotte i överlägsen ledning? Hon ledde över Sanna med förkrossande 40 poäng efter juryrösterna. Självklart gynnas Sanna the Underdog av det.

Kul att Ryssland vann för första gången. Älskade det överdådiga popstjärna/sportstjärna/superfiol-upplägget. Tråkigt dock att låten inte var särskilt bra.

Ingela Pling i dagens Aftonbladet: "Röstningssystemet måste ändras för att det ska bli kul igen. Nu ger östländerna bara poäng åt varandra - och de är många fler än oss. Vi ska inte behöva anpassa oss efter deras musik. Eurovision har blivit en pajastävling. Jag vill nog att vi ska fortsätta vara med i tävlingen - även om jag tycker att den svenska Melodifestivalen är roligare." Vi och de. Inte behöva anpassa oss. Deras musik. Den svenska är bättre. Burr. Är det bara jag som får Ny Demokrati-vibbar?

Vadå "deras musik" förresten. Ser man på bidragen de olika länderna skickat tycker jag nog att vi gillar oväntat likadan musik. Jag skulle förstå kritiken om det var någon slags världs-folkmusiks-tävling och alla som var vana vid trumrytmer skulle rösta på det och alla som var vana vid plingplongsträngar skulle rösta på det och vi skulle stå med våra fina dragspel helt utan röster, men nu är det faktiskt bara mjukhårdrock och kanske lite hiphop och en och annan balkanslinga som bryter den annars universella popmallen.

Efter allt östländerna-röstar-bara-på-varandra-gnäll i fjol gjorde EBU en uträkning där de tog bort alla östländers röster. Så här blev resultatet:
Topp fem totalt:
1. Serbien 2. Ukraina 3. Ryssland 4. Turkiet 5. Bulgarien.
Topp fem utan öströsterna:
1. Serbien 2. Ukraina 3. Turkiet 4. Ryssland 5. Bulgarien.
I år var vi mer oeniga. En snabbräkning visar att Grekland skulle vunnit, och att både Armenien och Ukraina, och faktiskt också Turkiet, slår Ryssland om västländerna* får bestämma. En analys av det kan väl vara att Dima Bilan vann många öströster på sitt namn och PR-arbete och att låten (till skillnad från fina Molitva) inte var stark nog att stå för sig själv. Fine. Ingen skugga över honom för det.

För att ge Ingela Pling en poäng ändå: Klart att röstningen kan bli bättre. Varför ska till exempel alla fyrtiohundra länder vara med och rösta i finalen? För att säkra tittarsiffrorna förstås, för att det ska finnas någon poäng för de utslagna länderna att också följa spektaklet och ringa för dyra slantar. Men ändå. När man åker ut åker man ut, bort med de länderna från finalen. (Okej, två poäng till Pling, det är klart att svenska Melodifestivalen är roligare.)

Till er som verkar tycka att väst står för god smak och öst för kitsch och smaklöshet: De lettiska piraterna fick poäng från 15 länder. Nio av dessa var västländer.

"Har schlager-EM spelat ut sin roll?"
Varför är det över huvud taget så viktigt att vinna eller att alla andra ska tycka som oss? Det som är grejen med den här tävlingen är väl att säga "Hej, den här låten gillar vi, vad gillar ni?" och inte att avgöra vad som är BÄST musik. Man kan ju som bekant inte tävla i musik.

Själv röstade jag på Norge, Bosnien & Hercegovina, Frankrike - och Azerbajdzjan. Man vill ju inte vara som alla andra.

För övrigt ska det bli intressant att se vad en Borat-manusförfattare kan göra med en schlagerkomedi.

Jag hade inte tänkt skriva ner allt det här, men det måste ut. Så. Nu är det färdigskrivet om ESC för det här året. Sluta gnäll, Europa har bestämt det Europa tycker är bäst. Nu tar vi nya tag nästa år, jag längtar redan.

*Hela Norden, Tyskland, Frankrike, Schweiz, Österrike, Spanien, Portugal, Andorra, San marino, Malta, Belgien, Nederländerna, Storbritannien, Irland.

Andra bloggar om: esc, eurovision song contest, björn gustafsson, björn gustavsson, melodifestivalen, schlager, charlotte perrelli, charlotte perelli, jury, dima bilan, europa

Konsekvens

Nu vill jag se Babben och Tomas Järvheden äta upp schlagerpiraternas sjörövarhattar, som de sa att de skulle göra om Lettland slog Sverige.

Andra bloggar om: esc, eurovision song contest, melodifestivalen, babben larsson, tomas järvheden, sverige, hero, lettland, charlotte perrelli

Välkommen

Vi har fått en ny TV-bloggare. Harry Amster bloggar för SvD om populärkultur och TV under Andy Warhol-devisen ”I always suspected that I was watching TV instead of living life". Han har inte hunnit skriva så många inlägg ännu, men klart är att han inte har för avsikt att sätta sig på några höga hästar och odla någon pretentiös-seriös-kulturjournalist-image direkt. Han började med att erkänna att han tittar på Andra Avenyn, och sen har han även hunnit skriva om Hotell Seger, Dr Phil och såpadrottningen Morgan Fairchild, allt på två dagar.
Jag applåderar.

Andra bloggar om: blogg, harry amster, tv-bloggar, svd, andra avenyn, hotell seger, morgan fairchild, bloggosfären, uppfriskande, mod, såpa, dr phil

Lika som schlagerbär

Samtal i TV-soffan framför Eurovision song contest, semifinal 1.

Om San Marino:
Jag: Han ser ut som en blandning mellan Frodo...
Sambon: ...och Per Gessle!
Jag: Två själar, en tanke.

Om Polen:
Jag: Är det Tori Spelling?
Sambon: Jag tycker det ser ut som hon i Den där Mary. Granntanten du vet.



Om Irland:
Jag: Kan inte vi skicka Allram Eest nästa år?

Om Andorra:
Sambon: Gud vad det är många lika-som-bär!
Jag: Menar du att hon ser ut som Sandra Dahlberg eller?
Sambon: Nä, alltså har du sett en bild på en klingon?

Ah, good times. Det går alltid att hitta en massa lookalikes i en sån här tävling. (Sambon om BWO i Melodifestivalen: "Alexander Bard ser ut som Skalle-Per i ett skumbad. Och Rolinski lyckas med konststycket att se ut som både Barbie och Ken samtidigt.")
Mina favoriter: Azerbajdzjan, Norge och Bosnien-Hercegovina. Och Jevgenij Plusjenko.
Läs mer här eller här eller här.
Andra bloggar om: esc, eurovision song contest, schlager, andorra, san marino, azerbajdzjan, bosnien hercegovina, konståkning, norge, polen, lookalike, bwo, irland, kalkon

Goda nyheter för Bush

Klicka för större bild.
Andra bloggar om: bush, tidning, rubrik, hjärnskada, dubbeltydigt, usa, tidningsgrodor, president

Torka

Andra bloggar om: blogg, nyhetstorka, news, nyheter, tystnad, paus, händelselös, andefattig, silence

Världens bästa flygande cirkus

För första gången i BBC Americas historia har man fått rättigheterna att sända alla fyra säsongerna av Monty Pythons Flying Circus, vilket man kommer att göra den 26:e maj i ett svep - ett 10-timmarsmaraton.

Själv inhandlade jag för en tid sen DVD-boxen Monty Python's personal best där de väljer sina egna favoriter, och jag ska sätta tänderna i den vid lämpligt tillfälle. I väntan på det vill jag hoppa tillbaka i minnet till 1998, och ett ögonblick som borde varit med på den här listan över de mest minnesvärda upplevelserna i min TV-historia. Det var Monty Python Live at Aspen, återföreningen med hela ensemblen (till och med Graham Chapman) och ett underbart prov på komisk genialitet.

Förvånansvärt få klipp från kvällen finns lättillgängliga, men de som finns är värda att se om och om igen.
De satte tonen från första sekund på scen, med en våldsgästande Eddie Izzard:



Klipp 2. Gänget konstaterar att gruppens sjätte medlem, Graham Chapman, är död. Men lyckas ändå inkludera honom i diskussionen.

Så till det fullkomligt briljanta ögonblick som gör att programmet skulle platsat på den där listan jag pratade om. Först, för att sansa ner hyllningskören lite: Allt de här herrarna gjort är inte roligt. De har producerat rätt mycket i sina dar och som för alla andra som sysslar med något så delikat som komedi blir en del lyckat, en del mindre lyckat. Som sämst, riktigt pinsamt dåligt. Som bäst, genialt. Skillnaden mellan det förstnämnda och det senare handlar ofta om tajming. Monty Python Live at Aspen visar flera prov på bländande exakt komisk tajming, särskilt i det här fallet som absolut inte gör sig lika bra ryckt ur sitt sammanhang och med någon hemmagjord textning smetad över skärmen, men det var det enda jag kunde hitta:



Klipp 4. Eric Idle berättar en anekdot om en Graham Chapman med något morbid humor och tyskar helt utan.
Klipp 5. Slutminuterna - Gänget får pris och levererar typiska tacktal.

Andra bloggar om: monty python, humor, skratt, komedi, john cleese, michael palin, terry gilliam, graham chapman, eric idle, terry jones, bbc

News

Det händer mycket i TV-världen just nu, i alla fall på den amerikanska marknaden. Många serier ligger under kniven och framtidens tablåer ska formas. Vill du veta läget finns det en bra genomgång här. Läs också Oswald som har kikat närmare på vad NBC planerar.

För övrigt blir jag glad över signalerna om en ny Kill Bill. Go Uma!

Syskonkärlek

TV Squad har listat minnesvärda syskonpar i komediserier. Om man bara håller sig till vuxna syskon är det här de åtta par som är värda att nämna enligt dem:

Niles & Frasier Crane, Frasier
Randy & Earl Hickey, My Name Is Earl
Christine Campbell & Matthew, The New Adventures of Old Christine
Ross & Monica Geller, Friends
Suzanne & Julia Sugarbaker, Designing Women
Alan & Charlie Harper, Two and a Half Men
Lindsay & Michael Bluth, Arrested Development
Raymond & Robert Barone, Everybody Loves Raymond

Hederspris:
Brian & Joe Hackett, Wings
Roseanne Conner & Jackie, Roseanne
Hilda & Betty Suarez, Ugly Betty

Om det kan jag väl säga att jag gillar att Wings och Roseanne får komma upp till ytan igen, men att jag helst sett systrarna Suarez på huvudlistan. Niles och Frasier är tveklöst i topp, finare komedibröder får man leta efter. Annars rätt få överraskningar, kriterierna "vuxna syskon i komediserie" är ganska snäva och det finns inte oändligt många att välja bland. Men vad hände egentligen med de rökande Simpsonsbrudarna Selma och Patty Bouvier, tvillingsystrar till Marge? Borde väl ändå fått plats på listan. Om man stretchar begreppet "komediserie" lite skulle jag också gärna vilja nämna Gilmore girls-duon Luke och Liz Danes. Typiskt tryggt-storasyskon-tar-hand-om-crazy-småsyskon-förhållande.

En svensk variant av dysfunktionell-syskonskara-som-ändå-har-det-fint-tillsammans är väl för övrigt Pistvaktbröderna Sven-E, Jan-E och Olle. Fler syskon, inga favoriter hos mig dock, är de äldsta syskonen i Fresh Prince, som väl nästan kan räknas som vuxna, och Sabrinasystrarna Hilda och Zelda Spellman.

Vilka är dina favoriter? Och vilka har jag glömt?

Andra bloggar om: syskon, kärlek, familj, tv, frasier, my name is earl, christine, pistvakt, systrar, bröder,

Are you a dansbander?

Nu ska SVT ge sig in i folksjälen ordentligt med en ny serie där tittarna ska rösta fram Sveriges bästa dansband. Peter Settman blir programledare och tävlingen ska hållas under nio veckor till hösten. En jury letar upp 26 dansband som sen ska slåss om publikens hjärtan och röster.

Goda nyheter för de som skrivit under namninsamlingen för att få tillbaka Dansbandslåten i TV. Dansbandslåten var, om ni inte minns det, en musiktävling som fanns mellan 1988 och 2000, och de sista tre åren sände TV4 finalen. (Senaste låten som vann var den här.) På två månader har 654 namnunderskrifter samlats in, och att det kommer att finnas en publik för den nya såpan är rätt klart. Om jag kommer att ingå i den är väl mer osäkert.

Har du ett dansband och vill vara med? Anmäl ditt intresse till SVT. Typisk kvällstidningshumor visar för övrigt Aftonbladet upp när de frågar läsarna "Vad tror du om dansbandsssåpan?" och anger alternativen "Fiazko" och "Zuccé".

Orakel

Den senaste reklamkampanjen för 118 100 går ut på att man via sms kan fråga dem om vad som helst. Finurlig idé som enligt dem själva blivit en stor succé. (Och uppenbarligen fungerar den väl då de kan förmå annars reklamovilliga TV-bloggare att skriva om dem). Jag testade dem om MacGyver-ryktena:

Svar: "Enligt Lee David Zlotkoff som är skaparen till MacGyver-serien så håller han i dagsläget på att skissa på en budget för en ev. MacGyverfilm. Han säger att om Harrison Ford fortfarande kan spela in Indiana Jones så skall det gå alldeles utmärkt för Richard Dean Anderson som spelar MacGyver i serien att göra en MacGyverfilm. 118100 hoppas att filmen kommer inom kort och kommer definitivt att köa till premiären."

Ah. När man har tillgång till ett allvetande orakel på det här sättet känns det som tjänstefel att inte fråga vilken serie som egentligen är världens bästa TV-serie. Jag trodde jag skulle få ett otydligt svar med hänvisning till tycke och smak och diverse omröstningar, men nej, det allvetande oraklet var säker på sin sak. Nu behöver du inte debattera eller fundera längre, här kommer svaret på vilken som är världens bästa TV-serie:

"Världens mest populära och mest sedda tv-program heter The Simpsons och skapades av Matt Groening. The Simpsons är dessutom historiens längsta amerikanska komediserie. Så 118100 anser att The Simpsons är världens bästa serie! Ha en trevlig dag."

Andra bloggar om: 118100, reklam, kampanj, orakel, tv-serie, fråga, svar, simpsons, macgyver

The return of Angus MacGyver

Ryktet säger att vi ska få njuta av en klassisk hockeyfrisyr på vita duken inom en snar framtid. Det pratas nämligen om en kommande MacGyverfilm. Skaparen av den klassiska 80-talsserien, Lee David Zlotoff, var på den tekniska mässan Maker Faire för ett par dar sen och nämnde då ett storbudgetprojekt på planeringsstadiet. Tydligen äger han filmrättigheterna sen några år tillbaka. Något officiellt är ännu inte sagt och huruvida Richard Dean Anderson är tänkt att återkomma i huvudrollen är oklart.

I så fall behöver han kanske träna upp sig lite.
Så här såg det ut för två år sen när MacGyver gjorde comeback i TV-rutan:

Reklamen för MasterCard sändes under Superbowl 2006.

Läs mer om MacGyver här.
Andra bloggar om: macgyver, film, 80-tal, klassiker, hockeyfrilla, richard dean anderson, tv-serie

Journalism for dummies

Vill du bli journalist? Varsågod, några gratislektioner från sydsvenskan.se.

Lektion 1: Vill du jävlas med dina konkurrenter och vara ensam om en nyhet, vänta med att publicera den till exakt det ögonblick då personen som du fått informationen från går hem. Då blir det svårare för konkurrenterna att få uppgifterna bekräftade.

Lektion 2: Om du vill hålla på en grej tills den som kan bekräfta den gått hem, se till att tala om det för den som ska publicera texten på webben.

Lektion 3: Om du skriver anvisningar till den som ska publicera texten på webben i anslutning till nyheten, se till att den som tar hand om texten SER att det står skrivet anvisningar i anslutning till nyheten.

Lektion 4: Gör absolut INTE så här:
Klicka för större bild.
Via Buzz.
Andra bloggar om: journalistik, blooper, tabbe, miss, sydsvenskan, tidning, groda

Nyhetsvärdering

TextTV söndag 4 maj:

SVT


TV6

Andra bloggar om: nyhetsvärdering, journalistik, humor, jämförelse, svt, tv6, texttv, burma, harrison ford, cyklon

This is Sverige

Ikväll såg jag This is England. När filmen var slut hamnade jag mitt i SVT:s Debatt med ämnet Medierna berättar inte sanningen om invandringen. Men jag valde bort Josefsson till förmån för webbradion och P3 Dokumentär om mordet på Fadime.
Nu har jag ont i magen.

Men jag rekommenderar verkligen både filmen och dokumentären.
Andra bloggar om: this is england, fadime, p3 dokumentär, invandring, kultur, skinheads, debatt

Fångad

Vad skulle du göra om du satt fast i en hiss i nästan två dygn? Nicholas White, en 34-årig New York-bo, vet vad han skulle göra. Been there, done that. En fredagkväll i oktober 1999 skulle han ta en rökpaus på sitt arbete, men fastnade i hissen på väg tillbaka. Han ringde på larmklockan, ingen kom. Han bände upp hissdörrarna och ropade ner i schaktet, ingen kom. Timmarna gick, ingen kom. Förrän söndag eftermiddag. Nicholas och hans trånga fängelse fångades på bild av övervakningskamerorna. Här ser du hans fyrtioen timmar i hissen. Läs också historien om honom här, en välskriven artikel från The New Yorker av Nick Paumgarten. Det skulle nämligen visa sig att hissupplevelsen förändrade Nicholas Whites liv för alltid.

Andra bloggar om: journalistik, hiss, mardröm, new york, fascinerande, panik, fånge, övervakning, övervakningskamera